Annons

Svårt beskriva den lättnad beskedet innebar för mig och min familj

Jag hade egentligen inte tänkt skriva ett blogginlägg om detta. Men jag har förstått att intresset för vad som händer mellan mig och Upplands Väsby kommun är stort och att många vill veta.

Det senaste som har hänt är att arbetsdomstolen (AD) i ett interimistiskt beslut har underkänt Upplands Väsbys skäl för avsked. AD gör detta med besked och säger att de skäl som kommunen angett inte ens räcker för en uppsägning.

Avsked är nämligen något en arbetsgivare bara får ta till om en medarbetare grovt har åsidosatt sina skyldigheter. Till exempel om man uppsåtligen stulit eller misshandlat kollegor. Avsked innebär att arbetstagaren omedelbart blir av med alla rättigheter såsom lön med mera och sker helt utan övergångsperiod. Det innebär att samma dag som Upplands Väsby beslutade om avsked så stod jag utan lön och utan arbete. Eftersom man bara kan få avsked av ytterst grova skäl försvårar det ju också att få jobb igen.

Jag tror att de flesta som har huslån, billån och familj att försörja kan föreställa sig hur det känns att plötsligt stå i en sådan situation och den ångest som det innebar. Jag var då också redan sjukskriven på grund av hur jag mådde efter ett mycket obehagligt och hotfullt möte med två chefer.

Om, som i mitt fall, facket inte tycker avskedandet är sakligt så kan de be arbetsdomstolen ta upp ärendet. Hanteringen från stämning till dess att det blir förhandling kan ta mer än ett år.

Men eftersom avsked har så dramatiska effekter har lagstiftningen gett en möjlighet för arbetstagarens fack att ansöka om att arbetsdomstolen interimistiskt provar den sakliga grunden för det.

Detta är en ovanlig åtgärd men finns till för att förhindra oseriösa arbetsgivare att felaktigt använda sig av avskedandevapnet. Det är alltså ett sådant beslut som jag under sommaren har fått och det innebär att jag nu har fått min anställning tillbaka. Upplands Väsby kommun vill däremot inte att jag ska arbeta för dem, utan jag är arbetsbefriad. Nästa steg är en central förhandling mellan LR och SKL och om man inte når någon förlikning där så tas målet upp i AD senare.

Även om kunniga människor runt om mig sade att utgången var given till min fördel levde jag själv ändå i den verkligheten att jag var avskedad och utan lön. Jag var tvungen att vara beredd på det värsta. Det är svårt att beskriva den lättnad som beskedet innebar för mig och min familj.

Beslutet innebär också en rejäl knäpp på näsan för Upplands Väsby kommun. AD underkänner grundligen Upplands Väsbys agerande. Det i sin tur får mig att verkligen undra över kommunens agerande. Arbetsdomstolens interimistiska beslut visar ju med önskvärd tydlighet att det var kommunen som gjorde fel och inte jag.

Men i Dagens Nyheter gick kommundirektören Björn Eklundh ut och förklarade att han efter ”grundlig utredning” konstaterar att kommunen inte gjort något fel men att jag å min sida ”grovt har åsidosatt min del av anställningsavtalet”. (Av ”respekt” för de inblandades integritet vill han sedan inte kommentera detaljer i ärendet). Hur grundlig kan den utredningen ha varit?

Jag har många frågor kring hur mitt fall har hanterats. Till exempel fick inte medlemmarna i den kommunala styrelse som var ansvarig för den verksamhet som jag arbetade inom, veta skälen till mitt avsked. Detta trots upprepade förfrågningar från oppositionspolitiker i styrelsen. Om styrelsen hade fått information kanske den här fadäsen hade kunnat stoppas i tid? Men istället gömde sig de ansvariga tjänstemännen bakom dimridåer om arbetsrätt och om att ärendet var personligt, detta trots att jag från min sida varit helt öppen med allt som hände.

Dessa tjänstemän har genom sitt agerande åsamkat Upplands Väsby och verksamheten skada genom sitt klumpiga och oetiska agerande. Dessutom får nu kommunen stå för min lön utan att jag utför något arbete. Det är ett meningslöst slöseri med skattemedel. Det har dessutom skapat en ännu större klyfta mellan kommunledningen och de duktiga lärarna och rektorerna i Väsby än vad som fanns redan innan.

Det är för de flesta väldigt uppenbart att min version av verkligheten, som jag redogjorde för i två artiklarDN Kultur, ligger mycket närmare sanningen. Jag blev obekväm för några i den politiska ledningen och för några chefstjänstemän. Man gjorde då som man brukat, men den här gången mot en person som inte reagerade som man var van vid.

Det är också detta som är den egentliga anledningen till att jag var så offentlig med vad som hände. Det fanns i organisationen en stor rädsla. Personer i kommunen berättade för mig när jag började arbeta där att det var personer innan mig som hade fått sparken på konstiga sätt när de ville beskriva konsekvenserna av politiska beslut.

Dessa berättelser gjorde att när jag började bli utsatt för påtryckningar bestämde jag mig för att vara helt offentlig med vad som hände. Och jag såg också, på en advokats inrådan, till att dokumentera några möten. Kommunen visade sig vara minst en så ful spelare som vi misstänkte. Utan den dokumentationen hade jag stått mig slätt när de började pressa mig på allvar. Det är hemskt sorgligt när sådana negativa förutsägelser blir sannspådda.

Det har funnits många tillfällen i den här processen då jag ångrat att jag gjorde som jag gjorde, då jag tvivlade på klokheten i det och då jag förbannade mig själv för att jag är en person som inte kan hålla tyst när människor utnyttjar makt felaktigt. Samtidigt har jag ändå varit stolt över att jag vågade, jag kunde ju faktiskt inte veta hur organisationen skulle reagera.

Idag är jag oerhört lättad och hoppas att det jag har gjort kan göra andra människor inom offentlig verksamhet modigare (och några maktmänniskor lite försiktigare). Vi har en offentlighetslagstiftning som vi ska vara stolta över. Det vore hemskt om den i praktiken inte gjorde någon nytta.

För när sakkunskap tystas inom offentligt finansierad verksamhet av ideologiska skäl eller bara av maktfullkomlighet så är det bara till nackdel för medborgarna. Det leder till sämre vård, sämre skola och sämre verksamhet överlag. Jag har i flera resonemang lyft fram den internationella experten Ray Rist och det han sagt om vad som kännetecknar resultatstyrda organisationer som verkligen når resultat. Det första på hans lista är att de har en låg grad av rädsla och att man välkomnar information om problem.

Låg grad av rädsla mäts inte genom att man skummar igenom floskelfulla broschyrer om medarbetarpolicy eller chefers uttalande i press, utan i om de som kan verksamheten har högt i tak på riktigt och att deras kunskaper verkligen tas till vara. Demokratiska beslut ska naturligtvis alltid genomföras men konsekvenserna av beslut måst lyftas på ett ärligt och öppet sätt, både före och efter att de är tagna.

Jag hoppas att jag genom mitt handlande och genom att jag vågade göra det jag gjorde kan ingjuta mod hos många fler som arbetar i offentligt finansierad verksamhet. Vi behöver det för att kunna möta de utmaningar vi har i vårt gemensamma samhällsbyggande både nu och framöver!

Reagera på inlägget:

Facebook kommentarer