Annons

Faran när vi börjar träna för att vinna OECD-tävlingen

För de flesta i Skolsverige var resultaten från Pisa 2015 en befrielse. Äntligen vänder det har vi sagt. Man kunde nästan se hur axlarna sjönk hos beslutsfattare, administratörer, myndighetspersoner, rektorer och lärare. Det var för mig positivt att se hur den viktigaste frågan genom detta fick ett ökat fokus, nämligen den ökande olikvärdigheten och spridningen i resultat bland svenska elever. Jag har nu under Almedalsveckan haft möjlighet att prata mer om Pisa med människor som är insatta i resultaten. De ger följande bild som borde ge en viss tillnyktring på hur vi ser på de svenska resultaten i Pisa 2015.

Det ena är att det är väldigt svårt att vara säker på trenderna i och med att provet nu gavs digitalt för första gången. Det syns stora rörelser beroende på hur digitala de olika ländernas elever är. Sverige som är ett av de länder i världen där digitaliseringen i samhället har gått längst har naturligtvis ”vunnit” på detta. Om man delar upp vad som hänt inom de olika delproven på 2015 blir det mer komplicerat och det verkar vara den här bilden som framträder:

Matematik: Här verkar det som en verklig uppgång på samtliga nivåer. Det vill säga både lågpresterande och högpresterande har blivit bättre. Detta kan ju vara orsakat av alla de satsningar som gjorts inom matematik, inte minst matematiklyftet. (Nu ska man vara medveten om att det tar ett antal år innan elever som haft ”matematiklyfta” lärare under längre tid kommer att skriva Pisa-provet).

Läsning: Här har resultaten för de lägst presterande förbättrats. Detta framförallt beroende på att pojkarna förbättrats. Det här är troligen en effekt av att provet är digitalt. Vi vet från andra tester att svenska pojkar presterar bättre om de slipper läsa från och skriva på papper.

Naturvetenskap: I naturvetenskap har de bästa blivit bättre men de lågpresterande är fler än någonsin. Här stämmer min egen lilla teori. Vi vet att högpresterande elever motiveras av högre krav och det motsatta gäller för svagpresterande som då tappar sugen. (Det här är alltså något som Björklund eventuellt kan ta åt sig äran för, om mina idéer är korrekta…)

Det är alltså en väldigt varierad bild som framkommer är man tittar närmare på resultaten. Inom PISA-systemet pekar man också på att resultaten 2012 för Sverige troligen var ”för” låga. Då fanns det bara två länder i världen som hade sammanslaget sämre resultat än Sverige – och så dåligt är inte det svenska skolsystemet. Man tänker sig att det kanske beror på reformtrötthet, nationella prov mm och att lärarkåren och skolan då helt enkelt var lite – får man använda uttrycket skoltrött? Och det finns signaler om att provmotivationen ökat i Sverige.

För vad händer i ett skolsystem där man börjar tävla och konkurrera med resultaten på olika prov. Jag belyste i ett annat blogginlägg vad som verkar hända med svenska lärares undervisning på grund av de nationella proven. Jag skrev där ”För ett prov som är tänkt att avspegla till exempel förändringar i elevers kunskaper över tid är detta naturligtvis förödande. Tänk bara på den diskussion vi har haft om att det ska finnas länder som låter sina barn öva på Pisa-frågor så man ska vinna Pisa-tävlingen.” Vi känner också till historier som vi hört och förfasat oss över hur man i andra länder låtit eleverna sjunga nationalsången innan de får genomföra testet och att testet därför inte mäter verkliga kunskaper utan betraktas som en nationell tävling.

Nu berättar en källa för mig att de svenska observatörerna såg precis detta hända i en svensk skola. Man sjöng nationalsången innan man lät eleverna göra Pisa 2015.

Är det Sverige man nu ska börja prata om som det land där tester har blivit det viktigaste i skola och där man tränar för att vinna OECD-tävlingen? Är Sverige nu det land där vi inte kan lita på trendmätningarna eftersom skolor försöker på olika sätt manipulera dem?

Vad håller vi på att göra med den svenska skolan i så fall?

Det viktigaste resultatet från Pisa 2015 kvarstår och blir allt mer aktuellt. Sverige är det land som har den högsta spridningen på resultaten av alla länder och skillnaderna mellan skolor har i Pisa tredubblats och nationella data visar på ännu mer bekymrande siffror på detta. Detta är inget man ska förvånas över i det mest marknadsliberala av alla skolsystem i världen. Men det är ju något alla demokratiskt sinnade, oavsett partifärg, naturligtvis måste kraftfullt agera emot. Det är emot skolsystemets idé så som det är definierat i skollag och andra styrdokument. Där är Skolkommissionens förslag till förändringar i finansiering i alla fall en möjlighet till en början på en vändning på utvecklingen.

OECD sade 2015 att vi snabbt behöver genomgripande reformer.

När kommer det någon?

Reagera på inlägget:

Sommarläsning för att hitta skolans framgångsrecept

Maria Jarl, Ulf Blossing och Karl Andersson har precis kommit ut med boken ”Att organisera för skolframgång” på Natur & Kultur och jag har använt några sommardagar till att läsa den. Jag måste erkänna att det var länge sedan jag vek så många hundöron i en bok.

De tre forskarna har jämfört fyra svenska skolor med en lång positiv trend i betygsresultat med fyra skolor med en lång nedåtgående trend och försökt hitta skillnader och likheter mellan skolorna inom och mellan de två grupperna. Deras resultat stämmer väl med den bild jag har av liknande frågeställningar i internationell forskning, men eftersom det här är ett forskningsexempel från Sverige är det naturligtvis extra intressant. Både eftersom det visar att internationella forskningsresultat i området är överförbara till svenska förhållanden men naturligtvis främst för resultaten i sig.

Det de ser är att de framgångsrika skolorna kännetecknas av:

* en målinriktad ledning

* kollektiv organisering av ledningen

* målinriktad ledning på förvaltningsnivå

* samarbete med fokus på undervisning

* höga förväntningar på eleverna

* kartläggning och uppföljning av elevernas kunskaper

* anpassning av undervisningen

* lärarledarskap i klassrummet

Ett viktigt resultat är att de framgångsrika skolorna har haft en kontinuerlig ledning medan de icke framgångsrika har haft täta rektorsbyten. Det främsta kännetecknet var annars att lärarna på de framgångsrika skolorna samarbetar om undervisning och lektionsupplägg så att undervisningen på de skolorna ser ganska lika ut oberoende vilket klassrum man kommer in i. Undervisningen gestaltas alltså utifrån en gemensamma professionell idé om undervisning och man har provat och experimenterat sig fram till olika fungerande modeller.

Man skriver att på de framgångsrika skolorna leder öppenheten och samarbetet till att idéer sprids och till en likartad utformning på undervisningen. De arbetar också uttryckligen med att undersöka sina lektionsrutiner för att göra dem mer enhetliga. Det vill säga verkligt kollegialt lärande och utvecklande av undervisningen.

Det är värt att notera att författarna skriver att ”Lärarna på de framgångsrika skolorna utövar ett tydligt ledarskap i klassrummet. På en skola har lärarna till och med gått utbildning för att axla detta ledarskap. I praktiken innebär det ett sådant ledarskap lärarstyrd undervisning och helklassundervisning, dock inte utan inslag av andra arbetsformer.” Det vill säga just sådan undervisning som läroplaner, lärarutbildare och Skolverket under nittiotalet och framåt på alla sätt försökte motverka i svensk skola.

En annan oerhört viktig skillnad mellan skolorna är att lärare och rektorer på de framgångsrika skolorna inte lastade över problemet på eleverna eller skyllde på dem. Om de fick problem var det undervisningen som skulle förändras så att eleverna kunde lära sig inte eleverna som var ”svaga” eller inte hade ”läshuvud”, båda begrepp som lärare kunde använda sig av på de inte framgångsrika skolorna.

Det här visar betydelsen av en tydlig etisk och moralisk kompass när man arbetar i skolan. Den kompassen visade sig intressant nog också hos rektorerna på två av skolorna på det sättet att de prioriterade kärnverksamheten och var direkt olydiga mot påbud som kom uppifrån som de menade inte var till gagn för denna. En rektor menade att de måste vara ”lite olydiga” i förhållande till externa krav för att kunna hålla fokus på målen, lärarnas undervisning och elevernas måluppfyllelse. Det vill säga de upprätthöll en professionell integritet.

De framgångsrika skolorna höll också koll på elevernas resultat medan man påfallande ofta på de icke framgångsrika inte hade någon aning om hur eleverna presterade egentligen.

Det här är en bok som jag varmt kan rekommendera som sommarläsning för alla lärare, skolledare, förvaltningar och politiker. Författarna har en gedigen grund att stå på och för kloka ödmjuka resonemang kring skolor, deras organisation och utvecklingsmöjligheter. De gör inga enkla utfästelser och är tydliga med hur komplext det är att förbättra skolor. Att man inte bara kan överföra det som fungerar på en skola till en annan. Man måste analysera varje skolas kontext och möjligheter. Men de pekar tydligt på ledarskapets betydelse för att skapa organisation och psykologiska möjligheter för positiv utveckling.

De skriver mot slutet av boken att ”… oproportionerligt stor kraft har gått åt till att förbereda och sjösätta politiskt initierade förändringar snarare än att upprätthålla ett samtal om professionens huvuduppgifter. Den här utvecklingen måste ändras”.

Jag håller helt med dem även om jag menar att det behövs mer än samtal. Det behövs också att systemen förändras så att makt och ansvar tydligt flyttas till professionerna för utveckling av skolor och undervisning. Så att alla lärare kan få arbeta på skolor där gemensam utveckling av undervisningen är vardag. För det krävs det tydliga regelverk och stödjande system.

En sådan här bok ger hopp. Jag hoppas bara att många läser den, framför allt de som menar sig ha enkla lösningar på alla skolans problem. Boken visar med all tydlighet att det vi behöver är att gräva där vi står. Och gräva länge.

Reagera på inlägget:

Hur kan vi vända på utvecklingen för lärarprofessionen?

Jag var på pressträffen där det första delbetänkandet i Björn Åstrands utredning ”Om en bättre skola genom mer attraktiva skolprofessioner” presenterades. Det är ett klokt och välskrivet betänkande (SOU 2017:51) som mer än något annat handlar om reformvård, att justera små saker i systemet som inte fungerar så bra. Den slår vakt om legitimationsreformen och föreslår att också fritidspedagoger ska bli legitimerade och ett intressant och som jag tycker viktigt förslag är att förskolechefer också ska tituleras rektor och ha en kort obligatorisk statlig befattningsutbildning. Men den innehåller inga stora nyheter och inget som man kan se på allvar påverka lärarbristen i Sverige. Det kanske kommer i slutbetänkandet som kommer i december. Men jag kan bli lite orolig över hur lång tid det tar att ta fram de förändringar vi faktiskt skulle behöva göra för att ställa tillrätta ett par decennier av new public management och nedbrytning av lärarprofessionen i Sverige.

Det råder liten tvekan om att läraryrket på olika sätt har avprofessionaliserats. En sådan analys handlar inte om hur lärare agerar i klassrummet utan om hur själva yrket, dess ställning och status har förändrats. Det finns en mängd studier som pekar åt det hållet till exempel Niklas Stenlås ESO-rapport ”En kår i kläm”, Leif Lewins kommunaliseringsutredning ”Staten får inte abdikera”, OECD:s rapport ”Improving schools in Sweden”, Skolkommissionens betänkande med flera. Men hur kan man bygga upp en profession? Ja ett första steg är att man måste tydligt visa att man litar på den. OECD rekommenderade 2015 Sverige att sätta upp ett fristående professionsinstitut för skolledare och lärare med ett starkt inslag i ledningen av detta från professionerna. Detta förslag finns också med i Skolkommissionens slutbetänkande fast där kallas det för en ”funktion” och läggs in i en översyn av skolmyndigheterna i Sverige.

Det har varit alldeles för tyst om denna fråga. Vid en av EU-kommissionen anordnat så kallad peer counselling-event i Stockholm förra året där några olika länder delade med sig av sina erfarenheter om reformer som berört läraryrket som profession, rekommenderade såväl de skotska som de irländska representanterna Sverige att inrätta en sådan organisation på grund av de positiva erfarenheter de har. De har sett kvaliteten på lärarutbildningen och läraryrket som profession utvecklas. En sådan institution gör professionen mer synlig i samhället som de uttryckte det.

Det är i de här länderna obligatoriskt för alla lärare på skolor som får offentliga medel att certifiera sig hos dessa institut. Man skulle kunna säga att ett sådant institut här tar över Skolverkets roll för lärarlegitimationen. Det är en avgörande skillnad ur professionssynvinkel att det inte är en myndighet utan professionen själv som tar ansvar för legitimationen och kraven på den. Detta är egentligen en självklarhet om man ska prata om en verklig profession och skulle kunna innebära en tydlig och viktig maktförskjutning i Sverige. Den här institutionen skulle också få ett avgörande inflytande över lärarutbildningars utformning och innehåll och vara en tydlig remissinstans vad gäller alla skolfrågor. Institutet är kanske ett sätt att lösa upp de problem som situationen med olika fackförbund innebär. Facken skulle då arbeta mer med de rent fackliga frågorna såsom löner, arbetstider avtal och försäkringar. Men skulle samarbeta inom ramen för institutet vad gäller de professionsfrågorna, kvalitet, legitimering, ut- och fortbildning.

En sak som var intressant med Peer counselling-eventet var att de deltagande länderna kunde berätta om de spänningar och konflikter som kom till ytan vid inrättandet av sådana institut och de maktförskjutningar det innebar och hur dessa diskussioner och motsättningar i sig hade gett många positiva effekter. Det kanske något för det konflikträdda svenska konsensus (= minsta gemensamma nämnare-) systemet att våga sig på?

Om man menar allvar med professionerna i skolan måste man våga släppa taget och ge dem reellt inflytande över kvaliteten i sin yrkesutövning, över vad som krävs för att bli lärare, lärarutbildningarna och fortbildningsstrukturer. Och vi kanske någon gång skulle kunna inse att man gör något bättre någon annanstans och våga oss på en verklig kursändring bort ifrån den extrema individualisering som har präglat svensk skolas strukturer kring läraryrket ända sedan de avtal och förändringar i styrning som på 90-talet, efter kommunaliseringen, gav oss såväl världsunikt individuella löner för lärare och skolledare, som en extrem målstyrning av hela skolsektorn.

Staten bör kanske också ställa krav på huvudmännen att de för statliga bidrag för skolverksamhet ska ha en miniminivå av legitimerade lärare anställda. Som det är nu finns det egentligen få tunga incitament som försäkrar att huvudmän verkligen gör allt för att fortbilda och anställa sådana lärare. Vi måste bestämma var ansvaret ligger och ställa krav utifrån det. Den nuvarande situationen där alla är ense om problemet med för få lärare men staten skyller på universiteten och huvudmännen och huvudmännen på staten och universiteten är nöjda så länge de får pengarna att använda till vad de vill är inte värdig ett land som menar sig vara en kunskapsnation. Det gäller att ställa till rätta grundförutsättningarna!

Jan Björklund gjorde en bra start med lärarlegitimationen, en reform som Gustav Fridolin nu verkar vårda, men medan Jan Björklund inte vågade sig på de bakomliggande strukturerna kanske det är dags för det nu?

Reagera på inlägget:

Så rättvist skulle Skolkommissionens förslag slå mot kommunerna

Veckan efter Skolkommissionens betänkande och en tid framåt kanske vi kan hoppas på en vettig debatt kring deras mycket bra betänkande i stället för en symbolfrågediskussion byggd på (medvetena?) missförstånd?

Jag skulle vilja lyfta en av betänkandets absoluta kärnfrågor: Den om en mer likvärdig nationell finansiering av skolan.

De skriver i betänkandet att det är en fråga som behöver utredas ännu mer men lämnar också ett förslag som en riksdag skulle kunna fatta beslut på omgående. Det är förslaget på ett socioekonomiskt bidrag till kommuner som ska hamna på totalt 6 miljarder kronor per år när det är fullt infasat efter tre år. Kommissionen har låtit Statistiska centralbyrån räkna fram vad det skulle innebära för olika kommuner och de illustrerar det med hjälp av två tabeller. Den ena tabellen visar vilka kommuner som skulle få ta emot och hur mycket det skulle bli per elev och år i de kommunerna. Den andra tabellen visar vilka kommuner som skulle få minst av de nya bidragen. Det här är ett väldigt bra pedagogiskt grepp och väldigt bra att de visar konkret vad deras förslag skulle ge. Om vi tittar på den första tabellen:

En sak som många av dessa kommuner har gemensamt är uppenbart för alla som har följt med i samhällsdebatten de senaste åren. Något som kännetecknar Fagersta, Hultsfred, Flen, Borlänge med flera är att det är kommuner som har tagit ett ENORMT ansvar för den flyktinginvandring vi sett de senaste åren. Det är mer än rimligt att de skolorna får en avlastning och för en normal skola med 300 elever skulle det statliga bidraget handla om minst 3 miljoner kronor om året. Det är pengar som kan göra stor skillnad när man ska bygga eller köpa in kompetens till alla de utmaningar man har. Om vi vänder på det hela och tittar på de kommuner som skulle få minst så ser vi att det är det i hög grad är väldigt segregerade kommuner:

Jag tror de flesta håller med mig om att det nog är rimligt att de här kommunerna inte får så mycket mer pengar. Det är i hög grad kommuner med högutbildade människor med höga inkomster, inte sällan med låga kommunalskatter som brukar följa med det och höga skolresultat på grund av föräldrabakgrunden.

Det är viktigt att Skolkommissionens förslag genomförs så fort som möjligt och regeringens halva miljard i ”jämlikhetspeng” är naturligtvis ett steg i den riktningen. Det här är ett viktigt första steg för att nå en högre jämlikhet i den svenska skolan och också ett sätt för samhället att visa sitt stöd för dem som tar ansvar för den nationella invandringspolitiken och det på det viktigaste området för alla unga människors integration och framtid: Skolan.

Reagera på inlägget:

Jag har fått hopp om en likvärdig skola

Så kom då äntligen Skolkommissionens slutbetänkande. I och med detta släcktes också deras Twitterkonto ner. Det var som en markering. Nu har vi gjort vårt, nu är det upp till någon annan att ta vid. Och låt oss hoppas att så sker. Nu är det dags för Gustav Fridolin, Anna Ekström och Helene Hellmark Knutsson och deras respektive departement att leverera skarpa förslag och dra gång de processer som krävs.

Men det är naturligtvis många fler än de som nu måste hjälpa till. Det handlar om utbildningsutskottet i riksdagen och faktiskt alla skolpolitiker i hela vårt land, oavsett politisk färg. Här har vi fått en färdplan och en idé som är förankrad i en kommission med stor politisk spännvidd. Det borde gå att lämna partitaktik bakom sig och se till det svenska samhällets behov. Det är påfallande att många av förslagen är i linje med de bedömningar och förslag som också de utomstående bedömarna i OECD:s kommission lämnade 2015.

Jag vill börja med att säga att jag är imponerad av kommissionens betänkande. Speciellt om man betänker hur kort tid de haft på sig och hur stort och komplext skolsystemet är. Det är väldigt bra jobbat och de måste ha haft ett väl fungerande och hårt arbetande sekretariat till sin hjälp. Min stora oro var att de inte skulle kunna enas om några skarpa skrivningar, eller att de skulle lämna en klassisk svensk walk-over och hänvisa till att det behövs mera utredningar. De gör också det i vissa fall men de har på de flesta punkter tagit sitt uppdrag på allvar, och även om de föreslår vidare utredningar så föreslår de samtidigt konkreta åtgärder som kan sättas in omedelbart för en kursändring tills man har utrett förutsättningarna för mer permanenta lösningar.

Det tycker jag både är en klok och en effektiv lösning. Klok, eftersom den innebär att man i skolsystemet snabbt kan se att något händer, vilket behövs för motivationen bland alla de som idag jobbar i skolan. Man måste se att något händer för att få hopp. Effektivt, för det innebär att kursändringen startar och man får också erfarenheter av om modellerna man valt överhuvudtaget fungerar.

För en kursändring är kommissionens förslag om de genomförs. Cecilia Garme skriver i Svenska Dagbladet att det här är ”game over för 90-talet” – en underbar formulering – och visst är det så. En hel del av den ohämmade naiviteten som präglade en hel del av 90-talets reformer får här sig en rejäl återställare.

Låt oss börja med deras analys. Det här är vad de menar är svenska skolans problem:

Sviktande kapacitet och ansvarstagande hos många skolhuvudmän. 

För svag kompensatorisk resursfördelning. 

Otillräcklig kompetensförsörjning till lärar- och skolledaryrkena
och bristande förutsättningar för professionsutveckling. 

Brister i resultatinformation som försvårar kvalitetsarbetet. 

Skolsegregation som leder till kvalitetsskillnader mellan skolor. 

Problem i lärandemiljön. 

Splittrad och över tid oenig nationell styrning av skolan. 

Det är inte mycket att säga om det. Det är en viktig och riktig analys. Det finns områden som av jag upplever är av politiska skäl helt utlämnade. Till dem hör frågan om marknadens effekter på skolan. Jag kommer inte att uppehålla mig vid det här. De saker i deras förslag på åtgärder som jag fastnade för är dessa (i fetstil med mina kommentarer efter i kursiv stil):

Statlig skolmyndighet med regional närvaro och statlig reglering av skolchefers ansvar

Det här är naturligtvis ett underkännande av kommunaliseringen och nedläggningen av länsskolnämnderna. Skolan och de små huvudmännen behöver en närvaro av staten på så nära håll att det kan möjliggöra ett stöd och en kontroll så att alla barn får vad de har rätt till. En statlig reglering av skolchefers ansvar låter kanske inte som en stor nyhet men är faktiskt ett väldigt viktigt förslag. Det gör nämligen att ansvarskedjan i skolsystemet kan hänga ihop. I en skola där man har statliga befattningsutbildningar och tydligt statligt ansvar på rektorer och lärare är det självklart att detta ska finas också på huvudmannanivå. Annars har man frikopplat det lokala ansvaret från styrkedjan.

Förstärkt lärarutbildning och praktiknära forskning

Här finns det en massa vackra ord men kanske mindre konkreta insatser. Det är viktigt men jag tror vi behöver titta mer på OECD:s rapport och samla ihop lärarutbildningarna och ge dem ett tydligare professionsförberedande perspektiv. Det finns dolt i kommissionens text men det behövs en klarare färdriktning och mer konkreta åtgärder. Lärarutbildning måste bli en professionsutbildning som lärare är stolta över att de har gått och som de har nytta av i sitt dagliga arbete.

Nationell funktion och program för lärares och rektorers professionsutveckling

Det här är ett jätteintressant förslag som man bör sjösätta fort. Lärare och rektorer behöver ha en karriärstruktur men också en organisation där professionerna får mer makt över sina yrken och sin fortbildning. Detta skulle sedan kunna växa ut till att också omfatta/påverka lärarutbildningarna positivt.

Socioekonomisk fördelning till skolor. Bidrag och fortsatt utredning.

Här hade jag kanske större förväntningar. Det här var utan tvekan en av de saker som tydligt var aviserat i deras delbetänkande men där de inte riktigt orkat ända fram. Men samtidigt föreslår de snabba och omfattande insatser till ett statligt finansieringssystem är utrett och kan sjösättas.

Nationell struktur för gymnasieskolan

Så rätt tänkt. Gymnasieskolan måste styras bättre för att säkerställa att alla utbildningar finns tillgängliga. Kommuner är i många fall alldeles för små för detta och de samarbeten som finns räcker inte alltid till.

Undervisningstid

Tydligare styrning med stadieindelad undervisningstid i grundskolan och bättre kontroll på gymnasieskolorna är nog en bra sak.

Aktivt skolval, lottning och central antagning.

Sedan kommer vi till det som initialt idag tydligen blev mediesnackisen. Att fördelningen efter skolval ska göras med lottning. Det här tycker jag är en chimär och av väldigt liten betydelse vid sidan av ovanstående förändringar men också så typiskt att det är där den mediala debatten handlar. Vad beror det på? Att inte journalister vet hur skolan är uppbyggd och fungerar utan man bara hakar i den bit man vet något om eller på att Stockholms innerstad är så långt redaktionernas mikrofonsladdar når? Här har man tagit tydliga politiska hänsyn men pekar ändå ut en väg framåt mot ett mer ordnat system att fördela elever på.

Som sagt. Jag tycker det är ett jättebra betänkande som ger hopp om framtiden. Men nu är det upp till bevis. Jag tror faktiskt att kommissionens breda förankring med representanter från professionerna och forskning och inte minst svenskt näringsliv kan borga för att vi genom dess förslag kan börja röra oss mot en mer likvärdig skola och en skola som är bättre för lärare och rektorer att arbeta i och för mindre bemedlade föräldrars barn att gå i. Jag har hopp om att vi när vi tittar tillbaka om tio år så kommer vi att säga att den 20 april 2017 var dagen då vi började få en mer likvärdig skola i Sverige. En likvärdighet som är viktig om vi vill ha en levande demokrati i framtiden. I ett sådant samhälle är varje barn och varje ung människa en tillgång vi inte kan vara utan.

Nu får vi som jobbar i systemet inte ge oss förrän politikerna lyssnar på kommissionens förslag. Jag håller med Åsa Fahlén, ordförande för Lärarnas Riksförbund, Lina Hultqvist, ordförande för Sveriges Elevkårer och Matz Nilsson, ordförande för Sveriges Skolledarförbund som skriver på Aftonbladet debatt:

”Våra politiker gav Skolkommissionen i uppdrag att utarbeta förslag som kan accepteras av alla inblandade parter. Nu är det samma politikers tur att göra verklighet av dessa genom att visa samsyn över partigränserna. Och det brådskar! Det svenska skolsystemet behöver förstärkas och nu finns förslag som är förankrade i hela Skolsverige!
Vi har ingen tid att förlora. Ska vår skola återerövra en topposition och ge alla elever, oavsett bakgrund, likvärdiga förutsättningar måste förslagen realiseras skyndsamt. Det är nödvändigt för vårt samhälles möjligheter att fortsätta vara en fungerande demokrati.”

Det är ett tungt ansvar som kommer att vila på politiker om de nu försöker knipa billiga taktikpoäng genom att inte lyssna på professionerna och kommissionen. Jag vill avsluta med det jag skrev 2012 på DN debatt:

”Det är dags för en nationell samling runt skolan. Det är dags att sluta käbbla och inse att vi har skapat något vi inte har kontroll över. Dags att dra i nödbromsen och utan ideologiska skygglappar av något slag sätta sig ner och fundera över hur vi ska skapa en skola som är bra för alla barn – och det i verkligheten och inte i någon glassig försäljningsbroschyr eller i en skollag som ingen tycks bry sig om.”

Reagera på inlägget:

Sidor