Annons

Svårt beskriva den lättnad beskedet innebar för mig och min familj

Jag hade egentligen inte tänkt skriva ett blogginlägg om detta. Men jag har förstått att intresset för vad som händer mellan mig och Upplands Väsby kommun är stort och att många vill veta.

Det senaste som har hänt är att arbetsdomstolen (AD) i ett interimistiskt beslut har underkänt Upplands Väsbys skäl för avsked. AD gör detta med besked och säger att de skäl som kommunen angett inte ens räcker för en uppsägning.

Avsked är nämligen något en arbetsgivare bara får ta till om en medarbetare grovt har åsidosatt sina skyldigheter. Till exempel om man uppsåtligen stulit eller misshandlat kollegor. Avsked innebär att arbetstagaren omedelbart blir av med alla rättigheter såsom lön med mera och sker helt utan övergångsperiod. Det innebär att samma dag som Upplands Väsby beslutade om avsked så stod jag utan lön och utan arbete. Eftersom man bara kan få avsked av ytterst grova skäl försvårar det ju också att få jobb igen.

Jag tror att de flesta som har huslån, billån och familj att försörja kan föreställa sig hur det känns att plötsligt stå i en sådan situation och den ångest som det innebar. Jag var då också redan sjukskriven på grund av hur jag mådde efter ett mycket obehagligt och hotfullt möte med två chefer.

Om, som i mitt fall, facket inte tycker avskedandet är sakligt så kan de be arbetsdomstolen ta upp ärendet. Hanteringen från stämning till dess att det blir förhandling kan ta mer än ett år.

Men eftersom avsked har så dramatiska effekter har lagstiftningen gett en möjlighet för arbetstagarens fack att ansöka om att arbetsdomstolen interimistiskt provar den sakliga grunden för det.

Detta är en ovanlig åtgärd men finns till för att förhindra oseriösa arbetsgivare att felaktigt använda sig av avskedandevapnet. Det är alltså ett sådant beslut som jag under sommaren har fått och det innebär att jag nu har fått min anställning tillbaka. Upplands Väsby kommun vill däremot inte att jag ska arbeta för dem, utan jag är arbetsbefriad. Nästa steg är en central förhandling mellan LR och SKL och om man inte når någon förlikning där så tas målet upp i AD senare.

Även om kunniga människor runt om mig sade att utgången var given till min fördel levde jag själv ändå i den verkligheten att jag var avskedad och utan lön. Jag var tvungen att vara beredd på det värsta. Det är svårt att beskriva den lättnad som beskedet innebar för mig och min familj.

Beslutet innebär också en rejäl knäpp på näsan för Upplands Väsby kommun. AD underkänner grundligen Upplands Väsbys agerande. Det i sin tur får mig att verkligen undra över kommunens agerande. Arbetsdomstolens interimistiska beslut visar ju med önskvärd tydlighet att det var kommunen som gjorde fel och inte jag.

Men i Dagens Nyheter gick kommundirektören Björn Eklundh ut och förklarade att han efter ”grundlig utredning” konstaterar att kommunen inte gjort något fel men att jag å min sida ”grovt har åsidosatt min del av anställningsavtalet”. (Av ”respekt” för de inblandades integritet vill han sedan inte kommentera detaljer i ärendet). Hur grundlig kan den utredningen ha varit?

Jag har många frågor kring hur mitt fall har hanterats. Till exempel fick inte medlemmarna i den kommunala styrelse som var ansvarig för den verksamhet som jag arbetade inom, veta skälen till mitt avsked. Detta trots upprepade förfrågningar från oppositionspolitiker i styrelsen. Om styrelsen hade fått information kanske den här fadäsen hade kunnat stoppas i tid? Men istället gömde sig de ansvariga tjänstemännen bakom dimridåer om arbetsrätt och om att ärendet var personligt, detta trots att jag från min sida varit helt öppen med allt som hände.

Dessa tjänstemän har genom sitt agerande åsamkat Upplands Väsby och verksamheten skada genom sitt klumpiga och oetiska agerande. Dessutom får nu kommunen stå för min lön utan att jag utför något arbete. Det är ett meningslöst slöseri med skattemedel. Det har dessutom skapat en ännu större klyfta mellan kommunledningen och de duktiga lärarna och rektorerna i Väsby än vad som fanns redan innan.

Det är för de flesta väldigt uppenbart att min version av verkligheten, som jag redogjorde för i två artiklarDN Kultur, ligger mycket närmare sanningen. Jag blev obekväm för några i den politiska ledningen och för några chefstjänstemän. Man gjorde då som man brukat, men den här gången mot en person som inte reagerade som man var van vid.

Det är också detta som är den egentliga anledningen till att jag var så offentlig med vad som hände. Det fanns i organisationen en stor rädsla. Personer i kommunen berättade för mig när jag började arbeta där att det var personer innan mig som hade fått sparken på konstiga sätt när de ville beskriva konsekvenserna av politiska beslut.

Dessa berättelser gjorde att när jag började bli utsatt för påtryckningar bestämde jag mig för att vara helt offentlig med vad som hände. Och jag såg också, på en advokats inrådan, till att dokumentera några möten. Kommunen visade sig vara minst en så ful spelare som vi misstänkte. Utan den dokumentationen hade jag stått mig slätt när de började pressa mig på allvar. Det är hemskt sorgligt när sådana negativa förutsägelser blir sannspådda.

Det har funnits många tillfällen i den här processen då jag ångrat att jag gjorde som jag gjorde, då jag tvivlade på klokheten i det och då jag förbannade mig själv för att jag är en person som inte kan hålla tyst när människor utnyttjar makt felaktigt. Samtidigt har jag ändå varit stolt över att jag vågade, jag kunde ju faktiskt inte veta hur organisationen skulle reagera.

Idag är jag oerhört lättad och hoppas att det jag har gjort kan göra andra människor inom offentlig verksamhet modigare (och några maktmänniskor lite försiktigare). Vi har en offentlighetslagstiftning som vi ska vara stolta över. Det vore hemskt om den i praktiken inte gjorde någon nytta.

För när sakkunskap tystas inom offentligt finansierad verksamhet av ideologiska skäl eller bara av maktfullkomlighet så är det bara till nackdel för medborgarna. Det leder till sämre vård, sämre skola och sämre verksamhet överlag. Jag har i flera resonemang lyft fram den internationella experten Ray Rist och det han sagt om vad som kännetecknar resultatstyrda organisationer som verkligen når resultat. Det första på hans lista är att de har en låg grad av rädsla och att man välkomnar information om problem.

Låg grad av rädsla mäts inte genom att man skummar igenom floskelfulla broschyrer om medarbetarpolicy eller chefers uttalande i press, utan i om de som kan verksamheten har högt i tak på riktigt och att deras kunskaper verkligen tas till vara. Demokratiska beslut ska naturligtvis alltid genomföras men konsekvenserna av beslut måst lyftas på ett ärligt och öppet sätt, både före och efter att de är tagna.

Jag hoppas att jag genom mitt handlande och genom att jag vågade göra det jag gjorde kan ingjuta mod hos många fler som arbetar i offentligt finansierad verksamhet. Vi behöver det för att kunna möta de utmaningar vi har i vårt gemensamma samhällsbyggande både nu och framöver!

Reagera på inlägget:

Talis: Förhoppningsvis sista spiken i den svenska skolkistan

Den 25 juni, med resultaten från Talis, kom förhoppningsvis den sista spiken i den svenska skolkistan.
Det vill säga den som kanske gör att vi till slut kan få politiker att reagera.

Men detta är bara en i raden av extremt tydliga indikationer på att experimenterandet i den svenska skolan har gett oacceptabla konsekvenser. De signaler vi fått innan har inte lett till en sjukdomsinsikt. Så sent som för några dagar sedan publicerades två debattartiklar i DN om hur bra skolval, vinster och privat läxhjälp är…

Den internationella mätningen av lärares villkor, "Talis", är en mycket bekymmersam läsning. Och återigen en rapport som bekräftar det lärare och andra förgäves har försökt få gehör för under lång tid. Villkoren för svenska lärare och rektorer är inte OK.

Egentligen innehåller inte rapporten något som inte alla redan känner till. Redan Niklas Stenlås rapport "En kår i kläm", Johanna Ringarps avhandling, Johanssons och Nihlfors SNS-rapport, Lewins utredning och Skolverkets analyser med flera rapporter har redan visat det.

Svenska lärare och rektorers arbetsförhållanden är usla. De arbetar mest, de arbetar dessutom mest med fel saker, de får inte vettig utvärdering av det de gör och för lite kompetensutveckling som är bra.

Men nu har Talis också visat det i en internationell jämförelse. Än en gång visar en internationell undersökning hur oerhört viktiga sådana analyser kan vara för att få syn på problem och brister i ett skolsystem. Egentligen skulle jag inte behöva orda så mycket om rapporten. Skolverkets pressmeddelande gör jobbet utmärkt:

  • Fem procent av de svenska lärarna upplever att deras yrke har hög status i samhället. I Finland är motsvarande siffra 59 procent. Genomsnittet i Talis är 31 procent.
  • Bara drygt varannan svensk lärare uppger att de skulle välja att bli lärare igen och det är den lägsta siffran bland alla länder i undersökningen.
  • Svenska lärare får mindre kompetensutveckling och deltar sällan i introduktions- och mentorskapsverksamheter.
  • Ogiltig frånvaro, sen ankomst och hot och glåpord bland elever är vanligare i Sverige. När det gäller ogiltig frånvaro ligger Sverige i topp tätt följt av Finland.
  • I jämförelse med andra lärare i undersökningen uppger svenska lärare att de arbetar fler timmar i veckan och att de ägnar sig åt undervisning i mindre grad och administration i högre grad.
  • Svenska rektorer har lite tid att vara pedagogiska ledare. Svenska rektorer hör till dem som använder mest tid till administration.
  • Sannolikheten är hälften så stor att svenska lärare med lång yrkeserfarenhet arbetar på en skola med hög andel elever från socioekonomiskt mindre gynnade hem.
  • Svenska lärare får i mindre utsträckning återkoppling på sin undervisning. Fler än genomsnittet uppger att de aldrig fått återkoppling.

Jag vill ändå kommentera två bilder och göra en annan kommentar. Det här är naturligtvis en av rapportens mest tragiska bilder:

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

I inget annat land ångrar lärarna i så hög utsträckning sitt yrkesval.

Vad ska man säga?

Och i vårt land finns det ändå politiker och andra som försöker skylla skolkrisen på att lärarna inte gör vad de ska. Det är INTE lärarna som är problemet.

Problemet är att huvudmännen inte gör/gjort vad de ska. Nämligen ge förutsättningar för lärare och rektorer att göra ett bra jobb.

När huvudmännen nu efter 25 år av kommunalt huvudmannaskap och 20 år av friskoleexperiment inte tagit det ansvaret så kan inte staten längre vara avvaktande. Staten kan, för att låna Lewins ord, inte abdikera från sitt ansvar för detta.

En annan bild som jag tycker är viktig är denna:

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det är av denna anledning som jag i föreläsningar, i det arbete i den kommun jag arbetade i och i min senaste bok "Alla i mål" tjatar om några saker – vikten av ge lärare och rektorer rätt förutsättningar och betydelsen av återkoppling och kollegialt lärande.

Det visar sig också i Talis att vi är ovanligt dåliga på det. Svenska rektorer besöker också lektioner i låg omfattning och har inte tid med det pedagogiska ledarskapet.

Den tredje jag vill kommentera är det faktum att Talis bekräftar vad Pisa redan visat. Att svenska rektorer och lärare i mer utsatta skolor har mindre utbildning och mindre erfarenhet. Detta är ett svek mot dessa barn och ett brott mot den grundprincip som svenska skolan bygger på.

Det är också detta som jag och Bo Jansson pekade på i vår debattartikel i Aftonbladet häromdagen. Mängder av svenska skolor är helt enkelt olagliga på grund av huvudmännens agerande eller brist på agerande och fler blir det hela tiden.

Om detta ska kunna förändras finns det bara en väg framåt och det är att staten nu mycket tydligt tar hand om situationen och visar svenska lärare och rektorer att det är de som är de viktiga i skolsystemet.

Det viktiga är inte en imaginär valfrihet, ett marknadssystem, inte friskolornas möjligheter till vinster på offentliga medel, inte skolkonkurrens genom nationella provresultat och pennalistisk inspektionskultur utan kloka genomtänkta system där professionella människor vill och kan arbeta med det viktigaste vi har – det uppväxande släktet.

Lärare och rektorer behöver stabila system där förutom resurser att möta elevers behov, också möjlighet till utveckling och kollegialt lärande är deras rättighet. Där det finns ett regelverk som skyddar professionernas möjligheter till ansvarstagande och ger de utsatta barnen lika bra lärare som de som har det bättre förspänt.

Jag tycker man ska återinföra USK men jag tycker att det är minst lika viktigt med en KKUSK, det vill säga en garanterad rätt och skyldighet att arbeta med kollegial kompetensutveckling för alla lärare i alla skolor.

Det är dags för svenska politiker att se hur verkligheten verkligen ser ut. Men kanske de inte vågar.

Makten och den med den medföljande härligheten är kanske viktigare än barnen och deras möjligheter?

S, Mp, V och Fi: Här har ni vid ett maktskifte en verklig uppgift och möjlighet. Ni skulle kunna bli ihågkomna som de som ställde svensk skola på fötter igen. Men då måste ni faktiskt bli mycket modigare!

(Vad gäller alliansen så får ni ursäkta men efter era partikamraters agerande mot mig i Upplands Väsby har jag inte så mycket hopp om att ni vill veta något om verkligheten. Men ni får gärna bevisa att jag har fel.)

/Per

Ett litet PS:
Jag har ofta funderat över vad som skulle kunna vara anledningen till Finlands fallande resultat i Pisa. Med min rätt begränsade kunskap om finska skolan var det inte lätt att ha någon klok tanke om det, men jag hade en misstanke. För i det jag har sett av finsk skola har jag sett ganska lite av pedagogiskt målinriktat ledarskap bland rektorer och fått intrycket av att fortbildningen av lärare inte är särskilt bra. Det verkar som om Talis ger mig rätt i det.

Det räcker inte med en bra lärarutbildning och hög status. Man måste också ha system för kontinuerlig utveckling av klassrumspraktiken. Här har Finland en del att lära av många andra länder och frågan är om inte en del av det som sker i Sverige kring formativ bedömning, learning studies, matematiklyft med mera är något som Finland faktiskt skulle ha nytta av?

Reagera på inlägget:

Reflektioner kring skoldebatten – och läget med mig

Svensk skola står utan tvekan mitt i en av sina värsta kriser någonsin. Snabbt genomförda och dåligt utredda reformer har skapat en situation där ingen verkar veta hur långt det ska gå innan vi når ett bottenläge. Samtidigt är både skolsystemet och debatten kring skolan så fragmentiserad att man ibland undrar om debattörerna befinner sig i samma land.

I den här situationen har några inlägg den senaste tiden tilldragit sig mitt intresse. Det ena var från Skolverkets förre generaldirektör Per Thullberg som i en skarp kommentar i Göteborgsposten gav sin bild av behovet av ett återförstatligande. Intressantast i artikeln är kanske hans uppmaning till vänstern att inte se så ensidigt på de pedagogiska frågorna.

Han skriver: ”Att förutsättningslöst se över både ansvar, styrning och finansiering av skolan och det fria skolvalet och friskolesystemet vore en av den kommande mandatperiodens viktigaste skolpolitiska initiativ.”

och: ”LR:s, Vänsterpartiets, Socialdemokraternas och flera inom fackföreningsrörelsens krav på att staten ska ta ett ökat ansvar för skolan är en vänsterståndpunkt. Det handlar – precis som kritiken av friskolesystemet och det fria skolvalet – om jämlikhet och rättvisa. Låt oss nu kliva upp från de skyttegravar och rigida ståndpunkter som har präglat denna diskussion i tjugo år. Låt oss i stället ta ett sakligt samtal om hur en tydligare styrning och finansiering av, samt ansvar för, den svenska skolan kan bidra till att stärka likvärdigheten, höja kunskapsresultaten och förbättra läraryrkets status. Det behövs, för det är allvar nu.”

Jag kan inte annat än hålla med. Men – ett återförstatligande är inte det en för enkel lösning? Är det inte bakåtsträvande? På det kan man svara med varför det?

Om man gör något väldigt fel kan det kanske vara bra just att återvända till där man gick vilse, för att sedan ta ut en ny kurs?

Men där kliver Jan Björklund in på arenan och uttalar sig på ett mycket märkligt sätt i DN den 14/6. Han menar att ett förstatligande bara ska gälla de kommunala skolorna. Man kan förstå att han säger så för hur skulle han som en del av alliansen på något sätt kunna röra vid aktiebolagens skolor? Men motiveringarna han anger? ”…kommunerna fungerar inte som huvudmän, men många friskolor har jättehöga resultat” och ”…men kommunerna har ingen utvecklingskraft”.

Alla utvärderingar visar att friskolor inte har bättre resultat om man tar med föräldrabakgrunden i beräkningarna. Det finns många kommuner och kommunala skolor med både höga resultat och utvecklingskraft. Problemet är olikvärdigheten i systemet och till det bidrar friskolorna och skolvalet. Men det kan han inte av både ideologiska och allianstaktiska skäl varken tycka och ännu mindre säga. Man tar sig för pannan.

(Vilket jag för övrigt gör nästan ännu mer av Lena Anderssons krönika i samma tidning. Istället för att se systembrister och fel verkar hon tycka att skolan ska vara frivillig eftersom alla problem bottnar i elevers attityder och ambitioner. Mamma mia!).

Den först nämnde Per Thullberg har gjort mer på sista tiden än skrivit den där artikeln i GP. Hans slutbetänkande "Utvärdera för utveckling – om utvärdering av skolpolitiska reformer" är en svidande vidräkning med svensk skolpolitik.

Han visar i den med all tydlighet hur bedrövligt liten omfattning av svenska skolreformer har varit evidensbaserade. Han skriver: "Sverige saknar vidare en tradition att utvärdera reformer på skolans område, på det sätt vi sett exempel på i vissa andra länder. Så långt bakåt i tiden vi har kunnat överblicka saknas i Sverige exempel på ordentliga reformutvärderingar på skolans område som genomförts på initiativ av regering eller riksdag. De exempel som finns gäller främst utvärderingar som genomförts på initiativ av oberoende forskare. Inte heller för de viktiga reformer som genomförts under de senaste åren, dvs sedan 2007, finns något utvärderingsprogram."

Jag blir i och för sig inte förvånad för det var själva anledningen till min boktitel Barnexperimentet. Man experimenterar, men till skillnad från riktiga vetenskapliga experiment bryr man sig inte om resultatet. Marknadifieringen har till exempel inte någon utredning och ingen statligt finansierad följeforskning. Man kräver av lärare och rektorer att undervisningen ska vara baseras på vetenskap och beprövad erfarenhet men själv bryr man sig inte om konsekvenserna av det man gör med hela skolsystemet.

Thullberg skriver: "Det finns behov av att stärka inslaget av evidens i regeringens och Utbildningsdepartementets arbete med att förbereda och genomföra beslut om reformer på skolans område. Utvärderingen av reformer har då en central roll."

Detta är egentligen en helt enorm skandal och bara den visar behovet av att skapa en ny struktur för svensk skola där beslut bereds och utvärderas på ett helt annat sätt än idag.

För de som undrar vad händer med mig: LR har i dagarna lämnat in en stämningsansökan mot Upplands Väsby kommun. LR vill i den att Arbetsdomstolen interimistiskt ska upphäva beslutet om avsked eftersom det vilar på så svag (läs: obefintlig) grund. Det skulle innebära att jag har lön fram till dess ärendet avgörs i AD. Det vore skönt, men jag vet inte vad sannolikheten är.

LR påpekar också att två av de skäl som kommunen anger som skäl för avsked av mig snarare kan betraktas som ett brottsligt förfarande av kommunen. LR undrar för det första om inte Upplands Väsby kommun, genom att bereda sig tillträde till min outlook-kalender ägnat ”sig åt efterforskning som står i strid med Tryckfrihetsförordningens straffsanktionerade efterforskningsförbud?” Man skriver vidare: ”Upplands Väsby kommuns agerande att lägga en kontakt med en journalist till grund för en negativ arbetsrättslig åtgärd dvs. avskedandet av Per Kornhall torde kunna ses som ett brott mot repressalieförbudet. En myndighet, i detta fall Upplands Väsby kommun, får inte ingripa mot någon som använt sig av sin meddelarfrihet, 3 kap. 4 och 5 §§ Tryckfrihetsförordningen”. Fortsättning följer i AD.

På grund av underlåtenhet från kommunens sida har de heller inte förrän i dagarna skickat ut ett korrekt arbetsgivarintyg och på så sätt gjort att min ansökan till A-kassan har blivit försenad med två veckor. 

/Per

Reagera på inlägget:

Om Pisa – och kort om min situation

Pisa-artikeln i DN idag den 4/6 var väldigt konstigt upplagd och säger nog inte vad den utger sig för att göra. Men den innehåller samtidigt ett par väldigt viktiga poänger.

Det stora felet i artikeln är att den allvarliga signalen i Pisa inte handlar om svenska högpresterande elever utan om de svaga eleverna. Hela DN-artikeln utgick från MVG-elever och intervjuer med sådana. Man använde dessutom de senaste nationella provresultaten som en likare. Men med tanke på att det var första omgången med ett nytt betygssystem och nya kunskapskriterier och med tanke på de nationella provens erkänt svajiga resultat år från år är det ytterst betänkligt att göra så.
 
Men det fanns två saker i artikeln som jag tycker är viktiga. Den ena är att den visar på den monstruösa (ja jag tycker faktiskt det) ökningen av mängden och omfattningen på de nationella proven. Det är väldigt tveksamt varför vi har ett sådant system och vad som egentligen är syftet med det. Vi skulle behöva titta över det systemet ordentligt. Det är uppenbart för vem som helst som ser en kalender över årskurs nio på en skola att det är en ohållbar situation. Lärare ger, rättar och diskuterar prov nästan mer än de undervisar.
 
Den andra saken har med detta att göra. De nationella proven är uppbyggda på ett sådant sätt som gör att de inte är jämförbara från år till år. De har inte den typen av uppgifter som gör att man kan normera resultaten från år till år.
 
Det har däremot Pisa, Timss och andra internationella instrument som är till just för att mäta förändringar från år till år. Det är därför väldigt allvarligt när lärare, som elever berättade i DN, har gett dem Pisa-proven och sagt till dem att de inte är så viktiga.
 
I någon mening är de mycket viktigare än de nationella proven just för att de är våra enda instrument att mäta förändringar över tid. Professor Jan-Eric Gustafsson med flera har många gånger påpekat att vi saknar den typen av nationella trendinstrument. Det har man till exempel i Finland där det nationella testsystemet är just ett trendinstrument som bara tas av ett statistiskt urval av elever.
 
Kort kommentar om min situation:
Många undrar vad som händer. Jag har fått avsked, vilket är den värsta formen av arbetsrättslig åtgärd en arbetsgivare kan vidta. LR, som är mitt fackförbund, och jag är eniga om att man inte har någon grund för detta och kommer att processa om det. Fram till beslut i Arbetsdomstolen är jag utan arbete och utan lön med omedelbar verkan.
 
Jag är väldigt glad för allt det stöd jag har fått från fd. kollegor och vänner i Upplands Väsby där både lärare och föräldrar har engagerat sig mycket i det som jag blir utsatt för. En släkting skrev att jag har gjort namnet Kornhall något att vara stolt över :)
 
Om några dagar kommer nästa bok: Alla i mål – skolutveckling på evidensbaserad grund. En handbok ut från trycket och det ser jag fram emot!

Reagera på inlägget:

En kortversion av forskning om effekter av skolval

Häromdagen gjorde jag en presentation på ett seminarium som var ett samarrangemang mellan Sällskapet riksdagsledamöter och forskare (Rifo) och Kungliga Vetenskapsakademin. Seminariet hade titeln ”Vad säger forskningen om betygen, lärarna och det fria skolvalet?”.

Docent Britt Lindahl, från Högskolan i Kristianstad, presenterade forskning kring lärare, professor Jan-Eric Gustafsson, från Göteborgs universitet, presenterade forskning om betyg och jag presenterade forskning om effekter av skolval. I ett tidigare blogginlägg presenterade jag en lista på sådan forskning. I det här inlägget gör jag en mer utvecklad kortversion av den presentation jag höll på seminariet.

För det första finns det två mycket tydliga slutsatser man kan dra utifrån den forskning som finns på effekter av skolval: Skolval ger inte högre kvalitet. Ökad segregation, särskilt etnisk sådan, är däremot en väl dokumenterad och mycket vanlig effekt.

Det innebär att man kan ha olika modeller för skolval, men man kan inte låtsas som att det inte skulle medföra problem. Nedan följer en rad citat från olika forskningsrapporter från hela världen som ger en snabb överblick över fältet. Vi börjar med den svenske forskarens Nihad Bunars (2010) kommentar:

”Thereby, the impact of a policy of school choice in itself for education at large – that is, irrespective of, for example, housing segregation and immigration – can be expected to increase in the same direction and with the same results as have already been experienced in the USA, UK, New Zealand and Australia.”

Vad är det då Nihad menar? Låt oss börja med Nya Zealand där Waslander & Thrupp redan 1995 skriver:

”Market reforms were thus found to have a differential impact on schools with some working‐class schools entering a spiral of decline while higher socioeconomic status schools were relatively unaffected. … The authors suggest that some state intervention is necessary to moderate the effects of the market.
”

John Hattie (2014) refererar till Fiske & Ladd och skriver:

”Nya Zeeland hade ett skolvalsystem i mer än ett decennium och olikheterna mellan de främsta och de sämsta skolorna ökade dramatiskt. Föräldrar flyttade sina barn från skolor i områden med lägre socioekonomisk status till områden med högre status. Den ”vita flykten” till områden med högre socioekonomisk status lämnade kvar allt större koncentrationer av etniska minoriteter i skolor med lägre socioekonomisk status. Skälen var … att de ”flydde” från skolor med höga proportioner av minoriteter” (Fiske & Ladd, 2000, s. 201).”

Från USA kommer en mängd forskning. Lankford & Wyckoff (2006) skriver:

”Our estimates suggest that the school choices afforded to parents through private school choice and residential location importantly affect the racial segregation of schools. Segregation can result indirectly from school choice decisions reflecting the education and incomes of students’ own parents as well as the non-race attributes of student peers.

Whites confronted with urban public schools with even moderate concentrations of African-Americans or Latinos are much more likely to opt for private schools or choose suburban public schools. When they do choose private schools they choose those with lower concentrations of nonwhites.”

Bifulco & Ladd (2007) konstaterar:

”We find that North Carolina's system of charter schools has increased the racial isolation of both black and white students, and has widened the achievement gap. Moreover, the relatively large negative effects of charter schools on the achievement of black students is driven by students who transfer into charter schools that are more racially isolated than the schools they have left.”

Och Frankenberg m.fl. 2011:

”Our findings suggest that charters currently isolate students by race and class. This analysis of recent data finds that charter schools are more racially isolated than traditional public schools in virtually every state and large metropolitan area in the nation.”

I Chile, som är det enda land i världen som har ett lika extensivt skolvalssystem med elevpeng och vinstintressen tillåtna som Sverige, finns följande forskningsresultat från Thieme & Treviño (2013):

”One of the theories underlying this public policy was that the ability to choose the school would imply a higher level of efficiency in the system, given the greater pressure for quality that would result from this competitive quasimarket for attracting students. The 1980s reform, however, has not fulfilled its promises. Low quality and wide inequalities characterize the school system.
”

Också på närmare håll, i Nederländerna, finns samma erfarenheter som Karsten mfl. (2003) beskriver:

”Ethnic segregation in elementary schools has been a general phenomenon in the Netherlands for more than 15 years. It is caused mainly by a combination of residential segregation, and, as our study proves, of parental choice and the gate-keeping practices of school principals. The sensitivity of the subject, in which freedom of choice plays an essential role, was too great for this (Louis & Van Velzen, 1991; Vermeulen, 2001). In fact, one may speak of irreconcilable differences between civil liberties in making residential and educational choices and the desire to combat the erosion of the cohesion of Dutch society.
”

Det kommer allt mer signaler om detta från Sverige. Den svenske forskaren Jenny Kalstenius (2011) skriver i sin avhandling:

”Detta innebär sammanslaget att valfriheten kan antas resultera i en högre grad av integration för enskilda individer som använder sig av det fria skolvalet som en strategi för att ta sig runt de hinder som boendesegregationen innebär för dem i deras vardag, men att det fria skolvalet riskerar öka segregationen på skolnivå på så vis att resursstarka och studiemotiverade elever söker sig bort från skolor med låg status.”

Anders Trumberg (2011) har studerat skolvalets effekter i Örebro och kommer fram till:

”Studien visar vidare att det blir problem när en skolas upptagningsområde är delat, dvs. då eleverna i upptagningsområdet har olika etnisk och social sammansättning, och där skolan ligger i den resurssvaga delen av upptagningsområdet. Ett undvikande beteende kan ses hos familjer med resurser att välja andra skolor, där främst elever med svensk bakgrund väljer andra skolor. Det finns därför fog för att se det som händer i dessa områden som en »White flight«-problematik. Skolan som mötesplats mellan majoritets- och minoritetsbefolkning har på dessa platser slutat att fungera.”

Bo Malmberg och hans forskningsgrupp har också påvisat samma tydliga mönster som till exempel i Andersson m.fl. (2010):

”Building on Schelling's model for residential segregation, we argue that establishment of a visible minority has triggered a process of school segregation that in some respects can be compared with the developments in the United States.”

Det är inte lätt att hitta artiklar som inte visar segregation som effekt av skolval. En av de få är den inte vetenskaplig publicerade artikeln av Gabriel Sahlgren som är verksam på en tankesmedja i London som verkat för vinster inom välfärdsområdet. Han skriver:

”Sammantaget står det alltså inte alls klart att skolval inom ramen för ett offentligt finansierat skolsystem har en nettoeffekt på segregationen efter att flyttningsmönster tas i beaktning.
”

Han är ganska ensam i denna analys och motsägs kraftfullt av till exempel OECDs analyser. Musset (2012) skriver till exempel för OECD:

”60 ….The conclusion is that there are no differences in overall performance in relation to the extent of private schooling within a country. 

89. Table 6 summarises studies from around the world that show that increased parental choice leads to more segregated schools than would otherwise be the case. … Therefore, the introduction of school choice mechanisms can lead to segregation across schools and to more disadvantages for those who are worse off.

118. School choice therefore requires some balance to ensure that all parents and families are able to exercise it and benefit from it, especially disadvantaged parents, who are the ones who exercise it the least. I… Also, parents do not necessarily base their decisions on academic aspects but primarily on other factors, such as proximity, peer socio-economic status, the school‟s facilities, etc. As a consequence, schools become more and more segregated, and experts put into evidence “native flight” and “white flight” from certain schools.”

Skolverket (2013) skriver också utifrån svenska data i sin lägesbedömning:

”Skolvalsreformen har med stor sannolikhet bidragit till att skillnaderna mellan skolor har ökat. Skolverket ser det fria skolvalet och skolmarknaden som ett genuint dilemma. De ökade skillnaderna i skolors resultat kräver kraftfulla åtgärder på nationell och kommunal nivå för att upprätthålla likvärdigheten i skolsystemet.”

Jag avslutade min presentation med följande punkter:

1. Segregation är en väl känd och väl dokumenterad effekt av skolval

2. Man kan ha skolval, men man kan inte låtsas som att det inte medför problem

3. Utan kompensation skapas segregation, inte minst på etnisk grund

4. Radikala reformer kan få helt oönskade effekter

5. Många effekter av det svenska systemet är inte undersökta

Per Thullberg (2014) skriver följande i den utredning han presenterade i våras:

”Sverige saknar vidare en tradition att utvärdera reformer på skolans område, på det sätt vi sett exempel på i vissa andra länder. Så långt bakåt i tiden vi har kunnat överblicka saknas i Sverige exempel på ordentliga reformutvärderingar på skolans område som genomförts på initiativ av regering eller riksdag. De exempel som finns gäller främst utvärderingar som genomförts på initiativ av oberoende forskare.”

Det är nu alldeles uppenbart att det svenska extrema skolsystemet med fritt skolval OCH skolpeng OCH nästan fri etableringsrätt OCH tillåtna vinster ger samma effekter som man har sett i andra länder med ofta mindre radikala skolvalsreformer. Detta måste vara en del av diskussionen kring skolan, och dessa effekter måste utvärderas och motverkas.

Om man på ett grafiskt sätt vill se hur den svenska skolan slits isär så ska man igen ta sig en titt på de bilder jag publicerade i ett tidigare inlägg och också visade på seminariet. Den första bilden visar den dramatiska ökningen av skolor där fler än 20 procent inte blir godkända. Den andra visar vilka socioekonomiska grupper som friskolorna attraherar och den tredje den effekt som detta har på skolornas resultat. När man ser de här bilderna ska man komma ihåg att den segregerande kraften inte bara sker till friskolor utan i lika hög grad är verksam mellan kommunala skolor. Så det vi ser i bilderna är troligen en underskattning av den verkliga segregationen.

Ökningen av skolor med fler än 20 procent obehöriga till gymnasiet från årskurs nio (källa: Skolverket (2012)):

Den andra visar hur friskolor attraherar mer socioekonomiskt starka föräldrars barn:

Den sista bilden visar hur det faktum att de bättre utbildades barn samlas i friskolorna påverkar deras resultat. Den här bilden visar alltså inte att friskolor är bättre utan bara att de samlar på sig barn med bättre utgångspunkt. De blå prickarna är kommunala skolor och de gröna fristående. Den vågräta skalan är meritpoäng och den vertikala ointressant för det syfte jag använder bilden (källa: Skolverket):

Referenser:

  • Allodi, Mara (2013) Simple-minded Accountability measures Create Failing Schools in Disadvantaged Contexts: a cas study of a Swedish junior high school. Policy futures in Education. Vol. 11 No. 4. 331-363
  • Andersson et al. (2010) Ethnic segregation and performance inequality in the Swedish school system: a regional perspective.Environment and Planning A 2010, volume 42, pages 2674-2686
  • Bifulco & Ladd (2007) School choice, racial segregation, and test-score gaps: Evidence from North Carolina's charter school program. Journal of Policy Analysis and Management. Vol. 26:1
  • Frankenberg et al. (2011). Choice without equity: Charter school segregation. Education Policy Analysis Archives Vol 19 No1 2
  • Hattie, J (2014) Synligt lärande - en syntes. Natur & Kultur
  • Kallstenius, J. 2010. De mångkulturella innerstadsskolorna Om skolval, segregation och utbildningsstrategier i Stockholm. Acta Universitatis Stockholiensis. Stockholm Studies in Sociology New series 49
  • Karsten, S mfl.  (2003) School Choice and Ethnic Segregation. Educational Policy 2003 17: 452
  • Lundahl & Olson. 2013. Democracy lessons in market-oriented schools: The case of Swedish upper secondary education. Education, Citizenship and Social Justice. 8:201–213
  • Lankford & Wyckoff (2006) The Effect of School Choice and Residential Location on the Racial Segregation of Students. Improving School Accountability. Vol.14, Advances in Applied Microeconomics pp.185–239
  • Musset, P. (2012), School Choice and Equity: Current Policies in OECD Countries and a Literature Review, OECD Education Working Papers, No. 66, OECD Publishing. http://dx.doi.org/10.1787/5k9fq23507vc-en
  • OECD (2013) PISA2012 Results in Focus: What 15-year-olds know and what they can do with what they know. OECD Publishing. Paris
  • Skolverket (2012a) Likvärdig utbildning i svensk grundskola? En kvantitativ analys av likvärdighet över tid. Rapport 374
  • Skolverket (2012b) En bild av skolmarknaden Syntes av Skolverkets skolmarknadsprojekt. Skolverkets aktuella analyser 2012
  • Trumberg Anders (2011): Den delade skolan. Segregationsprocesser i det svenska skolsystemet [Divided schools. Processes of segregation in the Swedish school system], Örebro studies in Human Geography 6, 325pp
  • Vlachos, Jonas (2014). Var finns friskolorna? Bloggen: Ekonomistas, nationalekonomer om samhället, politiken och vetenskapen. http://ekonomistas.se/2014/03/14/var-finns-friskolorna/ 140322
  • Waslander & Thrupp (1995). Choice, competition and segregation: an empirical analysis of a New Zealand secondary school market, 1990‐93. Journal of Education Policy. Vol. 10, Iss. 1
  • Östh et al. (2012) School Choice and Increasing Performance Difference: A Counterfactual Approach. Urban Stud 2013 50: 407
Reagera på inlägget:

Sidor