Annons

Det är dags att lyfta debatten om New Public Management

Efter att Pisa 2015 presenterats har likvärdigheten seglat upp och odiskutabelt hamnat i fokus i den svenska skoldebatten. Där borde den ha varit hela tiden. För de svenska problemen i skolan har hela tiden i första hand varit ett symtom på likvärdighetsproblem.

I Pisa 2012 sjönk alla elevers resultat men i de föregående mätningarna var det egentligen bara de sämre eleverna som sjönk vilket var en tydlig indikation på likvärdighetsförändringar. Nu 2015 ser det ut som att de högpresterande eleverna på de bra skolorna svarat på Jan Björklunds högre krav, medan gruppen lågpresterande är lika stor som tidigare och skillnaderna mellan skolor fortsätter att öka.  

Men det är bra att likvärdigheten kommer i fokus.

Inte minst var det fallet när OECD:s Andreas Schleicher var på besök i Stockholm den här veckan. Regeringskansliet anordnade då ett seminarium där han presenterade olika data från Pisa-systemet och uttryckte behovet av åtgärder för den svenska skolan.

Det var framförallt två saker som fastnade hos mig.

För det första sade han att om man vill ha stor frihet och självbestämmande på lokal nivå måste man ha en väldigt stark överbyggnad. Det var en tydlig signal om behovet av en starkare statlig reglering och styrning av skolan i Sverige.

Sedan sade han lite ”en passant” en annan sak som fastnade i huvudet på mig. Inte för att det är någon nyhet, utan för att när han som en internationell gäst säger det blir det så tydligt hur långt från det normala vi befinner oss. Det var under den efterföljande frågestunden som han lite i förbigående sade:

”Föräldrar ska inte välja mellan kvalitet, de ska välja mellan profiler och inriktningar”.

Precis. Alla skolor ska vara bra. Det är skolsystemets roll att se till att så är fallet och föräldrar kan sedan möjligen önska, men då positiva val mellan olika skolors olikheter i andra avseenden än kvalitet i undervisningen.

Vi – vi gör precis tvärtom. Vi bygger lokala och nationella databaser där föräldrar ska försöka välja kvalitet och får ångest över dessa val. Vi verkar, i vår politiska profilering och positionering, ha tappat bort den grundläggande idén bakom skola i ett demokratiskt samhälle.

Ett kanske ännu tyngre inlägg i kom veckan innan dess när Finansdepartementets expertgrupp för studier i offentlig ekonomi, ESO, presenterade en rapport skriven av Per Molander. Den rapporten lade inte fingrarna emellan överhuvudtaget i sin starka kritik mot marknadsmodellerna i svensk välfärd och måste ha kommit som en veritabel chock för de decentraliserings- och marknadsvänliga politiska och ekonomiska krafterna i Sverige. Det var också påtagligt tyst om den från de flesta dagstidningars ledarsidor. Utredaren slår helt enkelt fast att:

”När de nya styrmetoderna, så småningom samlade under rubriken new public management (NPM), började spridas under 1980- och 1990-talen, skedde det med löften om ökad effektivitet, bättre anpassning till efterfrågan, kontroll över budgetutvecklingen och ytterligare fördelar. Med några decenniers erfarenheter kan man konstatera att dessa löften generellt inte har infriats”.

Jag rekommenderar rapporten varmt till alla skolintresserade. Det är dags att lyfta debatten om skolan till en debatt om New Public Management och hur vi kan ersätta den styrningsmodellen med något som håller vad det lovar. Det är ingen lätt sak eftersom vi med marknadskrafterna också har släppt loss pengarnas kraft i välfärden. Jag observerar därför nästan lite roat hur Svenskt näringsliv nu (i en debattartikel i DN) försöker distansera sina ekonomiska guldägg – de riskkapitalägda och börsnoterade skolkoncernerna – från de icke vinstdrivande friskolorna. Det är ganska lustigt. Nu är det de stora koncernerna vi ska måna om, inte de små alternativen. Den politiska grunden för det svenska marknadssystemet ser ut att vittra sönder på ett nästan påtagligt sätt.

Som vanligt när svenskt näringsliv är ute i debatten måste man inse att det är en aktör som agerar för de ekonomiska intressen som står på spel. Och att de använder mycket pengar för sin lobbyverksamhet.

Jag vill vända åter till Per Molanders rapport. ESO-rapporten är en tillnyktring och en påminnelse om att skolan inte är i första hand en marknad utan en samhällsinstitution. Han skriver att staten därför:  

”… bör återta det fulla ansvaret för hela skolsystemet för att de nationella intressena knutna till utbildningssystemet ska kunna tillgodoses på ett adekvat sätt. Den fria etableringsrätten och de privata skolorna bör avvecklas. Skolvalet avvecklas och ersätts med en möjlighet att uttrycka rangordnade önskemål om skoltillhörighet som stäms av mot samhälleliga mål om likvärdighet och integration.”

Väl talat.

Reagera på inlägget:

Facebook kommentarer