I boken Barnexperimentet skrev jag 2013 att  ”…lärarfacken måste också ta ett ansvar. De har inte skyddat sina medlemmars intressen, tillåtit sig bli utspelade mot varandra och accepterat avtal på avtal som försämrat deras medlemmars villkor.” och senare i boken menade jag att ”…lärarna behöver också ta bollen och utveckla sin profession och hävda dess autonomi. Ett första steg skulle kunna vara en sammanslagning av de två lärarfacken och kanske bildande av en ordentlig professionsutvecklingsorganisation inom eller utom denna hopslagna fackförening”.

Jag gav sedan en personlig uppmuntran: ”Ärligt talat, Eva-Lis och Metta, vem vinner på sandlådekriget som de två förbunden för?”. Eva-Lis Sirén var ju då ordförande för Lärarförbundet och Metta Fjelkner för Lärarnas Riksförbund.

”Djävulen finns i detaljerna”

Och nu är vi där. Jag tror att vi på sikt ska gratulera Sveriges lärare för detta. Det har funnits oro om vissa perspektiv och frågor ska drunkna i ett stort förbund. Och sådana risker finns naturligtvis. Djävulen finns i detaljerna, sägs det, och det gäller definitivt den här typen av sammanslagningar. Det kan bli fel.

Men processen är också väldigt väl utredd och jag är övertygad om att riskerna är ganska låga. Det viktiga här är att lärarna kommer att ha en röst och den rösten blir stark. Det blir ett av Sveriges största fackförbund.

Det är ingen liten sak att slå ihop två stora organisationer. Det handlar förutom om själva den relativt enkla sakfrågan om att två kulturer, två ekonomier (med hus, tidningar och fonder), förtroendevalda och anställda ska byggas ihop. Det viktiga är att inte organisationerna blir helt upptagna med detta samtidigt som avgörande steg tas i skolpolitiken. Den nya organisationen behövs redan nu, så man måste avsätta resurser till det strategiska påverkansarbetet under tiden man bygger det nya.

”En väldigt viktig milstolpe”

Som helhet tror jag att detta är en väldigt viktig milstolpe och en möjlighet för Sveriges lärare att bli EN stark röst. I tider när det svenska skolsystemet blir basen för humorprogram behövs det. Det kan vara dags att påminna om vad 1946 års skolkommission skrev 1948 om läraryrket:

”Insikten att detta värv är vanskligt och att det kräver insats av hela personligheten utgör en del av lockelsen, medvetandet att uppgiften är en av de viktigaste samhället kan anförtro en medborgare utgör en annan del. Man bör alltså kunna räkna med att stora ungdomsskaror alltid kommer stå beredda att välja läraryrket, om detta av statsmakterna erhåller de yttre och inre betingelser för att även i övrigt vara lockande.”

Om detta av statsmakterna – se där ett uppdrag för ett enat lärarfack – att få upp staten på banan för att skapa ett yrke unga vill söka sig till i stora skaror!

Kommentera

Det har återigen kommit några viktiga studier om marknadsskolans effekter. Situationen börjar likna den vid den famösa rättegången i USA om huruvida så kallad Intelligent design var att räkna som vetenskap eller religiös tro (som jag skrev om i boken ”Skapelsekonspirationen” på Leopard förlag).

En av de som skulle försvara att Intelligent design var vetenskap fick under rättegången frågan om han stod fast vid uttalandet om att det inte fanns några studier som visade hur en viss biokemisk process kunnat uppstå genom evolution. Efter att han svarat jakande började den andra sidans advokat stapla vetenskapliga tidskrifter och böcker framför honom som handlade om just det. Till slut försvann skapelsetroanhängaren nästan bakom bokhögen. Men han framhärdade ändå i sin åsikt. Inga bevis kunde rubba hans övertygelse.

Det börjar bli så nu också för de som försvarar det hastiga och slarviga beslut som 1992 gjorde att vi gjorde om svenska skolan från ett skolsystem till en (kvasi-)marknad. Bevisen, bedömningarna och utredningarna börjar hopa sig i allt högre högar. Ändå får det så sällan genomslag i politiska förslag, ändå vågar så få av anhängarna vika från sin tro.

En starkt bidragande orsak till det är naturligtvis dels möjligheten att genom skolval välja bort ”de andra”, och dels naturligtvis de oerhörda pengar som står på spel. Vi måste inse att debatten om skola inte styrs bara av vad som är bra för barnen och Sverige utan också av vad som är bra för skolaktiebolagen och de utländska riskkapitalister som via avancerade ägarkonstruktioner äger stora delar av dem.

Skolinspektionen visar nu i en studie att huvudmän inte har vidtagit åtgärder i skolor som i mer än tio år inte lärt barn det de har rätt till enligt lag och förordning. Man skriver:

”Granskningen visar att det är ovanligt att huvudmannen genomför kraftfulla insatser baserade på en tydlig problembild för att vända långvarigt låga resultat. Ansvaret för skolans utveckling läggs ofta på rektorn. Mot bakgrund av skolsegregation och de utmanande förutsättningar många skolor i granskningen har, är det av största vikt att särskilda satsningar görs. Endast ett fåtal granskade huvudmän visar att uppföljning, analys, stöd och insatser är verktyg i ett förbättringsarbete som hela styrkedjan deltar i, och som tydligt syftar till att bryta de låga resultaten. Utifrån granskade kvalitetskriterier har 27 av de 28 granskade skolorna behov av utveckling.”

Vad man säger i klartext är bland annat att huvudmän lägger över bördan på rektorerna och att dessa slutar hela tiden. Det är ju inte så konstigt eftersom de får bördan av ansvaret (och skulden för resultatet) men inte det stöd man behöver. Skolinspektionens resultat stämmer för övrigt väl med en studie från företaget Successful schools som granskat kommunala skolplaner och inte kan hitta bevis för att någon kommun verkar arbeta strategiskt med att utveckla undervisningen.

”Resultaten från Skolinspektionen är ingen nyhet”

Men är detta ny kunskap? Nej att resultatstyrningen inte fungerar visade E&Y redan 2013 i en rapport som aldrig fick den uppmärksamhet den borde ha fått. De skrev: ”Resursfördelning sker i låg grad utifrån faktiska, konstaterade och dokumenterade pedagogiska behov hos aktuella elever.”

På samma sätt visade en rapport från Skolverket 2012 att huvudmännen inte bedrev några strategiska budgetprocesser. Man skrev i den: ”I praktisk handling underordnas de statliga kraven den kommunala prioriteringen. Det får till följd att statliga mål sorteras bort och nationellt satta målnivåer sänks. Tilldelningen av resurser sker dessutom schablonmässigt, inte utifrån analys av behov för att nå de nationella målen”.

Så de nya resultaten från Skolinspektionen är ingen nyhet. Inte heller är det som Lärarnas Riksförbund och Skolledarna har fått fram i sin nya undersökning bland 700 rektorer någon överraskning. De skriver (bland annat):

  1. Var tredje rektor som leder en skola med mindre gynnsam elevsammansättning, […], spår framtida problem med att rekrytera behöriga lärare och speciallärare. Det innebär en ökad risk för att befintliga lärare och annan personal får en ansträngd arbetssituation, vilket kan leda till en negativ spiral för skolan. Undervisningssituationens förutsättningar bedöms också påverkas negativt av exempelvis bristande möjligheter att göra nödvändiga investeringar i läromedel.
  2. En gynnsam socioekonomisk elevsammansättning, […], leder däremot till en positiv spiral. Exempelvis underlättas rekrytering av behöriga lärare, skolan är mer framgångsrik med att få alla elever att nå gymnasiebehörighet, många elever söker sig till skolan vilket ger en budget i balans eller ger överskott, och så vidare.
  3. En uppdelning av eleverna har skett, där elevunderlaget i stor utsträckning skiljer sig beroende på huvudmannatyp. Nästan hälften av friskolorna på högstadiet, 47 procent, har en mycket gynnsam elevsammansättning, medan motsvarande siffra för kommunala skolor är 15 procent. Istället drar de kommunala skolorna det tyngsta lasset då nästan en tredjedel av de kommunala skolorna har en elevsammansättning där föräldrarna sammantaget har låg genomsnittlig utbildningsnivå.
  4. Dagens finansierings- och resurstilldelningssystem tenderar att gynna skolor med det mest gynnsamma elevunderlaget, alltså de 25 procent av skolorna där föräldrarna har högst genomsnittlig utbildningsnivå. Detta trots styrdokumentens tal om likvärdig utbildning och socioekonomisk viktning både i kommunal finansiering och i många statsbidrag till skolan.
  • När det gäller punkt 1 ovan kunde Läromedelsförfattarna i våras visa samma sak. Det fanns en koppling mellan dålig tillgång till läromedel och elevers upplevda familjeekonomi.
  • Punkt 2 har också tidigare framkommit i ett antal studier utifrån OECD:s PISA-undersökning.
  • Punkt 3 framkom med obehaglig tydlighet i min och German Benders studie av segregation.
  • Och punkt 4 är det som både Skolinspektionen nu, och Skolverket, Ernst & Young m.fl. visat gång på gång genom åren.

Problemet är att för den kommun som vill göra något innebär det att skolans kostnader ökar mer eftersom friskoleföretagen då står på kö för att stämma kommunen inför rätta för att få del av samma satsningar, fast man inte har samma elevunderlag. Marknaden skapar ansvarslöshet och driver kostnad.

Studierna om effekterna av skolmarknaden staplas alltså på hög (jag har ju inte ens nämnt alla utredningar och OECD-rapporter, forskning om segregation med mera som finns) samtidigt som många riksdagspartier verkar ha fastnat i friskolelobbyns mantran och budskap.

Det innebär att de partierna borde glida iväg från sina väljare bland lärare och rektorer i Sverige.

Återigen, vad är det som händer? Tioårsjubiléet av debaclet kring Studieförbundet Näringsliv och Samhälle, SNS, kanske ger en förklaring. SNS är sponsrat av näringslivet. När de för tio år sedan tog fram en studie, ”Konkurrensens konsekvenser” som visade på negativa konsekvenser av skolmarknaden formligen exploderade friskolelobbyn.

Hallandspostens ledarskribent Mattias Karlsson har nu intervjuat Laura Hartman som då var ansvarig redaktör för rapporten på SNS och som tystades och slutade där. Han frågade om hon var beredd på den kritik som skulle komma och hon svarar:

”Till viss del. Jag förstod att den skulle väcka intresse och debatt. Det är ju själva poängen med SNS att ta upp frågor som är viktiga i samhällsdebatten. Men reaktionerna var så kraftfulla och snabba. Det var inga spontana reaktioner, de hade förberett”.

Mattias Karlsson fortsätter med:

”Hon menar också att det var gigantiska ekonomiska intressen som utmanades, vilket gör det svårt att föra en sansad och forskningsbaserad debatt. Systemet försvarar sig med full kraft”.

”Kunskapen tillåts inte påverka politiken”

I valet mellan empiri och tro är det nu fortfarande alltför många politiker som väljer att tro på lobbyisternas budskap. I andra länder skulle bara dessa två nya rapporter från Skolinspektionen och Lärarnas Riksförbund/Skolledarna vara spiken i kistan för ett system. Men i Sverige verkar vi kunna slå i hur många spikar som helst utan att se någon förändring.

Under tiden får elever, lärare och rektorer arbeta med ett ibland omöjligt uppdrag och utan det stöd de enligt lag, och enligt demokratiska grundvärderingar borde ha. Lösningen på detta är inte mer marknad. Johan Enfeldt skriver om SNS-skandalen att:

”Alltmer tyder på att tiden nu är mogen för politiken att agera på forskarkritiken. Regeringen har utredningsförslag om både grundskola och gymnasium på sitt bord, Socialdemokraterna tar allt tydligare ställning och i de borgerliga partierna pågår omprövning under ytan. I helgen skrev Centerpartiets andreman i utbildningsutskottet, Niels Paarum-Petersen, dräpande om dagens skolsystem:

’Dagens system utmanar inte. Det utarmar. Det är inte liberalt och marknadsvänligt. Det är konservativt och företagsvänligt’.”

Om du som lärare undrar hur det kommer sig att du får fortsätta arbeta på en skola där resurserna inte räcker, där utmaningarna är för stora, där rektorerna byts snabbare än färgen på väggarna; så beror det inte på att vi inte vet vad som är problemet.

Det beror på att den kunskapen inte tillåts påverka politiken. Det är så enkelt och det är därför du känner dig alienerad.

Det är dags för lärare och skolledare att bry sig om vilken skolpolitik olika partier faktiskt för. Både genom hur man röstar men också genom att bli politiskt aktiv. Det är faktiskt dags att avsluta det här barnexperimentet.

Kommentera

Jag har varit tydlig med att jag menar att det har varit viktigt under pandemin att stänga skolor. Vilket nu också har skett. Jag har också tydligt uttryckt åsikten att Folkhälsomyndigheten har mörkat för Sveriges lärare, och troligen politiker, de risker för lärare och samhället som öppna skolor har inneburit. Detta blev helt uppenbart nu efter att höstens siffror presenterats i olika sammanhang.

Men jag är inte dummare än att jag förstår att det finns en samhällelig och mänsklig kostnad kopplad till detta. Grunden för mitt övervägande är dock att statens primära roll är att skydda liv. Efter detta kommer välmående och välfärd. Epidemin innebär också en mängd direkta konsekvenser i långtidssjuka och inställd vanlig sjukvård. När vi nu snabbt snart kommer att räkna de döda i den här epidemin till över den ofattbara siffran 12 000 är det viktigt att komma ihåg detta.

Det kan också vara på sin plats att påminna om att personer som uppenbarligen fick stort inflytande på den svenska strategin i våras uttryckte att vi inte skulle komma över 5 000 döda, att vi inte skulle få en andra våg och att vi senare i höst skulle se att (till exempel Norge) skulle få samma siffror på döda som vi. Så blev det inte. De hade gravt fel om sjukdomens både farlighet och spridning.

Med detta sagt, vill jag med emfas betona att skola är oerhört viktigt och att skolstängningar medför en mängd negativa konsekvenser för samhället och för individer. IFAU publicerade i dagarna en genomgång av konsekvenser på individ- och samhällsnivå. Det här är också något som är centralt i de diskussioner på EU-nivå jag har deltagit i. Alla i hela världen är oroliga för vad som ska hända och vad som har hänt, speciellt med de mer sårbara i våra skolsystem. Där vi har haft en unikt bra situation på grund av att vårt skolsystem är Europas mest digitaliserade.

Är lösningen då att inte bekämpa pandemin? Att låta lärare bli smittade och låta skolorna vara den plats där vi tillåter nya smittkedjor att hela tiden etableras. Nej, jag skulle hävda att vi (som vanligt) måste sluta att se på det här dikotomt, som antingen eller. Vi måste dessutom behandla skolan som andra samhällssektorer.

Allt för många lärare har vittnat om bristande smittskyddsrutiner. När andra fått jobba hemma har de tvingats trängas med både elever och andra lärare i trånga skollokaler. Folkhälsomyndighetens mässande om att hålla avstånd har för väldigt många lärare bara varit nästintill hånfullt och alienerande. Vad skulle vi då behöva? Självklart ska vi liksom alla andra länder beakta den evidens som finns och rekommendera munskydd enligt WHO:s riktlinjer. Självklart ska vi fortsätta jobba med skolstängningar på det sätt som görs lokalt och utifrån smittläget i regioner och kommuner och självklart ska vi skärpa rutiner så att trängsel helt enkelt inte får förekomma.

Men detta kommer att drabba barn och unga. De kommer att lära sig mindre. Barn med sämre förutsättningar hemma kommer både ha varit mer drabbade av sjukdomen (för den här sjukdomen har drabbat de socialgrupper värst som inte kunnat välja bort att gå till sin arbetsplats, som inte har kunnat välja bort kollektivtrafik, de som vårdat våra äldre, städar våra skolor och kontor och så vidare) och vara mer drabbade av att inte möta vuxna välutbildade lärare i skolan.

Men valet måste inte vara mellan att låta pandemin grassera eller att skada dessa barns utveckling. Det är en farlig dikotomi att tänka så. Ska lärare ta smällar eftersom skola är så viktigt för barn? Ja, i så fall ska de ju kompenseras för den risken. Då kanske Anna Ekström skulle säga: ”Vi vill ha skolorna öppna. Vi vet att ni och era familjer kommer att bli sjuka. Vi vill att ni ställer upp ändå. Men vi kommer ge er ett risktillägg (utöver den skyddsutrustning man behöver) och förtur till vaccinationer”.

Det skulle göra det tydligt. Men det tror jag inte hon vill. För hon inser att det kravet kan man inte ställa och så kan vi inte prioritera. Vi ber sjukvårdspersonal ta sådana risker, men då ger vi dem skyddsutrustning, övertidsersättning och vaccination.

Vad återstår då? Ja, det finns en sak vi måste göra. Vi måste investera så att vi kan ta igen det som går förlorat i kampen för att rädda liv.

Jag menar att Anna Ekström måste gå till Magdalena Andersson och säga att ”Titta här: IFAU har räknat ut att de minskade kunskaperna kommer att kosta oss minst 10 miljarder på sikt”. Regeringen måste nu inte bara ha en plan för hur man ska stödja näringslivet och de effekter coronan har på det. Vi måste nu se till att vi kan ge de utsatta skolorna i Sverige en ordentlig möjlighet att kompensera för det som skett det här året. Och detta så fort vaccinationerna (så sakteliga – vad händer egentligen?) normaliserar situationen i landet.

Då – i vår och allra senast i höst – måste svenska rektorer och lärare ha de miljarder till hands som de behöver för att kunna stödja de familjer, barn och ungdomar som farit illa under pandemin.

Det är upp till staten att visa vad som är viktigt. Lärarna ska inte behöva ta allt ansvar för det.

(PS: En väldigt intressant sak i IFAU:s rapport är att de menar att trots att betyg och liknande ligger på samma nivå efter distansundervisning så lär sig elever mindre. Det är ett intressant sätt att säga att proven inte mäter viktig kunskap. Något för lärare som ropar efter nationella prov att tänka på!)

Kommentera

Jag har tidigare både här på bloggen och faktiskt redan i min första rena skolbok, Barnexperimentet, argumenterat för att Sverige självklart ska ha ett (1) lärarfack. Det är både spännande och positivt att en enig LR-kongress nu beslutat att denna fråga ska utredas på allvar.

Jag har funderat lite över varför Lärarförbundet och dess ordförande varit så tydlig i frågan på sistone men att det varit så tyst från LR. Jag tycker att Åsa Fahléns svar på det idag – att hon låg lågt för att medlemmarna skulle äga frågan på kongressen – var ett väldigt bra svar på detta. Man kan vilja saker men till syvende och sist är det medlemmarna som ska avgöra och det var klokt och demokratiskt av Åsa att ge utrymme för det.

Det finns en mängd anledningar till varför det är viktigt med ett fack. En av dem har varit att det har varit alldeles för lätt för olika politiska intressenter att placera sina tankar i det ena eller andra av de två förbunden och på så vis både splittra lärarna men också att lärarnas politik har blivit för partipolitisk.

Vi står också inför en, vad jag vet, i västvärlden unik lärarbrist. Att då inte kunna stå upp med en röst för de förändringar som krävs för att läraryrket ska bli det yrke det är tänkt vara, det är otroligt kontraproduktivt.

Men lika självklart som det är att ett förbund kan ge en mängd fördelar är att det måste utredas mycket noga hur det ska se ut. En av de viktigaste frågorna som man behöver lyfta är förhållandet mellan de rektorer som är anslutna till Lärarförbundet. Kan en sammanslagen lärarorganisation behålla arbetsgivare under samma paraply? Jag vet inte när jag skriver detta om detta redan är något som är samtalat om. Om inte är det hög tid.

Jag läste den utredning som togs fram inför kongressen och inser att mycket arbete är gjort. Nu gäller det att, om Lärarförbundet fatta motsvarande beslut, sedan var för sig men också tillsammans komma fram till ett fungerande slagkraftigt förslag.

Jag tror att detta rätt hanterat kan bli till en nystart för lärarkollektivet i Sverige. Fackföreningarna krossades, trampades på och splittrades vid kommunaliseringen. Det är dags att det lärarkollektivet blir en kraft igen.

Det är varje lärare därute, i varje klassrum, värd. För ensamma är vi inte starka även om New Public Mangament-ideologerna har velat få oss att tro det. De förbättringar som under hela 1900-talet gjordes för arbetstagare av alla sorter kom genom gemensam kamp för bättre villkor. Och de försämringar vi sett har kommit genom individualisering av arbetsplatsernas villkor. Tillsammans kan lärare vara starka, både i undervisning, på skolorna och i samhället.

För samhället behöver det. Vi behöver vända tillbaka till bildning, till kunskapsförmedling, till den frihet för individer och tanke som bara bra undervisning av skickliga, kompetenta och uppskattade lärare kan ge.

Kommentera

Idag lämnade regeringens utredare Björn Åstrand över sin utredning om hur svenska skolan ska kunna bli mer likvärdig igen. Den föreslår saker som egentligen borde vara självklara och som fack och andra har hävdat länge.

Utredningen föreslår för det första ett gemensamt skolval där man samtidigt är garanterad plats på den närmaste kommunala skolan om man inte vill göra ett aktivt val. För att fördela platser menar man att huvudmän ska kunna välja mellan olika förtursregler, men att just kötid slopas som möjlig urvalsgrund.

Vidare föreslår utredningen något som var en självklarhet när man först började prata om skolpeng i Sverige, nämligen att det allmänna (= kommunerna) måste försäkras om att det får täckning för de merkostnader som det innebär att man har det yttersta ansvaret för skolplikten.

För det fjärde utvecklar man det problematiska statsbidragssystemet med ett sektorsbidrag som huvudmännen kan söka utifrån en plan om skolutveckling.

Och det sista förslaget handlar om att Skolverket ska ha en tydlig regional närvaro.

Inget av de här förslagen är nya. De har på olika sätt framförts av många utredningar och inte minst skolans alla fackliga organisationer. De är en självklar miniminivå för att vi ska börja komma åt några av de problem som den ideologiserade decentraliseringen och marknadifieringen av svensk skola skapat. Det är också förslag som det borde vara lätt för de flesta partier att sluta upp kring, eftersom de heller inte rör vid tex friskolors vara eller inte vara.

Det kommer naturligtvis att finnas tyckare som menar att kötid är det viktigaste inslaget i svensk skola, eller att det offentliga inte har ett speciellt ansvar för helheten (de senare har ju en allt tuffare tid ju mer pågående epidemi visar betydelsen av central planering av samhällscentrala institutioner), men dessa borde inte nu få sätta tonen i debatten. Det är dags för mer förnuft, helt enkelt.

Jag vill betona igen att dessa förslag har starkt stöd i vad såväl lärarfack som skolledarförbund har för hållning i frågorna, det vill säga hos de som faktiskt jobbar i den här verkligheten. Det är också viktigt att detta är i linje med såväl Skolkommissionen, Leif Lewins kommunaliseringsutredning och de bedömningar som OECD gång på gång har försökt hjälpa oss med.

Låt oss fatta dessa beslut så vi kan börja ha lite ordning och reda i skolan.

Kommentera
kornhall_gra2
Per Kornhall

Här bloggar författaren och skolexperten Per Kornhall om skola och skolutveckling.

Per Kornhalls bok ”Barnexperimentet” fick stor uppmärksamhet för sina kritiska slutsatser om utvecklingen av den svenska skolan. Hans senaste böcker är ”Lärare – En handbok”, ”Omstart för skolans digitalisering” samt ”När skolan blev marknad. Trettio år med friskolor”.

LÄRARNAS RIKSFÖRBUND

Box 3529
103 69 Stockholm
Sveavägen 50

SKOLVÄRLDEN

Box 3265
103 65 Stockholm