Annons

Anna Ekström kan vara en chans till ett verkligt lyft för svensk skola

Anna Ekström som gymnasieminister? Det kan utan tvekan vara en chans till ett verkligt lyft för svensk skola. Det är väldigt skönt att politikerna väljer att ta någon som har stor kunskap och erfarenhet. Vi har annars lite för stort inslag av lekmannavälde i den svenska skolan på alla nivåer. Politiken ska naturligtvis fatta beslut men de måste vila på gedigen kunskap. Sådan kommer Anna Ekström att tillföra. Hon har inte bara skummat ett partiprogram eller sammanfattningar av olika rapporter presenterade av en politisk sekreterare. Hon har själv varit ansvarig för innehållet i en mängd rapporter om svenska skolan och vet hur situationen är. I detalj.

Det jag har beundrat hos henne ända sedan jag första gången träffade henne som nytillträdd generaldirektör för Skolverket är hennes kombinationen av kunskap, integritet och empati. Lyssna på några you-tube klipp med henne ska du se att hon alltid står stadigt på fakta men också står stadigt i grundläggande värderingar som hon tillåter bli synliga och är en viktig del av hennes argumentation. Att det råkar vara värderingar som stämmer med svensk grund- och skollag gör det inte sämre. Anna Ekström tillhör dem som förmår vara chef, byråkrat, ledare och människa på samma gång.

Miljöpartiet har, inte minst på sociala media, den senaste varit ett lovligt byte för nedsättande kommentarer. Detta avspeglas också i media idag där man menar att till exempel Fridolin skulle ha svårt att glänsa vid sidan av Anna Ekström. Jag tror inte det. Jag tillhör dem som uppfattar Fridolin som mycket smartare än de flesta tror. Han är faktiskt också en minister som själv läser rapporter och som har pratat med oerhört många människor i Sverige om skola sin första tid som minister. I den bästa av mina världar kan det tvärtom bli en mycket produktiv trojka i ledningen för utbildningsdepartementet. Men det får tiden utvisa. Men nästa år är det verkligen upp till bevis när Skolkommissionen ska lämnas sitt betänkande.

Smolket i glädjebägaren är naturligtvis vad som ska hända med Skolkommissionen och Skolverket. Anna Ekström har gjort ett väldigt bra arbete i bägge. Myndigheten, nu med ett kommande friare uppdrag är en central aktör för svensk skola vars betydelse inte kommer att minska. Det är oerhört viktigt vem som leder det verket på grund av det. Blir det en teknokrat som fjärmar staten från lärarna eller en skicklig chef som förmår samla upp lärare och skolledare i Sverige och stödja skolhuvudmännen till handling och utveckling?

Värsta oron är kanske Skolkommissionen där jag uppfattar att Anna Ekström har gjort storverk tillsammans med sin stab. Men på samma gång kommer hon som minister naturligtvis kunna följa arbetet på nära håll vilket är en stor fördel i regeringsarbetet. Men vem ska ta upp hennes mantel där? Det arbetet är oerhört viktigt för svensk skolas framtid och får inte slarvas bort eller hamna mellan stolarna.

Men till sist, Grattis Anna och grattis svensk skola till ett väldigt bra val av minister!

Reagera på inlägget:

Lägg er inte i läxorna, politiker!

Jag fick ett mail från en förälder:

”Är förälder och medlem i en föreningsdriven skola, Fsk-6.

Vi har ett bra och nyfiket lärarlag men nu har skolledningen gått ut med parollen läxfri skola.

Jag är ingen anhängare av barn som lägger sig utmattade efter timmar av läxor men jag stör mig på när man aktivt tar ställning mot ett av lärarens många verktyg.

De säger att forskningen stödjer frågan men har man verkligen nått enighet bland forskarna här?

Och är det inte bra att träna på något som kommer mer av i högstadiet?

Undrar en fundersam förälder”

Jag svarade så här:

”Läxor är ett av många instrument lärare har i sin arsenal. För små barn är forskningsläget att läxor har väldigt liten betydelse för vad och hur mycket de lär sig. Den tid de tillbringar i skolan är mycket viktigare än den inlärning de gör hemma. Om bara skolan har en strategi som ser till att barnen verkligen lär sig det de ska finns det inget forskningsstöd för att det skolan gör är fel. Det finns å andra sidan inget forskningsstöd för att det är rätt – frågan saknar betydelse kan man säga. Och alltså därmed inte något som borde orsaka en spricka mellan skolan och föräldrarna.

Det är egentligen bara väldigt enkla repetitioner och inövning som till exempel multiplikationstabellen etc där läxor för yngre barn har en verklig funktion. Men om man har lagt upp tidsanvändning etc i skolan så att man säkerställer inlärningen är inte det något problem.

Det enda hållbara argumentet är egentligen det du antyder - att det är bra för dem att vänja sig. Men å andra sidan kan man vända på det argumentet. Det kanske blir mer spännande och allvarligt med högstadiet om man helt plötsligt förväntas göra läxor?

Jag tror att du och ni som föräldrar ska lita på skolan. Att de har fattat den typen av beslut är i sig ganska positivt. Det innebär att de arbetar med och tänker igenom vad de gör. 

Mitt råd är – lita på lärarna, fråga dem nyfiket om hur de tänker arbeta och följ kunskapsutvecklingen hos era barn. Ta för vana att fråga – inte ’hur var det i skolan idag’ – utan fråga dem om vad de lärt sig. Den enkla frågan innebär kanske mer för deras inlärning än många läxor. Då måste de reflektera över vad de lärt sig – en i sig verkligt bra metod att befästa kunskaper på.”

Det stör mig oerhört att frågor om läxor är något som rikspolitiker lägger sig i och försöker göra till valrörelsefrågor. Läxor är ett pedagogiskt instrument bland andra och ska användas av professionella lärare som alla andra verktyg. På ett sätt som befrämjar lärandet. Och det är inget som ska diskuteras ytligt och populistiskt i en nationell debatt.

Reagera på inlägget:

Det är många som har varit i syltburken

Jag vill göra en ytterligare kommentar till Linderothsdebatten. Det är intressant vilken reaktion som Jonas Linderoths inlägg väckt. En del pedagogikinstitutioner verkade gå man ur huse för att motverka den verklighetsbeskrivning som Linderoth försöker göra.

Det finns forskning som visar hur det tidiga Skolverket på 90-talet vid sina inspektioner kritiserade högpresterande skolor och menade till exempel att en sådan skola var ”alltför kunskapsinriktad” [1].

Det är klart att en sådan styrning hade effekt i hur skolan formades. Jag möter mer eller mindre dagligen lärare och skolledare som välkomnar en diskussion om detta. Inte minst är det avgörande för lärarkårens utveckling och upplevda status att undervisningsskickligheten uppvärderas, diskuteras och utvecklas. Och det vore snyggt om fler pedagogerna på högskolor och universitet lite kliver ner från sina höga hästar och som Linderoth erkänner sin del i detta. Det är många som har varit i syltburken.

Nedan citerar jag ur Skolverkets Lust att lära med ett längre utdrag. Lägg märke till att diskussionen är rätt så positiv till den kunskapssyn som spreds men att Skolverkets empiri från granskningen visar på negativa konsekvenser. Jag tror att detta sammanfatta ganska bra vad som pågick i svensk pedagogik från 70-talet och som fick fäste på 90-talet och som vi nu 25 år senare bara nästan lyckas ha en vettig diskussion kring. Mycket vacker ideologi och lite empiri:

”I samband med införandet av läroplanerna, Lpo94 och Lpf94, och betoningen på den kunskapssyn som starkt lyfter fram den lärandes egen aktivitet för att nå kunskap, kom också̊ lärarens roll att diskuteras. En tolkning som utifrån detta synsätt gjordes från såväl statligt, kommunalt som fackligt håll och som fått stor spridning innebär att kunskap inte går att förmedla eller överföra från en individ till en annan, från den som undervisar till den som lär. Lärande förutsätter stark egenaktivitet från den lärandes sida, medan den som undervisar kan skapa förutsättningar för lärande. Därmed ansågs heller inte den form av undervisningspraktik som var rådande och som i dagligt tal går under begreppet ”förmedlingspedagogik” eller ”katederundervisning” som någon framkomlig väg för elevers lärande. Lärarens roll måste i stället förändras, ansåg man, och i stället för att ”förmedla” kunskap skulle läraren ”handleda” eleven i dennes lärande. Lärarens undervisande roll tonades på så sätt ner till att stödja och handleda medan ansvaret för elevens kunskapsutveckling i betydligt större utsträckning lades på eleven själv. Enligt de nationella målen skall skolan sträva efter att varje elev tar personligt ansvar för sina studier och sin utbildningsmiljö.

Men problemet är att begreppen egentligen aldrig fick en tydlig, någorlunda gemensam tolkning på vare sig statlig eller kommunal nivå. De antog i mångt och mycket formen av luftig retorik som saknade en nyanserad definition av vad lärarens handledarskap verkligen innebär, när och hur det lämpar sig, liksom reflektion kring vad elevers ansvarstagande egentligen omfattar och vad som är rimligt.

I samtal med såväl elever som lärare och andra aktörer inom skolväsendet kan man följaktligen se att begreppen har tolkats och realiserats mycket olika inom skolor och bland lärare, från ett aktivt, lyhört och stimulerande lärarledarskap till en situation där läraren närmast dragit sig tillbaka och överlämnat eleven till sitt eget ”ansvar”. Det måste samtidigt betonas att en anpassning av både lärares och elevers agerande är uppenbart nödvändig utifrån de krav och förväntningar som skapas av samhällsutvecklingen, nu och i en tänkt framtid och som återspeglas i de nationella målen för skolan. Frågan är hur en sådan anpassning ska hanteras och hur den ser ut. Hur ett flexibelt lärarledarskap kan se ut i olika undervisningssituationer, utifrån aktuella moment, undervisningsstoff och elevgrupp, är en diskussion som måste hållas levande bland de verksamma i skolan.

Den form av handledarroll som bl.a. många matematiklärare praktiserar, liksom förväntningar på elevernas eget ansvarstagande, lämnar därför efter granskningen en del obesvarade frågor. En fråga är vilka konsekvenser lärarnas handledarskap har fått för olika elevgrupper. En annan är vad skolan menar med att elever ska ”ta ansvar för sitt eget lärande” och ”söka sin egen kunskap.” Är det möjligt för elever/alla elever att söka egen kunskap? Har detta skapat lust att lära?
– Ja troligen, om det har skett under genomtänkt och tydlig ledning och hos elever som har en förförståelse och en självuppfattning som bär.

Har det skapat olust? Ja, granskningen visar att det helt säkert har varit så för många elever som inte har fått adekvat ledning av läraren och lämnats alltför mycket åt sig själva ”att ta eget ansvar.” Läraren har då tonat ner sin roll.

Granskningen indikerar att många av de elever som har förlorat sin motivation för och lust att lära matematik började tappa fotfästet när matematikundervisningen blev alltmer individuell och enskild. De klarar helt enkelt inte av att skaffa sig den nödvändiga förståelsen av begrepp och underliggande idéer av egen kraft, inte heller att driva arbetet framåt på egen hand.”

Det vi får hoppas nu är att inte Jonas Linderoth blir helt utmobbad. Det kan hända. När man sticker ut hakan är Sverige ett väldigt litet land. Jag kommer ihåg hur en professor, när han fick höra att jag hade pratat för människor från ett visst parti, gick ut i en artikel i Skola och Samhälle och uppmanade det partiet att inte anlita mig att föreläsa eftersom jag hade fel tankar kring pedagogik. En professor som ville tysta det fria ordet och debatten. Det finns många sådana grindvaktare. Det är typiskt nog ofta samma personer som när trycket blir för stort kliver åt sidan och låtsas som om de hela tiden har stått och viftat människor genom samma grind.

[1] Jacobsson,Bengt&Sahlin,Kerstin,Skolanochdetnyaverket:skildringar från styrningens och utvärderingarnas tidevarv, Nerenius & Santérus, Stockholm, 1995. 

Reagera på inlägget:

Modigt av Jonas Linderoth att ta bladet från munnen

I väntan på att Skolkommissionen i januari ska komma med skarpa förslag om skolan händer det i alla fall saker i debatten. Jag tänkte här belysa två aktuella artiklar, nämna en viktig avhandling och lyfta en avslöjande beräkning.

Lärarlegitimationen – igen.

Två artiklar på DN Debatt har verkligen fångat mitt intresse. Den ena är skriven av Jan Björklunds förhandlare Andreas Bergström som menar att Alliansen måste erkänna att deras skolpolitik misslyckats. Jag gillade att han är självkritisk och jag gillade hans analys av de nationella proven som ju har blivit en monstruös koloss. Att använda dem formativt som han föreslår – då får de ju en verklig poäng. Annars kanske jag inte håller med om så mycket. Det jag reagerade mest på var att han menade att det var ett misstag med lärarlegitimationen. Och hans argumentation går ut på att man inte kan klaga på kvaliteten i lärarutbildningen och samtidigt kräva sådan för att någon ska undervisa. Han menar därför att lärarlegitimationen ska rivas upp och/eller vara mycket enklare att få.

Jag håller inte med. Problemet med lärarlegitimationen är varken lärarutbildningarnas kvalitet eller det faktum att man införde den. Den är oerhört viktig. Däremot är jag oerhört kritisk till hur den infördes.

Låt oss för det första slå fast att staten inte kan betrakta sin egen lärarutbildning som något dåligt. Det är ju ett skrämmande dåligt argument. Lärarutbildningen är en statlig professionsutbildning. Om den inte uppfyller måttet så är det statens ansvar. Man kan inte skylla sina egna barns dåliga uppfostran på någon annan. Om man inte kan använda den som ett minimikrav för en lärartjänst då är man riktigt illa ute.

Men det stora problemet var ändå att Alliansen och Björklund saknade en systemisk vision. Man insåg ett problem med kompetenser och annat. Men istället för att börja i den änden att man diskuterade vad det var man ville ha för kompetenser och kunskaper; med att analysera vilka lärare som fanns i skolorna och var bristerna fanns och var rekryteringsbehoven skulle komma; och sedan tillsammans med huvudmännen och universitet/högskolor arbeta fram en plan på hur lärarförsörjning och utbildning skulle kunna klara av utmaningen – och sedan tillsammans bestämt hur och när detta skulle – så pekade alliansregeringen och Björklund med hela handen och beordrade fram ett system. Att bygga skolsystem handlar om mer än att ge order.

Jag hoppas Skolkommissionen lyssnar på OECDs råd och påbörjar ett systemiskt arbete med att bygga en lärarutbildning utifrån en vision om läraryrket. Och det är oerhört viktigt att lärarkåren slår vakt om sin legitimationsreform. Vem som helst ska inte undervisa i svenska skolor.

Den verkliga snackisen

När vi ändå är inne på lärarutbildningar så måste jag naturligtvis kommentera den verkliga snackisen. En pedagogikprofessor från Göteborg säger det som lärare i hela landet sagt i decennier. Och han ber dessutom om ursäkt. Jag håller med honom. Den pedagogik som framförallt på 1990-talet fick genomslag i Sverige var en katastrof för de svenska lärarna och har varit det för en mängd elever. När jag föreläser om de sakerna ute i Sverige kommer det alltid fram lärare och tackar. För de känner som att de får upprättelse av att någon kommer och påpekar att kejsaren faktiskt var naken. Han var det då och är det nu.

Skolverket sammanfattade det som på 1990-talet låg till grund för såväl myndigheters, lärarutbildningar och fackföreningars arbete så här (1):

”En tolkning som utifrån detta synsätt gjordes från såväl statligt, kommunalt som fackligt håll och som fått stor spridning innebär att kunskap inte går att förmedla eller överföra från en individ till en annan, från den som undervisar till den som lär.” (min betoning)

Skolverket menar att lärarens undervisande roll genom detta tonades ner till förmån för att stödja och handleda medan ”ansvaret för elevens kunskapsutveckling i betydligt större utsträckning lades på eleven själv.”

Detta var ett kolossalt nedvärderande av den ämneskunnige och undervisningsskicklige lärarens roll och det måste sägas tydligt. Utifrån detta tonades också lärarens ämneskunskaper ner men vad som var kanske ännu mer allvarligt var att i och med detta mer eller mindre bannlystes metodiken från våra lärarutbildningar.

I en jämförelse mellan svenska och finska lärarutbildare skriver matematikdidaktikerna Hemmi och Ryve (2):

”Vi skulle vilja föreslå att den svenska diskursen om klassrumsundervisning bygger på en ganska extrem tolkning av konstruktivisk och elevcentrerad undervisning. Detta är i linje med resultaten från en nyligen genomförd storskalig analys av svenska klassrumspraktiker (3) som till exempel visar att lärarna är passiva när det gäller att införa nya matematiskt innehåll. I de finska lärarutbildarnas diskurs betonas en balans mellan rutiner och variation, liksom läxor, som viktiga för matematikundervisning av hög kvalitet, och flera återkommande rutiner förespråkas av dem som gynnsamma”.

John Hattie, som Linderoth också citerar, skriver följande i sin stora metaanalys om god undervisning (4):

”Alltför ofta talar man om dessa metoder som strukturerad undervisning kontra konstruktivistisk undervisning (och
 då målas strukturerad undervisning upp som dålig medan konstruktivistisk undervisning anses vara bra). Det är vanligt att konstruktivism ses som elevcentrerat undersökande, problembaserat uppgiftsbaserat lärande och en vanlig jargong innehåller ord som »autentisk«, »upptäckt« och lärande som bygger på »inre« motivation. Den konstruktivistiska lärarens roll påstås handla mer om att underlätta för att ge enskilda elever möjligheter att skaffa sig kunskaper och skapa mening genom sina egna aktiviteter och genom diskussion, reflektion och att dela idéer med andra elever med minsta möjliga korrigerande intervention ... Denna typ av påståenden är nästan direkt motsatsen till ett framgångsrikt recept för undervisning och lärande, som vi kommer att utveckla i kommande kapitel[1]. ”(Mina betoningar)

Lägg märke till ordet motsatsen. Den slutsats som John Hattie kommer fram till, efter en analys av fler än 800 metastudier om effekter av olika insatser i skolan, är istället att det är viktigt att läraren leder undervisningen och arbetar målmedvetet med olika metoder för att skapa kunskap hos eleverna.

Det här var också anledningen till att jag själv i flera år arbetade med att sprida kunskap om John Hattie och liknande forskning. För att det i den typen av studier finns en kraftfull signal om att svenska pedagogiska idéer varit skadliga. Men också för att jag när jag läste Hattie kände att i hans bild av läraryrket fanns det något jag kände igen från min egen lärargärning.

Vikten av hur man undervisar.

Att jag kunde göra en avgörande skillnad.

Och att jag inte har rätt att inte göra det.

Det som är viktigt att kritik mot detta nu framförs av någon inom akademin. För det är där diskussionen om detta egentligen måste ske.

Jag tycker det var oerhört uppfriskande och modigt av Jonas Linderoth att ta bladet från munnen i den här frågan. Det är inte helt lätt att göra det. Det kommer inte att göra honom populär. Professor Ulf P Lundgren som var drivande i mycket av det som hände på 1990-talet har redan gått ut och sagt att det han skriver är bisarrt. Men många av oss som gick lärarutbildningar på 1990-talet vet att Jonas Linderoth beskriver väldigt väl precis hur det var.

Avhandling

Det kanske är grädde på moset att efter detta rekommendera läsning av en avhandling. Pär Isling Poromaa har i avhandlingen ”Den subtila ojämlikheten” från Umeå visat hur strukturell orättvisa etableras i svenska skolor. Avhandlingen är ännu en rapport som visar hur vi i Sverige i praktiken nonchalerar skollagens portalparagraf om likvärdighet och det kompensatoriska uppdraget.

Pengar till 1 800 lärartjänster

Jag skulle vilja avsluta med den lilla beräkning som fanns i tankesmedjan Katalys senaste skolrapport. Man räknar där ut att de stora skolkoncernernas vinst motsvarade lite drygt 1800 lärarlöner/år. Det betyder alltså att 1800 fler lärare skulle kunna undervisa i svenska skolor om vi inte tillät skolor att gå med vinst.

Hur motiverar man detta?

 

1) Skolverket. (2003). Lusten att lära: Med fokus på matematik. Nationella kvalitetsgranskningar 2001–2002. (Skolverkets rapport 221). Stockholm: Skolverket.

2) Hemmi, K., & Ryve, A. (2015). Effective mathematics teaching in Finnish and Swedish teacher education discourses. Journal of Mathematics Teacher Education, 18(6), 501-521.

3) Boesen, J., Helenius, O., Bergqvist, E., Bergqvist, T., Lithner, J., Palm, T., & Palmberg B. (2014). Developing mathematical competence: From the intended to the enacted curriculum. Journal of Mathematical Behavior 33, 72–87.

4) Hattie, J. (2014). Synligt lärande: En syntes av mer än 800 metaanalyser om vad som påverkar elevers skolresultat. Stockholm: Natur & Kultur.

[1] Hattie (2014).

Reagera på inlägget:

SKL visar tydlig brist på mod att ta ansvar

Jag läser en intervju på Alltinget.se med Per-Arne Andersson som är ansvarig för skolfrågor på Sveriges kommuner och landsting (SKL). Jag blir konfunderad av det han säger. Han sågar bland annat Skolkommissionens betänkande ganska friskt och säger:

– Flera av de förslag kommissionen har inskränker det kommunala självstyret. Det är inte rätt väg att gå. Ansvaret och befogenheter ska gå ihop. Här minskar man befogenheterna för huvudmännen men man har fortfarande kvar ansvaret. Då minskar möjligheterna att klara av problemen. Förslagen innebär också en annan ekonomisk fördelning till kommunerna. En fördelning som ska göras av staten. Det ekonomiska handlingsutrymmet minskar. 

Ja just det. Och framförallt minskar handlingsutrymmet att göra så som många kommuner gjort. Att inte ge de skolor som behöver det de resurser som de behöver. Jag tycker det är ganska magstarkt att SKL efter att OECD i sin rapport förra året, efter Leif Lewins kommunaliseringsutredning och nu senast Skolkommissionens rapport, fortfarande kan hävda att vad staten ska göra nu är att lämna kvar ansvaret på kommunerna. Hallå, ni har haft 25 år på er att göra rätt men inte fått till det – det är dags att ta en annan sorts samhällsansvar än att bara se till att era kommunalråd har fritt handlingsutrymme!

Han säger en sak som jag kan hålla med om och det handlar om Skolkommissionens sammansättning. Jag pekade på detta redan när den bildades. Den var ett konglomerat av individuella mandat och parter och huvudmännen var tydligt utlämnade. Det öppnade för den typ av kritik som Per-Arne nu framför. Men det hindrar inte att kommissionen gjort ett väldigt bra arbete.

För att markera sitt missnöje anordnade SKL sin egen expertkommission där ett antal forskare under stor tidspress och på några möten levererade en rapport. En rapport som visserligen är intressant och innehåller en hel del intressanta mindre förslag men som inte på långa vägar innehåller en så bra struktur, bakgrundsanalys eller svarar på de frågor som OECDs kommission lämnade efter sig. De går inte att jämföra.

SKL kör vidare med sitt spår om att lyfta fram de kommuner där de tycker man gör bra. I artikeln redovisar han ett arbete som utgår från 20 kommuners arbete och som nu ska växlas upp till 86. Men kära Per-Arne, det lämnar fortfarande 200 kommuner utanför. När ska de komma med på tåget? Jag tror ärligt talat inte att vi kan vänta tills ni yrvaket vaknar. Skolan är för viktig för det.

Däremot tycker vi lika om en sak. Alla de specialdestinerade statsbidragen gör mer skada än nytta. De kan tas bort när staten infört ett nationellt socioekonomiskt grundat finansieringssystem för skolan. Artikeln avslutas med ett resonemang om skolpengen. Där blir jag riktigt orolig. Alltinget skriver:

”Andersson anser att det finns en inbyggd skevhet med skolpengen som kan ge allvarliga marginaleffekter. En skolas budget bestäms över kalenderår men verksamheten och elevunderlagen bestäms främst utifrån läsår. Det leder till problem om en skola tappar elever över sommarlovet.

– Då måste man spara det senare halvåret. Den marginaleffekten är svår att hantera. Det går inte att styra över det, säger han.

Han menar att besparingen bara kan ske genom akutåtgärder som att skära ned på vikarier och mindre inköp av läromedel.

– Får du den effekten två år på rad får du en nedåtgående spiral. Det är knepigt att hantera. En svag nedgång kan ge stora bekymmer. Där borde vi ha ett annat system, säger han.”

Det som gör mig orolig är att jag blir osäker på om SKL:s ansvarige för skolfrågor vet om att kommuner inte behöver använda skolpeng. Det lagrum, som är orsaken till det allt vanligare förfarandet med skolpeng i svenska kommuner, finns till för att reglera (eller tillförsäkra) friskolorna pengar per elev. Men det finns inget som helst som säger att kommuner ska använda skolpeng som fördelningssystem till sina egna skolor. Det vill säga: om det ger negativa effekter (vilket det gör – som Per-Arne själv påpekar) så kunde SKL och kommunerna för länge sedan åtgärdat det – ja, de hade aldrig behövt skapa det problemet för sina egna skolor. SKL:s tydliga brist på mod att ta ansvar och erkänna ansvar för konsekvenser gör mig mer övertygad om att vi inte ska låta kommunerna vara.

Allt ansvarstagande för svenska barns framtid kan inte stupa på ”det kommunala självstyret”. För att citera Leif Lewin: Staten kan inte abdikera.

Reagera på inlägget:

Sidor