Annons

Vad vilar svensk skolas insatser för dessa utsatta barn på egentligen?

Den 13 augusti kom en mycket oroande rapport från SBU. SBU betyder Statens beredning för medicinsk utvärdering och de har i uppdrag att utvärdera metoder som används i vården.

Det är i sig anmärkningsvärt att en svensk myndighet har vänt sig till dem för att få en utvärdering av metoder som används på barn med lässvårigheter. SBU kommer fram till att:

  • Om barn med dyslexi får öva kopplingen mellan språkljud (fonem) och bokstäver (grafem) på ett strukturerat sätt, förbättras deras läsförmåga, stavning, läsförståelse, läshastighet och förmåga att uppmärksamma språkets ljudmässiga uppbyggnad (fonologisk medvetenhet).
  • Det går inte att uttala sig om nyttan av andra former av läs- och skrivträning eller av alternativa verktyg (hjälpmedel för att stödja, kompensera och utveckla läsförmåga som t ex appar i mobiltelefonen). Metoderna är otillräckligt utvärderade.
  • Det finns tester som kan förutsäga dyslexi redan innan barnen har fått undervisning i att läsa och skriva i skolan. Brister i fonologisk medvetenhet, snabb automatiserad benämningsförmåga samt bok- stavskännedom har ett samband med dyslexi. Nytta och eventuella risker med sådana tidiga testförfaranden har inte utvärderats i denna rapport. Insatser som riktas mot barn med sådana bristande förmågor innan de får lästräning har inte utvärderats i rapporten.
  • I Sverige används mer än 50 olika tester för att upptäcka och utreda barn med dyslexi. Inget av testerna är vetenskapligt utvärderat dvs det saknas studier som undersöker om de är tillförlitliga och mäter det som avses.

Alltså i korthet: Vi vet väldigt lite om vad som fungerar och de metoder vi använder har vi inte utvärderat. Ingen av de metoder som används i Sverige är heller utvärderade. Man tar sig för pannan. Men det är klart – det är ju så vi också gör med skolreformer som drabbar en miljon barn…

Det vetenskapliga stödet för fonem som är den första punkten i SBUs sammanfattning ovan finns för övrigt tydligt redovisad i John Hatties metastudie för den som är intresserad (som nu finns på svenska). Det är alltså ingen okänd metod. Vill man veta ännu lite mer finns det en utmärkt kort genomgång av Tunmer och Arrow i Hatties och Andermans utmärkta antologi International Guide to Student Achievement. Det är en antologi jag varmt rekommenderar för övrigt!

SBUs granskning är naturligtvis en förfärande läsning. Vad vilar svensk skolas insatser för dessa utsatta barn på egentligen? Vad SBU egentligen säger är att svenska skolor och det svenska skolsystemet håller på med avancerat kvacksalveri i stor skala! Men frågan är inte bara varför den evidensbaserade praktiken inte finns på skolorna. Vem har tillåtit skolsystemet att hamna i den positionen?

Hur kommer det sig att inte Skolverket har haft uppdrag, tid och resurser att arbeta vetenskapligt med detta? Nästa man bör undra över är vad akademin har hållit på med? Var finns den forskning som borde ha varit ett stöd för skolor och beslutsfattare i de här frågorna?

Var finns evidensskapandet överhuvudtaget, det vetenskapliga stöd som skulle kunna vara på plats för skolan i sådana här frågor? Var finns den organisation som skulle kunna se till att alla skolor hade tillgång till den kunskap som man skulle behöva? Vem tar ansvar för att alla lärare får fortbildning i det de verkligen behöver?

Professor Stefan Samuelsson säger i DN: ”– Det finns tusentals olika uppfattningar om hur man bäst hjälper barn med läs- och skrivsvårigheter, det är rena vilda västern”.

SKLs Bodil Båvner skriver på bloggen Från 80-100 ”Jag vet inte om ”Vilda Västern” är rätt ord, men klart är att skolorna och lärarna är och har varit utelämnade till sina egna erfarenheter i mångt och mycket. Det gäller inte bara dyslexi, utan generellt i skolan. Det är ett problem. Därför har SKL länge drivit frågan om behovet både av mer praktiknära forskning och ett skolforskningsinstitut som gör den här typen av granskningar som SBU presenterar idag.”

Ja men är det allt som behövs? Bygger det institutet på en verklig analys av behoven i svensk skola? Är det tillräckligt finansierat? Är det mer än ett utspel där man har visat handlingskraft? Vad är sannolikheten att man kommer att lyckas med att ge alla skolor evidensbaserad kunskap om dyslexi OCH alla andra didaktiska och metodiska områden som alla olika lärare behöver stöd i?

Hur ska institutet samarbeta med Skolverket, Skolinspektionen, Specialpedagogiska skolmyndigheten, regeringens skolforskningsråd, Vetenskapsrådet och så vidare? Var det en optimal lösning att skapa ännu en skolmyndighet? Att ännu mer splittra upp ansvaret i Skolsverige?

Kommunaliseringsutredningen pekar ut kommunaliseringen som ett misslyckande. Då lades en professionell organisation ner och länsskolnämnderna försvann över natt. Sett i backspegeln och jämfört med andra länder kan vi tydligt se att frånvaron av en regional medlande och understödjande professionell organisationsnivå i skolsystemet troligtvis har varit en jätteblunder. Frågan är om det inte behövs djupare och vidare tankar kring svensk skola än ett litet forskningsinstitut?

Effekterna av kommunaliseringen på kompetensen i skolans styrkedja underströks väl med all tydlighet i förra veckans UR program. När jag skriver det här ser jag fram emot nästa program om friskolereformen…

För övrigt anser jag att det snabbt behövs tillsättas en riktig svensk skolkommission. 

Reagera på inlägget:

Facebook kommentarer