Annons

Tro inte att det räcker med auktoritet i klassrummet

Att vara lärare idag är sannerligen komplext och inget yrke som du bara kan läsa dig till att bli bra på. Jag skulle säga att det är ett hantverk som kräver ganska många timmars övning för att bli riktigt skicklig på.

När jag började jobba som lärare för cirka tjugo år sedan tappade jag ofta humöret och blev rasande på de elever som inte lydde eller gjorde tilldelade uppgifter som de skulle. Det ledde till att det förvisso var väldigt tyst och lugnt i klassrummet och när rektor gjorde lektionsbesök tyckte han att jag hade mycket god ordning.

En dag kom sexornas klassföreståndare och berättade att flera flickor inte vågade komma till mina tysklektioner då de kände sig rädda för att jag skulle bli arg eller säga till dem strängt. Det blev en väckarklocka för mig. Ingen vill att elever ska sitta och känna att de inte vågar fråga eller att de är rädda.

Jag uppfattas fortfarande som sträng och det är en god ordning i mitt klassrum. Den stora skillnaden är att jag lägger en hel del tid på att bygga relation till varenda elev. Jag ger ett uppmuntrande ord när jag passerar i korridoren, stannar till och småpratar på rasten, sätter mig bredvid den mest svårhanterlige eleven i matsalen och pratar om annat än skola – små saker som inte tar många minuter men som sedan skapar en helt annan dynamik i klassrummet.

Uttrycket att bygga relation får verkligen inte förväxlas med att vara ”kompis” med eleverna. Det är inte samma sak. Att se varje elev och ha en god relation betyder inte att eleverna är mina kompisar eller mina ”kids” som jag snapchattar med på eftermiddagarna. Det handlar istället om en ömsesidig respekt som måste förtjänas.

Den lärare som idag tror att det räcker att vara sträng, auktoritär och kunskapsförmedlande kommer efter ett tag förhoppningsvis inse att det inte räcker i dagens skola. Absolut ska vi vara tydliga ledare och när jag eller någon annan pratar är övriga tysta och lyssnar. Absolut har jag ibland genomgångar där locken på datorerna är stängda och eleverna sitter tysta och lyssnar. Självklart. Men inte varje lektion och inte hela tiden. Variation är A och O för en fungerande undervisning.

Att som lärare ha djupa ämneskunskaper, förmåga att bygga relation till eleverna och veta vilken klass som kräver vilken metod är det som utmärker en god lärare. En uppgift som fungerar lysande i en klass fungerar inte alls i en annan och det är viktigt att fundera över varför och anpassa sin undervisning efter den klass och de individer du har framför dig.

Förra läsåret bytte jag jobb och jag var tvungen att verkligen rannsaka mig själv och fundera över mig själv i min lärarroll. När du kommer ny till en klass har du verkligen inte automatiskt respekt hos eleverna oavsett hur sträng eller auktoritär du är när du möter dem. Du måste arbeta på att vinna deras förtroende och eleverna måste inse att du är konsekvent och står för vad du säger.

Jag var van vid att i stort sett bara titta på eleverna på min förra skola med min ”frökenblick” så visste de vad som gällde. På mitt nya jobb har jag fått slita för att vinna respekt och förtroende. Flera gånger under höstterminen grät jag i bilen när jag körde hem och tänkte: “Jag fixar inte detta. Det kvittar vad jag gör så blir det inte bra”.

Samtidigt hade jag undervisning i en annan klass som var bland det roligaste jag haft på många år. De var ett gäng otroligt entusiastiska elever som kastade sig över uppgifterna och som det var en fröjd att gå in och ha. Den förstnämnda gruppen fungerade också väl så småningom, men det tog mycket längre tid. Den gemensamma nämnaren för att grupperna fungerade var att jag lyckades hitta uppgifter som eleverna såg en mening med.

I den stökigaste gruppen valde jag en skönlitterär bok med omsorg. När jag högläste de första kapitlen i boken blev det knäpptyst och när det var fem minuter kvar sa en av de rörigaste eleverna: “Du, du hinner nog ett kapitel till så vi kan höra hur det går”. Så stolta de var när de läst sin första skönlitterära bok på engelska och tyckt att den var riktigt bra!

Jag insåg också ganska snabbt att denna grupp inte kunde hantera mobiltelefoner eller sina ipads. Dessa valde jag att samla in och vi använde under en period inga digitala verktyg alls. I den andra gruppen hade de sina telefoner och jag sa till en gång om att jag inte ville se dem och sedan syntes de inte till.

Den gruppen arbetade i stort sett helt digitalt då de klarade att hantera sina datorer och hade sina privata telefoner undanstoppade.

Det går inte att anamma en enskild metod och tro att den ska fungera i alla klasser. Det blir därför så tokigt när politiker och journalister, utan erfarenhet av undervisning, dundrar på med mantrat att “katederundervisning” skulle höja resultaten för svensk skola. En skicklig lärare inser att den måste välja uppgift och metod beroende på vilken klass den har framför sig.

Är du helt ny i yrket och du för första gången ska ha dina egna klasser kommer här några råd att tänka på:

* Du släpper in eleverna i klassrummet. Låt dem inte springa in som en hjord elefanter. Är det stökigt i korridoren så ställ upp dem på led och släpp in dem en och en.

* Du bestämmer var eleverna ska sitta. Du har gjort en placering i förväg gärna i samråd med mentorn. Placeringen är inte förhandlingsbar. Om synnerliga skäl föreligger kan placeringen ändras i samråd med lärare som känner klassen.

* Om ni bestämt att mobiler ska samlas in så stå i dörren och låt eleverna lägga ifrån sig mobilerna i en låda INNAN de går in.

* Har du sagt att du ska ringa hem måste du göra det samma dag. Stå för vad du säger. Ring eller maila gärna om bra saker också. Tar lite tid, men betyder mycket.

Läraryrket är komplext och inte enkelt, men när du får dina grupper att fungera är det faktiskt ett riktigt bra jobb. Låt dig inte nedslås av alla negativa artiklar som florerar i media. Dessa artiklar spär på föraktet mot svensk skola och kommer ofta bara med ett tyckande om hur det borde vara. Om vi bara har kunskapsförmedling och korvstoppning från katedern så kommer allt bli bra, eller hur?

Enligt många skoltyckare är det en dålig skola, en dålig lärarutbildning och tja, det mesta med svensk skola verkar vara dåligt. Så är det inte. Det finns hur mycket bra som helst med svensk skola, även om det så klart finns utrymme för förbättring precis som i alla andra yrken.

Reagera på inlägget:

Ge professionen mandat att genomföra skola

Nu har skolkommissionen lämnat sitt slutbetänkande, med titeln ”Samling för skolan. Nationell strategi för kunskap och likvärdighet”. Nu har vi återigen en genomgripande politisk åtgärd för att få skolan dit politikerna vill. Politikerna tror inte på att lämna skolan ifred och lita på de professionella. Förslagen är en återgång till ett tidigare skolsamhälle. Det här är utgångspunkterna för min text.

En viktig del i betänkandet är ett stärkt statligt engagemang genom ökat stöd och tydligare styrning av skolan. Är det ett stärkt statligt engagemang och en tydligare styrning som den svenska skolan behöver? Förslaget för tankarna till de tidigare Länsskolnämnderna som inrättades från 1958-07-01, och upphörde 1991-06-30.  Länsskolnämnderna beslöts genom SFS 1956:616. Instruktionerna till länsskolnämnderna gavs i SFS 1958:279 och 1962:487. Vill skolkommissionen återupprätta länsskolnämnderna?

Slutbetänkandet innehöll en rad förslag som bildar en samlad strategi. Strategin utgår från att nyckeln till förbättrade kunskaper och stärkt likvärdighet är att stärka och utjämna förutsättningarna för hög kvalitet i undervisningen i hela skolsystemet. Gott och väl. Riktigt bra! Alla elever i Sverige har enligt lag rätt till en likvärdig utbildning. Var eleven än bor och oavsett sociala och ekonomiska hemförhållanden ska utbildningen ha en hög kvalitet. Utbildningen ska också kompensera för elevers olika bakgrund och andra olikartade förutsättningar. Reglera skolvalet föreslås som en åtgärd. Ändrat finansieringssystem föreslås också. Alla skolor ska nu bli bra skolor! Ett gigantiskt projekt!

Nationella målsättningar för bättre skolresultat, undervisningens kvalitet och likvärdighet. Skolhuvudmän ska kunna nå tillräcklig kapacitet genom att staten bygger upp en stödjande och stärkande verksamhet med en skolmyndighet på regional nivå. De gamla länsskolnämnderna syns vara på väg tillbaka och då kan man fundera på vad det skulle betyda?

Eftersom resursfördelningen i skolan inte är tillräckligt behovsstyrd föreslås en statlig delfinansiering till undervisning och elevhälsa. Å ena sidan kommunal finansiering, å andra sidan statlig.

Bättre kompetensförsörjning av lärare genom fler behörighetsgivande och kompletterande utbildningar. Äntligen! Det här hade lärosätena kunnat ordna själva utan någon kommission. Det finns mängder av modeller (oex.utbildningar) som kunde ha dammats av och fräschats upp och sjösatts. Lärosätena hade också kunnat utvecklat nya oex-utbildningar!

Tydligare läroplaner för att öka trygghet och studiero, respektfullt uppträdande och elevens eget ansvar för skolarbetet. Likvärdighet och minskad skolsegregation bland annat genom ett system med aktivt skolval till förskoleklass och grundskola. Menar Skolkommissionen att våra läroplaner är otydliga?

Den svenska skolan och den svenska lärarutbildningen jämförs ofta med den finska skolan och den finska lärarutbildningen. Finland har inte någon skolkommission. Den finska lärarutbildningen och lärarna i skolan har hög status. Det anses vara huvudorsakerna till att Finland har så mycket bättre studieresultat än Sverige. Det menar såväl finsk som svensk expertis. Lärarna i Finland är mycket välutbildade, men de har inte högre löner än lärare i Sverige. Däremot har de hög status i samhället, till skillnad från sina svenska kolleger. Det anses fint att vara lärare i Finland. De lämnas också i fred av politikerna. Det är, menar många, en framgångsfaktor för den finska skolan. Professionen får mandat och ansvar att genomföra skola.

Är det ingen väg för den svenska lärarutbildningen och den svenska skolan? Tilltro till lokala huvudmän och till de professionella.

Reagera på inlägget:

Jag har fått hopp om en likvärdig skola

Så kom då äntligen Skolkommissionens slutbetänkande. I och med detta släcktes också deras Twitterkonto ner. Det var som en markering. Nu har vi gjort vårt, nu är det upp till någon annan att ta vid. Och låt oss hoppas att så sker. Nu är det dags för Gustav Fridolin, Anna Ekström och Helene Hellmark Knutsson och deras respektive departement att leverera skarpa förslag och dra gång de processer som krävs.

Men det är naturligtvis många fler än de som nu måste hjälpa till. Det handlar om utbildningsutskottet i riksdagen och faktiskt alla skolpolitiker i hela vårt land, oavsett politisk färg. Här har vi fått en färdplan och en idé som är förankrad i en kommission med stor politisk spännvidd. Det borde gå att lämna partitaktik bakom sig och se till det svenska samhällets behov. Det är påfallande att många av förslagen är i linje med de bedömningar och förslag som också de utomstående bedömarna i OECD:s kommission lämnade 2015.

Jag vill börja med att säga att jag är imponerad av kommissionens betänkande. Speciellt om man betänker hur kort tid de haft på sig och hur stort och komplext skolsystemet är. Det är väldigt bra jobbat och de måste ha haft ett väl fungerande och hårt arbetande sekretariat till sin hjälp. Min stora oro var att de inte skulle kunna enas om några skarpa skrivningar, eller att de skulle lämna en klassisk svensk walk-over och hänvisa till att det behövs mera utredningar. De gör också det i vissa fall men de har på de flesta punkter tagit sitt uppdrag på allvar, och även om de föreslår vidare utredningar så föreslår de samtidigt konkreta åtgärder som kan sättas in omedelbart för en kursändring tills man har utrett förutsättningarna för mer permanenta lösningar.

Det tycker jag både är en klok och en effektiv lösning. Klok, eftersom den innebär att man i skolsystemet snabbt kan se att något händer, vilket behövs för motivationen bland alla de som idag jobbar i skolan. Man måste se att något händer för att få hopp. Effektivt, för det innebär att kursändringen startar och man får också erfarenheter av om modellerna man valt överhuvudtaget fungerar.

För en kursändring är kommissionens förslag om de genomförs. Cecilia Garme skriver i Svenska Dagbladet att det här är ”game over för 90-talet” – en underbar formulering – och visst är det så. En hel del av den ohämmade naiviteten som präglade en hel del av 90-talets reformer får här sig en rejäl återställare.

Låt oss börja med deras analys. Det här är vad de menar är svenska skolans problem:

Sviktande kapacitet och ansvarstagande hos många skolhuvudmän. 

För svag kompensatorisk resursfördelning. 

Otillräcklig kompetensförsörjning till lärar- och skolledaryrkena
och bristande förutsättningar för professionsutveckling. 

Brister i resultatinformation som försvårar kvalitetsarbetet. 

Skolsegregation som leder till kvalitetsskillnader mellan skolor. 

Problem i lärandemiljön. 

Splittrad och över tid oenig nationell styrning av skolan. 

Det är inte mycket att säga om det. Det är en viktig och riktig analys. Det finns områden som av jag upplever är av politiska skäl helt utlämnade. Till dem hör frågan om marknadens effekter på skolan. Jag kommer inte att uppehålla mig vid det här. De saker i deras förslag på åtgärder som jag fastnade för är dessa (i fetstil med mina kommentarer efter i kursiv stil):

Statlig skolmyndighet med regional närvaro och statlig reglering av skolchefers ansvar

Det här är naturligtvis ett underkännande av kommunaliseringen och nedläggningen av länsskolnämnderna. Skolan och de små huvudmännen behöver en närvaro av staten på så nära håll att det kan möjliggöra ett stöd och en kontroll så att alla barn får vad de har rätt till. En statlig reglering av skolchefers ansvar låter kanske inte som en stor nyhet men är faktiskt ett väldigt viktigt förslag. Det gör nämligen att ansvarskedjan i skolsystemet kan hänga ihop. I en skola där man har statliga befattningsutbildningar och tydligt statligt ansvar på rektorer och lärare är det självklart att detta ska finas också på huvudmannanivå. Annars har man frikopplat det lokala ansvaret från styrkedjan.

Förstärkt lärarutbildning och praktiknära forskning

Här finns det en massa vackra ord men kanske mindre konkreta insatser. Det är viktigt men jag tror vi behöver titta mer på OECD:s rapport och samla ihop lärarutbildningarna och ge dem ett tydligare professionsförberedande perspektiv. Det finns dolt i kommissionens text men det behövs en klarare färdriktning och mer konkreta åtgärder. Lärarutbildning måste bli en professionsutbildning som lärare är stolta över att de har gått och som de har nytta av i sitt dagliga arbete.

Nationell funktion och program för lärares och rektorers professionsutveckling

Det här är ett jätteintressant förslag som man bör sjösätta fort. Lärare och rektorer behöver ha en karriärstruktur men också en organisation där professionerna får mer makt över sina yrken och sin fortbildning. Detta skulle sedan kunna växa ut till att också omfatta/påverka lärarutbildningarna positivt.

Socioekonomisk fördelning till skolor. Bidrag och fortsatt utredning.

Här hade jag kanske större förväntningar. Det här var utan tvekan en av de saker som tydligt var aviserat i deras delbetänkande men där de inte riktigt orkat ända fram. Men samtidigt föreslår de snabba och omfattande insatser till ett statligt finansieringssystem är utrett och kan sjösättas.

Nationell struktur för gymnasieskolan

Så rätt tänkt. Gymnasieskolan måste styras bättre för att säkerställa att alla utbildningar finns tillgängliga. Kommuner är i många fall alldeles för små för detta och de samarbeten som finns räcker inte alltid till.

Undervisningstid

Tydligare styrning med stadieindelad undervisningstid i grundskolan och bättre kontroll på gymnasieskolorna är nog en bra sak.

Aktivt skolval, lottning och central antagning.

Sedan kommer vi till det som initialt idag tydligen blev mediesnackisen. Att fördelningen efter skolval ska göras med lottning. Det här tycker jag är en chimär och av väldigt liten betydelse vid sidan av ovanstående förändringar men också så typiskt att det är där den mediala debatten handlar. Vad beror det på? Att inte journalister vet hur skolan är uppbyggd och fungerar utan man bara hakar i den bit man vet något om eller på att Stockholms innerstad är så långt redaktionernas mikrofonsladdar når? Här har man tagit tydliga politiska hänsyn men pekar ändå ut en väg framåt mot ett mer ordnat system att fördela elever på.

Som sagt. Jag tycker det är ett jättebra betänkande som ger hopp om framtiden. Men nu är det upp till bevis. Jag tror faktiskt att kommissionens breda förankring med representanter från professionerna och forskning och inte minst svenskt näringsliv kan borga för att vi genom dess förslag kan börja röra oss mot en mer likvärdig skola och en skola som är bättre för lärare och rektorer att arbeta i och för mindre bemedlade föräldrars barn att gå i. Jag har hopp om att vi när vi tittar tillbaka om tio år så kommer vi att säga att den 20 april 2017 var dagen då vi började få en mer likvärdig skola i Sverige. En likvärdighet som är viktig om vi vill ha en levande demokrati i framtiden. I ett sådant samhälle är varje barn och varje ung människa en tillgång vi inte kan vara utan.

Nu får vi som jobbar i systemet inte ge oss förrän politikerna lyssnar på kommissionens förslag. Jag håller med Åsa Fahlén, ordförande för Lärarnas Riksförbund, Lina Hultqvist, ordförande för Sveriges Elevkårer och Matz Nilsson, ordförande för Sveriges Skolledarförbund som skriver på Aftonbladet debatt:

”Våra politiker gav Skolkommissionen i uppdrag att utarbeta förslag som kan accepteras av alla inblandade parter. Nu är det samma politikers tur att göra verklighet av dessa genom att visa samsyn över partigränserna. Och det brådskar! Det svenska skolsystemet behöver förstärkas och nu finns förslag som är förankrade i hela Skolsverige!
Vi har ingen tid att förlora. Ska vår skola återerövra en topposition och ge alla elever, oavsett bakgrund, likvärdiga förutsättningar måste förslagen realiseras skyndsamt. Det är nödvändigt för vårt samhälles möjligheter att fortsätta vara en fungerande demokrati.”

Det är ett tungt ansvar som kommer att vila på politiker om de nu försöker knipa billiga taktikpoäng genom att inte lyssna på professionerna och kommissionen. Jag vill avsluta med det jag skrev 2012 på DN debatt:

”Det är dags för en nationell samling runt skolan. Det är dags att sluta käbbla och inse att vi har skapat något vi inte har kontroll över. Dags att dra i nödbromsen och utan ideologiska skygglappar av något slag sätta sig ner och fundera över hur vi ska skapa en skola som är bra för alla barn – och det i verkligheten och inte i någon glassig försäljningsbroschyr eller i en skollag som ingen tycks bry sig om.”

Reagera på inlägget:

Straffa inte strulputtarna med lovskola

Många barn har stora svårigheter i skolan och tycker att skolan är väldigt tråkig och dessvärre meningslös.

Jag har viss förståelse för detta. Jag har varit mycket i skolan som lärarutbildare och sett skolans problem på nära håll. Jag besökte helt nyligen en åk 8. En elev fanns i klassen som gjorde livet surt för sin lärare, naturligtvis också för sig själv och sina klasskamrater. Jag satt längst ned i klassrummet och han kom släntrande fram till mig, med dödskalle på sin svara tröja, håret på ända och bakåtvänd keps. Han tittade på mig både länge och väl, sa med sprucken målbrottsröst: Du kan i alla fall gå härifrån, du, men det kan inte vi!

Det är många gånger en jobbig situation för många elever, för såväl elever, som lärare och för föräldrar och vårdnadshavare. Nu har regeringen beslutat att huvudmännen är skyldiga att erbjuda lovskola till vissa elever i åk 8 och 9, det vill säga till de elever som riskerar att inte nå målen. Att elever behöver en lovskola är ett rejält underbetyg till skolan. Många elever går motvilligt i skolan och sedan ska de dessutom ”straffas” genom att gå i skolan även på loven. De ungdomar som det här handlar om har samma behov av miljöbyte, rekreation och avkoppling som andra barn, ungdomar och vuxna.

Enskilt stöd går absolut att anordna inom ordinarie skolverksamhet. Individualisering är inte längre det omöjligas konst, som det hette på 60-talet. Det är en fråga om arbetssätt och arbetsformer. Självklart handlar det också om val av stoff. Skolan tillkom på 1800-talet som kyrkans förlängda arm för att disciplinera svenska folket. ”Lovskolan” ser jag som en fortsättning på skolans disciplineras. Strulputtarna ska minsann nå målen, enligt regeringen, och det ska de göra på loven.

Nu blir det inte ”höstlov” heller. Det ska heta ”läslov”. Nu ska eleverna i skolan få läsuppgifter med sig. Fritidshemmen ska också ge så kallat lässtöd. Fridolin har klämt i med att det finns bara ett sätt att öka läsförståelsen och det är att läsa, läsa, och läsa. Det är välkänt, förstås, men det kan ändå ges ett visst nyhetsvärde.

Att få lite extra tid med en lärare och en chans till att nå målen är ett övergripande syfte med lovskolan. Det kan avgöra en elevs framtid, säger Fridolin. Därför är lovskolan viktig. 

Lovskolan är för mig ett problematiskt begrepp! ”Lov ”syftar på ledighet, ”skola” på obligatorium.

Regeringen har sett att alla elever inte får möjlighet till undervisning under skollov och nu klipper man till med en skyldighet hos huvudmännen att erbjuda lovskola till elever som avslutat åk 8 och riskerar att inte nå målen, det vill säga att de riskerar att inte uppnå behörighet till nationellt program i gymnasieskolan. Behörigheten till gymnasiet är den viktigaste framtidsbiljetten, säger Fridolin. Helt rätt.

Visst ska alla nå målen, men det går att förändra och utveckla den inre verksamheten i skolan, så att målen nås inom ramen för den ordinarie skoldagen. Det finns metoder för att öka elevernas lust att lära. Nu har man minskat ner tiden för det praktiska lärararbetet i lärarutbildningen, steg för steg, men det är i ämnen som pedagogik, metodik, didaktik och ämnesdidaktik.  Eller utbildningsvetenskap, där man lär sig sådant som jag menar kan förändra läget för strulputtarna i skolan.

I krig, kärlek och i skolan är annars i stort sett allt tillåtet. Det är svårt att veta vad som går hem, men något går alltid hem.

Beröm och uppmuntran. Tydlighet och engagemang. Variation. Konstruktiv kritik och positivt stöd. Viktigt att verkligen försöka att nå målen inom ramen för skolan, så att de som inte når målen slipper straffas med lovskola och lässkola.

Reagera på inlägget:

Tydligare måldokument skulle underlätta for skolan

Ibland undrar jag om inte den svenska skollagstiftningen är onödigt belastad med överdrivet goda och alltomfattande världsförbättrarambitioner i stället för att vara ett styrdokument för skolan.

Jag har de senaste åren tillbringat det mesta av min tid med att prata, skriva och läsa om skolutveckling. Jag har föreläst för och pratat med lärare, rektorer, tjänstemän och politiker på alla plan och inom en mängd olika organisationer. Oftast har de samtalen rört sig om hur man med någon form av forskningsbakgrund kan arbeta med utveckling av skola och av skolans kärnverksamhet.

Jag kan inte låta bli att känna det som om vi ofta tappar bort vad det är vi egentligen håller på med, speciellt när vi ska formulera måldokument. Jag har till exempel den senaste tiden funderat över följande skrivning i skollagen som ska ”reglera” det systematiska kvalitetsarbetet. Där står under rubriken ”Varje skolas utveckling”:

Skolans verksamhet måste utvecklas så att den svarar mot de nationella målen. Huvudmannen har ett givet ansvar för att så sker. 

Den dagliga pedagogiska ledningen av skolan och lärarnas professionella ansvar är förutsättningar för att skolan utvecklas kvalitativt. 

Detta kräver att verksamheten ständigt prövas, resultaten följs upp och utvärderas och att nya metoder prövas och utvecklas. 

Ett sådant arbete måste ske i ett aktivt samspel mellan skolans personal och elever och i nära kontakt med såväl hemmen som med det omgivande samhället.

Men det här är ger väldigt lite styrning och vägledning. Det är så vittomfattande och så generellt så att det faktiskt inte är konstigt att Skolinspektionen för några år sedan rapporterade att de hade svårt att hitta bra kvalitetsarbete. Allt ska bli bättre och alla ska involveras. Och på något sätt blir det ju i en sådan skrivning svårt att peka ut var ansvaret egentligen ligger.

Jag tycker att den här typen av poesi borde bytas mot sakprosa med en tydligare mottagare. Det är klart att det är bra och föredömligt att involvera föräldrar och barn/ungdomar men det viktigaste är ju ändå att de som har skola som jobb tar sitt ansvar för det som de både är utbildade för och är förvaltare av. Hur mycket man involverar dessa måste vara beroende av den pedagogiska situationen.

Jag tycker att en sådan här alltomfattande text i stället borde vara riktad direkt till en profession. Så här, till exempel, under den fiktiva rubriken ”Varje lektions utveckling”:

Undervisningen måste utvecklas så att den svarar mot de nationella målen. Lärarna har ett ansvar för att så sker. 

Den dagliga undervisningen och lärarnas professionella ansvar för utvecklingen av den är förutsättningar för att skolan utvecklas kvalitativt. 

Detta kräver att undervisningen ständigt prövas, resultaten följs upp och utvärderas och att nya metoder prövas och utvecklas. 

Ett sådant arbete måste ske i ett aktivt samspel mellan lärarna, skolledning och huvudman.

En sådan här skrivning skulle också göra det möjligt för till exempel en Skolinspektion att fråga lärarna: ”Utvecklar ni er undervisning och hur?”.

Det blir en styrning med en mottagare. På samma sätt bör det finnas en tydligare skrivning som pekar på rektors ansvar och huvudmannens ansvar. Det är sedan givet utifrån professionens uppdrag att man i ett sådant kvalitetsarbete på olika sätt kommer att involvera elever och kanske också vårdnadshavare beroende på situation.

Reagera på inlägget:

Sidor

Annons
Annons
Annons