Annons

Skolan kan inte vara en arena för pajkastning och positionering längre

Jag har nu läst Lewins utredning om kommunaliseringen och här är några reflektioner:

  1. Utredningen innebär en enorm upprättelse för de lärare som innan och efter reformen hävdade och har hävdat att den var ett misslyckande. Det är bara så sorgligt att det skulle ta tjugo år innan detta sker.
     
  2. En av de bästa sakerna är dess oerhörda tydlighet att skolreformer framåt måste bygga på och ske i samverkan med lärarna. I slutet skriver Levin följande (s. 322): "Även om en tidigare generations politiker misstrodde lärarna är det förödande för skolverksamheten att nonchalera dem. Utmaningen är i stället att visa förtroende för lärarna, även om många politiker tycker att lärarna kan ha en felaktig inställning i vissa frågor (som till exempel en preferens för ensamarbete). Ingenting synes i dag angelägnare än att återskapa förtroendet för lärarna. Liksom i Finland bör arbetsgivaren med Pasi Sahlbergs ord ”lyssna till lärarna” som ett första steg mot ”en kultur av tillit”. Så återupprättas lärarnas anseende, så återfår de arbetsglädjen, så blir skolan bättre."
     
  3. Men det finns också en viktig udd mot lärarkåren. Om lärarkåren ska få tillbaka sitt anseende måste den också ta sin professionalitet och sin yrkesutveckling på allvar. Lewin ställer sig också, precis som jag i min bok Barnexperimentet, väldigt frågande till att lärarkåren är uppdelad på två organisationer som inte kan låta bli att gnabba och positionera sig i förhållande till varandra. Det är bara arbetsgivarna som vinner på det.
     
  4. Det är nu väldigt uppenbart att det snabbt också behöver tillsättas en utredning om effekterna av marknadifieringen. Lewin nämner bara i förbigående de andra stora reformerna som följde på kommunaliseringen, men det är inte konstigt, det ingick inte i hans uppdrag att göra det. Men när nu det ena som många skolmänniskor lyft som ett problem visat sig vara ett misslyckande måste man lyssna på skolornas professioner också i den frågan!
     
  5. Det finns några saker som jag störde mig på i utredningen. Dels beskrivningen av John Hatties forskning som jag tycker var väldigt ytlig. Det fanns också tecken på slarv där man inte kunde förkorta IUP på rätt sätt. Sådant som en skolmänniska skulle se direkt vid en genomläsning. Den var generellt lite väl pratig för den vatenskaplighet den ville göra anspråk på.
     
  6. Men min största invändning är nog mot hans beskrivning av LPO 94 som han säger var en bra reform och läroplan, men som inte implementerades ordentligt. Detta har jag hört i många kretsar framförallt bland universitetspedagoger. Jag tror inte på det. Jag tror LPO94 var ett feltänk. I den reformen lämnades undervisningen som ett tomt blad som lärarna skulle fylla i. Lärarna skulle både bestämma vad och hur (men samtidigt kom reformen, och kommunaliseringen till, för att man ville se till att lärarna undervisade på ”rätt” sätt, något Lewin är tydlig med). Jag menar att det är ett feltänk. Lärares profession är inte vad man ska undervisa. Där måste avnämare och samhället ha en åsikt. Men det ingen ska lägga sig i det är hur man undervisar - det är det som är kårens unika kunskap.
     
  7. Men vad ska hända nu? Hur kommer utredningens resultat att tas tillvara? Lägg märke till att den bara fick i uppdrag att utvärdera. Det fanns inget uppdrag i den att föreslå något. Jag skulle vilja föreslå följande fortsättning:
    1. Tillsätt en utredning om skolmarknadens effekter.
    2. Tillsätt en svensk skolkommission som nu får titta på alla de rapporter vi fått in.

När ett land, så som Sverige, har sjunkit från en topposition i världen i både resultat och likvärdighet och resultaten är i botten, drabbar det de svaga elverna mest, och likvärdigheten går åt skogen. Då är det dags att inse att man måste tänka till och inse att det kommer att kosta både arbete och pengar för att återställa skolans anseende och funktion i samhället. Detta kan inte vara en arena för pajkastning och positionering längre.

/Per

Reagera på inlägget:

Ett ganska kort blogginlägg om styrkedjan i den svenska skolan

Det finns fyra rapporter som jag tycker att alla som är intresserade av (och som uttalar sig om) hur svensk skola ska styras bör läsa.

Den första är Skolverkets Kommunalt huvudmannaskap i praktiken. Den visar hur slumpmässigt, oreflekterat och okunnigt skolan hanteras i de kommuner som man studerade. Rapporten fick kritik internt på Skolverket och man var väldigt försiktig med den eftersom den var en kvalitativ studie av endast ett fåtal kommuner. Man var väldigt rädd för den kritik man skulle kunna få på grund av att urvalet var så litet. 

Efter den har det kommit tre rapporter till med betydligt större antal kommuner och som på alla punkter bekräftar det mest anmärkningsvärda i rapporten.

Det är i ordningsföljd Ernst & Youngs rapport Hur styr vi bort från dyrt och dåligt? om hur kommuner hanterar mål och resultatstyrningen och dess ekonomiska konsekvenser.

Sedan kom SNS rapport Rektor - en stark länk i styrningen av skolan om rektorernas förhållande till nämnder och styrelser.

Och sist kom nu i dagarna Skolinspektionens rapport Segregation i skolan om huruvida kommunerna de studerat bryr sig om skolors resultat när man fördelar resurser och huruvida de försöker bryta segregationens negativa effekter.

Läser man dessa fyra högkvalitativa rapporter får man en tydlig bild av ett av svensk skolas största problem. Alldeles för få kommuner bryr sig om skolresultat och alldeles för få försöker uppfylla skollagens krav på likvärdig utbildning och att alla barn ska få samma möjligheter oberoende av bakgrund.

Det framgår också att det finns en oerhörd brist på kompetens och förståelse för hur skolsystemet är tänkt att fungera, hur mål och resultatstyrning fungerar, liksom kunskap om det statliga uppdrag de har. Det finns också ett stort glapp i förtroende mellan rektorer och deras styrelser/nämnder och i de kommunala beslutsleden.

Detta 20 år efter att kommunerna fick förtroendet från staten.

Det skulle förvåna mig om Leif Levins utredning om kommunaliseringen, som presenteras den 10/2, kommer att innehålla annat än en ganska stark kritik över hur stat och kommuner tillsammans har hanterat den svenska skolan och dess professionella.

/Per

Reagera på inlägget:

Nej jag tycker inte regeringens initiativ är en skolkommission.

Att ge OECD i uppdrag att granska svensk skola tycker jag är en bra idé och ett självklart initiativ i det läge vi är i.

Men det finns en oklarhet i regeringens beskrivning och det är om det ska vara något annat än en vanlig landsrapport från OECD. Vissa uttryck i beskrivningen och i Björklunds presskonferens tyder på det. Om man till OECDs grupp knyter några internationella och duktiga skolforskare kan granskningen bli ännu värdefullare för Sverige. 

Ärligt talat är jag inte säker på att det ens var regeringens idé. Jag kan mycket väl tänka mig att Andreas Schleicher från OECD ringde upp Björklund dagen efter att resultaten var klara och frågade om Sverige ville ha hjälp. Ett sådant dramatiskt fall som det Sverige har gjort har aldrig skett i PISAs historia och vi har definitivt omvärldens ögon på oss.

Men en skolkommission är det inte.

Att kalla det för det är antagligen ett sätt att försöka få tyst på den opinion som finns för det jag skulle kalla en riktig sådan. Istället för att försöka hitta en nationell samling och försöka hitta utveckling och analys i Sverige försöker man parkera frågan utomlands. Detta trots att vi har en mängd svenska rapporter och forskning som skulle kunna leda en svensk kommission ganska långt.
 
Jag tror de flesta som pratat om en skolkommission menar något som ska ske i Sverige med svenska forskare och skolans intressenter inblandade. I en sådan ”riktig” skolkommissions arbete vore de naturligt att söka hjälp från till exempel OECD men också andra internationella skolforskare och från länder som har förändrat sina skolsystem till det bättre. Men det är viktigt för alla inblandade att lite tydligare definiera vad det egentligen är man vill ha.
 
Problemet är att man återigen inte tar med de viktigaste parterna i en diskussion om skolan nämligen lärarna och rektorerna. De som dagligen arbetar i den svenska skolan. Jag skulle rekommendera de som vill ha en verklig skolkommission att fortsätta arbeta för detta. Men uppenbarligen är inte politiken där att man inser hur allvarligt läget faktiskt är och är beredda att erkänna det.
 
Det finns bara två länder som har fler lågpresterande elever i alla tre områden som PISA består av och det är Chile och Mexico (som av en händelse är Chile det andra landet i världen som har den typ av skolmarknad som vi har). Om man inte inser hur allvarligt det är för ett land som för tjugo år sedan var ett mönster av likvärdighet så vet jag inte riktigt vad som ska till.
 
Utspelet om ett utbildningsvetenskapligt råd tycker jag är utmärkt liksom mer pengar och uppdrag kring forskning i skolan. Men jag kan också bli orolig över den ökande plottrigheten i skolsystemet.

Vart tar Skolverkets utvecklings- utvärderings- och forskningsspridningsuppdrag vägen i alla institut och råd? Hur är Skolverkets och Skolinspektionens roller egentligen och leder systemet till verklig förändring? Svensk skola behöver en systemöversyn och en helhetsvision som en skolkommission med ett uppdrag att säkerställa likvärdigheten skulle kunna ta fram.

Alltså: Jag upprepar mitt krav på en verklig skolkommission som kan mobilisera Sverige till hårt arbete med att återställa likvärdigheten i skolsystemet, men välkomnar naturligtvis OECDs studie och analys! 

Reagera på inlägget:

Det krävs en nationell samling för den svenska skolan som går på djupet i samhället

I dag skrev jag ett brev till ett par bekanta. Ja, alltså ett sådant där e-brev (vanliga brev minns jag knappt hur man gör när man skriver, det finns en hel del bortkastad välskrivning i de händerna som nu knattrar över tangentbordet).
Brevet kom till på grund av den diskussion som har funnits i debattartiklar och som försöker skylla nedgången i Pisa på allt från tidsandan till föräldrars uppfostran. Jag skrev följande:

Hej,
Alla dessa spekulationer och anekdoter (det finns många - jag har några själv!) i all ära, men de förklarar inte varför just svenska elever skulle drabbas allra mest av detta.

Om man samtidigt ser på rekryteringen till lärarutbildningarna i Sverige. Lägger till nedtoningen av ämneskunskapers vikt och ovanpå det lägger arbetstidsförsämringar, segregation, det problem med styrning som Elisabeth Nihlfors och Olof Johansson pekat på (och som också både Skolinspektionen och Skolverket pekat ut många gånger, se citat nedan) och så vidare, så tror jag att det finns påtagliga anledningar till det svenska raset som gör att man inte behöver spekulera kring tidsandan och annat sådant. 

Fokus behöver ligga på vad vi faktiskt vet.

Det finns en sak som jag aldrig håller med lärare om och det är när de börjar skylla klassrumssituationen på barnen eller deras föräldrar. För skolan har barnen "i sitt våld" under så stor del av deras vakna tid att skolan kan bestämma vilken kultur som ska gälla. Att så ibland ändå inte sker tror jag kan hänga ihop med pedagogiken och bristen på utbildning i klassrumsledarskap som svenska lärare har fått i sina utbildningar. 

Långsamt har kraven sänkts och grodan kokats. Men skolan behöver nu tydligt sättas i samhällets centrum. Ett av de bästa sätten att göra det är genom att uppgradera lärarna.

I en kommentar till PISA 2009 skrev OECD: "För det första, medan de flesta nationer i offentliga dokument deklarerar sin överlåtelse till, och engagemang för, utbildningsfrågor, prövas dessa uttalanden först när de vägs mot andra prioriteringar. Hur betalar man lärare i förhållande till andra grupper i samhället? Vilken betydelse har utbildning för att man ska få olika typer av arbete? Skulle du vilja att ditt barn blev lärare? Hur mycket bryr sig medierna om skola och utbildning? Vilket betyder mest, landets sportresultat eller utbildningsresultat? Är föräldrar engagerade i att se till att deras barn studerar, om de umgås med vänner eller sportar? ... I de mest framgångsrika skolsystemen har samhällets ledare övertygat sina medborgare om att man ska göra valet att prioritera skolan mer än andra saker."

Det krävs en nationell samling för den svenska skolan som går på djupet i samhället. Och för att få till det måste man tydliggöra och väcka tanken på En skola för alla. 
Det är bara den och dess moraliska dimension som kan göra det.

I'm just sayin...

/Per

P.S. Citatet från Skolverkets Kommunalt huvudmannaskap i praktiken: "...kommuners tolkning av sitt huvudmannauppdrag kan hindra dem att agera för att öka likvärdigheten och väsentligt förbättra måluppfyllelsen i skolorna. Oklarheten kring ansvarsfördelning, styrning och uppföljning är stor. Detta försvårar samspelet mellan förvaltning, nämnd och kommunledning. Styrningen tenderar att ske mer ensidigt mot vissa nyckeltal och jämförelser. Detta kan bidra till att förklara de bestående bristerna i så grundläggande förutsättningar för skolverksamhetens kvalitet som rektors ledarskap, lärarnas behörighet, undervisningens kvalitet och en resursfördelning som utgår från olika skolors behov. Trots att Skolverket och Skolinspektionen årligen påtalar att ett betydande antal elever i kommunerna inte når ”den miniminivå av kunskaper som alla elever skall uppnå”, mål att uppnå i årskurs 5, tycks det inte finnas en sådan respons hos kommunerna att förutsättningarna för elevernas lärande påtagligt förbättras."

Elisabeth NIhlforss och Olof Johanssons rapport fins här.
 

Reagera på inlägget:

Karriärtjänsterna… låt mig bena ut vad jag tycker.

Oppositionen har nu gett besked om att satsningen på karriärtjänster ska fortsätta om de får makten. Jag har några tankar kring reformen. Jag är inte odelat positiv till den av flera skäl, men jag tycker också den är bra av andra. Låt mig försöka bena ut vad jag tycker:

Reformen är bra för den uttrycker tydligt att man vill satsa på lärarkåren från statens sida, men den skulle kunna fungera mycket bättre om den var baserad på en genomtänkt syn på hur man skapar utveckling i skolan. För om man tittar på reformens skrivning ser man att den innehåller för lite av tankar kring skolutveckling och för mycket av att löneökningen ska vara en belöning för duktiga lärare. Det senare skapar dålig stämning. Vilka är ”sämrelärarna”, som någon uttryckte det, som inte ska få 5000 mer i månaden?

Jag får en känsla av att reformen har hamnat mellan två stolar, dels de som har velat skapa skolutveckling à la Ontario och andra länder där man har identifierat att det är viktigt att det finns karriärmöjligheter för lärare, och å andra sidan en nyliberal inställning där individen ska belönas och man på så vis ska driva fram kvalitet.

Problemet med den senare är att det inte fungerar på det sättet. I till exempel Ontario hade man inte fokus på individer utan på kollegial utveckling och ska man prata om karriärtjänster måste de faktiskt innebära att man genom dem byter arbetsuppgifter i någon mån. Annars är det ingen karriärreform utan bara en belöningsreform.

Och när det gäller att belöna fram bättre undervisning så har det aldrig fungerat. Den som vill ha en rolig och intressant beskrivning av det ska läsa Pfeffer & Suttons "Hard facts, dangerous half turths & total nonsense – profiting from evidence-based management". Det är nämligen känt i forskning ända sedan 1920-talet att man inte kan belöna fram bättre undervisning. Varför? Helt enkelt eftersom lärare inte har blivit lärare för att tjäna mycket pengar. Den främsta motiverande faktorn för lärare att undervisa är faktiskt att man bryr sig om barn, ungdomar och är road av sitt ämne. Som de skriver: ”It turns out that merit pay for teachers is an idea almost 100 years old and has been subject to much research … that evidence shows that merit pay plans seldom last longer than five years and that merit pay consistently fails to improve student performance.” En världsberömd skolforskare, Michael Fullan, skriver i "All systems go": ”När sunt förnuft säger dig att det inte fungerar, när det inte finns någon forskning som visar att det fungerar – är det dags att ge upp hjärnspöket mertitbaserad lön för lärare”.

Ett annat problem är att reformen innebär att staten på ett konstigt sätt halvt om halvt kliver in och tar någon sorts arbetsgivaransvar för löneökningar som huvudmannen inte har gjort. När man gör det skapar man en modell som ligger och flyter i ett ingenmansland i den svenska lönebildningsmodellen. Och det kanske är mer ett tecken på hur desperata fackföreningarna är efter att se löneökningar än ordentlig eftertanke som gjort facken positiva till reformen. Osäkerheterna och oklarheterna har också gjort många kommuner tveksamma.

Men vad är då bra och vad skulle kunna bli riktigt, riktigt bra?

Det är bra att staten insett att man måste göra något åt lärarsituationen och läraryrkets status. Det är synd bara att man gör det så valhänt. Det är faktiskt så att hela lärarkåren måste lyftas för att skicka en rejäl signal till unga människor att läraryrket är värt att satsa på.

Karriärtjänster kan också fungera bra om de används för skolutveckling och verkligen innebär en karriär. Det vil säga att tjänsten inte är en belöning för att man gör ett bra jobb utan, också innebär andra arbetsuppgifter och ett större ansvar. Till exempel för utveckling av undervisningen på sin skola till exempel.

Vad borde förändras i reformen och vad skulle kunna göra den till en riktigt, riktigt bra reform?

Jo om staten också skickade med pengar så att de som får en karriärtjänst också får en minskning av andra arbetsuppgifter, säg med 10 – 20 procent och ett villkor att de på den tiden ska arbeta med skolutveckling. Då blir löneökningen motiverad också för andra kollegor, plus att vi får igång en fantastisk massa skolutveckling i Sverige.

Men faran med reformen är att den maskerar behovet av en höjning av alla lärares lön och status. Det kommer i sin tur leda till att det tar längre tid för oss att vända utvecklingen.

För övrigt anser jag att det behövs en opolitisk skolkommission med ett brett uppdrag att se över det svenska skolsystemet. En kommission med inkopplad internationell expertis, till exempel från Ontario i Canada.

Reagera på inlägget:

Sidor

Annons
Annons
Annons