Annons

Tro inte att det räcker med auktoritet i klassrummet

Att vara lärare idag är sannerligen komplext och inget yrke som du bara kan läsa dig till att bli bra på. Jag skulle säga att det är ett hantverk som kräver ganska många timmars övning för att bli riktigt skicklig på.

När jag började jobba som lärare för cirka tjugo år sedan tappade jag ofta humöret och blev rasande på de elever som inte lydde eller gjorde tilldelade uppgifter som de skulle. Det ledde till att det förvisso var väldigt tyst och lugnt i klassrummet och när rektor gjorde lektionsbesök tyckte han att jag hade mycket god ordning.

En dag kom sexornas klassföreståndare och berättade att flera flickor inte vågade komma till mina tysklektioner då de kände sig rädda för att jag skulle bli arg eller säga till dem strängt. Det blev en väckarklocka för mig. Ingen vill att elever ska sitta och känna att de inte vågar fråga eller att de är rädda.

Jag uppfattas fortfarande som sträng och det är en god ordning i mitt klassrum. Den stora skillnaden är att jag lägger en hel del tid på att bygga relation till varenda elev. Jag ger ett uppmuntrande ord när jag passerar i korridoren, stannar till och småpratar på rasten, sätter mig bredvid den mest svårhanterlige eleven i matsalen och pratar om annat än skola – små saker som inte tar många minuter men som sedan skapar en helt annan dynamik i klassrummet.

Uttrycket att bygga relation får verkligen inte förväxlas med att vara ”kompis” med eleverna. Det är inte samma sak. Att se varje elev och ha en god relation betyder inte att eleverna är mina kompisar eller mina ”kids” som jag snapchattar med på eftermiddagarna. Det handlar istället om en ömsesidig respekt som måste förtjänas.

Den lärare som idag tror att det räcker att vara sträng, auktoritär och kunskapsförmedlande kommer efter ett tag förhoppningsvis inse att det inte räcker i dagens skola. Absolut ska vi vara tydliga ledare och när jag eller någon annan pratar är övriga tysta och lyssnar. Absolut har jag ibland genomgångar där locken på datorerna är stängda och eleverna sitter tysta och lyssnar. Självklart. Men inte varje lektion och inte hela tiden. Variation är A och O för en fungerande undervisning.

Att som lärare ha djupa ämneskunskaper, förmåga att bygga relation till eleverna och veta vilken klass som kräver vilken metod är det som utmärker en god lärare. En uppgift som fungerar lysande i en klass fungerar inte alls i en annan och det är viktigt att fundera över varför och anpassa sin undervisning efter den klass och de individer du har framför dig.

Förra läsåret bytte jag jobb och jag var tvungen att verkligen rannsaka mig själv och fundera över mig själv i min lärarroll. När du kommer ny till en klass har du verkligen inte automatiskt respekt hos eleverna oavsett hur sträng eller auktoritär du är när du möter dem. Du måste arbeta på att vinna deras förtroende och eleverna måste inse att du är konsekvent och står för vad du säger.

Jag var van vid att i stort sett bara titta på eleverna på min förra skola med min ”frökenblick” så visste de vad som gällde. På mitt nya jobb har jag fått slita för att vinna respekt och förtroende. Flera gånger under höstterminen grät jag i bilen när jag körde hem och tänkte: “Jag fixar inte detta. Det kvittar vad jag gör så blir det inte bra”.

Samtidigt hade jag undervisning i en annan klass som var bland det roligaste jag haft på många år. De var ett gäng otroligt entusiastiska elever som kastade sig över uppgifterna och som det var en fröjd att gå in och ha. Den förstnämnda gruppen fungerade också väl så småningom, men det tog mycket längre tid. Den gemensamma nämnaren för att grupperna fungerade var att jag lyckades hitta uppgifter som eleverna såg en mening med.

I den stökigaste gruppen valde jag en skönlitterär bok med omsorg. När jag högläste de första kapitlen i boken blev det knäpptyst och när det var fem minuter kvar sa en av de rörigaste eleverna: “Du, du hinner nog ett kapitel till så vi kan höra hur det går”. Så stolta de var när de läst sin första skönlitterära bok på engelska och tyckt att den var riktigt bra!

Jag insåg också ganska snabbt att denna grupp inte kunde hantera mobiltelefoner eller sina ipads. Dessa valde jag att samla in och vi använde under en period inga digitala verktyg alls. I den andra gruppen hade de sina telefoner och jag sa till en gång om att jag inte ville se dem och sedan syntes de inte till.

Den gruppen arbetade i stort sett helt digitalt då de klarade att hantera sina datorer och hade sina privata telefoner undanstoppade.

Det går inte att anamma en enskild metod och tro att den ska fungera i alla klasser. Det blir därför så tokigt när politiker och journalister, utan erfarenhet av undervisning, dundrar på med mantrat att “katederundervisning” skulle höja resultaten för svensk skola. En skicklig lärare inser att den måste välja uppgift och metod beroende på vilken klass den har framför sig.

Är du helt ny i yrket och du för första gången ska ha dina egna klasser kommer här några råd att tänka på:

* Du släpper in eleverna i klassrummet. Låt dem inte springa in som en hjord elefanter. Är det stökigt i korridoren så ställ upp dem på led och släpp in dem en och en.

* Du bestämmer var eleverna ska sitta. Du har gjort en placering i förväg gärna i samråd med mentorn. Placeringen är inte förhandlingsbar. Om synnerliga skäl föreligger kan placeringen ändras i samråd med lärare som känner klassen.

* Om ni bestämt att mobiler ska samlas in så stå i dörren och låt eleverna lägga ifrån sig mobilerna i en låda INNAN de går in.

* Har du sagt att du ska ringa hem måste du göra det samma dag. Stå för vad du säger. Ring eller maila gärna om bra saker också. Tar lite tid, men betyder mycket.

Läraryrket är komplext och inte enkelt, men när du får dina grupper att fungera är det faktiskt ett riktigt bra jobb. Låt dig inte nedslås av alla negativa artiklar som florerar i media. Dessa artiklar spär på föraktet mot svensk skola och kommer ofta bara med ett tyckande om hur det borde vara. Om vi bara har kunskapsförmedling och korvstoppning från katedern så kommer allt bli bra, eller hur?

Enligt många skoltyckare är det en dålig skola, en dålig lärarutbildning och tja, det mesta med svensk skola verkar vara dåligt. Så är det inte. Det finns hur mycket bra som helst med svensk skola, även om det så klart finns utrymme för förbättring precis som i alla andra yrken.

Reagera på inlägget:

Vi måste våga vara stolta över vår profession

När man träffar nya människor är en av de första frågorna ”Vad jobbar du med?” Mitt svar är förstås: ”Jag är lärare.” Ibland möts jag av positiv beundrande nyfikenhet, men oftare är det som att man nästan tycker synd om mig och undrar hur jag egentligen orkar …

Kontrasterna kanske är en aning överdrivet beskrivna. Men de är också en anledning till att jag i dag kämpar med skolfrågor som ordförande för Lärarnas Riksförbund. 

Mitt mål är att läraryrket även i Sverige ska vara ett ”högstatusyrke” och att lärare ska känna yrkesstolthet efter sin universitetsutbildning. Jag vill verka för att läraryrket ska vara attraktivt, och att lärare ska få tid att vara lärare och att utbildningen ska löna sig.

Det kräver att vi lärare blir ”kaxigare”. Men då måste vi få en ökad tillit till professionen från skolhuvudmännens sida, samt stöd och uppbackning från kompetenta och lärarutbildade rektorer. 

Bland annat behöver vi försvara tiden till för- och efterarbete. Det är den som ger kvalitet i undervisningen. Som gör det möjligt att se varje elev och att individualisera undervisningen. Som gör det möjligt att skapa förtroendefulla relationer mellan lärare och elev och som bidrar till att minska stressen för eleverna genom att det finns tid att förklara, lyssna och tydliggöra.

Lärare ska stå upp för sin professionalitet och ta ansvar för sitt arbete. Lärare ska bli lyssnade på när vi uttalar oss om vad vi behöver för att kunna utöva vårt yrke: när det finns behov av särskilt stöd, schemaförutsättningar, gruppstorlekar, läromedelsbehov osv. Lärare ska sätta gränser för eleverna och vara en del av fostransuppdraget. Lärare ska stå upp för demokrati, jämställdhet och alla människors lika värde, både här hemma och ute i världen. Läs mer om lärares viktiga insats i Syriens flyktingläger i Skolvärlden.

Skolan har en särställning i samhället. Det är både en rättighet och en skyldighet att gå i grundskolan. Sveriges regering har bestämt att alla barn måste gå i skolan och att skolan och dess personal ska ta ställning och stå upp för demokratiska värderingar. 

Detta gäller så klart även för studie- och yrkesvägledare. En kvalificerad studie- och yrkesvägledning är en viktig förutsättning för att ge eleverna de verktyg de behöver för att göra val för och i framtiden. Ett självklart krav från LR:s sida är därför att det ska krävas en studie- och yrkesvägledarexamen för att få anställning.

Vi ska, som lärare och studie- och yrkesvägledare, vara sakliga och allsidiga men vi måste stå upp för vissa värderingar. Det är alltså inte så att man kan avsäga sig detta som elev eller förälder. Här skiljer sig skolan från övriga delar av välfärden där det går att välja olika och att välja bort.

Och till sist, jag är väldigt stolt över att vara lärare. Världens roligaste jobb! För oavsett hur djup svenska skolans kris är och hur lång tid det tar att laga det som är trasigt så måste vi våga vara stolta över vår profession.

Åsa Fahlén, ordförande Lärarnas Riksförbund
Ledare i Skolvärlden #3 2017

Reagera på inlägget:

Ska skolan få sparka ut föräldrarna?

Samverkan mellan skolan och hemmet har varit och är alltjämt av stor betydelse. Det är vi troligen överens om. Samverkan är också fastlagd i alla styrdokument för skolan. Föräldrainflytandet är viktigt. Studerar man skolans och förskolans styrdokument dyker formuleringar upp om en fungerande sam­verkan mellan skolan och hemmet på flera ställen. Förutom att det är ett viktigt uttryck för ett demokratiskt samhälle, är föräldra­inflytandet ett stöd för barnens utveckling och deras lärande. Det finns forskning som visar att föräldrarnas engagemang och deras förväntningar på barnet spelar stor roll för elevens skolframgångar.

Om jag gör en snabb tillbakablick kan jag se att föräldrarnas inflytande över skolan länge var starkt begränsat. Det var nog först i mitten av 1900-talet, då det fanns en strävan efter likvärdighet, jämlikhet och en samman­hållande grundskola, som skolans dörrar öppnades på vid gavel för föräldrarna. Men fortfarande fanns då en tydlig gräns mellan hem och skola som byggde på att lärarna hävdade sin profession och sitt läraruppdrag. Föräldrasamverkan har inte prioriterats på lärar­utbildningen. Det har inte behövts. Men då infördes det fria skolvalet och för­äldrarnas rätt till inflytande skrevs in i alla styr­dokument. I förskolans läroplan står det till och med att: ”Föräldrarna ska ha möjlighet att inom ramen för målen vara med och påverka verksamheten i förskolan”. I stort sett samtidigt sker en teknisk utveckling som gör det möjligt för föräldrar att kommunicera helt obegränsat med lärare och rektorer via epost, sms, bloggar och via sociala medier.

Något okomplicerat ämne är inte relationen föräldrar – skola. Att vara förälder är det svåraste och viktigaste uppdrag någon av oss har och vi vill alla tro att vi sköter det uppdraget väl. Det här är också – i likhet med läraryrket – ett uppdrag alla har synpunkter på. Det finns mängder av skriverier om föräldrar och skolan: ”Föräldrar curlar sina barn i stället för att uppfostra dem”. ”Föräldrar beter sig som krävande och påstridiga kunder och slukar både lärare och rektorer. ”Mer särskilt stöd om föräldrarna trycker på”. ”Föräldrar hotar med Skolinspektionen”. ”Föräldrar vill slippa läxor, för de ger dålig stämning i familjen”. Det är några rubriker som exempel.

Samtidigt talar precis lika många rubriker om att rätt föräldrar är den viktigaste framgångsfaktorn i svensk skola. Viktigare än läraren, viktigare än begåvning, viktigare än skolval – ja, egentligen viktigare än allt. Hur går allt det här ihop? Kan vi styra föräldrarollen i skolan så att den blir en ren framgångsfaktor? Eller borde vi sparka ut föräldrarna helt och hållet från skolan?

När jag gick i skolan hade föräldrar en högst perifer roll, och deras roll var helt på skolans villkor. De skulle bara skriva under anmärkningar och betyg och dessutom ta sina barn i örat, så snart det var påkallat. Det var vad som förväntades innan det var dags att ställa sig på skolgården med blommor och presenter. Om en lärare ringde hem, eller om en förälder blev kallad på möte hos rektor – ja, då var man som elev alltid riktigt illa ute. Inte sällan även föräldern. Det var ju deras uppdrag att inpränta dygder som punktlighet, hövlighet, flit och renlighet hos sina barn. Och när föräldrarna inte mäktade med, ja, då gav skolan litet extra. En extra örfil, en extra läxa eller en extra vänlighet beroende på lärare.

När jag kom ut som lärare hade skolan så kallade åhörardagar då föräldrar, syskon och mor- och farföräldrar var välkomna till skolan för att delta en dag i verksamheten. Sedan avvecklades de särskilda åhörardagarna och byttes till ett slags öppet hus året runt. Det hade sina fördelar att föräldrar kunde komma till skolan, när de hade tid och möjlighet. Det kom inte så många åt gången. Det fungerade någorlunda bra. Attityderna till skolan från föräldrahåll förr var övervägande positiva. Eller också vågade man inte framföra negativ kritik? Det fanns också en Hem och Skola-rörelse som stöttade positivt.

I början på 2000-talet började de nyblivna lärarna känna rädsla och osäkerhet i samarbetet med föräldrarna. De nyblivna lärarna kände sig oförberedda från lärarutbildningen att möta föräldrarna. Det är alltjämt så. Artikeln i DN, ”Skola har skapat regler för föräldrar”, visar också på nödvändigheten av att styra upp samarbetet med hemmet. I reglerna som omtalas i artikeln finns egentligen mest självklarheter, men det är säkert bra att de finns nedskrivna. Kanske blir regler nödvändiga i framtiden? Egentligen handlar det bara om vanligt folkvett, men fungerar det inte är regler en utväg.

En sak som har förändrats över tid är föräldrars attityder mot skolan. Förr hade många föräldrar respekt för skolan och skolans lärare. Föräldrar frågade, men ifrågasatte inte. Det var faktiskt sällsynt med öppen kritik. Idag är det dessvärre mera regel än undantag. Det kan finnas många anledningar till att synen på skolan har förändrats. Den mörka mediebilden av skolan som målats upp de senaste åren till exempel är en anledning.  

Jag arbetar som coach till nya lärare. Det har blivit allt vanligare med uppdrag att stötta nya lärare som utsätts på olika sätt av föräldragrupper. Det är främst nya lärare som arbetar i socioekonomiskt starka miljöer, ofta med högutbildade föräldrar, som behöver stöd och hjälp. En lärare kontaktade mig efter juluppehållet i samband med ett skolbyte.  Under hennes allra första arbetsvecka på den nya skolan hade hon en föräldragrupp i klassrummet som sade sig studera om hon kunde sitt arbete. Det var väldigt påfrestande, tyckte hon. Jag rådde henne att kontakta rektor och det löste sig omgående. Rektor meddelade föräldragruppen att deras studier av lärarens kompetens omedelbart skulle avbrytas. Han hjälpte också till med ett snabbt föräldramöte, där han själv medverkade. 

Jag har sett många exempel på hur föräldragrupper bidragit till att ge nya lärare en problematisk arbetsmiljö.  Arbetsmiljöverket har studerat lärare och deras arbetsbelastning. Under tre år inspekterade Arbetsmiljöverket en tredjedel av Sveriges grund- och gymnasieskolor, bland annat för att undersöka deras arbetsmiljöarbete och arbetsbelastning. Projektet avslutades under 2016 och i december hade 1 600 av 2 000 inplanerade inspektioner klarats av. De menar att så kallade jobbiga föräldrar är ett nytt riskområde. Arbetsmiljöverket har exempelvis sett att e-post, sms och telefonsamtal från föräldrar har ökat arbetsbelastningen för såväl lärare som skolledare.

Snarare befinner vi oss mitt i en konflikt mellan ifrågasättande föräldrar som tycker det är okej att göra lite som man vill och en skola som inte har något att sätta emot. Hur blev det så? Vad får det för konsekvenser? Och vad gör vi åt det?

Reagera på inlägget:

Om du sätter många F får du räkna med att bli trakasserad

Jag kommer ut till bilen efter julavslutningen och upptäcker att någon har roat sig med att spotta halstabletter på den. Spott har runnit ner längs rutorna och längs sidan på bilen och halstabletter sitter fast i spottet. I smutsen bak på bilen och på sidorna har någon, med fingret, skrivit ”kuk” upprepade gånger samt ritat snoppar. Tack för den här terminen, liksom.

Det blir  jullov och en kväll runt midnatt. Jag och min 10-åriga dotter ligger under täcket och fnissar som tonåringar åt att vi varit uppe alldeles för länge. Vi borde sova, men bara pratar och pratar och har en sån där härlig stund som man vill ska vara hur länge som helst. Då ringer telefonen. Hemligt nummer. Tusen tankar hinner fara genom huvudet. Har det hänt något? Jag svarar och högljudda rösten i luren frågar: ”Knullar du nu? Gillar du att knulla?”

Snabbt lägger jag på luren och möter min dotters blick. “Det är ingen fara”, lugnar jag henne. ”Det var bara några elever som tyckte det var jättekul att skoja med sin lärare”. Hon sätter sig upp. “Skoja”, säger hon. ”Det var väl inte roligt alls. Jag hann bli rädd.”

Telefonen ringer igen. Och igen. Och igen. Jag svarar inte och har den på ljudlös. Sex missade samtal hade jag just den morgonen. Andra morgnar har det varit både fler och färre. Genom att ignorera att svara har samtalen upphört. Just nu i alla fall.

Harmlösa skämt och tonårsbus eller oacceptabelt beteende? Vissa menar att beteendet borde polisanmälas. Själv har jag landat i att det inte leder till någonting. Polisen har knappt resurser till att utreda mord så hur stor är sannolikheten att de intresserar sig för det här? Det ringdes dessutom från hemligt nummer. Jag förstår att det finns ett symbolvärde i att vissa tycker att man borde polisanmäla, men har valt att inte göra det. Som rutinerad lärare lär man sig mycket fort att ett bra trick är att lära sig känna igen elevernas röster. Jag kan stå med ryggen mot eleverna, veta vem det är som pratar och säga till rätt person utan att se den. Så självklart kände jag igen rösten. Men det blir ändå ord mot ord.

Tyvärr är ovanstående händelse inget unikt för vår skola. En del anser att det hänger ihop med vilka betyg du sätter. Om du sätter många F får du räkna med att bli trakasserad. Själv blir jag väldigt upprörd av ett sådant resonemang. Det är ta mig tusan ingen som ska räkna med att bli uppringd och kränkt nattetid. Det är inte okej. Däremot kan jag förstå att föräldrar och elever kan bli upprörda om betyg sätts på felaktiga eller tvivelaktiga grunder. Det händer tyvärr alldeles för ofta och jag har tidigare bloggat om att Sveriges lärare behöver öka sin kunskap om bedömning.

Varför just jag har blivit utsatt nu kan jag bara spekulera kring och orsaken väljer jag att hålla för mig själv. Det jag dock kan konstatera är att det har påverkat mig negativt. Jag blir ledsen och tom inombords. Varför vill man göra så? Busringa till lärare har väl elever gjort i alla tider, men skillnaden är att de nu ringer nattetid och kommer med rätt mycket grövre grejor än att till exempel rimma på lärarens efternamn.

Jag försöker planera terminen som kommer. Jag stirrar på tangenterna och ingenting händer. Noll inspiration. Jag som har skrivit två böcker som inspirerar andra lärare är helt tom. Kommer inte på en enda idé. Jag brukar bubbla av ideér och tycka att terminsstart är roligt, men inte nu. I mina mörkaste stunder tänker jag att jag inte ska planera ett skit, inte åt enda elev någonsin mer för eleverna vill ju ändå bara dumma sig, kränka mig och inte arbeta med sina uppgifter oavsett hur mycket jag planerat eller utgått från deras intressen.

Sedan samlar jag ihop mig, skärper mig och gör mitt jobb. När inspirationen är totalt slut är det otroligt skönt att ha ett läromedel att luta sig mot. Fram med textbook, workbook och järnstruktur. Helt tvärtemot hur jag brukar jobba. Tipsen och de kreativa lektionerna väller in i sociala medier, men jag känner mig fortfarande bara tom. Till en klass tar jag ett gammalt tema med en skönlitterär bok som jag vet att jag brukar gilla att arbeta med. Tar på mig teatermasken och välkomnar leende eleverna. En efter en kommer de in i klassrummet och tittar på mig med tindrande ögon: ”Hej, vad kul att se dig! Har du haft ett bra lov? Vad ska vi göra denna termin? Å.. jag har saknat dig!”

Lektionen startar och eleverna ömsom fnissar och ömsom gapskrattar. Diskussionerna om boken drar igång och de älskar den. ˝Kan vi inte lyssna tillsammans på kapitel 2 också? Snälla?”

Precis där kommer glädjen med att vara lärare tillbaka igen. Jag är varm inombords och känner att jo, detta är ju kul. Eleverna ger energi och glädje. Jag kör hem och ett nytt tema börjar ta form i huvudet.

 

Reagera på inlägget:

Så kan 2017 bli ett ännu bättre skolår

Det lackar mot jul och det kan vara dags att avsluta läsåret med en liten tillbakablick. Jag läste genom vad jag skrev vid samma tid förra året och slås av att det då fortfarande fanns ganska lite hoppfullhet i det jag då skrev. I år känns det lite annorlunda. Det arbete som har lagts ner i skolor runtom i landet har gett visst avtryck i både Pisa och i Timss men också i andra mätningar som vissa tekniska högskolors diagnostiska prov. Det visar att det går att påverka skolan genom både debatt och politik. Annat som är positivt är att vi har fått en skolkommission som arbetar och som verkar vara villig att lämna skarpa förslag nästa år. För även om det har vänt uppåt till de låga nivåer vi hade för några år sedan så innebär det inte att vi kan slå oss till ro. Vi kan dra en suck, låta axlarna sjunka lite men sedan måste vi hugga i igen.

Inte minst gäller det den utmaning som för allt fler nu blir allt tydligare. Det är väl egentligen bara en del nationalekonomer och en del till näringslivets mest hårdhänta falanger anknutna forskare som förnekar det som är uppenbart för alla som arbetar i skolan. Annars finns det också i de mer marknadsvänliga kretsarna nu en allt större insikt om detta. Till exempel har både Timbro och Academedias ledningar tydligt markerat att detta är den viktiga politiska frågan framöver. Det handlar såklart om att likvärdigheten kontinuerligt försämras. Något som man inte ska bli förvånad över när man släpper ett skolsystem så fritt både till lokala beslutsfattare men ovanpå det inför det mest marknadsorienterade skolsystemet i världen. Alla internationella erfarenheter av mer moderata sådana system runtom i världen pekar i samma riktning.

Vad jag önskar inför det nya året är:

* Ett socioekonomiskt finansieringssystem som garanterar att varje rektor och lärare har möjlighet att utföra sitt uppdrag. I skapandet av ett sådant ska inga andra hänsyn tas än till det.

* En modifiering av skolvalssystem och etableringsrätt som gör det möjligt att skapa skolor som är en mötesplats för barn från olika bakgrunder och som möjliggör långsiktiga investeringar i skolor. All skolverksamhet ska naturligtvis stå under demokratisk kontroll i kommunerna och äga rum under full insyn.

* En fördjupad diskussion om hur vi ska ge mandatet åter till lärarkåren att utveckla sin profession. I det krävs både lönebildningsmodeller, karriärsystem och en fördjupad diskussion om hur undervisningskonst kan bli centralt för både fortbildning och lärarutbildning samt en fortsatt satsning och utbyggnad av det kollegiala lärandet och strukturer för det. OECD hade kloka tankar kring lärarutbildning. Ta dem på allvar!

* En regional stödstruktur för små och medelstora kommuner. För att skapa en sådan organisation kan man lägga ner Skolinspektionen. Man behöver tänka ut hur man ska kunna följa upp och inspektera skolor på ett mer konstruktivt sätt kopplat till utvecklingsstöd.

* Ett tydligare regelverk som gör det omöjligt att ta ut den typen av vinster som man gör idag inom skolverksamhet i Sverige.

* En initierad skoldebatt som handlar om skolans hela uppdrag – för alla barn – inte en mediestyrd polariserad och symbolpolitisk sandlåda.

Med detta önskar jag en god jul och ett gott nytt, ännu bättre, skolår 2017!

Reagera på inlägget:

Sidor

Annons
Annons
Annons