Annons

Min julönskning: Mer makt åt lärarna

Det lackar mot jul och det kan vara på sin plats att sammanfatta lite tankar kring skolan i Sverige.

Jag har hållit omkring 60 föreläsningar runtom i Sverige och mött ett antal människor från ministrar till ”vanliga lärare”. Däremellan har det funnits ett spektrum från forskare, läromedelsförfattare, kommunala skolpolitiker, skolsköterskor, skolchefer, utbildningsdirektörer, utbildningsledare, direktörer, rektorer, förstelärare och statliga och andra byråkrater. Det har varit ett roligt år. Det bästa har utan tvekan varit det stora engagemang för skolan som man möter överallt på alla möjliga (och omöjliga) nivåer. Det finns utan tvekan hopp om vi bara kanaliserar en del av den energin och ett bra håll.

Vad har varit det sämsta? Frustrationen. Så många vackra ord och så många människor som vill göra något, men för den vanlige läraren och framförallt eleverna på de mer utsatta skolorna är allt precis som det varit förutom att det för de senare har blivit lite sämre. Nu är det ju inte bara de svenska barnen och deras föräldrar utan också lärarna som flyr de här skolorna.

Det mest beklämmande har varit att friskolelobbyn har fortsatt försöka låtsas som att skolsegregation och likvärdighetsproblematik inte existerar. Jag tror de gör ett ordentligt taktiskt fel här. Det fungerar inte i längden att blunda för en verklighet som sticker alla i ögonen – det blir så pinsamt när man blir avslöjad. De, precis som alla andra i vårt samhälle, måste inse att om vi ska ha ett fungerande skolsystem med friskolor måste vi också ha ett system som är hållbart ur alla aspekter. Det tjänar friskolorna på i längden.

Det jag saknar allra mest i diskussionen är två saker. Dels är det rösterna av dem som faktiskt vet vad som pågår – lärarnas och rektorernas och deras närmaste chefers. Lärare och rektorer börjar bli lite modigare och hörs lite mer men det är alldeles för många direktörer, spinndoktorer och proffstyckare som styr vad skoldebatten ska handla om, i stället för de som står ute i verksamheterna med uppkavlade ärmar.

Det andra jag saknar är en diskussion om varför vi egentligen har skola. När det gäller segregation försöker till exempel vissa nationalekonomer hävda att den inte är ett problem eftersom den inte verkar (enligt deras mätningar) påverka resultaten i skolan. Vadå resultat? Det de har tittat på är resultat på nationella prov eller betyg. Men hur mäter man resultatet av ett samhälle där vi tydligt sorterar människor i vi och dom? Om vi menar allvar med att vi har ett demokratiskt samhälle måste vi se till att alla barn har samma chanser. Vi är alla medborgare, tillsammans i Sverige.

Jag brukar vara mycket tydlig med detta när jag föreläser om segregation och olikvärdighet. Vi ska inte ha bra skolor för barn från tuffa förhållanden för att vi tycker synd om dem. Vi ska ha det för att de är medborgare med samma rättigheter som alla andra! Att fostra medborgare till den synen är en av skolans uppdrag och ett av de resultat skolan ska ge. Det kan aldrig bli så om inte skolan själv visar den värdegrunden gentemot alla barn.

Det sista jag vill uttrycka i denna lilla julkrönika är en önskan om vad vi ska komma att se på det nya året. Jag önskar att vi får se en skolkommission som verkligen vågar vara tydlig med likvärdighet, lärar- och styrningsfrågor. En kommission som på allvar ser på sitt uppdrag ur en barn- och elevsynvinkel – som inte fastnar i olika hänsyn till vuxnas organisationer.

Men framför allt önskar jag att vi får en utveckling som gör att lärarkåren kan sträcka på ryggen. Att lärarprofessionen får mer makt över sina arbetsvillkor, lönesystem och professionsutveckling (både lärarutbildning och fortbildning). Jag önskar att vi fick se att alla lärare på alla skolor i hela Sverige fick tid avsatt till att utveckla sin undervisning – och stöd för att göra detta.

För framtiden tror jag inte heter, stora statliga reformer, systematiskt kvalitetsarbete, IT, flippade klassrum, individualisering, differentiering, entreprenöriellt lärande, o.s.v. m.m. etc. – utan rätt och slätt undervisning (där det föregående kan vara ingående delar). Jag håller med Skolverket som skrivit till regeringen att nu måste hela skolväsendet kraftsamla för en sak – att skapa bättre förutsättningar för läraren att skapa en bra undervisning i mötet med sina elever.

Carl- Anders Säfström, Niclas Månsson och Ali Osman har skrivit en intressant artikel i Nordic studies in Education[1] där de ställer frågan ”Whatever happened to teaching?” Bra fråga. Vi måste vända åter till undervisningen. Lärarna måste som profession ta tag i frågan om sin egen specifika kunskap. Det är lärarna och inga andra som vet hur man undervisar bäst. Det är dags att (återupp-?)bygga den kunskapen systematiskt och tillsammans. För det måste alla andra nivåer i skolsystemet ge sitt stöd men utan att ta från lärarkåren dess autonomi – tvärtom.

[1] Carl Ander Säfström, Niclas Månsson & Ali Osman: Whatever happened to teaching? Nordic Studies in Education, Vol. 35, 3–4-2015, pp. 268–279. ISSN 1891-5914

Reagera på inlägget:

Sverige står inför ett vägskäl

Först hade Sverige en starkt centralstyrd skola med hög likvärdighet och en respekterad och autonom lärarkår.

Om denna skola sade Göran Persson i kommunaliseringspropositionen:

”Vi har i Sverige nått långt när det gäller att uppnå detta mål. De internationella jämförelser som gjorts visar entydigt att skillnaderna mellan olika skolor när det gäller kunskaper och färdigheter hos eleverna är mindre i Sverige än i något annat jämförbart land.

Det som varit avgörande för att vi i detta avseende lyckats så väl är enligt min mening några olika faktorer. För det första har vi sedan länge haft för hela landet gemensamma läroplaner för resp. skolform. Härigenom har det varit möjligt att garantera en grundläggande mål- och värde‐ gemenskap i arbetet i olika skolor över hela landet. För det andra har lärarutbildningen varit utformad så att den, tillsammans med behörighets‐ regler för lärartjänster, medfört att vi över hela landet i stort sett haft tillgång till väl utbildade lärare. För det tredje har staten genom betydande statsbidrag till kommunerna för skolan gett förutsättningar för undervisningsinsatser på i huvudsak likvärdig nivå i alla kommuner.

Under några decennier har skolväsendet i Sverige i grunden omorganiserats. Uppbyggnaden av det moderna svenska skolväsendet var inte okontroversiell, utan mötte misstänksamhet och ibland direkt motstånd både från kommuner och inom skolan själv. Utan en stark central styrning av skolan hade det, som redovisades i styrpropositionen, knappast varit möjligt att genomföra dessa stora förändringar av svensk skola. Härigenom har svensk skola kommit att bli organisatoriskt lika i hela landet. Det innebär att skolan inte bara är likvärdig utan i stor utsträckning också likformig i bemärkelsen likadan.”

Sedan genomfördes kommunalisering, målstyrning, avreglering, marknadifiering, nedtoning av lärares undervisning med mera och nu är skolan mer olik i både betydelsen olikvärdig likväl som i o-likadan. Som ett resultat börjar Göran Perssons beskrivning stämma allt sämre. PISA och TIMSS med flera mätningar pekar helt i fel riktning.

Panik uppstår på 2000-talet bland politikerna och alla verkar få vädra sina käpphästar och ingen vill återställa. I stället hämtar man sin inspiration från väster (USA och England). Det som ska rädda skolan är ansvarsutkrävande (accountability).

In kommer en skolinspektion som bara fick påtala fel; ett system av nationella prov som ödelägger all undervisning i åk 9; och eftersom lärarna och eleverna är så lata så skriver man nya kursplaner – de ska tvingas upp på banan och allt detta i ett system där kunden hela tiden alltid har rätt (att byta skola) och entreprenörerna att bygga skolor när och var de vill.

För det kan ju inte vara systemet som är fel – det måste vara individerna, de där lärarna. Man fortsätter sedan på samma sätt. Lärarna ska lyftas individuellt och sedan ska skolan räddas genom att de skickliga individerna ska ha högre lön. Vad de dåliga lärarna riktigt ska göra är oklart.

Samtidigt som detta pågår gör man det precis motsatta i ett antal länder på jorden. Man bygger där på likvärdighet och på att bygga lärares kollektiva ansvarstagande och gemensamma kunskapsproduktion.

Det är ingen tvekan om vilken väg som leder till bäst skola. McKinseyinstitutet skriver om dessa länder att det de har det gemensamt att oavsett i vilken kultur de verkar så har de utvecklat en kollegial praxis. Man samarbetar och utvecklar undervisningen och man har gott om tid för det (i Sverige får inte lärare nämna tid för då är de naiva och bakåtsträvande).

McKinsey skriver att det är ”anmärkningsvärt” denna kollegiala praxis i dessa länder har ersatt yttre ansvarsutkrävande. Det behövs inte där – precis som i Finland – som inte har nationella prov eller skolinspektion. Man litar nämligen på sina lärare (sedan har Finland mycket att lära om skolutveckling och fortbildning).

Det är två helt motsatta tankesystem som manifesterar sig i den USA-inspirerade accountability-rörelsen jämfört med tillitsrörelsen i de bästa systemen. Skillnader som är avgörande. Medan accountability-rörelsen vilar på tanke på straff och ekonomiska belöningar bygger tillitsrörelsen på professionell etik, moral och gemensamt ansvar.

Den stora anledningen till accountability-rörelsens misslyckande ligger också just här. Det är en rörelse född bland ekonomer som tror att ekonomiska belöningar eller straff är den enda drivkraften för människor. Men det finns gott om forskning som visar att de har fel – grovt fel. Professioner som arbetar med människor har inte pengar som drivkraft. Drivkraften för en lärare är det meningsfulla mötet med eleverna. Accountability-rörelsen bygger helt enkelt på en helt felaktig premiss om vad det är som motiverar professionella och det är därför som den misslyckas så kapitalt.

Sverige har ett val mellan att fortsätta dansa efter accountability-rörelsens pipa eller börja arbeta mot det som på riktigt fungerar: att återupprätta lärarskickligheten och lärarkårens professionella och kollegiala ansvar för undervisningen och undervisningens resultat.

Niklas Vestin på Skolverket inspirerade mig att tänka vidare kring det här häromdagen. Han påminde mig om att variationen mellan klassrum är större än variationen mellan skolor. (Det här är något som accountablity-människorna brukar använda som ett argument för att man ska göra sig av med de dåliga lärarna och behålla de bra; gärna genom tuffa resultatbaserade kriterier och lönestrategier).

Men det är ju precis på grund av detta som de länder som använder sig av kollegial praxis och kollegialt lärande är så effektiva och varför de också så påfallande ofta har hög likvärdighet. Genom att kollegor samarbetar kring undervisning minskar variationen mellan klassrummen.

Karin Berg som är lärare och skolutvecklare i Göteborg kom hem från Kina för några veckor sedan (Läs om det här). När jag pratade med henne beskrev hon att hon upplevt de skickligaste lärarna hon någonsin hade sett. I klasser med över 50 elever bedrev de avancerad undervisning med i allra högsta grad engagerade och medverkande elever.

Hon beskrev också hur de här lärarna sade att de aldrig skulle gå in och hålla en lektion som de inte hade kollat av med sina kollegor. Men hur hade de blivit så skickliga och hur hann de kolla med sina kollegor? Jo – de undervisade 10 timmar i veckan. Övrig tid förberedde de lektionerna individuellt och samarbetade kring undervisningsutveckling. De var kollegialt gemensamt ansvariga för den undervisning som pågick.

Jag menar som jag sade att Sverige har ett val. Antingen fortsätter vi på accountabilityspåret och ser ett skolsystem fortsätta rasa ihop med en lärarkår som blir allt mer desillusionerad. Eller så börjar vi vandra tillitens väg och bygger upp lärarprofessionen igen. Det senare gör vi genom att till exempel se till att kollegialt lärande får en permanent struktur inom det svenska skolväsendet och genom att alla lärare på alla skolor får tid till, stöd för och engageras i att bygga upp sin ämnesdidaktiska och metodiska kunskap. Den kunskap som är själva basen för deras profession.

Tilliten skulle staten kunna manifestera till exempel genom att omedelbart göra alla nationella prov frivilliga och ge lärare rätt att ordinera särskilt stöd.

Det vore inte svårt att få Sveriges lärare med sig på ett återuppbyggande. Alla vill det – alla vill ha och ta revansch. Vi som jobbar med skola gör det för att vi tycker att det är en viktig plats och ett viktigt uppdrag!

Jag menar som jag sade att Sverige har ett val. Antingen fortsätter vi på accountabilityspåret och ser ett skolsystem fortsätta rasa ihop med en lärarkår som blir allt mer desillusionerad. Eller så börjar vi vandra tillitens väg och bygger upp lärarprofessionen igen. Det senare gör vi genom att till exempel se till att kollegialt lärande får en permanent struktur inom det svenska skolväsendet och genom att alla lärare på alla skolor får tid till, stöd för och engageras i att bygga upp sin ämnesdidaktiska och metodiska kunskap. Den kunskap som är själva basen för deras profession.

Reagera på inlägget:

Vad är en skicklig lärare?

Min bok "Förstelärare" kom ut för snart ett halvår sedan och handlar framförallt om hur man kan gestalta försteläraruppdraget för att skapa skolutveckling men innehåller också en bakgrund till karriärtjänstreformen och en analys av vad jag tycker är problemen med den. Min huvudsakliga kritik handlar om att kraven för att få en förstelärartjänst var så vacklande mellan belöning och verklig karriär. Jag hade så gärna sett att man hade läst och funderat mer på det som bland annat OECD har skrivit om när det gäller behoven av en verklig karriärstruktur i Sverige. En som bygger på mer än godtycke från de närmaste cheferna (som OECD skrev 2011).

Därför var jag lite orolig över hur den nuvarande regeringen skulle hantera sin lönereform för lärare. Skulle det bli mer av samma sak? Medierapporteringen antydde att det skulle bli så. Särskilt skickliga lärare skulle återigen belönas. Det är väldigt problematiskt, för det är nämligen oerhört svårt att fastställa vem som är skicklig. Och frågan är om det gör någon nytta att försöka.

Jag bad därför om att få se det nya förslaget som nu är ute på remiss och jag blev positivt överraskad. Regeringen skriver:
Läraren, förskolläraren eller fritidspedagogen ska ha visat intresse för och god förmåga till att utveckla undervisningen på egen hand och tillsammans med kolleger och därigenom förbättrat elevernas studieresultat eller måluppfyllelsen i förskolan.

Detta ska ha skett genom att läraren, förskolläraren eller fritidspedagogen har:

- tagit särskilt ansvar för att utveckla undervisningen genom kollegialt lärande i former som vilar på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet,

- med stöd av formell utbildning på avancerad nivå utöver lärarexamen eller förskollärarexamen förbättrat undervisningens innehåll, metoder och arbetssätt,

- tagit särskilt ansvar för att stödja lärar- eller förskollärarstudenter och kollegor som är nya i yrket eller tagit särskilt ansvar för att utveckla ämnen eller ämnesövergripande områden, eller

-tagit särskilt ansvar för särskilt komplicerade undervisnings- situationer.

Jag är väldigt glad att löneförhöjningen ska bygga på kriterier som man faktiskt i någon mening observera, mer objektivt bedöma och argumentera kring (jag repeterar):

- att man har tagit ansvar för kollegialt lärande
- att man har någon utbildning
- att man har handlett nya lärare eller utvecklat undervisning
- eller hanterat komplicerade undervisningssituationer.
 
Det här är ett steg fram emot ett karriärsystem för svenska lärare som verkligen kan fungera och som ger lite ledning till arbetet lokalt. Det krävs mer än såhär. Nu behöver förstelärarreformen harmoniseras med detta och ett enhetligt system skapas. Gärna med en tydligare vision och ännu mer konkretisering; men detta är verkligen mycket bättre än förstelärarreformens skrivning!
 
Sedan återstår naturligtvis det allra viktigaste. Att få de här reformerna att fungera i ett permanent tillstånd på arbetsmarknaden – inte som extra pengar i en osäker statsbudget. Vi behöver precis som OECD skriver en långsiktig strategi för lärar- och skolledarprofessionerna.
 
Källor: 
 
OECD (2011) OECD Reviews of Evaluation and Assessment in Education, SWEDEN.
 
OECD (2015) Improving Schools in Sweden: An OECD Perspective
 
Utbildningsdepartementet (2015) Statsbidrag för höjda löner till lärare och vissa andra personalkategorier. U2015/05040/UH.
 

Reagera på inlägget:

Svenskt näringslivs inlägg är osmakligt

Dådet i Trollhättan lämnar ingen oberörd. Inte minst är de som offrade sina liv för att försöka stoppa ogärningsmannen värda all vår respekt. Det är bland det mest hedervärda någon gjort på väldigt länge i Sverige. Helt enkelt fantastiskt. Jag hoppas deras familjer får allt stöd och att de förstår och får reda på hur mycket vi andra respekterar och värdesätter vad dessa hjältar gjorde.

Man kan inte prata om det som hände i Trollhättan utan att se att det är en konsekvens av ett samhälle som glider isär. Det är ingen tvekan om att skolan i Sverige allt mindre är en mötesplats för människor som kommer från olika bakgrunder och att olikvärdigheten mellan skolor minskar. Detta gäller i hög grad också Trollhättan och skolan Kronan. På högstadiet där hade förra året 93 % av eleverna utländsk bakgrund och 15 % av föräldrarna hade eftergymnasial utbildning. 52 % av niorna nådde i våras gymnasiebehörighet till ett nationellt program och 30 % av dem blev godkända i alla ämnen. Det är en skola som många i Sverige: Övergiven av svenska barn, av våra utbildade lärare och av samhället.

Ett obehagligt sammanträffande var att bara några dagar innan dådet gick Timbro ut i en debattartikel i DN och hävdade att det inte finns några problem varken med skolvalets effekter på elevers resultat eller med segregation i Sverige.  Debattartikeln är skriven av den marknadsliberala tankesmedjan Timbro (ska vi kanske läsa det som propagandainstitut?) som i sin tur ägs av stiftelsen Fritt näringsliv som i sin tur är instiftad av Svensk näringsliv.

Författaren till den rapport som artikeln utgår ifrån är G.H Sahlgren. Han är anställd av CMRE som är en tankesmedja i London vars uttryckliga övertygelse är att skolval och marknadslösningar är den bästa vägen framåt. Det är alltså långt ifrån en neutral rapport eller ens en egentlig forskningsrapport som ligger till grund för artikeln (trots Timbros påståenden om detsamma).

Om vi skulle jämföra med cancerforskning, skulle det för en forskare var klart komprometterande om den forskning man hade bedrivit hade varit finansierad av tobaksindustrin. Om forskaren hade varit anställd av tobaksindustrin är det få som skulle ta den seriöst, speciellt om den inte hade genomgått sedvanlig granskning innan publicering.

Det Timbro och Sahlgren gör i artikeln och rapporten är en medveten juxtaposition. Man lägger sig lite vid sidan av vad frågan handlar om och försöker förskjuta fokus.  Man försöker också skrämma skolkommissionen och Anna Ekström och ”glömmer” bort att nämna att till exempel OECD tydligt pekar ut att vi måste göra något åt skolvalet och det av flera olika anledningar. Timbro försöker låtsas som om den enda anledningen till att problematisera skolvalet skulle vara en enda liten gren av forskning kring förklaringar till effekter av hur elever blandas, nämligen kamrateffekter.

Men kamrateffekter är inte det enda som detta handlar om. Långt därifrån. Skolvalet i Sverige tillsammans med skolpengsförfarande (med mera) leder till en stor mängd problem; bland dem är uppkomsten av homogena skolor där barn inte blandas. Anders Trumberg skriver i sin doktorsavhandling att:

”Ett undvikande beteende kan ses hos familjer med resurser att välja andra skolor, där främst elever med svensk bakgrund väljer andra skolor” och att det finns därför fog för att se det som händer i dessa områden som en »White flight«-problematik” och att skolan som ”mötesplats mellan majoritets- och minoritetsbefolkning har på dessa platser slutat att fungera.”

Att Svenskt näringsliv via Timbro, som i sin tur via en tankesmedja i London, gör det inlägg som de gör i avsikt att försöka avleda den svenska debatten (som nu, allt för sent, till slut börjar vakna upp kring skolvalets och segregationens effekter) är faktiskt direkt osmakligt. Direktörerna vill naturligtvis försvara sin rätt att tjäna pengar på barns utbildning. Men det är dags för samhället i övrigt att diskutera vilken framtid vi faktiskt vill ha.

Om vi vänder åter till kamrateffekter och Sahlgrens studie säger forskare jag har pratat med dels att han använder en ganska fri metod för att utvärdera olika studier, en metod där han uppenbarligen låter sig påverkas av det man kallar sin bias – sin egen förkärlek för vissa svar. Han tonar ner resultaten i rapporter som inte stämmer med vad han tycker.

Det andra är att kamrateffekter bara är en förklaringsmodell bland många till varför olika modeller för att dela upp elever inte sällan leder till sämre resultat. En sådan är att man ofta sätter sämre lärare på de mindre resursstarka eleverna. Detta är också något som vi enligt PISA systematiskt gör i den svenska skolan. Detta är också uppenbart när man tittar på Kronan, där andelen behöriga lärare var 54 % förra året.

De samhälleliga och sociala konsekvenserna av skolvalet är också anledningen till att OECD i sin analys av det svenska skolsystemet i maj rekommenderar en översyn av den svenska skolvalsmodellen. OECD skriver att segregation och olikvärdighet på grund av okontrollerat skolval kan ha långvariga negativa följdverkningar i ett samhälle och att en översyn av just skolvalet skulle kunna minska segregationen och öka likvärdigheten i skolsystemet.

I boken Rösträtt till salu visar forskarna Staffan Lindberg och Richard Svensson att bland dem som inte når är det vanligt med icke-demokratiska åsikter. Till exempel var andelen bland dem som tyckte att diktatur vore ett bra sätt att styra Sverige 38 %. De skriver:

”Den nya skolans principer byggda på kommunalisering, fritt skolval och i princip fri etableringsrätt har lett till ökad segregering, mer utslagning av de redan svaga, och generellt sett sämre kvalitet i dessa unga svenskars bildning vilket märker dem för livet. De vet att systemet är konstruerat för att gynna de redan starka och slå ut de redan svaga. De vet att våra demokratiskt valda politiker och våra demokratiska institutioner bär den direkta skulden för hur det är. Den vissheten och erfarenheten har lagt en grund för en tilltro på diktatur och brist på förståelse av värdet av demokrati. Det är dags att ta detta på allvar innan det är för sent.”

Det var sant när det skrevs 2012. Det är ännu mer sant nu och det är dags att på allvar diskutera vad vi har gjort med en skola som tidigare var ett mönster i världen när det gällde likvärdighet men som nu som Andreas Schleicher från OECD sade i maj ”har förlorat sin själ”.

Det kommer att vara ett hårt arbete att återställa detta. Och det kommer som OECD skriver att behövas ”snabba och genomgripande reformer”. I det arbetet kan inte skolvalet uteslutas hur mycket än Svenskt näringslivs direktörer önskar det.

(För övrigt tycker jag att min bok ”Alla i mål” säljer för lite. Detta med tanke på att den är skriven just för att ge råd åt kommuner kring hur de behöver tänka för att skapa en skola som tar skollagens krav på likvärdighet på allvar. Det borde finnas fler ute i landet som behöver fundera på det.)

Källor:

OECD (2015) Improving Schools in Sweden: An OECD Perspective.Paris: OECD.

Lindberg, S. & Svensson, R. (2012). Rösträtt till salu – Det nya hotet mot demokratin. Stockholm: Premiss förlag.

Skolverkets databas SIRIS.

Trumberg Anders (2011): Den delade skolan. Segregationsprocesser i det svenska skolsystemet [Divided schools. Processes of segregation in the Swedish school system], Örebro studies in Human Geography 6, 325pp.

Reagera på inlägget:

Nej, jag har inget emot friskolor!

Det är bra att Friskolornas riksförbund nu går ut och förtydligar att de inte är bättre på att arbeta med nyanlända elever i ett blogginlägg. Det är ingen tvekan om att det framstår som det i deras originalartikel som jag skrev om i mitt förra blogginlägg.

Däremot menar de att jag inte har läst artikeln så bra utan förblindats av avsändaren. Jag kanske ska be att få påminna Friskolornas riksförbund om att jag inte har något emot friskolor. Jag jobbar till och med med flera sådana. Något jag däremot har mycket emot är det system som finns i Sverige med vinstdrivande skolor, kopplat till i princip fri etableringsrätt och ovanpå det ett helt oreglerat skolval.

Det här systemet (som man lyfter på ögonbrynen inför i omvärlden (milt sagt)) omöjliggör för samhället att planera skolverksamhet. Det omöjliggör demokratiska försök att motverka segregation och det leder till orimliga konsekvenser för både barn och samhälle.

Det är viktigt att poängtera att många av Friskolornas riksförbunds medlemmar profiterar på systemet genom att etablera skolor så att de kan skumma grädden av skolsystemet. De utnyttjar människors rädsla för den andre och startar skolor där de kan utarma det offentliga skolsystemet på de starkare eleverna – de som är lättare att undervisa och där lärartätheten kan hållas nere. Det är omöjligt för det allmänna att planera skolverksamhet eftersom man inte kan styra elevströmmar på ett optimalt sätt.

Nu vill de ha förändrade regler och det verkar som om de har ett gott syfte med detta. Men det finns inget som hindrar deras medlemmar att etablera sig i svårare områden. Det finns heller inget som har hindrat dem att starta skolor med expertis för nyanlända.

Vad man bör fundera över i deras artikel är vad de menar med fjärrundervisning av nyanlända. Vad är det för marknad de ser där? Vi kan förvänta oss mycket lobbying kring det.

Det är viktigt att betona att det inom friskolesektorn finns aktörer som ser på saker och ting på ett helt annat sätt. Till exempel Academedia vars vd skrev en mycket intressant artikel om skolvalet eller Idéburna skolors riksförbund som får alldeles för lite plats i debatten och i olika samarbeten.

De senare betonar också tydligt sitt avståndstagande från friskolornas riksförbund. Det intressanta är att dessa skolor som ligger mycket närmare vad de flesta politiska aktörer ville med friskolereformen än vad riskkapitalisternas skolor gör.

Det finns absolut en våda av att inte läsa med öppet sinne. Men det finns också en våda av att tro saker om debattörer som inte är sanna. Och det finns definitivt en våda av att inte tänka igenom vad man skriver och logiken i det och hur det kan framstå.

Till skillnad från medlemmarna i Friskolornas Riksförbund tjänar jag inga pengar på systemet som det är, och jag skulle inte tjäna mer eller mindre på förändringar i det. Till normal källkritik hör alltid att analysera och fundera över vad olika intresseorganisationer kan tjäna på det ena eller det andra förslaget de lägger fram. Vi är alla styrda av våra fördomar och våra förutfattade meningar – men det är ingen tvekan om att ekonomiska intressen har en ovanligt stor kraft i sådana sammanhang.

Men skola handlar faktiskt inte om pengar. Skola handlar om att skapa ett så bra samhälle som möjligt för alla medborgare och deras barn.

(Det vore för övrigt snyggt av Friskolornas riksförbund att se till att länken till mitt inlägg fungerar i deras blogginlägg).

Reagera på inlägget:

Sidor

Annons
Annons
Annons