Vi lever i en spännande tid med en ny regering snart på plats. Lärarbristen blir också allt mer akut och det finns frågor att ställa sig kring betygsinflation med mera.

Men en helt annan sak tilldrar sig mitt intresse. Den nydisputerade forskaren Stina Jerdborg som har tittat på hur rektorsutbildningarna fungerar säger i en intervju i Skolporten att det som överraskade henne var att:

”…rektorerna inte nämnde tidsbrist som förklaring till sina tillkortakommanden när det kommer till att leda skolornas kärnverksamhet kring undervisning och lärande och att organisera för det. I stället var de väldigt raka med att de helt enkelt inte förstod sig på sina verksamheter. Det här gällde främst rektorer som hade bytt skolform och som var tvungna att lära sig grunderna i den verksamheten. Tanken med åren i utbildning och arbete är ju att rektorerna ska lära sig att bli ledare, men utan kännedom om verksamheterna fick de dessutom mycket annat som de var tvungna att sätta sig in i. Det handlar om allt ifrån hur lärare arbetar i skolformen till hur elever i de åldrarna lär sig. De rektorer som kunde sin verksamhet utan och innan hade inte alls den typen av svårigheter, de hade väldigt goda möjligheter att verka som pedagogiska ledare direkt.”

”Jag har hört många lärare sucka”

Det här var väldigt intressant. Jag har hört många lärare sucka över att de har varit ledda av rektorer som kommer från andra verksamheter och skolformer. De har inte upplevt att deras chefer har pratat om rätt saker och inte har förstått dem. Och nu finns det alltså forskning som visar att dessa lärare har rätt.

Vilket också leder mig till att tänka på hur man förändrade reglerna för vem som fick bli rektor i svensk skola. Vi hade en period när den enda regleringen som fanns var att den som skulle anställas till rektor skulle ha visat ”pedagogisk insikt” eller som skolhistorikern Hans-Albin Larsson uttryckte det ”Till rektor kan vem som helst anställas”. Detta var efter kommunaliseringen och när målstyrning var det allena saliggörande i svensk skola.

Men innan dess hade vi faktiskt ett reglemente som sade att den som skulle anställas till rektor skulle ha minst fem års erfarenhet av att undervisa på det stadium man skulle bli rektor på. Det vill säga: Vi hade ett system som erkände just det som Stina Jerdborg i sin avhandling visat.

”Att hjälpa lärare utveckla undervisning”

Skolan är en komplex verklighet och du behöver känna till de specifika utmaningarna i och med en viss skolform eller stadium för att kunna fungera väl som ledare. Speciellt om du ska kunna jobba med det viktigaste – hjälpa lärare att utveckla undervisningen där.

Vi behöver vända tillbaka till en professionell syn på undervisning där kunskaper som finns i skolan värderas högre än modenycker i managementteorier.

Kommentera

Jag tillhör de gymnasielärare som 2007 förberedde sig för en gymnasiereform (Gy07) som var klubbad och klar. En av de saker jag allra mest såg fram emot i den var att ämnesbetyg skulle införas.

Jag tyckte som lärare instinktivt illa om kursbetygen och den effekt det hade på min undervisning och på eleverna. Införandet av kursbetyg i svenska gymnasieskolan tillhör för övrigt en av de särskilt olustiga och ogenomtänkta sakerna i svensk skolreformhistoria. Det är väldigt oklart på vilka grunder det infördes.

Det närmaste man nog kan komma sanningen är att några unga politiker hade varit på utbyte i USA och tyckte att det verkade kul och att det passade in skolmarknadslogiken.

Reformen 2007 genomfördes aldrig. Det lär vara den enda färdiga skolreform som skrotats innan den införts. En borgerlig regering tillträdde och i den var Jan Björklund skolminister och han ville inte ha den reformen. Så han snabbutredde en annan gymnasiereform, den som blev Gy-11.

Utredaren Anita Ferm behandlade frågan om kursbetyg oerhört grunt. I princip skriver hon att hon pratade med några elever och att de gillade systemet. Så då körde vi på i drygt tio år till med det.

”Det minskar stressen”

Varför välkomnade jag 2007 ämnesbetyg och varför tycker jag det är viktigt idag? Det ger möjlighet för lärare att ge elever tid att utveckla kunskaper. Det minskar stressen på de enskilda kursmomenten och kan minska den negativa betygsstressen.

Ett exempel på hur man kunde göra på det gamla linjegymnasiets tid är den lärare i matematik och fysik jag hade i Örebro. Hon lät oss göra ett diagnostiskt prov och konstaterade krasst att vi inte hade förutsättningar att klara gymnasiets matte. Så hon började med att låta oss repetera grundskolans matematik i ett halvår. Sedan började hon med gymnasiets ämnesinnehåll. Hon kunde göra så för hon visste att hon hade tre år på sig. Det hon också gjorde var att skapa intresse för matematik för oss. För när man kan något och blir utmanad så är det ju alltid roligt.

Nu kommer vi ha kvar kurserna men de ska bygga på varandra. Det låter som en bra idé. Men – du som är lärare: glöm inte gå in på Skolverkets sida och se vad som händer. För djävulen ligger i detaljerna. Känner du inte igen ditt ämne – skriv och påtala det!

”Det finns ett stort MEN med förslagen”

En annan nyhet ligger i att man nu ska byta namn på kunskapskraven till betygskriterier och att lärares helhetsbedömning ska bli viktigare än matrisavprickningen. Båda dessa saker är oerhört viktiga. Det senare signalerar tillit till det vi vet är bra – lärares förmåga att bedöma elever. Det förra handlar om att betona förändringen, ta bort betoningen på ”krav” och sätta fokus på just helhetsbedömningen. Det finns ju dock ett stort men med förslagen.

När vi med den nordamerikanske internationellt välkända forskaren Linda Darling Hammonds ord ”släppt in djävulen i systemet” finns det alltid en risk att samvetslösa skolägare ser sin chans. Det blir ju ännu lättare att sätta för höga betyg. Som till exempel Internationella engelska skolans elever verkar göra i förhållande till hur eleverna klarar sig på gymnasiet. Dags för en svekdebatt? ”Ni lovar ge våra barn en bra utbildning – ni gör vinst på dem – men de blir sämre förberedda för gymnasiet…”. (De ledsna ungdomarna på KREAB:s och friskolelobbyns helsidesannonser mot regeringens förslag om rättvis skolpeng och rättvis antagning skulle kunna ges en annan text och annat innehåll och då bli mer sanna).

Apropå sanning så skriver just Internationella engelska skolan ofta att de inte fungerar segregerande eftersom de har många elever med utländsk bakgrund i sina skolor. Men den ballongen sticker olika undersökningar hela tiden hål på. Nu senast i Lärarförbundets undersökning som säger att:

”Bakom det fagra talet om att friskolor har en stor andel elever med utländsk bakgrund döljer sig en stor segregation som avslöjas först när man går bakom siffrorna.”

Varför ska vi behöva hela tiden rätta lobbyisters påståenden? Varför har vi inte en skoldebatt som utgår från fakta. Svaret är enkelt, det finns pengar att tjäna. Och aktiebolagen agerar enligt det uppdrag de har enligt lag – att ge sina aktieägare vinst. Då är alla medel tillåtna.

* * *

Apropå svek och tveksam moral: Staten har pumpat ut ungefär en miljard extra per år som kompensation för ökade kostnader för pandemin. Som av en händelse är det ungefär de vinster skolkoncernerna gör per år nu. Pandemin har gett glada dagar på börsen eftersom lärarkostnaderna har sjunkit. Lärare har ju varit sjuka…

Kommentera

Diane Ravitch är en av världens mest kända skolmänniskor. Hon är känd för sitt starka försvar av det offentliga skolsystemet i USA och för att ha gjort en helomvändning från sitt stöd för olika typer av friskolelösningar som hon stödde när hon jobbade med utbildningsfrågor för amerikanska presidenter. Hon har en av världens mest lästa skolbloggar.

Diane Ravitch.

Idag uppmärksammade hennes blogg mig på en artikel i Washington Post där Nancy MacLean, som är professor i historia and public policy på Duke Universitetet i USA, skriver om vad som drev skolvals- och friskoleförespråkarna i USA.

Hon menar att det inte finns något som helst tvivel om att valfrihetsrörelsen i USA startade för att vita familjer ville undkomma de integrationsförsök som gjordes i den amerikanska södern. Själva grunden för önskan att införa skolval och skolpeng i USA var alltså rasism.

Sedan menar hon att framstående libertarianer (de neoliberala ekonomerna) utnyttjade denna idé och att de såg den inte bara som ett sätt att tillhandahålla privata alternativ, utan också som ett verktyg i deras korståg för att helt demontera det offentliga skolsystemet. Hon menar att historien avslöjar att snarare än att ge familjer fler skolalternativ, blev skolval ett verktyg som var avsett att ge de flesta familjer mycket färre i slutändan.

Detta alltså precis som i Sverige. Skolval och fri etableringsrätt för skolor såldes in till svenska folket som en möjlighet till alternativ. Men de som skrev regeringspropositionen och lagförslagen (som aldrig utreddes utan bara klubbades!) såg till att också öppna en dörr för privat ägande och vinstintressen – vilket har lett till att de pedagogiska alternativen i svensk skola inte blivit fler – utan istället har vi koncernskolor med ingen utmärkande pedagogik och ingen egentlig annan mening och affärsidé än att de segregerar elever (Läs Lina Axelsson Kihlbloms tankar om detta!).

Nancy MacLean.

MacLeans artikel är extra intressant eftersom den ganska tydligt beskriver vad Milton Friedman hade för mål med sina idéer om skolval och skolmarknad. Detta är intressant för oss i Sverige eftersom alla bedömare är ense om att det var hans idéer som Bildtregeringens friskolepropositionen 1992 byggde på (och också motsvarande reformer i Chile under Pinohet tio år tidigare).

Nancy MacLean skriver om hur Milton Friedman var intresserad av mycket mer än skolval. Han och hans neoliberala allierade såg skolpeng som ett tillfälligt första steg på vägen till skolprivatisering.

Han tänkte inte att regeringar skulle subventionera privat utbildning för alltid. Snarare, när de offentliga skolorna var borta, såg Friedman framför sig att föräldrar skulle ta hela kostnaden för sina barns skolgång utan omvägen via skattsedeln. Endast i vissa ”välgörenhetsfall” skulle regeringar fortfarande tillhandahålla finansiering för undervisning. Friedman formulerade först denna uppfattning i ett manifest 1955, men han höll fast vid den i ett halvt sekel, enligt MacLean, och förklarade 2004:

”I min idealvärld skulle regeringen inte vara ansvarig för att tillhandahålla utbildning mer än för mat och kläder.”

Fyra månader före sin död 2006, när han talade till ett möte i det konservativa American Legislative Exchange Council (ALEC), var han särskilt uppriktig, enligt MacLean. Friedman talade om hur de ska ge föräldrar kontroll över sina barns utbildning och sa:

”Det bästa sättet är att avskaffa det offentliga skolsystemet och eliminera alla skatter som betalar för det.”

På den ideologiska grunden byggdes den svenska marknadsskolan.

Kommentera

I den våg av digitalisering som fyller våra klassrum och skolor kan det vara viktigt att stanna upp och fundera över vilka verktyg man använder, varför man använder dem, när man använder dem och vad de ger för lärande för eleverna.

I en nyutkommen avhandling har Helena Eriksson studerat hur matematikundervisning utvecklats genom att använda så kallad learning study-metodik. Lärare har om och om igen testat olika lektionsupplägg, filmat, diskuterat med varandra och samtalat med elever. I sammanfattningen skriver Helena Eriksson något som fångade min uppmärksamhet:

”Resultatet av arbetet i de två forskningsprojekten ger signaler om att lärandeverksamhet som designredskap för undervisning kan möjliggöra utvecklingen av elevers kollektiva algebraiska resonemang i flerspråkiga klassrum. Arbetet i forskningsprojekt 2 innebar att de frågor som lärarna ställde förändrades under de tre år som projektet pågick. Arbetet innebar även att både lärare och elever fortlöpande utvecklade en vana att gemensamt formulera matematiska problem, att gemensamt utveckla lärandemodeller, samt att arbeta på tavlan och reflektera över innehållsliga aspekter av matematik. (s. 70)”

Man kan alltså utveckla elevers kollektiva algebraiska resonemang genom att medvetet arbeta med samtal om matematik i klassrummet. Detta är ju väl känt ända sedan internationella forskare undersökte japanska lärare och fick upp ögonen för den urgamla tradition de hade av lektionsutveckling genom så kallad lesson studies och den matematikundervisning de bedrev. En undervisning som handlade mycket om att kollektivt samtala sig fram till en förståelse av matematik.

Men det som jag stannade upp inför i läsningen var ”samt att arbeta på tavlan”. Här har vi en helt ny forskningsrapport, 2021, som handlar om hur man bevisligen kan utveckla matematikundervisning och som pekar på ”tavlan” som ett bra verktyg för matematikundervisning.

Nu har vi inte så många svarta tavlor kvar, inte heller gröna. Kritorna är försvunna och ersatta av whiteboardpennor och av interaktiva skrivtavlor. Men den framgångsrika undervisningsmetoden är densamma. Kollektiva samtal om matematikproblem. Och där manipulering och tänkande inför något alla tittar på tillsammans i kollektiva processer skapar ökad individuell förståelse.

I en intervju för Skolporten säger Helena Eriksson att det som överraskade henne var responsen i barngruppen:

”Barnen blev aktiva och ville vara med och formulera problemen. Hur tänker du, frågade de varandra. Om Mohammed tänker så här, och Sara så här… och så fortsatte de sina resonemang. De kallade våra fredagslektioner, då vi arbetade med projektet, för ’snällmatematik’ för de fick hjälpas åt och de ville gärna använda samma sätt att tänka även på andra lektioner.”

I korthet handlar hennes avhandling om hur man kan utveckla en metodik som gör att barn både lär sig matematik, har kul och får hjälpa varandra. Och det i flerspråkiga klassrum. Med hjälp av en tavla man kan skriva på.

Det förtjänar att funderas över och uppmärksammas.

Kommentera

Det har återigen kommit några viktiga studier om marknadsskolans effekter. Situationen börjar likna den vid den famösa rättegången i USA om huruvida så kallad Intelligent design var att räkna som vetenskap eller religiös tro (som jag skrev om i boken ”Skapelsekonspirationen” på Leopard förlag).

En av de som skulle försvara att Intelligent design var vetenskap fick under rättegången frågan om han stod fast vid uttalandet om att det inte fanns några studier som visade hur en viss biokemisk process kunnat uppstå genom evolution. Efter att han svarat jakande började den andra sidans advokat stapla vetenskapliga tidskrifter och böcker framför honom som handlade om just det. Till slut försvann skapelsetroanhängaren nästan bakom bokhögen. Men han framhärdade ändå i sin åsikt. Inga bevis kunde rubba hans övertygelse.

Det börjar bli så nu också för de som försvarar det hastiga och slarviga beslut som 1992 gjorde att vi gjorde om svenska skolan från ett skolsystem till en (kvasi-)marknad. Bevisen, bedömningarna och utredningarna börjar hopa sig i allt högre högar. Ändå får det så sällan genomslag i politiska förslag, ändå vågar så få av anhängarna vika från sin tro.

En starkt bidragande orsak till det är naturligtvis dels möjligheten att genom skolval välja bort ”de andra”, och dels naturligtvis de oerhörda pengar som står på spel. Vi måste inse att debatten om skola inte styrs bara av vad som är bra för barnen och Sverige utan också av vad som är bra för skolaktiebolagen och de utländska riskkapitalister som via avancerade ägarkonstruktioner äger stora delar av dem.

Skolinspektionen visar nu i en studie att huvudmän inte har vidtagit åtgärder i skolor som i mer än tio år inte lärt barn det de har rätt till enligt lag och förordning. Man skriver:

”Granskningen visar att det är ovanligt att huvudmannen genomför kraftfulla insatser baserade på en tydlig problembild för att vända långvarigt låga resultat. Ansvaret för skolans utveckling läggs ofta på rektorn. Mot bakgrund av skolsegregation och de utmanande förutsättningar många skolor i granskningen har, är det av största vikt att särskilda satsningar görs. Endast ett fåtal granskade huvudmän visar att uppföljning, analys, stöd och insatser är verktyg i ett förbättringsarbete som hela styrkedjan deltar i, och som tydligt syftar till att bryta de låga resultaten. Utifrån granskade kvalitetskriterier har 27 av de 28 granskade skolorna behov av utveckling.”

Vad man säger i klartext är bland annat att huvudmän lägger över bördan på rektorerna och att dessa slutar hela tiden. Det är ju inte så konstigt eftersom de får bördan av ansvaret (och skulden för resultatet) men inte det stöd man behöver. Skolinspektionens resultat stämmer för övrigt väl med en studie från företaget Successful schools som granskat kommunala skolplaner och inte kan hitta bevis för att någon kommun verkar arbeta strategiskt med att utveckla undervisningen.

”Resultaten från Skolinspektionen är ingen nyhet”

Men är detta ny kunskap? Nej att resultatstyrningen inte fungerar visade E&Y redan 2013 i en rapport som aldrig fick den uppmärksamhet den borde ha fått. De skrev: ”Resursfördelning sker i låg grad utifrån faktiska, konstaterade och dokumenterade pedagogiska behov hos aktuella elever.”

På samma sätt visade en rapport från Skolverket 2012 att huvudmännen inte bedrev några strategiska budgetprocesser. Man skrev i den: ”I praktisk handling underordnas de statliga kraven den kommunala prioriteringen. Det får till följd att statliga mål sorteras bort och nationellt satta målnivåer sänks. Tilldelningen av resurser sker dessutom schablonmässigt, inte utifrån analys av behov för att nå de nationella målen”.

Så de nya resultaten från Skolinspektionen är ingen nyhet. Inte heller är det som Lärarnas Riksförbund och Skolledarna har fått fram i sin nya undersökning bland 700 rektorer någon överraskning. De skriver (bland annat):

  1. Var tredje rektor som leder en skola med mindre gynnsam elevsammansättning, […], spår framtida problem med att rekrytera behöriga lärare och speciallärare. Det innebär en ökad risk för att befintliga lärare och annan personal får en ansträngd arbetssituation, vilket kan leda till en negativ spiral för skolan. Undervisningssituationens förutsättningar bedöms också påverkas negativt av exempelvis bristande möjligheter att göra nödvändiga investeringar i läromedel.
  2. En gynnsam socioekonomisk elevsammansättning, […], leder däremot till en positiv spiral. Exempelvis underlättas rekrytering av behöriga lärare, skolan är mer framgångsrik med att få alla elever att nå gymnasiebehörighet, många elever söker sig till skolan vilket ger en budget i balans eller ger överskott, och så vidare.
  3. En uppdelning av eleverna har skett, där elevunderlaget i stor utsträckning skiljer sig beroende på huvudmannatyp. Nästan hälften av friskolorna på högstadiet, 47 procent, har en mycket gynnsam elevsammansättning, medan motsvarande siffra för kommunala skolor är 15 procent. Istället drar de kommunala skolorna det tyngsta lasset då nästan en tredjedel av de kommunala skolorna har en elevsammansättning där föräldrarna sammantaget har låg genomsnittlig utbildningsnivå.
  4. Dagens finansierings- och resurstilldelningssystem tenderar att gynna skolor med det mest gynnsamma elevunderlaget, alltså de 25 procent av skolorna där föräldrarna har högst genomsnittlig utbildningsnivå. Detta trots styrdokumentens tal om likvärdig utbildning och socioekonomisk viktning både i kommunal finansiering och i många statsbidrag till skolan.
  • När det gäller punkt 1 ovan kunde Läromedelsförfattarna i våras visa samma sak. Det fanns en koppling mellan dålig tillgång till läromedel och elevers upplevda familjeekonomi.
  • Punkt 2 har också tidigare framkommit i ett antal studier utifrån OECD:s PISA-undersökning.
  • Punkt 3 framkom med obehaglig tydlighet i min och German Benders studie av segregation.
  • Och punkt 4 är det som både Skolinspektionen nu, och Skolverket, Ernst & Young m.fl. visat gång på gång genom åren.

Problemet är att för den kommun som vill göra något innebär det att skolans kostnader ökar mer eftersom friskoleföretagen då står på kö för att stämma kommunen inför rätta för att få del av samma satsningar, fast man inte har samma elevunderlag. Marknaden skapar ansvarslöshet och driver kostnad.

Studierna om effekterna av skolmarknaden staplas alltså på hög (jag har ju inte ens nämnt alla utredningar och OECD-rapporter, forskning om segregation med mera som finns) samtidigt som många riksdagspartier verkar ha fastnat i friskolelobbyns mantran och budskap.

Det innebär att de partierna borde glida iväg från sina väljare bland lärare och rektorer i Sverige.

Återigen, vad är det som händer? Tioårsjubiléet av debaclet kring Studieförbundet Näringsliv och Samhälle, SNS, kanske ger en förklaring. SNS är sponsrat av näringslivet. När de för tio år sedan tog fram en studie, ”Konkurrensens konsekvenser” som visade på negativa konsekvenser av skolmarknaden formligen exploderade friskolelobbyn.

Hallandspostens ledarskribent Mattias Karlsson har nu intervjuat Laura Hartman som då var ansvarig redaktör för rapporten på SNS och som tystades och slutade där. Han frågade om hon var beredd på den kritik som skulle komma och hon svarar:

”Till viss del. Jag förstod att den skulle väcka intresse och debatt. Det är ju själva poängen med SNS att ta upp frågor som är viktiga i samhällsdebatten. Men reaktionerna var så kraftfulla och snabba. Det var inga spontana reaktioner, de hade förberett”.

Mattias Karlsson fortsätter med:

”Hon menar också att det var gigantiska ekonomiska intressen som utmanades, vilket gör det svårt att föra en sansad och forskningsbaserad debatt. Systemet försvarar sig med full kraft”.

”Kunskapen tillåts inte påverka politiken”

I valet mellan empiri och tro är det nu fortfarande alltför många politiker som väljer att tro på lobbyisternas budskap. I andra länder skulle bara dessa två nya rapporter från Skolinspektionen och Lärarnas Riksförbund/Skolledarna vara spiken i kistan för ett system. Men i Sverige verkar vi kunna slå i hur många spikar som helst utan att se någon förändring.

Under tiden får elever, lärare och rektorer arbeta med ett ibland omöjligt uppdrag och utan det stöd de enligt lag, och enligt demokratiska grundvärderingar borde ha. Lösningen på detta är inte mer marknad. Johan Enfeldt skriver om SNS-skandalen att:

”Alltmer tyder på att tiden nu är mogen för politiken att agera på forskarkritiken. Regeringen har utredningsförslag om både grundskola och gymnasium på sitt bord, Socialdemokraterna tar allt tydligare ställning och i de borgerliga partierna pågår omprövning under ytan. I helgen skrev Centerpartiets andreman i utbildningsutskottet, Niels Paarum-Petersen, dräpande om dagens skolsystem:

’Dagens system utmanar inte. Det utarmar. Det är inte liberalt och marknadsvänligt. Det är konservativt och företagsvänligt’.”

Om du som lärare undrar hur det kommer sig att du får fortsätta arbeta på en skola där resurserna inte räcker, där utmaningarna är för stora, där rektorerna byts snabbare än färgen på väggarna; så beror det inte på att vi inte vet vad som är problemet.

Det beror på att den kunskapen inte tillåts påverka politiken. Det är så enkelt och det är därför du känner dig alienerad.

Det är dags för lärare och skolledare att bry sig om vilken skolpolitik olika partier faktiskt för. Både genom hur man röstar men också genom att bli politiskt aktiv. Det är faktiskt dags att avsluta det här barnexperimentet.

Kommentera
kornhall_gra2
Per Kornhall

Här bloggar författaren och skolexperten Per Kornhall om skola och skolutveckling.

Per Kornhalls bok ”Barnexperimentet” fick stor uppmärksamhet för sina kritiska slutsatser om utvecklingen av den svenska skolan. Hans senaste böcker är ”Lärare – En handbok”, ”Omstart för skolans digitalisering” samt ”När skolan blev marknad. Trettio år med friskolor”.

LÄRARNAS RIKSFÖRBUND

Box 3529
103 69 Stockholm
Sveavägen 50

SKOLVÄRLDEN

Box 3265
103 65 Stockholm