Jag tillhör de gymnasielärare som 2007 förberedde sig för en gymnasiereform (Gy07) som var klubbad och klar. En av de saker jag allra mest såg fram emot i den var att ämnesbetyg skulle införas.

Jag tyckte som lärare instinktivt illa om kursbetygen och den effekt det hade på min undervisning och på eleverna. Införandet av kursbetyg i svenska gymnasieskolan tillhör för övrigt en av de särskilt olustiga och ogenomtänkta sakerna i svensk skolreformhistoria. Det är väldigt oklart på vilka grunder det infördes.

Det närmaste man nog kan komma sanningen är att några unga politiker hade varit på utbyte i USA och tyckte att det verkade kul och att det passade in skolmarknadslogiken.

Reformen 2007 genomfördes aldrig. Det lär vara den enda färdiga skolreform som skrotats innan den införts. En borgerlig regering tillträdde och i den var Jan Björklund skolminister och han ville inte ha den reformen. Så han snabbutredde en annan gymnasiereform, den som blev Gy-11.

Utredaren Anita Ferm behandlade frågan om kursbetyg oerhört grunt. I princip skriver hon att hon pratade med några elever och att de gillade systemet. Så då körde vi på i drygt tio år till med det.

”Det minskar stressen”

Varför välkomnade jag 2007 ämnesbetyg och varför tycker jag det är viktigt idag? Det ger möjlighet för lärare att ge elever tid att utveckla kunskaper. Det minskar stressen på de enskilda kursmomenten och kan minska den negativa betygsstressen.

Ett exempel på hur man kunde göra på det gamla linjegymnasiets tid är den lärare i matematik och fysik jag hade i Örebro. Hon lät oss göra ett diagnostiskt prov och konstaterade krasst att vi inte hade förutsättningar att klara gymnasiets matte. Så hon började med att låta oss repetera grundskolans matematik i ett halvår. Sedan började hon med gymnasiets ämnesinnehåll. Hon kunde göra så för hon visste att hon hade tre år på sig. Det hon också gjorde var att skapa intresse för matematik för oss. För när man kan något och blir utmanad så är det ju alltid roligt.

Nu kommer vi ha kvar kurserna men de ska bygga på varandra. Det låter som en bra idé. Men – du som är lärare: glöm inte gå in på Skolverkets sida och se vad som händer. För djävulen ligger i detaljerna. Känner du inte igen ditt ämne – skriv och påtala det!

”Det finns ett stort MEN med förslagen”

En annan nyhet ligger i att man nu ska byta namn på kunskapskraven till betygskriterier och att lärares helhetsbedömning ska bli viktigare än matrisavprickningen. Båda dessa saker är oerhört viktiga. Det senare signalerar tillit till det vi vet är bra – lärares förmåga att bedöma elever. Det förra handlar om att betona förändringen, ta bort betoningen på ”krav” och sätta fokus på just helhetsbedömningen. Det finns ju dock ett stort men med förslagen.

När vi med den nordamerikanske internationellt välkända forskaren Linda Darling Hammonds ord ”släppt in djävulen i systemet” finns det alltid en risk att samvetslösa skolägare ser sin chans. Det blir ju ännu lättare att sätta för höga betyg. Som till exempel Internationella engelska skolans elever verkar göra i förhållande till hur eleverna klarar sig på gymnasiet. Dags för en svekdebatt? ”Ni lovar ge våra barn en bra utbildning – ni gör vinst på dem – men de blir sämre förberedda för gymnasiet…”. (De ledsna ungdomarna på KREAB:s och friskolelobbyns helsidesannonser mot regeringens förslag om rättvis skolpeng och rättvis antagning skulle kunna ges en annan text och annat innehåll och då bli mer sanna).

Apropå sanning så skriver just Internationella engelska skolan ofta att de inte fungerar segregerande eftersom de har många elever med utländsk bakgrund i sina skolor. Men den ballongen sticker olika undersökningar hela tiden hål på. Nu senast i Lärarförbundets undersökning som säger att:

”Bakom det fagra talet om att friskolor har en stor andel elever med utländsk bakgrund döljer sig en stor segregation som avslöjas först när man går bakom siffrorna.”

Varför ska vi behöva hela tiden rätta lobbyisters påståenden? Varför har vi inte en skoldebatt som utgår från fakta. Svaret är enkelt, det finns pengar att tjäna. Och aktiebolagen agerar enligt det uppdrag de har enligt lag – att ge sina aktieägare vinst. Då är alla medel tillåtna.

* * *

Apropå svek och tveksam moral: Staten har pumpat ut ungefär en miljard extra per år som kompensation för ökade kostnader för pandemin. Som av en händelse är det ungefär de vinster skolkoncernerna gör per år nu. Pandemin har gett glada dagar på börsen eftersom lärarkostnaderna har sjunkit. Lärare har ju varit sjuka…

Kommentera

Regeringen har precis skickar iväg en lagrådsremiss med förändringar som ska syfta till att införa ämnesbetyg i gymnasieskolan.

För mig är det en oerhört välkommen nyhet. En nyhet som innebär att ett dåligt utrett system med kunskapskrav som fått väldigt dåliga konsekvenser för både elever och lärare nu till slut rättas till.

Det sorgliga är att det egentligen var på väg att rättas till för 14 år sedan. Då jobbade jag som lärare i Gävle. Vi var alla beredda på det nya gymnasiet som skulle dra igång till hösten. Reformen Gy-07 om nu någon minns den?

Det är den enda större beslutade skolreformen i Sverige som dragits tillbaka innan den sjösatts. Jan Björklund blev skolminister och drog tillbaka reformen, snabbutredde en ny gymnasiereform och så fick vi sedan Gy-11 där kursbetygen blev kvar. Enpersonsutredaren för Gy-11 avhandlade frågan om kurs- eller ämnesbetyg oerhört sparsamt. Hon hade pratat med några elever och de tyckte kursbetyg var bra – så var den saken beslutad (typ).

Så nu efter 13 år och en betygsutredning kommer nu ett förslag om ämnesbetyg. Jag tror de flesta lärare välkomnar det. Det sätter ett fokus på kunskaper i det långa perspektivet. Så som man faktiskt lär sig. Sedan kan också en sådan här reform få märkliga effekter i ett system om elever väljer att inte läsa ämnen länge. Men det får vi se och hantera då.

Men förslaget innehåller också en annan förändring som nästan är ännu viktigare och som gäller alla skolformer. Idag står det i lagen att:

  • När betyg sätts efter det att ett ämne har avslutats ska betyget bestämmas med hjälp av bestämda kunskapskrav.

Detta föreslås ersättas av:

  • När betyg sätts efter det att ett ämne har avslutats ska läraren göra en sammantagen bedömning av elevens kunskaper i förhållande till de betygskriterier som har föreskrivits för ämnet och sätta det betyg som bäst motsvarar elevens kunskaper. För att eleven ska få ett godkänt betyg ska samtliga kriterier för betyget E vara uppfyllda.

För att översätta detta till ren svenska innebär det att matrishysterin bara ska gälla betyget E. Över det är det lärarens professionella sammanvägning som ska avgöra. Detta är alltså en reform som erkänner lärares professionella bedömning. Detta är en mycket viktig sak och viktigt för lärarkår, lärarutbildningar med flera att ta fasta på. Sedan har vi problemet att alla dessa lärare arbetar på en marknad där betyg är en handelsvara.

Hur kan vi tydligare stärka lärarkårens oberoende i en sådan situation?

Kommentera

Som flera röster redan har sagt verkar regeringens förslag på professionsprogram inte innehålla så mycket som man kanske hade hoppats.

Skolan är ju fortsatt fast i problematiken med det finfördelade ansvaret vilket gör staten ganska både verktygslös och tandlös, trots att skolans likvärdighet är ett ansvar som faller just på staten. Men förslaget innehåller två dimensioner som jag tycker pekar på klokhet i utbildningsdepartementets arbete och som öppnar för att förslaget på sikt kan bli väldigt betydelsefullt.

Dels är det ett förslag som utgår från dagens situation med förstelärare et cetera och föreslår en övergångsperiod. Det vill säga att det blir en reform som skolan ges tid till att arbeta med. Det är förändring från den ryckiga (peka med hela handen-) styrning som präglat skolan tidigare och kan etablera en ny förutsägbarhet för de som arbetar i skolan.

Jag hoppas detta är ett trendbrott.

”Det kommer att visa sig vara ett stort misstag”

Den andra klokheten är att man vill tillsätta ett nationellt råd som ska fortsätta arbetet med att utveckla professionsprogrammen. Det vill säga om detta blir av säkrar man en funktion som kan och ska utveckla meriteringssystem och utbildningar vidare. Det är dels en övergång till en styrning där professionerna får ett formellt inflytande som är större än nu (som jag ser det) men öppnar framför allt upp för en långsiktig utvecklingsmodell för skolan. Inte bara politiska infall eller ad hoc-lösningar utifrån medialogik och på dem följande enmansutredningar med förslag, utan ett ständigt arbete med att utveckla professionsprogrammen.

Så tummen upp för de delarna och jag hoppas det sätter en standard för skolans utveckling bort från politisk ryckighet mot en mer professionell styrning.

Däremot totalt tummen ner för centralrättade nationella prov. Jag kan se en poäng i att man till exempel hade enkla diagnostiska prov som kunde rättas nationellt och som lärarkåren kunde använda som verktyg för att kalibrera sin betygsättning. Men automaträttade, eller centralrättade nationella prov som ska ha stort inflytande på betygsättningen kommer att visa sig vara ett stort misstag.

Dels tar de bort ansvar och bedömningskompetens från den profession som vet något om detta. Dels finns det förskräckande exempel från tex England på vad som händer när man inför sådana system. Stoppa detta innan det är för sent och utred istället hur lärare ska få verktyg att kalibrera bedömning och avsluta det trettioåriga marknadsexperimentet i skolan. Det är det som skapar det upplevda behovet av den här typen av instrument.

Bota sjukdomen (marknadsskolan) istället för att försöka trycka ner symtomen!

Kommentera

Det här är en fråga där jag vet att åsikterna bland lärare går isär. Det finns de som gillar de nationella proven och det finns de som inte gillar dem. Själv tycker jag inte att det är fel med nationella prov i sig – så länge man vet varför man har dem, om de används till just detta och de inte leder till ”teaching to the test”, till ett fattigare undervisningsinnehåll och/eller begränsning av undervisningsmetoder för lärare.

Tyvärr uppfyller de prov vi har nu de flesta av dessa negativa boxar. Det är test som används till allt möjligt och de påverkar starkt lärares undervisningsformer. De tar dessutom för mycket tid och de skapar en falsk känsla av kontroll och rättvisa.

Rättvisa i skolan skapas inte genom att alla barn tar samma test. Rättvisa i skolan skapas genom att alla får samma chans att lära sig genom lika bra undervisning.

Att vi nu också i vår inte lägger tid på att summativt bedöma kan frigöra tid för undervisning. Det kan (i den bästa av världar) göra lärare mer modiga att ta oväntade vägar genom ett stoff, vägar som passar hens elever bättre. Det kan göra att vi har konferenser (digitala) om hur vi i de här svåra tiderna ska kunna nå ut till de elever som har det svårt istället för konferenser där vi diskuterar genomsnittsresultat.

En väldigt klok sak som man nämnde på presskonferensen är att man kommer att göra prov tillgänglig för dem som vill ha. Och det är just så jag tycker att ett sådant här provsystem ska fungera: som ett stöd för dem som vill ha. En hjälp till nya lärare att sätta sig in i betygsystem och hur centrala aktörer ser på ämnet. Systemet ska vara en ledstång för dem som vill ha det och inte en black om foten på dem som inte behöver det.

En av de viktigaste aspekterna av beslutet är att detta är ett sätt för Utbildningsdepartementet att försöka lätta på bördan för en nu mycket sliten lärarkår. I en kommunaliserad skolmarknad har man inte så många andra verktyg att ta till.

Man kan undra i hur många kommunfullmäktige och riskkapitalisters styrelserum man funderar på samma sak? Jag får en känsla av att allt som oftast tänker att skolan – den får sköta sig själv, bara de håller sig innanför de ekonomiska ramar vi satt upp. Att ta ansvar för lärarkåren har inte varit vårt splittrade skolsystems bästa gren. Nu försöker Utbildningsdepartementet i alla fall göra vad de kan.

Sedan kan man utifrån beslutet fundera på hur man på Utbildningsdepartementet ser på våren. Hur kommer den att se ut?

Kommentera

Nu har beskedet kommit från OECD om de svenska resultaten. De säger (enligt TT) att de svenska resultaten är rimliga.

Det verkar samtidigt finnas en brasklapp i att det har varit svårt för dem att studera vad som hänt i detalj på grund av sekretessbestämmelser (det verkar som om allt som har med skola numera är affärshemligheter – hur har det blivit så – och hur kan det få vara så?).

Jag skrev om det här i ett tidigare blogginlägg och tycker nog att jag i stort står kvar i den bedömning jag då gjorde.  Det är fortfarande hedrande för Anna Ekström att ”hon inte körde med politiskt tränade dimridåer när hon fick reda på det utan omedelbart kontaktade OECD och startade en översyn av de svenska resultaten och inrapporteringen” – som jag då skrev.

Enligt uppgifter igår ska nu också Riksrevisionen titta på det och det är bra. Jag hoppas och tror de kan göra en fristående undersökning med stor integritet.

Vi behöver en analys av vad som händer med de här testerna när det börjar bli en Pisa-tävling och en betygstävling i svenska skolan. Pisa-undersökningarna är också fortfarande, eftersom vi inte har andra system för övervakning, alldeles för viktiga för att korrumperas på olika sätt.

Men jag vill också, återigen, lyfta vad som faktiskt ligger till grund för det som hände och till de svenska siffrorna (förutom att enskilda skolor/rektorer kan ha tänjt på reglerna för mycket). Och det är att vi under Syrienkrisen slog europeiskt rekord i humanitet.

Det är sällan man hör det uttryckas så. Oftast talar vi om att det var ett problem att vi tog emot många gånger fler flyktingar per capita än något annat land i Europa. Men man kan också se det som att vi var landet med det varmaste hjärtat, vi var landet som verkligen öppnade upp våra gränser för människor i nöd. Och det är viktigt, speciellt när det har gått några år. Man minns inte Norge, vars judar skeppades ut till en säker död i koncentrationslägren – man minns Danmark där befolkningen mangrant satte på sig gula stjärnor i solidaritet och förhindrade det.

Jag vill inte med detta förneka de problem som fanns, funnits och finns. Jag vill inte förminska effekterna av konstiga beslut om hur invandring till Sverige ska gå till, eller var flyktingar placeras.

Jag vill inte heller bortse från det faktum att vi är urusla på att avsätta centrala resurser till att ta tillvara alla de kunskaper som hårt arbetande lärare och rektorer fått runtom i vårt land om hur man bedriver undervisning för dessa elever eller förringa det faktum att alla dessa människor fått alldeles för lite stöd.

Jag vill bara påpeka att det som hände också är något vi alla bör vara väldigt stolta över.

Kommentera
kornhall_gra2
Per Kornhall

Här bloggar författaren och skolexperten Per Kornhall om skola och skolutveckling.

Per Kornhalls bok ”Barnexperimentet” fick stor uppmärksamhet för sina kritiska slutsatser om utvecklingen av den svenska skolan. Hans senaste böcker är ”Lärare – En handbok”, ”Omstart för skolans digitalisering” samt ”När skolan blev marknad. Trettio år med friskolor”.

LÄRARNAS RIKSFÖRBUND

Box 3529
103 69 Stockholm
Sveavägen 50

SKOLVÄRLDEN

Box 3265
103 65 Stockholm