Annons

Gustav Fridolins svar på mitt öppna brev om prao

Jag fick svar från Gustav Fridolin:

”Hej Liselott,

Ville bara skriva en rad och tacka för din initierade text om vår lagrådsremiss om obligatorisk prao (i Skolvärlden). Tror precis som du att det är viktigt att när detta lagfästs, det också blir tryck på huvudmännen/kommunerna att organisera praon gemensamt och på ett sätt som inte lägger det som en extra uppgift för SYV och lärare. När lagen är avlämnad till riksdagen är planen att träffa SKL och andra aktörer för att diskutera hur lagen kan leda till bra processer runt om i kommunerna, och då kommer jag kunna ha med ditt brev i ryggen. Tack.

Trevlig helg (eller när nu mailet kommer fram)

Gustav”

Senast det fanns något som reglerade prao var när det fanns beskrivet i LGR80, sidan 28–29. …”Under tiden i grundskolan skall eleverna genom skolans försorg få en praktisk arbetslivsorientering. Till den skall anslås upp till tio veckor. Den omfattningen kan emellertid inte uppnås omedelbart i varje kommun, bl a av det skälet att det kan vara svårt att få fram tillräckligt antal platser för verksamheten. Den praktiska arbetslivsorienteringen skall dock omfatta minst sex veckor för varje elev under hela grundskoletiden.

Genom arbetslivsorienteringen och genom skolans studie- och yrkesorientering skall eleverna tillägna sig kunskap om olika verksamhetsområden, arbetsmiljöer, arbetsuppgifter och yrken och om arbetets betydelse för människorna och samhället. De skall skaffa sig insikt i partsförhållandena i arbetslivet, i de olika synsätt och intressen, som parterna företräder, och kunskaper om lagar och avtal, om arbetsgivares och arbetstagares rättigheter och skyldigheter, om sambanden mellan dessa faktorer och om företagsamhetens förutsättningar. De skall få kunskap om arbetsförmedlingarnas uppgifter och service till arbetssökande och arbetsgivare. I skolan skall eleverna i olika ämnen få möjligheter att bearbeta sina erfarenheter, så att dessa kan bidra till ett väl övervägt studie- och yrkesval.

Arbetslivsorienteringen skall liksom skolans övriga verksamhet motverka sådana begränsningar i studie- och yrkesvalet, som beror på traditionellt könsrolls- och statustänkande eller social och kulturell bakgrund. Den skall inriktas mot jämställdhet mellan könen i familj, arbetsliv och samhälle i övrigt. Arbetslivsorienteringen är liksom övrig studie- och yrkesorientering i vid mening en angelägenhet för alla i skolan. Den skall i olika former ingå i skolans verksamhet från första till sista årskursen och i övergången från skola till arbetsliv. Kunskaper om arbetslivet och arbetsmarknaden kan förvärvas både genom praktisk verksamhet inom och utom skolan och genom undervisningen i skolans olika ämnen. All arbetslivserfarenhet — också elevernas egen från fritid och ferier — bör tillvaratas i skolarbetet. Även skolans eget arbetsliv och de olika personalgruppernas uppgifter och situation bör således uppmärksammas.

I årskurs 9 skall studie- och yrkesorienteringen intensifieras, bl a genom elevernas direkta kontakter med olika utbildningsvägar. I samband med intagningen till gymnasieskolan och den uppsökande studie- och yrkesorienteringen måste skolan tillgodose vissa elevers särskilda behov av vägledning inför val av utbildning och av kontakt med arbetslivet. De direkta arbetslivskontakterna skall ske i form av studiebesök och längre perioder under vilka eleverna aktivt deltar i verksamheten på arbetsplatserna. Skolstyrelsen skall besluta om arbetslivskontakternas sammanlagda längd inom ramen sex till tio veckor och om deras förläggning inom stadier och årskurser. Besluten skall förberedas i det lokala planeringsrådet (SSA-rådet).

Genom arbetslivsorienteringen skall elever under högstadietiden genom minst veckolånga perioder skaffa sig erfarenheter från var och en av följande tre arbetslivssektorer:

* Teknik och tillverkning

* Handel, kommunikation, service, jord- och skogsbruk

* Kontor och förvaltning, vård och undervisning.

Skolan skall därvid verka för att eleverna kombinerar valen inom de tre sektorerna på ett sådant sätt, att de ger pojkar inblick i kvinnodominerade yrken och flickor i mansdominerade.”

I dagens läroplan LPO94 är skrivelsen vag och handlar om samverkan med arbetslivet och närsamhället som ett av underlagen för fortsatta studier.

Många kommuner fick kalla fötter och upphörde med prao när Arbetsmiljöverket gav ut skärpta arbetsmiljökrav för det systematiska arbetsmiljöarbetet i skolan. Inte alla dock, det finns skolor som löst frågan om riksbedömning på ett tillfredsställande sätt och de har fortsatt att ha prao. Många elever kan uppleva det som orättvist att vissa skolor har prao och inte andra. Det finns också upplevda orättvisor vad gäller tillgången till arbetsplatser för elever att få prova på, då landet är väldigt varierat. Vissa regioner har blomstrande näringsliv och gott och praktikplatser och andra regioner har ytterst små möjligheter att erbjuda praktikplatser till eleverna.

Jag kan tycka att det handlar om rättsäkerhet, rättvisa och ansvar att en verksamhet som prao ska ha en ordentlig reglering som alla skolor – kommunala och fristående – ska följa. Det är jättebra att elever kan försöka skaffa egna prao-platser och därmed öva i konsten att söka jobb ”på riktigt”, men inte alla elever klarar av detta. Inget ämne i skolan saknar läromedel och det ska inte heller prao göra, därför måste det finnas upparbetade näringslivskontakter med prao-platser till skolan som skolan ska ha tillgång till.

Någon behöver skaffa dessa platser, förr fanns så kallade SSA-råd som gjorde detta, idag finns på sina håll praktikplatsanskaffare. Att skaffa och upprätthålla goda relationer till praktikplatser tar tid och kräver engagemang och jag har svårt att se att lärarna och studie- och yrkesvägledarna ute på skolorna ska ha tid med detta. Det händer ibland att elever och praktikplatshandledare inte kommer överens, då behöver någon ibland gå emellan då kan det vara bra om det finns en neutral person till exempel praktikplatsanordnare som hjälper till att lösa konflikten.

Reagera på inlägget:

Är det synd om huvudmannachefer om de får börja ha ansvar?

Tidningen Chef & Ledarskap skriver att det statliga skolchefsansvar som Skolkommissionen föreslog har fått tung kritik. Detta bland annat från Skolverket och SKL som menar att det inte skulle leda till ett större ansvarstagande och att ansvaret skulle bli luddigare. Jag har väldigt svårt att förstå den kritiken. Det Skolverket och Skolinspektionen data pekar mot är ju att det just nu finns en stor brist på ansvarstagande för det statliga uppdraget. Man kan ju till exempel peka på när den dåvarande generaldirektören för Skolinspektionen Ann-Marie Begler till Skolledaren sade ”Jag blir tokig när huvudmännen sänker ribban för hur många elever som ska klara målen”. Detta utifrån en granskning som gav en mörk bild av hur ett urval av Sveriges skolhuvudmän styrde sina skolor.

Chef & Ledarskap har intervjuat två personer. En biträdande rektor och en skolchef. Det de säger tycker jag på ett bra sätt illustrerar vad det handlar om. Den biträdande rektorn tror att det vore bra. För som han säger: ”Vissa skolchefer verkar tycka att det statliga uppdraget är något som rektor får sköta. Det här skulle göra skolchefen medansvarig”. Det finns då alltså någonstans i styrkedjan på huvudmannanivå som man kan lägga ansvar. Idag försvinner det ansvaret någonstans i den kommunala organisationen på vägen från kommunfullmäktige till förvaltningschef och i friskolevärlden mellan styrelserum och varumärkesansvariga chefer. Kvar blir rektorer och lärare med det statliga uppdraget som en svartepetter.

Skolchefens svar visar ännu tydligare varför det är ett bra förslag med ett sådant utpekat ansvar. Hon menar att skolchefer kan hamna i kläm om förslaget genomförs, och säger:

”En skolchef verkar mycket utifrån ett kommunalt uppdrag och om man samtidigt ska vara statens förlängda arm så kan ett redan utsatt jobb bli än värre.” Ja, men välkommen till klubben! Det är i precis den klämman rektorer sitter! Hon vill slippa ta ansvar för det statliga uppdraget. Med en förändrad lagstiftning skulle hon – och därmed också kommunen behöva ta det ansvar som svensk skola behöver. Bristen på ansvarstagande var central i OECDs genomlysning av det svenska skolsystemet.

Att SKL tycker att allt är bra som det är tyder på dålig sjukdomsinsikt, men handlar naturligtvis om att man som medlemsorganisation ser som sin roll att hela tiden skydda kommunerna från all statlig inblandning och styrning. Det kan inte staten acceptera när det gäller skolan längre. Eller för att citera Leif Lewins kommunaliseringsutredning: Staten får inte abdikera. Ett annat alternativ är naturligtvis att vi förstatligar åtminstone den kommunala skolverksamheten så att man förstår att skollag, förordningar, läroplaner, kurs- och ämnesplaner inte är valbara dokument.

Reagera på inlägget:

Lärare behöver ett större professionellt utrymme

Vi lärare ska förhålla oss till lagar, läroplaner, kursplaner och övriga styrdokument. Vi ska se till att varje lektion leder fram mot målet, för alla elever. För detta krävs det planering och anpassning till gruppen och eleverna.

Beslutsfattare har ofta väldigt svårt att förstå betydelsen av att ha tid att planera och följa upp undervisningen. Man förstår inte att det är det som ger kvalitet, att läraren kan möta varje elev där just den är och fundera på vad som kan göras för att alla ska hänga med och få ut så mycket som möjligt av lektionerna.

Möjligtvis talar arbetsgivarna om att lärare ska planera tillsammans, men det är ofta med ett rent effektivitetssyfte. Aldrig talas det om att lärare, både enskilt och i grupp, behöver tid för eftertanke och planering av undervisningen. Det finns ett utbrett ointresse av just den fråga som intresserar oss lärare allra mest!

En rektor sa till mig att jag skulle kunna stå i klassrummet hela dagen med motiveringen: ”Det fixar du, du som är så bra...” Med detta synsätt är man knappt bättre än en ordningsvakt och i bästa fall enkel underhållare. Vi lärare måste förhålla oss till läroplaner och alla styrdokument, vi måste se till att varje lektion leder fram mot målet, för alla elever.

Jag skulle vilja att SKL och andra huvudmän någon gång visar att man ser sina lärare som en professionell tillgång, som experter, och vid våra möten frågar mig: ”Vad skulle ni behöva för att vi som skolanordnare ska kunna leverera och våra elever nå större framgång? Vad skulle behövas för att vi ska kunna öka likvärdigheten och höja resultaten?”

Att man helt enkelt frågar lärarna och även lyssnar. I stället för att bara tänka på hur man ska få lärare att undervisa fler timmar. Då når man aldrig pudelns kärna. Man förstår helt enkelt inte fullt ut vad det är att vara lärare. 

Lärare som vill fokusera på undervisningen och på att möta de växande elevkullarna, får nu ägna sig åt ändlös dokumentation och mängder av möten och andra arbetsuppgifter som inte direkt har med elevernas kunskapsutveckling att göra.

För att klara den stora anstormningen av nya elever så måste vi lärare få ägna oss åt det som vi är till för: att undervisa! Därför måste lärarjobbet renodlas. Därför måste vi få tid för vår undervisning. Vi behöver ett större professionellt utrymme.

Politikerna ska sätta upp målen för verksamheten och besluta om budgetramar (som måste vara större), men man ska också ge oss lärare en större frihet och ett professionellt ansvar. Det är avgörande för att skolan ska klara sitt uppdrag i hela landet.

Vi kan vårt yrke, vi vet vad som behövs, vi är engagerade och vill att eleverna ska lära sig massor och känna sig trygga. Vi lärare gör hjälteinsatser varje dag i det lilla, som i ett senare skede kan visa sig bli oerhört stort. Det betyder att vi behöver tillräcklig tid för att kunna se varje elev, alltså att få tid att förbereda och planera undervisningen för varje elev på bästa möjliga sätt.

Åsa Fahlén, ordförande Lärarnas Riksförbund
Ledare i Skolvärlden #7 2017

Reagera på inlägget:

Pinsamt hur Helene Hellmark Knutsson skyller ifrån sig om lärarlönelyftet

Det är tråkigt att behöva säga: ”vad var det jag sa”.

Redan i boken ”Barnexperimentet” skrev jag att ”en i Sverige och i USA mycket utbredd idé är att lärare ska bli bättre genom att tävla mot varandra. Den har sina rötter i samma marknadsliberala tänkesätt som många av våra skolreformer. Tanken är att möjligheten till högre lön ska sporra lärarna att göra ett allt bättre jobb. Men fungerar det verkligen? Intressant är att föreställningen är så vitt spridd, så lite ifrågasatt och att till och med lärarfacken har fastnat för den.”

I en annan bok ”Alla i mål” citerar jag forskarna Pfeffer och Sutton som skriver: ”Du behöver inte läsa slutsatserna från bokstavligen årtionden av forskning för att upptäcka vad som är problemet med prestationsbaserad lön för lärare. Forskningen visar att försök med prestationsbaserade löner sällan varar längre än fem år och att de inte leder till varaktigt förbättrade elevprestationer.”

Och jag citerade också den kände kanadensiske skolforskaren Michael Fullan som uttryckt sig på följande sätt: ”När sunt förnuft säger dig att det inte fungerar, när det inte finns någon forskning som visar att det fungerar – då är det dags att ge upp hjärnspöket om meritbaserad lön för lärare.”

Vid ett seminarium i Stockholm förra året, anordnat av EU-kommissionen, berättade en professor (som jag har glömt namnet på) som hade stort inflytande på reformarbetet inom skolan i Skottland att man aktade sig väldigt noga för att skapa konkurrenssituation bland lärarna. För det man ville uppnå var samarbete kring eleverna och likvärdigheten.

Jag minns tystnaden i rummet när han sade det.

Och nu kommer Riksrevisionen med sin rapport om lärarlönelyftet och de skriver att reformerna gett upphov till att:

”reformerna i kombination med varandra ha skapat en alltför tydlig uppdelning mellan förste-, ”andre”- och ”tredjelärare”, där tredjelärarna inte har tagit del av något statsbidrag. Statsbidragen har genom det sätt de utformats, implementerats, och som utfallet av dem tolkats, skickat en signal om att vissa lärare är kompetenta och andra inte är kompetenta.”

och

”Oavsett vad som orsakat missnöjet så upplever en majoritet av huvudmännen och rektorerna att Lärarlönelyftet, liksom Karriärstegsreformen, har försämrat sammanhållningen mellan lärare. Närmare hälften uppger även att Lärarlönelyftet påverkat arbetet i arbetslag negativt. Det är en stor andel mot bakgrund av att undervisningen och skolans verksamhet i stor utsträckning ska utvecklas av lärarna gemensamt. Det försämrar förutsättningarna för att reformerna ska kunna öka läraryrkets attraktionskraft.”

Ja vad trodde man? Jag tillåter mig parafrasera Michael Fullan igen, han var ju faktiskt arkitekten bakom de hyllade reformerna i Ontario, Kanada, så han kanske man ska lyssna på? Är det inte verkligen dags att ge upp hjärnspöket om meritbaserad lön för lärare? Varför? För att svara på det citerar jag istället Anthony Bryk och hans kollegor som när de ska förklara varför skolreformer i USA så sällan lyckas skriver: ”[man] ignorerade, utan tvekan, det allra viktigaste instrumentet för att få något av detta att fungera: att engagera hjärtana och hjärnorna hos landets lärare och rektorer för den reform man ville genomföra.”

En sak som är verkligt pinsam i sammanhanget är hur den ansvarige ministern Helene Hellmark Knutsson skyller ifrån sig. Hon menar att lönesättningen är en fråga för arbetsmarknadens parter. Det är visserligen sant att hade lärarkårens fackföreningar bättre försvarat sina medlemmars status som profession och yrkeskår, så hade vi kanske sluppit en del av detta. Det är också sant att lärarlönelyftet togs fram i diskussioner mellan parterna. Men ministern har naturligtvis ansvaret. I det här fallet har ju staten mycket tydligt rundat den svenska modellens spelregler för att försöka göra något åt den allvarliga krisen inom läraryrket i Sverige. Det är de och inga andra som formulerat och är ansvariga för statsbidragets utformning. Hon är här en illustration till precis det problem som OECD pekade på i det svenska systemet – att ingen tar ansvar – inte ens de som har det högsta ansvaret. Det är inte ok.

Vi har en situation där det enligt UKÄ kommer att utbildas 8 000 för få lärare varje år inom överskådlig tid samtidigt som vi har ökande elevkullar och stora pensionsavgångar. I det läget valde regeringen inte att ställa sig på lärarkårens och professionsforskarnas sida utan man fortsatte det svenska nyliberala experimentet med konkurrens och tävlan om pengar bland individer som drivkraft i systemet. Något som inte fungerar.

Lärare behöver inte motiveras. De vet att de har ett viktigt jobb. De behöver omständigheter som gör att de kan utveckla det jobbet och de behöver varandra. Och läraryrket som sådant behöver ett högt löneläge för att locka ungdomar till yrket. Ungdomar lockas inte till en tombola.

Bryk, A. S. M. fl. (2015) Learning to Improve. How America’s Schools Can Get Better at Getting Better. Cambridge, Massachusetts: Harvard Education Press.

Reagera på inlägget:

Sluta prata om elever som ”kunder”

Jag satt härförleden i en kommun och tittade på deras interna kvalitetsarbete. Det var bestämt från kommunens ledning att fyra perspektiv skulle genomsyra all verksamhet. Ett av dem var ”kundperspektiv”.

På mötet jag satt på var det uppenbart att det inte föll i så god jord hos de skolmänniskor som deltog. Man hanterade det och menade att man får förhålla sig till det och tolka det så positivt man kan, men att det självklart var elever som skolan är centrerad runt.

Jag skulle vilja kommentera det. Det finns flera anledningar till att det är problematiskt om man i en skolverksamhet menar att elever är ”kunder”. Det handlar för det första om kommunikation och förmåga att entusiasmera och leda sina medarbetare, för det andra om ett missförstånd av en kommuns myndighetsroll och sist men inte minst ett visst (omedvetet?) förakt mot det demokratiska styrsystem som skolverksamheten faktiskt befinner sig i.

Hårda ord? Ja, kanske, men så här tänker jag:

När det gäller att använda kundbegreppet mot sina medarbetare är det problematiskt eftersom den verklighet som lärare och rektorer lever i är styrd av lag, förordningar och andra styrdokument. I dessa nämns aldrig någon kund. I dessa är förhållandet mellan skola, elev och vårdnadshavare juridiskt reglerat. Problemet är att när ägarna till skolorna, i det här fallet en kommun, börjar prata om kunder alienerar man sig från sin verksamhet och det språk man där pratar.

Varför man väljer att inte bry sig om den verksamhet som i en kommun inte sällan är mer än halva budgeten är konstigt. Men är kanske ett symptom på hur styvmoderligt skolverksamheten har behandlats. När man säger kund istället för elev skapar man ett avstånd mellan sig och skolans medarbetare och man missar chansen att kommunicera med skolan på dessas villkor och verklighet. Det är helt enkelt inte bra ledarskap.

Det andra problemet är att i de flesta fall kommer vi i kontakt med en kommun som medborgare. Den kontakten är speciell eftersom det inte sällan är myndighetsbeslut som blir följden av kontakten. Det är i väldigt få fall som man kan hävda att man är en kund i förhållande till en kommun. Om jag söker bygglov är det inte en affärsöverenskommelse utan jag som medborgare som ber en myndighet om ett ojävigt beslut i linje med gällande lagar. Ibland har kommuner rätt att ta betalt för sådana tjänster. Grundskoleelever har däremot inget val. De måste gå i skolan och de går inte bara i skolan för att de ska ”köpa” sig kunskaper i matematik och engelska. Det är väldigt tydligt i alla styrdokument att skolan också till exempel ska fostra demokratiska värderingar och förbereda för ett samhällsdeltagande. Det vill säga förhållandet skola/samhälle och individ är mycket mer komplicerat än en kund-säljare-relation.

Det tredje och sista problemet är att det faktiskt uttrycker ett visst förakt för gällande lagstiftning. Om det finns någon kund-säljare-relation i skolans värld ligger den faktiskt mellan stat och kommun. Det vill säga att staten köper en bra utbildning till alla medborgare och kommunerna är säljare av denna. I det arbetet har de att uppfylla mycket specifika åtaganden som är reglerade i lag, förordningar, läroplaner samt kurs-/ämnesplaner. I alla dessa dokument använder regleringen begreppen vårdnadshavare och elev och aldrig kund. Att helt lämna den regleringen och istället börja använda sig av ett begrepp som inte alls finns i skolans reglering är, om jag uttrycker det milt, inte helt oproblematiskt. Det ställer frågor om hur myndigheten kommunen egentligen förhåller sig till de nationella styrdokumenten.

Med detta sagt tycker jag egentligen att den sämsta sidan av detta är den första. För den innebär att man bryter samtalet genom styrkedjan innan det ens hunnit komma igång. Man bör kanske oftare börja tvärtom – prata med de som arbetar i skolan om hur målen för verksamheten ska se ut, givet skolans i lag reglerade uppgifter?

Reagera på inlägget:

Sidor