Annons

Om du sätter många F får du räkna med att bli trakasserad

Jag kommer ut till bilen efter julavslutningen och upptäcker att någon har roat sig med att spotta halstabletter på den. Spott har runnit ner längs rutorna och längs sidan på bilen och halstabletter sitter fast i spottet. I smutsen bak på bilen och på sidorna har någon, med fingret, skrivit ”kuk” upprepade gånger samt ritat snoppar. Tack för den här terminen, liksom.

Det blir  jullov och en kväll runt midnatt. Jag och min 10-åriga dotter ligger under täcket och fnissar som tonåringar åt att vi varit uppe alldeles för länge. Vi borde sova, men bara pratar och pratar och har en sån där härlig stund som man vill ska vara hur länge som helst. Då ringer telefonen. Hemligt nummer. Tusen tankar hinner fara genom huvudet. Har det hänt något? Jag svarar och högljudda rösten i luren frågar: ”Knullar du nu? Gillar du att knulla?”

Snabbt lägger jag på luren och möter min dotters blick. “Det är ingen fara”, lugnar jag henne. ”Det var bara några elever som tyckte det var jättekul att skoja med sin lärare”. Hon sätter sig upp. “Skoja”, säger hon. ”Det var väl inte roligt alls. Jag hann bli rädd.”

Telefonen ringer igen. Och igen. Och igen. Jag svarar inte och har den på ljudlös. Sex missade samtal hade jag just den morgonen. Andra morgnar har det varit både fler och färre. Genom att ignorera att svara har samtalen upphört. Just nu i alla fall.

Harmlösa skämt och tonårsbus eller oacceptabelt beteende? Vissa menar att beteendet borde polisanmälas. Själv har jag landat i att det inte leder till någonting. Polisen har knappt resurser till att utreda mord så hur stor är sannolikheten att de intresserar sig för det här? Det ringdes dessutom från hemligt nummer. Jag förstår att det finns ett symbolvärde i att vissa tycker att man borde polisanmäla, men har valt att inte göra det. Som rutinerad lärare lär man sig mycket fort att ett bra trick är att lära sig känna igen elevernas röster. Jag kan stå med ryggen mot eleverna, veta vem det är som pratar och säga till rätt person utan att se den. Så självklart kände jag igen rösten. Men det blir ändå ord mot ord.

Tyvärr är ovanstående händelse inget unikt för vår skola. En del anser att det hänger ihop med vilka betyg du sätter. Om du sätter många F får du räkna med att bli trakasserad. Själv blir jag väldigt upprörd av ett sådant resonemang. Det är ta mig tusan ingen som ska räkna med att bli uppringd och kränkt nattetid. Det är inte okej. Däremot kan jag förstå att föräldrar och elever kan bli upprörda om betyg sätts på felaktiga eller tvivelaktiga grunder. Det händer tyvärr alldeles för ofta och jag har tidigare bloggat om att Sveriges lärare behöver öka sin kunskap om bedömning.

Varför just jag har blivit utsatt nu kan jag bara spekulera kring och orsaken väljer jag att hålla för mig själv. Det jag dock kan konstatera är att det har påverkat mig negativt. Jag blir ledsen och tom inombords. Varför vill man göra så? Busringa till lärare har väl elever gjort i alla tider, men skillnaden är att de nu ringer nattetid och kommer med rätt mycket grövre grejor än att till exempel rimma på lärarens efternamn.

Jag försöker planera terminen som kommer. Jag stirrar på tangenterna och ingenting händer. Noll inspiration. Jag som har skrivit två böcker som inspirerar andra lärare är helt tom. Kommer inte på en enda idé. Jag brukar bubbla av ideér och tycka att terminsstart är roligt, men inte nu. I mina mörkaste stunder tänker jag att jag inte ska planera ett skit, inte åt enda elev någonsin mer för eleverna vill ju ändå bara dumma sig, kränka mig och inte arbeta med sina uppgifter oavsett hur mycket jag planerat eller utgått från deras intressen.

Sedan samlar jag ihop mig, skärper mig och gör mitt jobb. När inspirationen är totalt slut är det otroligt skönt att ha ett läromedel att luta sig mot. Fram med textbook, workbook och järnstruktur. Helt tvärtemot hur jag brukar jobba. Tipsen och de kreativa lektionerna väller in i sociala medier, men jag känner mig fortfarande bara tom. Till en klass tar jag ett gammalt tema med en skönlitterär bok som jag vet att jag brukar gilla att arbeta med. Tar på mig teatermasken och välkomnar leende eleverna. En efter en kommer de in i klassrummet och tittar på mig med tindrande ögon: ”Hej, vad kul att se dig! Har du haft ett bra lov? Vad ska vi göra denna termin? Å.. jag har saknat dig!”

Lektionen startar och eleverna ömsom fnissar och ömsom gapskrattar. Diskussionerna om boken drar igång och de älskar den. ˝Kan vi inte lyssna tillsammans på kapitel 2 också? Snälla?”

Precis där kommer glädjen med att vara lärare tillbaka igen. Jag är varm inombords och känner att jo, detta är ju kul. Eleverna ger energi och glädje. Jag kör hem och ett nytt tema börjar ta form i huvudet.

 

Reagera på inlägget:

Fortbildning: här är trenderna

Den här är ett av fyra blogginlägg om fortbildning. Genom att ta ett historiskt perspektiv på fortbildning kan mönster synliggöras. Nytt ljus ger nya vyer. Jag började fortbilda inför genomförandet av Lgr 69. Jag arbetar alltjämt med fortbildning eller kompetensutveckling, såväl administrativt som med undervisning och forskning. Syftet är att diskutera dagens kompetensutveckling i ett historiskt perspektiv, inför ett eventuellt förstatligande av lärarfortbildningen. Den första bloggen är en summarisk genomgång av trender.

60-talet - studiedagar

När jag slutade min lärarutbildning 1966, var min fasta övertygelse att jag var färdigutbildad för läraryrket för tid och evighet. Livslångt lärande var inte uppfunnet ännu. Fem studiedagar per läsår, satt vi ”pliktskyldigast” av. En bra studiedag hölls av en duktig föreläsare, ”en expert” från en annan kommun. Kriteriet på en bra studiedag var de tips vi kunde tillämpas i det egna klassrummet dagen efter. Bra om det bjöds på gott kaffe, god mat och möjligheten att träffa kolleger. 60-talets syn innebar att man ansåg att lärare ”enbart lärde sig något”, när de deltog i en s.k.formaliserad fortbildning. Den föreställningen borde var förändrad, men den finns kvar. Idén om det livslånga lärandet introducerades av UNESCO i slutet av 60-talet. Under en kort period fick dessa idéer betydande uppmärksamhet, men de försvann snabbt från utbildningsdebatten. Idag är det livslånga lärandet etablerat.

70-talet - stora statliga fortbildningsinsatser

På 70-talet var vattentäta skott mellan grundutbildning och fortbildning. Det var ”skilda världar” för att använda tv-såpans metafor. Fortbildare arbetade för sig och grundutbildare för sig. LUT 74 lade ett sådant förslag, att man skulle återkomma efter grundutbildningen för en termins utbildning. Detta förslag var mycket före sin tid men förslaget försvann i hanteringen.

Det finns idag koppling mellan grundutbildning och fortbildning. På 70-talet fanns fortbildningskonsulenter på länsskolnämnderna, dvs. ”generalister” med alla möjliga kompetensutvecklingsinsatser i portföljen för länets lärare. De åkte runt på s.k. skolbesök. De höll kurser i de, av staten beslutade, stora fortbildningsinsatserna på ex. övergripande mål, social utveckling i skolan, jämställdhet och internationell förståelse, basfärdigheter och personallagsutbildningen. Skolutveckling var ett okänt begrepp. Idag händer det mesta i en planerad skolutveckling.

 80-talet – högskolorna blir anordnare

Högskolorna skaffade sig en roll i fortbildningen för lärare och gjorde försök med skräddarsydda insatser till skolor och förskolor Det fanns ingen koppling mellan skolväsendets behov och lärarutbildningens mål. De nyutbildade lärare var direkt färdiga för fortbildning när de lämnade grundutbildningen, menade företrädarna för dåtidens tillsynsmyndighet: skolöverstyrelsen. Livslångt lärande kom faktiskt tillbaka i en ny kontext och i en annan form i slutet av 1980-talet. Idag är kritiken densamma. Kompetensutveckling för nyblivna lärare anordnas följaktligen på många ställen. Man är inte färdigutbildad för att man gått en grundutbildning.

90-talet – skolutvecklingsprojekt och regionala centra

På 90-talet arbetade processhandledare med hela skolor/hela rektorsområden, i olika skolutvecklingsprojekt. Högskolan/universitetet blev samarbetspartners i projekt som söktes hos Skolverket av kommuner i samarbete med en högskola. Detta var ett sätt att tvinga kommuner och högskolor att samarbeta. Regionala centra etablerades därför i hela landet för att skapa forum för samverkan mellan skolväsendet och lärarutbildningen. Nu förväntades man på lokal nivå lösa de problem, som inte kunde lösas på central nivå. Högskolans lärare skulle ”ut i verkligheten”, vilket skedde ytterst motvilligt. Ingen högskolelärare ansåg att man skulle bli vare sig rik eller berömd för samverkan. Lärare skulle också in på högskolan och gå fristående kurser i alla möjliga omöjliga ämnen, med lärare som ofta inte hade en aning om verksamheten i skolan och förskolan. Detta var ett led i vetenskapliggörandet av verksamheten i skolan.

2000-talet - till idag – nyutbildade fortbildas och lärare ska gå forskarutbildning  

Det handlar alltjämt om de nyblivna lärarnas första yrkesverksamma tid. Den tid som är mycket viktig ur professionaliseringsperspektiv. Allehanda kompetensutvecklingsinsatser görs nu för nyutbildade. Skolverket initierar och genomför de s.k. lärarlyften.  I de områden som man anser att det behövs fortbildning i beställer man kurser av högskolorna.  Lärarlegitimationen införs. Lärarlyften används också för att fylla på de kunskapsbehov som bristen på behöriga lärare påvisar. Lärare skall också gå forskarutbildning, forska i sin vardag, och bli lektorer. Några pengar finns inte och det går knackigt. De som skaffar sig forskarutbildning blir lärare i högre utbildning och verksamheten i skolan saknar alltjämt forskarutbildade.  

Reagera på inlägget:

SYV axlar ett tungt ansvar men ges små resurser

Vi studie- och yrkesvägledare har etiska riktlinjer som vi ska följa. Enligt dessa är vägledning är en processinriktad verksamhet och har som mål att underlätta för individer och grupper i olika åldrar och vid olika tidpunkter i livet att välja utbildning, yrke eller karriär och bidra till en bättre livsplanering. För en del människor finns ett glapp mellan vad de är och vad de vill vara. Vägledarnas arbete kan beskrivas utifrån några exempel på vägledningssökandes frågeställningar och behov.

Att hitta information - svårt att överblicka, många alternativ
Att fatta beslut - valångest, svårt att avväga, vågar inte välja bort
Att få hjälp på vägen - avstämning, behov av samtal och stöd
Att skapa motivation - Hur går jag vidare? Hur ser jag framåt?
Att förstå sig själv och livet - vem är jag
Att bli bekräftad - få professionell återkoppling

Vägledarnas yrkesetik utgår från de etiska värden som kan härledas ur FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, EU:s resolution om vägledning 9286/04 samt ILO:s konvention nr 142 om yrkesvägledning.

Vår verksamhet regleras också av Skolverkets allmänna råd Arbete med studie- och yrkesvägledning (2013). Elevens behov av studie- och yrkesvägledning utgår från elevens förutsättningar där eleven ska:

Bli medveten om sig själv
Bli medveten om olika valalternativ, t ex utbildningar och yrken
Bli medveten om relationen mellan sig själv och valalternativen
Lära sig fatta beslut
Lära sig genomföra sina beslut

Det är viktigt att eleverna fattar sina egna beslut och att vi studie- och yrkesvägledare påverkar dessa beslut så lite som möjligt. Därför måste eleverna ges möjligheter att utforska sina valalternativ ordentligt om de ska kunna få ett beslutsunderlag som gör att besluten blir grundliga och så korrekta som möjligt. Felval kostar både individen och samhället en massa pengar och besvär.

Valångesten ser olika ut för olika elever, för en del elever är valet självklart medan valet för andra står mellan två eller flera gymnasieprogram eller gymnasieskolor. Sedan 2011 har behörigheten till gymnasiet skärpts och numera krävs den minst betyget E i 8 ämnen inkluderat svenska/svenska som andra språk, engelska och matematik för att komma in på yrkesprogram (dessa är 12 stycken; barn och fritid, bygg och anläggning, fordon och transport, el och energi, handel och administration, hantverk, hotell och turism, industritekniska, naturbruk, restaurang och livsmedel, vvs och fastighet samt vård och omsorg). För att komma in på högskoleförberedande program (dessa är 6 stycken: ekonomi, estetiska, humanistiska, naturvetenskap, samhällsvetenskap och teknik) krävs minst betyget E i 12 ämnen inkluderat svenska/svenska som andra språk, engelska och matematik. För elever som inte hinner bli behöriga finns introduktionsprogram (IM).

Elevernas gymnasieval i Sverige kritiseras för att följa traditionella mönster. Det är få elever som gör otraditionella gymnasieval. Ytterst få killar går på vård och omsorgsprogrammet och få tjejer går på bygg och anläggningsprogrammet. Det är dålig synkronisering mellan vad eleverna väljer och hur arbetsmarknaden ser ut, just nu utbildas för många stylister och för få plåtslagare till exempel.  Jag upplever att gymnasievalet inte bara är ett val av utbildningsväg utan också ett socialt val där man väljer de kompisar man vill umgås med och känner störst gemenskap med.

Jag har under de senaste åren varit på grundskolor där jag varit en dag i veckan och haft informationer klassvis och individuella samtal med 9orna. Det har varit svårt att räcka till för alla 9orna och det har känts svårt att etablera bra samarbete med deras lärare när man inte fått mer tid till sitt förfogande. Jag antar att jag inte är ensam i detta. Undrar om införandet av en ämnesövergripande kurs som t ex arbetsmarknadskunskap skulle sätta fart på lärarna i skolan, få dem att förstå att studie- och yrkesvägledning i vid bemärkelse är hela skolans ansvar. Inte bara den enskilde studie- och yrkesvägledarens.

Det vilar ett tungt ansvar på våra axlar men vi får inte mycket resurser att genomföra de ambitiösa målen.

Reagera på inlägget:

”Vid 50 likes slår jag min lärare i röven”

Debatten kring appen Periscope går varm i lärarkretsar. Varje dag filmas lärare och elever i smyg och sänds live via Periscope. Elever skriver “ Vid 50 likes slår jag min lärare i röven”, “ Vid 30 likes ska jag se till att min lärare får ett flipp” och så vidare. Vem som helst som zoomar in just den skolan kan se vad som pågår.

Eleverna är snabba att gömma sina telefoner så att läraren inte ska upptäcka vad som pågår. Igår såg jag ett inslag där en elev gömde telefonen i blomkrukan och sedan filmade ett prov. Läraren samlade in allas telefoner, men eleven sa att hen inte hade någon. Detta är bara ett axplock av vad som händer i skolan och jag tänker inte gå in mer på den biten i detta inlägg. Vill ni läsa mer om hur jag har arbetat med appen lektionstid kan ni läsa det här: Elevers tankar kring Periscope, smygfilmning av lärare och livesändning.

Att bli smygfilmad är oerhört jobbigt för oss lärare och man känner sig otrygg. Det finns elever som medvetet går in för att “sätta dit” sin lärare. Jag kan själv ha en jargong med mina elever där jag skojar rått. Vad händer om det jag säger tas ur sitt sammanhang? Vad händer om eleven tar hem det klippet och visar för sina föräldrar eller lägger ut på sociala medier? Vad ska jag som förälder tro?

Svaren är inte enkla, men mitt råd till dig som förälder är att själv ladda ner appen och faktiskt hålla koll. Här kommer ett tips som kanske inte ungdomarna gillar att jag ger, men man kan faktiskt skapa ett fejkkonto och följa sitt eget barn.

Samtalet förälder - barn/ungdom tror jag är den enda framkomliga vägen. Att diskutera kring fördelar och nackdelar med vad som faktiskt kan hända. Ett par ungdomar som har fest och livesänder det så att alla kan se var festen är riskerar att det dyker upp hur många som helst utan att man vet om det. Det är ju inget nytt fenomen att oinbjudna gäster kommer, men det riskerar att bli så mycket större nu.

Mina elever pratade mycket om faran med att “gubbar” som gillar småtjejer mycket lättare kan hitta var tjejerna bor. Många tjejer lägger upp “ För 50 likes ser ni mig i BH” och så vidare. Jag tror inte att det finns något viktigare än att prata och åter prata om konsekvenser av sitt handlande. Det som är “inne” bland en del killar är att filma rena kränkningar och slagsmål. Detta har även polisen gått och varnat för: Obehagliga trender på sociala medier

I skolan tror jag att vi behöver lyfta dessa nya trender inte bara i klassrummet utan även på föräldramöten. Här nedan kommer ett förslag till hur man kan arbeta med detta på föräldramöten:

I inbjudan till föräldramötet ber man föräldrarna att i förväg ha laddat ner appen Periscope. Den är gratis och fungerar på alla enheter.

När föräldrarna är på plats visar ni en kort genomgång av hur appen fungerar. Visa både fördelar och nackdelar.
Be föräldrarna diskutera med sin granne eller runt bordet de sitter

  • Vilka fördelar och nackdelar kan ni se med en app som Periscope?
  • När ni var tonåringar - vad var “farligt” då och vad förfasade sig era föräldrar över?  
  • Hur pratar ni med era barn/ungdomar om dessa trender?
  • Hur ställer du dig till att ha ett “fejkkonto” så att du kan ha koll? Är det moraliskt riktigt eller följer du dina barn med ditt eget namn? Fördelar/ nackdelar med detta?
  • Samla ihop diskussionen och be varje bord redogöra för sina samtal.
  • Diskutera: Vad skulle du som förälder göra om du såg någon annans barn/ungdom i en olämplig/farlig situation? Är det ett sådant klimat i den här klassen att det är ok att ringa den förälder det berör?

Jag tror att det är väldigt viktigt att inte ropa förbud i dessa frågor. Tänk efter själv: När dina egna föräldrar förbjöd dig något vad gjorde du då?!

I mitt länkade inlägg om elevernas tankar kring detta så hänvisar jag till Elza Dunkels. Hon är docent vid Umeå Universitet och har många kloka tankar kring hur man ska bete sig på nätet. Här kan ni läsa mer : Det finns ingen quickfix mot näthat .

Hon har också skrivit en bok i ämnet: Nätmobbing, näthat och nätkärlek där även ni föräldrar kan fördjupa er i hur ni ska hantera detta.

Om du är förälder och läser detta så börja med att ladda ner appen och lära dig hur den fungerar. Be gärna ditt barn/ungdom att visa dig så att ni kan ha koll tillsammans. Tipsa gärna lärarna på er skola om att ni behöver diskutera ämnet på föräldramötet. Det är inte längre “bara” farorna med alkohol och droger vi måste prata om, nätetik är precis lika viktigt.

Känns det jobbigt med allt att sätta sig in i? Ja, det är skitjobbigt att vara förälder, men vad gör vi inte för våra barn?

Hoppas att ni får givande diskussioner!

Lycka till!

Sara Bruun

Reagera på inlägget:

Sverige står inför ett vägskäl

Först hade Sverige en starkt centralstyrd skola med hög likvärdighet och en respekterad och autonom lärarkår.

Om denna skola sade Göran Persson i kommunaliseringspropositionen:

”Vi har i Sverige nått långt när det gäller att uppnå detta mål. De internationella jämförelser som gjorts visar entydigt att skillnaderna mellan olika skolor när det gäller kunskaper och färdigheter hos eleverna är mindre i Sverige än i något annat jämförbart land.

Det som varit avgörande för att vi i detta avseende lyckats så väl är enligt min mening några olika faktorer. För det första har vi sedan länge haft för hela landet gemensamma läroplaner för resp. skolform. Härigenom har det varit möjligt att garantera en grundläggande mål- och värde‐ gemenskap i arbetet i olika skolor över hela landet. För det andra har lärarutbildningen varit utformad så att den, tillsammans med behörighets‐ regler för lärartjänster, medfört att vi över hela landet i stort sett haft tillgång till väl utbildade lärare. För det tredje har staten genom betydande statsbidrag till kommunerna för skolan gett förutsättningar för undervisningsinsatser på i huvudsak likvärdig nivå i alla kommuner.

Under några decennier har skolväsendet i Sverige i grunden omorganiserats. Uppbyggnaden av det moderna svenska skolväsendet var inte okontroversiell, utan mötte misstänksamhet och ibland direkt motstånd både från kommuner och inom skolan själv. Utan en stark central styrning av skolan hade det, som redovisades i styrpropositionen, knappast varit möjligt att genomföra dessa stora förändringar av svensk skola. Härigenom har svensk skola kommit att bli organisatoriskt lika i hela landet. Det innebär att skolan inte bara är likvärdig utan i stor utsträckning också likformig i bemärkelsen likadan.”

Sedan genomfördes kommunalisering, målstyrning, avreglering, marknadifiering, nedtoning av lärares undervisning med mera och nu är skolan mer olik i både betydelsen olikvärdig likväl som i o-likadan. Som ett resultat börjar Göran Perssons beskrivning stämma allt sämre. PISA och TIMSS med flera mätningar pekar helt i fel riktning.

Panik uppstår på 2000-talet bland politikerna och alla verkar få vädra sina käpphästar och ingen vill återställa. I stället hämtar man sin inspiration från väster (USA och England). Det som ska rädda skolan är ansvarsutkrävande (accountability).

In kommer en skolinspektion som bara fick påtala fel; ett system av nationella prov som ödelägger all undervisning i åk 9; och eftersom lärarna och eleverna är så lata så skriver man nya kursplaner – de ska tvingas upp på banan och allt detta i ett system där kunden hela tiden alltid har rätt (att byta skola) och entreprenörerna att bygga skolor när och var de vill.

För det kan ju inte vara systemet som är fel – det måste vara individerna, de där lärarna. Man fortsätter sedan på samma sätt. Lärarna ska lyftas individuellt och sedan ska skolan räddas genom att de skickliga individerna ska ha högre lön. Vad de dåliga lärarna riktigt ska göra är oklart.

Samtidigt som detta pågår gör man det precis motsatta i ett antal länder på jorden. Man bygger där på likvärdighet och på att bygga lärares kollektiva ansvarstagande och gemensamma kunskapsproduktion.

Det är ingen tvekan om vilken väg som leder till bäst skola. McKinseyinstitutet skriver om dessa länder att det de har det gemensamt att oavsett i vilken kultur de verkar så har de utvecklat en kollegial praxis. Man samarbetar och utvecklar undervisningen och man har gott om tid för det (i Sverige får inte lärare nämna tid för då är de naiva och bakåtsträvande).

McKinsey skriver att det är ”anmärkningsvärt” denna kollegiala praxis i dessa länder har ersatt yttre ansvarsutkrävande. Det behövs inte där – precis som i Finland – som inte har nationella prov eller skolinspektion. Man litar nämligen på sina lärare (sedan har Finland mycket att lära om skolutveckling och fortbildning).

Det är två helt motsatta tankesystem som manifesterar sig i den USA-inspirerade accountability-rörelsen jämfört med tillitsrörelsen i de bästa systemen. Skillnader som är avgörande. Medan accountability-rörelsen vilar på tanke på straff och ekonomiska belöningar bygger tillitsrörelsen på professionell etik, moral och gemensamt ansvar.

Den stora anledningen till accountability-rörelsens misslyckande ligger också just här. Det är en rörelse född bland ekonomer som tror att ekonomiska belöningar eller straff är den enda drivkraften för människor. Men det finns gott om forskning som visar att de har fel – grovt fel. Professioner som arbetar med människor har inte pengar som drivkraft. Drivkraften för en lärare är det meningsfulla mötet med eleverna. Accountability-rörelsen bygger helt enkelt på en helt felaktig premiss om vad det är som motiverar professionella och det är därför som den misslyckas så kapitalt.

Sverige har ett val mellan att fortsätta dansa efter accountability-rörelsens pipa eller börja arbeta mot det som på riktigt fungerar: att återupprätta lärarskickligheten och lärarkårens professionella och kollegiala ansvar för undervisningen och undervisningens resultat.

Niklas Vestin på Skolverket inspirerade mig att tänka vidare kring det här häromdagen. Han påminde mig om att variationen mellan klassrum är större än variationen mellan skolor. (Det här är något som accountablity-människorna brukar använda som ett argument för att man ska göra sig av med de dåliga lärarna och behålla de bra; gärna genom tuffa resultatbaserade kriterier och lönestrategier).

Men det är ju precis på grund av detta som de länder som använder sig av kollegial praxis och kollegialt lärande är så effektiva och varför de också så påfallande ofta har hög likvärdighet. Genom att kollegor samarbetar kring undervisning minskar variationen mellan klassrummen.

Karin Berg som är lärare och skolutvecklare i Göteborg kom hem från Kina för några veckor sedan (Läs om det här). När jag pratade med henne beskrev hon att hon upplevt de skickligaste lärarna hon någonsin hade sett. I klasser med över 50 elever bedrev de avancerad undervisning med i allra högsta grad engagerade och medverkande elever.

Hon beskrev också hur de här lärarna sade att de aldrig skulle gå in och hålla en lektion som de inte hade kollat av med sina kollegor. Men hur hade de blivit så skickliga och hur hann de kolla med sina kollegor? Jo – de undervisade 10 timmar i veckan. Övrig tid förberedde de lektionerna individuellt och samarbetade kring undervisningsutveckling. De var kollegialt gemensamt ansvariga för den undervisning som pågick.

Jag menar som jag sade att Sverige har ett val. Antingen fortsätter vi på accountabilityspåret och ser ett skolsystem fortsätta rasa ihop med en lärarkår som blir allt mer desillusionerad. Eller så börjar vi vandra tillitens väg och bygger upp lärarprofessionen igen. Det senare gör vi genom att till exempel se till att kollegialt lärande får en permanent struktur inom det svenska skolväsendet och genom att alla lärare på alla skolor får tid till, stöd för och engageras i att bygga upp sin ämnesdidaktiska och metodiska kunskap. Den kunskap som är själva basen för deras profession.

Tilliten skulle staten kunna manifestera till exempel genom att omedelbart göra alla nationella prov frivilliga och ge lärare rätt att ordinera särskilt stöd.

Det vore inte svårt att få Sveriges lärare med sig på ett återuppbyggande. Alla vill det – alla vill ha och ta revansch. Vi som jobbar med skola gör det för att vi tycker att det är en viktig plats och ett viktigt uppdrag!

Jag menar som jag sade att Sverige har ett val. Antingen fortsätter vi på accountabilityspåret och ser ett skolsystem fortsätta rasa ihop med en lärarkår som blir allt mer desillusionerad. Eller så börjar vi vandra tillitens väg och bygger upp lärarprofessionen igen. Det senare gör vi genom att till exempel se till att kollegialt lärande får en permanent struktur inom det svenska skolväsendet och genom att alla lärare på alla skolor får tid till, stöd för och engageras i att bygga upp sin ämnesdidaktiska och metodiska kunskap. Den kunskap som är själva basen för deras profession.

Reagera på inlägget:

Sidor