Annons

Rektorn drog i nödbromsen – så här hanterades Periscope

I media kan vi just nu läsa om hur ett nytt verktyg på marknaden för sociala medier, Periscope, på sina håll orsakar problem för både elever och lärare. En av mina vänner i skolvärlden, Peyman Vahedi, skrev ett mail till mig där han citerade någonstans där jag hade skrivit att man ibland måste dra i nödbromsen i skolan. Detta när saker händer som gör det svårt att sköta grunduppdraget. Man kan man inte fortsätta att ”leka skola” när skolan inte fungerar. När Peyman fick höra om att kränkningar hade skett genom Periscope så drog han i nödbromsen och handlade omedelbart. Det här är hans beskrivning av vad han gjorde:

1) Jag fick tips av lärare i Stockholm om att kolla Periscope på fredag 15/1.

2) Jag kollade och hittade smygfilmningar från vår skola. I filmerna fanns det förutom filmning också negativa kommentarer om lärare och värdegrundsbrytande språk mellan elever.

3) Jag samlade allt material offline ifall disciplinära samtalen och åtgärderna skulle ifrågasättas (det är nämligen här en massa osäkerhet kommer upp från skolledare känner jag).

4) Jag skickade ett mejl till all personal på söndag kväll och förberedde dem på vad som skulle komma att ske direkt på måndag morgon.

5) Sedan skickade jag det bifogade mejlet till hela BKU-förvaltningen med kopia till kommunchef, personalchef och IT-chef. Mejlet spreds inom förvaltningen och alla chefer och stor del av personalen för barn i alla åldrar hade därmed förvarnats. Det blev alltså ett samtal om detta i princip hela kommunens utbildningskrets men också i kommunledningen. (På måndag morgon ringde IT-chefen och undrade om han kunde bistå på något sätt. Wow!).

6) På måndag morgon gick jag igenom vad som skett och visade utdrag ur filmerna och påpekade i detalj vad vi reagerar på: smygfilmning, förtroendebrister, språkanvändning, risker för kamrater med hemlig identitet, arbetsmiljöfråga, risker för flickor, risker för pojkar, risker för särskoleelever, risker för övrig personal osv. Fullkomligt stöd i personalstyrkan och gemensamt gick vi ut ur aulan till varenda klassrum och gav samma budskap till eleverna.

7) En träff med Likabehandlingsteamet genomfördes där mina förslag till åtgärder presenterades och godkändes.

8) En efter en började eleverna som hade haft en dominerande roll att få besked om inplanerad möten. Vårdnadshavarna, var i Sverige de än bodde (en fick åka väldigt långt!), fick komma till mötena.

9) Bland eleverna spreds budskapet. Filmningarna upphörde. Alla väntade på vad som skulle ske.

10) Mötena med eleverna genomfördes. Mycket känslomässiga elever och vårdnadshavare hade olika typer av åsikter, viljor och tankar. Men samtliga möten slutade med att skolans värdegrund var det som gällde, och motparterna accepterade budskapet och godtog de åtgärder som sattes in. Inga elever hamnade i en situation där deras studieväg riskerade att brytas, men kraftfulla åtgärder sattes in ändå.

11) Förvaltningen meddelades om vilka åtgärder vi satt in, inte minst med anledning av skollagens krav.

12) Efter dessa initiala möten inträffar fas 2. Det är de elever som inte haft en aktiv roll men brutit mot värdegrunden och behöver uppmärksammas på sitt språkbruk och kommande konsekvenser om beteendet inte ändras. Vårdnadshavarna får information om detta också.

13) När samtliga samtal är genomförda kommer vi att samlas i Aulan för en genomgång för alla elever där jag har följande budskap/frågor:

  • Trots omfattande förebyggande arbete lyckades vi inte förebygga detta. Jag stod själv på scen och talade om beteendet av killar i grupp med Köln och Eriksdalsbadet som exempel i över 30 minuter vid terminsstarten 11/1. Det tog inte ens 5 arbetsdagar förrän detta skedde. På vilket sätt ska vi förbättra vårt förebyggande arbete? Detta ska diskuteras i klasserna.
  • En genomgång av vad som skett och vad vi förväntar oss framåt. Det är inte rimligt att varje ny sorts teknisk innovation ska innebära utbrott av detta slag. Det är samma sak om du skriver text, spelar in film, livesänder eller lägger upp den i efterhand osv.
  • Vilka konsekvenser som blivit och vad som sker härnäst.
  • Till detta möte hoppas jag att media närvarar så att bygden upplyses om hur vi hanterar ärendena samt att föräldrar ska uppmärksammas på sina barns aktiviteter.

Det här tycker jag är ett exemplariskt agerande som visar hur vuxenvärlden måste reagera när kränkningar flyttar in i på en ny arena. Internet är naturligtvis ett fantastiskt verktyg för allt möjligt, men som alla andra kommunikationsmedia är det också väl ägnat att skada andra människor. Internet har till skillnad från tryckta media ingen ansvarig utgivare och andra kontrollmekanismer. Därför måste vuxenvärlden vara ännu tydligare än någonsin tidigare om vi ska skapa en bra uppväxt för våra barn och elever. Det hjälper inte att förfasa sig, och beklaga sig. Vad det handlar om är att ta ansvar och tydligt reagera och tala om vad som gäller, precis som Peyman gjorde i det här fallet.

Reagera på inlägget:

Facebook kommentarer