Annons

Värdet av en lärarlegitimation

Relaterat

Under hösten har det i lärarbristens svallvågor uppstått ett ifrågasättande av värdet av att lärarna har en legitimation. Snabbt som blixten väcks det till synes enkla förslaget att slopa kravet på legitimation så löser vi den akuta lärarbristen.

Inget vore mera förödande än att vidta en sådan åtgärd, men ack så lättvindigt och så helt fel – för landets elever och föräldrar. Den kvalitetsgaranti som lärarlegitimationen utgör måste vara grunden för att vända den resultatnedgång som präglat svensk skola sedan 1990-talet.

Samhället har rätt att förvänta sig att skolan ska vara en plats där deras barn, våra elever, ska få möjlighet att tillägna sig kunskaper i en miljö där de känner sig trygga. De ska kunna vistas i skolan utan att bli trakasserade. Det är med bestörtning vi får ta del av elevers, och lärares, beskrivningar av hur de blivit utsatta. Om inte skolan kan utgöra den frizon som den måste vara, är det illa ställt.

Vi legitimerade lärare är en viktig garanti för att skolan är en trakasserifri zon. All skolpersonal har givetvis ett ansvar i detta. Men lärares legitimation innebär att vi rakryggade ska stå emot och ingripa om det förekommer. Vi måste, genom vårt agerande, vara de föredömen i vuxenvärlden som står upp för varje elevs värde. Det har omvärld och elever rätt att förvänta sig av en lärarkår med legitimation.

Lärarbristen har varit ett ord på allas läppar under hösten. Som om den vore lika oväntad som ett sommaråskväder. Lärarnas Riksförbund har under många år varnat för vad som kan hända om lärarna inte ges rätta förutsättningar. Decennier av försyndelser och underlåtenhet har lett till att alldeles för få väljer lärarstudier och att alltför många yrkesverksamma lärare slutar. 

Det är även stor brist på studie- och yrkesvägledare. Studier har visat att tillgången på studie- och yrkesvägledare med rätt utbildning spelar stor roll för elevernas möjligheter i skolan. Det ökar deras möjligheter att göra välgrundade val inför framtiden. Därför anser vi att det måste införas ett krav på studie- och yrkesvägledarutbildning för att få fast anställning som sådan.

Det tar naturligtvis många år att rätta till dessa brister. Långsiktiga lösningar måste skapas, men under tiden är det samhällets skyldighet att se till att elever får en kvalificerad undervisning. På kort sikt krävs akuta lösningar. Verksamheten kan organiseras så att den utbildning och erfarenhet som legitimerade lärare har, används, och betalas, bättre. Organisera så att de legitimerade lärarna tar hand om övergripande planering, kvalificerad undervisning och bedömning, uppgifter som personer utan legitimation inte kan, och inte får göra. De som saknar legitimation måste ges hand- och vägledning av dem som har behörighet och erfarenhet. På så sätt kan vi se till att alla elever ges en kvalitativ utbildning!

Lärarnas Riksförbund räds inte att lyfta problemen i skolan, men vi är också konstruktiva och kommer med lösningar. Det är viktigt! 

Och med dessa ord önskar jag er alla ett riktigt härligt och välförtjänt jullov!

Åsa Fahlén, ordförande Lärarnas Riksförbund
Ledare i Skolvärlden #10 2017

Relaterat

Reagera på inlägget:

Lärplattformar är ett jävla skit, men nu har vi baxat dem ända hit

I vardagsrummet sitter maken och svär över sin lärplattform och i köket sitter jag och svär över min. På Twitter svär ett annat gäng över sina lärplattformar och tillsammans undrar vi hur det kunde bli så här?

Lärplattformar är tänkt som ett pedagogiskt stöd och ett verktyg som ska underlätta för lärare, elever och vårdnadshavare. Det finns en uppsjö olika lärplattformar idag som fungerar mer eller mindre väl.

Jag har ännu inte hittat en lärplattform som fungerar smärtfritt och som det inte svärs över. Det finns bara mer eller mindre dåliga. Tyvärr. För det borde inte vara så svårt att ha enkla, driftsäkra och överskådliga lärplattformar

Nummer ett för lärplattformsföretagen måste vara användarvänligheten samt att deras utformning av plattform följer LGR 11. Flera jag har tittat på stjälper snarare än hjälper vid bedömning och betygssättning. Det maken svor över häromdagen var att han hade lagt in resultat på ett och samma moment och sedan ville göra en sammanfattande bedömning. Eleven hade till exempel gjort tre uppgifter på samma moment och maken vill se vad eleven kunde och hur kunnandet utvecklats under terminen. Dessutom var den andra uppgiften de gjorde klurigare och vägde tyngre i bedömningen än både uppgift ett och två. Är ni med? Detta gick inte att se då endast den sist bedömda uppgiften syns. Så går det ju inte att ha det. Det lurar ju alla.

Det jag svor över var att när jag lagt in mer än hälften av mina bedömningar i matrisen hänger sig hela lärplattformen, allt försvinner och plötsligt visar sig en matris för matte istället. Jag har verkligen inte själv gått in på matte då jag helst undviker det ämnet! Då får jag börja om och har den gnagande känslan av att lärplattformen inte går att lita på. Jag har, trots att jag arbetar mycket digitalt, fortfarande en analog kalender där jag skriver in elevernas resultat.

Dubbeljobb – javisst, men inget i jämförelse med om jag skulle bli av med allt och inte ha något underlag inför betygsättningen.

Flera lärplattformar gör även egna tolkningar av hur LGR 11 fungerar och delar upp kunskapskrav på alla möjliga och omöjliga vis. I makens lärplattform har det företaget valt att dela in alla meningar runt elevens kunnande och gjort till olika punkter. I engelska blir det 16 olika kunskapskrav. I den jag jobbat i under många år har man valt att sätta ihop läsa och höra, skriva och tala i engelska, vilket leder till 9 olika krav att markera. Det leder också till att om jag endast har bedömt elevens tal måste jag skriva extra text om att bedömningen inte gällde att skriva. Extrajobb – javisst. Den lärplattformen räknar också samman antalet bedömningar och du får en procentsats för hur många bedömningar som är på A, C eller E-nivå – troligen tänkt för att underlätta vid betygssättningen av B och D. Tyvärr sätts ju inte betygen B och D baserat på antal ifyllda kunskapskrav i en matris i en lärplattform och definitivt inte baserat på hur många procent som är uppfyllda.

Märk väl att jag inte ens går in på de lärplattformar som gett sig på att skapa egenformulerade kunskapskrav på lätt svenska….

Listan över saker som måste förbättras kring lärplattformar kan göras oändlig. Men den största frågan är kanske varför vi alls behöver dem? Hur kritisk jag än kan vara mot hur olika företag väljer att göra med sina lärplattformar är jag ganska säker på att de ändå fyller en funktion och att de är viktiga. Jag tror personligen att många bedömningar annars skulle bli rakt ut i luften och ingen skulle ha koll på vad eleverna gjort. Det är rektors ansvar att se till att det förs en löpande dokumentation kring elevernas kunskapsutveckling och det är ett nästintill omöjligt uppdrag för en rektor. Vad händer på de skolor där en lärare plötsligt slutar och det inte finns någon dokumentation alls? Hur blir det för de eleverna? Det är en omöjlig uppgift för den lärare som tar över den undervisningen när det inte finns en bokstav att falla tillbaka på. Som vårdnadshavare gillar jag att få enkel och tydlig information kring mitt barns kunskapsutveckling och ser att den fyller en funktion.

Ni företag som utvecklar lärplattformar har ett stort ansvar, menar jag. Ni måste följa intentionerna i LGR 11. Ni måste göra er plattform logisk, digitalt enkel och användarvänlig. Användarvänligheten är, enligt mig, det absolut viktigaste. Det måste vara busenkelt för alla att förstå hur det fungerar.

Sträva efter att minska antalet klick för att komma till rätt del. Vi lärare har begränsat med tid. Det är kanske bara 30 minuter mellan två lektioner och då har vi inte tid att sitta och försöka tänka ut var och hur det nu var man skulle hitta hur man lägger in olika saker. Ni måste ha en support som svarar kvickt och lätt samt måste ni ta ansvar för att kontinuerligt utvecklas. Här handlar det inte om att tjäna så mycket pengar som möjligt utan det handlar faktiskt även om att ta ansvar för att hjälpa Skolsverige och eleverna.

Reagera på inlägget:

Går det att lita på lärarna?

I många sammanhang hör vi budskapen ”Lita på lärarna” och ”Vi måste lyssna och lita på professionen”. Båda lärarfacken basunerar gärna ut detta och menar att politiker inte ska lägga sig i vad som händer i skolan. Senast idag, 18/3, har Lärarförbundets ordförande Johanna Jaara Åstrand skrivit en debattartikel där Liberalerna, som i helgen har riksmöte, uppmanas lyssna på lärarna då ”vi är lösningen och har lösningen”.

Jag har under ett bra tag funderat på hur i hela friden politiker och allmänhet ska kunna göra det, känna förtroende för och lita på lärarkåren när det gång på gång visar sig att det inte alltid går? Ett tydligt exempel på detta är att vissa lärare inte följer instruktionerna inför nationella proven. Busenkla instruktioner som faktiskt inte går att missuppfatta. Någon eller några har uppenbarligen inte förvarat delprov C i svenska enligt instruktionerna. Därefter har någon lyckats fotografera provet och sprida det via sociala medier. Detta fick stora  konsekvenser för hela Skolsverige. Skolverket fick tidigt kännedom om det och gick ut med information om att ”viss spridning” hade skett. Detta plockades upp av media och sågs av elever som självklart hittade provet på nolltid. Inom några timmar spreds provet som en löpeld och viss spridning blev till att, gissningsvis, majoriteten av Sveriges elever i förväg hade sett provet. Detta på grund av att det inte gick att lita på någon eller några skolor som skulle förvarat provet korrekt.

Ett annat exempel är att det tydligt står att eleverna inte får ha tillgång till internetuppkoppling under tiden de skriver nationella prov. Jag har hört om flera skolor som inte brytt sig om detta utan ändå låtit eleverna skriva med tillgång till internet. Listan kan göras lång runt just att låta bli att bry sig om riktlinjerna för nationella proven. När vi konstaterar just detta hur ska politiker då känna att de kan lita på professionen?

Alldeles för många lärare följer inte heller gällande läroplan. Här kan listan göras ännu längre och jag har inte för avsikt att rada upp vad jag menar, men har tidigare bloggat om till exempel Papegojan och undantagsbestämmelsen och Vi lärare behöver ett bedömnings och betygslyft.

Vad beror det på att det blir så här? Varför följer vissa inte läroplanen och instruktioner och tycker att det inte gäller dem? Och hur kan de komma undan med det år efter år? Naturligtvis är det mycket som är väldigt bra med svensk skola, men det är tabu att säga att lärare inte alltid gör sitt jobb. Att säga att det finns dåliga lärare som inte borde jobba i skolan är ännu värre, men jag säger faktiskt det nu. Alla passar inte som lärare, men i lärarbristens spår går det inte att göra så mycket åt.

Självklart ska vi lärare ifrågasätta och inte bara gapa och svälja allt som är ”inne” och populärt inom skolvärlden just nu. Men vissa delar av lärarens arbete går faktiskt inte att välja bort. Det står, till exempel, i LGR 11 att eleverna ska läsa olika typer av texter i engelska. Här tror jag få skulle ge eleverna endast en och samma texttyp. Det är inte jätteofta man hör lärare säga: ”I år läser och skriver vi endast argumenterande texter för jag tror inte att eleverna lär sig något av att läsa och skriva faktatexter”, eller hur? Däremot hör jag titt som tätt: ”Jag vill inte använda digitala verktyg med mina elever för jag tycker inte de lär sig något.” Användandet av digitala verktyg med eleverna verkar lärare kunna göra som de vill med trots att det står i LGR 11 att de ska ingå. Vissa skolor har inte tillgång till tekniken och kan inte följa LGR 11, men det är inte detta jag syftar på.

Det står i LGR 11 att eleverna ska lära sig och kunna problemlösning inom matten. Då kan man inte välja bort att eleverna ska kunna detta med motiveringen ”men det blir ju för svårt på E-nivå. Då får så många F.” LGR 11 och kunskapskraven är inte en buffé där du kan välja att ge eleverna det du tycker bäst om. Allt ska med. That’s life.

Jag menar att, oavsett vad du anser om LGR 11, så är det vårt styrdokument och det ska följas. Det är inte något du kan välja eller välja bort. Hur ska politiker och allmänhet kunna lita på en yrkeskår där en hel del inte följer rådande styrdokument och tycker att de kan göra som de vill?

Däremot måste vi lärare ges organisatoriska förutsättningar för att kunna utföra vårt jobb och följa LGR 11. LGR 11 skulle också behöva utvärderas, men det är en annan diskussion än att välja bort delar för att just du inte vill. För att höja statusen och tilltron till vårt yrke måste faktiskt en del av oss skärpa till sig och utföra arbetet enligt gällande riktlinjer och styrdokument. Därefter kan vi börja diskutera ”lita på professionen”.

Reagera på inlägget:

Trycket på nationella proven har gjort något med lärarkåren

Ett uttryck som använts ganska mycket i engelsk och amerikansk forskning och debatt är uttrycket ”Teaching to the test” Med det menas det fenomen som uppstår när mycket står på spel utifrån enstaka prov. Några av de extrema fallen är från England och USA där skolors existens eller lärares anställning har gjorts beroende av resultaten från eleverna på olika standardiserade prov. Det som händer då är att lärare börjar undervisa i svaren på frågor de tror eller vet ska komma på proven. Man börjar öva barnen på proven.

För ett prov som är tänkt att avspegla till exempel förändringar i elevers kunskaper över tid är detta naturligtvis förödande. Tänk bara på den diskussion vi har haft om att det ska finnas länder som låter sina barn öva på Pisa-frågor så man ska vinna Pisa-tävlingen.

Det finns stor anledning för lärarkåren att börja diskutera det här i det svenska skolsystemet där de nationella proven har börjat få så stor betydelse. Skolors kvalitet är tänkt att bedömas utifrån resultaten, rektorer och lärare bedöms utifrån dem och vi har också hamnat i en diskussion där lärarkårens skicklighet bedöms utifrån hur nära deras betygsättning ligger resultaten på nationella prov för individuella elever. Det är också saker som Skolinspektionen tittar på när de är ute och inspekterar.

Det är viktigt att notera att det här är kan vara en mycket oönskad utveckling som vi verkligen behöver ha en diskussion och där inte minst lärarkåren behöver tänka till.

På just det här området har vi också en mycket kraftfull förändring i lärares attityder över tid. Förändringen är faktiskt så kraftig att jag knappt vet att jag har sett så snabba förändringar i något material av den här sorten någonsin. Trycket på de nationella proven har gjort något med lärarkåren i Sverige. Nationalekonomen Jonas Vlachos har på bloggen Ekonomistas lyft frågan med statistik från Skolverkets analys av de nationella proven. Han har valt ut de här tabellerna:

Och

Förändringarna i svaren mellan 2003 och 2015 är mycket stora. De nationella proven styr allt kraftfullare både hur och om vad lärare undervisar!

Men är det vad som är de nationella provens uppgift? Eller kanske ännu bättre – är det svenska lärares arbete att träna elever på nationella prov eller är det att undervisa utifrån läroplaner och kurs-/ämnesplaner?

Är detta en önskad situation? Är det vad en profession ska göra?

Reagera på inlägget:

Om du sätter många F får du räkna med att bli trakasserad

Jag kommer ut till bilen efter julavslutningen och upptäcker att någon har roat sig med att spotta halstabletter på den. Spott har runnit ner längs rutorna och längs sidan på bilen och halstabletter sitter fast i spottet. I smutsen bak på bilen och på sidorna har någon, med fingret, skrivit ”kuk” upprepade gånger samt ritat snoppar. Tack för den här terminen, liksom.

Det blir  jullov och en kväll runt midnatt. Jag och min 10-åriga dotter ligger under täcket och fnissar som tonåringar åt att vi varit uppe alldeles för länge. Vi borde sova, men bara pratar och pratar och har en sån där härlig stund som man vill ska vara hur länge som helst. Då ringer telefonen. Hemligt nummer. Tusen tankar hinner fara genom huvudet. Har det hänt något? Jag svarar och högljudda rösten i luren frågar: ”Knullar du nu? Gillar du att knulla?”

Snabbt lägger jag på luren och möter min dotters blick. “Det är ingen fara”, lugnar jag henne. ”Det var bara några elever som tyckte det var jättekul att skoja med sin lärare”. Hon sätter sig upp. “Skoja”, säger hon. ”Det var väl inte roligt alls. Jag hann bli rädd.”

Telefonen ringer igen. Och igen. Och igen. Jag svarar inte och har den på ljudlös. Sex missade samtal hade jag just den morgonen. Andra morgnar har det varit både fler och färre. Genom att ignorera att svara har samtalen upphört. Just nu i alla fall.

Harmlösa skämt och tonårsbus eller oacceptabelt beteende? Vissa menar att beteendet borde polisanmälas. Själv har jag landat i att det inte leder till någonting. Polisen har knappt resurser till att utreda mord så hur stor är sannolikheten att de intresserar sig för det här? Det ringdes dessutom från hemligt nummer. Jag förstår att det finns ett symbolvärde i att vissa tycker att man borde polisanmäla, men har valt att inte göra det. Som rutinerad lärare lär man sig mycket fort att ett bra trick är att lära sig känna igen elevernas röster. Jag kan stå med ryggen mot eleverna, veta vem det är som pratar och säga till rätt person utan att se den. Så självklart kände jag igen rösten. Men det blir ändå ord mot ord.

Tyvärr är ovanstående händelse inget unikt för vår skola. En del anser att det hänger ihop med vilka betyg du sätter. Om du sätter många F får du räkna med att bli trakasserad. Själv blir jag väldigt upprörd av ett sådant resonemang. Det är ta mig tusan ingen som ska räkna med att bli uppringd och kränkt nattetid. Det är inte okej. Däremot kan jag förstå att föräldrar och elever kan bli upprörda om betyg sätts på felaktiga eller tvivelaktiga grunder. Det händer tyvärr alldeles för ofta och jag har tidigare bloggat om att Sveriges lärare behöver öka sin kunskap om bedömning.

Varför just jag har blivit utsatt nu kan jag bara spekulera kring och orsaken väljer jag att hålla för mig själv. Det jag dock kan konstatera är att det har påverkat mig negativt. Jag blir ledsen och tom inombords. Varför vill man göra så? Busringa till lärare har väl elever gjort i alla tider, men skillnaden är att de nu ringer nattetid och kommer med rätt mycket grövre grejor än att till exempel rimma på lärarens efternamn.

Jag försöker planera terminen som kommer. Jag stirrar på tangenterna och ingenting händer. Noll inspiration. Jag som har skrivit två böcker som inspirerar andra lärare är helt tom. Kommer inte på en enda idé. Jag brukar bubbla av ideér och tycka att terminsstart är roligt, men inte nu. I mina mörkaste stunder tänker jag att jag inte ska planera ett skit, inte åt enda elev någonsin mer för eleverna vill ju ändå bara dumma sig, kränka mig och inte arbeta med sina uppgifter oavsett hur mycket jag planerat eller utgått från deras intressen.

Sedan samlar jag ihop mig, skärper mig och gör mitt jobb. När inspirationen är totalt slut är det otroligt skönt att ha ett läromedel att luta sig mot. Fram med textbook, workbook och järnstruktur. Helt tvärtemot hur jag brukar jobba. Tipsen och de kreativa lektionerna väller in i sociala medier, men jag känner mig fortfarande bara tom. Till en klass tar jag ett gammalt tema med en skönlitterär bok som jag vet att jag brukar gilla att arbeta med. Tar på mig teatermasken och välkomnar leende eleverna. En efter en kommer de in i klassrummet och tittar på mig med tindrande ögon: ”Hej, vad kul att se dig! Har du haft ett bra lov? Vad ska vi göra denna termin? Å.. jag har saknat dig!”

Lektionen startar och eleverna ömsom fnissar och ömsom gapskrattar. Diskussionerna om boken drar igång och de älskar den. ˝Kan vi inte lyssna tillsammans på kapitel 2 också? Snälla?”

Precis där kommer glädjen med att vara lärare tillbaka igen. Jag är varm inombords och känner att jo, detta är ju kul. Eleverna ger energi och glädje. Jag kör hem och ett nytt tema börjar ta form i huvudet.

 

Reagera på inlägget:

Sidor

Annons
Annons
Annons