Annons

SKL visar tydlig brist på mod att ta ansvar

Jag läser en intervju på Alltinget.se med Per-Arne Andersson som är ansvarig för skolfrågor på Sveriges kommuner och landsting (SKL). Jag blir konfunderad av det han säger. Han sågar bland annat Skolkommissionens betänkande ganska friskt och säger:

– Flera av de förslag kommissionen har inskränker det kommunala självstyret. Det är inte rätt väg att gå. Ansvaret och befogenheter ska gå ihop. Här minskar man befogenheterna för huvudmännen men man har fortfarande kvar ansvaret. Då minskar möjligheterna att klara av problemen. Förslagen innebär också en annan ekonomisk fördelning till kommunerna. En fördelning som ska göras av staten. Det ekonomiska handlingsutrymmet minskar. 

Ja just det. Och framförallt minskar handlingsutrymmet att göra så som många kommuner gjort. Att inte ge de skolor som behöver det de resurser som de behöver. Jag tycker det är ganska magstarkt att SKL efter att OECD i sin rapport förra året, efter Leif Lewins kommunaliseringsutredning och nu senast Skolkommissionens rapport, fortfarande kan hävda att vad staten ska göra nu är att lämna kvar ansvaret på kommunerna. Hallå, ni har haft 25 år på er att göra rätt men inte fått till det – det är dags att ta en annan sorts samhällsansvar än att bara se till att era kommunalråd har fritt handlingsutrymme!

Han säger en sak som jag kan hålla med om och det handlar om Skolkommissionens sammansättning. Jag pekade på detta redan när den bildades. Den var ett konglomerat av individuella mandat och parter och huvudmännen var tydligt utlämnade. Det öppnade för den typ av kritik som Per-Arne nu framför. Men det hindrar inte att kommissionen gjort ett väldigt bra arbete.

För att markera sitt missnöje anordnade SKL sin egen expertkommission där ett antal forskare under stor tidspress och på några möten levererade en rapport. En rapport som visserligen är intressant och innehåller en hel del intressanta mindre förslag men som inte på långa vägar innehåller en så bra struktur, bakgrundsanalys eller svarar på de frågor som OECDs kommission lämnade efter sig. De går inte att jämföra.

SKL kör vidare med sitt spår om att lyfta fram de kommuner där de tycker man gör bra. I artikeln redovisar han ett arbete som utgår från 20 kommuners arbete och som nu ska växlas upp till 86. Men kära Per-Arne, det lämnar fortfarande 200 kommuner utanför. När ska de komma med på tåget? Jag tror ärligt talat inte att vi kan vänta tills ni yrvaket vaknar. Skolan är för viktig för det.

Däremot tycker vi lika om en sak. Alla de specialdestinerade statsbidragen gör mer skada än nytta. De kan tas bort när staten infört ett nationellt socioekonomiskt grundat finansieringssystem för skolan. Artikeln avslutas med ett resonemang om skolpengen. Där blir jag riktigt orolig. Alltinget skriver:

”Andersson anser att det finns en inbyggd skevhet med skolpengen som kan ge allvarliga marginaleffekter. En skolas budget bestäms över kalenderår men verksamheten och elevunderlagen bestäms främst utifrån läsår. Det leder till problem om en skola tappar elever över sommarlovet.

– Då måste man spara det senare halvåret. Den marginaleffekten är svår att hantera. Det går inte att styra över det, säger han.

Han menar att besparingen bara kan ske genom akutåtgärder som att skära ned på vikarier och mindre inköp av läromedel.

– Får du den effekten två år på rad får du en nedåtgående spiral. Det är knepigt att hantera. En svag nedgång kan ge stora bekymmer. Där borde vi ha ett annat system, säger han.”

Det som gör mig orolig är att jag blir osäker på om SKL:s ansvarige för skolfrågor vet om att kommuner inte behöver använda skolpeng. Det lagrum, som är orsaken till det allt vanligare förfarandet med skolpeng i svenska kommuner, finns till för att reglera (eller tillförsäkra) friskolorna pengar per elev. Men det finns inget som helst som säger att kommuner ska använda skolpeng som fördelningssystem till sina egna skolor. Det vill säga: om det ger negativa effekter (vilket det gör – som Per-Arne själv påpekar) så kunde SKL och kommunerna för länge sedan åtgärdat det – ja, de hade aldrig behövt skapa det problemet för sina egna skolor. SKL:s tydliga brist på mod att ta ansvar och erkänna ansvar för konsekvenser gör mig mer övertygad om att vi inte ska låta kommunerna vara.

Allt ansvarstagande för svenska barns framtid kan inte stupa på ”det kommunala självstyret”. För att citera Leif Lewin: Staten kan inte abdikera.

Reagera på inlägget:

Skolkommissionen levererade mer än jag hoppats på

Så presenterades slutligen Skolkommissionens första betänkande. Jag som började skriva om betydelsen av en sådan kommission redan 2013 känner mig glad att den kommission som blev har lämnat ett så bra första betänkande.

Precis som Anna Ekström sade på presskonferensen är det en väldig styrka att alla medlemmarna i kommissionen har skrivit på. Alla har de då och då under processen fått svälja något som de egentligen inte hade velat skulle stå där. Men jag som var orolig för att den partsammansatta kommissionen skulle ha svårt att leverera måste erkänna att jag hade fel. De har trots detta lyckats enas om en hel mängd saker och skapat en väldigt viktig beskrivning av hur svensk skola skulle kunna utvecklas framåt. Det är också en stor styrka att de har kunnat enas om nulägesbeskrivningen. De skriver att det vi ser är ett ”av olika orsaker delvis försvagat och fragmentiserat skolsystem” och att detta skolsystem är i behov av kraftfulla åtgärder. Samma analys gjorde också OECD 2015. I min mening är alltså Skolkommissionens första betänkande ett väldigt bra dokument.

Jag går nedan igenom några av de områden som kommissionen tar upp och deras förslag (som jag betygsätter från en till fem plustecken: +) och hur jag ser på de sakerna för att återkomma till mer generella åsikter i slutet.

Målsättningar

Kommissionen föreslår ett antal målsättningar för svensk skola, det vill säga definierade mål för vissa utvalda statistiska mått. Detta gäller kunskapsresultat i olika årskullar och till exempel i förhållande till PISA-resultat. Detta är bra men de problematiserar också kring detta. För per definition har vi ju en målstyrd skola. Men de menar att eftersom vi hamnat så långt från de nationella mål som finns behöver vi ha en utstakad väg om hur vi ska komma tillbaka till att i alla fall ligga i närheten av de nationella målen. Ett problem med användningen av mål som avviker från de nationella mål som finns är att de nationella målsättningarna man nu skapar kommer att vara just nationella. Vad är det som säger att man på lokal nivå kommer att uppfatta dem som gällande just min kommun eller skola? Och de kommuner som på grund av socioekonomiska orsaker lätt redan uppnår dessa mål, kan de slappna av?

När det gäller mål för förskolan så lämnar de målen blanka i sin tabell med en kort kommentar om att det inte finns underlag för några mål. Jag gillar det. Man visar tydligt hur ointresserade vi har varit av att se om barn lär sig något. Vi har haft ett målstyrt system utan bra uppföljningssystem. Det är också därför kommissionen får välja internationella undersökningar som likare i systemet de vill skapa. För några svenska system för resultatanalyser av tillräcklig kvalitet har vi inte haft.

Det är väldigt bra att kommissionen ger en målsättning för andelen legitimerade lärare. Den analysen skulle ju naturligtvis ha gjorts som en förberedelse för lärarlegitimationen. Men för att det ska fungera bör nog också en skolmyndighet ges fortlöpande ansvar för vad som ska gälla för legitimation, så att man kan lösa upp problem och hantera den komplexitet som finns i skolsystemet.

Men när man nu vill jobba med målsättningar och ett av kommissionens huvuduppdrag var att minska olikvärdigheten i den svenska skolan, varför har man då inte samma tydlighet vad gäller likvärdighet? Det är väl klart man kan bestämma sig för värden på mellanskolvariation till exempel eller följa ett nytt resursfördelningssystems effekter.

Det sistnämnda drar ner betyget på förslaget till +++.

Socioekonomiskt avvägd statlig finansiering

Förslagen och resonemangen kring en ny resursfördelningsmodell ser jag som ett av de allra viktigaste i förslaget. Man föreslår dels ett system med socioekonomisk viktning och rekommendationer till kommunerna om hur de i sin tur ska fördela pengar dels ett annat alternativ med ett sektorsbidrag för skolan där kommunernas makt över den ekonomiska fördelningen mellan skolor helt sidsteppas.

Modell ett kan kanske räcka. Väldigt många kommuner gör som de gör för att de inte vet vad de borde göra. En tydlig statlig angivelse av hur resurser ska fördelas kan för de flesta kommuner kanske räcka. De flesta kommunpolitiker skulle nog egentligen bli glada för en sådan styrning. Men det är viktigt att avvikelser från de statliga riktlinjerna måste kunna förklaras och att staten ska kunna underkänna dessa förklaringar. Det räcker inte med lokal transparens vilket kommissionen verkar tro. Detta är uppenbart om man följer vad som händer i en del kommuner. Det lokala politiska trycket och mediabevakning kan motverka den statligt beslutade likvärdigheten.

Kommissionen menar att vilket system staten än väljer så måste staten skjuta till pengar. Varför är en fråga som ju bara kan ha ett bra svar – nämligen att kommunerna nu inte betalar så mycket som de borde. Det handlar alltså inte bara om en omfördelning utan om resursförstärkning som inte kommunerna har tagit ansvar för. Och vad är det som säger att de kommer att ta det i framtiden. Kanske som jag använde mycket i förra stycket är kanske inte tillräckligt?

Fördelen med sektorsbidragslösningen är att det är ett tydligare och mer kraftfullt ingrepp, vilket vi kanske behöver efter två decenniers kräftgång, och det är en mycket tydligare signal till lärarkåren och rektorerna om hur man från staten värderar deras arbete. (Det tar också bort signalen som annars ligger i kommissionens förslag att de kommuner som skurit ner på skolan är de som nu skulle få mer pengar). Sedan tar inte kommissionen upp den politiskt känsliga frågan med de nästan världs-unika vinsterna och hur det ska hanteras. Om staten inför socioekonomisk fördelning av pengar till skolor så blir det helt plötsligt möjligt att skaffa sig stora vinster å socioekonomiskt svaga barn. Hur ska det kontrolleras?

Även med några svagheter få kommissionen här +++++ för tydliga förslag i en helt nödvändig fråga.

En regional myndighets och samverkansstruktur.

Det här har jag tjatat om i många år och kommissionen tycker som jag J. Texten innehåller förutom en regional organisation också intressanta förslag om rätt för en myndighet att tvångsförvalta kommunala huvudmän som inte sköter sig. Man uttrycker också att man vill se en myndighetsöversyn. Något som jag också tycker är bra och som jag faktiskt lämnat ett förslag om i Skola och Samhälle. När det gäller myndigheter så skriver kommissionen också att en skolmyndighet bör ges uppdraget att löpande se över läroplaner. Det här är viktigt, skolan behöver utvecklas kontinuerligt och det kan inte bara ske när skolan råkar bli en politisk dagsfråga. På samma sätt bör en myndighet ges större inflytande över timplaner etc.

Betyg på det här området: +++++

Lärare och skolledare

När det gäller skolledare och lärare skriver kommissionen en mängd bra saker. Det jag gillar allra mest är det som de kallar ”professionsprogram” som ska innehålla så väl introduktion till yrket såväl som definierade karriärsteg. Det här är viktigt att det kommer på plats så fort som möjligt. Just nu bestäms lärares löner av slump och läget på arbetsmarknaden. För vissa lärarkategorier är det nu arbetssäljarens marknad. Det är bra för de lärarna och kanske på sikt bra för lärarförsörjningen i de ämnena men lärares löner och karriärer är för viktiga frågor vår vårt samhälle för att hanteras på det sättet.

När det gäller lärarfrågor skriver kommissionen också väldigt tydligt om behovet av att stärka ämnesdidaktiken och ställer frågan om inte utbildningstiden för lärare behöver förlängas för att få tid med ”metodiklektioner” och reflektioner från och i praktik i skolan. För mig som har kämpat för att återge ordet metodik en positiv klang i Skolsverige är det ljuv musik. Sedan skriver de att det behövs en stärkt autonomi för lärarkåren – men ger egentligen inga som helst riktlinjer för hur det ska gå till. De berör också vikten av mer professionsnära forskning och inte minst av kvantitativa effektstudier.

Jag tror att det är viktigt att se att många av kommissionens förslag har naturliga beröringspunkter. Lärarutbildning, regionala strukturer, professionsprogram och praktiknära forskning kan alla hanteras inom samma system tror jag. Betyg som helhet: +++++.

Skolval

Skolval och segregation var en av de saker OECDs kommission lyfte i sin analys. Men här kommer kommissionens enda riktiga smutsfläck. Här har uppenbarligen den politiska låsningen manifesterat sig. Här är ett av de få förslagen obligatoriskt skolval. Men vad har man för evidens för att det skulle minska segregationen? Och så vill man lämna över ansvaret till rektorer för att se till att deras skolor ska bli blandade? Men hur ska de kunna det när de inte bestämmer vilka som söker? Här krockar logikerna totalt. Det är uppenbarligen en het potatis och här har kommissionen lämnat walk over. Egentligen upprepar de bara vad de har fått i uppdrag. Det är egentligen enkelt. Vänd på resonemanget. Kommuner måste kunna bestämma om var skolor ska etableras och var investeringar ska göras. Använd närhetsprincip och skolval om det inte räcker. Men friskolor får gärna driva dem (utan vinstintresse så klart). Betyg: +.

Så totalt betyg 3 +++++, 1 +++ och 1 +. Blir det A, B, C, D, E eller F? Eftersom betygsystemet är så svårt att förstå låter jag det vara obesvarat men menar att för min del har Skolkommissionen levererat mer än jag hade hoppats och det får bli betyget cum laude approbatur (jag tar mig också friheten att påpeka att jag skrev om flera av de här förslagen i min bok Barnexperimentet 2013).

Skolan behöver samling

Men det viktigaste är kanske kommissionens tydliga vädjan till samling kring skolan. Något som också OECD lyfte förra året och som jag vädjande om 2012 i en artikel i DN.

Nu gäller det för samtliga politiker i Sverige att ta några av de andetag som Anna Ekström menade att medlemmarna i hennes kommission hade tagit för att kunna skriva under betänkandet. För vi måste lägga undan stridsyxorna för att hamna där kommissionen skriver – att alla skolor ska vara bra skolor.

Kommissionen föreslår redan nu också en ny skolkommission som ska följa arbetet i framtiden. Jag tror att det är en utmärkt idé, som det också finns internationella föredömen för. En kommission som fristående ifrån men samverkande med regering och riksdag ser till att kommissionens mål uppnås och de beslut som blir tagna efterföljs och får avsedd effekt och kan föreslå förändringar om så inte sker.

Det får bli min återkommande signatur nu – att vi behöver en permanent skolkommission – tills vi kommit på fötter igen.

Reagera på inlägget:

Jag fokuserar på skolval, skolpeng, skolvinster, skolkommissionen och demokratin

På grund av min arbetsbörda var det längesedan jag uppdaterade bloggen. Det gör också att det har hänt en hel massa sedan jag skrev sist och det mest naturliga känns som lite korta reflektioner kring några saker som hänt och händer.

Om vinster i skolan.

Efter ett vetenskapligt symposium 2013 om marknadskrafter i skolan skrev Kungliga Vetenskapsakademins skolkommitté en debattartikel i Svenska Dagbladet där man krävde ett stopp för vinster i skolan. Man lyfte det faktum att Sverige tillsammans med Chile var unikt med en sådan lösning i stor skala. Sedan dess har Chile omvärderat och Sverige är nu ensamt om att vara den ekonomiska så kallade Chicagoskolans uppfyllda våta dröm inom skolvärlden. Det känns bra att åtminstone två ministrar törs ta i denna heta potatis och uttrycka sig klart som Aida Hadzialic och Ardalan Shekarabi gjorde i Expressen häromsistens.

Skolval och skolpeng

Också skolvalet har lyfts. Inte minst av OECDs kommission förra året, men vi har också sett att en mängd politiker på lokal nivå är tveksamma till dess konsekvenser (för mer om skolval och segregation se här). Men det är viktigt att inse att en av de saker som gör att skolvalet får så kraftfullt negativa konsekvenser också ligger i den praxis som har utarbetats kring skolpeng i svenska kommuner. Nu har en majoritet av kommunerna ett skolpengsförfarande för sina egna skolor vilket de inte alls behöver ha enligt skollagen. Att idén att skola, som är ett samhälleligt åtagande för att skapa ett bra framtida samhälle och ta hand om det uppväxande släktet, sköts bäst genom en renodlad marknadsmodell är inte bara naivt marknadsliberal, utan också oreflekterad, ansvarslös, ekonomiskt ohållbar, opraktisk och dum (var jag tydlig nog?). Skola måste kunna planeras för och investeras i på lång sikt. Det finns en anledning till att man inte får anlägga vägar eller bygga hus hur som helst i det här landet. Men uppenbarligen tycker vi att skolbarns skolgång är av mindre allmänt intresse och inte behöver planeras på lång sikt

Yrkesutbildningarna

Konsekvenserna av det här har synts tydligast inom yrkesutbildningarna på gymnasienivå. Där har skandalerna och konkurserna duggat tätt. Och där är det de inte så resursstarka föräldrarnas barn som har drabbats, både av skolvalets segregation och av marknaden. Det har varit en lycksökarnas tummelplats där den ena oseriösa aktören efter den andre har fått allmänna medel, skapat vinster och lämnat socio-ekonomiskt svaga ungdomar med dålig utbildning (eller ingen alls efter konkurser). Jag brukar roa mig med tanken på vad som hade hänt om bara en av de konkurserna hade skett bland barn som går på de gamla kommunala stenskolorna. Vilken kalabalik – hur mycket protester som helst! Men när ett oseriöst yrkesgymnasium skiter i att investera i arbetsredskap eller går i konkurs så är det inte föräldrarna på Östermalm i Stockholm, Limhamn i Malmö, Professorsstaden i Lund, eller Kåbo/Sunnersta i Uppsala som drabbas. Och då finns det ingen anledning för någon politiker att bry sig.

Skolkommissionen

Skolkommissionen ska snart lämna sitt första betänkande. Jag hoppas innerligen att det tar de här frågorna på allvar. Om inte sviker de sitt uppdrag om att ge förslag till en mer likvärdig skola. Om inte så sviker de de mer utsatta barnen och inte minst: då bryr de sig inte om vad de människor som arbetar i skolan tycker. Jag har tillbringat ett par år nu med att prata om och fundera över skola på olika längder och bredder och träffat en väldig massa människor, allt från politiker och myndigheter till lärare. Jag har under den här tiden träffat väldigt få skolmänniskor som tycker att den svenska marknadsliberala skolan är en bra idé (se här till exempel för statistik). Hur kan det då komma sig att det är så svårt för denna kritik att gestaltas till politik? En anledning är utan tvekan att skolpolitik i dag inte utgår från kunskap, professionerna eller folket utan från policyprofessionella, spinndoktorer, mingel och lobbyister där rädsla för opinioner är viktigare än fakta. Sveriges tradition av partsöverenskommelser lägger också en blöt filt över debatten. Saker görs upp någon annanstans än i den offentliga debatten där argument kan diskuteras och skärskådas och beslut fattas utan genomgripande utredningar.

Låt oss hoppas att Skolkommissionen kan visa en väg framåt också när det gäller demokratins utveckling i Sverige!

Reagera på inlägget:

Policyidéerna för skolan är värda att spridas överallt

Jan-Eric Gustafsson, Sverker Sörlin och Jonas Vlachos lämnade i förra veckan ifrån sig en av de senaste årens bästa och viktigaste rapporter om den svenska skolan. Den heter ”Policyidéer för svensk skola” och jag uppmanar varje person som läser det här inlägget att ladda hem och läsa den (författarna beskriver också rapporten i korthet i en debattartikel i Svenska Dagbladet.

Till skillnad från så många andra rapporter som haglar över oss från höger och vänster är den här inte skriven av en intressegrupp som representerar ett smalt intresse. Inte heller är den skriven bara från till exempel en nationalekonomisk, eller bara en pedagogisk horisont, utan är en balanserad produkt som bygger på både mycket empiri. Men – vilket är viktigt – också har en djup förankring i den svenska skolans grundläggande värderingar. Just det senare är något som jag verkligen uppskattar; man lyfter frågan om vad vi har skola för – egentligen – och hur en skola med det syftet bör gestaltas.

Rapporten som innebär slutet för ett flerårigt forskningsprojekt inom Studieförbundet näringsliv och samhälle (SNS) ger både en bakgrundsbild och slutar med ett antal rekommendationer. Jag tar mig friheten att citera dessa ur deras debattartikel:

1. Lärarna.

I nuläget är lärarprofessionen den viktigaste av Sveriges utbildningsfrågor. Denna grupps eftersläpning och statustapp är en nationell olycka. Både kommunaliseringen och friskolereformen har bidragit till detta, men också högskolepolitiken har bidragit. På senare tid har insikten vuxit om lärarnas betydelse, men tempot och ambitionsnivån i åtgärderna måste höjas.

• Utveckla lärarlegitimationen. I sin nuvarande form är den delvis missriktad. Den bör istället fungera som en validering för att öka tillflödet av kompetens från andra kompetensområden och andra länder.

• Stärk lärarutbildningens attraktionskraft genom förstärkt forskningsanknytning, ökning av de praktiska inslagen i utbildningen och resursförstärkningar.

• Satsa långsiktigt och kraftfullt på fortbildning och kompetens hos lärarna, knyt fortbildningen till volymförändringar i elevkohorterna, dvs fortbilda extra mycket under år när elevkullarna minskar.

• Anpassa lärarnas löner till andra högutbildade tjänstemannagruppers.

2. Kunskapsuppföljningen.

Betygsinflation, ett förvirrande och dysfunktionellt betygssystem och systematiska orättvisor i kunskapsbedömningen undergräver moral och framtidstro i svensk skola. Följande åtgärder bör övervägas.

• Inför en nationell resultatuppföljning.

• Ge lärarprofessionen huvudansvaret för sammanvägningen av betygssättningens kriterier.

• Kvalitetssäkra betygen på skolnivå genom att koppla dem till skolans genomsnittliga resultat på nationella prov.

• Ge lokal beslutanderätt över betyg före högstadiet. Detta skulle en gång för alla desarmera den skadliga debatten om betyg i de lägre stadierna. Ingen forskning kan visa att dessa betyg gör någon nytta, men troligen gör de heller ingen större skada.

• Ersätt gymnasiets kursbetyg med ämnesbetyg.

• Ge alla elever tillgång till goda gymnasieutbildningar, oavsett eventuella icke godkända grundskolebetyg.

• Minska tröskeleffekten i meritvärderingen mellan de lägsta betygsstegen (F och E). Idag ger det större effekter på en skolas samlade meritvärde att höja från F till E än att satsa på att nå bättre resultat.

3. Myndighetsstrukturen.

Styrsystemet för svensk skola är otillräckligt. Skolverket och Skolinspektionen gör i och för sig nyttiga analyser. Men mot de stora förändringskrafter som påverkar svensk skola negativt saknar man strängt taget instrument. Kommunernas roll är central, men mycket litet kan i praktiken göras för att kommunerna skall göra rätt. Alltför litet fokus läggs på att stödja förbättringsarbete.

• Ge kommunerna ett bindande uppdrag att aktivt nedbringa bristande likvärdighet (det vill säga ett ansvar för att skollagen efterlevs).

• Se över myndighetsstrukturen med sikte på att skapa regionala stödorganisationer – av typen ”länsskolnämnder” – för skolornas kvalitetsutveckling och fortbildning av lärare.

4. Marknadisering och skolval.

Friskolereformen 1992 styrdes av marknadsfrämjande värderingar med en stark betoning av elevers och föräldrars fria val. Mångfald, pedagogisk förnyelse och konkurrens förutsattes leda till högre utbildningskvalitet men reformen gjordes inte utvärderingsbar eller politiskt prövbar i framtiden.

Idag är det tydligt att marknadslösningar på flera sätt är svårförenliga med skolans uppdrag. Likvärdighet syftar till att stödja svagpresterande enheter medan marknadslogikens förhoppning är att dessa slås ut. Vi har alltså ett system som försöker dra åt två håll samtidigt. På motsvarande sätt skapar marknadslösningar segregationstendenser som man på politisk väg försöker motverka. Det finns även myndighetsaspekter inom skolväsendet som är svårförenliga med en kommersiell logik.

Vi kan därför inte se annat än att en ansvarsfull utveckling av svensk skola inte i samma grad som hittills kan förlita sig på marknadsbaserade lösningar. Istället krävs ett förtroendefullt och likvärdighetsskapande samarbets- och resursfördelningssystem, vilket bland annat rimmar illa med möjligheten att föra resurser ur verksamheten. Samtidigt finns ett värde av mångfald. Våra förslag är därför:

• Inför en nationell skolpeng, viktad efter elevernas förutsättningar och behov, liksom efter andra strukturella kostnadsskillnader.

• Skärp etableringskraven för fristående utbildningsanordnare.

• Begränsa kraftigt möjligheten till vinstutdelning för privata utbildningsanordnare.

• Komplettera vinstutdelningsbegränsningar med en offentlig infrastruktur för lån till godkända utförare.

• Inför lottning som metod att fördela översökta friskoleplatser, exempelvis genom lottning inom kvotgrupper som motsvarar kommunens genomsnittliga elevsammansättning.

• Utveckla nya, icke-kommersiella modeller för skolval som tar tillvara kombinationer av geografisk närhet och mångfald.

Allt är kloka och genomtänkta förslag. Jag hoppas att dessa kan få genomslag och ett politiskt moment.

Min uppmaning till alla är: Läs dem och sprid dem. Bilda en studiegrupp kring deras förslag + OECDs rapport från förra året och börja jobba på en förändring! Tala om för politiker hemma och i Stockholm att det här är något du som lärare tycker är klokt!

Reagera på inlägget:

Nu kan det löna sig för en lärare att utbilda sig

Nu är beslutet om de tre miljarderna till lärare klubbat. Det var väl några år för sent – annars finns det mycket gott att säga om hur själva förslaget är utformat vilket jag återkommer till. Men först en kommentar till en kolumn i Svenska Dagbladet. Jag brukar inte hålla med Inger Enkvist om så mycket. Jag brukar tycka att hon är för enkelspårig och för bombastisk i sin förklaring till den svenska skolans problem. Och så är det också i viss mån i hennes senaste krönika. Men förutom att hon stämmer in i en nyliberal hyllningskör till låga löner (i stället för utbildning) har hon en verklig poäng. Hur kommer det sig att det amerikanska presidentvalets inledande primärvalsturer får större mediauppmärksamhet än de allvarliga problemen med likvärdigheten i svensk skola?

Hon skriver om OECDs senaste rapport utifrån PISA att ”Rapporten nämner att det är negativt för svagpresterande elever att vissa länder har problem med att kunna tillsätta lärartjänster, att lärare är från-varande av olika orsaker och att lärare är lågt motiverade. Denna situation är på väg att bli allt större svenskt problem.”

På väg?

Trots varningssignaler redan på 1990-talet har svenska regeringar och arbetsgivarorganisationer struntat i lärarnas situation, effekterna av decentralisering och skolmarknad, målstyrning m.m. och hur det individuella lönesystemet kollapsat lärares löneutveckling. Resultatet är att vi nu har en prognosticerad lärarbrist på över 90 000 lärare inom fem år. Och där de kommer att saknas allra mest är i matematik, naturvetenskap, teknik och moderna språk. Inger Enkvist skriver ”Rapporten väcker frågor om information och desinformation. OECD upprepar alltså att Sveriges självbild av att vara en kunskapsnation inte stämmer med verkligheten.” Det börjar bli sant. Frågan är om Inger verkligen vill att vi ska bli ett låglöneland istället? Jag tycker inte det utan det vi borde göra är naturligtvis att lägga ett fokus på utbildning och skola och som Skolverket uttrycker det ”hela samhället behöver kraftsamla” kring skola och utbildning.

Inger Enkvists kommentar om lärares arbetssituation och hur man behandlar lärarkåren bottnar i OECDs analyser utifrån PISA och TALIS. Följande bilder är två av de mest kusliga och samtidigt till handling mest förpliktigande av alla resultat från OECDs jämförelser. Den första visar hur det (bland västländer) finns ett kusligt kraftfullt linjärt samband mellan hur lärare uppfattar sin status i samhället och andelen lågpresterande i matematik:

 

Korrelationen är oerhört stark, men vad är kausaliteten? Antagligen att vi inte får nog med lärare och att de bäst lämpade väljer andra yrken. Men det kusliga är naturligtvis vilka barn som drabbas av detta. Ett sätt att synliggöra det är nästa bild som visar hur Sverige är ett land som är väldigt dåligt på att se till att de barn som bäst behöver erfarna lärare får det.

När de mest utsatta barnen i ett land med lärarbrist allt oftare får outbildade och/eller oerfarna lärare så finns det bara en utgång. Det landet slutar vara en kunskapsnation och blir ett allt mer segregerat samhälle med stora skillnader. Att vi stillatigande har suttit och låtit detta ske är anledningen till att OECDs chef för utbildningsfrågor Andreas Schleicher förra året sade att det svenska skolsystemet har ”förlorat sin själ”. Rapporten han överlämnade till regeringen betonade vikten av 1. Likvärdighet (= kompensatorisk förmåga), 2. Läraryrkets status och 3. Styrningen, för att få fason på svensk skola. Man kan verkligen fråga sig varför OECDs rapport fått så lite täckning i svensk media. Jämför antalet spaltmeter med de amerikanska primärvalen!

Nu tillbaka till lärarlönerna.

Det förslag som nu klubbas innehåller en förändring som i någon mån innebär en total omvälvning i svenska statens förhållande till lärarna i landet. Staten har tillsammans med fack och arbetsgivare varit delaktig i att formulera (visserligen rudimentärt – men ändå) nationella lönekriterier för lärare. För första gången sedan Göran Perssons dagar som skolminister och de avtal som slöts efter kommunaliseringen finns det nu centrala kriterier för vad som ska ge en lärare högre lön. Och det är inte en subjektiv bedömning av ”skicklighet” utan mer konkreta kriterier. Det handlar om vad en lärare gör och också för första gången på decennier kan det löna sig för en lärare att utbilda sig. Kriterierna är skrivna så att den lärare som ska få lönehöjningar har (med mina betoningar i fetstil):

  • tagit särskilt ansvar för att utveckla undervisningen genom kollegialt lärande i former som vilar på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet,
  • med stöd av formell utbildning på avancerad nivå utöver lärarexamen eller förskollärarexamen förbättrat undervisningens innehåll, metoder och arbetssätt,
  • tagit särskilt ansvar för att stödja lärar- eller förskollärarstudenter och kollegor som är nya i yrket eller tagit särskilt ansvar för att utveckla ämnen eller ämnesövergripande områden, eller
  • tagit särskilt ansvar för särskilt komplicerade undervisnings- situationer.

Heureka! Det är viktigt vad lärare gör och det ansvar de tar, inte bara att de är ”skickliga”. Förutom att det första kriteriet ovan innehåller en tydlig dimension av att poängtera betydelsen av det kollegiala samspelet finns detta också i den inledande texten där det står:

Läraren, förskolläraren eller fritidspedagogen ska ha visat intresse för och god förmåga till att utveckla undervisningen på egen hand och tillsammans med kolleger och därigenom förbättrat elevernas studieresultat eller måluppfyllelsen i förskolan.

Observera det lilla ordet och i fetstil innan. Det är alltså ett krav. Är det här en liten vindkantring som kan leda till att lärarkåren börjar betraktas som ett kollektiv igen, ett kollektiv om det är en ära att få tillhöra? Jag vet inte. Det får framtiden utvisa. Det är i alla fall ingen tvekan om att det brådskar.

Reagera på inlägget:

Sidor

Annons
Annons
Annons