Jag brukar envisas med att jag bara har ett riktigt bra skäl för att lärarna i den svenska skolan borde vara statligt anställda. Men också att det är ett skäl som gör det oundvikligt. Idag har vi alldeles för få behöriga lärare i skolan. I jämförelse med våra nordiska grannar är vi i strykklass.

Jag tror helt enkelt inte att 290 kommuner och tusentals fristående huvudmän kommer ta sitt ansvar för den situationen. Det är staten som måste ta ansvar för skolan och när läraryrket kommit på glid är det staten som måste ingripa. Och centralt för en sådan statlig reglering av lärartjänsterna är lönen.

OECD har kommit ut med en rapport om skolan där de också går igenom hur lärare är anställda och hur deras löner sätts.

Bilden i studien är densamma som 2012 när jag senast läste en likadan uppställning. Sverige avviker helt med totalt decentraliserad, individuell och icke nationellt uppstyrd lönesättning för lärare.

Följande tabell har jag satt samman utifrån OECDs redovisning (jag vill reservera mig för att jag kan ha missuppfattat någon redovisning, system är inte helt jämförbara):

Men det vi kan se är att alla länder utom Sverige har någon form av ordning i sina lönesystem för lärare. I de allra flesta länder är tjänsteår en av de viktigaste kriterierna för löneutveckling, men man kombinerar det ofta med någon form av trappa där man måste på något sätt bevisa att man är värdig en löneökning. Detta genom någon form av ackreditering eller genom att gå kurser, till exempel.

I Sverige är man som lärare helt i händerna på lönesättande chef. I alla andra länder är man en del av en profession. Jag skrev en debattartikel i Svenska Dagbladet om att lärarnas profession måste återupprättas. I den pekade jag på den syn man i 1946 års skolkommission hade på läraryrket och avslutade med:

”I sveket från statens sida finns lönesystemet med”

Om man ska sammanfatta 1990-talets reformer ur lärarnas synvinkel är det väl att allt det som kommissionen 1948 betonar är just det som har gått förlorat: statusen har försvunnit, friheten likaså. Arbetstiderna har försämrats, löner sätts i tävling med kollegor och har sjunkit i förhållande till andra grupper; man får inte köpa in läromedel och ibland jobba i direkt olämpliga lokaler.

Ansvarig är inte längre staten utan en tusen­hövdad hydra av huvudmän. Man har blivit en leverantör av administrativa data och lämpliga betyg, i stället för den pelare i samhället som man faktiskt både är och upplever sig vara.

Lärarkåren har i någon mening blivit lurad och förrådd av staten. Är det något en ny regering bör fundera över är det hur man ska kunna återge lärarnas deras profession. För det är på dem lärandet i alla klassrum i Sverige beror.

I detta svek från statens sida finns definitivt lönesystemet med som en del. Det är dags för staten att betala tillbaka denna skuld till lärarna genom att återställa lärarprofessionen. Och då är lönemodellen och arbetstider centralt.

Kommentera

Ulf Kristersson har presenterat sin regering och sina ministrar på Utbildningsdepartementet. Det blev som väntat ett departement som hamnar i Liberalernas händer.

Mats Persson kommer att bli utbildningsminister och chef på departementet och rimligen hantera framför allt den högre utbildningen medan Lotta Edholm blir skolminister.

Mats Persson är ett mindre känt namn inom skola och utbildning. Det är svårt att sia om vad den utnämningen kommer att leda till.

Lotta Edholm är däremot ett välkänt namn. Hon har bland annat varit skolborgarråd i Stockholm och jag känner henne som en i skolfrågor både kunnig och engagerad person. Om man tittar på de namn som figurerade som möjliga kandidater var detta ett bra val.

Men det finns en i sammanhanget allvarlig belastning på henne. Hon har suttit i styrelsen för skol- och förskoleföretaget Tellusgruppen och ägde aktier i bolaget fram tills nu. Det är svårt att inte se det som ett jävsförhållande även om hon nu lämnar det uppdraget.

Vi vet heller inte hur politiken på departementet i praktiken ska styras med en trepartiregering som har en överrock av ett fjärde större parti inne på Rosenbad. Alla regeringsbeslut ska ju vad jag förstår prövas mot dem. Vilket för mig rimmar illa med regeringsformens avsikter.

”Hatten av för Anna Ekström”

Det kan vara på sin plats att säga något om de ministrar som avgick. Om vi börjar med Anna Ekström så har hon varit en av de kunnigaste och skickligaste utbildningsministrar vi har haft i Sverige. Hon arbetade metodiskt med utredningar och genomtänkta förslag. Hennes tid som departementschef lämnar efter sig en stor bank av kunskap och förslag jag hoppas en ny minister inte bara skyfflar åt sidan (det fanns en tendens av okunskap om allt det som är berett i det avtal som signerades på Tidö slott).

Hatten av för Anna som dessutom hade en ovanlig förmåga att kombinera intellektuell förmåga med integritet och empati – en ovanlig kombination.

Lina Axelsson Kihlbom lämnar också departementet men efter betydligt kortare tid och ingen större möjlighet att påverka. Lina förtjänar dock en eloge för sitt engagemang och tydliga röst för likvärdighet genom många år.

Så då är kabinettet på plats. Det finns också återigen en överenskommelse. Nu återstår bara att se vad som kommer att hända.

Jag tror att det är bra och avgörande för framtiden att det nu finns en stark lärarfackförening som kan tala tydligt. Lärarnas röst behövs allt mer. Inte minst eftersom många frågor lärare tycker är viktiga. Frågor som lyser med sin frånvaro i politiken just nu.

Kommentera

Filippa Mannerheim som bland annat är känd för att ha skrivit en av de mest uppmärksammade debattartiklarna om skolan på senare år har skrivit en bok om undervisning (”Konsten att undervisa, en bok om lärarens hantverk”).

Det kommer finnas en och annan därute som kommer avvisa den som gammalmodig och bakåtsträvande.

Jag ska vara tydlig med att jag inte är en av dem. Det Filippa skriver ner är en utmärkt manual, inte minst för en oerfaren lärare. Den är bra att ha i handen om man vill lära sig en del av det fundament som man en gång i tiden, medan man undervisade i metodik där, fick med sig från lärarutbildningarna. Det handlar om grundläggande undervisningsmetoder som man kan hitta över hela världen och som fungerar väl.

Det som gläder mig speciellt är hennes inställning till bedömning. Ta bara en sådan sak som att hon skriver att man inte kan ha samma prov till två olika klasser om inte undervisningen i båda klasserna varit likadan. Om du i den ena klassen på grund av olika saker inte kunde täcka ett område tillräckligt djupt kan du inte fråga djupa frågor på det området i den klassen. Annars blir det bara pennalistiskt mot den klass som inte fått möjlighet att lära sig. Och det enda du mäter är en skillnad mellan klasser som beror på dig som lärare och vad du gjort och inte på vad dina elever gjort.

Det intressanta är att samma resonemang kan sträckas ut till våra invecklade betygskriterier. Bedömer du eleverna mot en standard som Skolverket satt upp? Har inte din undervisning något med detta att göra?

Filippa skriver, Liksom Majsa Allelin i sin avhandling, att i skolan idag har bedömning blivit ett undervisningsinnehåll.

Jag blev extra glad åt Filippas resonemang om detta för det känns som en vettig röst i all den kriteriestress som annars präglar mycket av samtalet om skolan i Sverige, inte minst bland lärare.

Jag ska föreläsa nästa vecka. På en av bilderna har jag skrivit (och det var innan jag läste Filippas bok):

  • En lärares jobb är inte att förmedla kriterier och bedöma elever.
  • En lärares jobb är att undervisa så barn och unga lär sig.

Det tål att tänka på och kan föra med sig ganska stora konsekvenser. Och jag tror mer glädje i klassrummet.

Kommentera

1919 skriver Elsa Beskow om en undervisningsmaskin i sagosamlingen ”Muntergök”. Doktor Klokamundus (den allra lärdaste och styvaste i landet!) bygger där en undervisnings- och uppfostringsmaskin i landet Kringelikrokien. I den skulle de vanartiga och busiga pojkarna, bland annat hans egen son Petrus, stoppas in. De skulle sedan komma ut ”utan vidare besvär varken för föräldrar eller lärare”. Billigt, bra och arbetsbesparande!

Bland annat innehöll maskinen en grammofon som upprepade frågan eller räknetalet tills det blivit rätt besvarat (adaptiv teknologi?). Men hans rådiga son tog reda på hemligheterna i maskinen och såg till så att han och hans kumpaner i stället kunde roa sig och leva äventyrsliv.

Klokamundus funderade sedan hela sitt liv på vad som hade gått fel. Och det fick han grubbla länge på eftersom det ju inte fanns något fel på maskinen.

Idag hittade jag följande text i mitt flöde som jag har översatt till svenska (och förvanskat varumärkena). Det är en text som vänder sig till lärare som efter pandemin ska ta upp trådarna i sin undervisning. Man kan väl gissa att den framför allt vänder sig till beslutande chefer som ska betala för det.

”För att verkligen anpassa elevernas återhämtning och återfå inlärningsmomentet behöver du bedömningsdata som visar vad eleverna vet, vad de inte vet och vad nästa steg är, oavsett om de ligger ovanför, under eller i det betyg de bör ha. Våra skanningbedömningar ger de data du behöver för att fatta bevisbaserade beslut för varje elev:

  • Få ett standardbaserat riktmärke för nuvarande elevkunskaper med adaptiva tester som möter elever där de är.
  • Identifiera specifika kunskapsluckor i kunskapsnivå så att du kan justera undervisningen för att hjälpa eleverna att återfå förlorad kunskap.
  • Bestäm nästa steg med rapporterna Studentprofil och Lärandemål.
  • Definiera automatiskt personligt lärande baserat på testresultat med hjälp av anslutningar till vanliga individualiseringsplattformar som Classroof®, netspy® och Intelligens®.”

Undervisningsmaskinen är här!

Mitt enda problem är att om jag inte helt missuppfattat läraryrket så är det precis det ovanstående som en lärare gör fast utan maskin och troligen med fler parametrar inblandade och enligt Pisa 2018 mer framgångsrikt.

Jag ser, precis som Elsa Beskow, det inte som en bra dröm att maskiner övertar människans roll i undervisning. Jag skulle säga tvärtom att vi med alla de maskiner vi nu umgås med och genom så har den mänskliga dimensionen blivit än viktigare.

En annan text i mitt flöde var då så mycket viktigare tycker jag. Den handlar om hur vi ska ta hand om alla lärare som arbetat hårt under pandemin och se till att de känner sig uppskattade för sitt arbete och hur vi ska kunna samla ihop all den erfarenhet och den kunskap som nu finns i lärarkåren om hur man hanterar undervisning när alla yttre parametrar ställs på ända.

Kommentera

Det är påtagligt att båda lärarfacken nu har höjt tonläget kring hanteringen av coronapandemin i skolorna. Man ställer högre och fler krav på både regering men också på skolhuvudmän och skolor kring hanteringen av pandemin. Detta är väl också i någon mening normalt. Först är man alla i samma nationella chock och sedan börjar man se detaljerna och var saker behöver förändras och förbättras.

Det finns däremot en hel del oklarheter kring de vägval man gjorde i Sverige i våras som ännu inte är utredda. Det finns mejlkonversationer som kan tolkas som att man valde att låta smittan sprida sig i yngre kohorter med skolan som verktyg. Tyvärr verkar de beslut som tagits och/eller skälen till dem inte finnas dokumenterade.

Krisledningen i den här epidemin verkar ha pågått i mejltrådar, telefonmöten och korridorprat, inte i dokumenterade analyser och beslut. Den skillnad som nu finns bland partiledare kring vad som egentligen sades till dem är ganska betecknande för situationen.

Det är dock mycket uppenbart att den bild av smitta bland barn, men framförallt på skolor och förskolor som kommunicerades under våren fått sig en riktig törn av data från verkligheten. Tvärtom är det ju nu mycket tydligt att det var både skolor och förskolor som var de mest drabbade arbetsplatserna i Sverige under hösten. Inte minst är det anmärkningsvärt att barnskötare befinner sig bland de mest smittade yrkesgrupperna.

  • Antalet smittade september–november 2020. Källa: FOHM

Sedan har vi det intressanta faktum att det finns någon sorts kvardröjande tanke om att den svenska strategin är att inte stänga skolor för att minska smittspridningen.

Jag har tidigare beskrivit att det finns ganska robusta data som pekar på att skolstängningar har stor effekt på smittspridningen i ett land. Mot detta står en sammanfattning som den europeiska smittskyddsmyndigheten, ECDC, gjort där man pekar på skolans betydelse för barn och där man avråder från att stänga skolor. Något som FHM har använt i sin argumentation. Den svenska myndigheten har också hävdat att Sverige nu blivit ett exempel på att man inte behöver stänga skolor för att bekämpa pandemin.

Men läget är ju långt ifrån så enkelt. Man stänger skolor överallt i Europa för att försöka få bukt med pandemin, inte minst den nya brittiska mutationen, och i Sverige stängde vi gymnasieskolorna hela våren och nu igen i vinter.

I Sverige ser smittläget lite bättre ut nu efter jullovet – precis som vi såg en kraftfull minskning av smittan i samband med sommarlovet förra året. Det är en av indicierna som visar skolors roll för att etablera nya smittkedjor. Den som inte är så insatt skulle nu kunna tro att vi går tillbaka till att ha skolorna öppna i Sverige och att den svenska modellen med öppna skolor fungerar. Men sanningen är ju faktiskt den motsatta.

Skolverket undersökte nyligen hur många huvudmän i Sverige som utnyttjar den nya möjligheten att på rekommendationer av smittskyddsmyndigheter övergå till distansundervisning på högstadiet. Och det är ju en stor andel av skolorna. Man skriver:

”Två tredjedelar av huvudmännen har helt eller delvis övergått till fjärr- eller distansundervisning vid alla, eller nästan alla sina skolenheter. Cirka 60 procent av huvudmännen har övergått till fjärr- eller distansundervisning vid alla sina skolenheter. Det är nästan 30 procent av huvudmännen som inte övergått till fjärr- eller distansundervisningen vid någon skolenhet.”

Och:

”Där fjärr- eller distansundervisning nu bedrivs i högstadiet omfattar den som regel en stor del av undervisningen. Bland de huvudmän med skolenheter som övergått till fjärr- eller distansundervisning uppgav ungefär två tredjedelar att detta gällde all, eller nästan all undervisning.”

Det vill säga att i Sverige har vi de facto övergått till att genom lokala beslut stänga en stor del av våra högstadieskolor (samtidigt som gymnasierna varit stängda). Vilket i sin tur kan vara en stor anledning till att smittan gått ner. Och på samma sätt kommer ju öppnade skolor att återigen innebära en risk för smittspridning – såklart.

Detta är naturligtvis något man bör kommunicera och tydliggöra. En strategi är beroende av att befolkningen förstår och kan följa med. Det är inget problem att säga: ”vi hade fel och vi justerar”. Men att hävda en sak, och göra något annat – då blir det kognitiv dissonans.

Jag tycker utifrån min förståelse av coronapandemin att det är mycket bra att man använder lokala möjligheter att stänga skolor. Det är också uppenbart när man ser på en bild av i vilka regioner och kommuner detta har skett att det följer smittläget och pandemins styrka. Det här är naturligtvis hur man borde ha agerat redan under våren. Frågan är hur många liv som hade räddats om man hade stängt ner grundskolorna i Stockholm och Östergötland under våren? Betydelsen av tidiga åtgärder är ju en av de viktigaste lärdomarna under den här pandemin vilket inte minst den här studien från USA:s smittskyddsmyndighet visar.

Men jag tycker att det vore rimligt att Folkhälsomyndigheten officiellt går ut och säger att detta är vad som nu är den svenska strategin och tar avstånd från den hållning de tidigare hävdat – att skolor är riskfria miljöer. Jag vet att de resonerar som att erkännande av misstag kan ses som en svaghet eller ge mindre förtroende. Men alla erfarenheter från kommunikation i kris pekar på det motsatta (däremot är det jobbigt för egot – men det är en helt annan sak).

Det finns ett problem och där måste facken vara på tårna. När besluten blir lokala öppnar det också upp för lokalt godtycke. Det vill ju till att man verkligen stänger där det behövs och har öppet där man kan. Vi vet alla att det finns skolor som borde varit stängda för länge sedan. Skolor där klasstorlekarna borde ha minskats för länge sedan. Skolor där trängsel i korridorer, matsalar med mera varit för stor. Därför är facken viktiga för att ge alla dessa individer det stöd som behövs för att så långt det är möjligt säkra alla arbetsplatser ur smittskyddsperspektiv.

Med allt detta sagt vill jag också uttrycka att jag på alla sätt förstår de som menar att skola är viktigt, att mötena är viktiga.

Pandemin är en katastrof vi levt med nu i ett år. En katastrof som skördar liv och orsakar en mängd andra negativa konsekvenser för barn, för ungdomar och för vuxna. Men det är klart vi måste ha en diskussion om ansvar när skillnaderna mellan de nordiska länderna ser ut som nedan.

Och det är självklart att fackföreningarna i yrken som under hösten var de mest drabbade – personal i skolan – nu ställer hårda krav på ordning, reda och smittskyddsrutiner ute i verksamheterna.

Att man i detta läge diskuterar lämpligheten i att använda mun- eller andningsskydd är anmärkningsvärt huvudlöst.

Data från Johns Hopkins University, https://coronavirus.jhu.edu/map.html och https://coronavirus.jhu.edu/data/mortality, 210127.

Kommentera
kornhall_gra2
Per Kornhall

Här bloggar författaren och skolexperten Per Kornhall om skola och skolutveckling.

Per Kornhalls bok ”Barnexperimentet” fick stor uppmärksamhet för sina kritiska slutsatser om utvecklingen av den svenska skolan. Hans senaste böcker är ”Lärare – En handbok”, ”Omstart för skolans digitalisering” samt ”När skolan blev marknad. Trettio år med friskolor”.

LÄRARNAS RIKSFÖRBUND

Box 3529
103 69 Stockholm
Sveavägen 50

SKOLVÄRLDEN

Box 3265
103 65 Stockholm