Annons

Skolcheferna vill ha frihet och mandat

I en artikel i Svenska dagbladet skriver 23 skolchefer att de önskar mindre statlig styrning. De skriver att de:

”...vill ha ett nära och tillitsfullt samarbete med staten. Vi behöver tillsammans arbeta för att utveckla en likvärdig skola och som skolchefer behöver vi vara mer involverade för att kunna påverka på nationell nivå. För att det ska fungera i praktiken är det väsentligt att nationella förslag och reformer utformas så att arbetssätt och lösningar utgår från lokala förutsättningar och behov samt att vi har befogenheter att hantera det vi ansvarar för. Vi ser varje dag fördelar med att skolan organiseras och förvaltas lokalt...”.

Jag tycker artikeln är både bra och behjärtansvärd. Jag tycker att det är väldigt bra att det finns engagerade förvaltningschefer och att de tydligt uttrycker sin vilja att ta ansvar för likvärdigheten. Jag har också en gång i Skola och samhälle skrivit om en del av de förslag de lyfter fram som att ta bort alla de riktade statsbidragen. Jag tycker precis som de att man ska ta ett större ansvar lokalt. Problemet är ju bara att så inte har skett. Så här ser utvecklingen ut av skolor där få respektive många elever misslyckas med att nå gymnasiebehörighet ut i Sverige. Det är uppenbart att den lokala nivån INTE tagit/tar ansvar för likvärdigheten.

Detsamma gäller den lärarbrist som på grund av decentraliseringen vi har så svårt att komma åt.

Den slutsats både OECD och svenska utredare (Kommunaliseringsutredningen och Skolkommissionen) är ju att ”staten inte kan abdikera” från sitt ansvar för detta.

Vad är det som ska få oss att tro att bara för att 23 skolchefer uttrycker en sådan vilja att de andra 270 skolcheferna också kommer att göra det? Och de glömmer faktiskt en viktig del av verkligheten i sitt resonemang. Jag tror inte att det vore ett problem om man gjorde som de säger, förutsatt att det verkligen var de som både hade makt och mandat i kommunerna att se till att skollagen uppfylls. Men så är ju faktiskt inte fallet. De är ju tjänstemän i politiskt styrda kommuner. Det är kommunfullmäktige som bestämmer och inte de.

Men samtidigt återigen – det är väldigt positivt att de uttrycker sig som de gör. Och jag tycker att de bör få en chans. Det finns ju också i Skolkommissionens betänkande ett förslag som skulle ge dem större möjlighet till det. Kommissionen föreslår ju att det ska läggas ett tydligt ansvar för det statliga skoluppdraget på en person i varje huvudmannaorganisation. Detta tillsammans med ett statligt grundläggande finansieringssystem skulle möjliggöra för dem att ta ett större ansvar än vad de kan göra nu. Men det har ju vad jag förstår kommunernas medlemsorganisation SKL sagt nej till i sitt remissvar på kommissionen. Man kan inte både ha kakan och äta upp den skulle jag vilja säga till dem om det.

Jag pratade en gång med den förre skolministern Bengt Göransson. Han menade att den stora missen vid kommunaliseringen var att man flyttade makten bort från skolan genom att det blev just kommunfullmäktige som fick hand om både pengarna och uppdraget. Meningen med kommunaliseringen var ju att maktutövandet skulle komma närmare de som berördes – lärare och rektorer – men genom att det hamnade i kommunfullmäktige så blev det fel menade han. Han menade att makten över skolan och pengarna lokalt skulle ha hamnat hos det som då hette skolstyrelserna. Då hade det kanske fungerat. Det kan hända att han har rätt. En sak är säker. Staten kan inte fortsätta låta det vara som det är. Och då krävs det att ett ansvar kan utkrävas och att det finns människor i kommunernas ledning som kan stå upp för det statliga uppdraget.

Så – vill ni ha mandatet och uppdraget måste ni också bära ansvaret rent formellt – och då bör ni bejaka kommissionens förslag. Vilket innebär att skolchefer måste hävda det statliga uppdraget även i de kommuner där det inte är lokalpolitiskt prioriterat. I artikeln skriver ni också att 40 % av kommunernas budget går till skola och förskola – ja, just det.

Det är en av samhällets allra viktigaste institutioner. Fattas bara annat!

Reagera på inlägget:

Lärare behöver förutsättningar för sitt viktiga uppdrag

Snart är det dags för Nobeldagen då nobelprisen delas ut. Och varje år diskuteras och kritiseras det faktum att det är så få kvinnliga pristagare. Finns det inga kvinnor som kan belönas eller släpps de inte fram? Eller handlar det om vem som nominerar?

Det här är sega strukturer i samhället som på något sätt gör att vi inte kan se och som gör att det finns outnyttjad kapacitet som inte erkänns. Det finns outnyttjade resurser när inte kvinnor blir sedda. Det är massor med hjärnkapacitet med idéer och perspektiv som kanske inte kommer fram. 

Det är bland annat därför jag engagerat mig i samtalet om #MeToo, kampanjen mot sexuella trakasserier och övergrepp. Där handlar det också om de sega strukturerna i samhället. De som vi inte riktigt vill se, fastän de begränsar både män och kvinnor. De begränsar oss alla. 

I skolan har vi ett tydligt uppdrag att motverka könsstereotypa normer och beteendemönster. Vi ska främja jämställdhet och jämlikhet och även ge individen förutsättningar att förverkliga sin fulla potential. Det handlar om det som betecknas som värdegrundsfrågor.

Jag vet att det finns de som menar att vi i Lärarnas Riksförbund egentligen inte ska ägna oss åt dessa frågor. Att vi ska fokusera på traditionella fackliga frågor som exempelvis arbetsmiljön. Men då vill jag hävda att detta i allra högsta grad handlar om arbetsmiljön, både för lärare och för elever. Vi lärare måste vara goda förebilder och även detta är i allra högsta grad en facklig fråga för en profession.

Vi som lärare hamnar förstås också lätt i dessa strukturer och mönster. Men ska vi ha möjlighet att på allvar kunna utföra uppdraget som beskrivs i styrdokumenten så måste vi få en rimlig arbetssituation. Vi måste ha tid att se och möta våra elever. Vi behöver tid för att se vad är det för strukturer och sammanhang som eleverna befinner sig i. Vad händer i mitt klassrum? Vad händer utanför klassrummet när vi skiljs åt? Vilka är det som pratar, och på vilket sätt bemöter man varandra?

För att vi lärare ska kunna ta oss an detta viktiga uppdrag måste vi ha rätt förutsättningar. Ska vi kunna göra vårt jobb så måste vi ha en rimlig arbetsbörda och arbetssituation. Även om det är mer ”mjuka frågor” om värdegrund och värderingar, så kokar allt ner till de hårda fackliga kärnfrågorna. Det handlar om att lärare måste ha goda, och för vårt yrke ändamåls-enliga, arbetsvillkor för att vi ska kunna ta oss an det som finns i styrdokumenten på ett professionellt sätt.

Våra styrdokument har riktigt bra formuleringar och intentionerna är goda. Vi har en god tanke med skolan i Sverige. Men möjligheten att lyckas med detta står och faller med att lärarna får möjligheter och goda villkor.

Tro inte för ett ögonblick att jag glömmer eller negligerar villkorsfrågorna bara för att jag uttalar mig om det som anses som mjuka frågor. Det är precis tvärt om: Vi ska lyfta de viktiga värderingsfrågorna och för att sedan kunna utföra det så måste vi ha goda villkor. 

Och om inte dagens unga får möjlighet att tillgodogöra sig kunskaper och växa till starka, fritänkande individer så kan vi missa nästa stora upptäckt och framtida nobelpristagare. Allt hänger samman.

Åsa Fahlén, ordförande Lärarnas Riksförbund
Ledare i Skolvärlden #9 2017

Reagera på inlägget:

Vi kämpar för en likvärdig skola

Lärarnas Riksförbund har länge kämpat för en likvärdig skola, där staten tar ett ökat ansvar för finansieringen och där fördelningen är anpassad efter behoven. En skola där vi kan ägna oss åt eleverna, åt att ge dem bästa tänkbara undervisning så att de kan gå ut i livet väl rustade.

Kan Skolkommissionens förslag från i våras bli verklighet så har vi tagit ett viktigt steg framåt mot det målet. Att regeringen i statsbudgeten ger ett rejält resurstillskott till skolan och att man därmed helt och fullt följer Skolkommissionens finansieringsförslag var mycket välkommet. 

Den svenska skolan ger inte alla elever lika förutsättningar, och kommuner och friskolor har hittills inte gjort tillräckligt för att ändra på detta. Det behövs mer resurser och större fördelning, men också fler lärare och studie- och yrkesvägledare. För att lärare och studie- och yrkesvägledare ska kunna ägna sig åt varje elev behöver vi få fokusera på vårt uppdrag. Vi behöver vår professionella frihet.

Den modell för finansiering som kommissionen föreslagit innebär att staten tar ett större ansvar och att huvudmännen tvingas satsa en miniminivå för undervisning och elevhälsa för att få del av det statliga bidraget. Dessa miniminivåer måste snabbutredas av regeringen.

När regeringen fullföljer kommissionens finansieringsförslag, bör man gå vidare med övriga förslag om bland annat förändrat skolval och inrättandet av ett professionsprogram för lärare och rektorer. Det är inte bara i vissa klassrum och skolor det finns stora behov, det behövs bättre förutsättningar generellt i det svenska skolsystemet.

Jag menar att det exempelvis måste finnas en tydlig struktur för vad det är som ska premieras i lärar- och rektorsjobbet. Det ska ta fasta på det som vi vet ökar elevernas kunskaper och ökar likvärdigheten. Ett professionsprogram som är transparent och förutsägbart. Som både premierar erfarenhet och ger individen möjlighet att själv välja inriktning på sin yrkeskarriär.

Det ska finnas nationella kriterier där första steget är lärarexamen och legitimation, sen kommer introduktionsåret. I takt med att man skaffar sig mer erfarenhet ska man få mer kvalificerade arbetsuppgifter och ta större ansvar och med det måste högre lön följa.

Det finns tre karriärspår i Skolkommissionens förslag: dels ämnesspåret, där man kan välja att fördjupa sig och eventuellt licensiera och doktorera, dels finns undervisningsspåret där man kan ägna sig åt metodiken och undervisningen. Sedan finns det ledarskapsspåret där man kan välja att bli t ex arbetslagsledare och på sikt kanske rektor.

Vi måste skapa ett system där vi tar vara på det som olika individer är bra på. Alla behöver inte göra samma, vara lika. Men alla ska ha en möjlighet till god utveckling inom sitt yrke.

Detta kommer LR att verka för i det fortsatta arbetet med att förverkliga Skolkommissionens förslag. 

Regeringen kan alltså inte stanna vid finansieringsförslaget. Det är dags att se till att alla Skolkommissionens förslag genomförs om vi på allvar vill ha en bättre och mer likvärdig skola.

Vi i Lärarnas Riksförbund vet vad som behövs och svensk skola behöver att man lyssnar på Lärarnas Riksförbund.

Åsa Fahlén, ordförande Lärarnas Riksförbund
Ledare i Skolvärlden #8 2017

Reagera på inlägget:

Lärplattformar är ett jävla skit, men nu har vi baxat dem ända hit

I vardagsrummet sitter maken och svär över sin lärplattform och i köket sitter jag och svär över min. På Twitter svär ett annat gäng över sina lärplattformar och tillsammans undrar vi hur det kunde bli så här?

Lärplattformar är tänkt som ett pedagogiskt stöd och ett verktyg som ska underlätta för lärare, elever och vårdnadshavare. Det finns en uppsjö olika lärplattformar idag som fungerar mer eller mindre väl.

Jag har ännu inte hittat en lärplattform som fungerar smärtfritt och som det inte svärs över. Det finns bara mer eller mindre dåliga. Tyvärr. För det borde inte vara så svårt att ha enkla, driftsäkra och överskådliga lärplattformar

Nummer ett för lärplattformsföretagen måste vara användarvänligheten samt att deras utformning av plattform följer LGR 11. Flera jag har tittat på stjälper snarare än hjälper vid bedömning och betygssättning. Det maken svor över häromdagen var att han hade lagt in resultat på ett och samma moment och sedan ville göra en sammanfattande bedömning. Eleven hade till exempel gjort tre uppgifter på samma moment och maken vill se vad eleven kunde och hur kunnandet utvecklats under terminen. Dessutom var den andra uppgiften de gjorde klurigare och vägde tyngre i bedömningen än både uppgift ett och två. Är ni med? Detta gick inte att se då endast den sist bedömda uppgiften syns. Så går det ju inte att ha det. Det lurar ju alla.

Det jag svor över var att när jag lagt in mer än hälften av mina bedömningar i matrisen hänger sig hela lärplattformen, allt försvinner och plötsligt visar sig en matris för matte istället. Jag har verkligen inte själv gått in på matte då jag helst undviker det ämnet! Då får jag börja om och har den gnagande känslan av att lärplattformen inte går att lita på. Jag har, trots att jag arbetar mycket digitalt, fortfarande en analog kalender där jag skriver in elevernas resultat.

Dubbeljobb – javisst, men inget i jämförelse med om jag skulle bli av med allt och inte ha något underlag inför betygsättningen.

Flera lärplattformar gör även egna tolkningar av hur LGR 11 fungerar och delar upp kunskapskrav på alla möjliga och omöjliga vis. I makens lärplattform har det företaget valt att dela in alla meningar runt elevens kunnande och gjort till olika punkter. I engelska blir det 16 olika kunskapskrav. I den jag jobbat i under många år har man valt att sätta ihop läsa och höra, skriva och tala i engelska, vilket leder till 9 olika krav att markera. Det leder också till att om jag endast har bedömt elevens tal måste jag skriva extra text om att bedömningen inte gällde att skriva. Extrajobb – javisst. Den lärplattformen räknar också samman antalet bedömningar och du får en procentsats för hur många bedömningar som är på A, C eller E-nivå – troligen tänkt för att underlätta vid betygssättningen av B och D. Tyvärr sätts ju inte betygen B och D baserat på antal ifyllda kunskapskrav i en matris i en lärplattform och definitivt inte baserat på hur många procent som är uppfyllda.

Märk väl att jag inte ens går in på de lärplattformar som gett sig på att skapa egenformulerade kunskapskrav på lätt svenska….

Listan över saker som måste förbättras kring lärplattformar kan göras oändlig. Men den största frågan är kanske varför vi alls behöver dem? Hur kritisk jag än kan vara mot hur olika företag väljer att göra med sina lärplattformar är jag ganska säker på att de ändå fyller en funktion och att de är viktiga. Jag tror personligen att många bedömningar annars skulle bli rakt ut i luften och ingen skulle ha koll på vad eleverna gjort. Det är rektors ansvar att se till att det förs en löpande dokumentation kring elevernas kunskapsutveckling och det är ett nästintill omöjligt uppdrag för en rektor. Vad händer på de skolor där en lärare plötsligt slutar och det inte finns någon dokumentation alls? Hur blir det för de eleverna? Det är en omöjlig uppgift för den lärare som tar över den undervisningen när det inte finns en bokstav att falla tillbaka på. Som vårdnadshavare gillar jag att få enkel och tydlig information kring mitt barns kunskapsutveckling och ser att den fyller en funktion.

Ni företag som utvecklar lärplattformar har ett stort ansvar, menar jag. Ni måste följa intentionerna i LGR 11. Ni måste göra er plattform logisk, digitalt enkel och användarvänlig. Användarvänligheten är, enligt mig, det absolut viktigaste. Det måste vara busenkelt för alla att förstå hur det fungerar.

Sträva efter att minska antalet klick för att komma till rätt del. Vi lärare har begränsat med tid. Det är kanske bara 30 minuter mellan två lektioner och då har vi inte tid att sitta och försöka tänka ut var och hur det nu var man skulle hitta hur man lägger in olika saker. Ni måste ha en support som svarar kvickt och lätt samt måste ni ta ansvar för att kontinuerligt utvecklas. Här handlar det inte om att tjäna så mycket pengar som möjligt utan det handlar faktiskt även om att ta ansvar för att hjälpa Skolsverige och eleverna.

Reagera på inlägget:

Lärare behöver ett större professionellt utrymme

Vi lärare ska förhålla oss till lagar, läroplaner, kursplaner och övriga styrdokument. Vi ska se till att varje lektion leder fram mot målet, för alla elever. För detta krävs det planering och anpassning till gruppen och eleverna.

Beslutsfattare har ofta väldigt svårt att förstå betydelsen av att ha tid att planera och följa upp undervisningen. Man förstår inte att det är det som ger kvalitet, att läraren kan möta varje elev där just den är och fundera på vad som kan göras för att alla ska hänga med och få ut så mycket som möjligt av lektionerna.

Möjligtvis talar arbetsgivarna om att lärare ska planera tillsammans, men det är ofta med ett rent effektivitetssyfte. Aldrig talas det om att lärare, både enskilt och i grupp, behöver tid för eftertanke och planering av undervisningen. Det finns ett utbrett ointresse av just den fråga som intresserar oss lärare allra mest!

En rektor sa till mig att jag skulle kunna stå i klassrummet hela dagen med motiveringen: ”Det fixar du, du som är så bra...” Med detta synsätt är man knappt bättre än en ordningsvakt och i bästa fall enkel underhållare. Vi lärare måste förhålla oss till läroplaner och alla styrdokument, vi måste se till att varje lektion leder fram mot målet, för alla elever.

Jag skulle vilja att SKL och andra huvudmän någon gång visar att man ser sina lärare som en professionell tillgång, som experter, och vid våra möten frågar mig: ”Vad skulle ni behöva för att vi som skolanordnare ska kunna leverera och våra elever nå större framgång? Vad skulle behövas för att vi ska kunna öka likvärdigheten och höja resultaten?”

Att man helt enkelt frågar lärarna och även lyssnar. I stället för att bara tänka på hur man ska få lärare att undervisa fler timmar. Då når man aldrig pudelns kärna. Man förstår helt enkelt inte fullt ut vad det är att vara lärare. 

Lärare som vill fokusera på undervisningen och på att möta de växande elevkullarna, får nu ägna sig åt ändlös dokumentation och mängder av möten och andra arbetsuppgifter som inte direkt har med elevernas kunskapsutveckling att göra.

För att klara den stora anstormningen av nya elever så måste vi lärare få ägna oss åt det som vi är till för: att undervisa! Därför måste lärarjobbet renodlas. Därför måste vi få tid för vår undervisning. Vi behöver ett större professionellt utrymme.

Politikerna ska sätta upp målen för verksamheten och besluta om budgetramar (som måste vara större), men man ska också ge oss lärare en större frihet och ett professionellt ansvar. Det är avgörande för att skolan ska klara sitt uppdrag i hela landet.

Vi kan vårt yrke, vi vet vad som behövs, vi är engagerade och vill att eleverna ska lära sig massor och känna sig trygga. Vi lärare gör hjälteinsatser varje dag i det lilla, som i ett senare skede kan visa sig bli oerhört stort. Det betyder att vi behöver tillräcklig tid för att kunna se varje elev, alltså att få tid att förbereda och planera undervisningen för varje elev på bästa möjliga sätt.

Åsa Fahlén, ordförande Lärarnas Riksförbund
Ledare i Skolvärlden #7 2017

Reagera på inlägget:

Sidor

Annons
Annons
Annons