Annons

En förklaring till nedgången av resultaten

​Häromdagen var jag på ett seminarium om skolreformer på Kungl. Vetenskapsakademin och i förrgår var jag inbjuden på en pressträff med Gustaf Fridolin där han presenterade det skolpolitiska läget så som regeringen uppfattar det.

Anledningen till pressträffen var det blytunga faktum som Skolverket levererat att andelen som inte når gymnasiebehörighet efter grundskolan fortsätter att öka och nu är upp i 14,4 procent. Det vill säga att mer än 14 000 unga människor i våras gick en mycket osäker framtid till mötes.

Vi vet att ungefär en tredjedel av dessa inte kommer att gå vidare till någon formell utbildning och att risken att hamna i svår ungdomsproblematik är mycket förhöjd för dem.

Det visar sig att ökningen nu nästan helt beror på nyanlända elevernas resultat. Det aktualiserar betydelsen av att vi blir bättre på att ta hand om dessa. Det är ett område där vi borde vara skickliga men där i verkligheten kommuner runtom i landet gång på gång har behövt uppfinna hjulet på grund av att det har funnits så lite aggregerad kunskap, forskning och riktlinjer.

Men detta är inte det enda problemet vi har. Här kommer några med några bilder ur det bildspel Fridolin presenterade. Den första visar hur betydelsen av föräldrars utbildningsbakgrund har ökat i Sverige framförallt för barn till lågutbildade föräldrar:

Nästa bild visar hur andelen skolor där mer än 20 % misslyckas med att nå E i viktiga ämnen har tredubblats:

Nästa bild visar hur tillgången till skolbibliotek ser ut. En tredjedel inte har tillgång till något skolbibliotek alls och mindre än hälften har tillgång till ett bemannat sådant:

 

Nästa bild visar hur stödinsatser i lågstadiet har minskat över tid:

Nästa hur fördelningen av specialpedagogiska insatser ser ut i Sverige:

Hur andelen specialpedagoger och speciallärare minskat över tid:

Det är ingen tvekan om att vi förutom kvalitén på mottagandet av nyanlända har allvarliga och djupgående problem i den svenska skolan. Och då har vi ändå inte gått in på segregation, lärarförsörjning, rektorers och lärares arbetsbörda och olikvärdighet i resurser som syns i både PISA och TIMSS.

En väldigt enkel liten sak som jag tycker borde ske snabbt är att regeringen och/eller Skolkommissionen skyndsamt både översätter och sammanfattar OECDs kommissions rapport så att alla lärare och skolledare i Sverige lätt kan ta till sig deras resultat. Om professionerna i skolan ska involveras i processer framöver så måste också underlagen till sådana diskussioner göras tillgängliga för dem.

OECD är i sin rapport väldigt tydliga i sin kritik. De pekar ut lärarprofessionen, likvärdigheten (inklusive skolvalet) och styrsystemet som de områden där Sverige snabbt behöver genomgripande reformer. Man skriver under rubriken Ett skolsystem i behov av skyndsamma förändringar bland annat att man hoppas att deras rapport ska leda till genomgripande förändringar av skolsystemet i Sverige. Och förklarar detta:

Olika reformer och politiska beslut har genomförts under de senaste åren för att vända den nedåtgående trenden i elevprestationer. OECDs rapport anser att dessa reformer angriper många av utmaningarna på ett splittrat sätt. Det finns ett behov av ett mycket mer ambitiöst och omfattande reformarbete för att förbättra resultaten för alla svenska studenter.

Det som oroar mig är om vi verkligen kommer att se några ordentliga förändringar i systemet. Regeringen pratar nu om samverkan om samling för läraryrket och så vidare. Men vad händer så fort frågan inte är i fokus längre. Vad är det då som hindrar alla huvudmän från att bara ramla tillbaka i business as usual igen? Kommer Skolkommissionen att blockeras av de olika krafterna med egenintressen som kan verka konserverande?

Är det något som tyder på att inte skolan kommer att fortsätta vara en politisk sandlåda där partistrateger försöker knipa snabba poäng och ekonomiska särintressen får styra debatten och besluten istället för elevernas bästa?

OECD är väldigt bekymrade över såväl finansieringssystem som styrsystem i den svenska skolan. De skriver:

Sammantaget levererar den nuvarande strategin att fastställa nationella mål för ett starkt decentraliserad och komplext system (med 290 kommuner och många fler privata skolhuvudmän) inte konsekvent styrning eller stöd för förbättringar, och ansvaret för skolan förefaller diffust. Lokalt självstyre matchas inte med tillräcklig ansvarsutkrävande eller konsekvent stöd.

Och:

När man tittar på de lokala myndigheterna i Sverige (kommunerna), visar studier tydligt stora variationer i deras förmåga att rekrytera, introducera, handleda och kompetensutveckla på det sätt som behövs för att stödja varaktiga förbättringar i undervisning och ledarskap. Större kommuner har budgetar som är tillräckligt stora för att bygga upp relativt starka system för investeringar i lärares professionella utveckling. Men huruvida kommuner som har de resurser som behövs, faktiskt väljer att spendera det som behövs för att åstadkomma ständiga förbättringar i elevernas lärande, är helt upp till det lokala beslutsfattandet, och det verkat som om kommunerna varierar kraftigt i sin benägenhet att fatta sådana beslut.

När det gäller finansiering menar man att staten behöver kliva in och man skriver:

Ändå verkar det inte finnas någon tydlig strategi för ansvaret för resursanvändning i förhållande till målen. Lika möjligheter i hela landet är beroende av en samsyn mellan centrala och lokala skolmyndigheter och på autonomi som beviljats till skolor. De få utvärderingar som gjorts nyligen tyder på att det kan vara lämpligt för den nationella regeringen att behålla ett visst ansvar över finansieringsmekanismer, antingen genom en minimal grad av öronmärkta medel eller genom central reglering av lokala utgifter.

När det gäller rankinglistor och den svenska tron på konkurrens som drivkraft i skolsystemet skriver man:

Men konkurrensen om elever, med stöd av mekanismer, såsom SKLs [ranking-]tabeller, kan vara ett hinder för samarbete. Det finns allt fler bevis internationellt av fördelarna med kollegialitet inom och mellan skolor, men ett sådant samarbete är svårare att uppnå i en konkurrensutsatt miljö. Att skapa förutsättningar för ett sådant samarbete inom konkurrenssystemet är ytterligare en utmaning för Sverige.

Och man landar i att:

Finansiering eller resursfördelning måste utredas inom ett vidare ramverk för utbildning. För Sveriges del skulle detta kräva större tydlighet i finansieringsmetoder så att resurser tydligt når dem som behöver dem mest, i kombination med stark ledning, stöd och utvärdering för att se till att alla skolor erbjuder liknande utbildningsmöjligheter, oberoende av elevernas bostadsort eller socioekonomiska bakgrund.

Ett tydligare statligt ansvarstagande är uppenbarligen av nöden oavsett vad de olika intressenterna tycker om det. Det är klart att det finns en möjlighet att med konsensus förändra det nuvarande systemet men då måste alla aktörer upp på banan och erkänna vad man har gjort fel och ett mycket tydligare system för ansvarsutkrävande och likvärdig finansiering måste på plats. På seminariet på Kungl. Vetenskapsakademin var alla deltagare i den avslutande paneldebatten eniga om vikten av en politisk borgfred om skolan.

OECD har också en del tankar kring att vi behöver en sammanhållen karriärstruktur och plan för lärarprofessionen, men inser hur svårt detta är i den fragmentiserade skola som vi har:

Den grundläggande utmaningen här är hur man skapar enighet mellan forskningen, praktiken och politiken för en enhetlig personalstrategi i en institutionell struktur som i sin nuvarande, mycket decentraliserad form kan vara inkonsekvent och ibland osammanhängande.

Och man är faktiskt (som jag) lite pessimistisk till att vi verkligen kommer att orka med att skapa rejäla förändringar. Här finns ett verkligt svårt arbete för våra politiker och Fridolin att arbeta med. Hur ska vi skapa ett moment inom politiken för en gemensam riktning? OECD skriver:

Vi inser att grundläggande förändringar i den nuvarande ledningsstrukturen är osannolika, åtminstone på kort sikt, och att det är förenligt med Sveriges konsensusbyggande struktur att arbeta med att utveckla gemensamma riktlinjer och strategier i en starkt decentraliserad modell. Men vi noterar också att en stor del av problemet Sverige inom utbildningssektorn är en följd av en underlåtenhet att skapa enhetlighet och fokusera på mänskliga resurser i det mycket decentraliserade systemet. …

Kanske dags att sluta med dessa underlåtenhetssynder?

Om vi lämnar de stora frågorna kring likvärdighet och finansiering så har de ett väldigt intressant förslag till hur man skulle kunna skapa en positiv utveckling för skolans professioner. Man föreslår ett institut som har ansvar för professionernas utveckling:

Vår ambition är att det nationella institutet för lärare och skolledare kan fungera som en samlande struktur för en sådan utveckling.

Det senare förslaget liknar det som Skolledarförbundets ordförande Matz Nilsson skrev om i Dagens Nyheter.

Det viktiga med ett sådant institut är att det måste ha en styrgrupp som består av staten, akademin, huvudmännen och professionerna och att det får ett ganska brett mandat att utveckla professionen och en tillräcklig finansiering för att på allvar möjliggöra en infrastruktur på området utan att själv bli en stor myndighet.

OECD skriver skyndsamt och genomgripande. Skolverket pratar om krafttag och kraftsamla. Men det är dags att det blir mer än ett ropande i öknen.

(Alla de bristfälliga översättningarna ur OECDs rapport är mina egna.)

 

Reagera på inlägget:

Facebook kommentarer