Annons

Kusligt att vi behöver ställa oss den frågan i skol-Sverige idag

Kevin B. Smiths och Kenneth J. Meiers bok ”The Case Against School Choice” är högaktuell läsning I Sverige idag. Boken som kom ut första gången 1995 fick en ny utgåva 2015 och innehåller en empirisk analys av vad marknadsreformer och skolval utlovat jämfört med hur det faktiskt blev.

För oss i Sverige är det igenkännandet som gäller (tyvärr). Det enda är att vi vandrat ut längre på den neoliberala grenen än något annat land. Vi var inte helt ensamma därute på grenspetsen, men Chile som var vår enda följeslagare, på resan in i en skolmarknad à la Milton Friedman, backade för några år sedan från dessa reformer på grund av de stora sociala konsekvenser och segregation de medförde. Nu är vi ensamma där ute.

Den svenska resan mot ett neoliberalt skolsystem började egentligen med läraravtalen och kommunaliseringen i början av 1990-talet. Det är för få som lyfter upp att den typen av decentralisering och splittring av ansvar som kommunaliseringen var är en viktig del i en neoliberala agenda.

Nästa steg var naturligtvis när man efter ett hafsigt förberedelsearbete av Anders Hultin (som sedan liksom många i hans krets tjänade pengar på att driva skolor) beslutade att realisera Milton Friedmans dröm om en skolmarknad. Kent Werne skriver om detta i den nya LO-rapporten om skolor och vinster.

Det var verkligen drag under galoscherna i regeringen den hösten: ”Vi ska hitta en formel där pengar tickar ut när en fristående skola godkänts” lovade den då nyutnämnde moderate utbildningsministern Per Unckel enligt Werne. Werne berättar också att Hultin under sin tid som vd för JB Education berättade för lärarna hur mycket han hade influerats av just Milton Friedmans idé om skolpeng. Och  i förordet till Timbros nyutgåva av ”Frihet att välja” skriver Johan Norberg återigen enligt Werne att ”1992 blev Sverige det första landet i världen att anamma Friedmans idé om skolpeng”.

För Sverige är det Smith & Meier beskriver högintressant och som sagt mycket aktuellt. För vad de gör är att de utgår från de utfästelser som tillskyndarna gjorde och analyserar om det finns empiriska evidens för att de viktiga ingredienserna i marknadsmodellen fungerar. Och de kommer fram till samma sak som Skolverket en gång gjorde. Att nej – så har inte blivit fallet.

Om segregationen som alla som jobbar i skolan i Sverige vet förstärks av skolvalet skriver de att de inte kan hitta någon evidens för att föräldrar väljer skola efter kvalitet. Vad som däremot är uppenbart, menar de, är att de med hjälp av sin skolpeng (am. voucher) ”shoppar” skola efter ras och religion. I Europa använder vi sedan andra världskriget inte rasbegreppet på det sätt man gör i USA, men vi vet också här från både Jenny Kalstenius och Anders Trumbergs forskning (för att nämna två) att skolvalet sker utifrån etniska principer där en av de starkaste drivkrafterna är att svenskfödda använder skolvalet för att inte beblanda sig med invandrade svenskar.

Smith & Meier hänvisar också till forskning från hela världen som visar samma sak. De menar att det är mycket tveksamt om offentliga medel ska användas på det sättet. De pekar också på att denna segregation naturligtvis inte bara försiggår mellan offentligt drivna skolor och privatskolor utan också mellan offentliga skolor. Det är skolvalet som ger föräldrarna den här möjligheten till ras- och religionsshopping och till detta sanktionerade av staten.

Ännu en för Sverige intressant observation de gör är att själva decentraliseringen av skolsystem verkar motverka skolans syfte i samhället. De menar att det finns tydliga signaler om att ett skolsystem fungerar bäst med en stark central styrning. Det här är något som vi i Sverige har gjort ett enormt stort barnexperiment kring.

Det är väl etablerat idag att kommunaliseringen var ett stort misslyckande. Det bör också nu vara ganska uppenbart att alla de insatser som gjorts från staten sida i det svenska skolsystemet, med kursplaner, statliga fortbildningsinsatser, statliga lönesatsningar etc. är orsaken till att skolans kräftgång har avbrutits. För att citera Göran Persson i kommunaliseringspropositionen: ”Utan en stark central styrning av skolan hade det, …, knappast varit möjligt att genomföra dessa stora förändringar av svensk skola”. (Att han sedan drar slutsatsen att riva upp detta är en intressant vändning).

Det finns all anledning att återigen läsa Per Molanders ESO-rapport som han vad gäller skolan avslutar med följande:

Staten bör återta det fulla ansvaret för hela skolsystemet för att de nationella intressena knutna till utbildningssystemet ska kunna tillgodoses på̊ ett adekvat sätt. Den fria etableringsrätten och de privata skolorna bör avvecklas.

Skolvalet avvecklas och ersätts med en möjlighet att uttrycka rangordnade önskemål om skoltillhörighet som stäms av mot samhälleliga mål om likvärdighet och integration.

Det blir också slutsatsen när man läser Smith & Meier, som till skillnad från de utopier formulerade av Hayek och Friedman som den svenska modellen formades efter, bygger på nedslående empiriska resultat som vi känner igen.

Är rätten att tjäna pengar på skola och undvika mörkhyade viktigare än samhällets demokratiska fundament. Den frågan är kuslig att vi behöver ställa oss i Sverige idag.

Reagera på inlägget: