Annons

Ge lärarkåren större inflytande över sin egen professionsutbildning

Jag skulle vilja kommentera två trender i skoldebatten idag. Den ena är att vissa friskoleföreträdare försöker tona ner likvärdighetsproblemen i den svenska skolan. Låt mig bara kort få säga att jag tycker att det är magstarkt när en man vars familj på ett bräde tjänade 700 miljoner kronor på att sälja delar av sin skolkoncern till riskkapitalister uttalar sig om detta. De driver ett företag som har som affärsidé att plocka russin ur kakan och startar bara skolor när de är säkra på fulla klasser och lämnar kommuner och skolor med Svartepetter i form av dyra lokaler, halvfulla skolor och segregation.

De kan göra så för att vi har det mest extremt marknadsorienterade av alla skolsystem i världen. Vi behöver ett samtal om detta men i det samtalet ger de enorma vinster som dessa människor gör en bismak och man kan anta i viss mån påverkar både deras omdöme och deras vilja att spegla verkligheten rättvist.

Den pågående segregationen och minskade likvärdigheten i skolan är något som har blivit en del av verkligheten för Sveriges lärare och rektorer. Vi är inte betjänta av att det sprids dimridåer om detta. Vi behöver en verklig diskussion om skolans roll i ett demokratiskt samhälle. För den som vill fördjupa sig i detta finns en fantastisk liten bok skriven av Per Molander: ”Condorcets misstag”. Det är en bok som utifrån upplysningsfilosofi och bland annat utbildnings roll i ett demokratiskt samhälle på att kraftfullt sätt argumenterar för varför skola måste vara något annat än en pengamaskin eller utsatt för marknadsstyrning. Per Molander skrev också ESO-rapporten ”Dags för omprövning – en ESO-rapport om styrning av offentlig verksamhet” som jag kan rekommendera.

Att man från de vinstdrivande företagen och deras lobbyverksamhet och inflytande i olika nätverk försöker styra bort från likvärdighetsdebatten är naturligt eftersom det är där vårt marknadssystem så grovt fallerar. Kan de få fokus bort från det och det som bland annat Skolkommissionen föreslår så säkrar de ett fortsatt uttag av skattemedel till sina aktieägare. Det ligger i aktiebolagens logik att arbeta på det sättet.

Det andra jag skulle vilja kommentera är den debatt som dragit i gång kring pedagogik och lärarutbildningar. Också i den debatten finns det övertoner som jag tror att professionerna i skolan ska se upp med. Låt mig för det första direkt säga att jag är den förste som vill ha en utvecklad lärarutbildning och att jag tycker att den pedagogiska ideologi som odlades på svenska lärosäten och som kommit att forma våra lärarutbildningar, läroplaner, myndigheters arbete etc behöver diskuteras, omvärderas och bitvis direkt skrotas. Jag tycker fortfarande att OECD hade massor med poänger i det de skrev om detta i sin rapport 2015.

Men samtidigt är det inte okej när skolans uppdrag beskrivs som att det bara handlar om att förmedla kunskap eller när dagens lärarutbildningar beskrivs som en värdelös verksamhet befolkad av losers som varken kan läsa eller skriva. Den senaste artikeln från Linköping till exempel. I den fanns inget empiriskt underlag och en direkt felaktig beskrivning av varför många högskolor har naturvetenskapliga basår till exempel. Det är uppenbart att det finns en lätt väg in på många tidningars debattsidor för att ge sig på lärarutbildningarna. Och att den vägen finns beror på att någon/några bedriver politisk kampanj för att utsätta lärarutbildningarna för konkurrens och gärna också bli av med den jobbiga lärarlegitimationen som ställer krav på att lärare ska vara utbildade för sitt yrke.

Det finns all anledning för lärarkåren att vara försiktig och orolig när detta sker. Vi är på väg in i den mest allvarliga lärarbrist vi någonsin sett. Nu är det dags att göra positiva förstärkningar av lärarrollen och utbildningarna – inte att devalvera dem. Och jag har full förståelse för de många skickliga och hårt arbetande lärare som finns på våra lärarutbildningar när de aldrig får en chans att berätta om allt vad bra de faktiskt också gör. Vi har arbeten med övningsskolor som ett exempel. Det är också väldigt bekymmersamt när alla som går på lärarutbildningarna utmålas som obegåvade nästintill-analfabeter. För det är verkligen inte hur det ser ut. De lärarstudenter jag träffar är precis som de flesta lärare människor som på grund av ett engagemang för andra människor har valt att ge sig på en lång utbildning. De flesta har trots all negativitet valt ett av världens roligaste och viktigaste yrken. De behöver lyftas och förberedas för sitt jobb.

Jag tycker att de behöver en utbildning som bättre än vad som varit och ofta är fallet förbereder dem för sitt yrke. Jag skulle önska att lärarkåren fick ett betydligt större inflytande över sin egen professionsutbildning men jag tror inte att skolan eller samhället skulle vara förtjänta av att friskoleföretagen slipper kravet på legitimation och lärarutbildningar startas utanför det gemensamma samhällets hägn.

Skolan finns till för att ge kommande generationer kunskap men också fostra dem och förvalta vårt samhälles traditioner och demokratiska principer. Skola är en central del av en demokrati byggd på gemensamma värden om alla människor lika värde. Den marknadsskola vi skapat har redan ersatt en del av drivkrafterna i samhället med egoism istället för samhällsbygge. Men det kan vara hög tid att stoppa den utvecklingen. Och för att återigen vara tydlig. De människor jag träffar från andra länder som förfasas över vårt skolsystem och vad som händer här är inte kommunister och socialister. Man är lika förvånade i konservativa kretsar över hur lättvindigt vi verkar ta på skolans roll i ett demokratiskt samhälle.

Reagera på inlägget:

Lärplattformar är ett jävla skit, men nu har vi baxat dem ända hit

I vardagsrummet sitter maken och svär över sin lärplattform och i köket sitter jag och svär över min. På Twitter svär ett annat gäng över sina lärplattformar och tillsammans undrar vi hur det kunde bli så här?

Lärplattformar är tänkt som ett pedagogiskt stöd och ett verktyg som ska underlätta för lärare, elever och vårdnadshavare. Det finns en uppsjö olika lärplattformar idag som fungerar mer eller mindre väl.

Jag har ännu inte hittat en lärplattform som fungerar smärtfritt och som det inte svärs över. Det finns bara mer eller mindre dåliga. Tyvärr. För det borde inte vara så svårt att ha enkla, driftsäkra och överskådliga lärplattformar

Nummer ett för lärplattformsföretagen måste vara användarvänligheten samt att deras utformning av plattform följer LGR 11. Flera jag har tittat på stjälper snarare än hjälper vid bedömning och betygssättning. Det maken svor över häromdagen var att han hade lagt in resultat på ett och samma moment och sedan ville göra en sammanfattande bedömning. Eleven hade till exempel gjort tre uppgifter på samma moment och maken vill se vad eleven kunde och hur kunnandet utvecklats under terminen. Dessutom var den andra uppgiften de gjorde klurigare och vägde tyngre i bedömningen än både uppgift ett och två. Är ni med? Detta gick inte att se då endast den sist bedömda uppgiften syns. Så går det ju inte att ha det. Det lurar ju alla.

Det jag svor över var att när jag lagt in mer än hälften av mina bedömningar i matrisen hänger sig hela lärplattformen, allt försvinner och plötsligt visar sig en matris för matte istället. Jag har verkligen inte själv gått in på matte då jag helst undviker det ämnet! Då får jag börja om och har den gnagande känslan av att lärplattformen inte går att lita på. Jag har, trots att jag arbetar mycket digitalt, fortfarande en analog kalender där jag skriver in elevernas resultat.

Dubbeljobb – javisst, men inget i jämförelse med om jag skulle bli av med allt och inte ha något underlag inför betygsättningen.

Flera lärplattformar gör även egna tolkningar av hur LGR 11 fungerar och delar upp kunskapskrav på alla möjliga och omöjliga vis. I makens lärplattform har det företaget valt att dela in alla meningar runt elevens kunnande och gjort till olika punkter. I engelska blir det 16 olika kunskapskrav. I den jag jobbat i under många år har man valt att sätta ihop läsa och höra, skriva och tala i engelska, vilket leder till 9 olika krav att markera. Det leder också till att om jag endast har bedömt elevens tal måste jag skriva extra text om att bedömningen inte gällde att skriva. Extrajobb – javisst. Den lärplattformen räknar också samman antalet bedömningar och du får en procentsats för hur många bedömningar som är på A, C eller E-nivå – troligen tänkt för att underlätta vid betygssättningen av B och D. Tyvärr sätts ju inte betygen B och D baserat på antal ifyllda kunskapskrav i en matris i en lärplattform och definitivt inte baserat på hur många procent som är uppfyllda.

Märk väl att jag inte ens går in på de lärplattformar som gett sig på att skapa egenformulerade kunskapskrav på lätt svenska….

Listan över saker som måste förbättras kring lärplattformar kan göras oändlig. Men den största frågan är kanske varför vi alls behöver dem? Hur kritisk jag än kan vara mot hur olika företag väljer att göra med sina lärplattformar är jag ganska säker på att de ändå fyller en funktion och att de är viktiga. Jag tror personligen att många bedömningar annars skulle bli rakt ut i luften och ingen skulle ha koll på vad eleverna gjort. Det är rektors ansvar att se till att det förs en löpande dokumentation kring elevernas kunskapsutveckling och det är ett nästintill omöjligt uppdrag för en rektor. Vad händer på de skolor där en lärare plötsligt slutar och det inte finns någon dokumentation alls? Hur blir det för de eleverna? Det är en omöjlig uppgift för den lärare som tar över den undervisningen när det inte finns en bokstav att falla tillbaka på. Som vårdnadshavare gillar jag att få enkel och tydlig information kring mitt barns kunskapsutveckling och ser att den fyller en funktion.

Ni företag som utvecklar lärplattformar har ett stort ansvar, menar jag. Ni måste följa intentionerna i LGR 11. Ni måste göra er plattform logisk, digitalt enkel och användarvänlig. Användarvänligheten är, enligt mig, det absolut viktigaste. Det måste vara busenkelt för alla att förstå hur det fungerar.

Sträva efter att minska antalet klick för att komma till rätt del. Vi lärare har begränsat med tid. Det är kanske bara 30 minuter mellan två lektioner och då har vi inte tid att sitta och försöka tänka ut var och hur det nu var man skulle hitta hur man lägger in olika saker. Ni måste ha en support som svarar kvickt och lätt samt måste ni ta ansvar för att kontinuerligt utvecklas. Här handlar det inte om att tjäna så mycket pengar som möjligt utan det handlar faktiskt även om att ta ansvar för att hjälpa Skolsverige och eleverna.

Reagera på inlägget:

Lärare behöver ett större professionellt utrymme

Vi lärare ska förhålla oss till lagar, läroplaner, kursplaner och övriga styrdokument. Vi ska se till att varje lektion leder fram mot målet, för alla elever. För detta krävs det planering och anpassning till gruppen och eleverna.

Beslutsfattare har ofta väldigt svårt att förstå betydelsen av att ha tid att planera och följa upp undervisningen. Man förstår inte att det är det som ger kvalitet, att läraren kan möta varje elev där just den är och fundera på vad som kan göras för att alla ska hänga med och få ut så mycket som möjligt av lektionerna.

Möjligtvis talar arbetsgivarna om att lärare ska planera tillsammans, men det är ofta med ett rent effektivitetssyfte. Aldrig talas det om att lärare, både enskilt och i grupp, behöver tid för eftertanke och planering av undervisningen. Det finns ett utbrett ointresse av just den fråga som intresserar oss lärare allra mest!

En rektor sa till mig att jag skulle kunna stå i klassrummet hela dagen med motiveringen: ”Det fixar du, du som är så bra...” Med detta synsätt är man knappt bättre än en ordningsvakt och i bästa fall enkel underhållare. Vi lärare måste förhålla oss till läroplaner och alla styrdokument, vi måste se till att varje lektion leder fram mot målet, för alla elever.

Jag skulle vilja att SKL och andra huvudmän någon gång visar att man ser sina lärare som en professionell tillgång, som experter, och vid våra möten frågar mig: ”Vad skulle ni behöva för att vi som skolanordnare ska kunna leverera och våra elever nå större framgång? Vad skulle behövas för att vi ska kunna öka likvärdigheten och höja resultaten?”

Att man helt enkelt frågar lärarna och även lyssnar. I stället för att bara tänka på hur man ska få lärare att undervisa fler timmar. Då når man aldrig pudelns kärna. Man förstår helt enkelt inte fullt ut vad det är att vara lärare. 

Lärare som vill fokusera på undervisningen och på att möta de växande elevkullarna, får nu ägna sig åt ändlös dokumentation och mängder av möten och andra arbetsuppgifter som inte direkt har med elevernas kunskapsutveckling att göra.

För att klara den stora anstormningen av nya elever så måste vi lärare få ägna oss åt det som vi är till för: att undervisa! Därför måste lärarjobbet renodlas. Därför måste vi få tid för vår undervisning. Vi behöver ett större professionellt utrymme.

Politikerna ska sätta upp målen för verksamheten och besluta om budgetramar (som måste vara större), men man ska också ge oss lärare en större frihet och ett professionellt ansvar. Det är avgörande för att skolan ska klara sitt uppdrag i hela landet.

Vi kan vårt yrke, vi vet vad som behövs, vi är engagerade och vill att eleverna ska lära sig massor och känna sig trygga. Vi lärare gör hjälteinsatser varje dag i det lilla, som i ett senare skede kan visa sig bli oerhört stort. Det betyder att vi behöver tillräcklig tid för att kunna se varje elev, alltså att få tid att förbereda och planera undervisningen för varje elev på bästa möjliga sätt.

Åsa Fahlén, ordförande Lärarnas Riksförbund
Ledare i Skolvärlden #7 2017

Reagera på inlägget:

Sluta prata om elever som ”kunder”

Jag satt härförleden i en kommun och tittade på deras interna kvalitetsarbete. Det var bestämt från kommunens ledning att fyra perspektiv skulle genomsyra all verksamhet. Ett av dem var ”kundperspektiv”.

På mötet jag satt på var det uppenbart att det inte föll i så god jord hos de skolmänniskor som deltog. Man hanterade det och menade att man får förhålla sig till det och tolka det så positivt man kan, men att det självklart var elever som skolan är centrerad runt.

Jag skulle vilja kommentera det. Det finns flera anledningar till att det är problematiskt om man i en skolverksamhet menar att elever är ”kunder”. Det handlar för det första om kommunikation och förmåga att entusiasmera och leda sina medarbetare, för det andra om ett missförstånd av en kommuns myndighetsroll och sist men inte minst ett visst (omedvetet?) förakt mot det demokratiska styrsystem som skolverksamheten faktiskt befinner sig i.

Hårda ord? Ja, kanske, men så här tänker jag:

När det gäller att använda kundbegreppet mot sina medarbetare är det problematiskt eftersom den verklighet som lärare och rektorer lever i är styrd av lag, förordningar och andra styrdokument. I dessa nämns aldrig någon kund. I dessa är förhållandet mellan skola, elev och vårdnadshavare juridiskt reglerat. Problemet är att när ägarna till skolorna, i det här fallet en kommun, börjar prata om kunder alienerar man sig från sin verksamhet och det språk man där pratar.

Varför man väljer att inte bry sig om den verksamhet som i en kommun inte sällan är mer än halva budgeten är konstigt. Men är kanske ett symptom på hur styvmoderligt skolverksamheten har behandlats. När man säger kund istället för elev skapar man ett avstånd mellan sig och skolans medarbetare och man missar chansen att kommunicera med skolan på dessas villkor och verklighet. Det är helt enkelt inte bra ledarskap.

Det andra problemet är att i de flesta fall kommer vi i kontakt med en kommun som medborgare. Den kontakten är speciell eftersom det inte sällan är myndighetsbeslut som blir följden av kontakten. Det är i väldigt få fall som man kan hävda att man är en kund i förhållande till en kommun. Om jag söker bygglov är det inte en affärsöverenskommelse utan jag som medborgare som ber en myndighet om ett ojävigt beslut i linje med gällande lagar. Ibland har kommuner rätt att ta betalt för sådana tjänster. Grundskoleelever har däremot inget val. De måste gå i skolan och de går inte bara i skolan för att de ska ”köpa” sig kunskaper i matematik och engelska. Det är väldigt tydligt i alla styrdokument att skolan också till exempel ska fostra demokratiska värderingar och förbereda för ett samhällsdeltagande. Det vill säga förhållandet skola/samhälle och individ är mycket mer komplicerat än en kund-säljare-relation.

Det tredje och sista problemet är att det faktiskt uttrycker ett visst förakt för gällande lagstiftning. Om det finns någon kund-säljare-relation i skolans värld ligger den faktiskt mellan stat och kommun. Det vill säga att staten köper en bra utbildning till alla medborgare och kommunerna är säljare av denna. I det arbetet har de att uppfylla mycket specifika åtaganden som är reglerade i lag, förordningar, läroplaner samt kurs-/ämnesplaner. I alla dessa dokument använder regleringen begreppen vårdnadshavare och elev och aldrig kund. Att helt lämna den regleringen och istället börja använda sig av ett begrepp som inte alls finns i skolans reglering är, om jag uttrycker det milt, inte helt oproblematiskt. Det ställer frågor om hur myndigheten kommunen egentligen förhåller sig till de nationella styrdokumenten.

Med detta sagt tycker jag egentligen att den sämsta sidan av detta är den första. För den innebär att man bryter samtalet genom styrkedjan innan det ens hunnit komma igång. Man bör kanske oftare börja tvärtom – prata med de som arbetar i skolan om hur målen för verksamheten ska se ut, givet skolans i lag reglerade uppgifter?

Reagera på inlägget:

”Befria lärarna” – bäst läsning just nu

Min sista blogg inför sommaruppehållet handlade om ”Freedom in education” en internationell trend som går ut på att professionella lärare inte behöver den detaljerade styrning som politiker på olika nivåer skapat och skapar. Professionella lärare behöver  ges frihet och vida ramar, de behöver absolut inte styrning på detaljnivå.

Den första bloggen hösten 2017 handlar också om att befria lärarna. Jag har nämligen läst John Steinbergs nyutkomna bok ”Befria lärarna, en debattbok om pedagogik och skola”. John Steinberg behöver ingen som helst presentation. Han är välkänd författare, känd lärarfortbildare och disputerad i pedagogik och mycket produktiv. Nu har han gett sig på skolpolitiker.

Boken som nyligen kommit ut är mycket läsvärd och handlar om att lärare måste ges den professionella friheten att utforma en undervisning som syftar till att utbilda medborgare som kan försvara och utveckla vår demokrati. Politiker ska endast ange ramar och skapa goda förutsättningar för lärarnas arbete, inte styra och ställa och framför allt detaljstyra och kontinuerligt ”lägga sig i”.

Boken är tunn, drygt 120 sidor. Den är lättläst i en slags berättarstil. Den är dessutom behaglig att läsa för mig då jag kan instämma i det allra mesta. Jag läser mycket och det är inte ofta något sådant händer, kan jag säga. Boken rekommenderas till såväl utbildningspolitiker, skolledare som lärare. Lärare får argument för att skaka av sig den politikerstyrning som lägger sig i deras arbete som professionella lärare.

Direkt efter att jag läst boken så åkte jag till en konferens i Tallinn på inbjudan av den nytillträdde EU-presidenten som är från Tallinn. Konferensen hölls på Tallinn University. Presidency Conference ́Contemporary Approaches to Learning and Teaching ” (EU2107EE), 19–20 september 2017 Tallinn University. Det var egentligen en ren politikerkonferens med deltagare från EU, från kommissionen, från utbildningsministerierna, från näringslivet, från allehanda utbildningsorganisationer och en del utbildningsfolk.

Konferensen presenterade Estlands utbildning från förskola till högre utbildning. Estland utvecklas så det knakar och det vi såg var imponerande. Klokt av den nya presidenten att visa upp sitt lands skola och högre utbildning. Det som verkligen var intressant i konferensen var politikernas roll.How can external stakeholders help make learning more effective?” var titeln på en workshop exempelvis. Detta tema visar på ett helt annat förhållningssätt än det traditionella för politiker. Politiker måste förstå och veta mycket om undervisning och lärande och vara helt och hållet inriktade på stöd. Politiker med sådana förhållningssätt trasslar aldrig till det för professionella lärare. Idag trasslar annars många politiker till det för lärare som inte ges utrymme för sin professionalitet.

Steinbergs bok har ett avsnitt om framtiden som är rent lysande. Han mejslar ut en ny och viktig politikerroll, precis som EU-presidenten gjorde på konferensen i Tallinn. En kunnig och väl insatt politiker som kan och vet mycket om själva kärnverksamheten i hela skolväsendet och i högre utbildning. Politiker måste veta mycket om undervisning och om lärande. Steinberg klargör politikernas uppdrag. Han skriver om politiker och trygghet och ger sig på hur politiker kan underlätta lärares professionella arbete och utveckling i yrket. Precis så som politiker måste göra.

Han kritiserar alla möjliga och omöjliga projekt som lärare utsätts för, inte bara av politiker utan också av nitiska skolledare. Han har klara åsikter om vem som ska göra vad och han beskriver tydligt och klart samma slags nya politikerroll som EU-presidenten gjorde i Tallinn. Steinberg tecknar också hur vi bör utforma skolor för vår nya tid. Det är alltid viktigt att se vart skolan är på väg och förstå varför.

Många lärare känner idag stor irritation över dagens politiker på olika nivåer som stökar till undervisningsuppdraget för dem. I Steinbergs bok och på den nyutnämnda EU-presidentens konferens finns en ny politikerroll tecknad.

En ny politikerroll som faktiskt i alla delar står på lärarnas sida. Det är verkligen viktigt att även vårt svenska utbildningsministerium tar till sig detta synsätt. Det fanns en representant med på konferensen. Jag hoppas och tror på en förändring för professionella lärares frihet.

Reagera på inlägget:

Sidor