Annons

Skolcheferna vill ha frihet och mandat

I en artikel i Svenska dagbladet skriver 23 skolchefer att de önskar mindre statlig styrning. De skriver att de:

”...vill ha ett nära och tillitsfullt samarbete med staten. Vi behöver tillsammans arbeta för att utveckla en likvärdig skola och som skolchefer behöver vi vara mer involverade för att kunna påverka på nationell nivå. För att det ska fungera i praktiken är det väsentligt att nationella förslag och reformer utformas så att arbetssätt och lösningar utgår från lokala förutsättningar och behov samt att vi har befogenheter att hantera det vi ansvarar för. Vi ser varje dag fördelar med att skolan organiseras och förvaltas lokalt...”.

Jag tycker artikeln är både bra och behjärtansvärd. Jag tycker att det är väldigt bra att det finns engagerade förvaltningschefer och att de tydligt uttrycker sin vilja att ta ansvar för likvärdigheten. Jag har också en gång i Skola och samhälle skrivit om en del av de förslag de lyfter fram som att ta bort alla de riktade statsbidragen. Jag tycker precis som de att man ska ta ett större ansvar lokalt. Problemet är ju bara att så inte har skett. Så här ser utvecklingen ut av skolor där få respektive många elever misslyckas med att nå gymnasiebehörighet ut i Sverige. Det är uppenbart att den lokala nivån INTE tagit/tar ansvar för likvärdigheten.

Detsamma gäller den lärarbrist som på grund av decentraliseringen vi har så svårt att komma åt.

Den slutsats både OECD och svenska utredare (Kommunaliseringsutredningen och Skolkommissionen) är ju att ”staten inte kan abdikera” från sitt ansvar för detta.

Vad är det som ska få oss att tro att bara för att 23 skolchefer uttrycker en sådan vilja att de andra 270 skolcheferna också kommer att göra det? Och de glömmer faktiskt en viktig del av verkligheten i sitt resonemang. Jag tror inte att det vore ett problem om man gjorde som de säger, förutsatt att det verkligen var de som både hade makt och mandat i kommunerna att se till att skollagen uppfylls. Men så är ju faktiskt inte fallet. De är ju tjänstemän i politiskt styrda kommuner. Det är kommunfullmäktige som bestämmer och inte de.

Men samtidigt återigen – det är väldigt positivt att de uttrycker sig som de gör. Och jag tycker att de bör få en chans. Det finns ju också i Skolkommissionens betänkande ett förslag som skulle ge dem större möjlighet till det. Kommissionen föreslår ju att det ska läggas ett tydligt ansvar för det statliga skoluppdraget på en person i varje huvudmannaorganisation. Detta tillsammans med ett statligt grundläggande finansieringssystem skulle möjliggöra för dem att ta ett större ansvar än vad de kan göra nu. Men det har ju vad jag förstår kommunernas medlemsorganisation SKL sagt nej till i sitt remissvar på kommissionen. Man kan inte både ha kakan och äta upp den skulle jag vilja säga till dem om det.

Jag pratade en gång med den förre skolministern Bengt Göransson. Han menade att den stora missen vid kommunaliseringen var att man flyttade makten bort från skolan genom att det blev just kommunfullmäktige som fick hand om både pengarna och uppdraget. Meningen med kommunaliseringen var ju att maktutövandet skulle komma närmare de som berördes – lärare och rektorer – men genom att det hamnade i kommunfullmäktige så blev det fel menade han. Han menade att makten över skolan och pengarna lokalt skulle ha hamnat hos det som då hette skolstyrelserna. Då hade det kanske fungerat. Det kan hända att han har rätt. En sak är säker. Staten kan inte fortsätta låta det vara som det är. Och då krävs det att ett ansvar kan utkrävas och att det finns människor i kommunernas ledning som kan stå upp för det statliga uppdraget.

Så – vill ni ha mandatet och uppdraget måste ni också bära ansvaret rent formellt – och då bör ni bejaka kommissionens förslag. Vilket innebär att skolchefer måste hävda det statliga uppdraget även i de kommuner där det inte är lokalpolitiskt prioriterat. I artikeln skriver ni också att 40 % av kommunernas budget går till skola och förskola – ja, just det.

Det är en av samhällets allra viktigaste institutioner. Fattas bara annat!

Reagera på inlägget:

Ge lärarkåren större inflytande över sin egen professionsutbildning

Jag skulle vilja kommentera två trender i skoldebatten idag. Den ena är att vissa friskoleföreträdare försöker tona ner likvärdighetsproblemen i den svenska skolan. Låt mig bara kort få säga att jag tycker att det är magstarkt när en man vars familj på ett bräde tjänade 700 miljoner kronor på att sälja delar av sin skolkoncern till riskkapitalister uttalar sig om detta. De driver ett företag som har som affärsidé att plocka russin ur kakan och startar bara skolor när de är säkra på fulla klasser och lämnar kommuner och skolor med Svartepetter i form av dyra lokaler, halvfulla skolor och segregation.

De kan göra så för att vi har det mest extremt marknadsorienterade av alla skolsystem i världen. Vi behöver ett samtal om detta men i det samtalet ger de enorma vinster som dessa människor gör en bismak och man kan anta i viss mån påverkar både deras omdöme och deras vilja att spegla verkligheten rättvist.

Den pågående segregationen och minskade likvärdigheten i skolan är något som har blivit en del av verkligheten för Sveriges lärare och rektorer. Vi är inte betjänta av att det sprids dimridåer om detta. Vi behöver en verklig diskussion om skolans roll i ett demokratiskt samhälle. För den som vill fördjupa sig i detta finns en fantastisk liten bok skriven av Per Molander: ”Condorcets misstag”. Det är en bok som utifrån upplysningsfilosofi och bland annat utbildnings roll i ett demokratiskt samhälle på att kraftfullt sätt argumenterar för varför skola måste vara något annat än en pengamaskin eller utsatt för marknadsstyrning. Per Molander skrev också ESO-rapporten ”Dags för omprövning – en ESO-rapport om styrning av offentlig verksamhet” som jag kan rekommendera.

Att man från de vinstdrivande företagen och deras lobbyverksamhet och inflytande i olika nätverk försöker styra bort från likvärdighetsdebatten är naturligt eftersom det är där vårt marknadssystem så grovt fallerar. Kan de få fokus bort från det och det som bland annat Skolkommissionen föreslår så säkrar de ett fortsatt uttag av skattemedel till sina aktieägare. Det ligger i aktiebolagens logik att arbeta på det sättet.

Det andra jag skulle vilja kommentera är den debatt som dragit i gång kring pedagogik och lärarutbildningar. Också i den debatten finns det övertoner som jag tror att professionerna i skolan ska se upp med. Låt mig för det första direkt säga att jag är den förste som vill ha en utvecklad lärarutbildning och att jag tycker att den pedagogiska ideologi som odlades på svenska lärosäten och som kommit att forma våra lärarutbildningar, läroplaner, myndigheters arbete etc behöver diskuteras, omvärderas och bitvis direkt skrotas. Jag tycker fortfarande att OECD hade massor med poänger i det de skrev om detta i sin rapport 2015.

Men samtidigt är det inte okej när skolans uppdrag beskrivs som att det bara handlar om att förmedla kunskap eller när dagens lärarutbildningar beskrivs som en värdelös verksamhet befolkad av losers som varken kan läsa eller skriva. Den senaste artikeln från Linköping till exempel. I den fanns inget empiriskt underlag och en direkt felaktig beskrivning av varför många högskolor har naturvetenskapliga basår till exempel. Det är uppenbart att det finns en lätt väg in på många tidningars debattsidor för att ge sig på lärarutbildningarna. Och att den vägen finns beror på att någon/några bedriver politisk kampanj för att utsätta lärarutbildningarna för konkurrens och gärna också bli av med den jobbiga lärarlegitimationen som ställer krav på att lärare ska vara utbildade för sitt yrke.

Det finns all anledning för lärarkåren att vara försiktig och orolig när detta sker. Vi är på väg in i den mest allvarliga lärarbrist vi någonsin sett. Nu är det dags att göra positiva förstärkningar av lärarrollen och utbildningarna – inte att devalvera dem. Och jag har full förståelse för de många skickliga och hårt arbetande lärare som finns på våra lärarutbildningar när de aldrig får en chans att berätta om allt vad bra de faktiskt också gör. Vi har arbeten med övningsskolor som ett exempel. Det är också väldigt bekymmersamt när alla som går på lärarutbildningarna utmålas som obegåvade nästintill-analfabeter. För det är verkligen inte hur det ser ut. De lärarstudenter jag träffar är precis som de flesta lärare människor som på grund av ett engagemang för andra människor har valt att ge sig på en lång utbildning. De flesta har trots all negativitet valt ett av världens roligaste och viktigaste yrken. De behöver lyftas och förberedas för sitt jobb.

Jag tycker att de behöver en utbildning som bättre än vad som varit och ofta är fallet förbereder dem för sitt yrke. Jag skulle önska att lärarkåren fick ett betydligt större inflytande över sin egen professionsutbildning men jag tror inte att skolan eller samhället skulle vara förtjänta av att friskoleföretagen slipper kravet på legitimation och lärarutbildningar startas utanför det gemensamma samhällets hägn.

Skolan finns till för att ge kommande generationer kunskap men också fostra dem och förvalta vårt samhälles traditioner och demokratiska principer. Skola är en central del av en demokrati byggd på gemensamma värden om alla människor lika värde. Den marknadsskola vi skapat har redan ersatt en del av drivkrafterna i samhället med egoism istället för samhällsbygge. Men det kan vara hög tid att stoppa den utvecklingen. Och för att återigen vara tydlig. De människor jag träffar från andra länder som förfasas över vårt skolsystem och vad som händer här är inte kommunister och socialister. Man är lika förvånade i konservativa kretsar över hur lättvindigt vi verkar ta på skolans roll i ett demokratiskt samhälle.

Reagera på inlägget:

Är det synd om huvudmannachefer om de får börja ha ansvar?

Tidningen Chef & Ledarskap skriver att det statliga skolchefsansvar som Skolkommissionen föreslog har fått tung kritik. Detta bland annat från Skolverket och SKL som menar att det inte skulle leda till ett större ansvarstagande och att ansvaret skulle bli luddigare. Jag har väldigt svårt att förstå den kritiken. Det Skolverket och Skolinspektionen data pekar mot är ju att det just nu finns en stor brist på ansvarstagande för det statliga uppdraget. Man kan ju till exempel peka på när den dåvarande generaldirektören för Skolinspektionen Ann-Marie Begler till Skolledaren sade ”Jag blir tokig när huvudmännen sänker ribban för hur många elever som ska klara målen”. Detta utifrån en granskning som gav en mörk bild av hur ett urval av Sveriges skolhuvudmän styrde sina skolor.

Chef & Ledarskap har intervjuat två personer. En biträdande rektor och en skolchef. Det de säger tycker jag på ett bra sätt illustrerar vad det handlar om. Den biträdande rektorn tror att det vore bra. För som han säger: ”Vissa skolchefer verkar tycka att det statliga uppdraget är något som rektor får sköta. Det här skulle göra skolchefen medansvarig”. Det finns då alltså någonstans i styrkedjan på huvudmannanivå som man kan lägga ansvar. Idag försvinner det ansvaret någonstans i den kommunala organisationen på vägen från kommunfullmäktige till förvaltningschef och i friskolevärlden mellan styrelserum och varumärkesansvariga chefer. Kvar blir rektorer och lärare med det statliga uppdraget som en svartepetter.

Skolchefens svar visar ännu tydligare varför det är ett bra förslag med ett sådant utpekat ansvar. Hon menar att skolchefer kan hamna i kläm om förslaget genomförs, och säger:

”En skolchef verkar mycket utifrån ett kommunalt uppdrag och om man samtidigt ska vara statens förlängda arm så kan ett redan utsatt jobb bli än värre.” Ja, men välkommen till klubben! Det är i precis den klämman rektorer sitter! Hon vill slippa ta ansvar för det statliga uppdraget. Med en förändrad lagstiftning skulle hon – och därmed också kommunen behöva ta det ansvar som svensk skola behöver. Bristen på ansvarstagande var central i OECDs genomlysning av det svenska skolsystemet.

Att SKL tycker att allt är bra som det är tyder på dålig sjukdomsinsikt, men handlar naturligtvis om att man som medlemsorganisation ser som sin roll att hela tiden skydda kommunerna från all statlig inblandning och styrning. Det kan inte staten acceptera när det gäller skolan längre. Eller för att citera Leif Lewins kommunaliseringsutredning: Staten får inte abdikera. Ett annat alternativ är naturligtvis att vi förstatligar åtminstone den kommunala skolverksamheten så att man förstår att skollag, förordningar, läroplaner, kurs- och ämnesplaner inte är valbara dokument.

Reagera på inlägget:

Pinsamt hur Helene Hellmark Knutsson skyller ifrån sig om lärarlönelyftet

Det är tråkigt att behöva säga: ”vad var det jag sa”.

Redan i boken ”Barnexperimentet” skrev jag att ”en i Sverige och i USA mycket utbredd idé är att lärare ska bli bättre genom att tävla mot varandra. Den har sina rötter i samma marknadsliberala tänkesätt som många av våra skolreformer. Tanken är att möjligheten till högre lön ska sporra lärarna att göra ett allt bättre jobb. Men fungerar det verkligen? Intressant är att föreställningen är så vitt spridd, så lite ifrågasatt och att till och med lärarfacken har fastnat för den.”

I en annan bok ”Alla i mål” citerar jag forskarna Pfeffer och Sutton som skriver: ”Du behöver inte läsa slutsatserna från bokstavligen årtionden av forskning för att upptäcka vad som är problemet med prestationsbaserad lön för lärare. Forskningen visar att försök med prestationsbaserade löner sällan varar längre än fem år och att de inte leder till varaktigt förbättrade elevprestationer.”

Och jag citerade också den kände kanadensiske skolforskaren Michael Fullan som uttryckt sig på följande sätt: ”När sunt förnuft säger dig att det inte fungerar, när det inte finns någon forskning som visar att det fungerar – då är det dags att ge upp hjärnspöket om meritbaserad lön för lärare.”

Vid ett seminarium i Stockholm förra året, anordnat av EU-kommissionen, berättade en professor (som jag har glömt namnet på) som hade stort inflytande på reformarbetet inom skolan i Skottland att man aktade sig väldigt noga för att skapa konkurrenssituation bland lärarna. För det man ville uppnå var samarbete kring eleverna och likvärdigheten.

Jag minns tystnaden i rummet när han sade det.

Och nu kommer Riksrevisionen med sin rapport om lärarlönelyftet och de skriver att reformerna gett upphov till att:

”reformerna i kombination med varandra ha skapat en alltför tydlig uppdelning mellan förste-, ”andre”- och ”tredjelärare”, där tredjelärarna inte har tagit del av något statsbidrag. Statsbidragen har genom det sätt de utformats, implementerats, och som utfallet av dem tolkats, skickat en signal om att vissa lärare är kompetenta och andra inte är kompetenta.”

och

”Oavsett vad som orsakat missnöjet så upplever en majoritet av huvudmännen och rektorerna att Lärarlönelyftet, liksom Karriärstegsreformen, har försämrat sammanhållningen mellan lärare. Närmare hälften uppger även att Lärarlönelyftet påverkat arbetet i arbetslag negativt. Det är en stor andel mot bakgrund av att undervisningen och skolans verksamhet i stor utsträckning ska utvecklas av lärarna gemensamt. Det försämrar förutsättningarna för att reformerna ska kunna öka läraryrkets attraktionskraft.”

Ja vad trodde man? Jag tillåter mig parafrasera Michael Fullan igen, han var ju faktiskt arkitekten bakom de hyllade reformerna i Ontario, Kanada, så han kanske man ska lyssna på? Är det inte verkligen dags att ge upp hjärnspöket om meritbaserad lön för lärare? Varför? För att svara på det citerar jag istället Anthony Bryk och hans kollegor som när de ska förklara varför skolreformer i USA så sällan lyckas skriver: ”[man] ignorerade, utan tvekan, det allra viktigaste instrumentet för att få något av detta att fungera: att engagera hjärtana och hjärnorna hos landets lärare och rektorer för den reform man ville genomföra.”

En sak som är verkligt pinsam i sammanhanget är hur den ansvarige ministern Helene Hellmark Knutsson skyller ifrån sig. Hon menar att lönesättningen är en fråga för arbetsmarknadens parter. Det är visserligen sant att hade lärarkårens fackföreningar bättre försvarat sina medlemmars status som profession och yrkeskår, så hade vi kanske sluppit en del av detta. Det är också sant att lärarlönelyftet togs fram i diskussioner mellan parterna. Men ministern har naturligtvis ansvaret. I det här fallet har ju staten mycket tydligt rundat den svenska modellens spelregler för att försöka göra något åt den allvarliga krisen inom läraryrket i Sverige. Det är de och inga andra som formulerat och är ansvariga för statsbidragets utformning. Hon är här en illustration till precis det problem som OECD pekade på i det svenska systemet – att ingen tar ansvar – inte ens de som har det högsta ansvaret. Det är inte ok.

Vi har en situation där det enligt UKÄ kommer att utbildas 8 000 för få lärare varje år inom överskådlig tid samtidigt som vi har ökande elevkullar och stora pensionsavgångar. I det läget valde regeringen inte att ställa sig på lärarkårens och professionsforskarnas sida utan man fortsatte det svenska nyliberala experimentet med konkurrens och tävlan om pengar bland individer som drivkraft i systemet. Något som inte fungerar.

Lärare behöver inte motiveras. De vet att de har ett viktigt jobb. De behöver omständigheter som gör att de kan utveckla det jobbet och de behöver varandra. Och läraryrket som sådant behöver ett högt löneläge för att locka ungdomar till yrket. Ungdomar lockas inte till en tombola.

Bryk, A. S. M. fl. (2015) Learning to Improve. How America’s Schools Can Get Better at Getting Better. Cambridge, Massachusetts: Harvard Education Press.

Reagera på inlägget:

Sluta prata om elever som ”kunder”

Jag satt härförleden i en kommun och tittade på deras interna kvalitetsarbete. Det var bestämt från kommunens ledning att fyra perspektiv skulle genomsyra all verksamhet. Ett av dem var ”kundperspektiv”.

På mötet jag satt på var det uppenbart att det inte föll i så god jord hos de skolmänniskor som deltog. Man hanterade det och menade att man får förhålla sig till det och tolka det så positivt man kan, men att det självklart var elever som skolan är centrerad runt.

Jag skulle vilja kommentera det. Det finns flera anledningar till att det är problematiskt om man i en skolverksamhet menar att elever är ”kunder”. Det handlar för det första om kommunikation och förmåga att entusiasmera och leda sina medarbetare, för det andra om ett missförstånd av en kommuns myndighetsroll och sist men inte minst ett visst (omedvetet?) förakt mot det demokratiska styrsystem som skolverksamheten faktiskt befinner sig i.

Hårda ord? Ja, kanske, men så här tänker jag:

När det gäller att använda kundbegreppet mot sina medarbetare är det problematiskt eftersom den verklighet som lärare och rektorer lever i är styrd av lag, förordningar och andra styrdokument. I dessa nämns aldrig någon kund. I dessa är förhållandet mellan skola, elev och vårdnadshavare juridiskt reglerat. Problemet är att när ägarna till skolorna, i det här fallet en kommun, börjar prata om kunder alienerar man sig från sin verksamhet och det språk man där pratar.

Varför man väljer att inte bry sig om den verksamhet som i en kommun inte sällan är mer än halva budgeten är konstigt. Men är kanske ett symptom på hur styvmoderligt skolverksamheten har behandlats. När man säger kund istället för elev skapar man ett avstånd mellan sig och skolans medarbetare och man missar chansen att kommunicera med skolan på dessas villkor och verklighet. Det är helt enkelt inte bra ledarskap.

Det andra problemet är att i de flesta fall kommer vi i kontakt med en kommun som medborgare. Den kontakten är speciell eftersom det inte sällan är myndighetsbeslut som blir följden av kontakten. Det är i väldigt få fall som man kan hävda att man är en kund i förhållande till en kommun. Om jag söker bygglov är det inte en affärsöverenskommelse utan jag som medborgare som ber en myndighet om ett ojävigt beslut i linje med gällande lagar. Ibland har kommuner rätt att ta betalt för sådana tjänster. Grundskoleelever har däremot inget val. De måste gå i skolan och de går inte bara i skolan för att de ska ”köpa” sig kunskaper i matematik och engelska. Det är väldigt tydligt i alla styrdokument att skolan också till exempel ska fostra demokratiska värderingar och förbereda för ett samhällsdeltagande. Det vill säga förhållandet skola/samhälle och individ är mycket mer komplicerat än en kund-säljare-relation.

Det tredje och sista problemet är att det faktiskt uttrycker ett visst förakt för gällande lagstiftning. Om det finns någon kund-säljare-relation i skolans värld ligger den faktiskt mellan stat och kommun. Det vill säga att staten köper en bra utbildning till alla medborgare och kommunerna är säljare av denna. I det arbetet har de att uppfylla mycket specifika åtaganden som är reglerade i lag, förordningar, läroplaner samt kurs-/ämnesplaner. I alla dessa dokument använder regleringen begreppen vårdnadshavare och elev och aldrig kund. Att helt lämna den regleringen och istället börja använda sig av ett begrepp som inte alls finns i skolans reglering är, om jag uttrycker det milt, inte helt oproblematiskt. Det ställer frågor om hur myndigheten kommunen egentligen förhåller sig till de nationella styrdokumenten.

Med detta sagt tycker jag egentligen att den sämsta sidan av detta är den första. För den innebär att man bryter samtalet genom styrkedjan innan det ens hunnit komma igång. Man bör kanske oftare börja tvärtom – prata med de som arbetar i skolan om hur målen för verksamheten ska se ut, givet skolans i lag reglerade uppgifter?

Reagera på inlägget:

Sidor

Annons
Annons
Annons