Annons

Vi måste våga vara stolta över vår profession

När man träffar nya människor är en av de första frågorna ”Vad jobbar du med?” Mitt svar är förstås: ”Jag är lärare.” Ibland möts jag av positiv beundrande nyfikenhet, men oftare är det som att man nästan tycker synd om mig och undrar hur jag egentligen orkar …

Kontrasterna kanske är en aning överdrivet beskrivna. Men de är också en anledning till att jag i dag kämpar med skolfrågor som ordförande för Lärarnas Riksförbund. 

Mitt mål är att läraryrket även i Sverige ska vara ett ”högstatusyrke” och att lärare ska känna yrkesstolthet efter sin universitetsutbildning. Jag vill verka för att läraryrket ska vara attraktivt, och att lärare ska få tid att vara lärare och att utbildningen ska löna sig.

Det kräver att vi lärare blir ”kaxigare”. Men då måste vi få en ökad tillit till professionen från skolhuvudmännens sida, samt stöd och uppbackning från kompetenta och lärarutbildade rektorer. 

Bland annat behöver vi försvara tiden till för- och efterarbete. Det är den som ger kvalitet i undervisningen. Som gör det möjligt att se varje elev och att individualisera undervisningen. Som gör det möjligt att skapa förtroendefulla relationer mellan lärare och elev och som bidrar till att minska stressen för eleverna genom att det finns tid att förklara, lyssna och tydliggöra.

Lärare ska stå upp för sin professionalitet och ta ansvar för sitt arbete. Lärare ska bli lyssnade på när vi uttalar oss om vad vi behöver för att kunna utöva vårt yrke: när det finns behov av särskilt stöd, schemaförutsättningar, gruppstorlekar, läromedelsbehov osv. Lärare ska sätta gränser för eleverna och vara en del av fostransuppdraget. Lärare ska stå upp för demokrati, jämställdhet och alla människors lika värde, både här hemma och ute i världen. Läs mer om lärares viktiga insats i Syriens flyktingläger i Skolvärlden.

Skolan har en särställning i samhället. Det är både en rättighet och en skyldighet att gå i grundskolan. Sveriges regering har bestämt att alla barn måste gå i skolan och att skolan och dess personal ska ta ställning och stå upp för demokratiska värderingar. 

Detta gäller så klart även för studie- och yrkesvägledare. En kvalificerad studie- och yrkesvägledning är en viktig förutsättning för att ge eleverna de verktyg de behöver för att göra val för och i framtiden. Ett självklart krav från LR:s sida är därför att det ska krävas en studie- och yrkesvägledarexamen för att få anställning.

Vi ska, som lärare och studie- och yrkesvägledare, vara sakliga och allsidiga men vi måste stå upp för vissa värderingar. Det är alltså inte så att man kan avsäga sig detta som elev eller förälder. Här skiljer sig skolan från övriga delar av välfärden där det går att välja olika och att välja bort.

Och till sist, jag är väldigt stolt över att vara lärare. Världens roligaste jobb! För oavsett hur djup svenska skolans kris är och hur lång tid det tar att laga det som är trasigt så måste vi våga vara stolta över vår profession.

Åsa Fahlén, ordförande Lärarnas Riksförbund
Ledare i Skolvärlden #3 2017

Reagera på inlägget:

Ska skolan få sparka ut föräldrarna?

Samverkan mellan skolan och hemmet har varit och är alltjämt av stor betydelse. Det är vi troligen överens om. Samverkan är också fastlagd i alla styrdokument för skolan. Föräldrainflytandet är viktigt. Studerar man skolans och förskolans styrdokument dyker formuleringar upp om en fungerande sam­verkan mellan skolan och hemmet på flera ställen. Förutom att det är ett viktigt uttryck för ett demokratiskt samhälle, är föräldra­inflytandet ett stöd för barnens utveckling och deras lärande. Det finns forskning som visar att föräldrarnas engagemang och deras förväntningar på barnet spelar stor roll för elevens skolframgångar.

Om jag gör en snabb tillbakablick kan jag se att föräldrarnas inflytande över skolan länge var starkt begränsat. Det var nog först i mitten av 1900-talet, då det fanns en strävan efter likvärdighet, jämlikhet och en samman­hållande grundskola, som skolans dörrar öppnades på vid gavel för föräldrarna. Men fortfarande fanns då en tydlig gräns mellan hem och skola som byggde på att lärarna hävdade sin profession och sitt läraruppdrag. Föräldrasamverkan har inte prioriterats på lärar­utbildningen. Det har inte behövts. Men då infördes det fria skolvalet och för­äldrarnas rätt till inflytande skrevs in i alla styr­dokument. I förskolans läroplan står det till och med att: ”Föräldrarna ska ha möjlighet att inom ramen för målen vara med och påverka verksamheten i förskolan”. I stort sett samtidigt sker en teknisk utveckling som gör det möjligt för föräldrar att kommunicera helt obegränsat med lärare och rektorer via epost, sms, bloggar och via sociala medier.

Något okomplicerat ämne är inte relationen föräldrar – skola. Att vara förälder är det svåraste och viktigaste uppdrag någon av oss har och vi vill alla tro att vi sköter det uppdraget väl. Det här är också – i likhet med läraryrket – ett uppdrag alla har synpunkter på. Det finns mängder av skriverier om föräldrar och skolan: ”Föräldrar curlar sina barn i stället för att uppfostra dem”. ”Föräldrar beter sig som krävande och påstridiga kunder och slukar både lärare och rektorer. ”Mer särskilt stöd om föräldrarna trycker på”. ”Föräldrar hotar med Skolinspektionen”. ”Föräldrar vill slippa läxor, för de ger dålig stämning i familjen”. Det är några rubriker som exempel.

Samtidigt talar precis lika många rubriker om att rätt föräldrar är den viktigaste framgångsfaktorn i svensk skola. Viktigare än läraren, viktigare än begåvning, viktigare än skolval – ja, egentligen viktigare än allt. Hur går allt det här ihop? Kan vi styra föräldrarollen i skolan så att den blir en ren framgångsfaktor? Eller borde vi sparka ut föräldrarna helt och hållet från skolan?

När jag gick i skolan hade föräldrar en högst perifer roll, och deras roll var helt på skolans villkor. De skulle bara skriva under anmärkningar och betyg och dessutom ta sina barn i örat, så snart det var påkallat. Det var vad som förväntades innan det var dags att ställa sig på skolgården med blommor och presenter. Om en lärare ringde hem, eller om en förälder blev kallad på möte hos rektor – ja, då var man som elev alltid riktigt illa ute. Inte sällan även föräldern. Det var ju deras uppdrag att inpränta dygder som punktlighet, hövlighet, flit och renlighet hos sina barn. Och när föräldrarna inte mäktade med, ja, då gav skolan litet extra. En extra örfil, en extra läxa eller en extra vänlighet beroende på lärare.

När jag kom ut som lärare hade skolan så kallade åhörardagar då föräldrar, syskon och mor- och farföräldrar var välkomna till skolan för att delta en dag i verksamheten. Sedan avvecklades de särskilda åhörardagarna och byttes till ett slags öppet hus året runt. Det hade sina fördelar att föräldrar kunde komma till skolan, när de hade tid och möjlighet. Det kom inte så många åt gången. Det fungerade någorlunda bra. Attityderna till skolan från föräldrahåll förr var övervägande positiva. Eller också vågade man inte framföra negativ kritik? Det fanns också en Hem och Skola-rörelse som stöttade positivt.

I början på 2000-talet började de nyblivna lärarna känna rädsla och osäkerhet i samarbetet med föräldrarna. De nyblivna lärarna kände sig oförberedda från lärarutbildningen att möta föräldrarna. Det är alltjämt så. Artikeln i DN, ”Skola har skapat regler för föräldrar”, visar också på nödvändigheten av att styra upp samarbetet med hemmet. I reglerna som omtalas i artikeln finns egentligen mest självklarheter, men det är säkert bra att de finns nedskrivna. Kanske blir regler nödvändiga i framtiden? Egentligen handlar det bara om vanligt folkvett, men fungerar det inte är regler en utväg.

En sak som har förändrats över tid är föräldrars attityder mot skolan. Förr hade många föräldrar respekt för skolan och skolans lärare. Föräldrar frågade, men ifrågasatte inte. Det var faktiskt sällsynt med öppen kritik. Idag är det dessvärre mera regel än undantag. Det kan finnas många anledningar till att synen på skolan har förändrats. Den mörka mediebilden av skolan som målats upp de senaste åren till exempel är en anledning.  

Jag arbetar som coach till nya lärare. Det har blivit allt vanligare med uppdrag att stötta nya lärare som utsätts på olika sätt av föräldragrupper. Det är främst nya lärare som arbetar i socioekonomiskt starka miljöer, ofta med högutbildade föräldrar, som behöver stöd och hjälp. En lärare kontaktade mig efter juluppehållet i samband med ett skolbyte.  Under hennes allra första arbetsvecka på den nya skolan hade hon en föräldragrupp i klassrummet som sade sig studera om hon kunde sitt arbete. Det var väldigt påfrestande, tyckte hon. Jag rådde henne att kontakta rektor och det löste sig omgående. Rektor meddelade föräldragruppen att deras studier av lärarens kompetens omedelbart skulle avbrytas. Han hjälpte också till med ett snabbt föräldramöte, där han själv medverkade. 

Jag har sett många exempel på hur föräldragrupper bidragit till att ge nya lärare en problematisk arbetsmiljö.  Arbetsmiljöverket har studerat lärare och deras arbetsbelastning. Under tre år inspekterade Arbetsmiljöverket en tredjedel av Sveriges grund- och gymnasieskolor, bland annat för att undersöka deras arbetsmiljöarbete och arbetsbelastning. Projektet avslutades under 2016 och i december hade 1 600 av 2 000 inplanerade inspektioner klarats av. De menar att så kallade jobbiga föräldrar är ett nytt riskområde. Arbetsmiljöverket har exempelvis sett att e-post, sms och telefonsamtal från föräldrar har ökat arbetsbelastningen för såväl lärare som skolledare.

Snarare befinner vi oss mitt i en konflikt mellan ifrågasättande föräldrar som tycker det är okej att göra lite som man vill och en skola som inte har något att sätta emot. Hur blev det så? Vad får det för konsekvenser? Och vad gör vi åt det?

Reagera på inlägget:

Bra gjort, Björklund – eller?

Timss-resultaten har kommit och det gick som en samfälld suck av lättnad genom hela Skolsverige. Jag tror allas axlar sjönk lite grand och lusten att fortsätta arbeta ökade. För ett tag glömde vi bort att vi fortfarande har dåliga resultat och att likvärdighetsproblemen kvarstår. Nästa vecka kommer också Pisa och kanske får vi mer goda nyheter då. Jag tror visserligen inte vi ska hoppas för mycket – ja, det vill säga att jag tror att vi kan ha se ett trendbrott i matematik – men jag ser ingen anledning att tro på en förändring över hela linjen. Framförallt tror jag att det kommer att bli ännu tydligare att skolsystemet dras isär, det vill säga att likvärdigheten fortsätter att försämras. Men, det få vi se nästa vecka. Nu ska vi glädjas åt Timss. Men vem är det egentligen som ska ta åt sig äran och kanske ännu viktigare – varför?

För det första är det ju naturligtvis de lärare vars arbete i klassrummet gett resultat. Men vad är det som har påverkat deras arbete? Min analys, och som jag ser i kommentarer att jag inte är ensam om, är att det i första hand är matematiklyftet. Det faktum att nästan alla matematiklärare i Sverige har lagt ner ett år eller mer på en statlig kollegial fortbildningsinsats märks. Det kan finnas en hel mängd andra saker som också kan ha spelat roll, men om vi gör en analys som bygger på forskning om skolförbättring så är matematiklyftet troligen den viktigaste anledningen. Och då måste vi vara ärliga och ge cred för den satsningen till den regering och den skolminister som satt vid makten när den kom till stånd.

Men vad var det han egentligen gjorde? Är det Jan Björklund och Liberalerna som i sin partiorganisation kläckte den kloka idén om matematiklyftet. Nej, så var det inte. Vad Utbildningsdepartementet gjorde den här gången var att inte komma med en egen idé. I stället vände de sig till Skolverket och undrade vad för slags insats myndigheten skulle rekommendera. Och myndigheten vände sig i sin tur till forskning och ur det arbetet växte satsningen fram. Det kan låta som om jag här förringar Jan Björklunds insats men det är faktiskt inte min mening. Det här är en sida av Jan Björklunds tid som minister som vi inte heller ska glömma. Det fanns faktiskt en hel del väldigt kloka tankar kring forsknings betydelse för skolan i den regeringens arbete. Ett annat exempel är Skolforskningsinstitutet (som man bara kan hoppas får resurser i paritet med sitt uppdrags betydelse) och ett annat var de forskarskolor i ämnesdidaktik som inrättades och som ökade mängden disputerade ämnesdidaktiker tiofalt i Sverige. Det här glöms lätt bort eftersom många tänker på andra inte så forskningsförankrade reformer och på grund av att han samtidigt behandlade högskolor och universitet ganska hårdhänt.

Men satsningen på matematiklyftet visar på något väldigt viktigt. Hur fullständigt avgörande det är att skolpolitik inte får bli symbolpolitik och sandlåda och hur viktigt det är att satsningar är genomtänkta och forskningsförankrade och långsiktiga bortom mandatperioder. Något halvår före senaste valet så råkade jag på den dåvarande statssekreteraren Bertil Östberg och gratulerade honom till att matematiklyftet var en så bra satsning. Till svar fick jag en något cynisk och lakonisk kommentar om att ”Det är inte sådant man vinner val på”.

Nej, tyvärr är det kanske inte det, men matematiklyftet visar på betydelsen av att skolpolitik och skolans utveckling i Sverige inte längre får vara den typen av politik som man vinner val på. Den politik som skolan och alla dess elever behöver måste byggas stadigare än så. En annan sak vi kan lära oss av detta är att det uppenbarligen är med hjälp av statligt ansvarstagande som skolans matematikundervisning nu blir bättre. Alla huvudmän har helt enkelt inte den kompetens som behövs för att sätta ihop den typen av fortbildningar som Sveriges lärare (och i förlängningen elever) behöver. Och de tar heller inte ett nationellt ansvar när det behövs. De har inte den överblicken.

Reagera på inlägget:

Ge lärarna tid att handleda VFU!

Under flera års tid har VFU:n (verksamhetsförlagd utbildning) varit ett hett ämne bland oss lärarstudenter. Under flera års tid har vi också lyft samma problem för lärarutbildare, huvudmän och politiker. Det handlar om dålig administration, outbildade handledare, handledare som inte har tid att handleda, rättsosäker bedömning med mera. Än så länge har vi inte sett några krafttag för att förbättra VFU:n nationellt, utan allt ansvar läggs på lärarutbildningarna.

För några veckor sen rapporterades det om att studenter inte får någon VFU-plats på grund av att lärarna har för hög arbetsbelastning. Lärarna har helt enkelt inte tid att handleda. Detta är inget problem för lärarutbildningarna. Det är ett problem för Sverige. En stor lärarbrist riskerar att bli än värre när lärarstudenter inte kan ta ut sin examen och en utbildning med så stora brister kommer inte locka nya personer till yrket.

Det räcker inte att lägga ansvarsbördan för en förbättring av VFUn på lärarutbildningarna när så mycket av dess kvalitet avgörs av parametrar som utbildningarna inte kan påverka. Huvudmän och politiker behöver möjliggöra en kvalitativ VFU genom att förbättra lärares arbetsvillkor och göra det attraktivt att vara handledare om de förväntar sig att få nya lärare att rekrytera.

Visst finns det problem som lärarutbildningarna behöver åtgärda, men den person som spelar absolut störst roll för om VFU:n blir bra eller ej är handledaren. Om lärare inte får tid och möjlighet att gå handledarutbildningar, om detta och uppdraget att vara handledare inte lönar sig ekonomiskt eller om det inte finns utrymme i lärares schema för det extra arbete som handledning innebär – då är det inte konstigt att ingen vill vara handledare eller att VFU:n inte blir bra.

Det finns alldeles för många studenter som går igenom en hel utbildning utan att få en bra VFU och hur lång en utbildning kommer bli för vissa som inte ens får sin VFU i tid kan man undra. Själv har jag ett år och en VFU kvar, jag hoppas att det inte ska bli en besvikelse och ett problem både för min, min handledares och mina framtida elevers skull.

Reagera på inlägget:

Språket är nyckeln till goda resultat

Bokmässan drar igång i dagarna. Underbara dagar! Att gå runt på mässan och inspireras på olika sätt känns väldigt stimulerande för många av våra medlemmar som har möjlighet att åka dit. Vi arrangerar flera seminarier och monterföreläsningar i Molnet på plan 2 och i vår monter C04:20. Kanske ses vi där?!

Tillgången till böcker och förmågan att kunna ta till sig texter och förstå dem är central för att kunna utvecklas i läsning. En stimulerande läsmiljö hemma för barn är förstås väldigt bra, men skolan har ett kompensatoriskt uppdrag och måste se till att alla barn får tillgång till det. Eleverna behöver få hjälp med att förstå hur man läser och att man kan och ska läsa på olika sätt beroende på syftet. För det behövs lärare som har tid och förutsättningar för att utveckla detta. Lärare på lågstadiet är specialister på läs- och skrivinlärning och lägger en oerhört viktig grund för elevens fortsatta läsförmåga. Därför är det viktigt för rektorer och ledningsföreträdare att lyssna på de behov de lärarna har i form av gruppstorlekar, material och andra förutsättningar för att kunna lägga denna viktiga grund. 

Går det trögt med läsningen så blir det inte roligt att läsa. Totalt sett behövs många timmars regelbunden lästräning för att åstadkomma en god läskondition. Det behöver ske inom skolan, men också på många andra håll under fritiden. Att regeringen beslutat att höstlovet i skolan ersätts med läslov vecka 44 är positivt. Dock var inte avsikten med läslovet att eleverna ska få läsuppgifter från skolan inför lovet, som uttryckts. Nätverket Läslov har drivit frågan om läslov med innebörden att det är ett lov med lusten till läsningen, berättandet och skrivandet i centrum – självklart som frivilliga aktiviteter. Lärarnas Riksförbund är en del av nätverket Läslov och står givetvis för den tolkningen.

Att kunna läsa med flyt och förståelse i alla ämnen öppnar dörrar för förändring av resultaten, där resultaten för svenska elever i olika undersökningar, som exempelvis Pisa, varit alarmerande. Grunderna i läsförståelse behöver vara stabila från tiden på låg- och mellanstadiet, där lärarna som är specialister på läsinlärning finns, men lässtrategierna behöver fortsätta övas och förfinas också rent ämnesspecifikt under högstadie- och gymnasietiden. 

Det är därför också viktigt att lärare på alla stadier, och inte bara svensklärare, får fortbildning och stöd i hur undervisning i strategier för ämnesspecifik läsförståelse kan ske. Det är orimligt att ansvaret för fortbildning i dag ligger på individnivå och på den enskilda lärarens ork att skaffa sig den på fritiden. Staten behöver ta ett samlat tydligt grepp kring detta och vi uppmanar rektorer och ledningsansvariga hos huvudmännen att göra detsamma. Språket är nyckeln till goda resultat.

Åsa Fahlén, ordförande Lärarnas Riksförbund
Ledare Skolvärlden #7 2016

Reagera på inlägget:

Sidor