Annons

2017 är året då det ska hända på allvar

När vi summerar skolan 2016 står två frågor särskilt ut i debatten – Pisa och lärarlönerna. Båda företeelserna beskrivs på samma sätt – nu har det vänt!

Det är förvisso sant. Men, skulle Sverige och lärarna nöja sig med att det vänt? Jag tänker på Winston Churchills ord: This is not the end! It is not even the beginning of the end, it is the end of the beginning.  

Precis så är det både med skolresultaten och lärarlönerna. Den som tror att resten sköts av sig själv när det har vänt, kan inte vara mer fel ute.

De förbättrade skolresultaten som uppmättes i Pisa-undersökningen är resultatet av att fokus sedan ett antal år satts på undervisningen. När lärare och elever ges möjlighet att ägna sin kraft åt undervisning och inlärning ger det resultat. Signalen är tydlig. Låt väl förberedda lärare möta sina elever i klassrummet och elevernas kunskapsutveckling kommer att maximeras.

Under 2016 har regeringen genom lärarlönelyftet tydligt visat att de inte är nöjda med hur skolans huvudmän har tagit ansvar för lärarnas löner. För att komma till rätta med de dåliga lärarlönerna var avsikten att regeringens satsning skulle verka som en katalysator – löneökningarna skulle utges i tusen-lappar och lönespridningen skulle öka. Under en lärares yrkesliv ska reallönen öka med minst 100 procent. Regeringen har visat vägen och nu måste huvudmännen följa. Inte bara 2016, inte bara 2017, utan ett antal år framöver.

Det goda uppsåtet med lärarlönelyftet till trots – satsningen har paradoxalt nog gjort ont i lärarkåren. Förklaringen är enkel. Det är betydligt fler som genom ett hårt och idogt lärararbete fyller regeringens kriterier och som har gjort sig förtjänta av satsningen. Desto större ansvar vilar nu på huvudmännens axlar. Vill ni ha en fungerande skola med legitimerade lärare som kan uträtta pedagogiska stordåd i varje klassrum? Öppna plånboken och betala. I dessa lärarbristens tider gör den kloka huvudmannen det hellre förr än senare.

Det är enbart genom konsekvent agerande som skolans resultat kan lyfta. Det är till stor del genom erfarna och yrkesskickliga lärare som elever stimuleras att anstränga sig och nå toppen av sin förmåga. Detta måste skolans huvudmän inse.

Den kloka arbetsgivaren låter lärarna ta ansvar och ger dem möjligheten att ta detta ansvar genom att erbjuda en god arbetsmiljö. I detta ligger att ge lärarna möjlighet att ha tid för varje elev i stället för att fylla lärarnas tid med mindre meningsfulla saker. Den kloka arbetsgivaren inser att lärare måste betalas väl, annars riskerar lärarbristen att slå till.

Just av dessa skäl är 2017 året som är the end of the beginning! Många år av hårt arbete för att höja elevresultaten och lärarlönerna ligger framför oss.

Åsa Fahlén, ordförande Lärarnas Riksförbund
Ledare Skolvärlden #1 2017

Reagera på inlägget:

Skolans värn mot filterbubblor och faktaresistens

Efter det amerikanska valet och den utveckling av det offentliga samtalet och debatten som vi kunnat se i sociala medier så finns det anledning att vara bekymrad, men också att stå upp för skolans roll i kampen mot ignorans och faktaresistens.     

Det har blivit ännu tydligare att skolan är en institution som bär demokratin och att utbildningen, både för elever och lärarstudenter, måste hålla en hög kvalitet.

Debatten blir alltmer polariserad och det har uppstått nya klyftor, inte bara ekonomiska klyftor. I Sverige såg vi tidigare samma tv-program, läste samma tidningar, vi delade en gemensam världsbild. Men i dag finns det så många olika världar eller verkligheter. Dessa förstärks av de sociala medierna.

Vi tillbringar alltmer tid i våra filterbubblor, de personligt anpassade resultaten då vi använder en sökmotor på internet där en algoritm anpassar träfflistan beroende på vilka uppgifter den har om oss. Vi får allt mindre information som motsäger vår verklighetsuppfattning. Vi blir paradoxalt nog enfaldigare, mer enkelspåriga, trots ett överflöd av information.  

Det bidrar till att den så kallade fakta-resistensen sprider sig. Alltfler blir immuna mot fakta, och bortser från det som vetenskapen säger. Man struntar i om det faktiskt är sant eller inte. I stället blir det viktigare om det känns sant. Trots att lögnerna i exempelvis den amerikanska presidentvalskampanjen avslöjades så fick de ändå fäste. 

Just därför är den kompensatoriska skolan ännu viktigare. Den är en plattform och en mötesplats grundad i faktabaserad kunskap och relevans. Kunniga lärare kan ge perspektiv och rusta eleverna.

Det betyder att vi också måste värna den likvärdiga skolan där man möts från olika samhällsklasser och grupperingar. Skolan är en viktig plats för att möta tankar, idéer och inte minst oro. Att inte låta främlingsfientligheten styra och ta över, utan låta pragmatismen och humanismen vara vägledande.    

Om vi inte lyssnar och tar en diskussion, utan bara bemöter med pekpinnar, så slutar människor att säga det de tycker. Då blir det inte den konkurrens mellan idéer som vår demokrati bygger på. Olika uppfattningar och tankar som möts gör ofta att vi kan få en förståelse för varandra. Förståelse och respekt även när vi inte tycker lika.

Jag vill ha ett samhälle där vi behandlar alla människor med respekt. Där vi faktiskt är intresserade av hur andra resonerar och vad deras åsikter grundar sig på. Lösningen på konflikten eller problemet kan finnas någon annanstans och vara en annan än den som först tycks vara uppenbar.

Skolans roll är grundläggande också nu när vi utsätts för informationskrigföring och desinformationsaktioner. Ingen elev ska få gå ut skolan utan att ha fått ett källkritiskt sinnelag och kunskap om hur information kan manipuleras och hur rykten kan spridas.

Det svenska samhället är öppet. Det kan utnyttjas. Men öppenheten kan användas också för att stärka oss. Allra viktigast tror jag är att skola och fria medier ger medborgarna egna verktyg för att fullgöra sin plikt som medborgare. Därför är skolan så viktig!

Åsa Fahlén, ordförande Lärarnas Riksförbund
Ledare Skolvärlden #10 2016

Reagera på inlägget:

Fokus ska ligga på kunskaperna

Jag har en vision. Tänk om vi vågade fokusera på kunskap och bildning i stället för att fokusera på att få höga betyg? Höga betyg är väl bra, men inte om de inte motsvaras av ett kunskapsinnehåll. 

Lärarnas Riksförbund vill ha en skola med kunskapsfokus. Vi tycker om betyg och anser att de ska vara ett kvitto på att eleven fått med sig kunskap, men också ett sätt att se att man skaffat sig tillräckliga kunskaper för att kunna komma in på vidare utbildningar. Då fyller de rätt funktion. Betyg har inget värde om man inte har med sig kunskap. 

Men sedan kommunaliseringen har betygen även fått rollen att också säga något om kvaliteten på skolan. Men det är inte rimligt att svenska skolor ska konkurrera med varandra främst genom betygen. Andra kriterier måste lyftas fram. Betyg är ett utmärkt verktyg för att mäta vilka kunskaper den enskilde eleven får med sig, men betygsvärdet mäter inte om det är en bra eller dålig skola.  

Det borde vara självklart att målet måste vara att alla skolor är bra skolor och inte att dåliga skolor ska slås ut genom att inga elever väljer att gå där. Det är bakvänt att låta det gå så långt så att en skola måste läggas ner. Det betyder konkret att hela kullar av elever som ”valt fel” offras och berövas rätten till en god skolgång. Dagens system innebär att samhället och skolansvariga går med på att vissa skolor är undermåliga och att vissa elever därmed inte får den skolgång de enligt lagen har rätt till.

Nu har det gått tre år sedan betyg infördes från årskurs 6. Skolverket har på uppdrag från regeringen utvärderat reformen och ska redovisa resultatet i vinter. Vi får se vad den visar. En fördel med tidigare betyg är det tydliga signalvärdet för elever och föräldrar om vad betygen innebär. Då kan kunskaps-nivån bli tydlig inför framtiden och kommande undervisning. Om vi kan avdramatisera betygen och få dem att fylla syftet att ge elever och föräldrar ett kvitto på de kunskaper eleven tillägnat sig kanske vi till och med kan fundera på att införa betyg ännu tidigare än i dag? 

Lärarlönelyftet är även arbets-givarnas ansvar. Genomförandet av lärar-lönelyftet har i stor utsträckning mötts med misstro i lärarkåren. Huvudmännen satsar inte som de borde, och som det var tänkt, på de lärare som uppfyller minst ett kriterium men inte får del av de statliga pengarna. Även rektorerna har blivit lämnade i sticket och fått orimliga förutsättningar från förvaltningen och politikerna i kommunerna.

Låt oss inte blanda bort korten! Det handlar om ett bristande arbetsgivar-ansvar och en felaktigt lönesatt lärarkår. Nu försöker staten hjälpa till och erbjuda skolans ansvariga huvudmän en katalysator genom att avsätta flera miljarder kronor årligen till höjda lärarlöner. Skolhuvudmännen borde ta denna chans. Om man vill ha kvar makten över skolan måste man visa att man kan ta det ansvaret. Baske mig!

Åsa Fahlén, ordförande Lärarnas Riksförbund
Ledare Skolvärlden #9 2016

Reagera på inlägget:

Ge lärarna tid att handleda VFU!

Under flera års tid har VFU:n (verksamhetsförlagd utbildning) varit ett hett ämne bland oss lärarstudenter. Under flera års tid har vi också lyft samma problem för lärarutbildare, huvudmän och politiker. Det handlar om dålig administration, outbildade handledare, handledare som inte har tid att handleda, rättsosäker bedömning med mera. Än så länge har vi inte sett några krafttag för att förbättra VFU:n nationellt, utan allt ansvar läggs på lärarutbildningarna.

För några veckor sen rapporterades det om att studenter inte får någon VFU-plats på grund av att lärarna har för hög arbetsbelastning. Lärarna har helt enkelt inte tid att handleda. Detta är inget problem för lärarutbildningarna. Det är ett problem för Sverige. En stor lärarbrist riskerar att bli än värre när lärarstudenter inte kan ta ut sin examen och en utbildning med så stora brister kommer inte locka nya personer till yrket.

Det räcker inte att lägga ansvarsbördan för en förbättring av VFUn på lärarutbildningarna när så mycket av dess kvalitet avgörs av parametrar som utbildningarna inte kan påverka. Huvudmän och politiker behöver möjliggöra en kvalitativ VFU genom att förbättra lärares arbetsvillkor och göra det attraktivt att vara handledare om de förväntar sig att få nya lärare att rekrytera.

Visst finns det problem som lärarutbildningarna behöver åtgärda, men den person som spelar absolut störst roll för om VFU:n blir bra eller ej är handledaren. Om lärare inte får tid och möjlighet att gå handledarutbildningar, om detta och uppdraget att vara handledare inte lönar sig ekonomiskt eller om det inte finns utrymme i lärares schema för det extra arbete som handledning innebär – då är det inte konstigt att ingen vill vara handledare eller att VFU:n inte blir bra.

Det finns alldeles för många studenter som går igenom en hel utbildning utan att få en bra VFU och hur lång en utbildning kommer bli för vissa som inte ens får sin VFU i tid kan man undra. Själv har jag ett år och en VFU kvar, jag hoppas att det inte ska bli en besvikelse och ett problem både för min, min handledares och mina framtida elevers skull.

Reagera på inlägget:

Fortbildning: här är trenderna

Den här är ett av fyra blogginlägg om fortbildning. Genom att ta ett historiskt perspektiv på fortbildning kan mönster synliggöras. Nytt ljus ger nya vyer. Jag började fortbilda inför genomförandet av Lgr 69. Jag arbetar alltjämt med fortbildning eller kompetensutveckling, såväl administrativt som med undervisning och forskning. Syftet är att diskutera dagens kompetensutveckling i ett historiskt perspektiv, inför ett eventuellt förstatligande av lärarfortbildningen. Den första bloggen är en summarisk genomgång av trender.

60-talet - studiedagar

När jag slutade min lärarutbildning 1966, var min fasta övertygelse att jag var färdigutbildad för läraryrket för tid och evighet. Livslångt lärande var inte uppfunnet ännu. Fem studiedagar per läsår, satt vi ”pliktskyldigast” av. En bra studiedag hölls av en duktig föreläsare, ”en expert” från en annan kommun. Kriteriet på en bra studiedag var de tips vi kunde tillämpas i det egna klassrummet dagen efter. Bra om det bjöds på gott kaffe, god mat och möjligheten att träffa kolleger. 60-talets syn innebar att man ansåg att lärare ”enbart lärde sig något”, när de deltog i en s.k.formaliserad fortbildning. Den föreställningen borde var förändrad, men den finns kvar. Idén om det livslånga lärandet introducerades av UNESCO i slutet av 60-talet. Under en kort period fick dessa idéer betydande uppmärksamhet, men de försvann snabbt från utbildningsdebatten. Idag är det livslånga lärandet etablerat.

70-talet - stora statliga fortbildningsinsatser

På 70-talet var vattentäta skott mellan grundutbildning och fortbildning. Det var ”skilda världar” för att använda tv-såpans metafor. Fortbildare arbetade för sig och grundutbildare för sig. LUT 74 lade ett sådant förslag, att man skulle återkomma efter grundutbildningen för en termins utbildning. Detta förslag var mycket före sin tid men förslaget försvann i hanteringen.

Det finns idag koppling mellan grundutbildning och fortbildning. På 70-talet fanns fortbildningskonsulenter på länsskolnämnderna, dvs. ”generalister” med alla möjliga kompetensutvecklingsinsatser i portföljen för länets lärare. De åkte runt på s.k. skolbesök. De höll kurser i de, av staten beslutade, stora fortbildningsinsatserna på ex. övergripande mål, social utveckling i skolan, jämställdhet och internationell förståelse, basfärdigheter och personallagsutbildningen. Skolutveckling var ett okänt begrepp. Idag händer det mesta i en planerad skolutveckling.

 80-talet – högskolorna blir anordnare

Högskolorna skaffade sig en roll i fortbildningen för lärare och gjorde försök med skräddarsydda insatser till skolor och förskolor Det fanns ingen koppling mellan skolväsendets behov och lärarutbildningens mål. De nyutbildade lärare var direkt färdiga för fortbildning när de lämnade grundutbildningen, menade företrädarna för dåtidens tillsynsmyndighet: skolöverstyrelsen. Livslångt lärande kom faktiskt tillbaka i en ny kontext och i en annan form i slutet av 1980-talet. Idag är kritiken densamma. Kompetensutveckling för nyblivna lärare anordnas följaktligen på många ställen. Man är inte färdigutbildad för att man gått en grundutbildning.

90-talet – skolutvecklingsprojekt och regionala centra

På 90-talet arbetade processhandledare med hela skolor/hela rektorsområden, i olika skolutvecklingsprojekt. Högskolan/universitetet blev samarbetspartners i projekt som söktes hos Skolverket av kommuner i samarbete med en högskola. Detta var ett sätt att tvinga kommuner och högskolor att samarbeta. Regionala centra etablerades därför i hela landet för att skapa forum för samverkan mellan skolväsendet och lärarutbildningen. Nu förväntades man på lokal nivå lösa de problem, som inte kunde lösas på central nivå. Högskolans lärare skulle ”ut i verkligheten”, vilket skedde ytterst motvilligt. Ingen högskolelärare ansåg att man skulle bli vare sig rik eller berömd för samverkan. Lärare skulle också in på högskolan och gå fristående kurser i alla möjliga omöjliga ämnen, med lärare som ofta inte hade en aning om verksamheten i skolan och förskolan. Detta var ett led i vetenskapliggörandet av verksamheten i skolan.

2000-talet - till idag – nyutbildade fortbildas och lärare ska gå forskarutbildning  

Det handlar alltjämt om de nyblivna lärarnas första yrkesverksamma tid. Den tid som är mycket viktig ur professionaliseringsperspektiv. Allehanda kompetensutvecklingsinsatser görs nu för nyutbildade. Skolverket initierar och genomför de s.k. lärarlyften.  I de områden som man anser att det behövs fortbildning i beställer man kurser av högskolorna.  Lärarlegitimationen införs. Lärarlyften används också för att fylla på de kunskapsbehov som bristen på behöriga lärare påvisar. Lärare skall också gå forskarutbildning, forska i sin vardag, och bli lektorer. Några pengar finns inte och det går knackigt. De som skaffar sig forskarutbildning blir lärare i högre utbildning och verksamheten i skolan saknar alltjämt forskarutbildade.  

Reagera på inlägget:

Sidor