Annons

Vad är en skicklig lärare?

Min bok "Förstelärare" kom ut för snart ett halvår sedan och handlar framförallt om hur man kan gestalta försteläraruppdraget för att skapa skolutveckling men innehåller också en bakgrund till karriärtjänstreformen och en analys av vad jag tycker är problemen med den. Min huvudsakliga kritik handlar om att kraven för att få en förstelärartjänst var så vacklande mellan belöning och verklig karriär. Jag hade så gärna sett att man hade läst och funderat mer på det som bland annat OECD har skrivit om när det gäller behoven av en verklig karriärstruktur i Sverige. En som bygger på mer än godtycke från de närmaste cheferna (som OECD skrev 2011).

Därför var jag lite orolig över hur den nuvarande regeringen skulle hantera sin lönereform för lärare. Skulle det bli mer av samma sak? Medierapporteringen antydde att det skulle bli så. Särskilt skickliga lärare skulle återigen belönas. Det är väldigt problematiskt, för det är nämligen oerhört svårt att fastställa vem som är skicklig. Och frågan är om det gör någon nytta att försöka.

Jag bad därför om att få se det nya förslaget som nu är ute på remiss och jag blev positivt överraskad. Regeringen skriver:
Läraren, förskolläraren eller fritidspedagogen ska ha visat intresse för och god förmåga till att utveckla undervisningen på egen hand och tillsammans med kolleger och därigenom förbättrat elevernas studieresultat eller måluppfyllelsen i förskolan.

Detta ska ha skett genom att läraren, förskolläraren eller fritidspedagogen har:

- tagit särskilt ansvar för att utveckla undervisningen genom kollegialt lärande i former som vilar på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet,

- med stöd av formell utbildning på avancerad nivå utöver lärarexamen eller förskollärarexamen förbättrat undervisningens innehåll, metoder och arbetssätt,

- tagit särskilt ansvar för att stödja lärar- eller förskollärarstudenter och kollegor som är nya i yrket eller tagit särskilt ansvar för att utveckla ämnen eller ämnesövergripande områden, eller

-tagit särskilt ansvar för särskilt komplicerade undervisnings- situationer.

Jag är väldigt glad att löneförhöjningen ska bygga på kriterier som man faktiskt i någon mening observera, mer objektivt bedöma och argumentera kring (jag repeterar):

- att man har tagit ansvar för kollegialt lärande
- att man har någon utbildning
- att man har handlett nya lärare eller utvecklat undervisning
- eller hanterat komplicerade undervisningssituationer.
 
Det här är ett steg fram emot ett karriärsystem för svenska lärare som verkligen kan fungera och som ger lite ledning till arbetet lokalt. Det krävs mer än såhär. Nu behöver förstelärarreformen harmoniseras med detta och ett enhetligt system skapas. Gärna med en tydligare vision och ännu mer konkretisering; men detta är verkligen mycket bättre än förstelärarreformens skrivning!
 
Sedan återstår naturligtvis det allra viktigaste. Att få de här reformerna att fungera i ett permanent tillstånd på arbetsmarknaden – inte som extra pengar i en osäker statsbudget. Vi behöver precis som OECD skriver en långsiktig strategi för lärar- och skolledarprofessionerna.
 
Källor: 
 
OECD (2011) OECD Reviews of Evaluation and Assessment in Education, SWEDEN.
 
OECD (2015) Improving Schools in Sweden: An OECD Perspective
 
Utbildningsdepartementet (2015) Statsbidrag för höjda löner till lärare och vissa andra personalkategorier. U2015/05040/UH.
 

Reagera på inlägget:

Svenskt näringslivs inlägg är osmakligt

Dådet i Trollhättan lämnar ingen oberörd. Inte minst är de som offrade sina liv för att försöka stoppa ogärningsmannen värda all vår respekt. Det är bland det mest hedervärda någon gjort på väldigt länge i Sverige. Helt enkelt fantastiskt. Jag hoppas deras familjer får allt stöd och att de förstår och får reda på hur mycket vi andra respekterar och värdesätter vad dessa hjältar gjorde.

Man kan inte prata om det som hände i Trollhättan utan att se att det är en konsekvens av ett samhälle som glider isär. Det är ingen tvekan om att skolan i Sverige allt mindre är en mötesplats för människor som kommer från olika bakgrunder och att olikvärdigheten mellan skolor minskar. Detta gäller i hög grad också Trollhättan och skolan Kronan. På högstadiet där hade förra året 93 % av eleverna utländsk bakgrund och 15 % av föräldrarna hade eftergymnasial utbildning. 52 % av niorna nådde i våras gymnasiebehörighet till ett nationellt program och 30 % av dem blev godkända i alla ämnen. Det är en skola som många i Sverige: Övergiven av svenska barn, av våra utbildade lärare och av samhället.

Ett obehagligt sammanträffande var att bara några dagar innan dådet gick Timbro ut i en debattartikel i DN och hävdade att det inte finns några problem varken med skolvalets effekter på elevers resultat eller med segregation i Sverige.  Debattartikeln är skriven av den marknadsliberala tankesmedjan Timbro (ska vi kanske läsa det som propagandainstitut?) som i sin tur ägs av stiftelsen Fritt näringsliv som i sin tur är instiftad av Svensk näringsliv.

Författaren till den rapport som artikeln utgår ifrån är G.H Sahlgren. Han är anställd av CMRE som är en tankesmedja i London vars uttryckliga övertygelse är att skolval och marknadslösningar är den bästa vägen framåt. Det är alltså långt ifrån en neutral rapport eller ens en egentlig forskningsrapport som ligger till grund för artikeln (trots Timbros påståenden om detsamma).

Om vi skulle jämföra med cancerforskning, skulle det för en forskare var klart komprometterande om den forskning man hade bedrivit hade varit finansierad av tobaksindustrin. Om forskaren hade varit anställd av tobaksindustrin är det få som skulle ta den seriöst, speciellt om den inte hade genomgått sedvanlig granskning innan publicering.

Det Timbro och Sahlgren gör i artikeln och rapporten är en medveten juxtaposition. Man lägger sig lite vid sidan av vad frågan handlar om och försöker förskjuta fokus.  Man försöker också skrämma skolkommissionen och Anna Ekström och ”glömmer” bort att nämna att till exempel OECD tydligt pekar ut att vi måste göra något åt skolvalet och det av flera olika anledningar. Timbro försöker låtsas som om den enda anledningen till att problematisera skolvalet skulle vara en enda liten gren av forskning kring förklaringar till effekter av hur elever blandas, nämligen kamrateffekter.

Men kamrateffekter är inte det enda som detta handlar om. Långt därifrån. Skolvalet i Sverige tillsammans med skolpengsförfarande (med mera) leder till en stor mängd problem; bland dem är uppkomsten av homogena skolor där barn inte blandas. Anders Trumberg skriver i sin doktorsavhandling att:

”Ett undvikande beteende kan ses hos familjer med resurser att välja andra skolor, där främst elever med svensk bakgrund väljer andra skolor” och att det finns därför fog för att se det som händer i dessa områden som en »White flight«-problematik” och att skolan som ”mötesplats mellan majoritets- och minoritetsbefolkning har på dessa platser slutat att fungera.”

Att Svenskt näringsliv via Timbro, som i sin tur via en tankesmedja i London, gör det inlägg som de gör i avsikt att försöka avleda den svenska debatten (som nu, allt för sent, till slut börjar vakna upp kring skolvalets och segregationens effekter) är faktiskt direkt osmakligt. Direktörerna vill naturligtvis försvara sin rätt att tjäna pengar på barns utbildning. Men det är dags för samhället i övrigt att diskutera vilken framtid vi faktiskt vill ha.

Om vi vänder åter till kamrateffekter och Sahlgrens studie säger forskare jag har pratat med dels att han använder en ganska fri metod för att utvärdera olika studier, en metod där han uppenbarligen låter sig påverkas av det man kallar sin bias – sin egen förkärlek för vissa svar. Han tonar ner resultaten i rapporter som inte stämmer med vad han tycker.

Det andra är att kamrateffekter bara är en förklaringsmodell bland många till varför olika modeller för att dela upp elever inte sällan leder till sämre resultat. En sådan är att man ofta sätter sämre lärare på de mindre resursstarka eleverna. Detta är också något som vi enligt PISA systematiskt gör i den svenska skolan. Detta är också uppenbart när man tittar på Kronan, där andelen behöriga lärare var 54 % förra året.

De samhälleliga och sociala konsekvenserna av skolvalet är också anledningen till att OECD i sin analys av det svenska skolsystemet i maj rekommenderar en översyn av den svenska skolvalsmodellen. OECD skriver att segregation och olikvärdighet på grund av okontrollerat skolval kan ha långvariga negativa följdverkningar i ett samhälle och att en översyn av just skolvalet skulle kunna minska segregationen och öka likvärdigheten i skolsystemet.

I boken Rösträtt till salu visar forskarna Staffan Lindberg och Richard Svensson att bland dem som inte når är det vanligt med icke-demokratiska åsikter. Till exempel var andelen bland dem som tyckte att diktatur vore ett bra sätt att styra Sverige 38 %. De skriver:

”Den nya skolans principer byggda på kommunalisering, fritt skolval och i princip fri etableringsrätt har lett till ökad segregering, mer utslagning av de redan svaga, och generellt sett sämre kvalitet i dessa unga svenskars bildning vilket märker dem för livet. De vet att systemet är konstruerat för att gynna de redan starka och slå ut de redan svaga. De vet att våra demokratiskt valda politiker och våra demokratiska institutioner bär den direkta skulden för hur det är. Den vissheten och erfarenheten har lagt en grund för en tilltro på diktatur och brist på förståelse av värdet av demokrati. Det är dags att ta detta på allvar innan det är för sent.”

Det var sant när det skrevs 2012. Det är ännu mer sant nu och det är dags att på allvar diskutera vad vi har gjort med en skola som tidigare var ett mönster i världen när det gällde likvärdighet men som nu som Andreas Schleicher från OECD sade i maj ”har förlorat sin själ”.

Det kommer att vara ett hårt arbete att återställa detta. Och det kommer som OECD skriver att behövas ”snabba och genomgripande reformer”. I det arbetet kan inte skolvalet uteslutas hur mycket än Svenskt näringslivs direktörer önskar det.

(För övrigt tycker jag att min bok ”Alla i mål” säljer för lite. Detta med tanke på att den är skriven just för att ge råd åt kommuner kring hur de behöver tänka för att skapa en skola som tar skollagens krav på likvärdighet på allvar. Det borde finnas fler ute i landet som behöver fundera på det.)

Källor:

OECD (2015) Improving Schools in Sweden: An OECD Perspective.Paris: OECD.

Lindberg, S. & Svensson, R. (2012). Rösträtt till salu – Det nya hotet mot demokratin. Stockholm: Premiss förlag.

Skolverkets databas SIRIS.

Trumberg Anders (2011): Den delade skolan. Segregationsprocesser i det svenska skolsystemet [Divided schools. Processes of segregation in the Swedish school system], Örebro studies in Human Geography 6, 325pp.

Reagera på inlägget:

Nej, jag har inget emot friskolor!

Det är bra att Friskolornas riksförbund nu går ut och förtydligar att de inte är bättre på att arbeta med nyanlända elever i ett blogginlägg. Det är ingen tvekan om att det framstår som det i deras originalartikel som jag skrev om i mitt förra blogginlägg.

Däremot menar de att jag inte har läst artikeln så bra utan förblindats av avsändaren. Jag kanske ska be att få påminna Friskolornas riksförbund om att jag inte har något emot friskolor. Jag jobbar till och med med flera sådana. Något jag däremot har mycket emot är det system som finns i Sverige med vinstdrivande skolor, kopplat till i princip fri etableringsrätt och ovanpå det ett helt oreglerat skolval.

Det här systemet (som man lyfter på ögonbrynen inför i omvärlden (milt sagt)) omöjliggör för samhället att planera skolverksamhet. Det omöjliggör demokratiska försök att motverka segregation och det leder till orimliga konsekvenser för både barn och samhälle.

Det är viktigt att poängtera att många av Friskolornas riksförbunds medlemmar profiterar på systemet genom att etablera skolor så att de kan skumma grädden av skolsystemet. De utnyttjar människors rädsla för den andre och startar skolor där de kan utarma det offentliga skolsystemet på de starkare eleverna – de som är lättare att undervisa och där lärartätheten kan hållas nere. Det är omöjligt för det allmänna att planera skolverksamhet eftersom man inte kan styra elevströmmar på ett optimalt sätt.

Nu vill de ha förändrade regler och det verkar som om de har ett gott syfte med detta. Men det finns inget som hindrar deras medlemmar att etablera sig i svårare områden. Det finns heller inget som har hindrat dem att starta skolor med expertis för nyanlända.

Vad man bör fundera över i deras artikel är vad de menar med fjärrundervisning av nyanlända. Vad är det för marknad de ser där? Vi kan förvänta oss mycket lobbying kring det.

Det är viktigt att betona att det inom friskolesektorn finns aktörer som ser på saker och ting på ett helt annat sätt. Till exempel Academedia vars vd skrev en mycket intressant artikel om skolvalet eller Idéburna skolors riksförbund som får alldeles för lite plats i debatten och i olika samarbeten.

De senare betonar också tydligt sitt avståndstagande från friskolornas riksförbund. Det intressanta är att dessa skolor som ligger mycket närmare vad de flesta politiska aktörer ville med friskolereformen än vad riskkapitalisternas skolor gör.

Det finns absolut en våda av att inte läsa med öppet sinne. Men det finns också en våda av att tro saker om debattörer som inte är sanna. Och det finns definitivt en våda av att inte tänka igenom vad man skriver och logiken i det och hur det kan framstå.

Till skillnad från medlemmarna i Friskolornas Riksförbund tjänar jag inga pengar på systemet som det är, och jag skulle inte tjäna mer eller mindre på förändringar i det. Till normal källkritik hör alltid att analysera och fundera över vad olika intresseorganisationer kan tjäna på det ena eller det andra förslaget de lägger fram. Vi är alla styrda av våra fördomar och våra förutfattade meningar – men det är ingen tvekan om att ekonomiska intressen har en ovanligt stor kraft i sådana sammanhang.

Men skola handlar faktiskt inte om pengar. Skola handlar om att skapa ett så bra samhälle som möjligt för alla medborgare och deras barn.

(Det vore för övrigt snyggt av Friskolornas riksförbund att se till att länken till mitt inlägg fungerar i deras blogginlägg).

Reagera på inlägget:

Be om ursäkt, Friskolornas Riksförbund!

Friskolornas riksförbund skrev den 9 oktober en debattartikel i Aftonbladet och vill ha regeländringar som skulle göra det lättare för friskolor att ta emot nyanlända. Så långt allt väl. Vi behöver alla hjälpa till både för att säkerställa likvärdigheten i skolsystemet och den stora påfrestning som antalet flyktingar innebär för hela Europa och inte minst för våra skolor.

Men Friskolornas Riksförbund nöjer sig inte bara med att de vill medverka. De menar också att friskolor är bättre på det än de kommunala skolorna. De använder tyvärr statistik på ett grovt vilseledande sätt för att hävda sin ståndpunkt. Det är pinsamt när skoldebatten så påverkas av ideologisk förförståelse och reklamlogik att man lämnar all intellektuell hederlighet bakom sig. Man skriver:

”Tänkvärt blir det när man granskar statistiken för elever med utländsk bakgrund, födda utomlands. I kommunala skolor minskar andelen som når kunskapskraven i alla ämnen från redan låga nivåer, från 48 till 46 procent. I friskolor är andelen betydligt högre och ökar från 74 till 75 procent. Det är uppenbart att friskolor lyckas bättre med skolresultaten för de här eleverna.”

Innan jag beskriver det uppenbart manipulativa med den här meningen är det kanske viktigt att vi utgår från hur elevsituationen faktiskt ser ut på fristående grundskolor. Jonas Vlachos har visat det och bilden ser ut så här:

Friskolors elever kommer framförallt från de rikaste och välutbildade familjerna. Generellt över landet tar också friskolor ett väldigt litet ansvar för nyanlända elever. Därför är det bra att de säger att de nu vill göra det.

Men när säger att de redan gör det och att de också är bättre på det och använder statistik så fantasifullt som de gör är det faktiskt oerhört oförskämt mot de kommunanställda lärare och rektorer som sliter hårt sig ute i landet, ofta med knappa resurser, för att ge nyanlända eleverna en så bra skolgång som möjligt.

Vad är det de gör? Jo de blandar på klassiskt sätt ihop äpplen och päron. Vi vet från Skolverkets senaste presentation av data att ökningen i andelen obehöriga till gymnasiet helt beror på att nyanländas resultat sjunker. Med nyanlända menas invandrade inom fyra år. I den gruppen tas nästan alla om hand av kommunala grundskolor.

Men när Friskolornas riksförbund vill ”bevisa” att de är bättre på kommunala skolor på att ta hand om dessa använder de inte längre statistik över nyanlända utan över ”utländsk bakgrund”. Det är en helt annan, mycket större grupp, där bakgrundsfaktorer slår igenom på ett helt annat sätt och där samplingen i friskolorna i huvudsak är på elever med helt andra förutsättningar med sig hemifrån (Ta bara alla de högutbildades barn som går på engelska skolan som exempel…).

Vi befinner oss i en situation där vi är i behov av att samarbeta och kraftsamla för att alla barn och ungdomar som går i svensk skola ska få en så bra undervisning som möjligt. Att då som Friskolornas Riksförbund gör kasta skit på hårt arbetande professionella människor i de kommunala skolorna är ett osmakligt sätt att försöka använda en svår situation för att vinna egna poäng (och tjäna mer pengar).

Friskolornas riksförbund bör skyndsamt be de kommunala skolorna och deras personal om ursäkt.

 

1. Vlachos, Jonas (2014). Var finns friskolorna? Bloggen: Ekonomistas, nationalekonomer om samhället, politiken och vetenskapen. 

Reagera på inlägget:

En förklaring till nedgången av resultaten

​Häromdagen var jag på ett seminarium om skolreformer på Kungl. Vetenskapsakademin och i förrgår var jag inbjuden på en pressträff med Gustaf Fridolin där han presenterade det skolpolitiska läget så som regeringen uppfattar det.

Anledningen till pressträffen var det blytunga faktum som Skolverket levererat att andelen som inte når gymnasiebehörighet efter grundskolan fortsätter att öka och nu är upp i 14,4 procent. Det vill säga att mer än 14 000 unga människor i våras gick en mycket osäker framtid till mötes.

Vi vet att ungefär en tredjedel av dessa inte kommer att gå vidare till någon formell utbildning och att risken att hamna i svår ungdomsproblematik är mycket förhöjd för dem.

Det visar sig att ökningen nu nästan helt beror på nyanlända elevernas resultat. Det aktualiserar betydelsen av att vi blir bättre på att ta hand om dessa. Det är ett område där vi borde vara skickliga men där i verkligheten kommuner runtom i landet gång på gång har behövt uppfinna hjulet på grund av att det har funnits så lite aggregerad kunskap, forskning och riktlinjer.

Men detta är inte det enda problemet vi har. Här kommer några med några bilder ur det bildspel Fridolin presenterade. Den första visar hur betydelsen av föräldrars utbildningsbakgrund har ökat i Sverige framförallt för barn till lågutbildade föräldrar:

Nästa bild visar hur andelen skolor där mer än 20 % misslyckas med att nå E i viktiga ämnen har tredubblats:

Nästa bild visar hur tillgången till skolbibliotek ser ut. En tredjedel inte har tillgång till något skolbibliotek alls och mindre än hälften har tillgång till ett bemannat sådant:

 

Nästa bild visar hur stödinsatser i lågstadiet har minskat över tid:

Nästa hur fördelningen av specialpedagogiska insatser ser ut i Sverige:

Hur andelen specialpedagoger och speciallärare minskat över tid:

Det är ingen tvekan om att vi förutom kvalitén på mottagandet av nyanlända har allvarliga och djupgående problem i den svenska skolan. Och då har vi ändå inte gått in på segregation, lärarförsörjning, rektorers och lärares arbetsbörda och olikvärdighet i resurser som syns i både PISA och TIMSS.

En väldigt enkel liten sak som jag tycker borde ske snabbt är att regeringen och/eller Skolkommissionen skyndsamt både översätter och sammanfattar OECDs kommissions rapport så att alla lärare och skolledare i Sverige lätt kan ta till sig deras resultat. Om professionerna i skolan ska involveras i processer framöver så måste också underlagen till sådana diskussioner göras tillgängliga för dem.

OECD är i sin rapport väldigt tydliga i sin kritik. De pekar ut lärarprofessionen, likvärdigheten (inklusive skolvalet) och styrsystemet som de områden där Sverige snabbt behöver genomgripande reformer. Man skriver under rubriken Ett skolsystem i behov av skyndsamma förändringar bland annat att man hoppas att deras rapport ska leda till genomgripande förändringar av skolsystemet i Sverige. Och förklarar detta:

Olika reformer och politiska beslut har genomförts under de senaste åren för att vända den nedåtgående trenden i elevprestationer. OECDs rapport anser att dessa reformer angriper många av utmaningarna på ett splittrat sätt. Det finns ett behov av ett mycket mer ambitiöst och omfattande reformarbete för att förbättra resultaten för alla svenska studenter.

Det som oroar mig är om vi verkligen kommer att se några ordentliga förändringar i systemet. Regeringen pratar nu om samverkan om samling för läraryrket och så vidare. Men vad händer så fort frågan inte är i fokus längre. Vad är det då som hindrar alla huvudmän från att bara ramla tillbaka i business as usual igen? Kommer Skolkommissionen att blockeras av de olika krafterna med egenintressen som kan verka konserverande?

Är det något som tyder på att inte skolan kommer att fortsätta vara en politisk sandlåda där partistrateger försöker knipa snabba poäng och ekonomiska särintressen får styra debatten och besluten istället för elevernas bästa?

OECD är väldigt bekymrade över såväl finansieringssystem som styrsystem i den svenska skolan. De skriver:

Sammantaget levererar den nuvarande strategin att fastställa nationella mål för ett starkt decentraliserad och komplext system (med 290 kommuner och många fler privata skolhuvudmän) inte konsekvent styrning eller stöd för förbättringar, och ansvaret för skolan förefaller diffust. Lokalt självstyre matchas inte med tillräcklig ansvarsutkrävande eller konsekvent stöd.

Och:

När man tittar på de lokala myndigheterna i Sverige (kommunerna), visar studier tydligt stora variationer i deras förmåga att rekrytera, introducera, handleda och kompetensutveckla på det sätt som behövs för att stödja varaktiga förbättringar i undervisning och ledarskap. Större kommuner har budgetar som är tillräckligt stora för att bygga upp relativt starka system för investeringar i lärares professionella utveckling. Men huruvida kommuner som har de resurser som behövs, faktiskt väljer att spendera det som behövs för att åstadkomma ständiga förbättringar i elevernas lärande, är helt upp till det lokala beslutsfattandet, och det verkat som om kommunerna varierar kraftigt i sin benägenhet att fatta sådana beslut.

När det gäller finansiering menar man att staten behöver kliva in och man skriver:

Ändå verkar det inte finnas någon tydlig strategi för ansvaret för resursanvändning i förhållande till målen. Lika möjligheter i hela landet är beroende av en samsyn mellan centrala och lokala skolmyndigheter och på autonomi som beviljats till skolor. De få utvärderingar som gjorts nyligen tyder på att det kan vara lämpligt för den nationella regeringen att behålla ett visst ansvar över finansieringsmekanismer, antingen genom en minimal grad av öronmärkta medel eller genom central reglering av lokala utgifter.

När det gäller rankinglistor och den svenska tron på konkurrens som drivkraft i skolsystemet skriver man:

Men konkurrensen om elever, med stöd av mekanismer, såsom SKLs [ranking-]tabeller, kan vara ett hinder för samarbete. Det finns allt fler bevis internationellt av fördelarna med kollegialitet inom och mellan skolor, men ett sådant samarbete är svårare att uppnå i en konkurrensutsatt miljö. Att skapa förutsättningar för ett sådant samarbete inom konkurrenssystemet är ytterligare en utmaning för Sverige.

Och man landar i att:

Finansiering eller resursfördelning måste utredas inom ett vidare ramverk för utbildning. För Sveriges del skulle detta kräva större tydlighet i finansieringsmetoder så att resurser tydligt når dem som behöver dem mest, i kombination med stark ledning, stöd och utvärdering för att se till att alla skolor erbjuder liknande utbildningsmöjligheter, oberoende av elevernas bostadsort eller socioekonomiska bakgrund.

Ett tydligare statligt ansvarstagande är uppenbarligen av nöden oavsett vad de olika intressenterna tycker om det. Det är klart att det finns en möjlighet att med konsensus förändra det nuvarande systemet men då måste alla aktörer upp på banan och erkänna vad man har gjort fel och ett mycket tydligare system för ansvarsutkrävande och likvärdig finansiering måste på plats. På seminariet på Kungl. Vetenskapsakademin var alla deltagare i den avslutande paneldebatten eniga om vikten av en politisk borgfred om skolan.

OECD har också en del tankar kring att vi behöver en sammanhållen karriärstruktur och plan för lärarprofessionen, men inser hur svårt detta är i den fragmentiserade skola som vi har:

Den grundläggande utmaningen här är hur man skapar enighet mellan forskningen, praktiken och politiken för en enhetlig personalstrategi i en institutionell struktur som i sin nuvarande, mycket decentraliserad form kan vara inkonsekvent och ibland osammanhängande.

Och man är faktiskt (som jag) lite pessimistisk till att vi verkligen kommer att orka med att skapa rejäla förändringar. Här finns ett verkligt svårt arbete för våra politiker och Fridolin att arbeta med. Hur ska vi skapa ett moment inom politiken för en gemensam riktning? OECD skriver:

Vi inser att grundläggande förändringar i den nuvarande ledningsstrukturen är osannolika, åtminstone på kort sikt, och att det är förenligt med Sveriges konsensusbyggande struktur att arbeta med att utveckla gemensamma riktlinjer och strategier i en starkt decentraliserad modell. Men vi noterar också att en stor del av problemet Sverige inom utbildningssektorn är en följd av en underlåtenhet att skapa enhetlighet och fokusera på mänskliga resurser i det mycket decentraliserade systemet. …

Kanske dags att sluta med dessa underlåtenhetssynder?

Om vi lämnar de stora frågorna kring likvärdighet och finansiering så har de ett väldigt intressant förslag till hur man skulle kunna skapa en positiv utveckling för skolans professioner. Man föreslår ett institut som har ansvar för professionernas utveckling:

Vår ambition är att det nationella institutet för lärare och skolledare kan fungera som en samlande struktur för en sådan utveckling.

Det senare förslaget liknar det som Skolledarförbundets ordförande Matz Nilsson skrev om i Dagens Nyheter.

Det viktiga med ett sådant institut är att det måste ha en styrgrupp som består av staten, akademin, huvudmännen och professionerna och att det får ett ganska brett mandat att utveckla professionen och en tillräcklig finansiering för att på allvar möjliggöra en infrastruktur på området utan att själv bli en stor myndighet.

OECD skriver skyndsamt och genomgripande. Skolverket pratar om krafttag och kraftsamla. Men det är dags att det blir mer än ett ropande i öknen.

(Alla de bristfälliga översättningarna ur OECDs rapport är mina egna.)

 

Reagera på inlägget:

Sidor