Annons

Vart tog liberalismen vägen?

Relaterat

Noterar med förfäran att Jan Björklund förutom att han vill göra om de läroplaner han själv har tillverkat också vill avsätta 300 miljoner kronor till Skolinspektionen. Med de pengarna ska de anställa 3 000 pensionerade lärare som ska rätta nationella prov och sedan ska de skolor vars betygsättning avviker från dessa pensionärers rättning kunna stängas.

Herre min je! Finns det inget stopp!

För det första: Har Skolinspektionen nu 405 miljoner kronor för sitt uppdrag att nagelfara vad lärare och rektorer gör i svenska skolan. Är det vettigt att nästan fördubbla den myndigheten för det här syftet?

För det andra: Om vi kan engagera 3 000 pensionärer till arbete i den svenska skolan. Vore det inte bättre att de vore i de klassrum över hela landet som nu i allt högra takt saknar behöriga lärare?

För det tredje: Alla dessa pengar och all denna energi ska användas för att komma åt ett problem som minsta barnunge kan räkna ut uppstår i ett system med skolval, kopplat till skolpeng och fri etableringsrätt också för organisationer med ekonomisk vinst som huvudsyfte.

Det vore mycket rimligare att Liberalerna lyssnade på alla de lärare och rektorer som pekar på skolvalets och skolpengens bekymmersamma effekter. De professionella vill i undersökningar år ut och år in ha en statlig skola. De gör det främst för att de ser effekterna i form av segregation och minskad likvärdighet. Hur kom det sig att lärarnas parti, Folkpartiet, blev marknadsliberalernas parti istället? Och står för världens mest extrema marknadslösning i skolan?

 Ylva Hasselberg skrev i DN att:

En liberal position 1918 var självklart att staten och det offentliga skulle främja allmänintresset medan privata intressen skulle främjas i konkurrens med sig själva och inte i symbios med staten. Och det var samma position som socialdemokratin och konsumentintresset genom Kooperationen intog.”

Och hon fortsätter:

Nu är det dags för liberala politiska partier att tala ur skägget om detta, att välja sida. Hur i all världen kan det vara en liberal position, omfattad av de partier som anser sig förespråka ekonomisk liberalism, att näringslivet ska blomstra genom att dopas med skattepengar i stället för att blomstra genom konkurrens på en marknad? Och hur kan det vara en liberal position att den i grunden så klara distinktion mellan medborgerliga rättigheter och ekonomisk makt som kommer ur isärhållandet mellan privat och offentlig sektor får grumlas på detta sätt?

I praktiken är det alltid svårt att upphäva förmåner som en gång instiftats. I det här fallet gäller det exempelvis rätten att bygga ekonomiska imperier med politiskt beslutad skolpeng. Men i princip borde det vara omöjligt att inta denna position, såväl för liberaler som för socialdemokrater, med någon insikt om det samhälle som föregick det moderna.

OM det moderna samhället ska överleva på sikt, om demokratiska val ska behålla sin legitimitet och om väljarna inte ska rösta på populistiska partier, då är det detta slags liberala renhållningsarbete som i nuläget behövs.”

Jan Björklund: Lägg ner mindre energi på att jaga lärare och rektorer och mer på att rensa upp i det system som skapat problemen och i ideologin i ditt eget parti. Då kanske Liberalerna kan bli ett skolans parti och inte bara ett parti som profilerar sig i skolfrågor. Då kanske Sveriges lärare och rektorer kan känna igen sig i ditt parti igen.

Bara ett tips.

Relaterat

Reagera på inlägget:

Hejdå, Twitter – jag har tröttnat på mobbningen

Om någon tycker att jag sällan svarar på Twitter så är det en helt riktig observation. Jag har blivit så trött på tonen där att jag har fått flytta appsymbolen några sidor bakåt på min telefon.

Efter att gång på gång fått se hur människor (med flit?) missförstår, blåser upp småsaker och bara är allmänt dryga mot varandra känner jag att jag helt enkelt inte mår bra av att ”finnas där”. Ett oredigerat debattforum där jag inte kan värja mig mot insinuationer och anklagelser är inte något jag vill ska vara min vardag.

Vi pratar om att motverka mobbing i skolan och så har vi vuxna en egen skolgård där mobbing verkar vara regel.

En av de saker jag varit med om på Twitter är att mitt engagemang eller mina värderingar ifrågasätts på grund av att jag försörjer mig själv. Det vill säga att jag tar uppdrag, skriver rapporter och böcker – kort sagt lever som författare (och konstnärer) alltid har gjort. Jag tar betalt för att hålla föreläsningar eller delta i konferenser (och är billig jämfört med många). 

Jag ska inte gå djupare in i det här men detta har väckt indignation på Twitter hos vissa. Min sambo tyckte att det var oerhört roligt när jag för några år sedan kallades ”gåsleverkommunist” på nämnda forum.  Det är ingen fara för mig, men jag har faktiskt en bekant där påhoppen blev så allvarliga att han fick lämna över hanteringen av sitt Twitterkonto till någon annan. Det är synd, för samtidigt är Twitter en fantastisk kanal för att sprida kunskap. En kort text med en länk till en rapport till exempel.

När Twitter är som bäst är det som Skolporten på steroider, vilket för mig in på mitt ämne.

Jag är inte mycket för ordet entreprenör. Det var för den förra regeringen det mest positiva man kunde vara och ett entreprenöriellt synsätt skulle finnas i hela skolan. Alla skulle bli små Ingvar Kamprad och så skulle vår lycka vara gjord.

Det är bara det att för mig är inte entreprenör bara ett positivt ord. Jag har träffat alldeles för många gravt ohederliga entreprenörer i mina dagar för att köpa det. Men det finns en person som för mig gestaltar goda värden i ordet entreprenör och det är Per Reinolf.

För den som inte vet det var det han som startade Skolporten, IFOUS och Arete meritering. Vi har träffats genom åren och vi har sannerligen inte varit överens om allting. Men vad jag däremot har varit övertygad om är att hans drivkrafter har varit att göra skolan i Sverige bättre och han har gjort det med de verktyg och de kunskaper han har. Jag tycker kanske att den kapacitet som finns i Arete skulle finnas i skolsystemet eller att IFOUS verksamhet borde det kanske finnas andra kanaler för. Men när vi nu har ett system där detta inte finns, när huvudmännen och andra har irrat omkring så såg Per Reinolf en nisch, ett behov och byggde upp de här verksamheterna och det har varit väldigt bra för skol-Sverige.

Kronjuvelen för mig är Skolporten. När jag tillfrågas av mina kontakter i andra länder om var man kan hitta bra information om vad som händer i skolan i Sverige så är mitt stadiga svar: Skolporten. De kan tycka att det är konstigt när de förstår att det är en privat tjänst. För det är faktiskt konstigt i de flesta länder – man är där inte så naiv när det gäller pengar och opinionsbildning som vi är i Sverige – men jag försäkrar dem om att det är en organisation med integritet som speglar många sidor av varje konflikt.

Vad skulle jag veta om svensk pedagogisk och annan forskning med relevans för svensk skola om inte Skolporten funnits? Jag tycker att det var ett misstag av Skolverket att för några år sedan avbryta sitt samarbete med Skolporten. De har gjort ett bättre jobb än någon skolmyndighet, eller högskola när det gäller att tillgängliggöra svensk forskning för dem som skulle kunna använda den. Men han har också drivit de här verksamheterna som non-profit. Varför skulle man inte göra det? Vad är den verkliga drivkraften bakom engagemang i skolan?

När nu ännu en skandal briserar i det Sverige-unika systemet med vinster i skolverksamhet, när SFI-studenter (som inte har någon möjlighet att försvara sig) inte får det de vi i samhället vill ge dem på grund av ohederliga entreprenörer. Och detta sker gång på gång. När vi har rapporter som pekar på varför och hur beslutsfattare manipuleras på grund av de pengar som finns att tjäna och när effekten är ett samhälle som söndras av segregation. Då är det väl inte orimligt att prata om både vinstbegränsningar och vinstförbud men att samtidigt inte hamna i en debatt på Twitternivå utan komma ihåg att vi vill ha de engagerade entreprenörerna kvar, vi vill ha ett engagerat civilsamhälle.

En högt uppsatt vd i ett skolföretag frågade mig en gång: ”Vad ska jag göra då? Ska jag omvandla företaget till en stiftelse?”

Mitt enkla svar: ”Ja det vore väl en bra idé”.

Reagera på inlägget:

Kusligt att vi behöver ställa oss den frågan i skol-Sverige idag

Kevin B. Smiths och Kenneth J. Meiers bok ”The Case Against School Choice” är högaktuell läsning I Sverige idag. Boken som kom ut första gången 1995 fick en ny utgåva 2015 och innehåller en empirisk analys av vad marknadsreformer och skolval utlovat jämfört med hur det faktiskt blev.

För oss i Sverige är det igenkännandet som gäller (tyvärr). Det enda är att vi vandrat ut längre på den neoliberala grenen än något annat land. Vi var inte helt ensamma därute på grenspetsen, men Chile som var vår enda följeslagare, på resan in i en skolmarknad à la Milton Friedman, backade för några år sedan från dessa reformer på grund av de stora sociala konsekvenser och segregation de medförde. Nu är vi ensamma där ute.

Den svenska resan mot ett neoliberalt skolsystem började egentligen med läraravtalen och kommunaliseringen i början av 1990-talet. Det är för få som lyfter upp att den typen av decentralisering och splittring av ansvar som kommunaliseringen var är en viktig del i en neoliberala agenda.

Nästa steg var naturligtvis när man efter ett hafsigt förberedelsearbete av Anders Hultin (som sedan liksom många i hans krets tjänade pengar på att driva skolor) beslutade att realisera Milton Friedmans dröm om en skolmarknad. Kent Werne skriver om detta i den nya LO-rapporten om skolor och vinster.

Det var verkligen drag under galoscherna i regeringen den hösten: ”Vi ska hitta en formel där pengar tickar ut när en fristående skola godkänts” lovade den då nyutnämnde moderate utbildningsministern Per Unckel enligt Werne. Werne berättar också att Hultin under sin tid som vd för JB Education berättade för lärarna hur mycket han hade influerats av just Milton Friedmans idé om skolpeng. Och  i förordet till Timbros nyutgåva av ”Frihet att välja” skriver Johan Norberg återigen enligt Werne att ”1992 blev Sverige det första landet i världen att anamma Friedmans idé om skolpeng”.

För Sverige är det Smith & Meier beskriver högintressant och som sagt mycket aktuellt. För vad de gör är att de utgår från de utfästelser som tillskyndarna gjorde och analyserar om det finns empiriska evidens för att de viktiga ingredienserna i marknadsmodellen fungerar. Och de kommer fram till samma sak som Skolverket en gång gjorde. Att nej – så har inte blivit fallet.

Om segregationen som alla som jobbar i skolan i Sverige vet förstärks av skolvalet skriver de att de inte kan hitta någon evidens för att föräldrar väljer skola efter kvalitet. Vad som däremot är uppenbart, menar de, är att de med hjälp av sin skolpeng (am. voucher) ”shoppar” skola efter ras och religion. I Europa använder vi sedan andra världskriget inte rasbegreppet på det sätt man gör i USA, men vi vet också här från både Jenny Kalstenius och Anders Trumbergs forskning (för att nämna två) att skolvalet sker utifrån etniska principer där en av de starkaste drivkrafterna är att svenskfödda använder skolvalet för att inte beblanda sig med invandrade svenskar.

Smith & Meier hänvisar också till forskning från hela världen som visar samma sak. De menar att det är mycket tveksamt om offentliga medel ska användas på det sättet. De pekar också på att denna segregation naturligtvis inte bara försiggår mellan offentligt drivna skolor och privatskolor utan också mellan offentliga skolor. Det är skolvalet som ger föräldrarna den här möjligheten till ras- och religionsshopping och till detta sanktionerade av staten.

Ännu en för Sverige intressant observation de gör är att själva decentraliseringen av skolsystem verkar motverka skolans syfte i samhället. De menar att det finns tydliga signaler om att ett skolsystem fungerar bäst med en stark central styrning. Det här är något som vi i Sverige har gjort ett enormt stort barnexperiment kring.

Det är väl etablerat idag att kommunaliseringen var ett stort misslyckande. Det bör också nu vara ganska uppenbart att alla de insatser som gjorts från staten sida i det svenska skolsystemet, med kursplaner, statliga fortbildningsinsatser, statliga lönesatsningar etc. är orsaken till att skolans kräftgång har avbrutits. För att citera Göran Persson i kommunaliseringspropositionen: ”Utan en stark central styrning av skolan hade det, …, knappast varit möjligt att genomföra dessa stora förändringar av svensk skola”. (Att han sedan drar slutsatsen att riva upp detta är en intressant vändning).

Det finns all anledning att återigen läsa Per Molanders ESO-rapport som han vad gäller skolan avslutar med följande:

Staten bör återta det fulla ansvaret för hela skolsystemet för att de nationella intressena knutna till utbildningssystemet ska kunna tillgodoses på̊ ett adekvat sätt. Den fria etableringsrätten och de privata skolorna bör avvecklas.

Skolvalet avvecklas och ersätts med en möjlighet att uttrycka rangordnade önskemål om skoltillhörighet som stäms av mot samhälleliga mål om likvärdighet och integration.

Det blir också slutsatsen när man läser Smith & Meier, som till skillnad från de utopier formulerade av Hayek och Friedman som den svenska modellen formades efter, bygger på nedslående empiriska resultat som vi känner igen.

Är rätten att tjäna pengar på skola och undvika mörkhyade viktigare än samhällets demokratiska fundament. Den frågan är kuslig att vi behöver ställa oss i Sverige idag.

Reagera på inlägget:

Skolcheferna vill ha frihet och mandat

I en artikel i Svenska dagbladet skriver 23 skolchefer att de önskar mindre statlig styrning. De skriver att de:

”...vill ha ett nära och tillitsfullt samarbete med staten. Vi behöver tillsammans arbeta för att utveckla en likvärdig skola och som skolchefer behöver vi vara mer involverade för att kunna påverka på nationell nivå. För att det ska fungera i praktiken är det väsentligt att nationella förslag och reformer utformas så att arbetssätt och lösningar utgår från lokala förutsättningar och behov samt att vi har befogenheter att hantera det vi ansvarar för. Vi ser varje dag fördelar med att skolan organiseras och förvaltas lokalt...”.

Jag tycker artikeln är både bra och behjärtansvärd. Jag tycker att det är väldigt bra att det finns engagerade förvaltningschefer och att de tydligt uttrycker sin vilja att ta ansvar för likvärdigheten. Jag har också en gång i Skola och samhälle skrivit om en del av de förslag de lyfter fram som att ta bort alla de riktade statsbidragen. Jag tycker precis som de att man ska ta ett större ansvar lokalt. Problemet är ju bara att så inte har skett. Så här ser utvecklingen ut av skolor där få respektive många elever misslyckas med att nå gymnasiebehörighet ut i Sverige. Det är uppenbart att den lokala nivån INTE tagit/tar ansvar för likvärdigheten.

Detsamma gäller den lärarbrist som på grund av decentraliseringen vi har så svårt att komma åt.

Den slutsats både OECD och svenska utredare (Kommunaliseringsutredningen och Skolkommissionen) är ju att ”staten inte kan abdikera” från sitt ansvar för detta.

Vad är det som ska få oss att tro att bara för att 23 skolchefer uttrycker en sådan vilja att de andra 270 skolcheferna också kommer att göra det? Och de glömmer faktiskt en viktig del av verkligheten i sitt resonemang. Jag tror inte att det vore ett problem om man gjorde som de säger, förutsatt att det verkligen var de som både hade makt och mandat i kommunerna att se till att skollagen uppfylls. Men så är ju faktiskt inte fallet. De är ju tjänstemän i politiskt styrda kommuner. Det är kommunfullmäktige som bestämmer och inte de.

Men samtidigt återigen – det är väldigt positivt att de uttrycker sig som de gör. Och jag tycker att de bör få en chans. Det finns ju också i Skolkommissionens betänkande ett förslag som skulle ge dem större möjlighet till det. Kommissionen föreslår ju att det ska läggas ett tydligt ansvar för det statliga skoluppdraget på en person i varje huvudmannaorganisation. Detta tillsammans med ett statligt grundläggande finansieringssystem skulle möjliggöra för dem att ta ett större ansvar än vad de kan göra nu. Men det har ju vad jag förstår kommunernas medlemsorganisation SKL sagt nej till i sitt remissvar på kommissionen. Man kan inte både ha kakan och äta upp den skulle jag vilja säga till dem om det.

Jag pratade en gång med den förre skolministern Bengt Göransson. Han menade att den stora missen vid kommunaliseringen var att man flyttade makten bort från skolan genom att det blev just kommunfullmäktige som fick hand om både pengarna och uppdraget. Meningen med kommunaliseringen var ju att maktutövandet skulle komma närmare de som berördes – lärare och rektorer – men genom att det hamnade i kommunfullmäktige så blev det fel menade han. Han menade att makten över skolan och pengarna lokalt skulle ha hamnat hos det som då hette skolstyrelserna. Då hade det kanske fungerat. Det kan hända att han har rätt. En sak är säker. Staten kan inte fortsätta låta det vara som det är. Och då krävs det att ett ansvar kan utkrävas och att det finns människor i kommunernas ledning som kan stå upp för det statliga uppdraget.

Så – vill ni ha mandatet och uppdraget måste ni också bära ansvaret rent formellt – och då bör ni bejaka kommissionens förslag. Vilket innebär att skolchefer måste hävda det statliga uppdraget även i de kommuner där det inte är lokalpolitiskt prioriterat. I artikeln skriver ni också att 40 % av kommunernas budget går till skola och förskola – ja, just det.

Det är en av samhällets allra viktigaste institutioner. Fattas bara annat!

Reagera på inlägget:

Ge lärarkåren större inflytande över sin egen professionsutbildning

Jag skulle vilja kommentera två trender i skoldebatten idag. Den ena är att vissa friskoleföreträdare försöker tona ner likvärdighetsproblemen i den svenska skolan. Låt mig bara kort få säga att jag tycker att det är magstarkt när en man vars familj på ett bräde tjänade 700 miljoner kronor på att sälja delar av sin skolkoncern till riskkapitalister uttalar sig om detta. De driver ett företag som har som affärsidé att plocka russin ur kakan och startar bara skolor när de är säkra på fulla klasser och lämnar kommuner och skolor med Svartepetter i form av dyra lokaler, halvfulla skolor och segregation.

De kan göra så för att vi har det mest extremt marknadsorienterade av alla skolsystem i världen. Vi behöver ett samtal om detta men i det samtalet ger de enorma vinster som dessa människor gör en bismak och man kan anta i viss mån påverkar både deras omdöme och deras vilja att spegla verkligheten rättvist.

Den pågående segregationen och minskade likvärdigheten i skolan är något som har blivit en del av verkligheten för Sveriges lärare och rektorer. Vi är inte betjänta av att det sprids dimridåer om detta. Vi behöver en verklig diskussion om skolans roll i ett demokratiskt samhälle. För den som vill fördjupa sig i detta finns en fantastisk liten bok skriven av Per Molander: ”Condorcets misstag”. Det är en bok som utifrån upplysningsfilosofi och bland annat utbildnings roll i ett demokratiskt samhälle på att kraftfullt sätt argumenterar för varför skola måste vara något annat än en pengamaskin eller utsatt för marknadsstyrning. Per Molander skrev också ESO-rapporten ”Dags för omprövning – en ESO-rapport om styrning av offentlig verksamhet” som jag kan rekommendera.

Att man från de vinstdrivande företagen och deras lobbyverksamhet och inflytande i olika nätverk försöker styra bort från likvärdighetsdebatten är naturligt eftersom det är där vårt marknadssystem så grovt fallerar. Kan de få fokus bort från det och det som bland annat Skolkommissionen föreslår så säkrar de ett fortsatt uttag av skattemedel till sina aktieägare. Det ligger i aktiebolagens logik att arbeta på det sättet.

Det andra jag skulle vilja kommentera är den debatt som dragit i gång kring pedagogik och lärarutbildningar. Också i den debatten finns det övertoner som jag tror att professionerna i skolan ska se upp med. Låt mig för det första direkt säga att jag är den förste som vill ha en utvecklad lärarutbildning och att jag tycker att den pedagogiska ideologi som odlades på svenska lärosäten och som kommit att forma våra lärarutbildningar, läroplaner, myndigheters arbete etc behöver diskuteras, omvärderas och bitvis direkt skrotas. Jag tycker fortfarande att OECD hade massor med poänger i det de skrev om detta i sin rapport 2015.

Men samtidigt är det inte okej när skolans uppdrag beskrivs som att det bara handlar om att förmedla kunskap eller när dagens lärarutbildningar beskrivs som en värdelös verksamhet befolkad av losers som varken kan läsa eller skriva. Den senaste artikeln från Linköping till exempel. I den fanns inget empiriskt underlag och en direkt felaktig beskrivning av varför många högskolor har naturvetenskapliga basår till exempel. Det är uppenbart att det finns en lätt väg in på många tidningars debattsidor för att ge sig på lärarutbildningarna. Och att den vägen finns beror på att någon/några bedriver politisk kampanj för att utsätta lärarutbildningarna för konkurrens och gärna också bli av med den jobbiga lärarlegitimationen som ställer krav på att lärare ska vara utbildade för sitt yrke.

Det finns all anledning för lärarkåren att vara försiktig och orolig när detta sker. Vi är på väg in i den mest allvarliga lärarbrist vi någonsin sett. Nu är det dags att göra positiva förstärkningar av lärarrollen och utbildningarna – inte att devalvera dem. Och jag har full förståelse för de många skickliga och hårt arbetande lärare som finns på våra lärarutbildningar när de aldrig får en chans att berätta om allt vad bra de faktiskt också gör. Vi har arbeten med övningsskolor som ett exempel. Det är också väldigt bekymmersamt när alla som går på lärarutbildningarna utmålas som obegåvade nästintill-analfabeter. För det är verkligen inte hur det ser ut. De lärarstudenter jag träffar är precis som de flesta lärare människor som på grund av ett engagemang för andra människor har valt att ge sig på en lång utbildning. De flesta har trots all negativitet valt ett av världens roligaste och viktigaste yrken. De behöver lyftas och förberedas för sitt jobb.

Jag tycker att de behöver en utbildning som bättre än vad som varit och ofta är fallet förbereder dem för sitt yrke. Jag skulle önska att lärarkåren fick ett betydligt större inflytande över sin egen professionsutbildning men jag tror inte att skolan eller samhället skulle vara förtjänta av att friskoleföretagen slipper kravet på legitimation och lärarutbildningar startas utanför det gemensamma samhällets hägn.

Skolan finns till för att ge kommande generationer kunskap men också fostra dem och förvalta vårt samhälles traditioner och demokratiska principer. Skola är en central del av en demokrati byggd på gemensamma värden om alla människor lika värde. Den marknadsskola vi skapat har redan ersatt en del av drivkrafterna i samhället med egoism istället för samhällsbygge. Men det kan vara hög tid att stoppa den utvecklingen. Och för att återigen vara tydlig. De människor jag träffar från andra länder som förfasas över vårt skolsystem och vad som händer här är inte kommunister och socialister. Man är lika förvånade i konservativa kretsar över hur lättvindigt vi verkar ta på skolans roll i ett demokratiskt samhälle.

Reagera på inlägget:

Sidor