Annons

Skolpolitiken behövs för skolan – inte för investerarna

Ibland blir jag så förvånad över svensk politik på skolans område. Efter några veckors intensiv mediebevakning kring vinster i välfärden och nya rapporter om tveksamheten bland landets befolkning kring detta så kommer de fyra allianspartiernas företrädare fram med ett manifest som de uppenbarligen vill använda som ett ultimatum när nu utredningen om vinster i välfärden skulle presenteras. De skriver att begränsningar av vinster inte är möjligt att diskutera och att följande punkter måste vara en utgångspunkt för vidare samtal:

  • Utgå från välfärdens riktiga problem
  • Generell tillståndsplikt
  • Nationella kvalitetskrav och sanktioner

Jaha. Men vad är då välfärdens riktiga problem? Ja en del av dem kommer utan tvekan från den marknad deras partier har gjort svensk välfärd och skola till. Kommuners kamp med skolor som de resursstarka flytt från. Friskolornas stämningsansökan så fort kommunerna försöker hjälpa de segregerade skolorna med extra stöd. Skolpeng och skolval som skapar A-, B- och C-skolor. Det finns visserligen andra problem inom skolan som inte beror på detta utan har sitt ursprung i pedagogik, New Public Management i allmänhet, och i den extrema decentraliseringen men marknadseffekterna är lokalt inte sällan brutala när det gäller likvärdighet och segregation. Man brukar i debatten peka på att det finns välskötta vinstdrivande skolföretag. Ja, det finns skolföretag som har höga betygsresultat. Men de har samtidigt vinster på grund av låg lärartäthet och socioekonomiskt gynnat elevurval och de verkar dessutom både rätta nationella prov mer generöst och ovanpå det tillämpa mer generös betygssättning. Man kan verkligen fundera över vilka resultat de skulle ha haft utan vinstkrav? Hur kommer det sig att dessa välutbildade föräldrar går med på att deras barn får en sämre skola än vad som är möjligt givet de skattemedel som det allmänna investerar i deras barn?  För den lokala demokratin innebär dessa vinster att pengar som i varje kommun avsätts till skolverksamhet istället går direkt till vinst i dessa bolag och inte sällan flyttas till en annan kommun. Tycker alla kommunmedborgare att det är ok?

Nästa förslag är generell tillståndsplikt för såväl offentlig som privat verksamhet. De fyra borgerliga partierna verkar på allvar mena att våra demokratiska folkvalda institutioner ska söka tillstånd för att bedriva skola. Det här måste vara ett av de mest radikala förslag som någon har lämnat i svensk politisk historia på oerhört länge. Det går emot varje demokratisk tradition vi har. Hela makten över välfärden skall alltså flyttas ut till – ja vem? En Skolinspektion, eller ett marknadsinstitut? Det här är ett oerhört allvarligt ingrepp i grundläggande demokratiska förhållanden i Sverige. Den närmaste parallellen jag kan tänka mig är extrema marxisters prat om proletariatets diktatur som var nödvändigt innan den riktiga kommunismen kunde etableras. Det vill säga ta bort alla demokratiska funktioner. Alternativt menar de en helt statligt kontrollerad välfärds- och skolmarknad vilket leder in på deras nästa förslag. Är vinsten så oerhört viktig att vi är beredda att släppa grundläggande demokratiska förhållanden? Hur hamnar man i en sådan analys?

Det är sedan genom nationella kvalitetskrav och sanktioner som det hela ska styras. Vilket precis är tanken bakom förhållandet mellan våra nationella styrdokument och Skolinspektionen. Det är något som också fick skarp kritik i OECD:s analys av det svenska skolsystemet och är en fortsättning på ett helt och hållet av New Public Management inspirerat tanke på styrning av offentlig verksamhet. Det börjar nu bli gammal nattstånden skåpmat, för att utrycka sig milt. Det var modernt på 1990-talet men på grund av bakslagen börjar allt fler länder, och också i Sveriges kommuner, backa ifrån styrmodellen för det visar sig nämligen vara en mycket ineffektiv styrmetod för offentlig verksamhet. Det blir enligt en snart sagt enig forskarvärld både dyrare och sämre. Möjligheterna till korruption ökar dramatiskt och förlusten av viktiga värderingar i en sådan styrning är också påtaglig. Översatt till skolans värld blir det påtagligt varför det inte fungerar. Krav och sanktioner motsvarar en undervisning där elever får lära sig regler och straffas om de inte lär sig. Människor svarar dåligt på en sådan styrning. Det de borgerliga partierna totalt missar i sin analys är att människor inom skola och välfärd inte drivs av rädsla och pengar utan av att man faktiskt tycker sig göra ett viktigt arbete. I skolan motiveras vi av att vi tycker barn och ungdomars kunskapsutveckling och deras allmänna väl och ve är viktigt. Vi undervisar inte för att vi är rädda för straff. Det är också därför man i andra länder är försiktiga med att införa marknad på skolans område. Man vet att skola fungerar alldeles utmärkt utan det. Ja faktiskt är det så att de länder som kommer upp i topp och som fortsätter utvecklas positivt i olika internationella jämförelser har påtagligt lite av marknad och New Public Management-styrning i sina system.

I en bättre värld hade jag hoppats att åtminstone något av de borgerliga partierna skulle ha vågat stå upp för en mer moderat (i sanning) och konservativ syn på skola och välfärd i ett demokratiskt land. Och visa lite ödmjukhet inför konsekvenserna av det skolsystem som man en gång naivt skapade och som är det mest marknadsliberala experimentet någonsin någonstans. Ett system som engelska forskare beskrivit som så extremt att inte ens Thatcher skulle komma på det. Ett skolsystem som tidigare hade en enda parallell, nämligen i det skolsystem som Pinochet etablerade i Chile efter mordet på Allende och som en av världens främsta forskare inom lärarprofessionalism och lärarutbildningar beskrivit som att vi släppt in ”djävulen i systemet”.

Kunde man inte begära att något av de här partierna skulle ha lyssnat på väljaropinionen i sina egna led som är starkt kritisk till vinster i välfärden och speciellt inom skolan? Att någon borgerlig politiker vågade vara så djärv och säga att Tyskland, Frankrike och de övriga nordiska länderna, för att nämna några av världens länder, inte är kommunistiska stater bara för att de inte tillåter en ohämmad marknad i sina skolsystem? Måste man helt och hållet svälja Svenskt Näringslivs, Timbros och KREAB:s tolkning av verkligheten för att vara borgerlig i Sverige? Liberalerna brukade en gång i tiden, när de hette Folkpartiet, kallas lärarnas parti i Sverige. Kan inte några av de lärarna prata med sina politiker om att vi behöver en skolpolitik för skolan och eleverna och inte för investerarna på börsen?

Reagera på inlägget:

Gymnasieutredningen föreslår en utredning – det är faktiskt klokt

Jag arbetade som lärare i gymnasieskolan när Gy2007 skulle genomföras. Jag kan fortfarande minnas den märkliga känslan när vi förstod att efter år av förberedelser skulle inte reformen bli av. Jan Björklund hade precis tillträtt och nu skulle det så att säga bli andra bullar. I stället fick vi vänta några år på gy11 som jag själv dessutom var med och arbetade med på Skolverket.

En av de saker som jag såg fram emot mest med Gy2007 som lärare var att man tänkte införa ämnesbetyg. Samtidigt så var jag orolig för konsekvenserna. För ett system med ämnesbetyg är inte lätt när det införs på ett kursbaserat gymnasium. Vem skulle våga läsa en till, och svårare, kurs om man riskerade att tappa ett högt betyg, till exempel.

Nu har gymnasieutredningen under ledning av Helen Ängmo precis presenterat sitt betänkande. På flera punkter ger utredningen bakläxa åt Björklunds gymnasiereform. Det ena är att utredningen konstaterar att de individuella programmen inte fungerar så bra och ett annat att utredningen föreslår att alla program ska ge högskolebehörighet. Det ena är något som är ytterst allvarligt och som snabbt behöver åtgärdas. Det är de mest utsatta ungdomarna vi pratar om och de med sämst framtidsutsikter.

Att alla utbildningar ska ge högskolebehörighet är ett bra förslag som kanske kan vända den vikande trenden för yrkesutbildningarna. Dessa är oerhört viktiga för arbetsmarknaden och för vårt lands utveckling. De är inga avlastningsplatser för skoltrötta ungdomar som retoriken ibland lät från Jan Björklund. Men det förslag som gläder mig mest i gymnasieutredningen är det som handlar om ämnesbetyg. Det fanns nog en och annan som hade hoppats att utredningen skulle innehålla ett skarpt förslag. Men jag tycker de i stället landar i en mycket klokare bedömning. De skriver:

”Vi bedömer att följande förutsättningar är viktiga för att ämnesbetyg ska kunna införas.

– Ett utvecklingsarbete mot ämnesbetyg bör göras långsiktigt och tillräcklig tid måste avsättas för detta.

– Utredningen har analyserat dels en modell med ämnesbetyg som avgränsas till vissa ämnen, dels en modell som innebär ämnesbetyg genomgående i alla ämnen. En modell som är genomgående och gäller för alla ämnen bedömer utredningen som tydligare, mer stabil och mer likvärdig för yrkesprogram och högskoleförberedande program.

Utredningen bedömer att ett helt ämnesbetygssystem är att föredra och att det bör bygga på en ämnesutformad gymnasieskola.

En utredning bör tillsättas för att ta fram nödvändiga författningsförslag och belysa ytterligare konsekvenser. Skolverket bör vidare ges i uppdrag att anpassa ämnen och program.”

En utredning föreslår en utredning… Det låter kanske inte så upphetsande men är faktiskt klokt. Att göra om gymnasiet så att man kan använda ämnesbetyg är ett större arbete än vad den nuvarande utredningen kan göra. Men en sådan ny utredning bör tillsättas snabbt så att ett skarpt förslag inte dröjer för länge. En ämnesbaserad gymnasieskola är mycket bättre för lärares och elevers möjlighet att arbeta långsiktigt med kunskapsutveckling.

Reagera på inlägget:

Alla fina ord om praktiknära forskning saknas i regeringens budget

Alla inblandade verkar rörande överens om att vi behöver mer praktiknära forskning kring undervisning i Sverige. Att landa i den slutsatsen är inte särskilt svårt. Man kan bara tänka på hur stor utbildningssektorn är och hur mycket den kostar och jämföra med en annan sektor medicin och vård och så jämföra skillnaden i forskningsresurser som läggs på dem.

Det finns också ganska många initiativ kring praktiknära forskning i Sverige idag. Jag skulle tro att varje lärosäte med lärarutbildning (och det är många) har ett eller flera projekt och initiativ som försöker lyfta frågan. Vi har också en myndighet, Skolforskningsinstitutet, som har ett uttalat uppdrag att stödja en sådan utveckling. Förutom dessa har vi också ett antal ideella eller kommersiella initiativ med regional eller nationell förankring där den största aktören kanske är IFOUS och deras av huvudmän delägda forskningsprojekt.

I ”Skola på vetenskaplig grund” som jag skrev med Andreas Ryve och Kirsti Hemmi lyfter vi också frågan. Detta eftersom boken är skriven utifrån ett samarbetsprojekt ”Räkna med Västerås” mellan Västerås stad och Mälardalens högskola. Det projektet är intressant eftersom det från början hade en tydlig idé om att vara både ett skolutvecklingsprojekt och ett forskningsprojekt. Till de dimensioner som fanns inskrivna från början var att projektet skulle fungera iterativt, dvs över tid skulle förändras beroende på de resultat som skapades i projektet. Projektet har också utvecklats över tid till ett närmare samarbete mellan MDH och Västerås stad så att vi nu också arbetar med utbildning av förstelärare och rektorer och Andreas Ryve fungerar som vetenskaplig expert åt förvaltningen.

Ett annat intressant projekt på Mälardalens högskola är det projekt kring ett forskningsbaserat läromedel som finansieras av Sparbanken Rekarne och Eskilstuna kommun. Tanke är att skapa ett svenskt läromedel i matematik för lågstadiet som ger ett tydligt stöd för lärare att ge rik klassrumsundervisning. I det projektet är samarbete med lärare och rektorer i Eskilstuna en viktig dimension. Material och idéer ska testas av lärare och forskare i samarbete på ett sätt som väldigt sällan sker och har skett i Sverige.

Jag nämner inte bara de är projekten för att skryta med vad man gör på Mälardalens högskola utan för att peka på några viktiga dimensioner. Det är projekt som inte är ”rena” forskningsprojekt. Forskarna är här inte bara distanserade åskådare utan är aktivt arbetande med utveckling av organisation och undervisning. För den typen av forskningsprojekt krävs en lite annan finansiering än vad som är vanligt men också kunskaper om hur man kan beforska och delta i utveckling på samma gång.

Det är viktigt att vi när vi pratar om att utveckla praktiknära forskning ser till att den verkligen ligger tillräckligt nära skolans kärnverksamhet, lärarnas undervisning, för att kunna göra nytta för dem. Det bästa sättet att göra det är naturligtvis att lärare engageras i utveckling och beforskandet av sin verksamhet. Det finns mycket forskning och erfarenheter i världen som pekar mot den avgörande betydelsen det har att man skapar utrymme och möjlighet för lärare att utveckla sin undervisning tillsammans. Den typen av strukturer kan man naturligtvis också använda som en bas för beforskad utveckling av undervisning om man hanterar det klokt. En annan tydlig möjlighet är naturligtvis inom ramen för övningsskolorna.

Men – och det är allvarligt – alla fina ord om praktiknära forskning finns egentligen ingenting av i regeringens höstbudget. Förutom sedvanlig finansiering och märkligt oförändrade resurser till Skolforskningsinstitutet finns det ett antal obskyra miljoner som verkar vara öronmärkta för några lärosäten men det är svårt att förstå varför så är fallet. Här behöver väl Utbildningsdepartementets alla tre grenar sätta sig ner och fundera lite över hur man ska hantera detta. Man kanske ska lära sig något av både Singapores lärarinstitut och det OECD skriver i ”Improving Schools in Sweden” och fundera kring hur staten bäst kan stödja lärarprofessionens långsiktiga kunskapsbas, både vad gäller beprövad erfarenhet (professionens eget kunskapsuppbyggande) och forskning kring undervisning? Detta i strukturer där man har funderat kring lokala, regionala och nationella strukturer och initiativ?

(Inte minst kanske det också behövs att högskolepedagogiken blir lite forskningsförankrad. Nyss hörde jag om en högskolepedagogisk utbildning som krävde av deltagarna att de skulle lära sig om lärstilar och också själv ta tester som ingick i en sådan teori. Lärstilar är så grundligt utvärderat som varande en återvändsgränd som – trots att det intuitivt låter lockande – inte leder till bättre resultat. Att man ödslar tid på sådant tyder på att vi kanske också behöver se över hur högskolepedagogik är organiserad och på vilken kunskapsbas sådana utbildningar vilar?)

Reagera på inlägget:

Linderoths bok vågar öppna på lådan om lärarens återkomst

En av de viktigaste böckerna på länge är den som professorn i pedagogik vid Göteborgs universitet, Jonas Linderoth, har skrivit. Oavsett vad du tycker om konstruktivism eller vilken pedagogisk lära du annars bekänner dig till behöver du läsa den boken om du är lärare eller rektor. För Jonas gör inte alls det han (ganska ilsket) anklagas för av många i det pedagogiska Sverige ganska högt uppsatta personer. Han varken skriver på näsan eller förenklar. Inte heller har han (till skillnad från en hel del pedagoger) en politisk agenda i det han skriver.

Att han bad om ursäkt i DN var naturligtvis ett klickbete men det finns faktiskt en hel del lärare som borde få en ursäkt för hur de och deras profession och deras professionsutbildning har hanterats.

Boken är väldigt välskriven. Ibland hisnar och ibland skrattar man. Han förmår skriva så att man som lärare känner igen sig och han skriver nyanserat och tillgängligt. Han gör, i motsats till några av hans kritiker, inga som helst anspråk på att själv sitta inne med sanningen med stort S. Och det är här som bokens största styrka finns. Det han vill är att skapa en mer öppen debatt. Han gör det bland annat genom att föra in en annan pedagogisk teoribildning som kontrast mot den, enligt vissa forskare extrema, tolkning av konstruktivism som varit gängse i Sverige och som faktiskt blivit mer eller mindre en hegemonisk (helt dominerande) tankestruktur.

För det är egentligen det mest märkliga med den svenska pedagogiska diskussionen. I den har forskare framträtt som med emfas har hävdat att vi inte kan vara säkra på vårt vetande och vår kunskap och samtidigt med bestämdhet hävdat en syn på detta som blivit accepterad som sanning. Här är slutet av boken oerhört klokt uppbyggd. Jonas Linderoth för där in en annan pedagogisk teoribildning. Inte för att han menar att den är något som alla ska omfatta eller arbeta med, utan just för att visa att man kan se på lärande och pedagogik på många olika sätt. Han erbjuder oss en annan utgångspunkt att titta på våra erfarenheter och egna tankar utifrån.

Och kanske är det just därför motståndet mot honom är så starkt bland en del pedagogiska forskare. Han avslöjar en stor brist – nämligen på att själva inta ett kritiskt förhållningssätt till sina egna favoritidéer och sin egen forskning. Han gjorde heller inte sig till deras vän när han avslöjade det i min mening grova forskningsfusk som professor Tomas Kroksmark från Jönköping gjorde sig skyldig till. Det är en skandal som egentligen borde ha fått mycket större återverkningar inom det pedagogiska fältet än vad det fick.

I forskning är kollegial vetenskaplig granskning, peer-review, ett väldigt viktigt moment. Genom att inom fältet erkänt duktiga kollegor i förväg får granska, ge ändringsförslag och i slutändan godkänna texter för publicering är det  tänkt att den vetenskapliga processen ska upprätthålla en viss kvalitet på det som publiceras. Detta ska inte förstås som att det som är publicerat därmed är sant. Utan bara att det i alla fall håller en acceptabel kvalitetsnivå för forskningsfältet. Genom det här förfarandet ska grundläggande delar av den vetenskapliga processen fastställas. Om man har publicerat sig i sådana tidskrifter kan man lägga ihop sina artiklar till en doktorsavhandling eller till exempel söka pengar från Vetenskapsrådet.

Tomas Kroksmark drev en tidskrift som hette ”Didaktisk tidskrift”. Tidskriften publicerades ungefär 500 artiklar. Många av dessa användes som grund för, som nämnt ovan, doktorsavhandlingar och i Kroksmarks eget fall för till exempel ansökningar till Vetenskapsrådet. Detta i ansökningar där han själv har angett att de varit ”internationellt publicerade vetenskapliga artiklar”. På tidskriftens hemsida fanns 16 forskare listade som ”sakkunniga experter/granskare” och den hade också i publikationsdatabaser angetts vara vetenskapligt granskad. Ingen av dessa har hittills trätt fram och förtydligat vilken roll de hade i Didaktisk tidskrift.

Det visar sig  i slutändan att av de 500 artiklarna var det kanske 15 som hade gått igenom kollegagranskning (således till och med lite färre än antalet angivna sakkunniga/granskare). Övriga artiklar blev alltså bara publicerade. Det var som en öppen kakburk.

Det handlar alltså om att en till namnet vetenskaplig tidskrift i flera år utgav sig för att vara kollegialt granskad, peer-reviewed, utan att vara det. En tidskrift som svenska utbildningsvetare meriterat sig i som om den varit en av vetenskapssamhället interngranskad publikation, en tidskrift som använts i bibliometriska mätningar och en tidskrift vars artiklar tillåtits ingå doktorsavhandlingar. En tidskrift som chefredaktören, Tomas Kroksmark, själv använt för att publicera artiklar som han i sina CVs uppgett vara vetenskapliga, bland annat i ett CV som användes vid en VR-ansökan och som även gav utdelning.

Vid den personalgenomgång i frågan som hölls den 3:e februari 2014 i Jönköping uppgav enligt uppgift Tomas Kroksmark själv att Didaktisk tidskrift inte är en vetenskaplig tidskrift och aldrig varit tänkt att vara det och som svar på en fråga från publiken sades det att detta så småningom skulle utredas. Någon sådan utredning är inte gjord. Idag är t tidskriften en anonym blogg på nätet.

En sådan här skandal borde naturligtvis ha fått mycket större konsekvenser. Men det tycks som om oron för effekterna fick alla att lägga locket på. Sakkunniga pedagoger gjorde på uppdrag av Högskolan i Jönköping en mycket smal utredning som inte tittade på den centrala frågan och friade Kroksmark. Trots detta valde Högskolan i Jönköping att fälla Kroksmark för oredlighet, alltså ett underkännande av pedagogernas granskning. Dock föranledde detta fällande inte några nämnvärda konsekvenser. De enda som verkade ta det på allvar var Göteborgs universitet som ändrade statusen på artiklarna från Didaktisk tidskrift i sin databas så att de inte var markerade som vetenskapligt granskade längre. En ledande forskare inom pedagogik bemötte dock GU:s ställningstagande så här:

”Samtidigt tycker jag  det är problematiskt att ni  vid GU tagit beslut om att inga texter som publicerats i Didaktisk tidskrift skall ha vetenskaplig status i den dokumentation över vetenskaplig verksamhet som ni råder över. Här kan det  finnas en uppenbar risk att detta drabbar forskarstuderande på ett orimligt sätt. De forskarstuderande vid landets högskolor som har publicerat sig i denna tidskrift är ju inte skyldiga till denna skandal på något sätt. Exempelvis har vi flera licentiander på MAH (Malmö högskola) som har publicerat sina resultat i tidskriften och på detta sätt riskerar sina avhandlingsprojekt. Jag har ingen enkel lösning på problemet men att ta bort den vetenskapliga statusen på samtliga artiklar i tidskriften känns för drastiskt. Kan man inte hitta en annan lösning?”

Ja, en annan lösning hade varit att få till botten med problemet än att sopa det under mattan. Erkänna att i en del av forskningsfältet har kvalitetskontroll varit åsidosatt under lång tid. Där doktorander hade godkänts på undermåliga grunder och där en mängd kollegor hade genom en bluff-vetenskaplig tidskrift fått både pengar och meritering. Att personer från samma vetenskapsområde nu ger sig på den som avslöjat dem är kanske mänskligt men det är inte snyggt.

Jag tycker att de svenska forskarna i pedagogik och de svenska lärarutbildningarna behöver ta en ordentlig titt inåt och be om ursäkt på flera plan och jag välkomnar att Jonas Linderoth vågar öppna på lådan och släppa in lite nya friska tankar. Är det något vi behöver i Sverige så är det lärarens återkomst som en skicklig stolt yrkesmänniska och för den processen finns det mycket användbart i Jonas bok. Den borde ligga under granen hos alla svenska lärare om några månader. Om man inte redan har läst den innan dess förstås.

Reagera på inlägget:

Äntligen lyfts skolpengen i debatten

Min glädje blev stor när jag slog upp Dagens Nyheter. På debattsidan lyfter Johanna Jaara Åstrand frågan om skolpengen och dess konsekvenser. Jag har skrivit om detta sedan 2013. Det är en av de saker som när jag diskuterar det med internationella forskare väcker allra mest förundran (för att inte säga bestörtning). Själva tanken på att vi bedriver undervisning på löpande räkning med en pengapåse per elev och ovanpå det tillåter vinster är otänkbart över hela världen. Man behöver inte ha haft en 5:a, ett MVG eller ett A i matematik och samhällskunskap för att förstå att det leder till att systemet utnyttjas på ett sätt som varken är bra för barn, lärare, skolledare eller samhället.

Sist jag berättade det för en amerikansk forskare så lyfte hen på ögonbrynen och utbrast ett ”Oh, my God!”. En annan reaktion var naturligtvis den som Aida Hadzialic fick från en annan världsauktoritet inom utbildningsforskning, Linda Darling Hammond: ”Ni har släppt in djävulen i ert skolsystem”.

Det som är så problematiskt visar Johanna Jaara Åstrand väldigt bra i sin artikel. Jag har, när jag har lyft det, ofta hänvisat till effekter på skolnivå eftersom det är där det slår som hårdast, men Johanna Jaara Åstrand belyser också de systemeffekter som uppstår och också vad som faktiskt har blivit effekten; att fristående skolor maximerar elevantalet. Att Academedia, Kunskapsskolan och Internationella Engelska skolans mfl:as ägare gör miljardvinster samtidigt som vi har en pågående kris i skolan, och då inte minst den katastrofala lärarbristen som snabbt blir allt värre, är naturligtvis stötande men också samhälleligt oacceptabelt. Hur menar politiker att de ska kunna förklara att vi andra ska acceptera prioriteringar eller skattehöjningar till lärarlöner när de plockar ut pengar ur systemet (och också ur landet)? Katalys visar i en rapport hur vinsterna i år hade räckt till 3 800 lärarlöner.

Johanna Jaara Åstrand skriver:

”För att ta ett räkneexempel: I en kommun finns det sex klasser med 25 elever i varje. Det startar en fristående skola som lockar fem elever från varje klass. Den har en klasstorlek om 30 elever, medan det i de kommunala skolorna återstår 20 elever i varje klass. Konsekvensen blir att de kommunala klasserna får 20 procent mindre resurser, trots att kostnaden för lärare inte minskar. Den fristående skolans klasser däremot får 20 procent mer, trots att kostnaderna inte är högre.

Kommunen lär därför behöva öka skolpengen för att finansiera de egna sex klasserna, vilket leder till att också skolpengen för den fristående skolan höjs. Låt oss anta en höjning med tio procent för att möta de ökande kostnaderna. Då får de kommunala klasserna 88 procent av de ursprungliga resurserna. Samtidigt får den fristående skolans klass 50 procent mer.”

Och:

”Det är hög tid att slopa skolpengssystemet och ersätta det med ett system baserat på de faktiska kostnaderna för varje barn och elev, utifrån egen och skolans socioekonomi. I ett nytt ersättningssystem ska det heller inte vara möjligt att göra vinst genom att hålla nere antalet förskollärare eller fylla klasserna till bristningsgränsen.

Ytterligare en fördel med ett ersättningssystem baserat på faktiska kostnader är att skolans finansiering blir mer trögrörlig. En tillkommande eller bortfallande elev innebär inte att ekonomin ställs på ända. Det innebär också att relationen mellan hemmet och skolan kan bli mer samarbetsorienterad, i stället för att likna en kund-leverantörsrelation.”

Precis.

Häromdagen var jag på en diskussionskväll på Ingenjörsvetenskapsakademin om en rapport de tagit fram om de svenska skolresultaten. De hade sammanställt både de internationella undersökningar som finns men också de långa mätserier som Chalmers och KTH har på nya ingenjörsstudenter. Det är en bra rapport och allvaret i rummet var påtagligt. Men det är ändå lite sorgligt att höra dessa väldigt inflytelserika personer nu säga att de inte hade förstått att läget var så allvarligt. Jag påminde dem om att jag redan 2012 skrev:

”Det är dags för en nationell samling runt skolan. Det är dags att sluta käbbla och inse att vi har skapat något vi inte har kontroll över. Dags att dra i nödbromsen och utan ideologiska skygglappar av något slag sätta sig ner och fundera över hur vi ska skapa en skola som är bra för alla barn – och det i verkligheten och inte i någon glassig försäljningsbroschyr eller i en skollag som ingen tycks bry sig om.”

För det är det som är problemet. Vi har en skollag som med all tydlighet pekar på skolans demokratiska uppdrag och på vikten av att alla barn får en likvärdig utbildning. Detta är något som det under lång tid fanns stor enighet om i svensk skola och var också det man framförallt var orolig för att Göran Perssons kommunalisering skulle försämra. Detta var också mycket tydligt från de dåvarande borgerliga partierna. Hur kunde vi då landa i ett system där vi först efter 20 år på glid börjar på allvar titta på de negativa effekterna av det extrema marknadstänket inom skolsystemet? 

Reagera på inlägget:

Sidor