Annons

IT är ingen frälsare

Så kom då OECDs analys över IT-användning i skolan och hur det korrelerar till resultaten i PISA2012. Någon skillnad gentemot resultaten i ”vanliga” PISA finns egentligen inte. Och jag tillhör dem som inte förväntade mig det heller. Att sitta mycket framför en dator är varken detsamma som att lära sig mycket eller ens att bli särskilt skicklig på datorer.

Jag har med en idiots envishet hävdat det här ända sedan jag började arbeta på Skolverket och läste mina första forskningsrapporter om IT-användning i skolan. Samma resultat dyker upp hela tiden i såväl internationell som svensk forskning. Och slutsatsen är tydlig. Mängden IT-användning är inte korrelerat med lärande.

I Barnexperimentet skrev jag:

”Undersökningar visar att elevers ensamarbete ökar med införande av fler datorer, och från en mängd studier vet vi att detta minskar lärandet och drabbar de svaga eleverna mest. Satsningen på teknik i första hand ledde också till komplicerade eller vagt formulerade arbetsuppgifter vilket också drabbade framförallt svaga elever. Den tendens man ser är att skoldatorer medför att starka elever blir starkare och den svagare svagare – precis den trend vi skulle behöva bryta i den svenska skolan.

John Hatties stora studie Visible learning ger ingen anledning till de förväntningar som knyts till digitala medier och datorer. Jag är orolig för att denna trend kommer att resultera i ännu ett bakslag för den svenska skolan. Det är märkligt hur lärare inte kan få kompetensutveckling eller resurser för ens de enklaste uppgifter i skolan medan kommunerna kan ösa ut pengar på att införskaffa datorer till skolan. Beslut om pedagogik och pedagogisk utrustning ska inte fattas över huvudet på lärare och utan empirisk grund.

Självklart är det viktigt att skolan liksom samhället digitaliseras, men det är viktigt hur det görs. Det som har betydelse är hur en lärare använder de medier som finns, inte vilken teknik som driver dem.”

Skolverket drar nu samma slutsats:

”Lärarens undervisning är den viktigaste faktorn för elevers lärande. It kan utgöra ett viktigt hjälpmedel i skolan, förutsatt att det används på rätt sätt. ”

SKL spred förra året myten att IT ger högre kunskaper. De spred det dessutom som om att det vore en myt att IT inte ger det (hoppas ni hängde med där!). De påstod där att ”Satsningar på modern teknik i skolan ger inga förbättrade resultat” är en myt. Nu har PISA alltså spräckt SKLs falska mythbusting. Jag tycker att detta är ett generellt problem med SKL som de upprepar gång på gång. De sprider policy-idéer under forskningstäckmantel. De behöver skärpa till sig där. De hjälper inte svenska små kommuner och rektorer och lärare genom att hålla på på det viset.

För den som nu tror att jag är emot IT i skolan så är jag inte det. IT är en central del av samhället och digital kompetens en nyckelkompetens. Men precis som alla andra kompetenser så lär man sig den bäst under en lärares variationsrika ledning. I alla i mål skrev jag:

”Lika sant som att IT i sig själv inte ger några häpnads- väckande resultat, lika sant är det att IT innehåller kolossala möjligheter att skapa intresseväckande undervisning och stimulera lärande. Väl gjorda visualiseringar kan till exempel skapa förståelse för komplexa förlopp på ett sätt som vi tidigare bara kunnat drömma om. Att vara kemilärare idag med tillgång till animationer av tredimensionella molekylära förlopp kan få förståelsen av kemi att ta veritabla kvantsprång”

Men vad visar nu den digitala genomgången av PISA och vad borde den betyda för skolan och för Sveriges skoldebatt? Skolverket sammanfattar:

  • Sverige är ett av de länder där tillgången till och användningen av it är störst. Användningen för skolarbete har ökat både i skolan och i hemmet sedan 2009.
  • Det finns ett samband mellan hög it-användning och låga prestationer på PISA-provet.
  • Sverige har den största andelen extrema internetanvändare, definierat av OECD som elever som är på internet mer än sex timmar på fritiden på vardagar. I denna grupp utgör pojkar närmare 70 procent. De extrema internetanvändarna uppvisar överlag de lägsta resultaten, kommer oftare för sent, skolkar mer och rapporterar en lägre grad av välmående.

Skolverket noterar också

”Bland de svenska eleverna samvarierar datorbaserade aktiviteter på matematiklektionerna negativt med elevprestationer både på de digitala och pappersbaserade matematikproven.”

Alltså – det finns en direkt koppling mellan datoranvändning och lägre resultat – till och med då datorer används inom undervisningen i matematik. Troligtvis på grund av de saker jag skrivit om i mina böcker – ensamarbetet i matematik ökar med införande av datorer i undervisningen. Det svenska elever behöver är, enligt mycket forskning, bra lärarledd undervisning inte teknik i sig.

Jag menar att resultaten borde leda till diskussioner och åtgärder i linje med:

  1. Vårdnadshavare, samhället och skolan måste inse att pojkars datoranvändningsmönster är ett problem.
  2. IT i skolan måste bygga på lokal kompetens hos lärarna och fungerande undervisningsmodeller inte på gigantiska webbplattformar och tron på tekniken i sig som en lösning.
  3. Satsa pengar på att utveckla IT i skolan från ett klassrums- och ämnesdidaktiskt perspektiv – inte uppifrån. Digital kompetens och verktyg utvecklade tillsammans med lärare och med tydligt ämnesdidaktiskt innehåll. En sådan utveckling kan inte ske helt genom marknadslösningar eftersom det är både dyrt och inte lönsamt.

Lärare behöver inte bara kompetensutveckling – de behöver också engageras i framtagandet av digitala redskap som faktiskt underlättar lärandet – inte hindrar det.

 

Källor:

Kornhall, Per (2013) Barnexperimentet; svensk skola i fritt fall. Leopard förlag

Kornhall, Per (2014) Alla i mål. Skolutveckling på evidensbaserad grund. Natur & Kultur.

SKL (2013) Myter om skolans utveckling. SKL. 

Skolverket (2015) It-användning och elevresultat i PISA 2012 . 

Reagera på inlägget:

"Höga förväntningar är inte ett trollspö"

Ett mail från en bekant som arbetar i en kommun fick mig att aktualisera frågan om förväntningar. Förväntningar är något som enligt till exempel Skolinspektionen och SKL är en viktig faktor för att förbättra undervisningen. Det låter ju underbart. Om vi bara har ett annat förhållningssätt så få vi en bättre skola. Då behöver vi ingen kompetensutveckling, inga nya kunskaper eller metoder – och sådant kostar pengar. Men är det sant?

För det första är det svårt att riktigt ringa in vad man menar med förväntningar. Man kan lätt blanda ihop det med engagemang och entusiasm till exempel. Just lärares engagemang verkar för övrigt som att det har stor påverkan på elevers lärande och att lärare som får lära sig att visa mer engagemang verkar också få bättre resultat av sin undervisning.

När det gäller förväntanseffekter citeras ofta enstaka studier med förvånansvärt kraftfulla resultat, men den samlade bilden verkar mycket mer modest. Ändå hävdas att höga förväntningar kännetecknar skolor som lyckas med sitt uppdrag. Det finns viktiga saker att säga om förväntningars betydelse för undervisning och undervisningens resultat, men vi måste börja med att moderera bilden lite. Förväntningar är inte ett trollspö som man kan vifta med och trolla bort effekten av otillräckliga resurser eller dålig metodik. 

Att säga till en lärare att felet på dennes undervisning är låga förväntningar är som att be hen att likt baron Münchhausen dra hårdare i sina skosnören för att kunna flyga. När lärare gör så gott de kan inom ramen för de förutsättningar och den kunskap de har, är det ganska cyniskt och oförskämt att säga till dem att om de bara tror att deras elever ska lyckas bättre så kommer de också att göra det. 

En av de viktiga saker som framträder i forskning kring förväntningar är att man ofta blandar ihop förväntanseffekter med lärares självbedömning. Det visar sig nämligen att de det finns en sak som kännetecknar de lärare som har höga förväntningar, nämligen att de har mer varierad undervisning, de är skickligare lärare helt enkelt. Och det är därför de också har förväntningar  - eftersom de är vana vid bra resultat.

Lee Jussim skriver i en genomgång av meta-analyser av forskning om förväntanseffekter (1) att ”lärare borde kunna känna tröst i att förväntanseffekter i forskning har visat sig vara svaga och inte särskilt hållbara”. Förväntningar kan höja resultaten, men bara om lärare får stöd genom de resurser och organisatoriska förändringar som behövs.

Jussim ger följande råd utifrån forskning om förväntanseffekter: 

•  Var flexibel. Du kan ha fel om en elev och elever förändras. 

•  Att ha höga förväntningar utan en varm omhändertagande miljö är bara grymt. Om du kan koppla ihop förväntningar med omsorg mår alla elever bra av det. 

•  Att ha höga förväntningar betyder olika saker för olika elever. Om man vill arbeta medvetet med förväntningar måste de vara olika för olika elever. 

Det finns ett område där förväntningar kan ha en stor betydelse och det är lärares förväntningar på sig själva. Här finns det en viktig skillnad mellan högpresterande och lågpresterande lärare, en skillnad som mer ligger i förväntningarna på effekten av ens egen undervisning än i förväntningarna på eleverna.

Den lärare som tror att det enda som betyder något för en elevs framgång är dennes begåvning och ambition förväntar sig inte att den egna undervisningen ska spela någon större roll för elevens lärande. En sådan lärare producerar visserligen undervisning, men ser ingen tydlig koppling mellan denna aktivitet och elevernas olika nivåer av lärande. En sådan lärare söker inte nya metoder och försöker inte hitta fram till olika elever, eftersom hen inte upplever det som varken möjligt eller rimligt. En lärare däremot som förväntar sig att det spelar roll hur hen undervisar, prövar olika sätt till dess att eleverna lär sig vad de ska. 

En lärares förväntningar på sig själv och på effekten av hens undervisning är viktig. Det är också vad forskning som till exempel John Hatties lär oss. Lärare har en stark påverkan. En bra lärare kan kraftfullt påverka elevers lärande. Det är stor skillnad mellan vad elever lär sig med olika lärare.

Det spelar roll vad man gör i klassrummet men det är inte alla lärare som på djupet förstår det. Men detta handlar som sagt mindre om förväntan på eleverna än vad det handlar om förväntan på effekten av ens egna undervisningshandlingar.

Den lärare som har tro på sin egen påverkanskraft lägger mer tid på eleven som alla andra har gett upp hoppet om.

(1) Jussim, L. (2013). Teachers’ expectations. In: Hattie & Anderman (Ed.) (2013). International guide to student achievement. New York, N.Y.: Routledge. (Detta är en mycket bra bok där redaktörerna Hattie och Anderman har låtit en mängd olika experter kommentera forskningsläget på olika områden som fans med i John Hatties “Visible learning”).

Reagera på inlägget:

Välutbildad och välbetald lärarkår behövs, inte en nedmontering av leg-reformen

Timbro går nu ut och meddelar att man vill att staten river upp lärarlegitimationsreformen. Jag kan hålla med deras analytiker om ett par saker, men tycker av många skäl att de landar i helt fel slutsatser.

Legitimationsreformen har blivit en riktig rysare, så långt har de verkligen rätt. På grund av, det då av Jan Björklund ledda, utbildningsdepartementets genanta ovilja att utreda sina reformer har reformen blivit full med problem och skapat omöjliga situationer för individuella lärare och för skolor ute i landet.

Att den dessutom sjösattes utan att man egentligen hade brytt sig om hur bristen på lärare skulle lösas är helt huvudlöst. Maria Jarl uttalade sig klokt om detta i Lärarnas tidning. Reformen borde naturligtvis haft övergångsregler och möjligheter till lokala valideringar med mera. Ett av problemen med genomförandet av reformen är att tolkningen av legitimationen är i onödan juridisk istället för att man kunde göra kloka bedömningar av olika lärares förmågor och kompetenser.

Men Timbros artikel ger mig en lite unken bismak. Vem skulle tjäna på att riva upp reformen eller genomföra de förändringar de föreslår?

De vill ha privata lärarutbildningar och de vill ha låga krav för att anställa lärare. I Almedalen i år ställde en av näringslivets representanter just frågan om fristående lärarutbildningar till OECDs representanter. OECDs representant bara tittade helt oförstående på frågeställaren och undrade vad det skulle göra för skillnad. Det fanns ingen evidens för att privata aktörer gör bättre lärarutbildningar. Men det är naturligtvis lockande att komma åt också den penningpåsen.

Tyvärr så finns det nog samma skäl bakom kravet på slopade behörighetskrav. Deras friskolor är de som har minst behöriga och legitimerade lärare. Vilket är något av en tidsinställd bomb. I det fallet härmar Timbro intressant nog nu det gamla kommunförbundets (SKLs föregångare) krav. Kommunförbundet var det som var drivande till att de gamla behörighetsreglerna för lärare och rektorer togs bort, det som ledde till det moras vi nu upplever och som legitimationsreformen var ett försök att ställa till rätt. Det är ju naturligtvis varje arbetsgivares dröm att få anställa så billigt och lågutbildat som möjligt. Men så kan man inte ha det i ett skolsystem. Där måste staten se till att alla barn överallt får bra utbildning och då måste man ställa vissa kvalitetskrav på de som anställs.

Ett argument som finns i Timbros resonemang, men framförallt i andra debattörers, är att lärarutbildningarna är så dåliga att de inte spelar någon roll. Om så vore fallet (vilket man först måste visa) är det ju inte legitimationens krav som är problemet utan innehållet i lärarutbildningarna.

Men att lärare som ska undervisa våra barn dels har en ämneskunskap som är relevant, dels vet hur regelverk för skola och betygssättning med mera ser ut kan nog inte anses vara en lyx som våra barn och skolor kan vara utan!

Jag är övertygad om att det finns mycket att göra inom lärarutbildningarna. De skulle behöva forskningsförankras på ett annat sätt och innehålla mycket mer av praxisrelevant innehåll, kring det skulle vi behöva en öppen debatt. Men där är OECDs rekommendationer så oerhört mycket bättre och mer initierade än Timbros partsinlaga!

Vi behöver en välutbildad och välbetald professionell lärarkår som tar sitt jobb, sin profession och dess utveckling på allvar och som får stöd från systemet (stat, huvudman och skolledning) för att kunna göra så. Vad vi inte behöver är en nedmontering av en av de få riktiga ljuspunkterna i svensk skolas regelverk de senaste åren.

Reagera på inlägget:

Var det inte meningen att alla elever skulle undervisas av behöriga lärare?

I en twittertråd för någon vecka sedan avslöjade jag min okunnighet om hur skollagen reglerar vem som får undervisa och sätta betyg. Det är bra att göra fel ibland. Om inte annat för att man ska vara på tårna och inte svara på reflex. Men jag tyckte diskussionen var intressant och det fick mig att läsa på och fundera över några saker.

Så här är det i alla fall:

  • Bara den som har legitimation för ett ämne och årskurs får undervisa.
  • Om en sådan inte finns i huvudmannens organisation kan en olegitimerad få undervisa ett år i taget. Om det ska ske mer än 6 månader måste huvudmannen fatta det beslutet.
  • Den som inte har legitimation ska betygsätta tillsammans med en legitimerad lärare. Om de blir osams är det den som har legitimation och är behörig för ämnet som bestämmer betyget. Om den legitimerade inte är behörig får rektor besluta betyg när den olegitimerade läraren och den legitimerade inte är sams.

Man kan tycka att detta inte är helt logiskt. Till exempel måste det innebära att en olegitimerad lärare kan tillsammans med en legitimerad lärare i ett annat ämne sätta betyg så länge de två är sams. Ingen behöver ha behörighet. Å andra sidan kan rektor då ta över så det spelar ingen roll heller.

Var inte meningen med legitimationen att alla elever skulle undervisas av lärare som hade rätt utbildning?

Jo, men samtidigt är det ett faktum att dessa lärare inte alltid finns (speciellt i vissa ämnen). Och det är inte huvudmännens fel.

Staten har inte brytt sig om att följa upp vilka lärare som finns eller vilka som utbildas. Samtidigt har situationen på grund av olika rapporter egentligen varit känd sedan länge. Man kan inte lasta huvudmännen för statens bristande ansvarstagande. Det är nu en helt omöjlig situation för huvudmännen att besätta NO-, teknik- och moderna språk-tjänsterna med utbildade människor eftersom staten inte har brytt sig om att utbilda dem.

Det har inte funnits någon styrning, varken på huvudmananivå eller på statlig nivå, och heller inte på och av högskolorna. Statskontoret skrev också redan 2007: ”Enligt Riksrevisionen ger resurstilldelningssystemet lärosätena incitament att satsa på̊ inriktningar på̊ lärarutbildningen som är populära bland studenterna, även om skolorna inte efterfrågar lärare med en sådan inriktning. Riksrevisionens slutsats är att de beslut om lärarutbildningens dimensionering som fattas av enskilda lärosäten bara delvis beaktar arbetsmarknadens behov och att detta är en av orsakerna till att det i dag råder brist på̊ lärare med vissa inriktningar. En annan orsak är, enligt Riksrevisionen, att lärosätena inte har tillräcklig kunskap om skolornas behov och efterfrågan.”

Kusek & Rist är två världsauktoriteter när det gäller offentlig verksamhet och resultatstyrning av sådan. De skriver: "För att få resultatbaserade system att fungera är det viktigt att man har uppnått en enighet bland de viktigaste intressenterna om vad man vill göra och varför."

Självklart skulle en så genomgripande reform som legitimationsreformen ha beretts ordentligt som Maria Jarl säger. Man skulle ha behövt sätta sig ner, tillsammans med huvudmän och universitet, och bestämt vad man ville uppnå och sedan utifrån en analys av nuläget diskuterat hur man skulle kunna nå dit. Men nu bestämde bara staten att alla lärare skulle legitimeras och att spelreglerna skulle förändras.

I Sverige har vi haft en laissez fair modell för styrning av lärarförsörjningen. Staten har lämnat över allt ansvar till kommunerna och till organisationer och privata vinstdrivande företag och sedan hoppats att ”marknaden” ska lösa allt. Men skola är inte en marknad. Det är ett samhälleligt gemensamt åtagande där varje barn får 9 + 3 år av träning i de färdigheter och förmågor som vi anser vara viktiga för att vårt samhälle ska fungera. Och ledtiderna är långa. Om unga människor nu mot förmodan skulle komma på att de vill bli lärare tar det fem år innan de är ute i skolorna och ytterligare fem år innan de är skickliga på att undervisa. När man släpper kontrollen så börjar saker hända i systemet och det är inte förrän nu man upptäcker hur fel det har blivit. Det är som att strunta i vägunderhåll. Helt plötsligt börjar bilarna gå sönder och då blir det väldigt dyrt att reparera.

Också här behövs det en helhetssyn. Skolverket skriver nu om en nationell samling kring läraryrket. Men ärligt talat: Fan trot!

Det var två år sedan de skrev att det krävs krafttag nationellt och lokalt för att återställa likvärdigheten. Och vad har hänt med det? Vem bryr sig egentligen om vad landets skolmyndigheter säger. De kan ju inte bitas åt något håll (annat än nedåt, i Skolinspektionens fall).

De tidigare nämnda Kusek & Rist menar också att det måste vara ett och samma organ som är ansvarigt för både utvärdering, aktiviteter och resursallokering för att få ett system att fungera. I Sverige har vi plottrat bort alla dessa funktioner på olika instanser och vi har dessutom genomfört dramatiska reformer utan att ha pratat ihop oss och utan gedigna utredningar eller utvärderingar. Vi brukar internationellt skryta med vår samarbetsförmåga och konsensuskultur men den verkar ha ersatts av en ganska både klåfingrig och respektlös maktfullkomlighet ihopkopplad med en brist på ansvarstagande från staten sida.

Därför tycker jag att OECDs föreslagna institut för lärar- och skolledarkvalitet är en mycket bra idé. Det ska enligt dem vara ett litet lättrörligt institut med en kraftfull budget som kan köpa in de kvalificerade tjänster som det behöver. Dess första uppgift skulle enligt OECD vara att utifrån internationell och nationell forskning och tillsammans med alla intressenter skapa konsensus och dra upp riktlinjer för hur lärar- och skolledarförsörjning ska garanteras och för hur lärare och skolledare ska utbildas och fortbildas. Ett sådant institut skulle också kunna arbeta med en vision liknande den jag redovisade i mitt förra blogginlägg.

Det borde också ha i uppdrag att övervaka lärar- och skolledarsituationen i skolväsendet och föreslå åtgärder i de fall det är dålig matchning mellan skolsystemets behov och till exempel utbildningarna. Vi måste nu snabbt komma tillrätta med den akuta situationen men samtidigt måste vi också bygga bort möjligheten att den uppstår igen!

För att göra det måste vi:

  • Ha kraftfulla åtgärder som gör att vi får in lärare i systemet. Vi måste skicka en tydlig signal både till de ungdomar som nu går i gymnasiet men också till de som övergivit läraryrket att det är ett framtidsyrke på alla sätt. Detta genom garanterad både individuell och kollegial kompetensutveckling, förmånliga studievillkor och ett förändrat löneläge tillsammans med förändringar i arbetsvillkor. Man bör definitivt diskutera ett återinförande av undervisningsskyldigheten och skapa ett genomskinligt och transparant lönesystem.
  • Bygga dessa insatser och det nämnda institutet i samtal med berörda parter det vill säga professionerna, lärosätena och huvudmännen.
  • Statens roll i detta är att skapa förutsättningar och övervaka, men inte att detaljstyra utförandet.

Det är också min övertygelse att vi utifrån det läge vi har måste diskutera om inte ett förstatligande av det offentliga skolsystemet (inte friskolorna) är den enda vägen som är möjlig om vi tillräckligt snabbt ska få till de förändringar som behövs.

Källor:
Kusek & Rist (2004) Ten steps to a Results-Based Monitoring and Evaluation System. A Handbook for Development Practicioners. Washington DC: The World Bank.
Statskontoret (2007) Lärares utbildning och undervisning i skolan Kartläggning och analys. 2007:8. Dnr: 2006/190-5OECD

Skollagen:

2 Kap

13 § Endast den som har legitimation som lärare eller förskollärare och är behörig för viss undervisning får bedriva undervisningen.

18 § Om det inte finns någon att tillgå inom huvudmannens organisation som uppfyller kraven enligt 13 § eller om det finns något annat särskilt skäl med hänsyn till eleverna eller barnen, får en annan lärare eller förskollärare bedriva undervisningen. En sådan lärare eller förskollärare ska 1. vara lämplig att bedriva undervisningen, och 2. i så stor utsträckning som möjligt ha en utbildning som motsvarar den utbildning som är behörighetsgivande. En person som avses i första stycket får bedriva undervisning under högst ett år i sänder.

19 § Om en person som avses i 18 § ska användas för att bedriva undervisning under längre tid än sex månader, ska huvudmannen först fatta beslut om detta.

3 Kap

16 § Betyg ska beslutas av den eller de lärare som bedriver undervisningen vid den tidpunkt när betyg ska sättas. Om läraren eller lärarna inte är legitimerade, ska beslutet fattas tillsammans med en lärare som är legitimerad. Kan dessa inte enas ska betyget beslutas av den legitimerade läraren under förutsättning att han eller hon är behörig att undervisa i det ämne som betyget avser. I annat fall ska betyget beslutas av rektorn. 

Reagera på inlägget:

En komplex men systemisk vision för läraryrket?

Jag har precis lagt ifrån mig Linda Darling-Hammond och Robert Rothmans bok ”Teaching in the Flat World”. Det är en bok jag varmt kan rekommendera till alla som är intresserade av skolans utveckling i stort och av läraryrket och lärarutbildning speciellt.

Med utgångspunkt i den mycket mångfacetterade situationen i USA och forskning om lärarutbildning och lärarfortbildning tittar de på tre andra system, Finland, Singapore och Ontario (Kanada). Utifrån detta ger de ett antal rekommendationer kring hur man kan tänka om man vill bygga ett bra skolsystem. Skolkommissionens finska medlem Pasi Sahlberg medverkar i boken så dess innehåll bör vara väl känt för kommissionen, men för alla andra ska jag gå igenom några av de saker som författarna lyfter och kommentera det.

Boken avslutas med en lista med vad man kan lära sig av framgångsrika system:

  • En systemisk vision
  • Stark rekrytering till och bra lärarutbildning
  • Attraktiva arbetsförhållanden för lärare
  • Kontinuerligt stöd för lärande
  • Likvärdig resursfördelning (dvs att de som behöver mer får det)
  • Proaktiv utveckling av nya ledare.

Hur skulle man kunna tänka kring detta?

1. Vi behöver en vision för svensk skola. Egentligen har vi en väldigt fin sådan i skollag och läroplaner. Men i verkligheten har det vittrat sönder på grund av politiska beslut som gett effekter i annan riktning. Här har skolkommissionen en stor uppgift att samla ihop (i alla fall det offentliga) skolsystemet.

2. När det gäller lärarutbildning menar de att det finns ett antal arbetssätt som verkar känneteckna bra lärarutbildningar. De fyra första är (mina översättningar/tolkningar):

  • En tydlig och sammanhängande vision som återfinns både i det arbete som sker på institutioner och under praktikperioder.
  • Tyngdpunkten ligger på ämnesdidaktik (på hur man undervisar i specifika ämnen)
  • Kopplar ihop teori och praktik genom att hjälpa studenterna att lära sig specifika metoder och arbetssätt som de kan pröva när de är ute i praktiken.
  • Tar noggrant hand om studentens undervisningserfarenheter genom att välja ut bra mentorer och strukturera praktiken så att de lär sig effektiva undervisningsmetoder.

Här har vi en hel del att lära, fundera över och göra. Det är också därför jag tycker att rekommendationerna i OECDs rapport är bra och viktiga. Vi behöver nog samla ihop utbildningarna och ha ett institut där också professionerna är representerade som leder det arbetet.

3. Attraktiva arbetsförhållanden för lärare. Med den situation som är krävs ganska kraftfulla insatser för att skicka en tydlig signal både till de som är lärare och till svenska ungdomar om att läraryrket är ett framtidsyrke. En ihopsamlad lärarutbildning skulle kunna vara en del i ett sådant arbete men sedan krävs det att man skapar ett systematiskt arbete kring lärares löneförhållanden, karriärsystem, arbetstider, fortbildning och möjligheter till kollegialt samarbete kring undervisning. För att göra det krävs en nationell samling där staten blir en tydlig part i förhandlingar om både löner och arbetstider tillsammans med de fackliga organisationerna och huvudmännen (men det är klart i Sverige har ju än så länge inte ens lärarna kunnat enas…).

4. När det gäller det kontinuerliga stödet för lärande, med vilket författarna menar hur lärare och skolor kontinuerligt ska kunna förbättra sig, har vi i Sverige en hel del bra saker på gång men det behöver utvecklas, systematiseras och regleras. Genom matematik- och läslyft har det lagts en grund för ett kollegialt lärande som skulle kunna bli en permanent och obligatorisk del av varje lärares arbete.

5. Likvärdig resursfördelning är en förutsättning för ett skolsystem i ett demokratiskt samhälle. Det är här som det svenska skolsystemet helt har ”förlorat sin själ” för att parafrasera vad OECDs utbildningschef Andreas Schleicher sade när han presenterade OECDs rapport. Det kan inte ske utan en rejäl översyn av hur skola finansieras i Sverige. Detta gäller både att se till att alla skolor får de resurser som de behöver men också att man inte ska bedriva skola på löpande räkning baserat på det momentana antalet elever i varje stund. Både friskolor och kommunala rektorer måste ha ett trögrörligare system att arbeta inom.

6. Proaktiv utveckling av nya ledare. I Sverige gick vi från att en rektor skulle vara utbildad lärare med flera års lärarerfarenhet inom det stadium de skulle vara rektor för, till att vem som helst, oavsett utbildning eller erfarenhet, kunde bli rektor för vad som helst. Aningslösheten i detta är skrämmande. Nu har man gjort en del för att säkerställa att alla rektorer har en utbildning men det krävs mycket mer för att skapa ett bra ledarskap för skolor. Och rektorers arbetsvillkor måste ses över. Den statistik som finns över omsättning och stress är inte värdigt ett civiliserat land.

Det som kännetecknar alla de tre system som beskrivs i boken är att de tar väl hand om sina lärare. Man skriver om respekt för professionen. Sverige är ett litet land. Det borde inte vara så svårt.

Men det kommer att kräva ett gemensamt arbete. Ärligt talat: Vi kan inte dela upp det här på 290 kommuner. Vi kanske kan låta friskolorna göra sitt men vi måste i grunden ha ett offentligt skolsystem som fungerar. Listan över kännetecknen för Singapores skolsystem skulle kanske kunna vara en grund för en svensk vision:

  • Djup respekt för professionen från landets regering och i hela samhället
  • Stark utbildning för både lärare och rektorer kring de gemensamma målen
  • Systematisk handledning av nya lärare av tränade äldre lärare
  • Kontinuerlig utveckling av kunskaper och förmågor genom omfattande statligt bekostad fortbildning och karriärmöjligheter som gör att man kan växa och dela med sig av sina kunskaper
  • Mycket avsatt tid för lärare att samarbeta och lära sig tillsammans genom lesson study, aktionsforskning och andra typer av reflektion över det gemensamma arbetet.
Reagera på inlägget:

Sidor

Annons
Annons
Annons