Annons

Det är dags att bygga upp en skola för alla igen

Grattis Skolsverige!

De svenska resultaten har förbättrats och OECD gör bedömningen att resultaten kan innebära en minskning av hastigheten i den historiskt stora försämringen eller början till en upphämtning. Det är oerhört glädjande nyheter för alla som arbetar i skolan. Jag måste i det sammanhanget göra en pudel. Jag angav matematiklyftet som huvudförklaring till förbättringen i Timss och trodde inte på förbättring i läsning i Pisa. Men när vi nu förbättras i allting är det naturligtvis delvis en felaktig analys. Det är hårt arbete ute i skolor och, tror jag, en effekt av kursplanearbete och arbete med att säkra att elever går i mål som ger en förändring. Ett ökat fokus på kunskaper och elevers kunskapsutveckling är en rimligare förklaring till dagens resultat än matematiklyftet.

Det är roligt att ha fel på det här sättet! Jag vill fortfarande betona att jag tror att matematiklyftet, läslyftet med mera kan komma att ha en väldigt stor betydelse för svensk skolas utveckling på sikt om vi håller i de kollegiala utvecklingsformer som de representerar. Och det kräver beslut och långsiktiga insatser ute i skolorna.

Men när glädjeyran lägger sig lite måste vi också se att den senaste mätningen visar på fortsatt oerhört allvarliga tendenser i den svenska skolan. Det gäller likvärdigheten där Sverige nu är under genomsnittet i OECD. Vår svenska skola är alltså sämre på att kompensera för olikheter i hemförhållanden än de flesta länder i OECD. Vad har det blivit av vårt jämlika land? Svaret är marknadsskola.

Jag återkommer till det men vill först lyfta ett annat oerhört viktigt resultat från den här omgången av Pisa. I Pisa 2012 fanns det enligt OECD ingen skillnad i resultat mellan friskolor och kommunala skolor i Sverige efter att man kompenserat för familjebakgrund. Nu redovisar OECD att de kommunala skolorna presterar bättre än friskolorna efter sådan kompensation. Det här är något som jag tycker att alla de kommunalt anställda lärarna, rektorerna och förvaltningscheferna verkligen ska sträcka på sina ryggar för. Det är så vanligt, inte minst från näringslivets tankesmedjor att peka på friskolor som de bra skolorna och de kommunala som de dåliga. Pisa säger nu att det är tvärtom. En rimlig tolkning är att det är de 10–20 % som de vinstdrivande skolorna tar bort i vinst, de besparingar man gör i lärarbehörighet och lärartäthet som gör att barn i deras skolor helt enkelt inte får så höga resultat som de skulle kunnat få. 

En annan reflektion utifrån detta är att jag är mycket fundersam över varför inte SKL går ut i polemik mot näringslivets bashing av kommunala skolor. Varför sträcker man inte på sig? Varför gör man inte en nationell kampanj där man beskriver att man trots att man tar emot alla elever gör ett bättre jobb än de som tar emot den skummade grädden? Varför står inte SKL, som ju är kommunernas organ, tydligt på sina egna skolors sida?

Men tillbaka till det som är det riktigt allvarliga med denna sista Pisa-mätning. Anna Ekström twittrade: ”Stor glädje över rejält höjda kunskaper, stark oro över otäckt ökande klyftor. Vår skola ska vara en jämlik kunskapsskola!”.

Bra, och vi var en jämlik kunskapsskola. Men sedan har vi både fallit i kunskaper (där vi nu ser en viss förbättring) men är nu sämre på likvärdighet än de flesta i OECD. Vad har hänt med ”En skola för alla”? Vad har hänt med lika chanser? Vad har hänt med den svenska skolan? OECD kallar sin huvudrapport ”Excellence and Equity”, Excellens och likvärdighet. De betonar likvärdighetens betydelse. Men i Sverige har vi det mest rå-kapitalistiska marknadssystemet i världen där en modell med skolpeng och skolval tillsammans med vinster som motiv mer eller mindre omöjliggör politiska initiativ att komma tillrätta med olikvärdighet och segregation. När nu kunskapsresultaten ser ut att kanske börja förbättras är det hög tid att börja diskutera detta.

Det är också viktigt att debatten om skolan måste handla om mer än om hur skolan kan bli effektivare eller resultaten högre. Vi måste tala om vilken skola och vilket samhälle vi vill ha, om synen på skolans och utbildningens plats i samhället. Och den viktigaste signalen från Pisa-systemet just nu är den som handlar om likvärdighet. Vissa har försökt få oss att tro att de viktiga data vi behöver inför framtida beslut är mätningar av skillnader mellan friskolor och kommunala skolor (och några av dem blev nog besvikna på Pisa-resultatet). Men det är inte alls den information som vi behöver se och ska agera på. Det vi måste bry oss om är hur hela skolsystemet beter sig.

Det är i den frågan intressant att följa amerikansk skoldebatt. I detta kapitalismens förlovade land är debatten ofta mer nyanserad och bredare än vad den är i Sverige. De extrema marknadslösningar vi har i Sverige förs sällan fram i den amerikanska. Ett exempel är en ny rapport från Economic Policy Institute (EPI), en partiobunden tankesmedja i USA, som vill lyfta in låg- och medelinkomstarbetares perspektiv i diskussioner om ekonomisk politik. De släppte i år en rapport skriven av Bruce D. Baker som är professor i Utbildningsteori, -policy och -administration vid Rutgers University. Han gör en genomgång av en mängd olika försök med charter schools (som friskolor med någon form av skolpengsförfarande kallas i USA) och hamnar i slutsatsen att man inte ska avreglera skolsystem och släppa fristående aktörer fria i dem.

Han menar att man måste ha lokal demokratisk kontroll så att det offentliga skolsystemet och friskolorna kan samverka till en så bra situation som möjligt i en lokal kontext. Man kan inte låta friskolor plocka russinen i kakan och lämna åt det offentliga att städa upp i den oordning som uppstår. Han menar också att friskolor och beslutsfattandet kring dem måste vara transparant och offentligt. Friskolor måste helt enkelt stå under demokratisk kontroll och vara ansvariga inför demokratiska system. Hans slutsats är också att system där man blandar konkurrerande skolorganisationer och att vinna marknadsandelar (som i i Sverige) är ett mål i sig själv, inte kommer att fungera tillfredsställande utifrån det allmännas synvinkel.

Han menar att man i USA tydligt kan se hur barns, elevers och skattebetalares rättigheter kränks av friskolor och friskolesystem. Han menar att vi behöver uppmärksamma och problematisera det faktum att friskolor hamnar utanför demokratisk kontroll. Han ser också hur friskolor i USA leder till (där som här) ökad segregation och ökad olikvärdighet och hur de friskolor som lockar till sig de minst krävande barnen drar stor nytta av detta faktum. Han pekar på hur det offentliga skolsystemet sedan står med Svarte Petter i form av kapitalkostnader samt ansvaret för de barn som friskolesektorn inte lockar till sig. Det blir alltså. Detta för att skolan är en verksamhet som behöver planeras och som, om den ska skötas väl och med omtanke, kräver stora kapitalinvesteringar. Han ser alltså precis samma effekter på systemnivå å olika amerikanska experiment som vi ser på i Sverige och som leder till att skolsystemet mer och mer slits itu. Vi har tillräckligt med evidens både i Sverige och i USA m.fl. länder för att kunna säga att det finns ett kausalt samband mellan skolvals- och skolpengsmodeller och minskad likvärdighet samt ökad segregation. Den allvarligaste signalen från både nationella data och Pisa nu är att likvärdigheten i Sverige inte är acceptabel. Vi måste också börja ställa oss de för framtiden helt avgörande frågorna som Baker lyfter i sin rapport:

  • Hur fungerar hela systemet, inte bara en del av systemet?
  • Vilka är kostnaderna för överetableringar, segregation och olikvärdighet. Inte bara ekonomiskt utan för samhället som helhet?
  • Är det ekonomiskt och mänskligt försvarbart att barn pendlar hit och dit mellan olika skolor?
  • Och är det okej att skolans demokratiska fostran läggs ut på entreprenad?

Det är dags för en bred, partiobunden demokratiskt förankrad diskussion om skolans roll i Sverige. Skola är inte en kunskapsfabrik eller något man väljer. Det är en viktig demokratisk institution som alla barn måste gå i. Och den ska vara bra för alla barn. Som exemplet från USA visar är det här inte en vänsterhöger-fråga utan en fråga som rör hur vi ska skapa ett demokratiskt och humanistiskt samhälle byggt på goda kunskaper hos alla medborgare. Det borde finnas en mängd människor inom alla partier som tycker att den extremt neoliberala politiska lobbyverksamhet som bland annat Svenskt Näringsliv driver är för ensidig och för extrem. Vi behöver på ett helt annat sätt än nu sätta skolan mitt i byn och se till att den är en plats där alla blivande medborgare kan få en likvärdig start. Inte minst eftersom vi för framtiden är beroende av en brett bildad befolkning.

Det är dags att bygga upp en skola för alla igen. Och jag vet att Sveriges lärare och rektorer vill vara med i ett sådant bygge. För det är sådana värderingar som driver dem i deras dagliga arbete. Lärare och rektorer vill se alla barn lyckas. Det är dags att ge dem förutsättningar att göra det!

Reagera på inlägget:

En framgång för Sverige – så fasen heller

Pojkarna står i korridoren och stirrar tomt framför sig. En av dem möter mig och säger: Du hjälpa oss? Vad är det?

Pojkarna visar en nyhetsartikel från svt.se om ”Avtal om återsändande av afghaner klart". De pekar på meningen:

”– Det är en framgång för Sverige. Det innebär att takten i återvändandet kommer att kunna öka, säger justitie- och migrationsminister Morgan Johansson (S).” 

Pojkarna fortsätter fråga: “Sara, vad menar han? Vad betyder ordet framgång?” Jag försöker förklara, men orden fastnar i halsen när pojkarna förstår att det verkligen betyder att Sveriges ansvarige minister inte vill att de ska få bo kvar i Sverige och att det är bra att det ska gå snabbare att låta människor återvända till Afghanistan. Pojkarna sjunker ner på golvet i korridoren. Jag sätter mig bredvid dem och där sitter vi sida vid sida. Jag som var på väg hem till fredagsmys med min familj och pojkarna som hjälplöst tittar på mig och säger: “ Vi åka tillbaka nu? Vem åka? Alla? När, vi åka?” Vi kan inte hålla tårarna tillbaka. Där sitter vi mitt i korridoren och tårarna trillar på oss alla tre. “Vem hjälpa oss? Kan du hjälpa oss?” Frustrationen skriker i min kropp. Vad kan jag göra för att hjälpa?

Texten ovan skulle kunna vara hämtad från vilken skola som helst. Nej förresten, inte vilken skola som helst. Vissa kommuner väljer ju att inte ta emot mer än ett fåtal nyanlända och väljer således att inte vara solidariska med övriga kommuner. Förlåt, inte alla skolor alltså, men de som gör det vittnar om liknande berättelser som den jag var med om. Skolan blir den enda tryggheten dessa ungdomar har och vi lärare har ett enormt uppdrag i att finnas där för dem. Det är svårt och tungt uppdrag för oss, men ingenting i jämförelse med vad de ungdomar som avvisas känner.

Åldersbestämning

Lärare i olika delar av landet berättar också om att de blivit ombedda att hjälpa Migrationsverket med åldersbestämning av eleverna. En del Gode män berättar om samma sak fast då gäller det att de HVB-hem som ungdomarna bor på “hjälper” Migrationsverket med åldersbestämningen genom att uttala sig om hur gamla de tror att ungdomarna är. Enligt Rättsmedicinalverket finns inga säkra medicinska metoder för att åldersbestämma människor däremot finns det en del metoder för att uppskatta ålder:

”Metoder som används i olika länder och sammanhang är till exempel tandmognadsbedömningar och röntgen av skelettdelar i hand, handled och nyckelben”. 

Åldersbestämning kan vara viktigt av olika skäl. För kommunerna blir det en kostnadsfråga då åldern avgör om det är kommunen eller staten som ska stå för kostnaderna och för rättsväsendet spelar det naturligtvis roll om personen är 15, 18 eller 21 år. En principiellt viktig dom har avkunnats av förvaltningsrätten i Härnösand. I domen framgår det att enskilda kommuner inte kan åldersbestämma personer.

Jag förstår absolut vikten av att åldersbestämma människor, men jag tycker att det är totalt vansinnigt att skolor och HVB-hem ens tänker tanken att försöka sig på att göra det. Jag blir så otroligt upprörd över dessa gissningslekar som avgör unga människors liv och framtid. Varken skolor eller HVB-hem ska syssla med att åldersbestämma människor och om chefen tycker ni ska det – tänk själva och vägra.

Nu kommer säkert många läsare ropa att jag är naiv och “hur ska vi kunna hjälpa dessa afghaner när vi inte ens har råd att hjälpa våra gamla på äldreboenden?” ”Klart att de måste skickas tillbaka – vi ser ju tydligt att de är över 18. De har ju skäggväxt”, och så vidare och så vidare…

För mig är det självklart att vi i Sverige kan och ska hjälpa till. Vi har råd och möjlighet om vi prioriterar och prioriterar om våra resurser.

Samtidigt som Migrationsminister Morgan Johansson citeras i media kring att det är  “En stor framgång för Sverige” och att “takten i återvändandet nu kommer att kunna öka” kan man på Utrikesdepartementets hemsida läsa att svenska medborgare avråds från att resa till Afghanistan:

”Svenska medborgare i Afghanistan erinras om den generella risken i hela landet för kidnappningar och andra terrordåd. Risken för sådana dåd bedöms hög.” [..]

”Risk för att drabbas av terrorhandlingar föreligger i hela Afghanistan och för samtliga personer som vistas i landet. Allmänna råd är att vara påläst och medveten om de hot och risker som finns. Man bör vara uppmärksam på sin omgivning och på det som verkar udda eller avvikande i sammanhanget, särskilt på platser med folksamlingar som offentliga platser eller i och omkring offentliga byggnader.”

Tydligen är det en stor framgång för Sverige att skicka tillbaka människor till detta land som svenska medborgare inte ska vistas i. Hur tänkte ministern nu?

Det många inte känner till är att en stor del av de ensamkommande afghanska barnen/ungdomarna tillhör en minoritetsgrupp som kallas Hazarer och som under en längre tid utstått förföljelse av talibanerna och Islamiska Staten (IS). Många av hazarerna från Afghanistan har varit på flykt under en längre tid och bott i till exempel Pakistan eller Iran innan de kom till Sverige. (migrationsverket.se, 21/1 2016) Vilket land tycker ministern att de ska de skickas tillbaka till?

Pojkarna och jag kramar om varandra i korridoren. Försök nu ha en bra helg säger jag i något försök att trösta. Du också, säger de. “Du känna många. Du känna någon som förstår? Finns någon som förstå att vi måste göra kaos nu? För oss fängelse många år bättre än åka tillbaka. Finns någon som förstå?”

Jag svarar pojkarna att vi är många som bryr oss om dem och förstår dem här och nu, men om de som bestämmer förstår vet jag inte.

Jag lovade pojkarna att jag ska göra vad jag kan för att sprida deras ord. Finns det någon som bestämmer som förstår? Finns det någon som bestämmer som kan hjälpa?

/ Sara

Reagera på inlägget:

Det pågår en desperat jakt efter oss lärare där ute

– Är du nöjd med ditt nuvarande jobb eller kan du tänka dig att jobba på vår skola? Vi har fina lokaler och snälla elever. Det är sällan slagsmål och du kommer få bra betalt.

Under sommarlovet har både jag själv, vänner och kollegor blivit uppringda av mer eller mindre desperata rektorer som söker efter personal med ljus och lykta. Rektorer verkar göra vad som helst för att åtminstone ha en fysisk person framför eleverna när terminen drar igång om ett par veckor. Så många av mina vänner och kollegor som faktiskt byter jobb inför detta läsår har jag aldrig tidigare varit med om. I år har det, under våren och sommaren, varit ett lärarnas silly season och transferfönstret har varit vidöppet!

Konkurrensen om legitimerade lärare är stenhård och lärarbristen har slagit till med full kraft. I skrivande stund (2/8) får jag via Platsbanken 2 924 träffar på lediga jobb som grundskollärare och 577 gymnasielärare. Socialsekreterare, som också anses vara ett bristyrke, ger 1 460 träffar.

Rekryteringen har också nått nya höjder som lärare inte är vana vid. Det rings, skickas mail, skrivs i facebookgrupper och skickas meddelande på facebook och twitter. De rektorer som tror att de kan rekrytera endast genom att låta annonsen finnas på Platsbanken blir utan tvekan sist på bollen och får ofta noll sökande till sina tjänster. Det verkar dock finnas någon form av hederskodex bland rektorerna. De raggar inte folk inom samma kommun – i alla fall inte inom samma område. Där verkar gränsen gå. Däremot hör jag många rektorer säga: “Men jag kan ju inte hindra mina anställda från att locka hit lärare de känner, även om det är grannskolan”. Så hur är det med rekryteringsmoralen? Kan rektor ens ha någon moral i detta läge? Jag avundas verkligen inte rektorerna. Hur ska de kunna ha semester och koppla av när de vet att flera klasser står utan lärare till hösten? Ett flertal som jag pratat med har fått avbryta sin semester för att försöka ro rekryteringen i hamn.

Risken blir att rektor blir så desperat efter personal att det missas att tas referenser och att nästan vem som helst anställs. Det kan få långtgående konsekvenser. Det är absolut inte så att vem som helst kan hoppa in och lära barn läsa och skriva, men det begriper vi nog alla?

Att vara lärare har idag blivit något som många 19-20-åringar gör i väntan på att utbilda sig “på riktigt”. Jag förstår att obehörig personal anställs då det faktiskt inte finns legitimerade lärare att få tag på. Men det gör att arbetsbelastningen på oss andra ökar, då vi måste handleda och hjälpa dem med arbetet och ansvara för betygsättningen. Här måste befintlig personal få nedsättning i tid för att detta ska kunna genomföras. Det är inte rimligt att handledningen läggs utanpå allt annat arbete.

Det är av yttersta vikt att det satsas på de lärare som väljer att vara kvar på sin arbetsplats. Många lärare som erbjudits ett nytt jobb har gått tillbaka till sin arbetsplats och sagt att de kan tänka sig att stanna kvar om arbetsgivaren på den befintliga skolan kan matcha den nya lönen. Hittills har jag aldrig hört att någon rektor betalt sin lärare för att faktiskt stanna kvar. Händer det? Att få högre lön på ett nytt jobb är så klart bra, men verkligen inte allt. En dräglig arbetsmiljö där du får uppskattning är minst lika viktigt. En arbetsmiljö där slagsmål inte är vardagsmat och det finns ett fungerande elevhälsoarbete som kan avlasta läraren är också av vikt. En skola utan ett fungerande elevhälsoteam är ett sjunkande skepp. En arbetsmiljö där du har förutsättningar att bedriva en fullgod undervisning är det viktigaste. Jag har sett exempel på lärare som blev hotade och slagna, lärare som inte hade möbler till sina elever förrän runt novemberlovet, whiteboarden var monterad så att läraren endast kunde se halva klassen om hen stod och skrev på tavlan, lärare som inte fick köpa in tryckta böcker då alla pengar gått till digitala läromedel. Detta trots ett icke fungerande nätverk. Listan kan göras lång på idiotsaker som inte ska behöva ske i svensk skola 2016. Inte konstigt att man väljer att byta jobb under sådana förutsättningar. Förutsättningar som många gånger är ganska enkla att lösa om man bara vill. Rektor måste dock få förutsättningar att göra den miljön fungerande av politiker, som i sin tur måste inse att rektors arbetsmiljö är orimlig. Rektor är bakbunden av kravet på att till varje pris hålla budget.

Det blir många måsten i texten, men nu måste verkligen kommunerna inse att de är tvungna att se till att arbetsmiljön är bra. Frågan jag ställer mig är om kommunerna verkligen klarar detta uppdrag?

Läsåret 2016/17 måste bli året då politiker både nationellt och ute i kommunerna inser att de måste satsa på att behålla sina lärare och rektorer. Det måste bli året då vi gemensamt kämpar för en fungerande arbetsmiljö och då kanske kan locka tillbaka några av alla de lärare som faktiskt valt att lämna läraryrket. 2016/17 måste bli året då politikerna lyfter blicken och inser att de måste ta ett helhetsgrepp om svensk skola. Det tog tydligen lite mer än 100 dagar att fixa till den…

/ Sara

Reagera på inlägget:

Inför ”special-vägledare” för elever med särskilda behov

Som studie- och yrkesvägledare för bland annat elever med särskilda behov lär jag mig en hel del om elevernas rätt till stöd både i och efter skolan.

Det är inte några kunskaper man får med sig från utbildningen till studie- och yrkesvägledare utan sådant man lär sig medan man arbetar med målgruppen. Det är inte utan att man känner sig vilsen och rådvill i början innan man lärt sig vilka rutiner och myndigheter som gäller för stöd och hjälp för unga med funktionshinder. Idag har jag byggt upp en kontaktpersonsbank av tjänstemän på Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan och inom kommunen som alla kan vara till stöd för ”mina” elever.

Vissa elever behöver verkligen ett starkt och gärna sammansvetsat nätverk av olika yrkeskompetenser: tjänstemän inom kommunen, habiliteringen, arbetsförmedlingen, försäkringskassan, högskolepersonal, skolkurator, skolsköterska, speciallärare och studie- och yrkesvägledare, för att stötta dem i deras skolgång och överbrygga eventuella hinder.

Studie- och yrkesvägledare borde ges möjlighet till specialisering för dessa elevers bästa. Det vore bra för eleverna också att känna att de har med en expert att göra och inte en allmänvetare som skaffat sig vissa expertkunskaper under resans lopp.

Schemalagd ”SYV”-tid för målgruppen är en till möjlighet för att ge dessa elever ordentligt stöd och hjälp att planera sin framtid. Mer och bättre studie- och yrkesvägledning för elever med särskilda behov behövs. Med risk för att bli tjatig: Jag tror på att införa ett ämnesövergripande tema/ämne typ arbetslivskunskap för att underlätta för målgruppen och för alla andra elever också!

Reagera på inlägget:

Lär oss mer om mobbning på lärarutbildningen

En fördel med att vara engagerad i någon av LRs studerandeföreningar lokalt är att man kan bjuda in föreläsare om just de ämnen man vill lära sig mer om. Det var också precis vad vi gjorde i LR Stud Växjö när vi hade årsmöte i början på februari. Då bjöd vi in Håkan Wetterö (www.uppbilda.se) som pratade om mobbning. Två timmars föreläsning, även om den var bättre än majoriteten av föreläsningarna på universitetet, är verkligen inte nog för ett sådant viktigt ämne. 

Min inställning är att om inte eleverna är trygga i skolan så lär de sig ingenting. Och vad värre är, mobbning beräknas leda till 45 självmord om året bland unga (http://www.svt.se/nyheter/inrikes/mobbning-raknas-leda-till-45-sjalvmord-om-aret) och för andra leder det till ärr för resten av livet. 

Som Håkan sa på vår föreläsning så är oftast det värsta inte mobbningen i sig utan att ingen vuxen gör något. Men hur förbereds vi lärare egentligen för att kunna motverka mobbning? På Linnéuniversitetet får vi en 7,5-poängskurs där konflikthantering, sociala relationer och ledarskap ska samsas. Tänk då på att konflikter och mobbning inte är samma sak. Detta är alldeles, alldeles för lite. Jag kan inte nog poängtera hur dåligt jag tycker det är. På en fem års lång utbildning får vi alltså cirka fyra veckor där allt vad sociala relationer (också en superviktig del för att främja lärande), ledarskap (ytterligare en superviktig del) och konflikthantering ska ingå. Samtidigt skriver vi tre uppsatser på 15 poäng vardera och har 210 poäng ämneskunskaper. Det utbildar kanske kompetenta ämnesexperter som kan gå vidare till forskning med en stabil grund i vetenskapsteori och forskningsmetodik, men det ger inga goda ledare, relationsbyggare eller trygghetsskapare.

Fokus har länge legat på att skapa en bild av den ideala läraren som en ämnesexpert som endast planerar, genomför och utvärderar undervisning. Samtidigt har man smutskastat den sociala delen av lärarskapet som något ovärdigt en akademiker. Är detta möjligen orsaken till den ynkliga, rent av skrämmande lilla, del som sociala relationer, konflikthantering och mobbning utgör i lärarutbildningen? Tvärtom är det en vetenskap i sig att bli en god ledare och att främja ett gott klimat i skolan. 

Jag vet att jag och många andra lärarstudenter gärna hade bytt ut 60 poäng eller mer av ämneskunskaper och uppsatsskrivande mot större kunskaper om sociala relationer, konflikthantering, mobbning och ledarskap. Även inom dessa områden bör lärare vara experter. Men det blir man inte på en 7,5-poängskurs.

Reagera på inlägget:

Sidor