Annons

Lärare och skolledare i samma båt(ar)?

Jag skrev i ett tidigare blogginlägg att jag upplevde rektorsutredningen som lite timid. Nu har Lärarförbundet Skolledares ordförande Ann-Charlotte Gavelin Rydman tagit bladet från munnen och konstaterar detsamma. Hon skriver bland annat:

”Till många skolledares besvikelse var utredningen på intet sätt den hävstång som skulle behövas för att förbättra situationen. Det enda förslag till lagändring som gavs var att rektorer ska gå en andra obligatorisk rektorsutbildning tre år efter att de gått sin första obligatoriska dito”.

Och:

”Det går inte att tolka utredningen på annat sätt än att den menar att rektorers kunskapsbrist är det främsta skälet till att deras arbetssituation är så besvärlig så att de inte får till ett pedagogiskt ledarskap som är tillfyllest för utredaren.”

Men, precis som hon skriver är det inte troligt att det är detta som är problemet. Hon kommenterar deras egen undersökning och säger:

”Frisvarsfälten i Lärarförbundets undersökning var överfyllda med kommentarer från rektorer som själva vill ägna mer tid åt att vara pedagogiska ledare men som ser sig fångade i en situation där andra uppgifter ständigt trängs in av staten, huvudmannen och en krävande vardag.”

Hon skriver också om hur sju av tio rektorer inte menar sig ha tillräckliga resurser för att kunna bedriva en bra verksamhet.

En annan yrkesgrupp som upplever samma sak är lärarna. De är enligt en undersökning gjord av SCB och Du&jobbet den yrkesgrupp där arbetsbördan har ökat mest de senaste fem åren.

Det är viktigt att lägga märke till att detta skett trots en stor diskussion om lärares arbetsbörda (och en begynnande om rektorers). Det är nog dags att inse ett par saker. Det ena är att styrsystemet som det är konstruerat i dag inte fungerar. Trots tydliga indikationer om att allt går åt fel håll händer ingenting, istället förvärras situationen och politiken verkar bestämmas av vem som syns mest på debatt- och ledarsidor istället för av analyser av de verkliga situationerna.

Det andra är att det är dags för både skolledare och lärare att bilda kraftfulla professionella organisationer. Jag tycker att det är beklämmande att både lärarna och skolledarna är uppdelade på olika fackföreningar. Om inget annat borde de i det läge som är, bygga upp kraftfulla allianser mellan sina organisationer så att de kan utöva verklig makt till sina medlemmars fördel. Det är alldeles för lätt för skickliga politiker att spela ut organisationerna mot varandra.

Det tredje är att det är dags att inse att den offentligt drivna skolan i Sverige behöver en tydlig egen organisation.

Jag har en punkt till men den spar jag till ett kommande inlägg (cliffhanger).

Reagera på inlägget:

Äntligen en skolkommission!

Jag har avslutat många debattinlägg i den här bloggen med orden: För övrigt anser jag att vi behöver en ny svensk skolkommission. Också den skolkommitté som jag har äran att vara medlem i på Kungl. Vetenskapsakademin har lyft den frågan i debattartiklar (en av ledamöterna i kommittén, Jan-Eric Gustafsson, fick för övrigt också glädjande nog en plats i kommissionen).

Igår kom också beskedet att en skolkommission tillsätts vilket regeringen tidigt aviserat att den skulle göra. Det var inte en dag för tidigt. Jag är så klart glad för detta. Den halvmesyr som den borgerliga regeringen gjorde genom att kalla in OECD räcker inte för att vi ska ha underlag för vad vi ska göra i den svenska skolan. Vi måste i Sverige, i vår kontext, fundera över vår framtid. Skolsystem är väldigt komplexa saker och det är svårt att föra över saker från ett land till ett annat. Jag tror OECDs kommission och deras kommande resultat kommer att vara en viktig del i detta. Men vi har också väldigt mycket data och rapporter från svenska myndigheter, från forskning och från andra aktörer som gör att det finns ett stort underlag för kommissionens arbete.

Det är också ett stort steg framåt att man nu i uppdraget erkänner från regeringshåll att likvärdigheten är ett av de stora bekymren. Det är det som sticker i ögonen på varje internationell bedömare och för alla som inte har allt för starka ideologiska glasögon och skygglappar.

Om jag ska göra någon negativ kommentar så ligger den dels i kommissionens sammansättning och dels i dess uppdrag och tidplanen för detta. 1940 års skolkommission var ledd och bestod framförallt av forskare. Dessa gjorde en enastående insats med att skapa skolforskning och efter den tidens mått evidensbasera skolpolitiken i landet. De tog fram grundläggande data etcetera så att det man diskuterade var verkligheten som den verkligen såg ut.

Dagen skolkommission är hopsatt av olika representanter och individer varav få är forskare. Ibland är de valda som individer och ibland är de ledare och representanter för organisationer. Ett genomgående drag för de flesta är att de är mycket upptagna personer med ansvarskrävande tunga uppdrag. Jag utgår från att detta är ett tecken på att gruppen i mångt och mycket kommer att arbeta som en styrgrupp för ett större arbete som kommer att involvera andra personer.

I uppdraget står också att man ska föreslå ”nationella målsättningar”. Det är för mig en konstig skrivning. Är det andra målsättningar än de vi har i skollag och läroplaner nu? Är det kvalitativa eller kvantitativa mått? Samtidigt skriver man om ett ”sammanhållet” skolsystem. Vad menas med det? Det låter i mina ögon bra men är inte redan det en målsättning? Så på vilken nivå ska man arbeta egentligen?

Med tanke på uppdraget, sammansättningen, och det arbetssätt som det kommer att leda till, kan man nog anse att tidsramarna för deras arbete är väl kort. Man kan nog tänka sig preliminära resultat både 2016 och 2017 men jag tycker att man skulle sikta längre bort än så i svensk skolpolitik. En av de saker jag därför tycker de ska landa i är en mer permanent struktur för utvecklingsprocesser i den svenska skolan.

En annan sak som jag tror är viktig är att de i första hand fokuserar på hur vi kan skapa ett starkt och likvärdigt offentligt skolsystem. Saker som finansiering och organisation måste finnas i fokus och detta går att kombinera med friskolor. Men dagens system med fritt val, skolpeng, fri etableringsrätt och vinstsystem måste tas upp för en rejäl diskussion även med en stor friskolesektor.

Och skolkommissionen kommer att behöva jobba med (vilket egentligen inte behöver nämnas)lärarkårens arbetssituation, löner med mera.

Till sist:

Grattis Anna Ekström till detta viktiga uppdrag. Det var det bästa valet de kunde göra tror jag. Och till alla er andra i kommissionen! Vi är många i skolsystemet som är glada för detta och som sätter stort hopp till er och som kommer att följa ert arbete med stort intresse!

Reagera på inlägget:

Problemet är ett styrsystem som inte fungerar

Regeringen kommer med ett utspel om lärare i lågstadiet. Ja, men det är väl snällt och bra. Två miljarder mer till skolan. Vadå mer?

Hur mycket ger regeringen till skolan? Ja, det är det faktiskt ingen som kan säga eftersom finansieringen av skolan inte sköts av staten utan av kommunerna. Och det är här som jag blir lite trött på förslaget.

Det som är problemet med skolsystemet är att styrsystemet inte fungerar och det finns ett inbyggt grundläggande fel som uppstod i och med kommunaliseringen när den specialdestinerade finansieringen av skolan försvann.

Vi behöver inte mer av dubbelkommando i skolan, vi behöver en styrnings och finansieringsreform. Jag har gett ett exempel på hur det skulle kunna se ut här.

Och det stora problemet är likvärdigheten, inte generellt att vi har för stora klasser i lågstadiet. Lite data om det har jag redovisat här. I maj ska jag redovisa situationen kring likvärdighet i ett sammanhang och då hoppas jag kunna återkomma med en sammanställning som visar varför det är den viktigaste frågan.

Däremot är satsningen på specialpedagoger bra och kommer inte en minut för tidigt.

En annan sak som redovisade i veckan som gick var utredningen om rektorers arbetssituation och ställning i skolsystemet. Föga förvånande visade den att den inte var så bra. Utredningen mynnar ut i ett antal rekommendationer:

  • En statlig rekryteringsutbildning för blivande rektorer
            
  • En något justerad inriktning för befattningsutbildningen för rektorer, det så kallade rektorsprogrammet
  • En obligatorisk fördjupningsutbildning efter rektorsprogrammet
  • En utbildning för skolchefer
  • Utbildning av lärare om skolans styrsystem
  • Utbildning och dialog med förtroendevalda

Några av dessa har jag föreslagit tidigare, som till exempel utbildning av politiker och tjänstemän i kommunerna. Det är självklart att man om man ska bestämma om skolan ska ha tentat av skollagen och grundläggande delar i hur skolan är tänkt att fungera.

Men i övrigt undrar jag om inte utredningen är lite för timid. Den pratar mycket om att brist på tillit och att bygga förtroende. Men rätten till en bra utbildning kan inte bygga på att människor i 290 kommuner och ett otal friskolesystem är snälla och lyssnande utan på att det finns ett tydligt reglemente som personer i organisationerna kan använda sig av för att säkerställa att eleverna får det de har rätt till.

Jag vill också passa på att tacka alla er som skickade in svar på mitt upprop i ett tidigare blogginlägg. (Jag tar gärna emot fler berättelser för övrigt.). Det kom in ett antal väldigt välskrivna kommentarer. Vilka kloka människor det finns som har valt läraryrket!

Tyvärr verkade det dock inte som om lärarutbildningarna riktigt är i synk med dem. Med några lysande undantag redovisade de flesta en frustration över att lärarutbildningarna innehåller så lite användbar ämnesdidaktik och metodik. Jag kommer att behöva återvända till alla svaren och fundera över dem flera gånger under året.

Ett väldigt intressant svar var den nyblivne lärare som uttryckte att hen nu när hen gick matematiklyftet förstod hur bra ämnesdidaktisk utbildning skulle kunna fungera. Något att fundera över!

Reagera på inlägget:

Jag hoppas att ämnesbetyg återinförs

Jag arbetade som lärare i Gävle när Gy07 drogs tillbaka av en triumfatorisk alliansregering. Nu skulle allt elände som sossarna ställt till med städas undan och den parlamentariskt beslutade reformen skrotades över natt. Nu skulle skolsystemet reformeras och Sveriges marsch mot PISA:s himmel börja. Vi som var med minns det med en viss uppgivenhet och förundran. Det var första gången i svensk skolhistoria som en beslutad reform revs upp på det sättet. Vi hade förberett oss i månader, anpassat kurser och terminsplaneringar. Minst ett läromedelsförlag hade tryckt upp en stor upplaga nya läromedel som fick skrotas. Sedan kom Gy11. Frågan är om det var så mycket bättre eller egentligen så mycket annorlunda? Det får vara hur det vill med den saken.

En av de saker som jag som lärare riktigt tyckte om med Gy07 var det faktum att vi skulle få ämnesbetyg. Både som lärare tyckte jag om idén eftersom det skulle göra betygsättningen mindre avgörande och för eleverna eftersom de inte skulle bli så stressade. Fortfarande skulle det vara svårt att riktigt förstå hur det skulle påverka deras val av kurser. Skulle de välja bort fortsättningskurser om de fått ett bra betyg i den första för att inte riskera betyget i ämnet osv.

Enligt en bekant infördes kursbetygen så att inte gymnasierna skulle bromsa kursgymnasiet när det infördes. Kursgymnasiet i sig skulle kunna diskuteras. Till exempel så gick andelen elever i Sverige som läste så mycket matematik och fysik i gymnasiet så att de kunde vara med i TIMSS advanced ner med 75 % eftersom eleverna på naturvetenskapliga programmet slutade läsa de mer avancerade kurserna. (Frågan är om inte vuxenvärlden måste ta ett visst ansvar för den kommande generationens kunskaper genom en klok planering av hur utbildningar ska se ut. Allt i ett skolsystem kan inte vara som att välja godis i en godisbutik).

När jag började gymnasiet hade vi i min klass så dåliga mattekunskaper att vår fröken valde att repetera högstadiet den första terminen. På så sätt kunde hon lägga en grund när hon sedan med fast och skicklig hand ledde oss genom gymnasiekursen. Det här hade hon inte kunnat göra i vårt kursgymnasium.

Jag arbetade på Skolverket när Gy11 togs fram. En sak som förvånade mig var att man inte då diskuterade ämnesbetyg. När jag läste om det i den enmansutredning skriven av Anita Ferm som ledde fram till Gy11, Framtidsvägen, blev jag riktigt besviken, ja kanske till och med upprörd. I utredningen nämner hon det bara nästan lite en passant och säger något i stil med att ”Jag har pratat med några elever och de vill inte ha ämnesbetyg” och så släpper hon frågan. Frågan är om man får behandla något som faktiskt är en väldigt viktig fråga för många elever och lärare på det viset.

Jag blev påmind om detta när jag av en (annan) bekant i dagarna fick i min hand en promemoria skriven på utbildningsdepartementet 2001 om betygsfrågan i gymnasiet. I den går man noggrant igenom olika skäl för och emot och kommer fram till att ämnesbetyg är bättre. Det fanns alltså en noggrann utredning men som inte Anita Ferm eller utbildningsdepartementet brydde sig om.

Jag hoppas faktiskt både för eleverna och för lärarnas skull att ämnesbetyg återinförs. Det skulle lindra stressen och ge ett något mer förlåtande skolsystem samtidigt som det ger en tydlig signal om att det lönar sig att bygga kunskaper på sikt, inte bara leverera på kort. Både för lärare och elever.

För övrigt noterar jag att SKL vill att de kommuner som tar emot fler nyanlända ska ha mer pengar för att ta hand om de nyanländas skolgång. De vill alltså ha direkta statliga skolpengar. Jag håller med dem – det vore nog bra för likvärdigheten om staten fördelade ut skolpengarna till alla elever – inte bara till de nyanlända.

Reagera på inlägget:

Lärarbristen är katastrofal – något rejält måste göras nu!

Det finns en sak som båda lärarfacken är (med tanke på hur de annars förhåller sig till varandra) rörande överens om. Det är den kommande lärarbristen. Den som för övrigt inte längre är kommande utan är här nu. Sydsvenskan rapporterar om hur elever på en lugn och städad skola i Lund nu har tröttnat på att de har en obehörig vikarie till sin obehöriga vikarie i Ma och NO.

När jag lade upp den länken på Twitter kom direkt kommentarer som: ”I Göteborg finns det gott om obehöriga, även tjänster som ej tillsätts pga inga sökande. Katastrofläge redan nu!” och ”Det läskiga är att detta är i Lund. Hur ser det då ut i t ex Norrlands inland? Detta problem kommer skapa kaos om inget händer nu.” Jag vet hur det är i Norrlands inland för jag har pratat med en rektor där om det. Det är naturligtvis ännu värre. Till och med i Stockholm där man anser sig ha råd att höja redan ganska relativt höga lärarlöner planerar man för att legitimerade lärare ska planera och bedöma, och obehöriga utföra själva undervisningen.

Det jag kanske ändå tycker är det läskigaste med detta är att olika instanser och personer (som jag till exempel) har varnat för det här i många år. Jag skrev om det i Barnexperimentet och KVAs skolkommitté skrev på mitt initiativ en artikel i frågan i januari 2014. Men det har känts som om man ropat i öknen.

När jag arbetade på Skolverket fick jag 2012 en chock när jag insåg att det inte fanns någon i Sverige som hade till uppdrag att hålla koll på hur många NO-lärare det fanns eller hur många som utbildade sig. Detta trots att man redan i början på 1990-talet hade uppmärksammat att det nog var för få. Sedan har det bara blivit färre och färre som har utbildat sig men ingen beslutsfattare har brytt sig tillräckligt mycket och nu står vi där vi står. Det är vanskötsel av ett skolsystem.

LRs ordförande Bo Jansson har uttryckt det som att vissa ämnen riskerar att utrotas för att det inte kommer att finnas lärare. Och det är ämnen som kemi, fysik, tyska, franska och så vidare. Ska Sverige som kan ta åt sig äran av att ha hittat nästan halva periodiska systemet inte längre ha några kemilärare?

Hösten 2013 frågade jag den då ansvariga statsekreteraren om situationen och han höll med om att situationen var katastrofal.

Katastrofal.

Men då måste man ju göra något – och inte något pesajonket (kissljummet) som man säger i Skåne! Och det är bråttom!

Jag vet att Skolverket har försökt prata med regeringen om betalt påbyggnadsår och studielön under sista året för de som vill bli lärare i Ma, NO och moderna språk. Det är den typen av åtgärder som måste till och kanske till och med ett annat finansieringssystem för lärare så att staten är en part i lönesamtalen!

För det här kan man inte lösa genom att de rikare kommunerna, eller de med intresserade politiker, lockar till sig de få lärare som finns. Alla barn har rätt till bra undervisning i alla ämnen av utbildade lärare.

/Per

Reagera på inlägget:

Sidor