Annons

Så kan 2017 bli ett ännu bättre skolår

Det lackar mot jul och det kan vara dags att avsluta läsåret med en liten tillbakablick. Jag läste genom vad jag skrev vid samma tid förra året och slås av att det då fortfarande fanns ganska lite hoppfullhet i det jag då skrev. I år känns det lite annorlunda. Det arbete som har lagts ner i skolor runtom i landet har gett visst avtryck i både Pisa och i Timss men också i andra mätningar som vissa tekniska högskolors diagnostiska prov. Det visar att det går att påverka skolan genom både debatt och politik. Annat som är positivt är att vi har fått en skolkommission som arbetar och som verkar vara villig att lämna skarpa förslag nästa år. För även om det har vänt uppåt till de låga nivåer vi hade för några år sedan så innebär det inte att vi kan slå oss till ro. Vi kan dra en suck, låta axlarna sjunka lite men sedan måste vi hugga i igen.

Inte minst gäller det den utmaning som för allt fler nu blir allt tydligare. Det är väl egentligen bara en del nationalekonomer och en del till näringslivets mest hårdhänta falanger anknutna forskare som förnekar det som är uppenbart för alla som arbetar i skolan. Annars finns det också i de mer marknadsvänliga kretsarna nu en allt större insikt om detta. Till exempel har både Timbro och Academedias ledningar tydligt markerat att detta är den viktiga politiska frågan framöver. Det handlar såklart om att likvärdigheten kontinuerligt försämras. Något som man inte ska bli förvånad över när man släpper ett skolsystem så fritt både till lokala beslutsfattare men ovanpå det inför det mest marknadsorienterade skolsystemet i världen. Alla internationella erfarenheter av mer moderata sådana system runtom i världen pekar i samma riktning.

Vad jag önskar inför det nya året är:

* Ett socioekonomiskt finansieringssystem som garanterar att varje rektor och lärare har möjlighet att utföra sitt uppdrag. I skapandet av ett sådant ska inga andra hänsyn tas än till det.

* En modifiering av skolvalssystem och etableringsrätt som gör det möjligt att skapa skolor som är en mötesplats för barn från olika bakgrunder och som möjliggör långsiktiga investeringar i skolor. All skolverksamhet ska naturligtvis stå under demokratisk kontroll i kommunerna och äga rum under full insyn.

* En fördjupad diskussion om hur vi ska ge mandatet åter till lärarkåren att utveckla sin profession. I det krävs både lönebildningsmodeller, karriärsystem och en fördjupad diskussion om hur undervisningskonst kan bli centralt för både fortbildning och lärarutbildning samt en fortsatt satsning och utbyggnad av det kollegiala lärandet och strukturer för det. OECD hade kloka tankar kring lärarutbildning. Ta dem på allvar!

* En regional stödstruktur för små och medelstora kommuner. För att skapa en sådan organisation kan man lägga ner Skolinspektionen. Man behöver tänka ut hur man ska kunna följa upp och inspektera skolor på ett mer konstruktivt sätt kopplat till utvecklingsstöd.

* Ett tydligare regelverk som gör det omöjligt att ta ut den typen av vinster som man gör idag inom skolverksamhet i Sverige.

* En initierad skoldebatt som handlar om skolans hela uppdrag – för alla barn – inte en mediestyrd polariserad och symbolpolitisk sandlåda.

Med detta önskar jag en god jul och ett gott nytt, ännu bättre, skolår 2017!

Reagera på inlägget:

Det är dags att bygga upp en skola för alla igen

Grattis Skolsverige!

De svenska resultaten har förbättrats och OECD gör bedömningen att resultaten kan innebära en minskning av hastigheten i den historiskt stora försämringen eller början till en upphämtning. Det är oerhört glädjande nyheter för alla som arbetar i skolan. Jag måste i det sammanhanget göra en pudel. Jag angav matematiklyftet som huvudförklaring till förbättringen i Timss och trodde inte på förbättring i läsning i Pisa. Men när vi nu förbättras i allting är det naturligtvis delvis en felaktig analys. Det är hårt arbete ute i skolor och, tror jag, en effekt av kursplanearbete och arbete med att säkra att elever går i mål som ger en förändring. Ett ökat fokus på kunskaper och elevers kunskapsutveckling är en rimligare förklaring till dagens resultat än matematiklyftet.

Det är roligt att ha fel på det här sättet! Jag vill fortfarande betona att jag tror att matematiklyftet, läslyftet med mera kan komma att ha en väldigt stor betydelse för svensk skolas utveckling på sikt om vi håller i de kollegiala utvecklingsformer som de representerar. Och det kräver beslut och långsiktiga insatser ute i skolorna.

Men när glädjeyran lägger sig lite måste vi också se att den senaste mätningen visar på fortsatt oerhört allvarliga tendenser i den svenska skolan. Det gäller likvärdigheten där Sverige nu är under genomsnittet i OECD. Vår svenska skola är alltså sämre på att kompensera för olikheter i hemförhållanden än de flesta länder i OECD. Vad har det blivit av vårt jämlika land? Svaret är marknadsskola.

Jag återkommer till det men vill först lyfta ett annat oerhört viktigt resultat från den här omgången av Pisa. I Pisa 2012 fanns det enligt OECD ingen skillnad i resultat mellan friskolor och kommunala skolor i Sverige efter att man kompenserat för familjebakgrund. Nu redovisar OECD att de kommunala skolorna presterar bättre än friskolorna efter sådan kompensation. Det här är något som jag tycker att alla de kommunalt anställda lärarna, rektorerna och förvaltningscheferna verkligen ska sträcka på sina ryggar för. Det är så vanligt, inte minst från näringslivets tankesmedjor att peka på friskolor som de bra skolorna och de kommunala som de dåliga. Pisa säger nu att det är tvärtom. En rimlig tolkning är att det är de 10–20 % som de vinstdrivande skolorna tar bort i vinst, de besparingar man gör i lärarbehörighet och lärartäthet som gör att barn i deras skolor helt enkelt inte får så höga resultat som de skulle kunnat få. 

En annan reflektion utifrån detta är att jag är mycket fundersam över varför inte SKL går ut i polemik mot näringslivets bashing av kommunala skolor. Varför sträcker man inte på sig? Varför gör man inte en nationell kampanj där man beskriver att man trots att man tar emot alla elever gör ett bättre jobb än de som tar emot den skummade grädden? Varför står inte SKL, som ju är kommunernas organ, tydligt på sina egna skolors sida?

Men tillbaka till det som är det riktigt allvarliga med denna sista Pisa-mätning. Anna Ekström twittrade: ”Stor glädje över rejält höjda kunskaper, stark oro över otäckt ökande klyftor. Vår skola ska vara en jämlik kunskapsskola!”.

Bra, och vi var en jämlik kunskapsskola. Men sedan har vi både fallit i kunskaper (där vi nu ser en viss förbättring) men är nu sämre på likvärdighet än de flesta i OECD. Vad har hänt med ”En skola för alla”? Vad har hänt med lika chanser? Vad har hänt med den svenska skolan? OECD kallar sin huvudrapport ”Excellence and Equity”, Excellens och likvärdighet. De betonar likvärdighetens betydelse. Men i Sverige har vi det mest rå-kapitalistiska marknadssystemet i världen där en modell med skolpeng och skolval tillsammans med vinster som motiv mer eller mindre omöjliggör politiska initiativ att komma tillrätta med olikvärdighet och segregation. När nu kunskapsresultaten ser ut att kanske börja förbättras är det hög tid att börja diskutera detta.

Det är också viktigt att debatten om skolan måste handla om mer än om hur skolan kan bli effektivare eller resultaten högre. Vi måste tala om vilken skola och vilket samhälle vi vill ha, om synen på skolans och utbildningens plats i samhället. Och den viktigaste signalen från Pisa-systemet just nu är den som handlar om likvärdighet. Vissa har försökt få oss att tro att de viktiga data vi behöver inför framtida beslut är mätningar av skillnader mellan friskolor och kommunala skolor (och några av dem blev nog besvikna på Pisa-resultatet). Men det är inte alls den information som vi behöver se och ska agera på. Det vi måste bry oss om är hur hela skolsystemet beter sig.

Det är i den frågan intressant att följa amerikansk skoldebatt. I detta kapitalismens förlovade land är debatten ofta mer nyanserad och bredare än vad den är i Sverige. De extrema marknadslösningar vi har i Sverige förs sällan fram i den amerikanska. Ett exempel är en ny rapport från Economic Policy Institute (EPI), en partiobunden tankesmedja i USA, som vill lyfta in låg- och medelinkomstarbetares perspektiv i diskussioner om ekonomisk politik. De släppte i år en rapport skriven av Bruce D. Baker som är professor i Utbildningsteori, -policy och -administration vid Rutgers University. Han gör en genomgång av en mängd olika försök med charter schools (som friskolor med någon form av skolpengsförfarande kallas i USA) och hamnar i slutsatsen att man inte ska avreglera skolsystem och släppa fristående aktörer fria i dem.

Han menar att man måste ha lokal demokratisk kontroll så att det offentliga skolsystemet och friskolorna kan samverka till en så bra situation som möjligt i en lokal kontext. Man kan inte låta friskolor plocka russinen i kakan och lämna åt det offentliga att städa upp i den oordning som uppstår. Han menar också att friskolor och beslutsfattandet kring dem måste vara transparant och offentligt. Friskolor måste helt enkelt stå under demokratisk kontroll och vara ansvariga inför demokratiska system. Hans slutsats är också att system där man blandar konkurrerande skolorganisationer och att vinna marknadsandelar (som i i Sverige) är ett mål i sig själv, inte kommer att fungera tillfredsställande utifrån det allmännas synvinkel.

Han menar att man i USA tydligt kan se hur barns, elevers och skattebetalares rättigheter kränks av friskolor och friskolesystem. Han menar att vi behöver uppmärksamma och problematisera det faktum att friskolor hamnar utanför demokratisk kontroll. Han ser också hur friskolor i USA leder till (där som här) ökad segregation och ökad olikvärdighet och hur de friskolor som lockar till sig de minst krävande barnen drar stor nytta av detta faktum. Han pekar på hur det offentliga skolsystemet sedan står med Svarte Petter i form av kapitalkostnader samt ansvaret för de barn som friskolesektorn inte lockar till sig. Det blir alltså. Detta för att skolan är en verksamhet som behöver planeras och som, om den ska skötas väl och med omtanke, kräver stora kapitalinvesteringar. Han ser alltså precis samma effekter på systemnivå å olika amerikanska experiment som vi ser på i Sverige och som leder till att skolsystemet mer och mer slits itu. Vi har tillräckligt med evidens både i Sverige och i USA m.fl. länder för att kunna säga att det finns ett kausalt samband mellan skolvals- och skolpengsmodeller och minskad likvärdighet samt ökad segregation. Den allvarligaste signalen från både nationella data och Pisa nu är att likvärdigheten i Sverige inte är acceptabel. Vi måste också börja ställa oss de för framtiden helt avgörande frågorna som Baker lyfter i sin rapport:

  • Hur fungerar hela systemet, inte bara en del av systemet?
  • Vilka är kostnaderna för överetableringar, segregation och olikvärdighet. Inte bara ekonomiskt utan för samhället som helhet?
  • Är det ekonomiskt och mänskligt försvarbart att barn pendlar hit och dit mellan olika skolor?
  • Och är det okej att skolans demokratiska fostran läggs ut på entreprenad?

Det är dags för en bred, partiobunden demokratiskt förankrad diskussion om skolans roll i Sverige. Skola är inte en kunskapsfabrik eller något man väljer. Det är en viktig demokratisk institution som alla barn måste gå i. Och den ska vara bra för alla barn. Som exemplet från USA visar är det här inte en vänsterhöger-fråga utan en fråga som rör hur vi ska skapa ett demokratiskt och humanistiskt samhälle byggt på goda kunskaper hos alla medborgare. Det borde finnas en mängd människor inom alla partier som tycker att den extremt neoliberala politiska lobbyverksamhet som bland annat Svenskt Näringsliv driver är för ensidig och för extrem. Vi behöver på ett helt annat sätt än nu sätta skolan mitt i byn och se till att den är en plats där alla blivande medborgare kan få en likvärdig start. Inte minst eftersom vi för framtiden är beroende av en brett bildad befolkning.

Det är dags att bygga upp en skola för alla igen. Och jag vet att Sveriges lärare och rektorer vill vara med i ett sådant bygge. För det är sådana värderingar som driver dem i deras dagliga arbete. Lärare och rektorer vill se alla barn lyckas. Det är dags att ge dem förutsättningar att göra det!

Reagera på inlägget:

Bra gjort, Björklund – eller?

Timss-resultaten har kommit och det gick som en samfälld suck av lättnad genom hela Skolsverige. Jag tror allas axlar sjönk lite grand och lusten att fortsätta arbeta ökade. För ett tag glömde vi bort att vi fortfarande har dåliga resultat och att likvärdighetsproblemen kvarstår. Nästa vecka kommer också Pisa och kanske får vi mer goda nyheter då. Jag tror visserligen inte vi ska hoppas för mycket – ja, det vill säga att jag tror att vi kan ha se ett trendbrott i matematik – men jag ser ingen anledning att tro på en förändring över hela linjen. Framförallt tror jag att det kommer att bli ännu tydligare att skolsystemet dras isär, det vill säga att likvärdigheten fortsätter att försämras. Men, det få vi se nästa vecka. Nu ska vi glädjas åt Timss. Men vem är det egentligen som ska ta åt sig äran och kanske ännu viktigare – varför?

För det första är det ju naturligtvis de lärare vars arbete i klassrummet gett resultat. Men vad är det som har påverkat deras arbete? Min analys, och som jag ser i kommentarer att jag inte är ensam om, är att det i första hand är matematiklyftet. Det faktum att nästan alla matematiklärare i Sverige har lagt ner ett år eller mer på en statlig kollegial fortbildningsinsats märks. Det kan finnas en hel mängd andra saker som också kan ha spelat roll, men om vi gör en analys som bygger på forskning om skolförbättring så är matematiklyftet troligen den viktigaste anledningen. Och då måste vi vara ärliga och ge cred för den satsningen till den regering och den skolminister som satt vid makten när den kom till stånd.

Men vad var det han egentligen gjorde? Är det Jan Björklund och Liberalerna som i sin partiorganisation kläckte den kloka idén om matematiklyftet. Nej, så var det inte. Vad Utbildningsdepartementet gjorde den här gången var att inte komma med en egen idé. I stället vände de sig till Skolverket och undrade vad för slags insats myndigheten skulle rekommendera. Och myndigheten vände sig i sin tur till forskning och ur det arbetet växte satsningen fram. Det kan låta som om jag här förringar Jan Björklunds insats men det är faktiskt inte min mening. Det här är en sida av Jan Björklunds tid som minister som vi inte heller ska glömma. Det fanns faktiskt en hel del väldigt kloka tankar kring forsknings betydelse för skolan i den regeringens arbete. Ett annat exempel är Skolforskningsinstitutet (som man bara kan hoppas får resurser i paritet med sitt uppdrags betydelse) och ett annat var de forskarskolor i ämnesdidaktik som inrättades och som ökade mängden disputerade ämnesdidaktiker tiofalt i Sverige. Det här glöms lätt bort eftersom många tänker på andra inte så forskningsförankrade reformer och på grund av att han samtidigt behandlade högskolor och universitet ganska hårdhänt.

Men satsningen på matematiklyftet visar på något väldigt viktigt. Hur fullständigt avgörande det är att skolpolitik inte får bli symbolpolitik och sandlåda och hur viktigt det är att satsningar är genomtänkta och forskningsförankrade och långsiktiga bortom mandatperioder. Något halvår före senaste valet så råkade jag på den dåvarande statssekreteraren Bertil Östberg och gratulerade honom till att matematiklyftet var en så bra satsning. Till svar fick jag en något cynisk och lakonisk kommentar om att ”Det är inte sådant man vinner val på”.

Nej, tyvärr är det kanske inte det, men matematiklyftet visar på betydelsen av att skolpolitik och skolans utveckling i Sverige inte längre får vara den typen av politik som man vinner val på. Den politik som skolan och alla dess elever behöver måste byggas stadigare än så. En annan sak vi kan lära oss av detta är att det uppenbarligen är med hjälp av statligt ansvarstagande som skolans matematikundervisning nu blir bättre. Alla huvudmän har helt enkelt inte den kompetens som behövs för att sätta ihop den typen av fortbildningar som Sveriges lärare (och i förlängningen elever) behöver. Och de tar heller inte ett nationellt ansvar när det behövs. De har inte den överblicken.

Reagera på inlägget:

Halleluja – Skolverket erkänner pluralism

Pedagogikerna är ett svåruttalat och ovanligt ord (≈800 träffar på Google och det blir felmarkerat av ordbehandlaren) som Skolverket använder i en intressant kommentar till TALIS-rapporten (s.60). Man skriver:

”TALIS undersöker i vilken mån lärare har en konstruktivistisk syn på lärande. Konstruktivism har sin grund i bl.a. Piagets forskning om barns utveckling och kännetecknas av att barn genom att interagera med andra människor och objekt i sin miljö, kan forma en förståelse om hur världen ser ut. Enligt denna syn blir läraren mer en handledare än en förmedlare av kunskap. 

Konstruktivism ses i TALIS som motpolen till förmedlingspedagogik, som åsyftar en undervisningssituation i traditionell mening, där en överföring av kunskap sker från lärare till elev och eleven blir en mottagare av kunskap. Användandet av förmedlingspedagogik bygger på förutsättningen att det finns en objektiv värld av kunskap som kan beskrivas i läro- och kursplaner och läroböcker. De två pedagogikerna kan naturligtvis fortleva parallellt och användas framgångsrikt i olika sammanhang.”

Jag tycker att det här är en vansinnigt intressant skrivning. Några år tidigare beskrev Skolverket hur den först nämnda ”pedagogiken”, konstruktivismen hade slagit igenom stort inom skola i Sverige. Man skrev 2003 (1):

”En tolkning som utifrån detta synsätt gjordes från såväl statligt, kommunalt som fackligt håll och som fått stor spridning innebär att kunskap inte går att förmedla eller överföra från en individ till en annan, från den som undervisar till den som lär.”

Den ovanstående meningen är naturligtvis fullständigt oacceptabel. Alla människor som har pratat med en annan människa vet att man kan föra över kunskap.

Om vi går tillbaka till det första citatet från TALIS-rapporten så säger det att konstruktivismen bygger på att barn lär sig genom att interagera med andra människor och objekt. Ja det kan väl ingen ha något emot? På samma sätt menar Skolverket, som har till uppdrag att skriva läro- och kursplaner att den andra ”pedagogiken” bygger på ”förutsättningen att det finns en objektiv värld av kunskap”. Ja – gör det inte det? Är inte 1+1=2. Har vi inte demokrati och två njurar, ett hjärta och en lever? Är inte detta lite tramsigt?

Men sedan kommer det som egentligen är något helt enastående. Landet största skolmyndighet fastslår att dessa två ”pedagogiker” kan fortleva parallellt och användas framgångsrikt i olika sammanhang. Det är nästan ett halleluja-ögonblick här. För det första att landets skolmyndighet erkänner sin tro på en objektiv verklighet, men kanske framförallt att man erkänner en pluralism när det kommer till pedagogisk ideologi och metodik som jag mer skulle vilja prata om här än om ”pedagogiker”.

Jag tror vi verkligen behöver föra en diskussion om detta. Både bland pedagogiska forskare, på lärarutbildningar och bland lärare. Under decennier härskade en kunskapssyn som blandade postmodern kunskapsrelativism med det som ibland brukar kallas progressiv pedagogik. Jag tror att det har varit till stor skada för till exempel läroplaners uppbyggnad och lärarutbildningars konstruktion. I de senare blev all annan metodik än den som byggde på den extrema tolkningen av konstruktivism som Skolverket noterade 2003 utpekad som felaktig, omodern, bakåtsträvande och ve och fasa ”traditionell”. Detta när varje lärare vet att fungerande metodik och pedagogik är något mycket bredare än de ensidiga mantra man fick lära sig på lärarutbildningarna.

Ibland behöver elever repetera för att minnas. Ibland lär de bäst av varandra. Ibland behöver de en lärare som berättar för dem och ibland kan de söka kunskap på egen hand. Ibland ska de söka utifrån sin egen lust och eget intresse, ibland är det läraren som ska väcka lust och engagemang eller helt enkelt bara få dem att anstränga sig. Det är bra att Skolverket tydliggör denna pluralism men det behöver nog göras mer genomtänkt och tydligare.

  • (1) Skolverket. 2003. Rapport 221, Lusten att lära - med fokus på matematik.

 

Reagera på inlägget:

Han har skrivit fler rapporter med kraftfull slagsida

I mitt förra blogginlägg skrev jag om en rapport författad av bland andra Gabriel Heller Sahlgren. Jag belyste då det faktum att han är del av en tankesmedja som ser som sin uppgift att marknadsföra marknadslösningar inom skola. Gabriel Heller Sahlgren och hans medförfattare skrev en replik på denna och jag i min tur skrev en slutreplik. Jag kommer här ännu en gång återvända till Gabriel Heller Sahlgren eftersom han gång på gång lyfts fram som forskare i den svenska debatten. Det är viktigt att veta var han står i olika frågor och att han är långt ifrån neutral. Han har i Kanada nyligen publicerat en annan rapport. I den skriver han bland annat: ”Tillväxten av friskolor har lett till förbättrade resultat”.

Nu ska man veta att två delstater i Kanada, Ontario och Alberta, har varit målet för många studiebesök från svenska och internationella politiker och skolmänniskor. Detta eftersom ett reformarbete för att stärka den offentliga skolan, lett av bland andra Michael Fullan, där gett så bra resultat (inte minst i internationella mätningar). Nu vill Gabriel Heller Sahlgren till detta land exportera den svenska marknadslösningen, en lösning från det land som sjunker mest av alla länder i samma mätningar. Intressant.

Han kommenterar visserligen de svenska nedgångarna i PISA men avfärdar dem helt och hållet som ett resultat av pedagogiska förändringar. Dessutom låter han helt bli att redovisa den svenska forskning och de rapporter som visar på minskad likvärdighet och skolsegregation som alla som arbetar i Skolsverige kan se med sina egna ögon. Det är återigen en rapport med kraftfull slagsida. Och han nöjer sig inte med den internationellt sett extrema svenska lösningen. Han rekommenderar faktiskt en ännu mer extrem sådan. Han föreslår för Kanada att de ska:

  • Införa skolpeng efter svensk modell med full täckning för kostnader.
  • Tillåta vinster eftersom dessa konkurrerar mer aggressivt.
  • Införa olika former av outputdata så att föräldrar och elever ska välja bättre.
  • Inte ha de begränsande styrningar som Sverige har som läroplaner, krav på behörigheter hos lärare etc. (Inte minst för fackligt engagerade lärare bör det vara intressant att se att Heller Sahlgren inte vill att arbetsgivarna ska ha några trista begränsande regler som till exempel lärarlegitimationer eller behörigheter att förhålla sig till).
  • Avpolitisera tillståndsgivning så att inte lokal demokrati blir ett hinder i vägen för reformerna som i Sverige
  • Undersök om inte friskolor ska få välja vilka de vill ta in och få ta ut elevavgifter.

Gabriel Heller Sahlgren vill alltså ha ett ännu mer extremt system än det svenska. Han nämner i rapporten Milton Friedmans namn. Men han nämner inte att det system han föreslår är väldigt likt det system som diktatorn general Pinochet på rekommendation av Milton Friedmans lärjungar införde i Chile efter störtandet av Allende. Det systemet har Chile nyligen lämnat på grund av de sociala konsekvenserna av systemet. En annan person som vill ha friskolor av svensk och (tidigare) chilensk version är föga förvånande Donald Trump.

Det han skriver är helt i linje med vad den tankesmedja han tillhör säger, nämligen att de ”tror” att utbildningssektorn inte kan bli bättre utan mer marknadslösningar. Ja, det är också därför man hamnar där man hamnar. Aposteln Paulus definierar i bibeln tro som ”...en fast tillförsikt om det som man hoppas, en övertygelse om ting som man icke ser”. En mer vetenskaplig inställning till skolresultat vore att titta på det som syns. Till exempel de skolsystem i världen som är och blir bättre i internationella mätningar och lägga märke till avsaknaden av marknadslösningar i dem.

Det finns en grundläggande skillnad mellan skola och produktion av saker. Skola är ett i samhället gemensamt åtagande som inte bara handlar om ”produktion” av kunskaper utan också om att bygga gemensamma värden. Det är av bland annat den anledningen som likvärdighet är en så viktig sak i ett skolsystem i ett demokratiskt land. Det är inte tävling som bygger en bra skola utan samarbete.

Reagera på inlägget:

Sidor