Annons

Skola på (o-)vetenskaplig och (o-)beprövad grund?

I min bok Barnexperimentet skriver jag på sidan 42-43: ”Hur kan man vara så styv i korken att man tror sig veta vad som ska bli bra för 1000 eller 100 000 barn och genomföra genomgripande förändringar i ett skolsystem utan att ha några påtagliga bevis för att det man gör kommer att fungera och sedan inte utvärdera det man gjort?”

Det är inte riktigt bra skrivet. Det borde ha stått 1 000 000 barn för det är ju faktiskt så många som finns i systemet hela tiden.

Nu tillsätter Björklund en utredning som ska titta på ordningen i skolan och det efter att i 8 år regerat med det som huvudfråga. Tomas Tobé (M) gick i tidningen ETC ut och pratade om att Moderaterna haft kunskaper i fokus i sitt skolarbete samtidigt som PISA 2012 visar att det svenska fria fallet inom just kunskaper fortsätter. Men i sitt förnekande av verkligheten och sitt eget ansvar verkar de vandra i en god svensk tradition.

Den sista tiden har det, förutom Leif Lewins kommunaliseringsutredning, tillkommit ytterligare två rapporter som styrker det jag skrev i min bok. Den ena är SNS-rapporten ”Likvärdig kunskapsbedömning i och av den svenska skolan – problem och möjligheter”.

I inledningen beskrivs kortfattat de ideologiskt motiverade förändringar som skedde i den svenska skolan under 1990-talet och sedan kommenteras de senaste reformerna med det något lakoniska ”För flera av dessa åtgärder saknas dock forskningsunderlag som ger grund för att förvänta sig positiva effekter på elevernas resultat. Det är också osäkert i vilken utsträckning det finns information som gör det möjligt att utvärdera effekterna av de vidtagna åtgärderna”. Rapporten är annars en väldigt bra genomgång av bristerna i det svenska uppföljningssystemet och innehåller kloka förslag om hur uppföljningen av den svenska skolan skulle kunna göras bättre och bredare. Men det slående med rapporten är något som saknas i den, nämligen huvudmannanivån.

Det finns nämligen en helt obesvarad fråga i det svenska skolsystemet: Vilket incitament har en huvudman eller skola att upprätthålla en likvärdig betygssättning? Svaret är inget, eftersom nationella prov och betyg är det främsta konkurrensmedlet och varje elev som kan lockas med ett bara lite friserat betygssnitt är värd 70 000 kronor.

Den andra rapporten är den mycket läsvärda ”Utvärdera för utveckling – om utvärdering av skolpolitiska reformer” som är slutbetänkandet från Per Thullbergs utredning om skolreformers effekter. Man skriver: ”… skolpolitiska reformer skulle vinna på att beslutas efter mer noggrann prövning” (s.15), ”Sverige saknar vidare en tradition att utvärdera reformer på skolans område” (s.15), ”Inte heller för de reformer som genomförts de senaste åren, finns något utvärderingsprogram…” (s15).

Detta trots att regeringen själva skrivit in i skollagen att ”Utbildningen ska vila på vetenskap och beprövad erfarenhet”. Det som ska gälla för skolor gäller inte regeringen själv kan vi konstatera. Men utredningen konstaterar också att detta uppmärksammades redan på 1970-talet så Urban Dahlöf skrev: ”Systematiska uppföljningar som syftar till att följa upp och utvärdera skolreformer lyser ännu med sin frånvaro. Det går i dagens läge inte att få en samlad bild av läget vare sig på kunskapssidan eller i andra avseenden.” (s.82). Blir man inte nästan lite uppgiven av att läsa sådant?

Är det konstigt att jag kallade en av avdelningarna i min bok för vanmakt just på grund av det huvudlösa, outredda och o-utvärderade sätt som svensk skolpolitik bedrivits? Nu har jag dessutom en statlig utredning som håller med mig om precis som en som håller med mig om att kommunaliseringen var ett misslyckande.

När vågar man tillsätta en riktig och bred utredning av skolmarknaden, av elevpengssystemet, den fria etableringsrätten och det sk. fria skolvalets effekter på skolsystemet? För det måste vara det som det handlar om. Man vill inte bli upptäckt.

Mitt i detta spottar nu politikerna inför stundande val ur sig det ena efter det andra av vallöften som är svåra att förstå vad de ska leda till eller ens hur de ska kunna genomföras. Genomgående för alla förslag är att de inte på något vis rör vid grundläggande resursfrågor, vid hur likvärdighet ska uppnås mellan skolor, hur vi ska komma åt segregeringen, de generella lärarlönerna eller den kommande lärarbristen.

Jag tycker att det är på gränsen till stötande.

Läget är skarpt. PISA 2012 innehåller siffror som skulle få vilket annat land som helst att reagera mycket, mycket kraftigare än vad Sverige nu gör. Men här är politiker fastlåsta vid ideologiskt motiverade val, vid sina egna dåliga (och outvärderade) reformer sedan decennier tillbaka. Reformer som införs på ett sätt som är raka motsatsen mot den vetenskaplighet och beprövade erfarenhet som man samtidigt menar ska gälla i skolan.

Det finns all anledning för politiker att backa, att säga förlåt, att säga ”nu tar vi ett omtag”. Det finns nu mer än tillräckligt mycket information, forskning och rapporter för att en opolitisk skolkommission skulle kunna leverera en analys och inleda en diskussion om svensk skolas framtid. En kommission som skulle kunna ge vägledning till en politik som utan tvekan helt har gått vilse i det dåligt hopsydda och smått kaotiska lapptäcke som svensk skola tenderar att bli på systemnivå.

I ett sådant arbete är det mer än hög tid att lyssna på lärare och skolledare. De som faktiskt vet vad som händer i skolorna och som trots systemet gör ett fantastiskt arbete i de flesta fall.

Reagera på inlägget:

Kommentar till OECD-analysen: Länder som har höga resultat har gjort ett val

Presskonferensen med Andreas Schleicher från OECD den 18 februari var väldigt intressant för den som lyssnade noga på vad han sade. Det intressanta var att han berättade mer än vad som står i den rapport som samtidigt släpptes.

I korthet sade han följande: Det går inte att hitta ett samband mellan skolresultat och resurser generellt, men det spelar stor roll hur resurserna används.

Han pekade sedan på ett antal skillnader mellan Sverige och några länder. Det han fokuserade på var betydelsen av höga lärarlöner, av att satsa på att lärare har tid att förbereda lektioner och tid att samarbeta kring att utveckla undervisning och att inte hålla på med en massa andra saker. Han pekade också på hur lärarkåren i högpresterande länder själva utvecklat sin undervisning och sågade några av de myter vi i Sverige har av undervisning i Asien.

Björklund menade i sin kommentar att Schleicher hade visat att Sverige i huvudsak var inne på rätt väg. Riktigt vad han avsåg då vet jag inte. Troligen karriärtjänsterna.

Annars är det nämligen ett par saker där Sverige inte alls är på rätt väg.

Andreas Schleicher var väldigt tydlig med att ansvarsutkrävande (accountability) och choice (skolval) system inte leder till goda resultat. Och att de länder som har sådana system och ändå bra resultat då har många system som stödjer och hjälper till med utveckling i och av skolor.

En sak som var väldigt tydlig och som borde stämma till eftertanke både bland socialdemokrater och bland lärarfacken är att han tydligt visade att några av de länder som har höga resultat har gjort ett val. De har satsat på lärarna, på att minska deras undervisningstid, öka förberedelsetid och kollegialt lärande, men då också ökat klasstorlekarna!

Det finns nämligen ingen möjlighet att vi kan ha råd med att både höja lärarlöner, minskad tjänstgöring i klass OCH samtidigt minska klasserna. (Detta är inte samma sak som att man inte kan ha ett regelverk för högsta klasstorlek etc. för olika åldrar).

Vi behöver ett stabilare och likvärdigt statligt finansieringssystem och vi behöver tydligare regler för lärares tjänstgöring och möjligheter till samarbete och höja deras löner för att locka fler till yrket.

Det är där reformer och arbete ska till.

Reagera på inlägget:

Skolan kan inte vara en arena för pajkastning och positionering längre

Jag har nu läst Lewins utredning om kommunaliseringen och här är några reflektioner:

  1. Utredningen innebär en enorm upprättelse för de lärare som innan och efter reformen hävdade och har hävdat att den var ett misslyckande. Det är bara så sorgligt att det skulle ta tjugo år innan detta sker.
     
  2. En av de bästa sakerna är dess oerhörda tydlighet att skolreformer framåt måste bygga på och ske i samverkan med lärarna. I slutet skriver Levin följande (s. 322): "Även om en tidigare generations politiker misstrodde lärarna är det förödande för skolverksamheten att nonchalera dem. Utmaningen är i stället att visa förtroende för lärarna, även om många politiker tycker att lärarna kan ha en felaktig inställning i vissa frågor (som till exempel en preferens för ensamarbete). Ingenting synes i dag angelägnare än att återskapa förtroendet för lärarna. Liksom i Finland bör arbetsgivaren med Pasi Sahlbergs ord ”lyssna till lärarna” som ett första steg mot ”en kultur av tillit”. Så återupprättas lärarnas anseende, så återfår de arbetsglädjen, så blir skolan bättre."
     
  3. Men det finns också en viktig udd mot lärarkåren. Om lärarkåren ska få tillbaka sitt anseende måste den också ta sin professionalitet och sin yrkesutveckling på allvar. Lewin ställer sig också, precis som jag i min bok Barnexperimentet, väldigt frågande till att lärarkåren är uppdelad på två organisationer som inte kan låta bli att gnabba och positionera sig i förhållande till varandra. Det är bara arbetsgivarna som vinner på det.
     
  4. Det är nu väldigt uppenbart att det snabbt också behöver tillsättas en utredning om effekterna av marknadifieringen. Lewin nämner bara i förbigående de andra stora reformerna som följde på kommunaliseringen, men det är inte konstigt, det ingick inte i hans uppdrag att göra det. Men när nu det ena som många skolmänniskor lyft som ett problem visat sig vara ett misslyckande måste man lyssna på skolornas professioner också i den frågan!
     
  5. Det finns några saker som jag störde mig på i utredningen. Dels beskrivningen av John Hatties forskning som jag tycker var väldigt ytlig. Det fanns också tecken på slarv där man inte kunde förkorta IUP på rätt sätt. Sådant som en skolmänniska skulle se direkt vid en genomläsning. Den var generellt lite väl pratig för den vatenskaplighet den ville göra anspråk på.
     
  6. Men min största invändning är nog mot hans beskrivning av LPO 94 som han säger var en bra reform och läroplan, men som inte implementerades ordentligt. Detta har jag hört i många kretsar framförallt bland universitetspedagoger. Jag tror inte på det. Jag tror LPO94 var ett feltänk. I den reformen lämnades undervisningen som ett tomt blad som lärarna skulle fylla i. Lärarna skulle både bestämma vad och hur (men samtidigt kom reformen, och kommunaliseringen till, för att man ville se till att lärarna undervisade på ”rätt” sätt, något Lewin är tydlig med). Jag menar att det är ett feltänk. Lärares profession är inte vad man ska undervisa. Där måste avnämare och samhället ha en åsikt. Men det ingen ska lägga sig i det är hur man undervisar - det är det som är kårens unika kunskap.
     
  7. Men vad ska hända nu? Hur kommer utredningens resultat att tas tillvara? Lägg märke till att den bara fick i uppdrag att utvärdera. Det fanns inget uppdrag i den att föreslå något. Jag skulle vilja föreslå följande fortsättning:
    1. Tillsätt en utredning om skolmarknadens effekter.
    2. Tillsätt en svensk skolkommission som nu får titta på alla de rapporter vi fått in.

När ett land, så som Sverige, har sjunkit från en topposition i världen i både resultat och likvärdighet och resultaten är i botten, drabbar det de svaga elverna mest, och likvärdigheten går åt skogen. Då är det dags att inse att man måste tänka till och inse att det kommer att kosta både arbete och pengar för att återställa skolans anseende och funktion i samhället. Detta kan inte vara en arena för pajkastning och positionering längre.

/Per

Reagera på inlägget:

Ett ganska kort blogginlägg om styrkedjan i den svenska skolan

Det finns fyra rapporter som jag tycker att alla som är intresserade av (och som uttalar sig om) hur svensk skola ska styras bör läsa.

Den första är Skolverkets Kommunalt huvudmannaskap i praktiken. Den visar hur slumpmässigt, oreflekterat och okunnigt skolan hanteras i de kommuner som man studerade. Rapporten fick kritik internt på Skolverket och man var väldigt försiktig med den eftersom den var en kvalitativ studie av endast ett fåtal kommuner. Man var väldigt rädd för den kritik man skulle kunna få på grund av att urvalet var så litet. 

Efter den har det kommit tre rapporter till med betydligt större antal kommuner och som på alla punkter bekräftar det mest anmärkningsvärda i rapporten.

Det är i ordningsföljd Ernst & Youngs rapport Hur styr vi bort från dyrt och dåligt? om hur kommuner hanterar mål och resultatstyrningen och dess ekonomiska konsekvenser.

Sedan kom SNS rapport Rektor - en stark länk i styrningen av skolan om rektorernas förhållande till nämnder och styrelser.

Och sist kom nu i dagarna Skolinspektionens rapport Segregation i skolan om huruvida kommunerna de studerat bryr sig om skolors resultat när man fördelar resurser och huruvida de försöker bryta segregationens negativa effekter.

Läser man dessa fyra högkvalitativa rapporter får man en tydlig bild av ett av svensk skolas största problem. Alldeles för få kommuner bryr sig om skolresultat och alldeles för få försöker uppfylla skollagens krav på likvärdig utbildning och att alla barn ska få samma möjligheter oberoende av bakgrund.

Det framgår också att det finns en oerhörd brist på kompetens och förståelse för hur skolsystemet är tänkt att fungera, hur mål och resultatstyrning fungerar, liksom kunskap om det statliga uppdrag de har. Det finns också ett stort glapp i förtroende mellan rektorer och deras styrelser/nämnder och i de kommunala beslutsleden.

Detta 20 år efter att kommunerna fick förtroendet från staten.

Det skulle förvåna mig om Leif Levins utredning om kommunaliseringen, som presenteras den 10/2, kommer att innehålla annat än en ganska stark kritik över hur stat och kommuner tillsammans har hanterat den svenska skolan och dess professionella.

/Per

Reagera på inlägget:

Nej jag tycker inte regeringens initiativ är en skolkommission.

Att ge OECD i uppdrag att granska svensk skola tycker jag är en bra idé och ett självklart initiativ i det läge vi är i.

Men det finns en oklarhet i regeringens beskrivning och det är om det ska vara något annat än en vanlig landsrapport från OECD. Vissa uttryck i beskrivningen och i Björklunds presskonferens tyder på det. Om man till OECDs grupp knyter några internationella och duktiga skolforskare kan granskningen bli ännu värdefullare för Sverige. 

Ärligt talat är jag inte säker på att det ens var regeringens idé. Jag kan mycket väl tänka mig att Andreas Schleicher från OECD ringde upp Björklund dagen efter att resultaten var klara och frågade om Sverige ville ha hjälp. Ett sådant dramatiskt fall som det Sverige har gjort har aldrig skett i PISAs historia och vi har definitivt omvärldens ögon på oss.

Men en skolkommission är det inte.

Att kalla det för det är antagligen ett sätt att försöka få tyst på den opinion som finns för det jag skulle kalla en riktig sådan. Istället för att försöka hitta en nationell samling och försöka hitta utveckling och analys i Sverige försöker man parkera frågan utomlands. Detta trots att vi har en mängd svenska rapporter och forskning som skulle kunna leda en svensk kommission ganska långt.
 
Jag tror de flesta som pratat om en skolkommission menar något som ska ske i Sverige med svenska forskare och skolans intressenter inblandade. I en sådan ”riktig” skolkommissions arbete vore de naturligt att söka hjälp från till exempel OECD men också andra internationella skolforskare och från länder som har förändrat sina skolsystem till det bättre. Men det är viktigt för alla inblandade att lite tydligare definiera vad det egentligen är man vill ha.
 
Problemet är att man återigen inte tar med de viktigaste parterna i en diskussion om skolan nämligen lärarna och rektorerna. De som dagligen arbetar i den svenska skolan. Jag skulle rekommendera de som vill ha en verklig skolkommission att fortsätta arbeta för detta. Men uppenbarligen är inte politiken där att man inser hur allvarligt läget faktiskt är och är beredda att erkänna det.
 
Det finns bara två länder som har fler lågpresterande elever i alla tre områden som PISA består av och det är Chile och Mexico (som av en händelse är Chile det andra landet i världen som har den typ av skolmarknad som vi har). Om man inte inser hur allvarligt det är för ett land som för tjugo år sedan var ett mönster av likvärdighet så vet jag inte riktigt vad som ska till.
 
Utspelet om ett utbildningsvetenskapligt råd tycker jag är utmärkt liksom mer pengar och uppdrag kring forskning i skolan. Men jag kan också bli orolig över den ökande plottrigheten i skolsystemet.

Vart tar Skolverkets utvecklings- utvärderings- och forskningsspridningsuppdrag vägen i alla institut och råd? Hur är Skolverkets och Skolinspektionens roller egentligen och leder systemet till verklig förändring? Svensk skola behöver en systemöversyn och en helhetsvision som en skolkommission med ett uppdrag att säkerställa likvärdigheten skulle kunna ta fram.

Alltså: Jag upprepar mitt krav på en verklig skolkommission som kan mobilisera Sverige till hårt arbete med att återställa likvärdigheten i skolsystemet, men välkomnar naturligtvis OECDs studie och analys! 

Reagera på inlägget:

Sidor

Annons
Annons
Annons