Annons

Den svenska skolsituationen är katastrofal

Skoldebatten rör på sig. Något annat kan man inte säga. Anna Ekströms inlägg är mycket läsvärt. Hon skriver bland annat:

”Nu 25 år senare kan vi se de negativa effekterna av tankefiguren med skolan som en tjänst på marknaden. Vi ser en ökad ojämlikhet. Vi ser ett förytligande av skolans uppdrag i profilering och marknadsföring. Vi ser ett tryck mot lärare och rektorer att sätta högre betyg än eleverna borde ha, därför att marknaden kräver det. Och vi ser en alltmer sofistikerad sortering av olika elever på olika skolor utifrån social och etnisk bakgrund. Vi ser en skola som i stället för att hålla ihop samhället och överföra ett gemensam bildnings- och kunskapsarv mellan generationerna separerar olika grupper från varandra och vittrar sönder det samhällsfundament som en gemensam bas av kunskaper och värden utgör.”

Och

”Vi vill att skolan ska vara en gemensam bildningsinstitution som kan upprätthålla samhällets demokratiska värdegrund och ge alla barn de kunskaper och förmågor som de behöver i livet. Det tror vi att den absoluta majoriteten av det svenska folket också vill!”

Missa inte heller de idéburna skolors riksförbunds ordförande Håkan Wiclander, som menar ungefär samma sak och skriver:

”Sverige står idag vid ett vägskäl. En majoritet av svenska folket ser inte framtiden för vinstutdelande företag inom skolan.”

Och:

”För vi vet ju några saker. Dagens kontrakt har lett till skolsegregation. Och svenska barn har tyvärr under en tid lärt mindre i jämförelse med andra länders (PISA). Detta har skett samtidigt som betygen skenat iväg åt andra hållet! Vi har också sett hur vinstintresse och marknadsstyrning fortsatt prägla skolsystemets aktörer.

Utredning efter utredning föreslår därför större och dyrare kontrollapparater, fler statliga regleringar och mer detaljstyrning med dokumentationskrav som resulterar i att skolans medarbetare kommer allt längre från sitt pedagogiska uppdrag...”

Samt:

”Det är möjligt att ha valmöjlighet och ordning samtidigt – med en mångfald av olika miljöer, organisationer, icke-vinstdrivande driftsformer och pedagogiker inbäddade i kommunens myndighetsansvar. Drivkrafterna i den balanserade modellen kommer också ge förutsättningar för professionsstyrning bortom New public management.

En skola utan vinstintressen, med en bred pedagogisk mångfald på en jämlik och likvärdig grund kommer också fokusera på skolans alla tre uppdrag. Inte bara kunskapsmål för nytta, utan också bildning för medborgarskap och frigörelse för sin egen sak – att bli människa.

Det är en skola som jag själv skulle vilja sätta mina barn i oavsett vilka förutsättningar de fötts med. Och alla andras barn också för den delen.”

Jag håller med dem båda och återkommer till detta i slutet av det här inlägget.

Annars har ju debatten mycket rört sig kring den väldigt robusta studie som Jonas Vlachos gjort och som visar på hur friskolor inte minst de stora koncernerna systematiskt sätter högre betyg än de kommunala skolorna på samma prestationer. Detta visade egentligen redan OECD när de i senaste Pisa-undersökningen pekade på att svenska kommunala skolor, efter att man tagit hänsyn till socioekonomiska faktorer, faktiskt presterade bättre på provet (ett resultat som såg konstigt utmed tanke på betygsresultaten).

Detta kan ingen bli förvånad över om man betänker att friskolorna plockar ut en vinst som de genererar genom att hålla ner sina utgifter, vilket är detsamma som att hålla nere antalet lärare och behöriga sådana. I Academedias egna nyckeltalsdefinitioner som de gav sina investerare 2016-05-10 uttrycks detta tydligt.

Nyckeltalet ”Antal barn/elever” förklaras med texten: ”Antal barn/elever är den viktigaste drivaren för intäkter.” och nyckeltalet ”Antal årsanställda” med ”Antal anställda är den största kostnadsdrivaren för bolaget”. Så krasst uttrycker de sig. Eftersom uppdraget är att gå med så mycket vinst som möjligt är uträkningen enkel.

Men utöver detta skulle jag vilja lyfta två andra viktiga diskussioner. Det ena är lärarbristen (vilket känns tjatigt och frustrerande att behöva göra om och om igen). Jag undrar vad det är som gör att svenska politiker har så svårt att förstå vilken oerhörd fara samhället står inför när hundratusentals barn i Sverige kommer att finnas i klassrum utan utbildade lärare. Skolverkets senaste prognos är att det kommer att saknas 80 000 lärare inom några år (det finns nu någonstans runt 240 000 lärare i Sverige).

Som jämförelse kan man titta på USA som har 300 miljoner invånare och där är man oroliga för man ser en lärarbrist på 112 000 i hela USA 2018. Om vi skulle räkna ut en lärarbrist av svenska proportioner skulle USA med en svensk lärarbrist/per invånare i landet skulle de i så fall sakna 3 000 000 miljoner lärare 2018.

I Holland har det varit lärarstrejk och stor uppståndelse för de tror att de kommer att sakna 10 000 lärare 2025. Detta på en befolkning på 18 miljoner. Med svenska lärarbristsiffror/invånare skulle de i Nederländerna då sakna 150 000 lärare.

Den svenska situationen är – som så många saker i vårt skolsystem unik och faktiskt katastrofal. Hur ser vi på kommande generationer? Hur ser vi på demokrati och kunskaper i landet? Vad håller vi på med?

Vi vet vad den svenska lärarbristen beror på. Läraryrkets arbetsvillkor och löneläge tillsammans med New Public Management där misstro och kontroll är det som gäller med en frikopplad skolmarknad, bristande likvärdighet och segregation som gör vissa skolor för jobbiga att arbeta på. Svenska lärare var de som mer än i något annat land ångrade sitt yrkesval i OECDs stora undersökning TALIS 2012.

Jag kan inte se någon annan lösning än att staten tar över huvudmannaskapet för skolan. Läget är för allvarligt för att likt Skolverkets generaldirektör hänvisa till goda exempel hos några huvudmän. Det tåget bör ha gått nu, 25 år efter kommunaliseringen. Friskolor bör naturligtvis finnas kvar men precis som de idéburna skolornas riksförbund skriver bör de inte drivas i vinstsyfte och de måste finansieras på ett annat sätt.

Ett återförstatligande är det enda sättet vi kan återställa förtroendet för och tilltron i systemet igen. När Göran Persson genom kommunaliseringen startade den process som vi nu borde börja se vägs ände på skriver han:

”Ambitionen att skolan skall vara likvärdig i bemärkelsen att den skall ge alla elever en god utbildning oavsett faktorer som bostadsort, ekonomiska förhållanden. kön och social bakgrund är grundläggande i skolpolitiken under efterkrigstiden. Om denna princip har den politiska enigheten varit stor.

Vi har i Sverige nått långt när det gäller att uppnå detta mål. De internationella jämförelser som gjorts visar entydigt att skillnaderna mellan olika skolor när det gäller kunskaper och färdigheter hos eleverna är mindre i Sverige än i något annat jämförbart land.”

Lägg märke till ett par saker. Han skriver att den svenska skolan var unikt likvärdig och att det kring detta fanns en stor politisk enighet. Hur kunde skolan bli så likvärdig, var det enkelt? Nej, och om det skriver han följande:

”Under några decennier har skolväsendet i Sverige i grunden omorganiserats. Uppbyggnaden av det moderna svenska skolväsendet var inte okontroversiell. utan mötte misstänksamhet och ibland direkt motstånd både från kommuner och inom skolan själv. Utan en stark central styrning av skolan hade det, som redovisades i styrpropositionen. knappast varit möjligt att genomföra dessa stora förändringar av svensk skola. (Prop 1989/90:41)”

Nu har vi en situation där dels kommunerna genom upprepandet av mantrat om självstyre och dels koncernerna med obegripligt stora pengapåsar får regera i debatt och politik och med lydiga politiker som går i deras ledband. Men så kan vi faktiskt inte ha det.

Alla svenska barn måste få gå i en bra skola i klassrum med bra och utbildade lärare som samhället litar på. Marknads- och kontrollskolan kan aldrig bygga det förtroendet. Det är dags att på allvar diskutera hur staten kan ta över ansvaret och börja med att återställa lärarkårens status och mandat.

Reagera på inlägget:

Ge lärarkåren större inflytande över sin egen professionsutbildning

Jag skulle vilja kommentera två trender i skoldebatten idag. Den ena är att vissa friskoleföreträdare försöker tona ner likvärdighetsproblemen i den svenska skolan. Låt mig bara kort få säga att jag tycker att det är magstarkt när en man vars familj på ett bräde tjänade 700 miljoner kronor på att sälja delar av sin skolkoncern till riskkapitalister uttalar sig om detta. De driver ett företag som har som affärsidé att plocka russin ur kakan och startar bara skolor när de är säkra på fulla klasser och lämnar kommuner och skolor med Svartepetter i form av dyra lokaler, halvfulla skolor och segregation.

De kan göra så för att vi har det mest extremt marknadsorienterade av alla skolsystem i världen. Vi behöver ett samtal om detta men i det samtalet ger de enorma vinster som dessa människor gör en bismak och man kan anta i viss mån påverkar både deras omdöme och deras vilja att spegla verkligheten rättvist.

Den pågående segregationen och minskade likvärdigheten i skolan är något som har blivit en del av verkligheten för Sveriges lärare och rektorer. Vi är inte betjänta av att det sprids dimridåer om detta. Vi behöver en verklig diskussion om skolans roll i ett demokratiskt samhälle. För den som vill fördjupa sig i detta finns en fantastisk liten bok skriven av Per Molander: ”Condorcets misstag”. Det är en bok som utifrån upplysningsfilosofi och bland annat utbildnings roll i ett demokratiskt samhälle på att kraftfullt sätt argumenterar för varför skola måste vara något annat än en pengamaskin eller utsatt för marknadsstyrning. Per Molander skrev också ESO-rapporten ”Dags för omprövning – en ESO-rapport om styrning av offentlig verksamhet” som jag kan rekommendera.

Att man från de vinstdrivande företagen och deras lobbyverksamhet och inflytande i olika nätverk försöker styra bort från likvärdighetsdebatten är naturligt eftersom det är där vårt marknadssystem så grovt fallerar. Kan de få fokus bort från det och det som bland annat Skolkommissionen föreslår så säkrar de ett fortsatt uttag av skattemedel till sina aktieägare. Det ligger i aktiebolagens logik att arbeta på det sättet.

Det andra jag skulle vilja kommentera är den debatt som dragit i gång kring pedagogik och lärarutbildningar. Också i den debatten finns det övertoner som jag tror att professionerna i skolan ska se upp med. Låt mig för det första direkt säga att jag är den förste som vill ha en utvecklad lärarutbildning och att jag tycker att den pedagogiska ideologi som odlades på svenska lärosäten och som kommit att forma våra lärarutbildningar, läroplaner, myndigheters arbete etc behöver diskuteras, omvärderas och bitvis direkt skrotas. Jag tycker fortfarande att OECD hade massor med poänger i det de skrev om detta i sin rapport 2015.

Men samtidigt är det inte okej när skolans uppdrag beskrivs som att det bara handlar om att förmedla kunskap eller när dagens lärarutbildningar beskrivs som en värdelös verksamhet befolkad av losers som varken kan läsa eller skriva. Den senaste artikeln från Linköping till exempel. I den fanns inget empiriskt underlag och en direkt felaktig beskrivning av varför många högskolor har naturvetenskapliga basår till exempel. Det är uppenbart att det finns en lätt väg in på många tidningars debattsidor för att ge sig på lärarutbildningarna. Och att den vägen finns beror på att någon/några bedriver politisk kampanj för att utsätta lärarutbildningarna för konkurrens och gärna också bli av med den jobbiga lärarlegitimationen som ställer krav på att lärare ska vara utbildade för sitt yrke.

Det finns all anledning för lärarkåren att vara försiktig och orolig när detta sker. Vi är på väg in i den mest allvarliga lärarbrist vi någonsin sett. Nu är det dags att göra positiva förstärkningar av lärarrollen och utbildningarna – inte att devalvera dem. Och jag har full förståelse för de många skickliga och hårt arbetande lärare som finns på våra lärarutbildningar när de aldrig får en chans att berätta om allt vad bra de faktiskt också gör. Vi har arbeten med övningsskolor som ett exempel. Det är också väldigt bekymmersamt när alla som går på lärarutbildningarna utmålas som obegåvade nästintill-analfabeter. För det är verkligen inte hur det ser ut. De lärarstudenter jag träffar är precis som de flesta lärare människor som på grund av ett engagemang för andra människor har valt att ge sig på en lång utbildning. De flesta har trots all negativitet valt ett av världens roligaste och viktigaste yrken. De behöver lyftas och förberedas för sitt jobb.

Jag tycker att de behöver en utbildning som bättre än vad som varit och ofta är fallet förbereder dem för sitt yrke. Jag skulle önska att lärarkåren fick ett betydligt större inflytande över sin egen professionsutbildning men jag tror inte att skolan eller samhället skulle vara förtjänta av att friskoleföretagen slipper kravet på legitimation och lärarutbildningar startas utanför det gemensamma samhällets hägn.

Skolan finns till för att ge kommande generationer kunskap men också fostra dem och förvalta vårt samhälles traditioner och demokratiska principer. Skola är en central del av en demokrati byggd på gemensamma värden om alla människor lika värde. Den marknadsskola vi skapat har redan ersatt en del av drivkrafterna i samhället med egoism istället för samhällsbygge. Men det kan vara hög tid att stoppa den utvecklingen. Och för att återigen vara tydlig. De människor jag träffar från andra länder som förfasas över vårt skolsystem och vad som händer här är inte kommunister och socialister. Man är lika förvånade i konservativa kretsar över hur lättvindigt vi verkar ta på skolans roll i ett demokratiskt samhälle.

Reagera på inlägget:

Jag har fått hopp om en likvärdig skola

Så kom då äntligen Skolkommissionens slutbetänkande. I och med detta släcktes också deras Twitterkonto ner. Det var som en markering. Nu har vi gjort vårt, nu är det upp till någon annan att ta vid. Och låt oss hoppas att så sker. Nu är det dags för Gustav Fridolin, Anna Ekström och Helene Hellmark Knutsson och deras respektive departement att leverera skarpa förslag och dra gång de processer som krävs.

Men det är naturligtvis många fler än de som nu måste hjälpa till. Det handlar om utbildningsutskottet i riksdagen och faktiskt alla skolpolitiker i hela vårt land, oavsett politisk färg. Här har vi fått en färdplan och en idé som är förankrad i en kommission med stor politisk spännvidd. Det borde gå att lämna partitaktik bakom sig och se till det svenska samhällets behov. Det är påfallande att många av förslagen är i linje med de bedömningar och förslag som också de utomstående bedömarna i OECD:s kommission lämnade 2015.

Jag vill börja med att säga att jag är imponerad av kommissionens betänkande. Speciellt om man betänker hur kort tid de haft på sig och hur stort och komplext skolsystemet är. Det är väldigt bra jobbat och de måste ha haft ett väl fungerande och hårt arbetande sekretariat till sin hjälp. Min stora oro var att de inte skulle kunna enas om några skarpa skrivningar, eller att de skulle lämna en klassisk svensk walk-over och hänvisa till att det behövs mera utredningar. De gör också det i vissa fall men de har på de flesta punkter tagit sitt uppdrag på allvar, och även om de föreslår vidare utredningar så föreslår de samtidigt konkreta åtgärder som kan sättas in omedelbart för en kursändring tills man har utrett förutsättningarna för mer permanenta lösningar.

Det tycker jag både är en klok och en effektiv lösning. Klok, eftersom den innebär att man i skolsystemet snabbt kan se att något händer, vilket behövs för motivationen bland alla de som idag jobbar i skolan. Man måste se att något händer för att få hopp. Effektivt, för det innebär att kursändringen startar och man får också erfarenheter av om modellerna man valt överhuvudtaget fungerar.

För en kursändring är kommissionens förslag om de genomförs. Cecilia Garme skriver i Svenska Dagbladet att det här är ”game over för 90-talet” – en underbar formulering – och visst är det så. En hel del av den ohämmade naiviteten som präglade en hel del av 90-talets reformer får här sig en rejäl återställare.

Låt oss börja med deras analys. Det här är vad de menar är svenska skolans problem:

Sviktande kapacitet och ansvarstagande hos många skolhuvudmän. 

För svag kompensatorisk resursfördelning. 

Otillräcklig kompetensförsörjning till lärar- och skolledaryrkena
och bristande förutsättningar för professionsutveckling. 

Brister i resultatinformation som försvårar kvalitetsarbetet. 

Skolsegregation som leder till kvalitetsskillnader mellan skolor. 

Problem i lärandemiljön. 

Splittrad och över tid oenig nationell styrning av skolan. 

Det är inte mycket att säga om det. Det är en viktig och riktig analys. Det finns områden som av jag upplever är av politiska skäl helt utlämnade. Till dem hör frågan om marknadens effekter på skolan. Jag kommer inte att uppehålla mig vid det här. De saker i deras förslag på åtgärder som jag fastnade för är dessa (i fetstil med mina kommentarer efter i kursiv stil):

Statlig skolmyndighet med regional närvaro och statlig reglering av skolchefers ansvar

Det här är naturligtvis ett underkännande av kommunaliseringen och nedläggningen av länsskolnämnderna. Skolan och de små huvudmännen behöver en närvaro av staten på så nära håll att det kan möjliggöra ett stöd och en kontroll så att alla barn får vad de har rätt till. En statlig reglering av skolchefers ansvar låter kanske inte som en stor nyhet men är faktiskt ett väldigt viktigt förslag. Det gör nämligen att ansvarskedjan i skolsystemet kan hänga ihop. I en skola där man har statliga befattningsutbildningar och tydligt statligt ansvar på rektorer och lärare är det självklart att detta ska finas också på huvudmannanivå. Annars har man frikopplat det lokala ansvaret från styrkedjan.

Förstärkt lärarutbildning och praktiknära forskning

Här finns det en massa vackra ord men kanske mindre konkreta insatser. Det är viktigt men jag tror vi behöver titta mer på OECD:s rapport och samla ihop lärarutbildningarna och ge dem ett tydligare professionsförberedande perspektiv. Det finns dolt i kommissionens text men det behövs en klarare färdriktning och mer konkreta åtgärder. Lärarutbildning måste bli en professionsutbildning som lärare är stolta över att de har gått och som de har nytta av i sitt dagliga arbete.

Nationell funktion och program för lärares och rektorers professionsutveckling

Det här är ett jätteintressant förslag som man bör sjösätta fort. Lärare och rektorer behöver ha en karriärstruktur men också en organisation där professionerna får mer makt över sina yrken och sin fortbildning. Detta skulle sedan kunna växa ut till att också omfatta/påverka lärarutbildningarna positivt.

Socioekonomisk fördelning till skolor. Bidrag och fortsatt utredning.

Här hade jag kanske större förväntningar. Det här var utan tvekan en av de saker som tydligt var aviserat i deras delbetänkande men där de inte riktigt orkat ända fram. Men samtidigt föreslår de snabba och omfattande insatser till ett statligt finansieringssystem är utrett och kan sjösättas.

Nationell struktur för gymnasieskolan

Så rätt tänkt. Gymnasieskolan måste styras bättre för att säkerställa att alla utbildningar finns tillgängliga. Kommuner är i många fall alldeles för små för detta och de samarbeten som finns räcker inte alltid till.

Undervisningstid

Tydligare styrning med stadieindelad undervisningstid i grundskolan och bättre kontroll på gymnasieskolorna är nog en bra sak.

Aktivt skolval, lottning och central antagning.

Sedan kommer vi till det som initialt idag tydligen blev mediesnackisen. Att fördelningen efter skolval ska göras med lottning. Det här tycker jag är en chimär och av väldigt liten betydelse vid sidan av ovanstående förändringar men också så typiskt att det är där den mediala debatten handlar. Vad beror det på? Att inte journalister vet hur skolan är uppbyggd och fungerar utan man bara hakar i den bit man vet något om eller på att Stockholms innerstad är så långt redaktionernas mikrofonsladdar når? Här har man tagit tydliga politiska hänsyn men pekar ändå ut en väg framåt mot ett mer ordnat system att fördela elever på.

Som sagt. Jag tycker det är ett jättebra betänkande som ger hopp om framtiden. Men nu är det upp till bevis. Jag tror faktiskt att kommissionens breda förankring med representanter från professionerna och forskning och inte minst svenskt näringsliv kan borga för att vi genom dess förslag kan börja röra oss mot en mer likvärdig skola och en skola som är bättre för lärare och rektorer att arbeta i och för mindre bemedlade föräldrars barn att gå i. Jag har hopp om att vi när vi tittar tillbaka om tio år så kommer vi att säga att den 20 april 2017 var dagen då vi började få en mer likvärdig skola i Sverige. En likvärdighet som är viktig om vi vill ha en levande demokrati i framtiden. I ett sådant samhälle är varje barn och varje ung människa en tillgång vi inte kan vara utan.

Nu får vi som jobbar i systemet inte ge oss förrän politikerna lyssnar på kommissionens förslag. Jag håller med Åsa Fahlén, ordförande för Lärarnas Riksförbund, Lina Hultqvist, ordförande för Sveriges Elevkårer och Matz Nilsson, ordförande för Sveriges Skolledarförbund som skriver på Aftonbladet debatt:

”Våra politiker gav Skolkommissionen i uppdrag att utarbeta förslag som kan accepteras av alla inblandade parter. Nu är det samma politikers tur att göra verklighet av dessa genom att visa samsyn över partigränserna. Och det brådskar! Det svenska skolsystemet behöver förstärkas och nu finns förslag som är förankrade i hela Skolsverige!
Vi har ingen tid att förlora. Ska vår skola återerövra en topposition och ge alla elever, oavsett bakgrund, likvärdiga förutsättningar måste förslagen realiseras skyndsamt. Det är nödvändigt för vårt samhälles möjligheter att fortsätta vara en fungerande demokrati.”

Det är ett tungt ansvar som kommer att vila på politiker om de nu försöker knipa billiga taktikpoäng genom att inte lyssna på professionerna och kommissionen. Jag vill avsluta med det jag skrev 2012 på DN debatt:

”Det är dags för en nationell samling runt skolan. Det är dags att sluta käbbla och inse att vi har skapat något vi inte har kontroll över. Dags att dra i nödbromsen och utan ideologiska skygglappar av något slag sätta sig ner och fundera över hur vi ska skapa en skola som är bra för alla barn – och det i verkligheten och inte i någon glassig försäljningsbroschyr eller i en skollag som ingen tycks bry sig om.”

Reagera på inlägget:

Så kan 2017 bli ett ännu bättre skolår

Det lackar mot jul och det kan vara dags att avsluta läsåret med en liten tillbakablick. Jag läste genom vad jag skrev vid samma tid förra året och slås av att det då fortfarande fanns ganska lite hoppfullhet i det jag då skrev. I år känns det lite annorlunda. Det arbete som har lagts ner i skolor runtom i landet har gett visst avtryck i både Pisa och i Timss men också i andra mätningar som vissa tekniska högskolors diagnostiska prov. Det visar att det går att påverka skolan genom både debatt och politik. Annat som är positivt är att vi har fått en skolkommission som arbetar och som verkar vara villig att lämna skarpa förslag nästa år. För även om det har vänt uppåt till de låga nivåer vi hade för några år sedan så innebär det inte att vi kan slå oss till ro. Vi kan dra en suck, låta axlarna sjunka lite men sedan måste vi hugga i igen.

Inte minst gäller det den utmaning som för allt fler nu blir allt tydligare. Det är väl egentligen bara en del nationalekonomer och en del till näringslivets mest hårdhänta falanger anknutna forskare som förnekar det som är uppenbart för alla som arbetar i skolan. Annars finns det också i de mer marknadsvänliga kretsarna nu en allt större insikt om detta. Till exempel har både Timbro och Academedias ledningar tydligt markerat att detta är den viktiga politiska frågan framöver. Det handlar såklart om att likvärdigheten kontinuerligt försämras. Något som man inte ska bli förvånad över när man släpper ett skolsystem så fritt både till lokala beslutsfattare men ovanpå det inför det mest marknadsorienterade skolsystemet i världen. Alla internationella erfarenheter av mer moderata sådana system runtom i världen pekar i samma riktning.

Vad jag önskar inför det nya året är:

* Ett socioekonomiskt finansieringssystem som garanterar att varje rektor och lärare har möjlighet att utföra sitt uppdrag. I skapandet av ett sådant ska inga andra hänsyn tas än till det.

* En modifiering av skolvalssystem och etableringsrätt som gör det möjligt att skapa skolor som är en mötesplats för barn från olika bakgrunder och som möjliggör långsiktiga investeringar i skolor. All skolverksamhet ska naturligtvis stå under demokratisk kontroll i kommunerna och äga rum under full insyn.

* En fördjupad diskussion om hur vi ska ge mandatet åter till lärarkåren att utveckla sin profession. I det krävs både lönebildningsmodeller, karriärsystem och en fördjupad diskussion om hur undervisningskonst kan bli centralt för både fortbildning och lärarutbildning samt en fortsatt satsning och utbyggnad av det kollegiala lärandet och strukturer för det. OECD hade kloka tankar kring lärarutbildning. Ta dem på allvar!

* En regional stödstruktur för små och medelstora kommuner. För att skapa en sådan organisation kan man lägga ner Skolinspektionen. Man behöver tänka ut hur man ska kunna följa upp och inspektera skolor på ett mer konstruktivt sätt kopplat till utvecklingsstöd.

* Ett tydligare regelverk som gör det omöjligt att ta ut den typen av vinster som man gör idag inom skolverksamhet i Sverige.

* En initierad skoldebatt som handlar om skolans hela uppdrag – för alla barn – inte en mediestyrd polariserad och symbolpolitisk sandlåda.

Med detta önskar jag en god jul och ett gott nytt, ännu bättre, skolår 2017!

Reagera på inlägget:

Han har skrivit fler rapporter med kraftfull slagsida

I mitt förra blogginlägg skrev jag om en rapport författad av bland andra Gabriel Heller Sahlgren. Jag belyste då det faktum att han är del av en tankesmedja som ser som sin uppgift att marknadsföra marknadslösningar inom skola. Gabriel Heller Sahlgren och hans medförfattare skrev en replik på denna och jag i min tur skrev en slutreplik. Jag kommer här ännu en gång återvända till Gabriel Heller Sahlgren eftersom han gång på gång lyfts fram som forskare i den svenska debatten. Det är viktigt att veta var han står i olika frågor och att han är långt ifrån neutral. Han har i Kanada nyligen publicerat en annan rapport. I den skriver han bland annat: ”Tillväxten av friskolor har lett till förbättrade resultat”.

Nu ska man veta att två delstater i Kanada, Ontario och Alberta, har varit målet för många studiebesök från svenska och internationella politiker och skolmänniskor. Detta eftersom ett reformarbete för att stärka den offentliga skolan, lett av bland andra Michael Fullan, där gett så bra resultat (inte minst i internationella mätningar). Nu vill Gabriel Heller Sahlgren till detta land exportera den svenska marknadslösningen, en lösning från det land som sjunker mest av alla länder i samma mätningar. Intressant.

Han kommenterar visserligen de svenska nedgångarna i PISA men avfärdar dem helt och hållet som ett resultat av pedagogiska förändringar. Dessutom låter han helt bli att redovisa den svenska forskning och de rapporter som visar på minskad likvärdighet och skolsegregation som alla som arbetar i Skolsverige kan se med sina egna ögon. Det är återigen en rapport med kraftfull slagsida. Och han nöjer sig inte med den internationellt sett extrema svenska lösningen. Han rekommenderar faktiskt en ännu mer extrem sådan. Han föreslår för Kanada att de ska:

  • Införa skolpeng efter svensk modell med full täckning för kostnader.
  • Tillåta vinster eftersom dessa konkurrerar mer aggressivt.
  • Införa olika former av outputdata så att föräldrar och elever ska välja bättre.
  • Inte ha de begränsande styrningar som Sverige har som läroplaner, krav på behörigheter hos lärare etc. (Inte minst för fackligt engagerade lärare bör det vara intressant att se att Heller Sahlgren inte vill att arbetsgivarna ska ha några trista begränsande regler som till exempel lärarlegitimationer eller behörigheter att förhålla sig till).
  • Avpolitisera tillståndsgivning så att inte lokal demokrati blir ett hinder i vägen för reformerna som i Sverige
  • Undersök om inte friskolor ska få välja vilka de vill ta in och få ta ut elevavgifter.

Gabriel Heller Sahlgren vill alltså ha ett ännu mer extremt system än det svenska. Han nämner i rapporten Milton Friedmans namn. Men han nämner inte att det system han föreslår är väldigt likt det system som diktatorn general Pinochet på rekommendation av Milton Friedmans lärjungar införde i Chile efter störtandet av Allende. Det systemet har Chile nyligen lämnat på grund av de sociala konsekvenserna av systemet. En annan person som vill ha friskolor av svensk och (tidigare) chilensk version är föga förvånande Donald Trump.

Det han skriver är helt i linje med vad den tankesmedja han tillhör säger, nämligen att de ”tror” att utbildningssektorn inte kan bli bättre utan mer marknadslösningar. Ja, det är också därför man hamnar där man hamnar. Aposteln Paulus definierar i bibeln tro som ”...en fast tillförsikt om det som man hoppas, en övertygelse om ting som man icke ser”. En mer vetenskaplig inställning till skolresultat vore att titta på det som syns. Till exempel de skolsystem i världen som är och blir bättre i internationella mätningar och lägga märke till avsaknaden av marknadslösningar i dem.

Det finns en grundläggande skillnad mellan skola och produktion av saker. Skola är ett i samhället gemensamt åtagande som inte bara handlar om ”produktion” av kunskaper utan också om att bygga gemensamma värden. Det är av bland annat den anledningen som likvärdighet är en så viktig sak i ett skolsystem i ett demokratiskt land. Det är inte tävling som bygger en bra skola utan samarbete.

Reagera på inlägget:

Sidor