Annons

Hejdå, Twitter – jag har tröttnat på mobbningen

Om någon tycker att jag sällan svarar på Twitter så är det en helt riktig observation. Jag har blivit så trött på tonen där att jag har fått flytta appsymbolen några sidor bakåt på min telefon.

Efter att gång på gång fått se hur människor (med flit?) missförstår, blåser upp småsaker och bara är allmänt dryga mot varandra känner jag att jag helt enkelt inte mår bra av att ”finnas där”. Ett oredigerat debattforum där jag inte kan värja mig mot insinuationer och anklagelser är inte något jag vill ska vara min vardag.

Vi pratar om att motverka mobbing i skolan och så har vi vuxna en egen skolgård där mobbing verkar vara regel.

En av de saker jag varit med om på Twitter är att mitt engagemang eller mina värderingar ifrågasätts på grund av att jag försörjer mig själv. Det vill säga att jag tar uppdrag, skriver rapporter och böcker – kort sagt lever som författare (och konstnärer) alltid har gjort. Jag tar betalt för att hålla föreläsningar eller delta i konferenser (och är billig jämfört med många). 

Jag ska inte gå djupare in i det här men detta har väckt indignation på Twitter hos vissa. Min sambo tyckte att det var oerhört roligt när jag för några år sedan kallades ”gåsleverkommunist” på nämnda forum.  Det är ingen fara för mig, men jag har faktiskt en bekant där påhoppen blev så allvarliga att han fick lämna över hanteringen av sitt Twitterkonto till någon annan. Det är synd, för samtidigt är Twitter en fantastisk kanal för att sprida kunskap. En kort text med en länk till en rapport till exempel.

När Twitter är som bäst är det som Skolporten på steroider, vilket för mig in på mitt ämne.

Jag är inte mycket för ordet entreprenör. Det var för den förra regeringen det mest positiva man kunde vara och ett entreprenöriellt synsätt skulle finnas i hela skolan. Alla skulle bli små Ingvar Kamprad och så skulle vår lycka vara gjord.

Det är bara det att för mig är inte entreprenör bara ett positivt ord. Jag har träffat alldeles för många gravt ohederliga entreprenörer i mina dagar för att köpa det. Men det finns en person som för mig gestaltar goda värden i ordet entreprenör och det är Per Reinolf.

För den som inte vet det var det han som startade Skolporten, IFOUS och Arete meritering. Vi har träffats genom åren och vi har sannerligen inte varit överens om allting. Men vad jag däremot har varit övertygad om är att hans drivkrafter har varit att göra skolan i Sverige bättre och han har gjort det med de verktyg och de kunskaper han har. Jag tycker kanske att den kapacitet som finns i Arete skulle finnas i skolsystemet eller att IFOUS verksamhet borde det kanske finnas andra kanaler för. Men när vi nu har ett system där detta inte finns, när huvudmännen och andra har irrat omkring så såg Per Reinolf en nisch, ett behov och byggde upp de här verksamheterna och det har varit väldigt bra för skol-Sverige.

Kronjuvelen för mig är Skolporten. När jag tillfrågas av mina kontakter i andra länder om var man kan hitta bra information om vad som händer i skolan i Sverige så är mitt stadiga svar: Skolporten. De kan tycka att det är konstigt när de förstår att det är en privat tjänst. För det är faktiskt konstigt i de flesta länder – man är där inte så naiv när det gäller pengar och opinionsbildning som vi är i Sverige – men jag försäkrar dem om att det är en organisation med integritet som speglar många sidor av varje konflikt.

Vad skulle jag veta om svensk pedagogisk och annan forskning med relevans för svensk skola om inte Skolporten funnits? Jag tycker att det var ett misstag av Skolverket att för några år sedan avbryta sitt samarbete med Skolporten. De har gjort ett bättre jobb än någon skolmyndighet, eller högskola när det gäller att tillgängliggöra svensk forskning för dem som skulle kunna använda den. Men han har också drivit de här verksamheterna som non-profit. Varför skulle man inte göra det? Vad är den verkliga drivkraften bakom engagemang i skolan?

När nu ännu en skandal briserar i det Sverige-unika systemet med vinster i skolverksamhet, när SFI-studenter (som inte har någon möjlighet att försvara sig) inte får det de vi i samhället vill ge dem på grund av ohederliga entreprenörer. Och detta sker gång på gång. När vi har rapporter som pekar på varför och hur beslutsfattare manipuleras på grund av de pengar som finns att tjäna och när effekten är ett samhälle som söndras av segregation. Då är det väl inte orimligt att prata om både vinstbegränsningar och vinstförbud men att samtidigt inte hamna i en debatt på Twitternivå utan komma ihåg att vi vill ha de engagerade entreprenörerna kvar, vi vill ha ett engagerat civilsamhälle.

En högt uppsatt vd i ett skolföretag frågade mig en gång: ”Vad ska jag göra då? Ska jag omvandla företaget till en stiftelse?”

Mitt enkla svar: ”Ja det vore väl en bra idé”.

Reagera på inlägget:

Kusligt att vi behöver ställa oss den frågan i skol-Sverige idag

Kevin B. Smiths och Kenneth J. Meiers bok ”The Case Against School Choice” är högaktuell läsning I Sverige idag. Boken som kom ut första gången 1995 fick en ny utgåva 2015 och innehåller en empirisk analys av vad marknadsreformer och skolval utlovat jämfört med hur det faktiskt blev.

För oss i Sverige är det igenkännandet som gäller (tyvärr). Det enda är att vi vandrat ut längre på den neoliberala grenen än något annat land. Vi var inte helt ensamma därute på grenspetsen, men Chile som var vår enda följeslagare, på resan in i en skolmarknad à la Milton Friedman, backade för några år sedan från dessa reformer på grund av de stora sociala konsekvenser och segregation de medförde. Nu är vi ensamma där ute.

Den svenska resan mot ett neoliberalt skolsystem började egentligen med läraravtalen och kommunaliseringen i början av 1990-talet. Det är för få som lyfter upp att den typen av decentralisering och splittring av ansvar som kommunaliseringen var är en viktig del i en neoliberala agenda.

Nästa steg var naturligtvis när man efter ett hafsigt förberedelsearbete av Anders Hultin (som sedan liksom många i hans krets tjänade pengar på att driva skolor) beslutade att realisera Milton Friedmans dröm om en skolmarknad. Kent Werne skriver om detta i den nya LO-rapporten om skolor och vinster.

Det var verkligen drag under galoscherna i regeringen den hösten: ”Vi ska hitta en formel där pengar tickar ut när en fristående skola godkänts” lovade den då nyutnämnde moderate utbildningsministern Per Unckel enligt Werne. Werne berättar också att Hultin under sin tid som vd för JB Education berättade för lärarna hur mycket han hade influerats av just Milton Friedmans idé om skolpeng. Och  i förordet till Timbros nyutgåva av ”Frihet att välja” skriver Johan Norberg återigen enligt Werne att ”1992 blev Sverige det första landet i världen att anamma Friedmans idé om skolpeng”.

För Sverige är det Smith & Meier beskriver högintressant och som sagt mycket aktuellt. För vad de gör är att de utgår från de utfästelser som tillskyndarna gjorde och analyserar om det finns empiriska evidens för att de viktiga ingredienserna i marknadsmodellen fungerar. Och de kommer fram till samma sak som Skolverket en gång gjorde. Att nej – så har inte blivit fallet.

Om segregationen som alla som jobbar i skolan i Sverige vet förstärks av skolvalet skriver de att de inte kan hitta någon evidens för att föräldrar väljer skola efter kvalitet. Vad som däremot är uppenbart, menar de, är att de med hjälp av sin skolpeng (am. voucher) ”shoppar” skola efter ras och religion. I Europa använder vi sedan andra världskriget inte rasbegreppet på det sätt man gör i USA, men vi vet också här från både Jenny Kalstenius och Anders Trumbergs forskning (för att nämna två) att skolvalet sker utifrån etniska principer där en av de starkaste drivkrafterna är att svenskfödda använder skolvalet för att inte beblanda sig med invandrade svenskar.

Smith & Meier hänvisar också till forskning från hela världen som visar samma sak. De menar att det är mycket tveksamt om offentliga medel ska användas på det sättet. De pekar också på att denna segregation naturligtvis inte bara försiggår mellan offentligt drivna skolor och privatskolor utan också mellan offentliga skolor. Det är skolvalet som ger föräldrarna den här möjligheten till ras- och religionsshopping och till detta sanktionerade av staten.

Ännu en för Sverige intressant observation de gör är att själva decentraliseringen av skolsystem verkar motverka skolans syfte i samhället. De menar att det finns tydliga signaler om att ett skolsystem fungerar bäst med en stark central styrning. Det här är något som vi i Sverige har gjort ett enormt stort barnexperiment kring.

Det är väl etablerat idag att kommunaliseringen var ett stort misslyckande. Det bör också nu vara ganska uppenbart att alla de insatser som gjorts från staten sida i det svenska skolsystemet, med kursplaner, statliga fortbildningsinsatser, statliga lönesatsningar etc. är orsaken till att skolans kräftgång har avbrutits. För att citera Göran Persson i kommunaliseringspropositionen: ”Utan en stark central styrning av skolan hade det, …, knappast varit möjligt att genomföra dessa stora förändringar av svensk skola”. (Att han sedan drar slutsatsen att riva upp detta är en intressant vändning).

Det finns all anledning att återigen läsa Per Molanders ESO-rapport som han vad gäller skolan avslutar med följande:

Staten bör återta det fulla ansvaret för hela skolsystemet för att de nationella intressena knutna till utbildningssystemet ska kunna tillgodoses på̊ ett adekvat sätt. Den fria etableringsrätten och de privata skolorna bör avvecklas.

Skolvalet avvecklas och ersätts med en möjlighet att uttrycka rangordnade önskemål om skoltillhörighet som stäms av mot samhälleliga mål om likvärdighet och integration.

Det blir också slutsatsen när man läser Smith & Meier, som till skillnad från de utopier formulerade av Hayek och Friedman som den svenska modellen formades efter, bygger på nedslående empiriska resultat som vi känner igen.

Är rätten att tjäna pengar på skola och undvika mörkhyade viktigare än samhällets demokratiska fundament. Den frågan är kuslig att vi behöver ställa oss i Sverige idag.

Reagera på inlägget: