Annons

Trycket på nationella proven har gjort något med lärarkåren

Ett uttryck som använts ganska mycket i engelsk och amerikansk forskning och debatt är uttrycket ”Teaching to the test” Med det menas det fenomen som uppstår när mycket står på spel utifrån enstaka prov. Några av de extrema fallen är från England och USA där skolors existens eller lärares anställning har gjorts beroende av resultaten från eleverna på olika standardiserade prov. Det som händer då är att lärare börjar undervisa i svaren på frågor de tror eller vet ska komma på proven. Man börjar öva barnen på proven.

För ett prov som är tänkt att avspegla till exempel förändringar i elevers kunskaper över tid är detta naturligtvis förödande. Tänk bara på den diskussion vi har haft om att det ska finnas länder som låter sina barn öva på Pisa-frågor så man ska vinna Pisa-tävlingen.

Det finns stor anledning för lärarkåren att börja diskutera det här i det svenska skolsystemet där de nationella proven har börjat få så stor betydelse. Skolors kvalitet är tänkt att bedömas utifrån resultaten, rektorer och lärare bedöms utifrån dem och vi har också hamnat i en diskussion där lärarkårens skicklighet bedöms utifrån hur nära deras betygsättning ligger resultaten på nationella prov för individuella elever. Det är också saker som Skolinspektionen tittar på när de är ute och inspekterar.

Det är viktigt att notera att det här är kan vara en mycket oönskad utveckling som vi verkligen behöver ha en diskussion och där inte minst lärarkåren behöver tänka till.

På just det här området har vi också en mycket kraftfull förändring i lärares attityder över tid. Förändringen är faktiskt så kraftig att jag knappt vet att jag har sett så snabba förändringar i något material av den här sorten någonsin. Trycket på de nationella proven har gjort något med lärarkåren i Sverige. Nationalekonomen Jonas Vlachos har på bloggen Ekonomistas lyft frågan med statistik från Skolverkets analys av de nationella proven. Han har valt ut de här tabellerna:

Och

Förändringarna i svaren mellan 2003 och 2015 är mycket stora. De nationella proven styr allt kraftfullare både hur och om vad lärare undervisar!

Men är det vad som är de nationella provens uppgift? Eller kanske ännu bättre – är det svenska lärares arbete att träna elever på nationella prov eller är det att undervisa utifrån läroplaner och kurs-/ämnesplaner?

Är detta en önskad situation? Är det vad en profession ska göra?

Reagera på inlägget:

Om du sätter många F får du räkna med att bli trakasserad

Jag kommer ut till bilen efter julavslutningen och upptäcker att någon har roat sig med att spotta halstabletter på den. Spott har runnit ner längs rutorna och längs sidan på bilen och halstabletter sitter fast i spottet. I smutsen bak på bilen och på sidorna har någon, med fingret, skrivit ”kuk” upprepade gånger samt ritat snoppar. Tack för den här terminen, liksom.

Det blir  jullov och en kväll runt midnatt. Jag och min 10-åriga dotter ligger under täcket och fnissar som tonåringar åt att vi varit uppe alldeles för länge. Vi borde sova, men bara pratar och pratar och har en sån där härlig stund som man vill ska vara hur länge som helst. Då ringer telefonen. Hemligt nummer. Tusen tankar hinner fara genom huvudet. Har det hänt något? Jag svarar och högljudda rösten i luren frågar: ”Knullar du nu? Gillar du att knulla?”

Snabbt lägger jag på luren och möter min dotters blick. “Det är ingen fara”, lugnar jag henne. ”Det var bara några elever som tyckte det var jättekul att skoja med sin lärare”. Hon sätter sig upp. “Skoja”, säger hon. ”Det var väl inte roligt alls. Jag hann bli rädd.”

Telefonen ringer igen. Och igen. Och igen. Jag svarar inte och har den på ljudlös. Sex missade samtal hade jag just den morgonen. Andra morgnar har det varit både fler och färre. Genom att ignorera att svara har samtalen upphört. Just nu i alla fall.

Harmlösa skämt och tonårsbus eller oacceptabelt beteende? Vissa menar att beteendet borde polisanmälas. Själv har jag landat i att det inte leder till någonting. Polisen har knappt resurser till att utreda mord så hur stor är sannolikheten att de intresserar sig för det här? Det ringdes dessutom från hemligt nummer. Jag förstår att det finns ett symbolvärde i att vissa tycker att man borde polisanmäla, men har valt att inte göra det. Som rutinerad lärare lär man sig mycket fort att ett bra trick är att lära sig känna igen elevernas röster. Jag kan stå med ryggen mot eleverna, veta vem det är som pratar och säga till rätt person utan att se den. Så självklart kände jag igen rösten. Men det blir ändå ord mot ord.

Tyvärr är ovanstående händelse inget unikt för vår skola. En del anser att det hänger ihop med vilka betyg du sätter. Om du sätter många F får du räkna med att bli trakasserad. Själv blir jag väldigt upprörd av ett sådant resonemang. Det är ta mig tusan ingen som ska räkna med att bli uppringd och kränkt nattetid. Det är inte okej. Däremot kan jag förstå att föräldrar och elever kan bli upprörda om betyg sätts på felaktiga eller tvivelaktiga grunder. Det händer tyvärr alldeles för ofta och jag har tidigare bloggat om att Sveriges lärare behöver öka sin kunskap om bedömning.

Varför just jag har blivit utsatt nu kan jag bara spekulera kring och orsaken väljer jag att hålla för mig själv. Det jag dock kan konstatera är att det har påverkat mig negativt. Jag blir ledsen och tom inombords. Varför vill man göra så? Busringa till lärare har väl elever gjort i alla tider, men skillnaden är att de nu ringer nattetid och kommer med rätt mycket grövre grejor än att till exempel rimma på lärarens efternamn.

Jag försöker planera terminen som kommer. Jag stirrar på tangenterna och ingenting händer. Noll inspiration. Jag som har skrivit två böcker som inspirerar andra lärare är helt tom. Kommer inte på en enda idé. Jag brukar bubbla av ideér och tycka att terminsstart är roligt, men inte nu. I mina mörkaste stunder tänker jag att jag inte ska planera ett skit, inte åt enda elev någonsin mer för eleverna vill ju ändå bara dumma sig, kränka mig och inte arbeta med sina uppgifter oavsett hur mycket jag planerat eller utgått från deras intressen.

Sedan samlar jag ihop mig, skärper mig och gör mitt jobb. När inspirationen är totalt slut är det otroligt skönt att ha ett läromedel att luta sig mot. Fram med textbook, workbook och järnstruktur. Helt tvärtemot hur jag brukar jobba. Tipsen och de kreativa lektionerna väller in i sociala medier, men jag känner mig fortfarande bara tom. Till en klass tar jag ett gammalt tema med en skönlitterär bok som jag vet att jag brukar gilla att arbeta med. Tar på mig teatermasken och välkomnar leende eleverna. En efter en kommer de in i klassrummet och tittar på mig med tindrande ögon: ”Hej, vad kul att se dig! Har du haft ett bra lov? Vad ska vi göra denna termin? Å.. jag har saknat dig!”

Lektionen startar och eleverna ömsom fnissar och ömsom gapskrattar. Diskussionerna om boken drar igång och de älskar den. ˝Kan vi inte lyssna tillsammans på kapitel 2 också? Snälla?”

Precis där kommer glädjen med att vara lärare tillbaka igen. Jag är varm inombords och känner att jo, detta är ju kul. Eleverna ger energi och glädje. Jag kör hem och ett nytt tema börjar ta form i huvudet.

 

Reagera på inlägget:

Lärarbristens konsekvenser slår till med full kraft

Lärare runt om i landet genomför just nu muntliga nationella prov i svenska, engelska och matte. Många lärare undervisar i både svenska och engelska och de vittnar nu om hur de fullkomligt går på knäna:

”Sitter och scrollar Platsbanken efter något annat att göra. Funderar seriöst på att ta ett truckkort och omskola mig till något helt annat. Det är den nivån nu.”

Läraren i citatet ovan berättar att hon ska bedöma 60 nationella prov och sambedöma 100 betyg, utöver sina egna, då det inte finns behöriga lärare att få tag på. De har krävt att vikarie ska sättas in och undervisningen brytas under två dagar för att de ska hinna göra klart proven och se till att det går rättssäkert till. Inte förrän läraren och kollegorna drog i handbromsen och vägrade jobba mer än vad de mäktar med sattes vikarie in. Till dess skulle alltså all bedömning av nationella proven ske runt om deras ordinarie lektioner, vilket är helt vansinnigt.

Om vi i skolan ska vara någorlunda trovärdiga i vår myndighetsutövning, som betygsättning faktiskt är, måste vi ges förutsättningar att göra bedömningarna rättssäkert. Vi måste sambedöma och ha tid avsatt för detta. Språklärarna lägger otroligt mycket tid just nu på att genomföra dessa prov och jag vill inte vara utan dem – det är inte det jag säger. Jag gillar de nationella proven och tycker egentligen att de skulle tillmätas en mycket större vikt än vad som görs i dag. I dag kan skolor ha i stort sett hur hög differens som helst mellan slutbetyg och provbetyg på nationella proven utan att något händer. Att sätta höga betyg är busenkelt: barnen blir glada, är barnen glada är föräldrarna glada och är de glada är rektor glad! En glad rektor kan visa på ett högt meritvärde. Och det säger ju sig självt – har en skola högt meritvärde måste det ju vara en toppenskola, eller?

Nej, en skolas meritvärde säger inte ett smack om elevernas verkliga kunskaper. I takt med att lärarbristen ökar, måste organisationen för att säkerställa en rättssäker bedömning också öka. Huvudmännen måste avsätta tid i tjänsterna för att det ska gå att lösa. Låt lärarna slippa en massa arbetsuppgifter som att rast- och matvakta, förlåt, vara rast- och matvärd, så frigörs en hel del tid. De huvudmän som inte har tänkt på att på olika sätt frigöra tid står nu med skägget i brevlådan och försöker panikartat skapa lösningar. Läraren i exemplet ovan blev beordrad av chefen att utföra bedömningarna av NP trots att hen inte undervisar klasserna och att hen tvingas göra sina ordinarie uppgifter samtidigt. Bara för att det sätts in en vikarie på själva lektionen betyder ju inte det att arbetsuppgifterna försvinner, vilket resulterar i att den behöriga läraren går på knäna och funderar på att omskola sig. Snacka om att skolan är inne i en negativ spiral. Vi måste satsa på att behålla befintlig personal samtidigt som vi försöker locka unga till att vilja jobba som lärare. Det borde vara lätt gjort för det är faktiskt ett toppenjobb. Jag tror inte att det är först och främst hög lön som krävs för att få lärare att stanna i yrket, komma tillbaka till yrket eller att utbilda sig, även om det naturligtvis är en viktig faktor. Jag är övertygad om att arbetsmiljön är den just nu viktigaste faktorn. De skolor som kan erbjuda en lugn skola där läraren ges förutsättningar att utöva sitt jobb, satsar på fortbildning och även ger lite guldkant i tillvaron tror jag kommer att lyckas behålla sina lärare och locka fler till yrket.

Sist men inte minst, kommer nu ett tips till de huvudmän som inte tänkt på att organisera sina skolor för att genomföra NP:

De dyker upp nästa termin också och de är flera stycken!

Kom ihåg var ni läste det först!

Reagera på inlägget:

Gymnasieutredningen föreslår en utredning – det är faktiskt klokt

Jag arbetade som lärare i gymnasieskolan när Gy2007 skulle genomföras. Jag kan fortfarande minnas den märkliga känslan när vi förstod att efter år av förberedelser skulle inte reformen bli av. Jan Björklund hade precis tillträtt och nu skulle det så att säga bli andra bullar. I stället fick vi vänta några år på gy11 som jag själv dessutom var med och arbetade med på Skolverket.

En av de saker som jag såg fram emot mest med Gy2007 som lärare var att man tänkte införa ämnesbetyg. Samtidigt så var jag orolig för konsekvenserna. För ett system med ämnesbetyg är inte lätt när det införs på ett kursbaserat gymnasium. Vem skulle våga läsa en till, och svårare, kurs om man riskerade att tappa ett högt betyg, till exempel.

Nu har gymnasieutredningen under ledning av Helen Ängmo precis presenterat sitt betänkande. På flera punkter ger utredningen bakläxa åt Björklunds gymnasiereform. Det ena är att utredningen konstaterar att de individuella programmen inte fungerar så bra och ett annat att utredningen föreslår att alla program ska ge högskolebehörighet. Det ena är något som är ytterst allvarligt och som snabbt behöver åtgärdas. Det är de mest utsatta ungdomarna vi pratar om och de med sämst framtidsutsikter.

Att alla utbildningar ska ge högskolebehörighet är ett bra förslag som kanske kan vända den vikande trenden för yrkesutbildningarna. Dessa är oerhört viktiga för arbetsmarknaden och för vårt lands utveckling. De är inga avlastningsplatser för skoltrötta ungdomar som retoriken ibland lät från Jan Björklund. Men det förslag som gläder mig mest i gymnasieutredningen är det som handlar om ämnesbetyg. Det fanns nog en och annan som hade hoppats att utredningen skulle innehålla ett skarpt förslag. Men jag tycker de i stället landar i en mycket klokare bedömning. De skriver:

”Vi bedömer att följande förutsättningar är viktiga för att ämnesbetyg ska kunna införas.

– Ett utvecklingsarbete mot ämnesbetyg bör göras långsiktigt och tillräcklig tid måste avsättas för detta.

– Utredningen har analyserat dels en modell med ämnesbetyg som avgränsas till vissa ämnen, dels en modell som innebär ämnesbetyg genomgående i alla ämnen. En modell som är genomgående och gäller för alla ämnen bedömer utredningen som tydligare, mer stabil och mer likvärdig för yrkesprogram och högskoleförberedande program.

Utredningen bedömer att ett helt ämnesbetygssystem är att föredra och att det bör bygga på en ämnesutformad gymnasieskola.

En utredning bör tillsättas för att ta fram nödvändiga författningsförslag och belysa ytterligare konsekvenser. Skolverket bör vidare ges i uppdrag att anpassa ämnen och program.”

En utredning föreslår en utredning… Det låter kanske inte så upphetsande men är faktiskt klokt. Att göra om gymnasiet så att man kan använda ämnesbetyg är ett större arbete än vad den nuvarande utredningen kan göra. Men en sådan ny utredning bör tillsättas snabbt så att ett skarpt förslag inte dröjer för länge. En ämnesbaserad gymnasieskola är mycket bättre för lärares och elevers möjlighet att arbeta långsiktigt med kunskapsutveckling.

Reagera på inlägget:

Vi vet ingenting om lärarutbildningens kvalitet

Det finns förmodligen ingen utbildning som så många har en åsikt om som lärarutbildningen. De flesta röster som hörs säger dessutom att den är av bristande kvalitet. Men vad vet vi egentligen om utbildningarnas kvalitet?

Vi kan vara överens om att ingen utbildning är den andra lik och att kvaliteten därmed varierar från lärosäte till lärosäte. Varje lärosäte arbetar naturligtvis på sitt sätt för att förbättra kvaliteten och har egna måttstockar på hur den är, men det enda officiella vi egentligen har att gå på är UKÄ:s bedömning.

Hur gör då UKÄ sin bedömning av lärarutbildningarnas kvalitet? För den som inte är helt insatt kan man förenklat säga att det är två olika aspekter som avgör. Dels är det examenstillstånden, då varje lärosäte får ansöka om rätten att bedriva utbildning och dels är det UKÄ:s granskningar av studenters självständiga arbeten.

Men frågar man studenterna säger de att ett examenstillstånd inte betyder ett jota. Även om en utbildning ser bra ut på pappret med tillräckligt många professorer och liknande betyder det inte att utbildningen i verkligheten ser lika bra ut.

Frågar man arbetsgivarna säger de att ett bra självständigt arbete inte säger ett dugg om hur bra lärare studenten är. De självständiga arbetenas kvalitet kan ju enkelt höjas genom att lärosätena lägger mer tid på att få studenterna att skriva just självständiga arbeten och ger dem mindre tid för ämneskunskaper, metodik och didaktik.

Så vad vet vi egentligen om lärarutbildningarnas kvalitet? Egentligen ingenting. Åtminstone vet vi ingenting om hur bra lärare lärarutbildningen producerar. Och det är väl det som är lärarutbildningens syfte, om jag inte missförstått.

Nej, det som saknas är en uppföljning av lärares resultat ute på skolan. Vi kan mäta hur skickliga lärare är, det görs redan och har gjorts länge (det finns mängder av forskning, bara googla), så möjligheten är inte ett problem. Resurser skulle kunna vara ett problem om vi ska ha forskare till att undersöka varje nyutexaminerad lärare. Men om vi nu kan mäta lärares skicklighet så bör det också gå att utforma någon form av prov som ges sista terminen som åtminstone säger mer än ett självständigt arbete. Om inte det så något annat som faktiskt mäter det vi vill och inte det som är enklast att mäta.

Först och främst måste vi dock sluta prata om lärarutbildningens kvalitet som om vi faktiskt vet någonting om den. Vi vet helt enkelt inte hur bra lärare utbildningarna runt om i Sverige producerar. Allt arbete som görs runt om på lärosäten och på UKÄ görs i viss mån i blindo. För även om man vet mycket om kvaliteten på studenters arbeten, tentor och inlämningar, om hur mycket lärarledd tid studenter har eller vad de tycker om sin VFU så vet vi inte hur de presterar i verkligheten.

Reagera på inlägget:

Sidor