Annons

Vem kan avgöra vad som är bra läromedel?

Semestern är slut och nytt läsår väntar. Jag har ganska små barn och känner, i ärlighetens namn, att det ska bli skönt att slippa fixa mat och ständigt hitta på nya aktiviteter. Jag är redo för ett nytt år. Dessutom har vi spännande saker på gång på min skola, såväl läslyft som implementering av FN-skola. Aktiviteter som förvisso innebär en stor insats, men som förhoppningsvis ger resultat. 

Det är dock inte semester eller FN-skola detta inlägg ska handla om. För några dagar sedan damp nämligen det senaste numret av Skolvärden ned i min brevlåda. Tidningen blev liggande på bänken i köket ganska länge, men idag köpte jag walkie talkies till barnen (eller egentligen till mig, men barnen lade beslag på dem) och i och med denna nya spännande lek passade jag på att hoppa ned i badet för att lösa korsordet. Det är ett sådant korsord som jag längtar efter, eftersom det är precis lagom svårt. Faktum är att jag mötte skaparen ”Bertil Blues” en gång på en lokal pub här i Umeå, och blev lite starstruck. Jag älskar alltså det korsordet. 

Läromedel för jämlikhet 

Det var dock inte korsordet jag fastnade för denna gång när jag låg i badet, samtidigt som två agenter sprang runt och pratade en i taget i sina (mina) sprakande radios. Det var Emil Hedmans artikel om forskaren Tim Oates, där Oates diskuterade läromedel för jämlikhet. Jag funderar ganska ofta över läromedel. En stor del av det jag funderar över handlar förvisso om läromedlet kom ihåg att kvinnor också existerar, men jag funderar även ganska ofta över andra aspekter. 

När jag gick lärarutbildningen, alldeles i början av 2000-talet, ansågs det fult att använda läromedel. Hamnade man på en praktikplats där läraren ”följde läroboken” (det vill säga använde sig av dess texter och övningar istället för att hitta på egna) var man snabb på att, inför lektorer och klasskamrater, beklaga sig över denna brist på didaktisk kompetens. Istället skulle vi hitta på allt själva. Och det kastades diverse övningar och artiklar på eleverna till höger och vänster. I min tidiga lärarkarriär var nog den ena lektionen snurrigare än den andra. Jag gjorde OH-blad med kartor långt in på småtimmarna, ritade serier och sökte djupt i databaser efter artiklar. Förarbetet var onekligen rigoröst. Till dess jag upptäckte läromedel. Och ärligt talat så älskar jag läromedel. 

Jag funderar väldigt mycket på läromedel. Bilderna är från när jag fick möjlighet att tala om dessa tankar inför slff 

Ett bra läromedel bidrar till att skapa jämlikhet, inspiration och struktur. Jag ritar inte längre serier eller lägger ut massvis av artiklar. Jag satsar på att använda läromedel jag tycker är bra och sedan komplettera lite med utvalda digitala källor och några få egensnickrade övningar. Att hitta bra läromedel är dock något som tar väldigt lång tid, vilket även nämns i Hedmans artikel. I mitt historielärarlag satt vi länge och jämförde och diskuterade när vi skulle genomgå den dyra och sällsynta processen av läromedelsbyte. En av jämförelsepunkterna var just genusperspektivet och i ärlighetens namn ramlade ingen av oss direkt av stolen av lycka över de många och djuplodade kvinnliga perspektiven. Eller ens namngivna kvinnor. Även om vissa böcker var bättre än andra. 

Vem kan garantera ett bra läromedel? 

Artikeln i Skolvärlden behandlar vad som egentligen kan garantera riktigt bra läromedel. Är det den statliga granskningen, som förkortar urvalsprocessen och ska fungera för kvalitetssäkring? Eller är det lärarna som själva ska välja ut det bästa, så det blir ett naturligt urval där de bästa böckerna överlever? Mitt svar på detta är: jag vet inte. Vem är det som ska avgöra vad som till exempel är ett bra stoff? Vi saknar både kvinnor och minoritetsfolk i de flesta av våra läromedel. Men vem är det som kan garantera att dessa får vara med i och med en statlig granskning? Visst, ett enhetligt läromedel kan ge ett likvärdigt pedagogiskt upplägg, men kan det garantera en hög kvalitet på stoffet? Vad är ens en hög kvalitet på stoffet? Och enligt vem? 

En ganska vanlig åsikt är att läromedel är sekundärt, det är lärarnas goda kompetens som ska lyfta undervisningen. Och så kanske det är. Men jag gillar bra läromedel. Jag gillar förvisso att söka spännande artiklar i databaser och hitta på egna övningar (ibland konstruerar jag även lite egna korsord), men jag gillar inte att hela min förtroendearbetstid, plus halva natten präglas av detta. Jag tycker om när läromedelet innehåller bra uppgifter, spännande frågor och en tydlig bedömningshänvisning. Jag tycker om när stoffet är bra, enligt mig, ur mitt perspektiv. För vem är egentligen den som är bäst lämpad att avgöra vad som ska stå i boken? Vågar man lita på de statliga granskarna? Vågar man lita på historielärarna? Vågar man lita på förläggarna och läromedelsförfattarna? Vem ska man egentligen tro på när, tro på när det är såhär. 

Vikten av diskussion 

Allt jag vet är att det finns guldkorn att plocka ut. Men det tar jättelång tid. Jag vet dessutom att allt är subjektivt och att det som är bra och kvalitativt för en, antagligen inte är det för en annan. Och där tycker jag att diskussionen om likvärdighet blir både spännande och extremt komplex. Och viktig. En diskussion där det nog är lättare att ställa frågorna än att ge svaren. Men även om vi inte har svaren, så är det nog viktigt att vi kan ställa frågorna. Kanske kan även vi lärare, med hjälp av walkie talkies från våra egna klassrum, med våra egna perspektiv lyssna på varandra, tala en i taget och på så vis diskutera. Även om vi inte kommer överens. Kanske är det poängen, att vi inte ska komma till konsensus. Kanske är poängen att vi ska berika varandra, lyssna till varandra och inspirera varandra. Kanske måste inte alla frågor besvaras med tydliga svar. 

Och med det sagt: Välkomna tillbaka till ett nytt läsår. Ett mångfacetterat läs år, ur mitt perspektiv. Enligt mig.

Reagera på inlägget:

Vad gör egentligen en syvare på sommaren?

Semestern är slut, men inte sommaren. Faktum är att det nästan känns som sommaren kommit nu. För någon sommar känns det inte som det varit i Sverige i år. De här varma sommarkvällarna, var tog de vägen?

Hur som helst. Det är full rörelse i skolan, trots att eleverna inte börjat ännu. Det ska flyttas saker från ena klassrummet till det andra och just det, studie- och yrkesvägledaren ska flyttas. Och inte bara jag, utan hela högstadiet. Vi har fått nya lokaler vid Gullmarsplan. Men fram tills inflyttningen huserar jag i den gamla skolbyggnaden.

Det är bara några dagar kvar till skolstart. Jag är utan kontor i och med den stundande flytten, men det gör inget. Jag springer runt på olika möten som rör elevhälsoteamet och trygghetsgruppen på skolan. För i år ska jag leda trygghetsarbetet på högstadiet.

När jag skriver detta sitter jag på mitt gamla kontor. Det ekar tomt. Den här terminen ska kontoret övertas av en lärarkollega, eftersom jag flyttar min huvudsakliga anställning till den nya skoleneheten.

Jag tittar på klockan, det är snart dags för nästa möte. Jag sparar elevpresentationen jag just arbetat med, stänger ner datorn. Det är fem minuter kvar tills mötet ska börja, så jag sätter mig ned och sluter ögonen. Tänker på sommaren. Jag har hunnit med ganska mycket arbete, men vad gör egentligen en studie- och yrkesvägledare på sommaren? Den frågan är det många som ställt till mig och när jag tänker tillbaka på min sommar, så inser jag att jag har haft fullt upp. De första dagarna efter att eleverna slutat så tog jag omhand om allt kringarbete kring gymnasievalet och knöt ihop säcken, jag passade även på att skriva en "att göra"-lista. 

En kompis sa till mig "du kan väl inte ha så mycket att göra?". Jo tjena, det trodde jag också, tills jag gjorde min ”att göra”-lista. Listan som aldrig ser ett slut.

Avsluta vårens gymnasieantagning, vilket jag redan nämnt, kontakta elever och vårdnadshavare vid behov, förbereda höstterminen, träffa kollegor för att byta erfarenheter och få inspiration, gå igenom elevlistor och slutbetyg, planera prao och SYV-lektioner, revidera SYV-planen, uppdatera årshjulet, skapa nya rutiner, läsa på teorier och eventuella nya beslut från riksdag och regering.

Listan kan göras lång och ja, helt ärligt, vill man kan man göra så den aldrig tar slut. Sommarens arbete bestod bland annat av att göra presentationer inför höstens föräldramöten och klasspresentationer. Tänk att något så enkelt kan ta så lång tid. Känns som jag suttit och fnulat hur länge som helst på samma presentationer, hoppade efter ett tag över till nästa och sitter nu med den tredje. Att alternera lite kanske ökar produktiviteten, men efter ett tag kändes det som att kroppen gått in i semesterläge för tidigt.

Nu är jag tillbaka. Utanför fönstret lyser solen. Jag hör barnen på fritids skoja och ha kul. Jag sitter på mitt gamla kontor. Det ekar tomt. Jag ler för mig själv. Jag lyckades bocka av alla punkter på min lista.

Snart kommer nya och gamla elever. Jag är peppad. Jag är redo för en ny termin. Nu börjar årshjulet om på nytt. Nu kör vi!

Reagera på inlägget:

Förväntningar och verklighet

En ny termin väntar. Många förhoppningsfulla elever börjar skolan och ännu fler fortsätter sin skolgång. Men det är också många nya lärar- och vägledarstudenter som börjar sin utbildning och sin yrkesbana. Även där är förväntan stor. 

En del kommer dock att drabbas av ”praxischocken” när de möter verkligheten på sin VFU (verksamhetsförlagd utbildning), som ni kan läsa om i detta nummer på sidan 30. Nästan var fjärde lärarstudent hoppar av och det är inte ovanligt att man gör det under sin första VFU. Ytterligare en del lämnar yrket under de första åren som lärare. Om man hoppar av för att man känner att ”det här var ingenting för mig”, så må det vara hänt, kanske det är bra – men om man känner att man inte får en bra VFU eller introduktion, då är det illa.  

Jag tror att avhoppen kan minska om man stärker såväl VFU:n som introduktionsåret. Det måste finnas bra villkor, både för de nya lärarna och för de lärare som ska vara mentorer. Det är en investering och ett bra sätt att ta tillvara all den erfarenhet som finns i lärarkåren. Det är god hushållning med resurser, både för samhället och för individerna.

Det handlar framför allt om tid, men det handlar också om ekonomisk ersättning. Hittar man bara vägar i detta, där studenten/den nyexade och den som är mentor har lite mindre undervisning blir förutsättningarna bättre för en god VFU respektive introduktion i yrket. 

Jag hoppas också att förslagen från Skolkommissionen på ett professionsprogram som ska hjälpa och stärka lärarna, bidrar positivt. Det måste vara ett krav att det ska vara erfarna, kvalificerade lärare som får vara VFU-handledare eller mentorer åt nya lärare och att det värderas rätt. Det betyder att det både blir en bättre VFU/introduktion, men också att man känner som yrkesverksam lärare med många års erfarenhet, att den är värd något. Det är tyvärr många som inte känner det i dag.     

Jag utgår ifrån att man i Björn Åstrands utredning om nationell samling för läraryrket, som lägger sitt slutbetänkande i december, kommer att ta tag i detta. Han ska föreslå åtgärder som ska ge lärare och skolledare bättre förutsättningar att utföra sina uppdrag. Bland annat ska man se över legitimations- och behörighetsreglerna samt karriärvägsreformen. Men jag hoppas även att man fångar upp VFU:n och introduktionen för nya lärare.  

Det är också nödvändigt med olika och fler vägar in till läraryrket, men samtidigt är det viktigt att behovet av flera vägar in inte gör att kraven sänks. Har du en akademisk utbildning sedan tidigare är det självklart att du ska kunna skaffa dig de nödvändiga kunskaperna när det gäller pedagogik och metodik för att kunna bli lärare. Det behöver finnas utbildningsvägar som är flexibla. Inte flexibla i kvalitet, men flexibla i innehåll beroende på vad man behöver. 

Även den som kanske inte direkt visste att det var just lärare hen ville bli, men som efter en annan yrkesingång upptäckt det senare i livet, måste utbildningssystemet kunna fånga upp. Behovet av både fler lärare och fler studie- och yrkesvägledare är stort.

Välkomna till världens mest fantastiska och roliga yrken!

Åsa Fahlén, ordförande Lärarnas Riksförbund
Ledare i Skolvärlden #6 2017

Reagera på inlägget:

Tro inte att det räcker med auktoritet i klassrummet

Att vara lärare idag är sannerligen komplext och inget yrke som du bara kan läsa dig till att bli bra på. Jag skulle säga att det är ett hantverk som kräver ganska många timmars övning för att bli riktigt skicklig på.

När jag började jobba som lärare för cirka tjugo år sedan tappade jag ofta humöret och blev rasande på de elever som inte lydde eller gjorde tilldelade uppgifter som de skulle. Det ledde till att det förvisso var väldigt tyst och lugnt i klassrummet och när rektor gjorde lektionsbesök tyckte han att jag hade mycket god ordning.

En dag kom sexornas klassföreståndare och berättade att flera flickor inte vågade komma till mina tysklektioner då de kände sig rädda för att jag skulle bli arg eller säga till dem strängt. Det blev en väckarklocka för mig. Ingen vill att elever ska sitta och känna att de inte vågar fråga eller att de är rädda.

Jag uppfattas fortfarande som sträng och det är en god ordning i mitt klassrum. Den stora skillnaden är att jag lägger en hel del tid på att bygga relation till varenda elev. Jag ger ett uppmuntrande ord när jag passerar i korridoren, stannar till och småpratar på rasten, sätter mig bredvid den mest svårhanterlige eleven i matsalen och pratar om annat än skola – små saker som inte tar många minuter men som sedan skapar en helt annan dynamik i klassrummet.

Uttrycket att bygga relation får verkligen inte förväxlas med att vara ”kompis” med eleverna. Det är inte samma sak. Att se varje elev och ha en god relation betyder inte att eleverna är mina kompisar eller mina ”kids” som jag snapchattar med på eftermiddagarna. Det handlar istället om en ömsesidig respekt som måste förtjänas.

Den lärare som idag tror att det räcker att vara sträng, auktoritär och kunskapsförmedlande kommer efter ett tag förhoppningsvis inse att det inte räcker i dagens skola. Absolut ska vi vara tydliga ledare och när jag eller någon annan pratar är övriga tysta och lyssnar. Absolut har jag ibland genomgångar där locken på datorerna är stängda och eleverna sitter tysta och lyssnar. Självklart. Men inte varje lektion och inte hela tiden. Variation är A och O för en fungerande undervisning.

Att som lärare ha djupa ämneskunskaper, förmåga att bygga relation till eleverna och veta vilken klass som kräver vilken metod är det som utmärker en god lärare. En uppgift som fungerar lysande i en klass fungerar inte alls i en annan och det är viktigt att fundera över varför och anpassa sin undervisning efter den klass och de individer du har framför dig.

Förra läsåret bytte jag jobb och jag var tvungen att verkligen rannsaka mig själv och fundera över mig själv i min lärarroll. När du kommer ny till en klass har du verkligen inte automatiskt respekt hos eleverna oavsett hur sträng eller auktoritär du är när du möter dem. Du måste arbeta på att vinna deras förtroende och eleverna måste inse att du är konsekvent och står för vad du säger.

Jag var van vid att i stort sett bara titta på eleverna på min förra skola med min ”frökenblick” så visste de vad som gällde. På mitt nya jobb har jag fått slita för att vinna respekt och förtroende. Flera gånger under höstterminen grät jag i bilen när jag körde hem och tänkte: “Jag fixar inte detta. Det kvittar vad jag gör så blir det inte bra”.

Samtidigt hade jag undervisning i en annan klass som var bland det roligaste jag haft på många år. De var ett gäng otroligt entusiastiska elever som kastade sig över uppgifterna och som det var en fröjd att gå in och ha. Den förstnämnda gruppen fungerade också väl så småningom, men det tog mycket längre tid. Den gemensamma nämnaren för att grupperna fungerade var att jag lyckades hitta uppgifter som eleverna såg en mening med.

I den stökigaste gruppen valde jag en skönlitterär bok med omsorg. När jag högläste de första kapitlen i boken blev det knäpptyst och när det var fem minuter kvar sa en av de rörigaste eleverna: “Du, du hinner nog ett kapitel till så vi kan höra hur det går”. Så stolta de var när de läst sin första skönlitterära bok på engelska och tyckt att den var riktigt bra!

Jag insåg också ganska snabbt att denna grupp inte kunde hantera mobiltelefoner eller sina ipads. Dessa valde jag att samla in och vi använde under en period inga digitala verktyg alls. I den andra gruppen hade de sina telefoner och jag sa till en gång om att jag inte ville se dem och sedan syntes de inte till.

Den gruppen arbetade i stort sett helt digitalt då de klarade att hantera sina datorer och hade sina privata telefoner undanstoppade.

Det går inte att anamma en enskild metod och tro att den ska fungera i alla klasser. Det blir därför så tokigt när politiker och journalister, utan erfarenhet av undervisning, dundrar på med mantrat att “katederundervisning” skulle höja resultaten för svensk skola. En skicklig lärare inser att den måste välja uppgift och metod beroende på vilken klass den har framför sig.

Är du helt ny i yrket och du för första gången ska ha dina egna klasser kommer här några råd att tänka på:

* Du släpper in eleverna i klassrummet. Låt dem inte springa in som en hjord elefanter. Är det stökigt i korridoren så ställ upp dem på led och släpp in dem en och en.

* Du bestämmer var eleverna ska sitta. Du har gjort en placering i förväg gärna i samråd med mentorn. Placeringen är inte förhandlingsbar. Om synnerliga skäl föreligger kan placeringen ändras i samråd med lärare som känner klassen.

* Om ni bestämt att mobiler ska samlas in så stå i dörren och låt eleverna lägga ifrån sig mobilerna i en låda INNAN de går in.

* Har du sagt att du ska ringa hem måste du göra det samma dag. Stå för vad du säger. Ring eller maila gärna om bra saker också. Tar lite tid, men betyder mycket.

Läraryrket är komplext och inte enkelt, men när du får dina grupper att fungera är det faktiskt ett riktigt bra jobb. Låt dig inte nedslås av alla negativa artiklar som florerar i media. Dessa artiklar spär på föraktet mot svensk skola och kommer ofta bara med ett tyckande om hur det borde vara. Om vi bara har kunskapsförmedling och korvstoppning från katedern så kommer allt bli bra, eller hur?

Enligt många skoltyckare är det en dålig skola, en dålig lärarutbildning och tja, det mesta med svensk skola verkar vara dåligt. Så är det inte. Det finns hur mycket bra som helst med svensk skola, även om det så klart finns utrymme för förbättring precis som i alla andra yrken.

Reagera på inlägget:

Realitychock – när teori och praktik krockar

Det var länge sedan jag gick ut utbildningen till studie- och yrkesvägledare, ändå minns jag så väl känslan av otillräcklighet när mina nyvunna teoriska kunskaper inte passade med den vardagsverklighet som jag mötte som nyanställd studie- och yrkesvägledare.

Vardagsverkligheten vill att vi syvare ska klara av vissa saker vi inte har utbildning för.

Utbildningen gav INTE kunskaper:

...om hur man skaffar prao-platser, fördelar dessa rättvist till alla elever som ska ut på praktik eller hur man administrerar matersättning och reseersättning vid detta tillfälle.

...om hur man fyller i ansökningsblanketter till gymnasiet eller annan utbildningsanordnare eller hur man kodar ansökningar till gymnasiet (innan gymnasievalet gjordes på nätet, gjordes det på pappersblankett som vi syvare skulle koda innan de lämnades in till gymnasieantagningen).

...i hur man gör ändringar i elevers studieplaner i betygsdatabaser av olika slag t ex Extens eller Procapita.

...som gör oss till ”matchnings-konsulter” och får elever att söka utbildningar som leder till jobb som är bristyrken eller fyller tomma utbildningsplatser.

Det är inte ovanligt att vi ses som administratörer istället för att vi ska ses som resurser för lärare och elever, särskilt elevers möjliga vägar vidare när grundskolan eller gymnasiet närmar sig slutet och eleven och lärarna behöver stöd och hjälp att rusta eleven för nästa steg.

Jag vill sticka ut hakan och påstå att studie- och yrkesvägledaren är expert på elevers övergångar mellan skolformerna: från grundskola till gymnasium, från gymnasium till högskola, yrkeshögskola, folkhögskola, komvux eller ut till arbete i Sverige eller utomlands. Behörighetsregler och omvärldskunskaper är några av syvs specialiteter.

Utbildningen GAV kunskaper:

...om karriärval och väljande utifrån olika och tvärvetenskapliga perspektiv.

...om omvärlden och dess påverkan på bland annat karriärval, förutsättningar för studier och arbete. Detta gör syv beredd på att tillvaron är i ständig förändring och därför behöver syv alltid hålla sig á jour med det senaste inom främst regelverk kring behörigheter och utbildningsstrukturer (t ex har gymnasieskolan genomgått ett antal olika reformer under min tid som syv).

...om samtalstekniker och om ett individorienterat förhållningssätt där syv aldrig går in och styr individens val utan leder individen rätt genom att lyssna noga på vad individen vill, kan och drömmer om själv.

Till slut vill jag säga att jag genom alla år som syv har mött massor av lärare, elever och andra i skolan som jag haft fantastiska samarbeten med och som gett mig utrymme och plats i klassrum, matsalar, aulor och entréer för studie- och yrkesorienterande projekt. Allt från att jag själv presenterat mig för klasser, föräldrar och personagrupper till inbjudna gäster som haft informationspresentationer om sig själva och sina yrken eller utbildningar.

Reagera på inlägget:

Sidor

Annons
Annons
Annons