Ulf Kristersson har presenterat sin regering och sina ministrar på Utbildningsdepartementet. Det blev som väntat ett departement som hamnar i Liberalernas händer.

Mats Persson kommer att bli utbildningsminister och chef på departementet och rimligen hantera framför allt den högre utbildningen medan Lotta Edholm blir skolminister.

Mats Persson är ett mindre känt namn inom skola och utbildning. Det är svårt att sia om vad den utnämningen kommer att leda till.

Lotta Edholm är däremot ett välkänt namn. Hon har bland annat varit skolborgarråd i Stockholm och jag känner henne som en i skolfrågor både kunnig och engagerad person. Om man tittar på de namn som figurerade som möjliga kandidater var detta ett bra val.

Men det finns en i sammanhanget allvarlig belastning på henne. Hon har suttit i styrelsen för skol- och förskoleföretaget Tellusgruppen och ägde aktier i bolaget fram tills nu. Det är svårt att inte se det som ett jävsförhållande även om hon nu lämnar det uppdraget.

Vi vet heller inte hur politiken på departementet i praktiken ska styras med en trepartiregering som har en överrock av ett fjärde större parti inne på Rosenbad. Alla regeringsbeslut ska ju vad jag förstår prövas mot dem. Vilket för mig rimmar illa med regeringsformens avsikter.

”Hatten av för Anna Ekström”

Det kan vara på sin plats att säga något om de ministrar som avgick. Om vi börjar med Anna Ekström så har hon varit en av de kunnigaste och skickligaste utbildningsministrar vi har haft i Sverige. Hon arbetade metodiskt med utredningar och genomtänkta förslag. Hennes tid som departementschef lämnar efter sig en stor bank av kunskap och förslag jag hoppas en ny minister inte bara skyfflar åt sidan (det fanns en tendens av okunskap om allt det som är berett i det avtal som signerades på Tidö slott).

Hatten av för Anna som dessutom hade en ovanlig förmåga att kombinera intellektuell förmåga med integritet och empati – en ovanlig kombination.

Lina Axelsson Kihlbom lämnar också departementet men efter betydligt kortare tid och ingen större möjlighet att påverka. Lina förtjänar dock en eloge för sitt engagemang och tydliga röst för likvärdighet genom många år.

Så då är kabinettet på plats. Det finns också återigen en överenskommelse. Nu återstår bara att se vad som kommer att hända.

Jag tror att det är bra och avgörande för framtiden att det nu finns en stark lärarfackförening som kan tala tydligt. Lärarnas röst behövs allt mer. Inte minst eftersom många frågor lärare tycker är viktiga. Frågor som lyser med sin frånvaro i politiken just nu.

Vi lever i en spännande tid med en ny regering snart på plats. Lärarbristen blir också allt mer akut och det finns frågor att ställa sig kring betygsinflation med mera.

Men en helt annan sak tilldrar sig mitt intresse. Den nydisputerade forskaren Stina Jerdborg som har tittat på hur rektorsutbildningarna fungerar säger i en intervju i Skolporten att det som överraskade henne var att:

”…rektorerna inte nämnde tidsbrist som förklaring till sina tillkortakommanden när det kommer till att leda skolornas kärnverksamhet kring undervisning och lärande och att organisera för det. I stället var de väldigt raka med att de helt enkelt inte förstod sig på sina verksamheter. Det här gällde främst rektorer som hade bytt skolform och som var tvungna att lära sig grunderna i den verksamheten. Tanken med åren i utbildning och arbete är ju att rektorerna ska lära sig att bli ledare, men utan kännedom om verksamheterna fick de dessutom mycket annat som de var tvungna att sätta sig in i. Det handlar om allt ifrån hur lärare arbetar i skolformen till hur elever i de åldrarna lär sig. De rektorer som kunde sin verksamhet utan och innan hade inte alls den typen av svårigheter, de hade väldigt goda möjligheter att verka som pedagogiska ledare direkt.”

”Jag har hört många lärare sucka”

Det här var väldigt intressant. Jag har hört många lärare sucka över att de har varit ledda av rektorer som kommer från andra verksamheter och skolformer. De har inte upplevt att deras chefer har pratat om rätt saker och inte har förstått dem. Och nu finns det alltså forskning som visar att dessa lärare har rätt.

Vilket också leder mig till att tänka på hur man förändrade reglerna för vem som fick bli rektor i svensk skola. Vi hade en period när den enda regleringen som fanns var att den som skulle anställas till rektor skulle ha visat ”pedagogisk insikt” eller som skolhistorikern Hans-Albin Larsson uttryckte det ”Till rektor kan vem som helst anställas”. Detta var efter kommunaliseringen och när målstyrning var det allena saliggörande i svensk skola.

Men innan dess hade vi faktiskt ett reglemente som sade att den som skulle anställas till rektor skulle ha minst fem års erfarenhet av att undervisa på det stadium man skulle bli rektor på. Det vill säga: Vi hade ett system som erkände just det som Stina Jerdborg i sin avhandling visat.

”Att hjälpa lärare utveckla undervisning”

Skolan är en komplex verklighet och du behöver känna till de specifika utmaningarna i och med en viss skolform eller stadium för att kunna fungera väl som ledare. Speciellt om du ska kunna jobba med det viktigaste – hjälpa lärare att utveckla undervisningen där.

Vi behöver vända tillbaka till en professionell syn på undervisning där kunskaper som finns i skolan värderas högre än modenycker i managementteorier.