Dagens inlägg innehåller tre funderingar.

Den första handlar om konservatismens medvetna skapande av rangskillnader i samhället.

En av konservatismens grundpelare är enligt Russel Kirk förvissningen ”…att ett civiliserat samhälle behöver rangskillnader och klasser (order and classes).” (Russel Kirk, The Conservative Mind (1954), citerat ur Ernst Wigforss, “Om provisoriska utopier”, Insikt och handling 2 (Lund 1958), s. 105-106).

Det nordiska arbetet med att motverka detta synsätt och istället ge alla barn samma chans och som dåtidens liberaler och socialdemokrater ledde gav oss enhetsskolan. Denna revs ner i Sverige genom friskolereformen 1992. Genom att ge mer välbeställda människor möjligheten att fly skolor med barn de inte vill att deras barn ska umgås med har vi nu skapat en tydlig tudelning av befolkningen.

Det illustreras tydligt genom följande bild som kommer från professor Jonas Vlachos twitterkonto:

Svenska barn går nu i två olika typer av skolsystem beroende på föräldrarnas inkomst och härkomst. Var det detta vi ville? Och berättade man det för oss?

* * *

Min andra fundering handlar om att en regering satte Håkan Sörman, som är ordförande i styrelsen för den största skolkoncernen Academedia, att utreda den kommunalekonomiska utjämningen och därmed kunna påverka skolfinansieringen till det bolag han är ordförande i (Fi 2022.03).

Det här är något som Marcus Larsson på tankesmedjan Balans skrivit mycket om. Det måste sägas rent ut att detta är jäv och korruption på en nivå så att man inte riktigt kan förstå att man lever i en västerländsk liberal demokrati (men det gäller ju i hög grad frågan om offentlig insyn i all skolverksamhet också, lobbyister och politiker i skön förening mm. mm. – listan kan göras lång).

* * *

Den tredje funderingen är mer av ett hejarop. Hurra för rektor Linnea Lindqvist som fortsätter med sitt enorma arbete för den svenska skolan. Hon är som sin egen utredningstjänst och utredningskansli i ett.

Jag har sagt tidigare att hon borde få medalj, men det kanske snarare är ett uppdrag att göra sådant här hon borde får betalt av staten för att göra. En person som henne kanske kan ersätta en sådan som Håkan Sörman ovan?

Nu har hon tagit fram ett förslag till hur skolans finansiering kan ordnas som förtjänar att läsas av många och tas på allvar i parti- och regeringskanslier.

Kommentera

En rubrik i en lärartidning fick mig att fundera: ”Nya skolministern Lotta Edholm … _ så vill hon skapa en ny skola”. Först blev jag så där trött som vi inom skolan ofta blir över alla utspel. ”Vad ska hon nu hitta på”, tänkte jag. Sedan inser jag ju att skolministern inte är ansvarig för rubriksättningen. Men rubriken belyser något.

Det verkar finnas en förväntan i Sverige på att skolministrar ska göra om och förändra hela tiden. Inte minst gäller det betygsystem och kursplaner. Det hade ju varit rimligt om det var riksdagens och regeringens ledamöter och deras kanslier som var bäst lämpade att göra sådana saker. Men det är de ju inte – för det första.

För det andra innebär en sådan ordning eller förväntan att skolpolitik, ända in i små detaljer, blir ryckig och svår för professionerna i skolan att hantera. Och det är ju dessa professioner som i verkligheten kan de här frågorna.

Ta en sådan sak som att det står i Tidöavtalet (och därmed är ett uppdrag till skolministern) att ”Skolledningen ska ha mandat att besluta om ordningsregler (elever ska kunna ge synpunkter och förslag, men rätten att vara med i beslutandet tas bort).” Det vill säga: Vi ska tydligt uttrycka att det är en auktoritär ordning som gäller och för elever är det lyda som gäller.

”De tog fram ordningsregler tillsammans med eleverna”

Det blir en sådan kontrast till när man lyssnar på en framgångsrik rektor med svåra förutsättningar, Raija Ilkonen, på Enbacksskolan i Stockholm. Hon beskriver det som en framgångsfaktor att de tog fram ordningsregler tillsammans med eleverna. Och att de där använde elevernas egna ord. Det var viktigt för att om arbetet med ordning inte vilade på både de vuxna och eleverna blir det inte hållbart.

Hon kan också berätta att de införde regler om bemötande. Men inte för eleverna utan för lärarna. Det är avgörande för hennes och hennes medarbetares elever att de vuxna runt omkring bemöter dem så att de får hopp.

Regler, kursplaner, betygsystem som tas fram långt från skolan och nya vart fjärde år eller oftare är helt enkelt inte ett framgångsrecept. Jag blev så glad över ett samtal som vi hade i podden ”Kornhall & Netz” med den finske statssekreteraren Dan Koivulaakso (kommer snart att läggas ut där poddar finns) där han beskrev att sådana frågor inte beslutas om av riksdag och regering i Finland. Att man tvärtom mycket medvetet har frikopplat den politiska nivån från beslut som rör de professionellas sakområden i skolan. Detta för att undvika sådana problem.

I övrigt gläder jag mig åt att det snart nu bara finns ett lärarfack. Det innebär också att den här bloggen i den här formen snart tar slut. Det här var inlägg nummer 268 så det har blivit ganska många!

Kommentera

Jag brukar envisas med att jag bara har ett riktigt bra skäl för att lärarna i den svenska skolan borde vara statligt anställda. Men också att det är ett skäl som gör det oundvikligt. Idag har vi alldeles för få behöriga lärare i skolan. I jämförelse med våra nordiska grannar är vi i strykklass.

Jag tror helt enkelt inte att 290 kommuner och tusentals fristående huvudmän kommer ta sitt ansvar för den situationen. Det är staten som måste ta ansvar för skolan och när läraryrket kommit på glid är det staten som måste ingripa. Och centralt för en sådan statlig reglering av lärartjänsterna är lönen.

OECD har kommit ut med en rapport om skolan där de också går igenom hur lärare är anställda och hur deras löner sätts.

Bilden i studien är densamma som 2012 när jag senast läste en likadan uppställning. Sverige avviker helt med totalt decentraliserad, individuell och icke nationellt uppstyrd lönesättning för lärare.

Följande tabell har jag satt samman utifrån OECDs redovisning (jag vill reservera mig för att jag kan ha missuppfattat någon redovisning, system är inte helt jämförbara):

Men det vi kan se är att alla länder utom Sverige har någon form av ordning i sina lönesystem för lärare. I de allra flesta länder är tjänsteår en av de viktigaste kriterierna för löneutveckling, men man kombinerar det ofta med någon form av trappa där man måste på något sätt bevisa att man är värdig en löneökning. Detta genom någon form av ackreditering eller genom att gå kurser, till exempel.

I Sverige är man som lärare helt i händerna på lönesättande chef. I alla andra länder är man en del av en profession. Jag skrev en debattartikel i Svenska Dagbladet om att lärarnas profession måste återupprättas. I den pekade jag på den syn man i 1946 års skolkommission hade på läraryrket och avslutade med:

”I sveket från statens sida finns lönesystemet med”

Om man ska sammanfatta 1990-talets reformer ur lärarnas synvinkel är det väl att allt det som kommissionen 1948 betonar är just det som har gått förlorat: statusen har försvunnit, friheten likaså. Arbetstiderna har försämrats, löner sätts i tävling med kollegor och har sjunkit i förhållande till andra grupper; man får inte köpa in läromedel och ibland jobba i direkt olämpliga lokaler.

Ansvarig är inte längre staten utan en tusen­hövdad hydra av huvudmän. Man har blivit en leverantör av administrativa data och lämpliga betyg, i stället för den pelare i samhället som man faktiskt både är och upplever sig vara.

Lärarkåren har i någon mening blivit lurad och förrådd av staten. Är det något en ny regering bör fundera över är det hur man ska kunna återge lärarnas deras profession. För det är på dem lärandet i alla klassrum i Sverige beror.

I detta svek från statens sida finns definitivt lönesystemet med som en del. Det är dags för staten att betala tillbaka denna skuld till lärarna genom att återställa lärarprofessionen. Och då är lönemodellen och arbetstider centralt.

Kommentera

Ulf Kristersson har presenterat sin regering och sina ministrar på Utbildningsdepartementet. Det blev som väntat ett departement som hamnar i Liberalernas händer.

Mats Persson kommer att bli utbildningsminister och chef på departementet och rimligen hantera framför allt den högre utbildningen medan Lotta Edholm blir skolminister.

Mats Persson är ett mindre känt namn inom skola och utbildning. Det är svårt att sia om vad den utnämningen kommer att leda till.

Lotta Edholm är däremot ett välkänt namn. Hon har bland annat varit skolborgarråd i Stockholm och jag känner henne som en i skolfrågor både kunnig och engagerad person. Om man tittar på de namn som figurerade som möjliga kandidater var detta ett bra val.

Men det finns en i sammanhanget allvarlig belastning på henne. Hon har suttit i styrelsen för skol- och förskoleföretaget Tellusgruppen och ägde aktier i bolaget fram tills nu. Det är svårt att inte se det som ett jävsförhållande även om hon nu lämnar det uppdraget.

Vi vet heller inte hur politiken på departementet i praktiken ska styras med en trepartiregering som har en överrock av ett fjärde större parti inne på Rosenbad. Alla regeringsbeslut ska ju vad jag förstår prövas mot dem. Vilket för mig rimmar illa med regeringsformens avsikter.

”Hatten av för Anna Ekström”

Det kan vara på sin plats att säga något om de ministrar som avgick. Om vi börjar med Anna Ekström så har hon varit en av de kunnigaste och skickligaste utbildningsministrar vi har haft i Sverige. Hon arbetade metodiskt med utredningar och genomtänkta förslag. Hennes tid som departementschef lämnar efter sig en stor bank av kunskap och förslag jag hoppas en ny minister inte bara skyfflar åt sidan (det fanns en tendens av okunskap om allt det som är berett i det avtal som signerades på Tidö slott).

Hatten av för Anna som dessutom hade en ovanlig förmåga att kombinera intellektuell förmåga med integritet och empati – en ovanlig kombination.

Lina Axelsson Kihlbom lämnar också departementet men efter betydligt kortare tid och ingen större möjlighet att påverka. Lina förtjänar dock en eloge för sitt engagemang och tydliga röst för likvärdighet genom många år.

Så då är kabinettet på plats. Det finns också återigen en överenskommelse. Nu återstår bara att se vad som kommer att hända.

Jag tror att det är bra och avgörande för framtiden att det nu finns en stark lärarfackförening som kan tala tydligt. Lärarnas röst behövs allt mer. Inte minst eftersom många frågor lärare tycker är viktiga. Frågor som lyser med sin frånvaro i politiken just nu.

Kommentera

Vi lever i en spännande tid med en ny regering snart på plats. Lärarbristen blir också allt mer akut och det finns frågor att ställa sig kring betygsinflation med mera.

Men en helt annan sak tilldrar sig mitt intresse. Den nydisputerade forskaren Stina Jerdborg som har tittat på hur rektorsutbildningarna fungerar säger i en intervju i Skolporten att det som överraskade henne var att:

”…rektorerna inte nämnde tidsbrist som förklaring till sina tillkortakommanden när det kommer till att leda skolornas kärnverksamhet kring undervisning och lärande och att organisera för det. I stället var de väldigt raka med att de helt enkelt inte förstod sig på sina verksamheter. Det här gällde främst rektorer som hade bytt skolform och som var tvungna att lära sig grunderna i den verksamheten. Tanken med åren i utbildning och arbete är ju att rektorerna ska lära sig att bli ledare, men utan kännedom om verksamheterna fick de dessutom mycket annat som de var tvungna att sätta sig in i. Det handlar om allt ifrån hur lärare arbetar i skolformen till hur elever i de åldrarna lär sig. De rektorer som kunde sin verksamhet utan och innan hade inte alls den typen av svårigheter, de hade väldigt goda möjligheter att verka som pedagogiska ledare direkt.”

”Jag har hört många lärare sucka”

Det här var väldigt intressant. Jag har hört många lärare sucka över att de har varit ledda av rektorer som kommer från andra verksamheter och skolformer. De har inte upplevt att deras chefer har pratat om rätt saker och inte har förstått dem. Och nu finns det alltså forskning som visar att dessa lärare har rätt.

Vilket också leder mig till att tänka på hur man förändrade reglerna för vem som fick bli rektor i svensk skola. Vi hade en period när den enda regleringen som fanns var att den som skulle anställas till rektor skulle ha visat ”pedagogisk insikt” eller som skolhistorikern Hans-Albin Larsson uttryckte det ”Till rektor kan vem som helst anställas”. Detta var efter kommunaliseringen och när målstyrning var det allena saliggörande i svensk skola.

Men innan dess hade vi faktiskt ett reglemente som sade att den som skulle anställas till rektor skulle ha minst fem års erfarenhet av att undervisa på det stadium man skulle bli rektor på. Det vill säga: Vi hade ett system som erkände just det som Stina Jerdborg i sin avhandling visat.

”Att hjälpa lärare utveckla undervisning”

Skolan är en komplex verklighet och du behöver känna till de specifika utmaningarna i och med en viss skolform eller stadium för att kunna fungera väl som ledare. Speciellt om du ska kunna jobba med det viktigaste – hjälpa lärare att utveckla undervisningen där.

Vi behöver vända tillbaka till en professionell syn på undervisning där kunskaper som finns i skolan värderas högre än modenycker i managementteorier.

Kommentera
kornhall_gra2
Per Kornhall

Här bloggar författaren och skolexperten Per Kornhall om skola och skolutveckling.

Per Kornhalls bok ”Barnexperimentet” fick stor uppmärksamhet för sina kritiska slutsatser om utvecklingen av den svenska skolan. Hans senaste böcker är ”Lärare – En handbok”, ”Omstart för skolans digitalisering” samt ”När skolan blev marknad. Trettio år med friskolor”.

LÄRARNAS RIKSFÖRBUND

Box 3529
103 69 Stockholm
Sveavägen 50

SKOLVÄRLDEN

Box 3265
103 65 Stockholm