Annons

Värdet av en lärarlegitimation

Relaterat

Under hösten har det i lärarbristens svallvågor uppstått ett ifrågasättande av värdet av att lärarna har en legitimation. Snabbt som blixten väcks det till synes enkla förslaget att slopa kravet på legitimation så löser vi den akuta lärarbristen.

Inget vore mera förödande än att vidta en sådan åtgärd, men ack så lättvindigt och så helt fel – för landets elever och föräldrar. Den kvalitetsgaranti som lärarlegitimationen utgör måste vara grunden för att vända den resultatnedgång som präglat svensk skola sedan 1990-talet.

Samhället har rätt att förvänta sig att skolan ska vara en plats där deras barn, våra elever, ska få möjlighet att tillägna sig kunskaper i en miljö där de känner sig trygga. De ska kunna vistas i skolan utan att bli trakasserade. Det är med bestörtning vi får ta del av elevers, och lärares, beskrivningar av hur de blivit utsatta. Om inte skolan kan utgöra den frizon som den måste vara, är det illa ställt.

Vi legitimerade lärare är en viktig garanti för att skolan är en trakasserifri zon. All skolpersonal har givetvis ett ansvar i detta. Men lärares legitimation innebär att vi rakryggade ska stå emot och ingripa om det förekommer. Vi måste, genom vårt agerande, vara de föredömen i vuxenvärlden som står upp för varje elevs värde. Det har omvärld och elever rätt att förvänta sig av en lärarkår med legitimation.

Lärarbristen har varit ett ord på allas läppar under hösten. Som om den vore lika oväntad som ett sommaråskväder. Lärarnas Riksförbund har under många år varnat för vad som kan hända om lärarna inte ges rätta förutsättningar. Decennier av försyndelser och underlåtenhet har lett till att alldeles för få väljer lärarstudier och att alltför många yrkesverksamma lärare slutar. 

Det är även stor brist på studie- och yrkesvägledare. Studier har visat att tillgången på studie- och yrkesvägledare med rätt utbildning spelar stor roll för elevernas möjligheter i skolan. Det ökar deras möjligheter att göra välgrundade val inför framtiden. Därför anser vi att det måste införas ett krav på studie- och yrkesvägledarutbildning för att få fast anställning som sådan.

Det tar naturligtvis många år att rätta till dessa brister. Långsiktiga lösningar måste skapas, men under tiden är det samhällets skyldighet att se till att elever får en kvalificerad undervisning. På kort sikt krävs akuta lösningar. Verksamheten kan organiseras så att den utbildning och erfarenhet som legitimerade lärare har, används, och betalas, bättre. Organisera så att de legitimerade lärarna tar hand om övergripande planering, kvalificerad undervisning och bedömning, uppgifter som personer utan legitimation inte kan, och inte får göra. De som saknar legitimation måste ges hand- och vägledning av dem som har behörighet och erfarenhet. På så sätt kan vi se till att alla elever ges en kvalitativ utbildning!

Lärarnas Riksförbund räds inte att lyfta problemen i skolan, men vi är också konstruktiva och kommer med lösningar. Det är viktigt! 

Och med dessa ord önskar jag er alla ett riktigt härligt och välförtjänt jullov!

Åsa Fahlén, ordförande Lärarnas Riksförbund
Ledare i Skolvärlden #10 2017

Relaterat

Reagera på inlägget:

Skolcheferna vill ha frihet och mandat

I en artikel i Svenska dagbladet skriver 23 skolchefer att de önskar mindre statlig styrning. De skriver att de:

”...vill ha ett nära och tillitsfullt samarbete med staten. Vi behöver tillsammans arbeta för att utveckla en likvärdig skola och som skolchefer behöver vi vara mer involverade för att kunna påverka på nationell nivå. För att det ska fungera i praktiken är det väsentligt att nationella förslag och reformer utformas så att arbetssätt och lösningar utgår från lokala förutsättningar och behov samt att vi har befogenheter att hantera det vi ansvarar för. Vi ser varje dag fördelar med att skolan organiseras och förvaltas lokalt...”.

Jag tycker artikeln är både bra och behjärtansvärd. Jag tycker att det är väldigt bra att det finns engagerade förvaltningschefer och att de tydligt uttrycker sin vilja att ta ansvar för likvärdigheten. Jag har också en gång i Skola och samhälle skrivit om en del av de förslag de lyfter fram som att ta bort alla de riktade statsbidragen. Jag tycker precis som de att man ska ta ett större ansvar lokalt. Problemet är ju bara att så inte har skett. Så här ser utvecklingen ut av skolor där få respektive många elever misslyckas med att nå gymnasiebehörighet ut i Sverige. Det är uppenbart att den lokala nivån INTE tagit/tar ansvar för likvärdigheten.

Detsamma gäller den lärarbrist som på grund av decentraliseringen vi har så svårt att komma åt.

Den slutsats både OECD och svenska utredare (Kommunaliseringsutredningen och Skolkommissionen) är ju att ”staten inte kan abdikera” från sitt ansvar för detta.

Vad är det som ska få oss att tro att bara för att 23 skolchefer uttrycker en sådan vilja att de andra 270 skolcheferna också kommer att göra det? Och de glömmer faktiskt en viktig del av verkligheten i sitt resonemang. Jag tror inte att det vore ett problem om man gjorde som de säger, förutsatt att det verkligen var de som både hade makt och mandat i kommunerna att se till att skollagen uppfylls. Men så är ju faktiskt inte fallet. De är ju tjänstemän i politiskt styrda kommuner. Det är kommunfullmäktige som bestämmer och inte de.

Men samtidigt återigen – det är väldigt positivt att de uttrycker sig som de gör. Och jag tycker att de bör få en chans. Det finns ju också i Skolkommissionens betänkande ett förslag som skulle ge dem större möjlighet till det. Kommissionen föreslår ju att det ska läggas ett tydligt ansvar för det statliga skoluppdraget på en person i varje huvudmannaorganisation. Detta tillsammans med ett statligt grundläggande finansieringssystem skulle möjliggöra för dem att ta ett större ansvar än vad de kan göra nu. Men det har ju vad jag förstår kommunernas medlemsorganisation SKL sagt nej till i sitt remissvar på kommissionen. Man kan inte både ha kakan och äta upp den skulle jag vilja säga till dem om det.

Jag pratade en gång med den förre skolministern Bengt Göransson. Han menade att den stora missen vid kommunaliseringen var att man flyttade makten bort från skolan genom att det blev just kommunfullmäktige som fick hand om både pengarna och uppdraget. Meningen med kommunaliseringen var ju att maktutövandet skulle komma närmare de som berördes – lärare och rektorer – men genom att det hamnade i kommunfullmäktige så blev det fel menade han. Han menade att makten över skolan och pengarna lokalt skulle ha hamnat hos det som då hette skolstyrelserna. Då hade det kanske fungerat. Det kan hända att han har rätt. En sak är säker. Staten kan inte fortsätta låta det vara som det är. Och då krävs det att ett ansvar kan utkrävas och att det finns människor i kommunernas ledning som kan stå upp för det statliga uppdraget.

Så – vill ni ha mandatet och uppdraget måste ni också bära ansvaret rent formellt – och då bör ni bejaka kommissionens förslag. Vilket innebär att skolchefer måste hävda det statliga uppdraget även i de kommuner där det inte är lokalpolitiskt prioriterat. I artikeln skriver ni också att 40 % av kommunernas budget går till skola och förskola – ja, just det.

Det är en av samhällets allra viktigaste institutioner. Fattas bara annat!

Reagera på inlägget:

Ge lärarkåren större inflytande över sin egen professionsutbildning

Jag skulle vilja kommentera två trender i skoldebatten idag. Den ena är att vissa friskoleföreträdare försöker tona ner likvärdighetsproblemen i den svenska skolan. Låt mig bara kort få säga att jag tycker att det är magstarkt när en man vars familj på ett bräde tjänade 700 miljoner kronor på att sälja delar av sin skolkoncern till riskkapitalister uttalar sig om detta. De driver ett företag som har som affärsidé att plocka russin ur kakan och startar bara skolor när de är säkra på fulla klasser och lämnar kommuner och skolor med Svartepetter i form av dyra lokaler, halvfulla skolor och segregation.

De kan göra så för att vi har det mest extremt marknadsorienterade av alla skolsystem i världen. Vi behöver ett samtal om detta men i det samtalet ger de enorma vinster som dessa människor gör en bismak och man kan anta i viss mån påverkar både deras omdöme och deras vilja att spegla verkligheten rättvist.

Den pågående segregationen och minskade likvärdigheten i skolan är något som har blivit en del av verkligheten för Sveriges lärare och rektorer. Vi är inte betjänta av att det sprids dimridåer om detta. Vi behöver en verklig diskussion om skolans roll i ett demokratiskt samhälle. För den som vill fördjupa sig i detta finns en fantastisk liten bok skriven av Per Molander: ”Condorcets misstag”. Det är en bok som utifrån upplysningsfilosofi och bland annat utbildnings roll i ett demokratiskt samhälle på att kraftfullt sätt argumenterar för varför skola måste vara något annat än en pengamaskin eller utsatt för marknadsstyrning. Per Molander skrev också ESO-rapporten ”Dags för omprövning – en ESO-rapport om styrning av offentlig verksamhet” som jag kan rekommendera.

Att man från de vinstdrivande företagen och deras lobbyverksamhet och inflytande i olika nätverk försöker styra bort från likvärdighetsdebatten är naturligt eftersom det är där vårt marknadssystem så grovt fallerar. Kan de få fokus bort från det och det som bland annat Skolkommissionen föreslår så säkrar de ett fortsatt uttag av skattemedel till sina aktieägare. Det ligger i aktiebolagens logik att arbeta på det sättet.

Det andra jag skulle vilja kommentera är den debatt som dragit i gång kring pedagogik och lärarutbildningar. Också i den debatten finns det övertoner som jag tror att professionerna i skolan ska se upp med. Låt mig för det första direkt säga att jag är den förste som vill ha en utvecklad lärarutbildning och att jag tycker att den pedagogiska ideologi som odlades på svenska lärosäten och som kommit att forma våra lärarutbildningar, läroplaner, myndigheters arbete etc behöver diskuteras, omvärderas och bitvis direkt skrotas. Jag tycker fortfarande att OECD hade massor med poänger i det de skrev om detta i sin rapport 2015.

Men samtidigt är det inte okej när skolans uppdrag beskrivs som att det bara handlar om att förmedla kunskap eller när dagens lärarutbildningar beskrivs som en värdelös verksamhet befolkad av losers som varken kan läsa eller skriva. Den senaste artikeln från Linköping till exempel. I den fanns inget empiriskt underlag och en direkt felaktig beskrivning av varför många högskolor har naturvetenskapliga basår till exempel. Det är uppenbart att det finns en lätt väg in på många tidningars debattsidor för att ge sig på lärarutbildningarna. Och att den vägen finns beror på att någon/några bedriver politisk kampanj för att utsätta lärarutbildningarna för konkurrens och gärna också bli av med den jobbiga lärarlegitimationen som ställer krav på att lärare ska vara utbildade för sitt yrke.

Det finns all anledning för lärarkåren att vara försiktig och orolig när detta sker. Vi är på väg in i den mest allvarliga lärarbrist vi någonsin sett. Nu är det dags att göra positiva förstärkningar av lärarrollen och utbildningarna – inte att devalvera dem. Och jag har full förståelse för de många skickliga och hårt arbetande lärare som finns på våra lärarutbildningar när de aldrig får en chans att berätta om allt vad bra de faktiskt också gör. Vi har arbeten med övningsskolor som ett exempel. Det är också väldigt bekymmersamt när alla som går på lärarutbildningarna utmålas som obegåvade nästintill-analfabeter. För det är verkligen inte hur det ser ut. De lärarstudenter jag träffar är precis som de flesta lärare människor som på grund av ett engagemang för andra människor har valt att ge sig på en lång utbildning. De flesta har trots all negativitet valt ett av världens roligaste och viktigaste yrken. De behöver lyftas och förberedas för sitt jobb.

Jag tycker att de behöver en utbildning som bättre än vad som varit och ofta är fallet förbereder dem för sitt yrke. Jag skulle önska att lärarkåren fick ett betydligt större inflytande över sin egen professionsutbildning men jag tror inte att skolan eller samhället skulle vara förtjänta av att friskoleföretagen slipper kravet på legitimation och lärarutbildningar startas utanför det gemensamma samhällets hägn.

Skolan finns till för att ge kommande generationer kunskap men också fostra dem och förvalta vårt samhälles traditioner och demokratiska principer. Skola är en central del av en demokrati byggd på gemensamma värden om alla människor lika värde. Den marknadsskola vi skapat har redan ersatt en del av drivkrafterna i samhället med egoism istället för samhällsbygge. Men det kan vara hög tid att stoppa den utvecklingen. Och för att återigen vara tydlig. De människor jag träffar från andra länder som förfasas över vårt skolsystem och vad som händer här är inte kommunister och socialister. Man är lika förvånade i konservativa kretsar över hur lättvindigt vi verkar ta på skolans roll i ett demokratiskt samhälle.

Reagera på inlägget:

En seger för skolbiblioteken

Efter en myllrande bokmässa, flertalet spännande samtal med skolledare och förvaltningsledning samt en rad föreläsningsuppdrag samlar jag mina intryck i ett blogginlägg.

Skolbibliotek har seglat upp som ett hett ämne på den politiska agendan. Från den 1 juli 2018 ska skolbiblioteket verka som en pedagogisk funktion. Skolbiblioteksfunktionen ska arbeta med språkutveckling och digital kompetens i undervisningen, det vill säga skolbiblioteket har snart det formella uppdraget att verka målppfyllande i undervisningen som jag och andra med mig visat att det kan och bör ha. Något som min dåvarande kollega Teo Graner och jag beskrev 2014 i vår bok ”Bibliotekarien som medpedagog”, där vi definierade skolbiblioteket som en pedagogisk funktion. 

Att skolbiblioteket definieras som en pedagogisk funktion är en oerhörd seger för Sveriges elever som nu får de skolbibliotek de har rätt till, men plötsligt uppstår skolbiblioteksrelaterad problematik för landets skolledare. Hur ska skolbiblioteket, som i många fall fört en undanskymd tillvaro utan koppling till skolans pedagogiska kärnverksamhet, kunna verka måluppfyllande? Plötsligt lyfts frågor om fackutbildade skolbibliotekarier, pedagogisk måluppfyllelse, kvalitetsutvärdering och funktionella lärmiljöer i samband med diskussioner om skolbibliotek. Skolbiblioteket, som ibland setts som ett praktiskt sätt att lösa skolans tjänstefördelningsproblem, får nu en helt annan roll. Visst kan man resonera utifrån att skolledarna borde ha sett skolbibliotekets verksamhet som en del av skolans pedagogiska verksamhet redan tidigare, men skolledare är precis som de flesta av oss pragmatiker. De har en budget som ska bekosta ett visst innehåll och de kommer att prioritera verksamheter med tydliga lagkrav och föreskrifter. Från den 1 juli nästa år finns det pedagogiska krav på skolbiblioteksfunktionen och det finns därmed ett stort kompetensbehov gällande skolbibliotek hos flertalet rektorer. 

I samband med bokmässan föreläste jag om min senaste bok, ”Skolbiblioteket som pedagogisk investering”. Vad är bakgrunden till dagens situation, vilka är utmaningarna och vad krävs för att solbiblioteket ska bli den pedagogiska investering det kan och bör vara? Vilka professionsrelaterade utmaningar står skolledare och skolbibliotekarier inför? Ett flertal tunga frågor behöver belysas och det krävs tydliga strategier för att nå konkreta resultat. Skolverkets och Skolinspektionens intresse för boken indikerar att det är synnerligen relevanta frågor som lyfts i boken.

Men om nu skolbiblioteket definierats som en pedagogisk funktion så är nästa steg att tydligt definiera vad det i praktiken innebär. Den särskilda kvalitetsgranskning av skolbiblioteket som pedagogisk funktion som genomförs under hösten har till uppgift att ta fram framgångsfaktorer för goda skolbibliotek och definiera vad som läggs in i begreppet skolbibliotek. Något som jag och många med mig ser fram emot eftersom det blir utgångspunkten för det fortsatta arbetet med att skapa skolbibliotek som spelar en aktiv roll för elevernas måluppfyllelse.

Reagera på inlägget:

Dalamodellen är inte ny – men mycket bra

Det råder stor lärarbrist, framför allt i grundskolan (Skolverkets statistik 2016/17). Nu satsar Dalaregionen stort för att få flera behöriga lärare. Det blir möjligt för lärarstudenter att finansiera sina studier genom en kombination av arbete och lön från och med hösten. Deltidsstudier (75%) ska kombineras med arbete (50%) som lärare.  

Initiativet till modellen kommer från Dalarnas skolchefer, lärarutbildare vid Högskolan i Dalarna och PUD, pedagogiskt utvecklingscentrum i Dalarna. Det är nu främst två målgrupper som är aktuella, dels grundlärare mot åk 4–6 med naturvetenskap och teknik, dels personer som redan har ämneskompetens och som vill komplettera pedagogisk utbildning.

Detta är mycket bra. Huvudmännen väntar inte på statliga initiativ, utan de tar ett eget ansvar för kompetensförsörjningen. De menar också att det är ett sätt att höja kvaliteten på utbildningen, vilket jag instämmer i. Det är för lite praktik i lärarutbildningen och praktiken är dessutom både alltför tillrättalagd och även övervakad av så kallade curling-handledare, så att kvaliteten blir lidande.  

Det här med studier i kombination med arbete är egentligen inget nytt. Under lärarhögskoletiden 1968–1977 fanns det möjlighet att praktisera under sin praktiktermin med lön. En handledare hade ansvar för två klasser och sedan hade handledaren en lärarstudent i varje klass. Handledaren arbetade heltid under den första delen av praktikterminen, sedan ökade lärarstudenternas arbetstid succesivt och handledarens arbetstid minskade. Det blev en termins praktik kopplat till tjänst som lärare. Utbildningen med en betald praktiktermin var mycket effektiv och bra. Systemet gav kvalitativt goda och självständiga lärare som klarade sin ”praktikchock” bättre än de som enbart praktiserade utan att arbeta.

Det här systemet är absolut ett sätt att komma till rätta med lärarbristen. Det finns för övrigt andra akademiska yrkesutbildningar som utvecklas och stöds på liknande sätt, exempelvis sjuksköterskor. Det finns också många studenter som arbetar vid sidan av studierna, utan att det är satt i något system och har gjorts ”rumsrent”. Sådana kombinationer har alltid funnits i det tysta. I dagens konkurrensutsatta arbetsmarknad är det fler och fler som både arbetar och studerar samtidigt för att utveckla sina kompetenser samtidigt som de får praktisk erfarenhet av sitt blivande yrke.

Även den mest hängivna och motiverade lärarstudenten kan bli överväldigad av att plötsligt studera och arbeta samtidigt. Med rätt inställning, tidsplanering och stöd är det möjligt att utveckla sina färdigheter, utan att sätta resten av livet på paus.

När det gäller lärarförsörjningen blir det fortsatt brist på yrkeslärare inom gymnasieskolan, förskollärare och specialpedagoger. De närmaste 5–10 åren kommer även grundlärare i årskurserna 1–6 att vara eftertraktade på grund av ökade elevkullar. I årskurserna 7–9 minskar antalet elever ytterligare några år, för att därefter öka, vilket betyder att behovet av lärare också ökar. Det skulle gå att pröva modellen för flera lärarkategorier.

De fackliga organisationerna är inte speciellt glada åt den är modellen, enligt tidningsartiklar. De har antagligen inte varit med i diskussionerna från allra första början, vilket är en brist. Lärarfacken måste givetvis också hävda att utbildning är utbildning och arbete är arbete. Det ligger i sakens natur. Jag tror ändå att de lärarfackliga organisationerna kan se dalamodellen som ett lovvärt initiativ.

Reagera på inlägget:

Sidor