Annons

Sätt professionen i centrum för ett bättre skolsystem

Det är hemskt glädjande att regeringen nu har fattat beslut om att agera utifrån en av Skolkommissionens interimistiska förslag, det om ett socioekonomiskt baserat tillägg av finansieringen av skolan. Det är oerhört glädjande och kommer att göra skillnad för förutsättningarna för en mängd lärare och rektorer i de mest utsatta kommunerna i Sverige. Jag hoppas att man utöver det gör en verklig översyn av det korrumperande och ologiska skolpengsystemet som vi har och som alla utländska forskare jag träffar blir så oerhört förvånade och oroade över.

I övrigt hoppas jag mer på en helt annan typ av reformer än de vi har sett de senaste decennierna. Reformer som vågar ge tillbaka makt till lärare och som skapar en forskningsbaserad skol- och undervisnings-utvecklingskultur i den svenska skolan.

Det var i det perspektivet som jag i mitt förra inlägg lyfte Anthony Bryk och hans kollegors utvecklingsidéer. Där nämnde jag att Bryk med fleras modell kanske kan betraktas som kollegialt lärande 2.0.

Jag tänkte att jag kanske behöver utveckla detta lite. Vad menar jag med kollegialt lärande 1.0 i så fall och kanske till och med – vad skulle kunna vara betaversionen kollegialt lärande 0.5?

Jag tror man skulle kunna betrakta matematik-, läs-, specialpedagogik- och så vidare-lyftet som betaversionen kollegialt lärande 0.5. I den här betaversionen lär sig lärare att samarbeta kring undervisning, men de är fortfarande skrivna på näsan av staten vad det är de behöver utveckla. Man kan välja mellan moduler men någon har bestämt vilka moduler som ska utvecklas.

Problemet är bara att mycket forskning om skol- och undervisningsutveckling visar att den här typen av masslösningar eller ”one size fits all-insatser” inte har så stor effekt. I vissa fall råkar de träffa rätt och då utvecklas en lärares undervisningsskicklighet snabbt. Men för andra lärare är modulen för lätt eller för svår eller orelevant och då händer det inte lika mycket. I värsta fall kan det leda till negativa effekter för att en lärare tappar sugen eller får ett förakt för systemet.

Förstå mig rätt. Det är jättebra att vi har börjat jobba tillsammans och har börjat utveckla undervisningen. Det har påverkat svensk skola på djupet. Samtalet om undervisning och fortbildning/professionellt lärande ser helt annorlunda ut i Sverige nu jämfört med för ett par år sedan tack vare de här lyften. Men vi kan ännu bättre.

Kollegialt lärande 1.0 är undervisnings- och skolutveckling av det slag som till exempel Timperley skisserar i sina böcker och artiklar. I hennes modeller utsätts inte lärare för mer eller mindre träffsäkra, men i någon mån slumpmässiga, insatser i syfte att utveckla deras kunskaper. I kollegialt lärande 1.0 undersöker lärare och skolledare tillsammans den undervisning som man håller på med. Vad har man för brister och hur ska man utveckla sig bort från dem? Vad behöver vi för att kunna göra något annorlunda? Vilka andra upplevelser av undervisning ska vi ge eleverna och hur ska vi utvärdera om vi blir bättre på det vi försöker förbättra?

Kollegialt lärande 1.0 är alltså när lärare och skolledning tar ansvar för sin egen professionella utveckling och lärande och arbetar sig fram emot en allt bättre praktik på den skola man arbetar på. Det är en ständigt pågående utvärderad undersökning av sin praktik och den metodik man använder.

Vad är då 2.0 och vad är det starka i Bryk och hans kollegors vision? Det är att de har en modell för hur kunskapen som man erövrar på varje skola ska kunna spridas i ett helt skolsystem. Det handlar om hur professionernas utvecklingsarbete kan komma i centrum för ett skolsystems utveckling. Det bygger på en väldigt enkel princip. I skolan arbetar omkring 250 000 akademiskt utbildade och tänkande människor. Om vi ger dem en chans och modeller för att utveckla skolan är det svårt att tänka sig att det kan gå fel. Men för att det ska ske krävs att man vågar ge dessa djupt engagerade människor en chans att visa hur duktiga de är. Att man vågar släppa greppet och ge dem möjligheten samtidigt som man bygger upp de stödsystem och nätverk som behöver skapas.

Det här är något som både utbildningsdepartementet, de som utreder skolsystemet och lärarprofessionen just nu behöver tänka på men också något man kan börja med ute hos varje huvudman. Vilken typ av experimenterande sker ute i skolorna? Vilka erfarenheter görs? Hur kan vi skapa möjligheter för lärare och rektorer att dela med sig av sina utvärderade försök?

Men för att det ska ske måste man hos huvudmännen börja bygga nätverk för detta och också att lyssna till sina lärare och inte minst till sina rektorer. Det förvånar mig oupphörligen i kontakter med olika huvudmän i Sverige att man inte tar tillvara den utbildning, den kompetens, den skicklighet och det engagemang som svenska rektorer har.

Reagera på inlägget:

Facebook kommentarer