Annons

Tre reflektioner – om löner, autonomi och tv om skolan

Den svenska lönesättningen av lärare

Jag har haft anledning att läsa en del jämförande material om europeiska skolsystem. En mening i en rapport fick mig att studsa till lite. I rapporten ”OECD Reviews of Evaluation and Assessment in Education, Sweden” från 2011 står det: ”A unique feature of the teaching profession in Sweden is its individual-based pay system”.

Det är lite intressant hur hemmablind man blir. Hur många svenska lärare vet om att de arbetar inom ett lönesystem som är unikt i Europa? Ett där det inte finns en centralt fastställd lönestege efter fasta meriter eller tjänsteår? Ett där de för sin lönesättning helt är i händerna på en enskild rektor och lönekriterier som sätts upp lokalt?

För någon fackförening någon verklig diskussion om detta? Har man problematiserat lönebildningsmodellen? Har den verkligen utvärderats i jämförelse med vad den gett och en annan skulle ge? Det är ju en drömmodell för en arbetsgivare som vill hålla nere lönerna eftersom varje lön blir individuell och effekterna blir i någon mån oöverskådliga.

I samma OECD rapport skriver man: ”The teching profession would benefit from a system of teacher appraisal for registration at key stages in the teaching career to formalise the principle of advancement on merit”. Man rekommenderar alltså ett lönesystem med tydliga formella trappsteg.

Dessa skulle man kunna uppnå mot bakgrund av till exempel formella fortbildningsmeriter och vitsord från kollegor och rektor. Hur mycket säkrare skulle inte det vara för individen och hur mycket tydligare skulle inte lönebildningen bli?

I ett sådant system borde förstelärarreformen kunna bakas in och en hel del av det godtycke som präglar dess utnyttjande kunna byggas bort. Kanske dags att börja diskutera om vi på allvar ska komma åt problemet med lärares löner och status med en annan lönebildningsmodell?

Frånta lärare ämbetsmannarollen?

Linda Skantze skrev en bra artikel i Skolvärlden om det faktum att svenska lärare själva rättar sina nationella prov. Det är som hon skriver ovanligt. Sedan är jag tveksam till slutsatserna som hon drar. Jag håller med henne om att ” …målrelaterade och subjektivt tolkningsbara mål och ett skolsystem med fritt skolval, där konkurrensutsatta skolor slåss om elevpengen, som varit förödande för kunskapsnivån i svensk skola.”. Men är mycket tveksam till om lärarautonomi ska finnas med på den listan. Det måste hon motivera mer för att jag ska köpa det!

Är det verkligen en rimlig slutsats att det är lärarnas rättning som är problemet? Ligger inte problemet i systemet? Varför vill jag problematisera detta - Jo, för att det finns forskning som visar att extern rättning inte löser problem, samt att svenska lärares betygsättning ganska väl förutsäger elevers framgång i vidare studier mm. (I den ovan nämnda OECD-rapporten nämns förresten det svenska systemets tilltro till lärarna som en styrka, men man skriver också om det stöd som lärare behöver för att det ska fungera).

Linda skriver ”De flesta politiker och debattörer i skolfrågor verkar ha skygglappar i frågan om att minska skol- och lärarautonomin i betygsfrågan.” Det är inte alls min bild. Jag tror det finns rätt många aktörer som skulle vilja ha ett annat system. Inte minst finns det företag som gärna skulle ge sig in i en sådan marknad som skulle kunna skapas. Och de inom New Public Management-falangen som vill fortsätta detronisera lärarkåren.

Vad som är risken med Lindas resonemang är en vidare avprofessionalisering av lärarkåren i Sverige. Om de inte ens ska ha ämbetsmannauppdraget att rätta och sätta betyg kvar finns det stor risk för att utvecklingen för lärarkåren fortsätter neråt. Det finns andra vägar att komma åt rättningsproblem till exempel genom organiserad sambedömning och en högre autonomi i och bra fortbildning av lärarkåren. Sedan kanske det vore på sin plats med någon typ av studentexamen av andra skäl.

För problemet är inte lärarna utan faktiskt systemet. I ett system som Linda korrekt beskriver får betyg och nationella provresultat en kraftig high-stakes karaktär. Då kanske det istället är systemet för finansiering som ska ändras och incitamenten för betygsinflation som ska ändras?

För där är vi ju ännu mer unika! Nu när Chile kommer att lägga om sitt skolsystem på grund av de problem de upplevt med segregation (bland annat) kommer Sverige att vara ensamt i världen om att ha en kombination av skolval, skolpeng och offentligt finansierade skolor drivna i vinstintresse. De som hävdar att man inte kan ha friskolor utan dessa incitament har uppenbarligen aldrig varit utanför Sveriges gränser.

Världens bästa skitskola

URs Världens bästa skitskola var ett riktigt bra program. Det säger jag inte bara för att jag fick vara med utan för att jag tycker att det speglade några viktiga problem i svensk skola och det absurda sätt som kommunaliseringen genomfördes på. Sedan fick man verkligen sitta och hålla sig i stolskarmarna när några svenska kommunpolitiker avslöjade sin okunskap och inkompetens. Hur kan det vara att de professionella i skolan i 25 år har lämnats i händerna på ett sådant system?

Redan första programmet satte oss på det sluttande planet och nästa vecka kommer programmet om friskolreformen … Lita på att friskolelobbyister kommer att försöka skademinimera framöver.

Det är svårt att hitta exempel på en så vittgående reform med så stora konsekvenser för en så stor samhällssektor som genomförts på så lite underlag. Och de som skrev reformen var ett litet gäng (då) yngre män, som sedan dess gjorts sig hundratals miljoner i privata förmögenheter på det lagförslag som de totade ihop …

För övrigt anser jag att Sverige behöver en riktig skolkommission.

Reagera på inlägget:

Svårt beskriva den lättnad beskedet innebar för mig och min familj

Jag hade egentligen inte tänkt skriva ett blogginlägg om detta. Men jag har förstått att intresset för vad som händer mellan mig och Upplands Väsby kommun är stort och att många vill veta.

Det senaste som har hänt är att arbetsdomstolen (AD) i ett interimistiskt beslut har underkänt Upplands Väsbys skäl för avsked. AD gör detta med besked och säger att de skäl som kommunen angett inte ens räcker för en uppsägning.

Avsked är nämligen något en arbetsgivare bara får ta till om en medarbetare grovt har åsidosatt sina skyldigheter. Till exempel om man uppsåtligen stulit eller misshandlat kollegor. Avsked innebär att arbetstagaren omedelbart blir av med alla rättigheter såsom lön med mera och sker helt utan övergångsperiod. Det innebär att samma dag som Upplands Väsby beslutade om avsked så stod jag utan lön och utan arbete. Eftersom man bara kan få avsked av ytterst grova skäl försvårar det ju också att få jobb igen.

Jag tror att de flesta som har huslån, billån och familj att försörja kan föreställa sig hur det känns att plötsligt stå i en sådan situation och den ångest som det innebar. Jag var då också redan sjukskriven på grund av hur jag mådde efter ett mycket obehagligt och hotfullt möte med två chefer.

Om, som i mitt fall, facket inte tycker avskedandet är sakligt så kan de be arbetsdomstolen ta upp ärendet. Hanteringen från stämning till dess att det blir förhandling kan ta mer än ett år.

Men eftersom avsked har så dramatiska effekter har lagstiftningen gett en möjlighet för arbetstagarens fack att ansöka om att arbetsdomstolen interimistiskt provar den sakliga grunden för det.

Detta är en ovanlig åtgärd men finns till för att förhindra oseriösa arbetsgivare att felaktigt använda sig av avskedandevapnet. Det är alltså ett sådant beslut som jag under sommaren har fått och det innebär att jag nu har fått min anställning tillbaka. Upplands Väsby kommun vill däremot inte att jag ska arbeta för dem, utan jag är arbetsbefriad. Nästa steg är en central förhandling mellan LR och SKL och om man inte når någon förlikning där så tas målet upp i AD senare.

Även om kunniga människor runt om mig sade att utgången var given till min fördel levde jag själv ändå i den verkligheten att jag var avskedad och utan lön. Jag var tvungen att vara beredd på det värsta. Det är svårt att beskriva den lättnad som beskedet innebar för mig och min familj.

Beslutet innebär också en rejäl knäpp på näsan för Upplands Väsby kommun. AD underkänner grundligen Upplands Väsbys agerande. Det i sin tur får mig att verkligen undra över kommunens agerande. Arbetsdomstolens interimistiska beslut visar ju med önskvärd tydlighet att det var kommunen som gjorde fel och inte jag.

Men i Dagens Nyheter gick kommundirektören Björn Eklundh ut och förklarade att han efter ”grundlig utredning” konstaterar att kommunen inte gjort något fel men att jag å min sida ”grovt har åsidosatt min del av anställningsavtalet”. (Av ”respekt” för de inblandades integritet vill han sedan inte kommentera detaljer i ärendet). Hur grundlig kan den utredningen ha varit?

Jag har många frågor kring hur mitt fall har hanterats. Till exempel fick inte medlemmarna i den kommunala styrelse som var ansvarig för den verksamhet som jag arbetade inom, veta skälen till mitt avsked. Detta trots upprepade förfrågningar från oppositionspolitiker i styrelsen. Om styrelsen hade fått information kanske den här fadäsen hade kunnat stoppas i tid? Men istället gömde sig de ansvariga tjänstemännen bakom dimridåer om arbetsrätt och om att ärendet var personligt, detta trots att jag från min sida varit helt öppen med allt som hände.

Dessa tjänstemän har genom sitt agerande åsamkat Upplands Väsby och verksamheten skada genom sitt klumpiga och oetiska agerande. Dessutom får nu kommunen stå för min lön utan att jag utför något arbete. Det är ett meningslöst slöseri med skattemedel. Det har dessutom skapat en ännu större klyfta mellan kommunledningen och de duktiga lärarna och rektorerna i Väsby än vad som fanns redan innan.

Det är för de flesta väldigt uppenbart att min version av verkligheten, som jag redogjorde för i två artiklarDN Kultur, ligger mycket närmare sanningen. Jag blev obekväm för några i den politiska ledningen och för några chefstjänstemän. Man gjorde då som man brukat, men den här gången mot en person som inte reagerade som man var van vid.

Det är också detta som är den egentliga anledningen till att jag var så offentlig med vad som hände. Det fanns i organisationen en stor rädsla. Personer i kommunen berättade för mig när jag började arbeta där att det var personer innan mig som hade fått sparken på konstiga sätt när de ville beskriva konsekvenserna av politiska beslut.

Dessa berättelser gjorde att när jag började bli utsatt för påtryckningar bestämde jag mig för att vara helt offentlig med vad som hände. Och jag såg också, på en advokats inrådan, till att dokumentera några möten. Kommunen visade sig vara minst en så ful spelare som vi misstänkte. Utan den dokumentationen hade jag stått mig slätt när de började pressa mig på allvar. Det är hemskt sorgligt när sådana negativa förutsägelser blir sannspådda.

Det har funnits många tillfällen i den här processen då jag ångrat att jag gjorde som jag gjorde, då jag tvivlade på klokheten i det och då jag förbannade mig själv för att jag är en person som inte kan hålla tyst när människor utnyttjar makt felaktigt. Samtidigt har jag ändå varit stolt över att jag vågade, jag kunde ju faktiskt inte veta hur organisationen skulle reagera.

Idag är jag oerhört lättad och hoppas att det jag har gjort kan göra andra människor inom offentlig verksamhet modigare (och några maktmänniskor lite försiktigare). Vi har en offentlighetslagstiftning som vi ska vara stolta över. Det vore hemskt om den i praktiken inte gjorde någon nytta.

För när sakkunskap tystas inom offentligt finansierad verksamhet av ideologiska skäl eller bara av maktfullkomlighet så är det bara till nackdel för medborgarna. Det leder till sämre vård, sämre skola och sämre verksamhet överlag. Jag har i flera resonemang lyft fram den internationella experten Ray Rist och det han sagt om vad som kännetecknar resultatstyrda organisationer som verkligen når resultat. Det första på hans lista är att de har en låg grad av rädsla och att man välkomnar information om problem.

Låg grad av rädsla mäts inte genom att man skummar igenom floskelfulla broschyrer om medarbetarpolicy eller chefers uttalande i press, utan i om de som kan verksamheten har högt i tak på riktigt och att deras kunskaper verkligen tas till vara. Demokratiska beslut ska naturligtvis alltid genomföras men konsekvenserna av beslut måst lyftas på ett ärligt och öppet sätt, både före och efter att de är tagna.

Jag hoppas att jag genom mitt handlande och genom att jag vågade göra det jag gjorde kan ingjuta mod hos många fler som arbetar i offentligt finansierad verksamhet. Vi behöver det för att kunna möta de utmaningar vi har i vårt gemensamma samhällsbyggande både nu och framöver!

Reagera på inlägget:

Talis: Förhoppningsvis sista spiken i den svenska skolkistan

Den 25 juni, med resultaten från Talis, kom förhoppningsvis den sista spiken i den svenska skolkistan.
Det vill säga den som kanske gör att vi till slut kan få politiker att reagera.

Men detta är bara en i raden av extremt tydliga indikationer på att experimenterandet i den svenska skolan har gett oacceptabla konsekvenser. De signaler vi fått innan har inte lett till en sjukdomsinsikt. Så sent som för några dagar sedan publicerades två debattartiklar i DN om hur bra skolval, vinster och privat läxhjälp är…

Den internationella mätningen av lärares villkor, "Talis", är en mycket bekymmersam läsning. Och återigen en rapport som bekräftar det lärare och andra förgäves har försökt få gehör för under lång tid. Villkoren för svenska lärare och rektorer är inte OK.

Egentligen innehåller inte rapporten något som inte alla redan känner till. Redan Niklas Stenlås rapport "En kår i kläm", Johanna Ringarps avhandling, Johanssons och Nihlfors SNS-rapport, Lewins utredning och Skolverkets analyser med flera rapporter har redan visat det.

Svenska lärare och rektorers arbetsförhållanden är usla. De arbetar mest, de arbetar dessutom mest med fel saker, de får inte vettig utvärdering av det de gör och för lite kompetensutveckling som är bra.

Men nu har Talis också visat det i en internationell jämförelse. Än en gång visar en internationell undersökning hur oerhört viktiga sådana analyser kan vara för att få syn på problem och brister i ett skolsystem. Egentligen skulle jag inte behöva orda så mycket om rapporten. Skolverkets pressmeddelande gör jobbet utmärkt:

  • Fem procent av de svenska lärarna upplever att deras yrke har hög status i samhället. I Finland är motsvarande siffra 59 procent. Genomsnittet i Talis är 31 procent.
  • Bara drygt varannan svensk lärare uppger att de skulle välja att bli lärare igen och det är den lägsta siffran bland alla länder i undersökningen.
  • Svenska lärare får mindre kompetensutveckling och deltar sällan i introduktions- och mentorskapsverksamheter.
  • Ogiltig frånvaro, sen ankomst och hot och glåpord bland elever är vanligare i Sverige. När det gäller ogiltig frånvaro ligger Sverige i topp tätt följt av Finland.
  • I jämförelse med andra lärare i undersökningen uppger svenska lärare att de arbetar fler timmar i veckan och att de ägnar sig åt undervisning i mindre grad och administration i högre grad.
  • Svenska rektorer har lite tid att vara pedagogiska ledare. Svenska rektorer hör till dem som använder mest tid till administration.
  • Sannolikheten är hälften så stor att svenska lärare med lång yrkeserfarenhet arbetar på en skola med hög andel elever från socioekonomiskt mindre gynnade hem.
  • Svenska lärare får i mindre utsträckning återkoppling på sin undervisning. Fler än genomsnittet uppger att de aldrig fått återkoppling.

Jag vill ändå kommentera två bilder och göra en annan kommentar. Det här är naturligtvis en av rapportens mest tragiska bilder:

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

I inget annat land ångrar lärarna i så hög utsträckning sitt yrkesval.

Vad ska man säga?

Och i vårt land finns det ändå politiker och andra som försöker skylla skolkrisen på att lärarna inte gör vad de ska. Det är INTE lärarna som är problemet.

Problemet är att huvudmännen inte gör/gjort vad de ska. Nämligen ge förutsättningar för lärare och rektorer att göra ett bra jobb.

När huvudmännen nu efter 25 år av kommunalt huvudmannaskap och 20 år av friskoleexperiment inte tagit det ansvaret så kan inte staten längre vara avvaktande. Staten kan, för att låna Lewins ord, inte abdikera från sitt ansvar för detta.

En annan bild som jag tycker är viktig är denna:

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det är av denna anledning som jag i föreläsningar, i det arbete i den kommun jag arbetade i och i min senaste bok "Alla i mål" tjatar om några saker – vikten av ge lärare och rektorer rätt förutsättningar och betydelsen av återkoppling och kollegialt lärande.

Det visar sig också i Talis att vi är ovanligt dåliga på det. Svenska rektorer besöker också lektioner i låg omfattning och har inte tid med det pedagogiska ledarskapet.

Den tredje jag vill kommentera är det faktum att Talis bekräftar vad Pisa redan visat. Att svenska rektorer och lärare i mer utsatta skolor har mindre utbildning och mindre erfarenhet. Detta är ett svek mot dessa barn och ett brott mot den grundprincip som svenska skolan bygger på.

Det är också detta som jag och Bo Jansson pekade på i vår debattartikel i Aftonbladet häromdagen. Mängder av svenska skolor är helt enkelt olagliga på grund av huvudmännens agerande eller brist på agerande och fler blir det hela tiden.

Om detta ska kunna förändras finns det bara en väg framåt och det är att staten nu mycket tydligt tar hand om situationen och visar svenska lärare och rektorer att det är de som är de viktiga i skolsystemet.

Det viktiga är inte en imaginär valfrihet, ett marknadssystem, inte friskolornas möjligheter till vinster på offentliga medel, inte skolkonkurrens genom nationella provresultat och pennalistisk inspektionskultur utan kloka genomtänkta system där professionella människor vill och kan arbeta med det viktigaste vi har – det uppväxande släktet.

Lärare och rektorer behöver stabila system där förutom resurser att möta elevers behov, också möjlighet till utveckling och kollegialt lärande är deras rättighet. Där det finns ett regelverk som skyddar professionernas möjligheter till ansvarstagande och ger de utsatta barnen lika bra lärare som de som har det bättre förspänt.

Jag tycker man ska återinföra USK men jag tycker att det är minst lika viktigt med en KKUSK, det vill säga en garanterad rätt och skyldighet att arbeta med kollegial kompetensutveckling för alla lärare i alla skolor.

Det är dags för svenska politiker att se hur verkligheten verkligen ser ut. Men kanske de inte vågar.

Makten och den med den medföljande härligheten är kanske viktigare än barnen och deras möjligheter?

S, Mp, V och Fi: Här har ni vid ett maktskifte en verklig uppgift och möjlighet. Ni skulle kunna bli ihågkomna som de som ställde svensk skola på fötter igen. Men då måste ni faktiskt bli mycket modigare!

(Vad gäller alliansen så får ni ursäkta men efter era partikamraters agerande mot mig i Upplands Väsby har jag inte så mycket hopp om att ni vill veta något om verkligheten. Men ni får gärna bevisa att jag har fel.)

/Per

Ett litet PS:
Jag har ofta funderat över vad som skulle kunna vara anledningen till Finlands fallande resultat i Pisa. Med min rätt begränsade kunskap om finska skolan var det inte lätt att ha någon klok tanke om det, men jag hade en misstanke. För i det jag har sett av finsk skola har jag sett ganska lite av pedagogiskt målinriktat ledarskap bland rektorer och fått intrycket av att fortbildningen av lärare inte är särskilt bra. Det verkar som om Talis ger mig rätt i det.

Det räcker inte med en bra lärarutbildning och hög status. Man måste också ha system för kontinuerlig utveckling av klassrumspraktiken. Här har Finland en del att lära av många andra länder och frågan är om inte en del av det som sker i Sverige kring formativ bedömning, learning studies, matematiklyft med mera är något som Finland faktiskt skulle ha nytta av?

Reagera på inlägget:

Reflektioner kring skoldebatten – och läget med mig

Svensk skola står utan tvekan mitt i en av sina värsta kriser någonsin. Snabbt genomförda och dåligt utredda reformer har skapat en situation där ingen verkar veta hur långt det ska gå innan vi når ett bottenläge. Samtidigt är både skolsystemet och debatten kring skolan så fragmentiserad att man ibland undrar om debattörerna befinner sig i samma land.

I den här situationen har några inlägg den senaste tiden tilldragit sig mitt intresse. Det ena var från Skolverkets förre generaldirektör Per Thullberg som i en skarp kommentar i Göteborgsposten gav sin bild av behovet av ett återförstatligande. Intressantast i artikeln är kanske hans uppmaning till vänstern att inte se så ensidigt på de pedagogiska frågorna.

Han skriver: ”Att förutsättningslöst se över både ansvar, styrning och finansiering av skolan och det fria skolvalet och friskolesystemet vore en av den kommande mandatperiodens viktigaste skolpolitiska initiativ.”

och: ”LR:s, Vänsterpartiets, Socialdemokraternas och flera inom fackföreningsrörelsens krav på att staten ska ta ett ökat ansvar för skolan är en vänsterståndpunkt. Det handlar – precis som kritiken av friskolesystemet och det fria skolvalet – om jämlikhet och rättvisa. Låt oss nu kliva upp från de skyttegravar och rigida ståndpunkter som har präglat denna diskussion i tjugo år. Låt oss i stället ta ett sakligt samtal om hur en tydligare styrning och finansiering av, samt ansvar för, den svenska skolan kan bidra till att stärka likvärdigheten, höja kunskapsresultaten och förbättra läraryrkets status. Det behövs, för det är allvar nu.”

Jag kan inte annat än hålla med. Men – ett återförstatligande är inte det en för enkel lösning? Är det inte bakåtsträvande? På det kan man svara med varför det?

Om man gör något väldigt fel kan det kanske vara bra just att återvända till där man gick vilse, för att sedan ta ut en ny kurs?

Men där kliver Jan Björklund in på arenan och uttalar sig på ett mycket märkligt sätt i DN den 14/6. Han menar att ett förstatligande bara ska gälla de kommunala skolorna. Man kan förstå att han säger så för hur skulle han som en del av alliansen på något sätt kunna röra vid aktiebolagens skolor? Men motiveringarna han anger? ”…kommunerna fungerar inte som huvudmän, men många friskolor har jättehöga resultat” och ”…men kommunerna har ingen utvecklingskraft”.

Alla utvärderingar visar att friskolor inte har bättre resultat om man tar med föräldrabakgrunden i beräkningarna. Det finns många kommuner och kommunala skolor med både höga resultat och utvecklingskraft. Problemet är olikvärdigheten i systemet och till det bidrar friskolorna och skolvalet. Men det kan han inte av både ideologiska och allianstaktiska skäl varken tycka och ännu mindre säga. Man tar sig för pannan.

(Vilket jag för övrigt gör nästan ännu mer av Lena Anderssons krönika i samma tidning. Istället för att se systembrister och fel verkar hon tycka att skolan ska vara frivillig eftersom alla problem bottnar i elevers attityder och ambitioner. Mamma mia!).

Den först nämnde Per Thullberg har gjort mer på sista tiden än skrivit den där artikeln i GP. Hans slutbetänkande "Utvärdera för utveckling – om utvärdering av skolpolitiska reformer" är en svidande vidräkning med svensk skolpolitik.

Han visar i den med all tydlighet hur bedrövligt liten omfattning av svenska skolreformer har varit evidensbaserade. Han skriver: "Sverige saknar vidare en tradition att utvärdera reformer på skolans område, på det sätt vi sett exempel på i vissa andra länder. Så långt bakåt i tiden vi har kunnat överblicka saknas i Sverige exempel på ordentliga reformutvärderingar på skolans område som genomförts på initiativ av regering eller riksdag. De exempel som finns gäller främst utvärderingar som genomförts på initiativ av oberoende forskare. Inte heller för de viktiga reformer som genomförts under de senaste åren, dvs sedan 2007, finns något utvärderingsprogram."

Jag blir i och för sig inte förvånad för det var själva anledningen till min boktitel Barnexperimentet. Man experimenterar, men till skillnad från riktiga vetenskapliga experiment bryr man sig inte om resultatet. Marknadifieringen har till exempel inte någon utredning och ingen statligt finansierad följeforskning. Man kräver av lärare och rektorer att undervisningen ska vara baseras på vetenskap och beprövad erfarenhet men själv bryr man sig inte om konsekvenserna av det man gör med hela skolsystemet.

Thullberg skriver: "Det finns behov av att stärka inslaget av evidens i regeringens och Utbildningsdepartementets arbete med att förbereda och genomföra beslut om reformer på skolans område. Utvärderingen av reformer har då en central roll."

Detta är egentligen en helt enorm skandal och bara den visar behovet av att skapa en ny struktur för svensk skola där beslut bereds och utvärderas på ett helt annat sätt än idag.

För de som undrar vad händer med mig: LR har i dagarna lämnat in en stämningsansökan mot Upplands Väsby kommun. LR vill i den att Arbetsdomstolen interimistiskt ska upphäva beslutet om avsked eftersom det vilar på så svag (läs: obefintlig) grund. Det skulle innebära att jag har lön fram till dess ärendet avgörs i AD. Det vore skönt, men jag vet inte vad sannolikheten är.

LR påpekar också att två av de skäl som kommunen anger som skäl för avsked av mig snarare kan betraktas som ett brottsligt förfarande av kommunen. LR undrar för det första om inte Upplands Väsby kommun, genom att bereda sig tillträde till min outlook-kalender ägnat ”sig åt efterforskning som står i strid med Tryckfrihetsförordningens straffsanktionerade efterforskningsförbud?” Man skriver vidare: ”Upplands Väsby kommuns agerande att lägga en kontakt med en journalist till grund för en negativ arbetsrättslig åtgärd dvs. avskedandet av Per Kornhall torde kunna ses som ett brott mot repressalieförbudet. En myndighet, i detta fall Upplands Väsby kommun, får inte ingripa mot någon som använt sig av sin meddelarfrihet, 3 kap. 4 och 5 §§ Tryckfrihetsförordningen”. Fortsättning följer i AD.

På grund av underlåtenhet från kommunens sida har de heller inte förrän i dagarna skickat ut ett korrekt arbetsgivarintyg och på så sätt gjort att min ansökan till A-kassan har blivit försenad med två veckor. 

/Per

Reagera på inlägget:

Om Pisa – och kort om min situation

Pisa-artikeln i DN idag den 4/6 var väldigt konstigt upplagd och säger nog inte vad den utger sig för att göra. Men den innehåller samtidigt ett par väldigt viktiga poänger.

Det stora felet i artikeln är att den allvarliga signalen i Pisa inte handlar om svenska högpresterande elever utan om de svaga eleverna. Hela DN-artikeln utgick från MVG-elever och intervjuer med sådana. Man använde dessutom de senaste nationella provresultaten som en likare. Men med tanke på att det var första omgången med ett nytt betygssystem och nya kunskapskriterier och med tanke på de nationella provens erkänt svajiga resultat år från år är det ytterst betänkligt att göra så.
 
Men det fanns två saker i artikeln som jag tycker är viktiga. Den ena är att den visar på den monstruösa (ja jag tycker faktiskt det) ökningen av mängden och omfattningen på de nationella proven. Det är väldigt tveksamt varför vi har ett sådant system och vad som egentligen är syftet med det. Vi skulle behöva titta över det systemet ordentligt. Det är uppenbart för vem som helst som ser en kalender över årskurs nio på en skola att det är en ohållbar situation. Lärare ger, rättar och diskuterar prov nästan mer än de undervisar.
 
Den andra saken har med detta att göra. De nationella proven är uppbyggda på ett sådant sätt som gör att de inte är jämförbara från år till år. De har inte den typen av uppgifter som gör att man kan normera resultaten från år till år.
 
Det har däremot Pisa, Timss och andra internationella instrument som är till just för att mäta förändringar från år till år. Det är därför väldigt allvarligt när lärare, som elever berättade i DN, har gett dem Pisa-proven och sagt till dem att de inte är så viktiga.
 
I någon mening är de mycket viktigare än de nationella proven just för att de är våra enda instrument att mäta förändringar över tid. Professor Jan-Eric Gustafsson med flera har många gånger påpekat att vi saknar den typen av nationella trendinstrument. Det har man till exempel i Finland där det nationella testsystemet är just ett trendinstrument som bara tas av ett statistiskt urval av elever.
 
Kort kommentar om min situation:
Många undrar vad som händer. Jag har fått avsked, vilket är den värsta formen av arbetsrättslig åtgärd en arbetsgivare kan vidta. LR, som är mitt fackförbund, och jag är eniga om att man inte har någon grund för detta och kommer att processa om det. Fram till beslut i Arbetsdomstolen är jag utan arbete och utan lön med omedelbar verkan.
 
Jag är väldigt glad för allt det stöd jag har fått från fd. kollegor och vänner i Upplands Väsby där både lärare och föräldrar har engagerat sig mycket i det som jag blir utsatt för. En släkting skrev att jag har gjort namnet Kornhall något att vara stolt över :)
 
Om några dagar kommer nästa bok: Alla i mål – skolutveckling på evidensbaserad grund. En handbok ut från trycket och det ser jag fram emot!

Reagera på inlägget:

Sidor