Annons

Inför heltidstjänster för vägledare i grundskolan

Gymnasievalet närmar sig med stormsteg och det är hög tid för nior och IM-elever att träna sin valkompentens. Många elever i grundskolan klagar på att de inte får tillräckligt med studie- och yrkesvägledning inför sina svåra gymnasieval och samhället klagar på att elever gör felval eller hoppar av gymnasiet.

Enligt Skolverket fanns det 1 303 gymnasieskolor i riket läsåret 2015/2016. Och totalt finns det just nu 5 065 utbildningsalternativ inom gymnasieskolan i hela landet, enligt utbildningsinfo.se.

För oss studie- och yrkesvägledare gäller det att hjälpa eleverna med de fyra grundläggande färdigheterna som krävs för att välja rätt: Självkännedom, kunskap om alternativen, beslutsförnåga och förmågan att genomföra det fattade beslutet.

Hur rustar vi studie- och yrkesvägledare eleverna för det?

Jo, genom skriftlig information som gymnasiekataloger, informationsblad och broschyrer, muntlig information som de får klassvis eller under enskilda samtal, och erfarenhetsbaserad information som att besöka en gymnasieskola eller praktisera på en arbetsplats.

Därmed inte sagt att eleverna blir helt kolugna inför valet genom massiva informationsinsatser. Valångest och panik kan ändå slå till. Det är då som vi behöver finnas till hands och lotsa dem framåt och lugna dem. Inför heltidstjänster för vägledare även på grundskolorna, så att alla elever hinner få den information och vägledning de behöver för att kunna genomföra välgrundade val.

Reagera på inlägget:

Trycket på nationella proven har gjort något med lärarkåren

Ett uttryck som använts ganska mycket i engelsk och amerikansk forskning och debatt är uttrycket ”Teaching to the test” Med det menas det fenomen som uppstår när mycket står på spel utifrån enstaka prov. Några av de extrema fallen är från England och USA där skolors existens eller lärares anställning har gjorts beroende av resultaten från eleverna på olika standardiserade prov. Det som händer då är att lärare börjar undervisa i svaren på frågor de tror eller vet ska komma på proven. Man börjar öva barnen på proven.

För ett prov som är tänkt att avspegla till exempel förändringar i elevers kunskaper över tid är detta naturligtvis förödande. Tänk bara på den diskussion vi har haft om att det ska finnas länder som låter sina barn öva på Pisa-frågor så man ska vinna Pisa-tävlingen.

Det finns stor anledning för lärarkåren att börja diskutera det här i det svenska skolsystemet där de nationella proven har börjat få så stor betydelse. Skolors kvalitet är tänkt att bedömas utifrån resultaten, rektorer och lärare bedöms utifrån dem och vi har också hamnat i en diskussion där lärarkårens skicklighet bedöms utifrån hur nära deras betygsättning ligger resultaten på nationella prov för individuella elever. Det är också saker som Skolinspektionen tittar på när de är ute och inspekterar.

Det är viktigt att notera att det här är kan vara en mycket oönskad utveckling som vi verkligen behöver ha en diskussion och där inte minst lärarkåren behöver tänka till.

På just det här området har vi också en mycket kraftfull förändring i lärares attityder över tid. Förändringen är faktiskt så kraftig att jag knappt vet att jag har sett så snabba förändringar i något material av den här sorten någonsin. Trycket på de nationella proven har gjort något med lärarkåren i Sverige. Nationalekonomen Jonas Vlachos har på bloggen Ekonomistas lyft frågan med statistik från Skolverkets analys av de nationella proven. Han har valt ut de här tabellerna:

Och

Förändringarna i svaren mellan 2003 och 2015 är mycket stora. De nationella proven styr allt kraftfullare både hur och om vad lärare undervisar!

Men är det vad som är de nationella provens uppgift? Eller kanske ännu bättre – är det svenska lärares arbete att träna elever på nationella prov eller är det att undervisa utifrån läroplaner och kurs-/ämnesplaner?

Är detta en önskad situation? Är det vad en profession ska göra?

Reagera på inlägget:

Om du sätter många F får du räkna med att bli trakasserad

Jag kommer ut till bilen efter julavslutningen och upptäcker att någon har roat sig med att spotta halstabletter på den. Spott har runnit ner längs rutorna och längs sidan på bilen och halstabletter sitter fast i spottet. I smutsen bak på bilen och på sidorna har någon, med fingret, skrivit ”kuk” upprepade gånger samt ritat snoppar. Tack för den här terminen, liksom.

Det blir  jullov och en kväll runt midnatt. Jag och min 10-åriga dotter ligger under täcket och fnissar som tonåringar åt att vi varit uppe alldeles för länge. Vi borde sova, men bara pratar och pratar och har en sån där härlig stund som man vill ska vara hur länge som helst. Då ringer telefonen. Hemligt nummer. Tusen tankar hinner fara genom huvudet. Har det hänt något? Jag svarar och högljudda rösten i luren frågar: ”Knullar du nu? Gillar du att knulla?”

Snabbt lägger jag på luren och möter min dotters blick. “Det är ingen fara”, lugnar jag henne. ”Det var bara några elever som tyckte det var jättekul att skoja med sin lärare”. Hon sätter sig upp. “Skoja”, säger hon. ”Det var väl inte roligt alls. Jag hann bli rädd.”

Telefonen ringer igen. Och igen. Och igen. Jag svarar inte och har den på ljudlös. Sex missade samtal hade jag just den morgonen. Andra morgnar har det varit både fler och färre. Genom att ignorera att svara har samtalen upphört. Just nu i alla fall.

Harmlösa skämt och tonårsbus eller oacceptabelt beteende? Vissa menar att beteendet borde polisanmälas. Själv har jag landat i att det inte leder till någonting. Polisen har knappt resurser till att utreda mord så hur stor är sannolikheten att de intresserar sig för det här? Det ringdes dessutom från hemligt nummer. Jag förstår att det finns ett symbolvärde i att vissa tycker att man borde polisanmäla, men har valt att inte göra det. Som rutinerad lärare lär man sig mycket fort att ett bra trick är att lära sig känna igen elevernas röster. Jag kan stå med ryggen mot eleverna, veta vem det är som pratar och säga till rätt person utan att se den. Så självklart kände jag igen rösten. Men det blir ändå ord mot ord.

Tyvärr är ovanstående händelse inget unikt för vår skola. En del anser att det hänger ihop med vilka betyg du sätter. Om du sätter många F får du räkna med att bli trakasserad. Själv blir jag väldigt upprörd av ett sådant resonemang. Det är ta mig tusan ingen som ska räkna med att bli uppringd och kränkt nattetid. Det är inte okej. Däremot kan jag förstå att föräldrar och elever kan bli upprörda om betyg sätts på felaktiga eller tvivelaktiga grunder. Det händer tyvärr alldeles för ofta och jag har tidigare bloggat om att Sveriges lärare behöver öka sin kunskap om bedömning.

Varför just jag har blivit utsatt nu kan jag bara spekulera kring och orsaken väljer jag att hålla för mig själv. Det jag dock kan konstatera är att det har påverkat mig negativt. Jag blir ledsen och tom inombords. Varför vill man göra så? Busringa till lärare har väl elever gjort i alla tider, men skillnaden är att de nu ringer nattetid och kommer med rätt mycket grövre grejor än att till exempel rimma på lärarens efternamn.

Jag försöker planera terminen som kommer. Jag stirrar på tangenterna och ingenting händer. Noll inspiration. Jag som har skrivit två böcker som inspirerar andra lärare är helt tom. Kommer inte på en enda idé. Jag brukar bubbla av ideér och tycka att terminsstart är roligt, men inte nu. I mina mörkaste stunder tänker jag att jag inte ska planera ett skit, inte åt enda elev någonsin mer för eleverna vill ju ändå bara dumma sig, kränka mig och inte arbeta med sina uppgifter oavsett hur mycket jag planerat eller utgått från deras intressen.

Sedan samlar jag ihop mig, skärper mig och gör mitt jobb. När inspirationen är totalt slut är det otroligt skönt att ha ett läromedel att luta sig mot. Fram med textbook, workbook och järnstruktur. Helt tvärtemot hur jag brukar jobba. Tipsen och de kreativa lektionerna väller in i sociala medier, men jag känner mig fortfarande bara tom. Till en klass tar jag ett gammalt tema med en skönlitterär bok som jag vet att jag brukar gilla att arbeta med. Tar på mig teatermasken och välkomnar leende eleverna. En efter en kommer de in i klassrummet och tittar på mig med tindrande ögon: ”Hej, vad kul att se dig! Har du haft ett bra lov? Vad ska vi göra denna termin? Å.. jag har saknat dig!”

Lektionen startar och eleverna ömsom fnissar och ömsom gapskrattar. Diskussionerna om boken drar igång och de älskar den. ˝Kan vi inte lyssna tillsammans på kapitel 2 också? Snälla?”

Precis där kommer glädjen med att vara lärare tillbaka igen. Jag är varm inombords och känner att jo, detta är ju kul. Eleverna ger energi och glädje. Jag kör hem och ett nytt tema börjar ta form i huvudet.

 

Reagera på inlägget:

Fortbildning: här är trenderna

Den här är ett av fyra blogginlägg om fortbildning. Genom att ta ett historiskt perspektiv på fortbildning kan mönster synliggöras. Nytt ljus ger nya vyer. Jag började fortbilda inför genomförandet av Lgr 69. Jag arbetar alltjämt med fortbildning eller kompetensutveckling, såväl administrativt som med undervisning och forskning. Syftet är att diskutera dagens kompetensutveckling i ett historiskt perspektiv, inför ett eventuellt förstatligande av lärarfortbildningen. Den första bloggen är en summarisk genomgång av trender.

60-talet - studiedagar

När jag slutade min lärarutbildning 1966, var min fasta övertygelse att jag var färdigutbildad för läraryrket för tid och evighet. Livslångt lärande var inte uppfunnet ännu. Fem studiedagar per läsår, satt vi ”pliktskyldigast” av. En bra studiedag hölls av en duktig föreläsare, ”en expert” från en annan kommun. Kriteriet på en bra studiedag var de tips vi kunde tillämpas i det egna klassrummet dagen efter. Bra om det bjöds på gott kaffe, god mat och möjligheten att träffa kolleger. 60-talets syn innebar att man ansåg att lärare ”enbart lärde sig något”, när de deltog i en s.k.formaliserad fortbildning. Den föreställningen borde var förändrad, men den finns kvar. Idén om det livslånga lärandet introducerades av UNESCO i slutet av 60-talet. Under en kort period fick dessa idéer betydande uppmärksamhet, men de försvann snabbt från utbildningsdebatten. Idag är det livslånga lärandet etablerat.

70-talet - stora statliga fortbildningsinsatser

På 70-talet var vattentäta skott mellan grundutbildning och fortbildning. Det var ”skilda världar” för att använda tv-såpans metafor. Fortbildare arbetade för sig och grundutbildare för sig. LUT 74 lade ett sådant förslag, att man skulle återkomma efter grundutbildningen för en termins utbildning. Detta förslag var mycket före sin tid men förslaget försvann i hanteringen.

Det finns idag koppling mellan grundutbildning och fortbildning. På 70-talet fanns fortbildningskonsulenter på länsskolnämnderna, dvs. ”generalister” med alla möjliga kompetensutvecklingsinsatser i portföljen för länets lärare. De åkte runt på s.k. skolbesök. De höll kurser i de, av staten beslutade, stora fortbildningsinsatserna på ex. övergripande mål, social utveckling i skolan, jämställdhet och internationell förståelse, basfärdigheter och personallagsutbildningen. Skolutveckling var ett okänt begrepp. Idag händer det mesta i en planerad skolutveckling.

 80-talet – högskolorna blir anordnare

Högskolorna skaffade sig en roll i fortbildningen för lärare och gjorde försök med skräddarsydda insatser till skolor och förskolor Det fanns ingen koppling mellan skolväsendets behov och lärarutbildningens mål. De nyutbildade lärare var direkt färdiga för fortbildning när de lämnade grundutbildningen, menade företrädarna för dåtidens tillsynsmyndighet: skolöverstyrelsen. Livslångt lärande kom faktiskt tillbaka i en ny kontext och i en annan form i slutet av 1980-talet. Idag är kritiken densamma. Kompetensutveckling för nyblivna lärare anordnas följaktligen på många ställen. Man är inte färdigutbildad för att man gått en grundutbildning.

90-talet – skolutvecklingsprojekt och regionala centra

På 90-talet arbetade processhandledare med hela skolor/hela rektorsområden, i olika skolutvecklingsprojekt. Högskolan/universitetet blev samarbetspartners i projekt som söktes hos Skolverket av kommuner i samarbete med en högskola. Detta var ett sätt att tvinga kommuner och högskolor att samarbeta. Regionala centra etablerades därför i hela landet för att skapa forum för samverkan mellan skolväsendet och lärarutbildningen. Nu förväntades man på lokal nivå lösa de problem, som inte kunde lösas på central nivå. Högskolans lärare skulle ”ut i verkligheten”, vilket skedde ytterst motvilligt. Ingen högskolelärare ansåg att man skulle bli vare sig rik eller berömd för samverkan. Lärare skulle också in på högskolan och gå fristående kurser i alla möjliga omöjliga ämnen, med lärare som ofta inte hade en aning om verksamheten i skolan och förskolan. Detta var ett led i vetenskapliggörandet av verksamheten i skolan.

2000-talet - till idag – nyutbildade fortbildas och lärare ska gå forskarutbildning  

Det handlar alltjämt om de nyblivna lärarnas första yrkesverksamma tid. Den tid som är mycket viktig ur professionaliseringsperspektiv. Allehanda kompetensutvecklingsinsatser görs nu för nyutbildade. Skolverket initierar och genomför de s.k. lärarlyften.  I de områden som man anser att det behövs fortbildning i beställer man kurser av högskolorna.  Lärarlegitimationen införs. Lärarlyften används också för att fylla på de kunskapsbehov som bristen på behöriga lärare påvisar. Lärare skall också gå forskarutbildning, forska i sin vardag, och bli lektorer. Några pengar finns inte och det går knackigt. De som skaffar sig forskarutbildning blir lärare i högre utbildning och verksamheten i skolan saknar alltjämt forskarutbildade.  

Reagera på inlägget:

SYV axlar ett tungt ansvar men ges små resurser

Vi studie- och yrkesvägledare har etiska riktlinjer som vi ska följa. Enligt dessa är vägledning är en processinriktad verksamhet och har som mål att underlätta för individer och grupper i olika åldrar och vid olika tidpunkter i livet att välja utbildning, yrke eller karriär och bidra till en bättre livsplanering. För en del människor finns ett glapp mellan vad de är och vad de vill vara. Vägledarnas arbete kan beskrivas utifrån några exempel på vägledningssökandes frågeställningar och behov.

Att hitta information - svårt att överblicka, många alternativ
Att fatta beslut - valångest, svårt att avväga, vågar inte välja bort
Att få hjälp på vägen - avstämning, behov av samtal och stöd
Att skapa motivation - Hur går jag vidare? Hur ser jag framåt?
Att förstå sig själv och livet - vem är jag
Att bli bekräftad - få professionell återkoppling

Vägledarnas yrkesetik utgår från de etiska värden som kan härledas ur FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, EU:s resolution om vägledning 9286/04 samt ILO:s konvention nr 142 om yrkesvägledning.

Vår verksamhet regleras också av Skolverkets allmänna råd Arbete med studie- och yrkesvägledning (2013). Elevens behov av studie- och yrkesvägledning utgår från elevens förutsättningar där eleven ska:

Bli medveten om sig själv
Bli medveten om olika valalternativ, t ex utbildningar och yrken
Bli medveten om relationen mellan sig själv och valalternativen
Lära sig fatta beslut
Lära sig genomföra sina beslut

Det är viktigt att eleverna fattar sina egna beslut och att vi studie- och yrkesvägledare påverkar dessa beslut så lite som möjligt. Därför måste eleverna ges möjligheter att utforska sina valalternativ ordentligt om de ska kunna få ett beslutsunderlag som gör att besluten blir grundliga och så korrekta som möjligt. Felval kostar både individen och samhället en massa pengar och besvär.

Valångesten ser olika ut för olika elever, för en del elever är valet självklart medan valet för andra står mellan två eller flera gymnasieprogram eller gymnasieskolor. Sedan 2011 har behörigheten till gymnasiet skärpts och numera krävs den minst betyget E i 8 ämnen inkluderat svenska/svenska som andra språk, engelska och matematik för att komma in på yrkesprogram (dessa är 12 stycken; barn och fritid, bygg och anläggning, fordon och transport, el och energi, handel och administration, hantverk, hotell och turism, industritekniska, naturbruk, restaurang och livsmedel, vvs och fastighet samt vård och omsorg). För att komma in på högskoleförberedande program (dessa är 6 stycken: ekonomi, estetiska, humanistiska, naturvetenskap, samhällsvetenskap och teknik) krävs minst betyget E i 12 ämnen inkluderat svenska/svenska som andra språk, engelska och matematik. För elever som inte hinner bli behöriga finns introduktionsprogram (IM).

Elevernas gymnasieval i Sverige kritiseras för att följa traditionella mönster. Det är få elever som gör otraditionella gymnasieval. Ytterst få killar går på vård och omsorgsprogrammet och få tjejer går på bygg och anläggningsprogrammet. Det är dålig synkronisering mellan vad eleverna väljer och hur arbetsmarknaden ser ut, just nu utbildas för många stylister och för få plåtslagare till exempel.  Jag upplever att gymnasievalet inte bara är ett val av utbildningsväg utan också ett socialt val där man väljer de kompisar man vill umgås med och känner störst gemenskap med.

Jag har under de senaste åren varit på grundskolor där jag varit en dag i veckan och haft informationer klassvis och individuella samtal med 9orna. Det har varit svårt att räcka till för alla 9orna och det har känts svårt att etablera bra samarbete med deras lärare när man inte fått mer tid till sitt förfogande. Jag antar att jag inte är ensam i detta. Undrar om införandet av en ämnesövergripande kurs som t ex arbetsmarknadskunskap skulle sätta fart på lärarna i skolan, få dem att förstå att studie- och yrkesvägledning i vid bemärkelse är hela skolans ansvar. Inte bara den enskilde studie- och yrkesvägledarens.

Det vilar ett tungt ansvar på våra axlar men vi får inte mycket resurser att genomföra de ambitiösa målen.

Reagera på inlägget:

Sidor