Annons

Nej jag tycker inte regeringens initiativ är en skolkommission.

Att ge OECD i uppdrag att granska svensk skola tycker jag är en bra idé och ett självklart initiativ i det läge vi är i.

Men det finns en oklarhet i regeringens beskrivning och det är om det ska vara något annat än en vanlig landsrapport från OECD. Vissa uttryck i beskrivningen och i Björklunds presskonferens tyder på det. Om man till OECDs grupp knyter några internationella och duktiga skolforskare kan granskningen bli ännu värdefullare för Sverige. 

Ärligt talat är jag inte säker på att det ens var regeringens idé. Jag kan mycket väl tänka mig att Andreas Schleicher från OECD ringde upp Björklund dagen efter att resultaten var klara och frågade om Sverige ville ha hjälp. Ett sådant dramatiskt fall som det Sverige har gjort har aldrig skett i PISAs historia och vi har definitivt omvärldens ögon på oss.

Men en skolkommission är det inte.

Att kalla det för det är antagligen ett sätt att försöka få tyst på den opinion som finns för det jag skulle kalla en riktig sådan. Istället för att försöka hitta en nationell samling och försöka hitta utveckling och analys i Sverige försöker man parkera frågan utomlands. Detta trots att vi har en mängd svenska rapporter och forskning som skulle kunna leda en svensk kommission ganska långt.
 
Jag tror de flesta som pratat om en skolkommission menar något som ska ske i Sverige med svenska forskare och skolans intressenter inblandade. I en sådan ”riktig” skolkommissions arbete vore de naturligt att söka hjälp från till exempel OECD men också andra internationella skolforskare och från länder som har förändrat sina skolsystem till det bättre. Men det är viktigt för alla inblandade att lite tydligare definiera vad det egentligen är man vill ha.
 
Problemet är att man återigen inte tar med de viktigaste parterna i en diskussion om skolan nämligen lärarna och rektorerna. De som dagligen arbetar i den svenska skolan. Jag skulle rekommendera de som vill ha en verklig skolkommission att fortsätta arbeta för detta. Men uppenbarligen är inte politiken där att man inser hur allvarligt läget faktiskt är och är beredda att erkänna det.
 
Det finns bara två länder som har fler lågpresterande elever i alla tre områden som PISA består av och det är Chile och Mexico (som av en händelse är Chile det andra landet i världen som har den typ av skolmarknad som vi har). Om man inte inser hur allvarligt det är för ett land som för tjugo år sedan var ett mönster av likvärdighet så vet jag inte riktigt vad som ska till.
 
Utspelet om ett utbildningsvetenskapligt råd tycker jag är utmärkt liksom mer pengar och uppdrag kring forskning i skolan. Men jag kan också bli orolig över den ökande plottrigheten i skolsystemet.

Vart tar Skolverkets utvecklings- utvärderings- och forskningsspridningsuppdrag vägen i alla institut och råd? Hur är Skolverkets och Skolinspektionens roller egentligen och leder systemet till verklig förändring? Svensk skola behöver en systemöversyn och en helhetsvision som en skolkommission med ett uppdrag att säkerställa likvärdigheten skulle kunna ta fram.

Alltså: Jag upprepar mitt krav på en verklig skolkommission som kan mobilisera Sverige till hårt arbete med att återställa likvärdigheten i skolsystemet, men välkomnar naturligtvis OECDs studie och analys! 

Reagera på inlägget:

Det krävs en nationell samling för den svenska skolan som går på djupet i samhället

I dag skrev jag ett brev till ett par bekanta. Ja, alltså ett sådant där e-brev (vanliga brev minns jag knappt hur man gör när man skriver, det finns en hel del bortkastad välskrivning i de händerna som nu knattrar över tangentbordet).
Brevet kom till på grund av den diskussion som har funnits i debattartiklar och som försöker skylla nedgången i Pisa på allt från tidsandan till föräldrars uppfostran. Jag skrev följande:

Hej,
Alla dessa spekulationer och anekdoter (det finns många - jag har några själv!) i all ära, men de förklarar inte varför just svenska elever skulle drabbas allra mest av detta.

Om man samtidigt ser på rekryteringen till lärarutbildningarna i Sverige. Lägger till nedtoningen av ämneskunskapers vikt och ovanpå det lägger arbetstidsförsämringar, segregation, det problem med styrning som Elisabeth Nihlfors och Olof Johansson pekat på (och som också både Skolinspektionen och Skolverket pekat ut många gånger, se citat nedan) och så vidare, så tror jag att det finns påtagliga anledningar till det svenska raset som gör att man inte behöver spekulera kring tidsandan och annat sådant. 

Fokus behöver ligga på vad vi faktiskt vet.

Det finns en sak som jag aldrig håller med lärare om och det är när de börjar skylla klassrumssituationen på barnen eller deras föräldrar. För skolan har barnen "i sitt våld" under så stor del av deras vakna tid att skolan kan bestämma vilken kultur som ska gälla. Att så ibland ändå inte sker tror jag kan hänga ihop med pedagogiken och bristen på utbildning i klassrumsledarskap som svenska lärare har fått i sina utbildningar. 

Långsamt har kraven sänkts och grodan kokats. Men skolan behöver nu tydligt sättas i samhällets centrum. Ett av de bästa sätten att göra det är genom att uppgradera lärarna.

I en kommentar till PISA 2009 skrev OECD: "För det första, medan de flesta nationer i offentliga dokument deklarerar sin överlåtelse till, och engagemang för, utbildningsfrågor, prövas dessa uttalanden först när de vägs mot andra prioriteringar. Hur betalar man lärare i förhållande till andra grupper i samhället? Vilken betydelse har utbildning för att man ska få olika typer av arbete? Skulle du vilja att ditt barn blev lärare? Hur mycket bryr sig medierna om skola och utbildning? Vilket betyder mest, landets sportresultat eller utbildningsresultat? Är föräldrar engagerade i att se till att deras barn studerar, om de umgås med vänner eller sportar? ... I de mest framgångsrika skolsystemen har samhällets ledare övertygat sina medborgare om att man ska göra valet att prioritera skolan mer än andra saker."

Det krävs en nationell samling för den svenska skolan som går på djupet i samhället. Och för att få till det måste man tydliggöra och väcka tanken på En skola för alla. 
Det är bara den och dess moraliska dimension som kan göra det.

I'm just sayin...

/Per

P.S. Citatet från Skolverkets Kommunalt huvudmannaskap i praktiken: "...kommuners tolkning av sitt huvudmannauppdrag kan hindra dem att agera för att öka likvärdigheten och väsentligt förbättra måluppfyllelsen i skolorna. Oklarheten kring ansvarsfördelning, styrning och uppföljning är stor. Detta försvårar samspelet mellan förvaltning, nämnd och kommunledning. Styrningen tenderar att ske mer ensidigt mot vissa nyckeltal och jämförelser. Detta kan bidra till att förklara de bestående bristerna i så grundläggande förutsättningar för skolverksamhetens kvalitet som rektors ledarskap, lärarnas behörighet, undervisningens kvalitet och en resursfördelning som utgår från olika skolors behov. Trots att Skolverket och Skolinspektionen årligen påtalar att ett betydande antal elever i kommunerna inte når ”den miniminivå av kunskaper som alla elever skall uppnå”, mål att uppnå i årskurs 5, tycks det inte finnas en sådan respons hos kommunerna att förutsättningarna för elevernas lärande påtagligt förbättras."

Elisabeth NIhlforss och Olof Johanssons rapport fins här.
 

Reagera på inlägget:

Karriärtjänsterna… låt mig bena ut vad jag tycker.

Oppositionen har nu gett besked om att satsningen på karriärtjänster ska fortsätta om de får makten. Jag har några tankar kring reformen. Jag är inte odelat positiv till den av flera skäl, men jag tycker också den är bra av andra. Låt mig försöka bena ut vad jag tycker:

Reformen är bra för den uttrycker tydligt att man vill satsa på lärarkåren från statens sida, men den skulle kunna fungera mycket bättre om den var baserad på en genomtänkt syn på hur man skapar utveckling i skolan. För om man tittar på reformens skrivning ser man att den innehåller för lite av tankar kring skolutveckling och för mycket av att löneökningen ska vara en belöning för duktiga lärare. Det senare skapar dålig stämning. Vilka är ”sämrelärarna”, som någon uttryckte det, som inte ska få 5000 mer i månaden?

Jag får en känsla av att reformen har hamnat mellan två stolar, dels de som har velat skapa skolutveckling à la Ontario och andra länder där man har identifierat att det är viktigt att det finns karriärmöjligheter för lärare, och å andra sidan en nyliberal inställning där individen ska belönas och man på så vis ska driva fram kvalitet.

Problemet med den senare är att det inte fungerar på det sättet. I till exempel Ontario hade man inte fokus på individer utan på kollegial utveckling och ska man prata om karriärtjänster måste de faktiskt innebära att man genom dem byter arbetsuppgifter i någon mån. Annars är det ingen karriärreform utan bara en belöningsreform.

Och när det gäller att belöna fram bättre undervisning så har det aldrig fungerat. Den som vill ha en rolig och intressant beskrivning av det ska läsa Pfeffer & Suttons "Hard facts, dangerous half turths & total nonsense – profiting from evidence-based management". Det är nämligen känt i forskning ända sedan 1920-talet att man inte kan belöna fram bättre undervisning. Varför? Helt enkelt eftersom lärare inte har blivit lärare för att tjäna mycket pengar. Den främsta motiverande faktorn för lärare att undervisa är faktiskt att man bryr sig om barn, ungdomar och är road av sitt ämne. Som de skriver: ”It turns out that merit pay for teachers is an idea almost 100 years old and has been subject to much research … that evidence shows that merit pay plans seldom last longer than five years and that merit pay consistently fails to improve student performance.” En världsberömd skolforskare, Michael Fullan, skriver i "All systems go": ”När sunt förnuft säger dig att det inte fungerar, när det inte finns någon forskning som visar att det fungerar – är det dags att ge upp hjärnspöket mertitbaserad lön för lärare”.

Ett annat problem är att reformen innebär att staten på ett konstigt sätt halvt om halvt kliver in och tar någon sorts arbetsgivaransvar för löneökningar som huvudmannen inte har gjort. När man gör det skapar man en modell som ligger och flyter i ett ingenmansland i den svenska lönebildningsmodellen. Och det kanske är mer ett tecken på hur desperata fackföreningarna är efter att se löneökningar än ordentlig eftertanke som gjort facken positiva till reformen. Osäkerheterna och oklarheterna har också gjort många kommuner tveksamma.

Men vad är då bra och vad skulle kunna bli riktigt, riktigt bra?

Det är bra att staten insett att man måste göra något åt lärarsituationen och läraryrkets status. Det är synd bara att man gör det så valhänt. Det är faktiskt så att hela lärarkåren måste lyftas för att skicka en rejäl signal till unga människor att läraryrket är värt att satsa på.

Karriärtjänster kan också fungera bra om de används för skolutveckling och verkligen innebär en karriär. Det vil säga att tjänsten inte är en belöning för att man gör ett bra jobb utan, också innebär andra arbetsuppgifter och ett större ansvar. Till exempel för utveckling av undervisningen på sin skola till exempel.

Vad borde förändras i reformen och vad skulle kunna göra den till en riktigt, riktigt bra reform?

Jo om staten också skickade med pengar så att de som får en karriärtjänst också får en minskning av andra arbetsuppgifter, säg med 10 – 20 procent och ett villkor att de på den tiden ska arbeta med skolutveckling. Då blir löneökningen motiverad också för andra kollegor, plus att vi får igång en fantastisk massa skolutveckling i Sverige.

Men faran med reformen är att den maskerar behovet av en höjning av alla lärares lön och status. Det kommer i sin tur leda till att det tar längre tid för oss att vända utvecklingen.

För övrigt anser jag att det behövs en opolitisk skolkommission med ett brett uppdrag att se över det svenska skolsystemet. En kommission med inkopplad internationell expertis, till exempel från Ontario i Canada.

Reagera på inlägget:

Det behövs en skolkommission – nu!

Att PISA 2012 har skapat något av en chock i Sverige är nog ingen underdrift. Jag tror att den enda som var glad för Mandelas bortgång var Jan Björklund som fick en liten andhämtningspaus. Resultaten är en katastrof och jag kan inte annat än hålla med Anna Ekström, som till Göteborgsposten säger: ”Delar av den svenska skolan mår väldigt bra. Men alldeles för stor del av skolan mår dåligt. Alldeles för många barn lär sig alldeles för lite. Det stora, breda och branta tappet som Pisa 2012 visar är verkligen allvarligt.” och ”Jag är väldigt orolig för de barn som går i skolor med dåliga resultat. Det fria skolvalet kan vara bra för de som har föräldrar som gör aktiva val – men för de, vars föräldrar inte gör det, kan det vara dåligt. Om det leder till att barn får sämre livschanser för att deras föräldrar inte gör aktiva val, bör vi se över det fria skolvalet så att dessa barn kan få lika stor chans att lära sig mycket i skolan.” (Läs artikeln i GP).

Andreas Schleicher, som ibland kallas mr Pisa, är den som på OECD håller samman det stora PISA-projektet. Han höll i veckan en presentation av PISA 2012 och hans presentation finns att ladda ner på OECDs hemsida

Presentationen är bra och innehåller en hel del information som är användbar för oss i Sverige. Jag ska nedan gå igenom några av de saker som kommer fram (jag hänvisar till de olika bilderna inom parentes). Jag går inte igenom de svenska resultaten i detalj, den sorgliga läsningen kan göras i den riktiga rapporten eller i Skolverkets redovisning. Men det är oerhört viktigt att notera att andelen lågpresterande växer (39). Efter genomgången gör jag en enkel syntes av resultaten och vad de skulle kunna innebära för svensk skola i framtiden.

Pisa visar enligt Schleicher att under Björklunds tid har ordningsklimatet i skolan försämrats och vi är nästan bäst i OECD på för sen ankomst (63, hihi – ursäkta lite skadeglädje där). PISA visar att föräldrar som talar om för sina barn att skolan är viktig har högre resultat (99, jag skulle vilja hävda att för dem som inte har sådana föräldrar måste skolan spela den rollen!).

Bra skolsystem har en låg nivå av elever som går om (106), det är dyrt (107) och ofta är det resurssvaga barn som gör det (109). Enhetsskola, att inte dela upp elever, ger bättre resultat speciellt på motivationsnivå (113). Länder med mer likvärdig, kompensatorisk fördelning presterar bättre (129). De länder som betalar sina lärare bättre har bättre resultat (116). Autonoma skolor presterar bättre om de har system för resultatuppföljning, mer autonomi över undervisning och bedömning (133), om det finns en tydlig läroplan (136), och om lärarna samarbetar (135, observera att charter schools som finns i presentationen är skolor med hög autonomi på skolnivå).

Att publicera data offentligt ger inte högre effekt (138, de två länder som publicerar minst har väldigt höga resultat). Föräldrar som är resursstarka är mer benägna att välja skola (148-158). Närhet är viktigt för resurssvaga familjer (153). 33 procent av variationen i matematik förklaras av rektorers svar på tillgång till naturvetenskapliga, labb, utrustning, bibliotek, IT och läromedel (127). De länder som presterar högst ger mest pengar där det behövs mest, har alltså ett resursfördelningssystem som utjämnar (129). Kvällsundervisning gör ingen skillnad – och det är de resursstarka som får det (117). Förskola är viktigt – inte minst socioekonomiskt utjämnande (126). Det finns ingen skillnad i resultat mellan friskolor och kommunala skolor när man tagit bort socioekonomiska faktorer (143). Konkurrens ger inte högre resultat (146).

OK. Så om vi bygger upp ett skolsystem där de enskilda skolorna har stor frihet vad gäller upplägg av undervisning och bedömning när de hanterar en bra läroplan. Det vill säga lägger makten i större grad hos professionerna, lärare och rektorer. Dessa skolor ska följa upp resultaten på sina elever, men de publicerar inte de resultaten. De ska blanda elever och se till att de som behöver stöd får det tidigt så att ingen behöver gå om. Det ska vara skolor där lärarna samarbetar och som får resurser efter de socioekonomiska utmaningar de har och som har riktiga ämnesinstitutioner, god tillgång till läromedel och IT. Skolor som arbetar målmedvetet och samarbetar istället för att konkurrera och som har lärare som är väl betalda.

Helt enkelt ett väl skött offentligt skolsystem som låter märkligt likt det vi hade i Sverige en gång och det som var målet med skolkommissionen 1947 och enhetsskolans uppbyggnad i Sverige och det regelsystem som då fanns.

Den förre skolministern Bengt Göransson skriver till exempel i Expressen hur: ”De kommunala skolpolitikerna, de som ostridigt kände till den lokala verkligheten, hade tack vare ett statligt regelsystem makt gentemot kommunstyrelser och kommunförvaltningar. Kommunaliseringen gjorde dem till ett slags budgetkorpraler, som hade att vidarebefordra överhetens order. De kunde inte längre med kraft föra skolans talan inför kommunledningen. Ett statligt regelsystem för skolan är lika rimligt som ett statligt regelsystem för trafik. Eller ska vi i valfrihetens namn ha rätt att själva bestämma på vilken sida av vägen vi ska köra?” (Läs hela här).

Vad behöver vi då göra?

En mycket glädjande sak med PISA 2012 är att det kan få den svenska debatten att vakna upp. Redan nu kan man till exempel se att det är tillåtet att ifrågasätta det fria skolvalet. För det måste ifrågasättas, liksom skolpengssystemet. Läraryrkets status behöver uppgraderas och lönerna höjas och då inte bara för de som ”bästa” (vilka de nu är). Tron på konkurrens och valfrihet som ett medel att höja resultaten bör nu begravas och diskussionen handla om hur vi får en likvärdig skola med goda resultat. Vilket vi inte får utan att ge lärarna och rektorerna möjligheter till det i ett stabilt skolsystem med någorlunda förutsägbara ekonomiska ramar, tydliga spelregler och stor frihet att utveckla verksamheterna.

Det här liknar mycket Lärarnas Riksförbund vision om en statlig kunskapsskola. Det får vara slut med marknadsexperimentet nu! Kanske dags för politiker att ta in lärarfacken och skolledarförbundet på allvar i samtal om en framtida skola?

På sin sista bild upprepar Andreas Schleicher den devis han har haft med på alla presentationer i alla år ”Without data you are just another person with an opinion”. Det är en bra devis.

För övrigt anser jag att det behövs en skolkommission.

Nu.

Reagera på inlägget:

Katastrofläget kräver handling

Häromdagen var jag på ett seminarium anordnat av Studieförbundet Näringsliv och Samhälle som handlade om en hållbar lärarutbildning. Bland annat var Sigbritt Franke där och redogjorde på ett bra sätt för sin lärarutbildningsutredning. Jan Björklunds statssekreterare Bertil Östberg var också där liksom två omgångar kloka paneldebattörer.

Inläggen och diskussionerna var bra. Det pendlade lite hit och dit, men bland annat berördes situationen med söktrycket till lärarutbildningarna. Jag tyckte att Bertil Östberg gjorde ett bra jobb. Istället för att som sin minister bara prata om hur mycket bättre sökbilden är erkände Östberg utan omsvep de problem som finns i många ämnen. Han sade att han inte riktigt visste hur han skulle benämna situationen.

Jag kunde inte nöja mig med det. Jag vet att det går ungefär 350 Ma/NO-lärare i pension varje år och att rekryteringen till lärarutbildningarna i de ämnena har varit usel ända sedan 1990-talet. De senaste siffrorna är mer än usla. Det fanns 17 förstahandssökande till matematik och 0 till kemi, 0 till fysik, 0 till teknik, 3 till biologi och 0 till tyska bland utbildningarna till 7-9-lärare för att ge några exempel.

Jag vet att det finns de som har valt det i andra hand som kan komma in, men platserna på utbildningarna är få och avhoppen stora så det blir inte många kvar när det är dags för examen. Vi kanske utbildar 30 Ma/NO-lärare varje år nu, max.

Lärarnas riksförbund har sagt att de här ämnena är på väg att utrotas ur den svenska skolan.

Utrotas.

Och det är inte vilka ämnen som helst. När det gäller matematik och naturvetenskap är det ämnen som Sverige är helt beroende av om vi ska kunna tävla i den globala kunskapsekonomi som växer fram. Det är ämnen som sedan länge är identifierade som viktiga i alla möjliga höjdarsammanhang. När det gäller tredjespråk är det en förmåga där Sverige redan nu är sämst i Europa i PAICC-undersökningen (OECDs PISA för vuxna, typ).

Jag kunde som sagt inte riktigt nöja mig med att Bertil Östberg inte kunde sätta ord på hur situationen är i dessa ämnen. Jag bad därför om ordet och sade till Bertil Östberg att om inte statistiken är felaktig så är det en katastrof och jag frågade hur många på utbildningsdepartementet som arbetade med frågan.

Återigen hedrar det Östberg att han inte slingrade sig utan sade som det är: situationen är katastrofal. På frågan hur många som arbetar med frågan blev han lite mer svävande. Han menade att det var flera stycken men att hans organisation också var väldigt liten. Sedan nämnde han en del saker som han trodde skulle kunna vara till hjälp, som till exempel att färdiga arbetslösa doktorer skulle kunna erbjudas en lärarutbildning och att lärarlegitimationen skulle sätta press på huvudmännen när Skolinspektionen börjar inspektera. Det skulle då leda till högre löner etc.

Jag håller med. På sikt kanske huvudmännen blir tvingade att ta sitt ansvar. Men det kommer att ta alldeles för lång tid och säkra kan vi inte vara. Och lärardoktorer är också bra men det handlar inte om många och det är ur nationalekonomisk synvinkel en extremt dyr metod att utbilda lärare på. Men min främsta invändning är: Borde inte de insatta motmedlen motsvara analysen?

Om man gör analysen att situationen är katastrofal – borde man inte ha en större handlingsberedskap då? För mig är en katastrof en situation där man använder alla tillgängliga medel för att häva det läget för att komma in i en någorlunda normal situation där man kan börja med finliret. Menar Bertil Östberg och Jan Björklund att staten kan identifiera en situation i skolan som en nationell katastrof och sedan luta sig tillbaka och säga att det är 290 kommunala huvudmän plus alla fristående huvudmän som ska ta ansvaret för den analys man har gjort på nationell bas? 

Nej det duger faktiskt inte.

Här är några förslag Bertil.

  • Anställ några personer till på utbildningsdepartementet. Det duger inte med ett utbildningsministerium som inte har tillräckligt många anställda när man har identifierat ett katastrofläge. Faktiskt.
  • Snabbutred vilka ämnen som det är kris i och som är av nationellt strategisk betydelse.
  • Skicka sedan en tydlig signal till ungdomar om hur ni värderar dessa ämnen. Ge de som kommer in på utbildningarna en garanti för att de får studielånet betalt av staten när de är klara med sin utbildning och har jobbat några år.
  • Ge omedelbart en löneförhöjning till de grupperna av lärare (om man kan öppna kassakistorna till karriärtjänster kan man göra det i en katastrofsituation).

För övrigt anser jag att när det nuvarande systemet leder till så dramatiska konsekvenser kanske det är dags att tillsätta en skolkommission.

Reagera på inlägget:

Sidor

Annons
Annons
Annons