Annons

Ge professionen mandat att genomföra skola

Nu har skolkommissionen lämnat sitt slutbetänkande, med titeln ”Samling för skolan. Nationell strategi för kunskap och likvärdighet”. Nu har vi återigen en genomgripande politisk åtgärd för att få skolan dit politikerna vill. Politikerna tror inte på att lämna skolan ifred och lita på de professionella. Förslagen är en återgång till ett tidigare skolsamhälle. Det här är utgångspunkterna för min text.

En viktig del i betänkandet är ett stärkt statligt engagemang genom ökat stöd och tydligare styrning av skolan. Är det ett stärkt statligt engagemang och en tydligare styrning som den svenska skolan behöver? Förslaget för tankarna till de tidigare Länsskolnämnderna som inrättades från 1958-07-01, och upphörde 1991-06-30.  Länsskolnämnderna beslöts genom SFS 1956:616. Instruktionerna till länsskolnämnderna gavs i SFS 1958:279 och 1962:487. Vill skolkommissionen återupprätta länsskolnämnderna?

Slutbetänkandet innehöll en rad förslag som bildar en samlad strategi. Strategin utgår från att nyckeln till förbättrade kunskaper och stärkt likvärdighet är att stärka och utjämna förutsättningarna för hög kvalitet i undervisningen i hela skolsystemet. Gott och väl. Riktigt bra! Alla elever i Sverige har enligt lag rätt till en likvärdig utbildning. Var eleven än bor och oavsett sociala och ekonomiska hemförhållanden ska utbildningen ha en hög kvalitet. Utbildningen ska också kompensera för elevers olika bakgrund och andra olikartade förutsättningar. Reglera skolvalet föreslås som en åtgärd. Ändrat finansieringssystem föreslås också. Alla skolor ska nu bli bra skolor! Ett gigantiskt projekt!

Nationella målsättningar för bättre skolresultat, undervisningens kvalitet och likvärdighet. Skolhuvudmän ska kunna nå tillräcklig kapacitet genom att staten bygger upp en stödjande och stärkande verksamhet med en skolmyndighet på regional nivå. De gamla länsskolnämnderna syns vara på väg tillbaka och då kan man fundera på vad det skulle betyda?

Eftersom resursfördelningen i skolan inte är tillräckligt behovsstyrd föreslås en statlig delfinansiering till undervisning och elevhälsa. Å ena sidan kommunal finansiering, å andra sidan statlig.

Bättre kompetensförsörjning av lärare genom fler behörighetsgivande och kompletterande utbildningar. Äntligen! Det här hade lärosätena kunnat ordna själva utan någon kommission. Det finns mängder av modeller (oex.utbildningar) som kunde ha dammats av och fräschats upp och sjösatts. Lärosätena hade också kunnat utvecklat nya oex-utbildningar!

Tydligare läroplaner för att öka trygghet och studiero, respektfullt uppträdande och elevens eget ansvar för skolarbetet. Likvärdighet och minskad skolsegregation bland annat genom ett system med aktivt skolval till förskoleklass och grundskola. Menar Skolkommissionen att våra läroplaner är otydliga?

Den svenska skolan och den svenska lärarutbildningen jämförs ofta med den finska skolan och den finska lärarutbildningen. Finland har inte någon skolkommission. Den finska lärarutbildningen och lärarna i skolan har hög status. Det anses vara huvudorsakerna till att Finland har så mycket bättre studieresultat än Sverige. Det menar såväl finsk som svensk expertis. Lärarna i Finland är mycket välutbildade, men de har inte högre löner än lärare i Sverige. Däremot har de hög status i samhället, till skillnad från sina svenska kolleger. Det anses fint att vara lärare i Finland. De lämnas också i fred av politikerna. Det är, menar många, en framgångsfaktor för den finska skolan. Professionen får mandat och ansvar att genomföra skola.

Är det ingen väg för den svenska lärarutbildningen och den svenska skolan? Tilltro till lokala huvudmän och till de professionella.

Reagera på inlägget:

Jag har fått hopp om en likvärdig skola

Så kom då äntligen Skolkommissionens slutbetänkande. I och med detta släcktes också deras Twitterkonto ner. Det var som en markering. Nu har vi gjort vårt, nu är det upp till någon annan att ta vid. Och låt oss hoppas att så sker. Nu är det dags för Gustav Fridolin, Anna Ekström och Helene Hellmark Knutsson och deras respektive departement att leverera skarpa förslag och dra gång de processer som krävs.

Men det är naturligtvis många fler än de som nu måste hjälpa till. Det handlar om utbildningsutskottet i riksdagen och faktiskt alla skolpolitiker i hela vårt land, oavsett politisk färg. Här har vi fått en färdplan och en idé som är förankrad i en kommission med stor politisk spännvidd. Det borde gå att lämna partitaktik bakom sig och se till det svenska samhällets behov. Det är påfallande att många av förslagen är i linje med de bedömningar och förslag som också de utomstående bedömarna i OECD:s kommission lämnade 2015.

Jag vill börja med att säga att jag är imponerad av kommissionens betänkande. Speciellt om man betänker hur kort tid de haft på sig och hur stort och komplext skolsystemet är. Det är väldigt bra jobbat och de måste ha haft ett väl fungerande och hårt arbetande sekretariat till sin hjälp. Min stora oro var att de inte skulle kunna enas om några skarpa skrivningar, eller att de skulle lämna en klassisk svensk walk-over och hänvisa till att det behövs mera utredningar. De gör också det i vissa fall men de har på de flesta punkter tagit sitt uppdrag på allvar, och även om de föreslår vidare utredningar så föreslår de samtidigt konkreta åtgärder som kan sättas in omedelbart för en kursändring tills man har utrett förutsättningarna för mer permanenta lösningar.

Det tycker jag både är en klok och en effektiv lösning. Klok, eftersom den innebär att man i skolsystemet snabbt kan se att något händer, vilket behövs för motivationen bland alla de som idag jobbar i skolan. Man måste se att något händer för att få hopp. Effektivt, för det innebär att kursändringen startar och man får också erfarenheter av om modellerna man valt överhuvudtaget fungerar.

För en kursändring är kommissionens förslag om de genomförs. Cecilia Garme skriver i Svenska Dagbladet att det här är ”game over för 90-talet” – en underbar formulering – och visst är det så. En hel del av den ohämmade naiviteten som präglade en hel del av 90-talets reformer får här sig en rejäl återställare.

Låt oss börja med deras analys. Det här är vad de menar är svenska skolans problem:

Sviktande kapacitet och ansvarstagande hos många skolhuvudmän. 

För svag kompensatorisk resursfördelning. 

Otillräcklig kompetensförsörjning till lärar- och skolledaryrkena
och bristande förutsättningar för professionsutveckling. 

Brister i resultatinformation som försvårar kvalitetsarbetet. 

Skolsegregation som leder till kvalitetsskillnader mellan skolor. 

Problem i lärandemiljön. 

Splittrad och över tid oenig nationell styrning av skolan. 

Det är inte mycket att säga om det. Det är en viktig och riktig analys. Det finns områden som av jag upplever är av politiska skäl helt utlämnade. Till dem hör frågan om marknadens effekter på skolan. Jag kommer inte att uppehålla mig vid det här. De saker i deras förslag på åtgärder som jag fastnade för är dessa (i fetstil med mina kommentarer efter i kursiv stil):

Statlig skolmyndighet med regional närvaro och statlig reglering av skolchefers ansvar

Det här är naturligtvis ett underkännande av kommunaliseringen och nedläggningen av länsskolnämnderna. Skolan och de små huvudmännen behöver en närvaro av staten på så nära håll att det kan möjliggöra ett stöd och en kontroll så att alla barn får vad de har rätt till. En statlig reglering av skolchefers ansvar låter kanske inte som en stor nyhet men är faktiskt ett väldigt viktigt förslag. Det gör nämligen att ansvarskedjan i skolsystemet kan hänga ihop. I en skola där man har statliga befattningsutbildningar och tydligt statligt ansvar på rektorer och lärare är det självklart att detta ska finas också på huvudmannanivå. Annars har man frikopplat det lokala ansvaret från styrkedjan.

Förstärkt lärarutbildning och praktiknära forskning

Här finns det en massa vackra ord men kanske mindre konkreta insatser. Det är viktigt men jag tror vi behöver titta mer på OECD:s rapport och samla ihop lärarutbildningarna och ge dem ett tydligare professionsförberedande perspektiv. Det finns dolt i kommissionens text men det behövs en klarare färdriktning och mer konkreta åtgärder. Lärarutbildning måste bli en professionsutbildning som lärare är stolta över att de har gått och som de har nytta av i sitt dagliga arbete.

Nationell funktion och program för lärares och rektorers professionsutveckling

Det här är ett jätteintressant förslag som man bör sjösätta fort. Lärare och rektorer behöver ha en karriärstruktur men också en organisation där professionerna får mer makt över sina yrken och sin fortbildning. Detta skulle sedan kunna växa ut till att också omfatta/påverka lärarutbildningarna positivt.

Socioekonomisk fördelning till skolor. Bidrag och fortsatt utredning.

Här hade jag kanske större förväntningar. Det här var utan tvekan en av de saker som tydligt var aviserat i deras delbetänkande men där de inte riktigt orkat ända fram. Men samtidigt föreslår de snabba och omfattande insatser till ett statligt finansieringssystem är utrett och kan sjösättas.

Nationell struktur för gymnasieskolan

Så rätt tänkt. Gymnasieskolan måste styras bättre för att säkerställa att alla utbildningar finns tillgängliga. Kommuner är i många fall alldeles för små för detta och de samarbeten som finns räcker inte alltid till.

Undervisningstid

Tydligare styrning med stadieindelad undervisningstid i grundskolan och bättre kontroll på gymnasieskolorna är nog en bra sak.

Aktivt skolval, lottning och central antagning.

Sedan kommer vi till det som initialt idag tydligen blev mediesnackisen. Att fördelningen efter skolval ska göras med lottning. Det här tycker jag är en chimär och av väldigt liten betydelse vid sidan av ovanstående förändringar men också så typiskt att det är där den mediala debatten handlar. Vad beror det på? Att inte journalister vet hur skolan är uppbyggd och fungerar utan man bara hakar i den bit man vet något om eller på att Stockholms innerstad är så långt redaktionernas mikrofonsladdar når? Här har man tagit tydliga politiska hänsyn men pekar ändå ut en väg framåt mot ett mer ordnat system att fördela elever på.

Som sagt. Jag tycker det är ett jättebra betänkande som ger hopp om framtiden. Men nu är det upp till bevis. Jag tror faktiskt att kommissionens breda förankring med representanter från professionerna och forskning och inte minst svenskt näringsliv kan borga för att vi genom dess förslag kan börja röra oss mot en mer likvärdig skola och en skola som är bättre för lärare och rektorer att arbeta i och för mindre bemedlade föräldrars barn att gå i. Jag har hopp om att vi när vi tittar tillbaka om tio år så kommer vi att säga att den 20 april 2017 var dagen då vi började få en mer likvärdig skola i Sverige. En likvärdighet som är viktig om vi vill ha en levande demokrati i framtiden. I ett sådant samhälle är varje barn och varje ung människa en tillgång vi inte kan vara utan.

Nu får vi som jobbar i systemet inte ge oss förrän politikerna lyssnar på kommissionens förslag. Jag håller med Åsa Fahlén, ordförande för Lärarnas Riksförbund, Lina Hultqvist, ordförande för Sveriges Elevkårer och Matz Nilsson, ordförande för Sveriges Skolledarförbund som skriver på Aftonbladet debatt:

”Våra politiker gav Skolkommissionen i uppdrag att utarbeta förslag som kan accepteras av alla inblandade parter. Nu är det samma politikers tur att göra verklighet av dessa genom att visa samsyn över partigränserna. Och det brådskar! Det svenska skolsystemet behöver förstärkas och nu finns förslag som är förankrade i hela Skolsverige!
Vi har ingen tid att förlora. Ska vår skola återerövra en topposition och ge alla elever, oavsett bakgrund, likvärdiga förutsättningar måste förslagen realiseras skyndsamt. Det är nödvändigt för vårt samhälles möjligheter att fortsätta vara en fungerande demokrati.”

Det är ett tungt ansvar som kommer att vila på politiker om de nu försöker knipa billiga taktikpoäng genom att inte lyssna på professionerna och kommissionen. Jag vill avsluta med det jag skrev 2012 på DN debatt:

”Det är dags för en nationell samling runt skolan. Det är dags att sluta käbbla och inse att vi har skapat något vi inte har kontroll över. Dags att dra i nödbromsen och utan ideologiska skygglappar av något slag sätta sig ner och fundera över hur vi ska skapa en skola som är bra för alla barn – och det i verkligheten och inte i någon glassig försäljningsbroschyr eller i en skollag som ingen tycks bry sig om.”

Reagera på inlägget:

Ska skolan få sparka ut föräldrarna?

Samverkan mellan skolan och hemmet har varit och är alltjämt av stor betydelse. Det är vi troligen överens om. Samverkan är också fastlagd i alla styrdokument för skolan. Föräldrainflytandet är viktigt. Studerar man skolans och förskolans styrdokument dyker formuleringar upp om en fungerande sam­verkan mellan skolan och hemmet på flera ställen. Förutom att det är ett viktigt uttryck för ett demokratiskt samhälle, är föräldra­inflytandet ett stöd för barnens utveckling och deras lärande. Det finns forskning som visar att föräldrarnas engagemang och deras förväntningar på barnet spelar stor roll för elevens skolframgångar.

Om jag gör en snabb tillbakablick kan jag se att föräldrarnas inflytande över skolan länge var starkt begränsat. Det var nog först i mitten av 1900-talet, då det fanns en strävan efter likvärdighet, jämlikhet och en samman­hållande grundskola, som skolans dörrar öppnades på vid gavel för föräldrarna. Men fortfarande fanns då en tydlig gräns mellan hem och skola som byggde på att lärarna hävdade sin profession och sitt läraruppdrag. Föräldrasamverkan har inte prioriterats på lärar­utbildningen. Det har inte behövts. Men då infördes det fria skolvalet och för­äldrarnas rätt till inflytande skrevs in i alla styr­dokument. I förskolans läroplan står det till och med att: ”Föräldrarna ska ha möjlighet att inom ramen för målen vara med och påverka verksamheten i förskolan”. I stort sett samtidigt sker en teknisk utveckling som gör det möjligt för föräldrar att kommunicera helt obegränsat med lärare och rektorer via epost, sms, bloggar och via sociala medier.

Något okomplicerat ämne är inte relationen föräldrar – skola. Att vara förälder är det svåraste och viktigaste uppdrag någon av oss har och vi vill alla tro att vi sköter det uppdraget väl. Det här är också – i likhet med läraryrket – ett uppdrag alla har synpunkter på. Det finns mängder av skriverier om föräldrar och skolan: ”Föräldrar curlar sina barn i stället för att uppfostra dem”. ”Föräldrar beter sig som krävande och påstridiga kunder och slukar både lärare och rektorer. ”Mer särskilt stöd om föräldrarna trycker på”. ”Föräldrar hotar med Skolinspektionen”. ”Föräldrar vill slippa läxor, för de ger dålig stämning i familjen”. Det är några rubriker som exempel.

Samtidigt talar precis lika många rubriker om att rätt föräldrar är den viktigaste framgångsfaktorn i svensk skola. Viktigare än läraren, viktigare än begåvning, viktigare än skolval – ja, egentligen viktigare än allt. Hur går allt det här ihop? Kan vi styra föräldrarollen i skolan så att den blir en ren framgångsfaktor? Eller borde vi sparka ut föräldrarna helt och hållet från skolan?

När jag gick i skolan hade föräldrar en högst perifer roll, och deras roll var helt på skolans villkor. De skulle bara skriva under anmärkningar och betyg och dessutom ta sina barn i örat, så snart det var påkallat. Det var vad som förväntades innan det var dags att ställa sig på skolgården med blommor och presenter. Om en lärare ringde hem, eller om en förälder blev kallad på möte hos rektor – ja, då var man som elev alltid riktigt illa ute. Inte sällan även föräldern. Det var ju deras uppdrag att inpränta dygder som punktlighet, hövlighet, flit och renlighet hos sina barn. Och när föräldrarna inte mäktade med, ja, då gav skolan litet extra. En extra örfil, en extra läxa eller en extra vänlighet beroende på lärare.

När jag kom ut som lärare hade skolan så kallade åhörardagar då föräldrar, syskon och mor- och farföräldrar var välkomna till skolan för att delta en dag i verksamheten. Sedan avvecklades de särskilda åhörardagarna och byttes till ett slags öppet hus året runt. Det hade sina fördelar att föräldrar kunde komma till skolan, när de hade tid och möjlighet. Det kom inte så många åt gången. Det fungerade någorlunda bra. Attityderna till skolan från föräldrahåll förr var övervägande positiva. Eller också vågade man inte framföra negativ kritik? Det fanns också en Hem och Skola-rörelse som stöttade positivt.

I början på 2000-talet började de nyblivna lärarna känna rädsla och osäkerhet i samarbetet med föräldrarna. De nyblivna lärarna kände sig oförberedda från lärarutbildningen att möta föräldrarna. Det är alltjämt så. Artikeln i DN, ”Skola har skapat regler för föräldrar”, visar också på nödvändigheten av att styra upp samarbetet med hemmet. I reglerna som omtalas i artikeln finns egentligen mest självklarheter, men det är säkert bra att de finns nedskrivna. Kanske blir regler nödvändiga i framtiden? Egentligen handlar det bara om vanligt folkvett, men fungerar det inte är regler en utväg.

En sak som har förändrats över tid är föräldrars attityder mot skolan. Förr hade många föräldrar respekt för skolan och skolans lärare. Föräldrar frågade, men ifrågasatte inte. Det var faktiskt sällsynt med öppen kritik. Idag är det dessvärre mera regel än undantag. Det kan finnas många anledningar till att synen på skolan har förändrats. Den mörka mediebilden av skolan som målats upp de senaste åren till exempel är en anledning.  

Jag arbetar som coach till nya lärare. Det har blivit allt vanligare med uppdrag att stötta nya lärare som utsätts på olika sätt av föräldragrupper. Det är främst nya lärare som arbetar i socioekonomiskt starka miljöer, ofta med högutbildade föräldrar, som behöver stöd och hjälp. En lärare kontaktade mig efter juluppehållet i samband med ett skolbyte.  Under hennes allra första arbetsvecka på den nya skolan hade hon en föräldragrupp i klassrummet som sade sig studera om hon kunde sitt arbete. Det var väldigt påfrestande, tyckte hon. Jag rådde henne att kontakta rektor och det löste sig omgående. Rektor meddelade föräldragruppen att deras studier av lärarens kompetens omedelbart skulle avbrytas. Han hjälpte också till med ett snabbt föräldramöte, där han själv medverkade. 

Jag har sett många exempel på hur föräldragrupper bidragit till att ge nya lärare en problematisk arbetsmiljö.  Arbetsmiljöverket har studerat lärare och deras arbetsbelastning. Under tre år inspekterade Arbetsmiljöverket en tredjedel av Sveriges grund- och gymnasieskolor, bland annat för att undersöka deras arbetsmiljöarbete och arbetsbelastning. Projektet avslutades under 2016 och i december hade 1 600 av 2 000 inplanerade inspektioner klarats av. De menar att så kallade jobbiga föräldrar är ett nytt riskområde. Arbetsmiljöverket har exempelvis sett att e-post, sms och telefonsamtal från föräldrar har ökat arbetsbelastningen för såväl lärare som skolledare.

Snarare befinner vi oss mitt i en konflikt mellan ifrågasättande föräldrar som tycker det är okej att göra lite som man vill och en skola som inte har något att sätta emot. Hur blev det så? Vad får det för konsekvenser? Och vad gör vi åt det?

Reagera på inlägget:

Lärarimporten vitaliserar den svenska skolan

Att lärarbristen i Sverige är akut, vet vi sedan länge. Landets alla kommuner har sedan länge vittnat om detta. Malmö stad avser nu att försöka importera lärare från Danmark och Finland och det är inte en dag för tidigt. Malmö stad inser, glädjande nog, att Sverige inte är världsbäst på lärarutbildning. Andra länders lärarutbildning har sådana kvaliteter att de duger, menar man i Malmö Stad! Självklart är det så.

I Malmö stad finns en ökning av antalet skolbarn från 31 000 till 44 000 under de kommande tio åren. Skolorna i Malmö måste anställa cirka 600 lärare varje år under samma period. Samtidigt har många grundskollärare i Malmö stad valt att lämna sina tjänster.  Från oktober 2016 sade exempelvis 17 % av Malmös grundskollärare upp sig, enligt Sydsvenska Dagbladets artikel strax före jul. Malmö har också problem som innebär att var tredje lärare inte är behöriga lärare. Obehöriga lärare kallas in som vikarier och vissa tjänster har inga sökande alls. Det är problem som andra kommuner också delar.

För att klara lärarkrisen väljer Malmö grundskoleförvaltning  nu att söka sig utomlands. De vänder sig till Danmark och Finland och söker lärare som vill börja arbeta i Malmö. De har startat med Köpenhamnsområdet. I detta område sägs det finnas ett överskott på cirka 100 lärare som skulle kunna vara aktuella för Malmö stad. De danska lärarna kan också jobbpendla. Det är en mycket bra lösning. Språket är troligen inget större problem. Malmö stad planerar också en resa till Wasa, för i Finland har man också ett mindre överskott på lärare. Finska lärare och finsk lärarutbildning har bra rykte och många lärare är redan svensktalande. Det finns också andra kommuner, exempelvis Eskilstuna, som besökt Finland för att försöka rekrytera lärare. Kraven man ställer är först god svenska och sedan får de utländska lärarna ansöka om svensk lärarlegitimation. Ett utmärkt initiativ av Malmö Stad!

Jag är sedan i augusti 2016 president i ATEE (Assosiation for teacher education in Europe) och har mycket goda kunskaper om europeisk lärarutbildning sedan nära 40 år i ATEE. Det finns faktiskt många andra länder i Europa som har mycket bra lärarutbildningar. Sverige är återigen absolut inte världsbäst! Det finns idag både lärarbrist och läraröverskott i ATEE:s medlemsländer i Europa. Det är märkligt att inte flera kommuner har tänkt på importera lärare från de länder som har stora överskott.  

Språkkunskaperna kan givetvis vara ett hinder, men lärare kan också lära sig svenska på kort tid. Språket är inte alls ett oöverstigligt hinder. Företag utbildar idag sin personal i andra språk på mycket kort tid för utlandstjänstgöring och det är alldeles självklart att lärare också kan utbildas mera effektivt än vad som sker idag.

Hur ska man sedan få Skolverket att inta en mera generös hållning till andra länders utbildningar, kan man undra? Jag har hjälpt så många utländska lärare att ansöka legitimation att jag är mycket pessimistisk, jag har många exempel på hur utländska lärare fått avslag på sina ansökningar. Det finns ett märkligt synsätt på utbildning och kompetens.

Handläggningen av lärarbehörighetsärenden är också byråkratisk, gammaldags och stelbent. Jag har sett lärare med mycket kvalificerade utbildningar och mycket hög kompetens få kategoriska avslag på lärarlegitimation. Följer man inte den svenska modellen är det blankt nej! Validering används exempelvis inte heller i någon större utsträckning. Detta är unikt i Europa.

Att importera lärare vitaliserar den svenska skolan. Möten med utländsk utbildning och kompetens utvecklar den svenska lärarutbildningen och den svenska skolan. Vi måste kunna se att även andra länders lärarutbildningar faktiskt duger i Sverige. Vi är inte världsbäst på att utbilda lärare, det gäller inte enbart dansk och finsk lärarkompetens.

Import av lärarkompetens är ett utmärkt sätt att råda bot på lärarbristen.

Reagera på inlägget:

Ge lärarna tid att handleda VFU!

Under flera års tid har VFU:n (verksamhetsförlagd utbildning) varit ett hett ämne bland oss lärarstudenter. Under flera års tid har vi också lyft samma problem för lärarutbildare, huvudmän och politiker. Det handlar om dålig administration, outbildade handledare, handledare som inte har tid att handleda, rättsosäker bedömning med mera. Än så länge har vi inte sett några krafttag för att förbättra VFU:n nationellt, utan allt ansvar läggs på lärarutbildningarna.

För några veckor sen rapporterades det om att studenter inte får någon VFU-plats på grund av att lärarna har för hög arbetsbelastning. Lärarna har helt enkelt inte tid att handleda. Detta är inget problem för lärarutbildningarna. Det är ett problem för Sverige. En stor lärarbrist riskerar att bli än värre när lärarstudenter inte kan ta ut sin examen och en utbildning med så stora brister kommer inte locka nya personer till yrket.

Det räcker inte att lägga ansvarsbördan för en förbättring av VFUn på lärarutbildningarna när så mycket av dess kvalitet avgörs av parametrar som utbildningarna inte kan påverka. Huvudmän och politiker behöver möjliggöra en kvalitativ VFU genom att förbättra lärares arbetsvillkor och göra det attraktivt att vara handledare om de förväntar sig att få nya lärare att rekrytera.

Visst finns det problem som lärarutbildningarna behöver åtgärda, men den person som spelar absolut störst roll för om VFU:n blir bra eller ej är handledaren. Om lärare inte får tid och möjlighet att gå handledarutbildningar, om detta och uppdraget att vara handledare inte lönar sig ekonomiskt eller om det inte finns utrymme i lärares schema för det extra arbete som handledning innebär – då är det inte konstigt att ingen vill vara handledare eller att VFU:n inte blir bra.

Det finns alldeles för många studenter som går igenom en hel utbildning utan att få en bra VFU och hur lång en utbildning kommer bli för vissa som inte ens får sin VFU i tid kan man undra. Själv har jag ett år och en VFU kvar, jag hoppas att det inte ska bli en besvikelse och ett problem både för min, min handledares och mina framtida elevers skull.

Reagera på inlägget:

Sidor