Annons

Alla fina ord om praktiknära forskning saknas i regeringens budget

Alla inblandade verkar rörande överens om att vi behöver mer praktiknära forskning kring undervisning i Sverige. Att landa i den slutsatsen är inte särskilt svårt. Man kan bara tänka på hur stor utbildningssektorn är och hur mycket den kostar och jämföra med en annan sektor medicin och vård och så jämföra skillnaden i forskningsresurser som läggs på dem.

Det finns också ganska många initiativ kring praktiknära forskning i Sverige idag. Jag skulle tro att varje lärosäte med lärarutbildning (och det är många) har ett eller flera projekt och initiativ som försöker lyfta frågan. Vi har också en myndighet, Skolforskningsinstitutet, som har ett uttalat uppdrag att stödja en sådan utveckling. Förutom dessa har vi också ett antal ideella eller kommersiella initiativ med regional eller nationell förankring där den största aktören kanske är IFOUS och deras av huvudmän delägda forskningsprojekt.

I ”Skola på vetenskaplig grund” som jag skrev med Andreas Ryve och Kirsti Hemmi lyfter vi också frågan. Detta eftersom boken är skriven utifrån ett samarbetsprojekt ”Räkna med Västerås” mellan Västerås stad och Mälardalens högskola. Det projektet är intressant eftersom det från början hade en tydlig idé om att vara både ett skolutvecklingsprojekt och ett forskningsprojekt. Till de dimensioner som fanns inskrivna från början var att projektet skulle fungera iterativt, dvs över tid skulle förändras beroende på de resultat som skapades i projektet. Projektet har också utvecklats över tid till ett närmare samarbete mellan MDH och Västerås stad så att vi nu också arbetar med utbildning av förstelärare och rektorer och Andreas Ryve fungerar som vetenskaplig expert åt förvaltningen.

Ett annat intressant projekt på Mälardalens högskola är det projekt kring ett forskningsbaserat läromedel som finansieras av Sparbanken Rekarne och Eskilstuna kommun. Tanke är att skapa ett svenskt läromedel i matematik för lågstadiet som ger ett tydligt stöd för lärare att ge rik klassrumsundervisning. I det projektet är samarbete med lärare och rektorer i Eskilstuna en viktig dimension. Material och idéer ska testas av lärare och forskare i samarbete på ett sätt som väldigt sällan sker och har skett i Sverige.

Jag nämner inte bara de är projekten för att skryta med vad man gör på Mälardalens högskola utan för att peka på några viktiga dimensioner. Det är projekt som inte är ”rena” forskningsprojekt. Forskarna är här inte bara distanserade åskådare utan är aktivt arbetande med utveckling av organisation och undervisning. För den typen av forskningsprojekt krävs en lite annan finansiering än vad som är vanligt men också kunskaper om hur man kan beforska och delta i utveckling på samma gång.

Det är viktigt att vi när vi pratar om att utveckla praktiknära forskning ser till att den verkligen ligger tillräckligt nära skolans kärnverksamhet, lärarnas undervisning, för att kunna göra nytta för dem. Det bästa sättet att göra det är naturligtvis att lärare engageras i utveckling och beforskandet av sin verksamhet. Det finns mycket forskning och erfarenheter i världen som pekar mot den avgörande betydelsen det har att man skapar utrymme och möjlighet för lärare att utveckla sin undervisning tillsammans. Den typen av strukturer kan man naturligtvis också använda som en bas för beforskad utveckling av undervisning om man hanterar det klokt. En annan tydlig möjlighet är naturligtvis inom ramen för övningsskolorna.

Men – och det är allvarligt – alla fina ord om praktiknära forskning finns egentligen ingenting av i regeringens höstbudget. Förutom sedvanlig finansiering och märkligt oförändrade resurser till Skolforskningsinstitutet finns det ett antal obskyra miljoner som verkar vara öronmärkta för några lärosäten men det är svårt att förstå varför så är fallet. Här behöver väl Utbildningsdepartementets alla tre grenar sätta sig ner och fundera lite över hur man ska hantera detta. Man kanske ska lära sig något av både Singapores lärarinstitut och det OECD skriver i ”Improving Schools in Sweden” och fundera kring hur staten bäst kan stödja lärarprofessionens långsiktiga kunskapsbas, både vad gäller beprövad erfarenhet (professionens eget kunskapsuppbyggande) och forskning kring undervisning? Detta i strukturer där man har funderat kring lokala, regionala och nationella strukturer och initiativ?

(Inte minst kanske det också behövs att högskolepedagogiken blir lite forskningsförankrad. Nyss hörde jag om en högskolepedagogisk utbildning som krävde av deltagarna att de skulle lära sig om lärstilar och också själv ta tester som ingick i en sådan teori. Lärstilar är så grundligt utvärderat som varande en återvändsgränd som – trots att det intuitivt låter lockande – inte leder till bättre resultat. Att man ödslar tid på sådant tyder på att vi kanske också behöver se över hur högskolepedagogik är organiserad och på vilken kunskapsbas sådana utbildningar vilar?)

Reagera på inlägget:

Facebook kommentarer

Annons
Annons
Annons