Annons

Be om ursäkt, Friskolornas Riksförbund!

Friskolornas riksförbund skrev den 9 oktober en debattartikel i Aftonbladet och vill ha regeländringar som skulle göra det lättare för friskolor att ta emot nyanlända. Så långt allt väl. Vi behöver alla hjälpa till både för att säkerställa likvärdigheten i skolsystemet och den stora påfrestning som antalet flyktingar innebär för hela Europa och inte minst för våra skolor.

Men Friskolornas Riksförbund nöjer sig inte bara med att de vill medverka. De menar också att friskolor är bättre på det än de kommunala skolorna. De använder tyvärr statistik på ett grovt vilseledande sätt för att hävda sin ståndpunkt. Det är pinsamt när skoldebatten så påverkas av ideologisk förförståelse och reklamlogik att man lämnar all intellektuell hederlighet bakom sig. Man skriver:

”Tänkvärt blir det när man granskar statistiken för elever med utländsk bakgrund, födda utomlands. I kommunala skolor minskar andelen som når kunskapskraven i alla ämnen från redan låga nivåer, från 48 till 46 procent. I friskolor är andelen betydligt högre och ökar från 74 till 75 procent. Det är uppenbart att friskolor lyckas bättre med skolresultaten för de här eleverna.”

Innan jag beskriver det uppenbart manipulativa med den här meningen är det kanske viktigt att vi utgår från hur elevsituationen faktiskt ser ut på fristående grundskolor. Jonas Vlachos har visat det och bilden ser ut så här:

Friskolors elever kommer framförallt från de rikaste och välutbildade familjerna. Generellt över landet tar också friskolor ett väldigt litet ansvar för nyanlända elever. Därför är det bra att de säger att de nu vill göra det.

Men när säger att de redan gör det och att de också är bättre på det och använder statistik så fantasifullt som de gör är det faktiskt oerhört oförskämt mot de kommunanställda lärare och rektorer som sliter hårt sig ute i landet, ofta med knappa resurser, för att ge nyanlända eleverna en så bra skolgång som möjligt.

Vad är det de gör? Jo de blandar på klassiskt sätt ihop äpplen och päron. Vi vet från Skolverkets senaste presentation av data att ökningen i andelen obehöriga till gymnasiet helt beror på att nyanländas resultat sjunker. Med nyanlända menas invandrade inom fyra år. I den gruppen tas nästan alla om hand av kommunala grundskolor.

Men när Friskolornas riksförbund vill ”bevisa” att de är bättre på kommunala skolor på att ta hand om dessa använder de inte längre statistik över nyanlända utan över ”utländsk bakgrund”. Det är en helt annan, mycket större grupp, där bakgrundsfaktorer slår igenom på ett helt annat sätt och där samplingen i friskolorna i huvudsak är på elever med helt andra förutsättningar med sig hemifrån (Ta bara alla de högutbildades barn som går på engelska skolan som exempel…).

Vi befinner oss i en situation där vi är i behov av att samarbeta och kraftsamla för att alla barn och ungdomar som går i svensk skola ska få en så bra undervisning som möjligt. Att då som Friskolornas Riksförbund gör kasta skit på hårt arbetande professionella människor i de kommunala skolorna är ett osmakligt sätt att försöka använda en svår situation för att vinna egna poäng (och tjäna mer pengar).

Friskolornas riksförbund bör skyndsamt be de kommunala skolorna och deras personal om ursäkt.

 

1. Vlachos, Jonas (2014). Var finns friskolorna? Bloggen: Ekonomistas, nationalekonomer om samhället, politiken och vetenskapen. 

Reagera på inlägget:

En förklaring till nedgången av resultaten

​Häromdagen var jag på ett seminarium om skolreformer på Kungl. Vetenskapsakademin och i förrgår var jag inbjuden på en pressträff med Gustaf Fridolin där han presenterade det skolpolitiska läget så som regeringen uppfattar det.

Anledningen till pressträffen var det blytunga faktum som Skolverket levererat att andelen som inte når gymnasiebehörighet efter grundskolan fortsätter att öka och nu är upp i 14,4 procent. Det vill säga att mer än 14 000 unga människor i våras gick en mycket osäker framtid till mötes.

Vi vet att ungefär en tredjedel av dessa inte kommer att gå vidare till någon formell utbildning och att risken att hamna i svår ungdomsproblematik är mycket förhöjd för dem.

Det visar sig att ökningen nu nästan helt beror på nyanlända elevernas resultat. Det aktualiserar betydelsen av att vi blir bättre på att ta hand om dessa. Det är ett område där vi borde vara skickliga men där i verkligheten kommuner runtom i landet gång på gång har behövt uppfinna hjulet på grund av att det har funnits så lite aggregerad kunskap, forskning och riktlinjer.

Men detta är inte det enda problemet vi har. Här kommer några med några bilder ur det bildspel Fridolin presenterade. Den första visar hur betydelsen av föräldrars utbildningsbakgrund har ökat i Sverige framförallt för barn till lågutbildade föräldrar:

Nästa bild visar hur andelen skolor där mer än 20 % misslyckas med att nå E i viktiga ämnen har tredubblats:

Nästa bild visar hur tillgången till skolbibliotek ser ut. En tredjedel inte har tillgång till något skolbibliotek alls och mindre än hälften har tillgång till ett bemannat sådant:

 

Nästa bild visar hur stödinsatser i lågstadiet har minskat över tid:

Nästa hur fördelningen av specialpedagogiska insatser ser ut i Sverige:

Hur andelen specialpedagoger och speciallärare minskat över tid:

Det är ingen tvekan om att vi förutom kvalitén på mottagandet av nyanlända har allvarliga och djupgående problem i den svenska skolan. Och då har vi ändå inte gått in på segregation, lärarförsörjning, rektorers och lärares arbetsbörda och olikvärdighet i resurser som syns i både PISA och TIMSS.

En väldigt enkel liten sak som jag tycker borde ske snabbt är att regeringen och/eller Skolkommissionen skyndsamt både översätter och sammanfattar OECDs kommissions rapport så att alla lärare och skolledare i Sverige lätt kan ta till sig deras resultat. Om professionerna i skolan ska involveras i processer framöver så måste också underlagen till sådana diskussioner göras tillgängliga för dem.

OECD är i sin rapport väldigt tydliga i sin kritik. De pekar ut lärarprofessionen, likvärdigheten (inklusive skolvalet) och styrsystemet som de områden där Sverige snabbt behöver genomgripande reformer. Man skriver under rubriken Ett skolsystem i behov av skyndsamma förändringar bland annat att man hoppas att deras rapport ska leda till genomgripande förändringar av skolsystemet i Sverige. Och förklarar detta:

Olika reformer och politiska beslut har genomförts under de senaste åren för att vända den nedåtgående trenden i elevprestationer. OECDs rapport anser att dessa reformer angriper många av utmaningarna på ett splittrat sätt. Det finns ett behov av ett mycket mer ambitiöst och omfattande reformarbete för att förbättra resultaten för alla svenska studenter.

Det som oroar mig är om vi verkligen kommer att se några ordentliga förändringar i systemet. Regeringen pratar nu om samverkan om samling för läraryrket och så vidare. Men vad händer så fort frågan inte är i fokus längre. Vad är det då som hindrar alla huvudmän från att bara ramla tillbaka i business as usual igen? Kommer Skolkommissionen att blockeras av de olika krafterna med egenintressen som kan verka konserverande?

Är det något som tyder på att inte skolan kommer att fortsätta vara en politisk sandlåda där partistrateger försöker knipa snabba poäng och ekonomiska särintressen får styra debatten och besluten istället för elevernas bästa?

OECD är väldigt bekymrade över såväl finansieringssystem som styrsystem i den svenska skolan. De skriver:

Sammantaget levererar den nuvarande strategin att fastställa nationella mål för ett starkt decentraliserad och komplext system (med 290 kommuner och många fler privata skolhuvudmän) inte konsekvent styrning eller stöd för förbättringar, och ansvaret för skolan förefaller diffust. Lokalt självstyre matchas inte med tillräcklig ansvarsutkrävande eller konsekvent stöd.

Och:

När man tittar på de lokala myndigheterna i Sverige (kommunerna), visar studier tydligt stora variationer i deras förmåga att rekrytera, introducera, handleda och kompetensutveckla på det sätt som behövs för att stödja varaktiga förbättringar i undervisning och ledarskap. Större kommuner har budgetar som är tillräckligt stora för att bygga upp relativt starka system för investeringar i lärares professionella utveckling. Men huruvida kommuner som har de resurser som behövs, faktiskt väljer att spendera det som behövs för att åstadkomma ständiga förbättringar i elevernas lärande, är helt upp till det lokala beslutsfattandet, och det verkat som om kommunerna varierar kraftigt i sin benägenhet att fatta sådana beslut.

När det gäller finansiering menar man att staten behöver kliva in och man skriver:

Ändå verkar det inte finnas någon tydlig strategi för ansvaret för resursanvändning i förhållande till målen. Lika möjligheter i hela landet är beroende av en samsyn mellan centrala och lokala skolmyndigheter och på autonomi som beviljats till skolor. De få utvärderingar som gjorts nyligen tyder på att det kan vara lämpligt för den nationella regeringen att behålla ett visst ansvar över finansieringsmekanismer, antingen genom en minimal grad av öronmärkta medel eller genom central reglering av lokala utgifter.

När det gäller rankinglistor och den svenska tron på konkurrens som drivkraft i skolsystemet skriver man:

Men konkurrensen om elever, med stöd av mekanismer, såsom SKLs [ranking-]tabeller, kan vara ett hinder för samarbete. Det finns allt fler bevis internationellt av fördelarna med kollegialitet inom och mellan skolor, men ett sådant samarbete är svårare att uppnå i en konkurrensutsatt miljö. Att skapa förutsättningar för ett sådant samarbete inom konkurrenssystemet är ytterligare en utmaning för Sverige.

Och man landar i att:

Finansiering eller resursfördelning måste utredas inom ett vidare ramverk för utbildning. För Sveriges del skulle detta kräva större tydlighet i finansieringsmetoder så att resurser tydligt når dem som behöver dem mest, i kombination med stark ledning, stöd och utvärdering för att se till att alla skolor erbjuder liknande utbildningsmöjligheter, oberoende av elevernas bostadsort eller socioekonomiska bakgrund.

Ett tydligare statligt ansvarstagande är uppenbarligen av nöden oavsett vad de olika intressenterna tycker om det. Det är klart att det finns en möjlighet att med konsensus förändra det nuvarande systemet men då måste alla aktörer upp på banan och erkänna vad man har gjort fel och ett mycket tydligare system för ansvarsutkrävande och likvärdig finansiering måste på plats. På seminariet på Kungl. Vetenskapsakademin var alla deltagare i den avslutande paneldebatten eniga om vikten av en politisk borgfred om skolan.

OECD har också en del tankar kring att vi behöver en sammanhållen karriärstruktur och plan för lärarprofessionen, men inser hur svårt detta är i den fragmentiserade skola som vi har:

Den grundläggande utmaningen här är hur man skapar enighet mellan forskningen, praktiken och politiken för en enhetlig personalstrategi i en institutionell struktur som i sin nuvarande, mycket decentraliserad form kan vara inkonsekvent och ibland osammanhängande.

Och man är faktiskt (som jag) lite pessimistisk till att vi verkligen kommer att orka med att skapa rejäla förändringar. Här finns ett verkligt svårt arbete för våra politiker och Fridolin att arbeta med. Hur ska vi skapa ett moment inom politiken för en gemensam riktning? OECD skriver:

Vi inser att grundläggande förändringar i den nuvarande ledningsstrukturen är osannolika, åtminstone på kort sikt, och att det är förenligt med Sveriges konsensusbyggande struktur att arbeta med att utveckla gemensamma riktlinjer och strategier i en starkt decentraliserad modell. Men vi noterar också att en stor del av problemet Sverige inom utbildningssektorn är en följd av en underlåtenhet att skapa enhetlighet och fokusera på mänskliga resurser i det mycket decentraliserade systemet. …

Kanske dags att sluta med dessa underlåtenhetssynder?

Om vi lämnar de stora frågorna kring likvärdighet och finansiering så har de ett väldigt intressant förslag till hur man skulle kunna skapa en positiv utveckling för skolans professioner. Man föreslår ett institut som har ansvar för professionernas utveckling:

Vår ambition är att det nationella institutet för lärare och skolledare kan fungera som en samlande struktur för en sådan utveckling.

Det senare förslaget liknar det som Skolledarförbundets ordförande Matz Nilsson skrev om i Dagens Nyheter.

Det viktiga med ett sådant institut är att det måste ha en styrgrupp som består av staten, akademin, huvudmännen och professionerna och att det får ett ganska brett mandat att utveckla professionen och en tillräcklig finansiering för att på allvar möjliggöra en infrastruktur på området utan att själv bli en stor myndighet.

OECD skriver skyndsamt och genomgripande. Skolverket pratar om krafttag och kraftsamla. Men det är dags att det blir mer än ett ropande i öknen.

(Alla de bristfälliga översättningarna ur OECDs rapport är mina egna.)

 

Reagera på inlägget:

IT är ingen frälsare

Så kom då OECDs analys över IT-användning i skolan och hur det korrelerar till resultaten i PISA2012. Någon skillnad gentemot resultaten i ”vanliga” PISA finns egentligen inte. Och jag tillhör dem som inte förväntade mig det heller. Att sitta mycket framför en dator är varken detsamma som att lära sig mycket eller ens att bli särskilt skicklig på datorer.

Jag har med en idiots envishet hävdat det här ända sedan jag började arbeta på Skolverket och läste mina första forskningsrapporter om IT-användning i skolan. Samma resultat dyker upp hela tiden i såväl internationell som svensk forskning. Och slutsatsen är tydlig. Mängden IT-användning är inte korrelerat med lärande.

I Barnexperimentet skrev jag:

”Undersökningar visar att elevers ensamarbete ökar med införande av fler datorer, och från en mängd studier vet vi att detta minskar lärandet och drabbar de svaga eleverna mest. Satsningen på teknik i första hand ledde också till komplicerade eller vagt formulerade arbetsuppgifter vilket också drabbade framförallt svaga elever. Den tendens man ser är att skoldatorer medför att starka elever blir starkare och den svagare svagare – precis den trend vi skulle behöva bryta i den svenska skolan.

John Hatties stora studie Visible learning ger ingen anledning till de förväntningar som knyts till digitala medier och datorer. Jag är orolig för att denna trend kommer att resultera i ännu ett bakslag för den svenska skolan. Det är märkligt hur lärare inte kan få kompetensutveckling eller resurser för ens de enklaste uppgifter i skolan medan kommunerna kan ösa ut pengar på att införskaffa datorer till skolan. Beslut om pedagogik och pedagogisk utrustning ska inte fattas över huvudet på lärare och utan empirisk grund.

Självklart är det viktigt att skolan liksom samhället digitaliseras, men det är viktigt hur det görs. Det som har betydelse är hur en lärare använder de medier som finns, inte vilken teknik som driver dem.”

Skolverket drar nu samma slutsats:

”Lärarens undervisning är den viktigaste faktorn för elevers lärande. It kan utgöra ett viktigt hjälpmedel i skolan, förutsatt att det används på rätt sätt. ”

SKL spred förra året myten att IT ger högre kunskaper. De spred det dessutom som om att det vore en myt att IT inte ger det (hoppas ni hängde med där!). De påstod där att ”Satsningar på modern teknik i skolan ger inga förbättrade resultat” är en myt. Nu har PISA alltså spräckt SKLs falska mythbusting. Jag tycker att detta är ett generellt problem med SKL som de upprepar gång på gång. De sprider policy-idéer under forskningstäckmantel. De behöver skärpa till sig där. De hjälper inte svenska små kommuner och rektorer och lärare genom att hålla på på det viset.

För den som nu tror att jag är emot IT i skolan så är jag inte det. IT är en central del av samhället och digital kompetens en nyckelkompetens. Men precis som alla andra kompetenser så lär man sig den bäst under en lärares variationsrika ledning. I alla i mål skrev jag:

”Lika sant som att IT i sig själv inte ger några häpnads- väckande resultat, lika sant är det att IT innehåller kolossala möjligheter att skapa intresseväckande undervisning och stimulera lärande. Väl gjorda visualiseringar kan till exempel skapa förståelse för komplexa förlopp på ett sätt som vi tidigare bara kunnat drömma om. Att vara kemilärare idag med tillgång till animationer av tredimensionella molekylära förlopp kan få förståelsen av kemi att ta veritabla kvantsprång”

Men vad visar nu den digitala genomgången av PISA och vad borde den betyda för skolan och för Sveriges skoldebatt? Skolverket sammanfattar:

  • Sverige är ett av de länder där tillgången till och användningen av it är störst. Användningen för skolarbete har ökat både i skolan och i hemmet sedan 2009.
  • Det finns ett samband mellan hög it-användning och låga prestationer på PISA-provet.
  • Sverige har den största andelen extrema internetanvändare, definierat av OECD som elever som är på internet mer än sex timmar på fritiden på vardagar. I denna grupp utgör pojkar närmare 70 procent. De extrema internetanvändarna uppvisar överlag de lägsta resultaten, kommer oftare för sent, skolkar mer och rapporterar en lägre grad av välmående.

Skolverket noterar också

”Bland de svenska eleverna samvarierar datorbaserade aktiviteter på matematiklektionerna negativt med elevprestationer både på de digitala och pappersbaserade matematikproven.”

Alltså – det finns en direkt koppling mellan datoranvändning och lägre resultat – till och med då datorer används inom undervisningen i matematik. Troligtvis på grund av de saker jag skrivit om i mina böcker – ensamarbetet i matematik ökar med införande av datorer i undervisningen. Det svenska elever behöver är, enligt mycket forskning, bra lärarledd undervisning inte teknik i sig.

Jag menar att resultaten borde leda till diskussioner och åtgärder i linje med:

  1. Vårdnadshavare, samhället och skolan måste inse att pojkars datoranvändningsmönster är ett problem.
  2. IT i skolan måste bygga på lokal kompetens hos lärarna och fungerande undervisningsmodeller inte på gigantiska webbplattformar och tron på tekniken i sig som en lösning.
  3. Satsa pengar på att utveckla IT i skolan från ett klassrums- och ämnesdidaktiskt perspektiv – inte uppifrån. Digital kompetens och verktyg utvecklade tillsammans med lärare och med tydligt ämnesdidaktiskt innehåll. En sådan utveckling kan inte ske helt genom marknadslösningar eftersom det är både dyrt och inte lönsamt.

Lärare behöver inte bara kompetensutveckling – de behöver också engageras i framtagandet av digitala redskap som faktiskt underlättar lärandet – inte hindrar det.

 

Källor:

Kornhall, Per (2013) Barnexperimentet; svensk skola i fritt fall. Leopard förlag

Kornhall, Per (2014) Alla i mål. Skolutveckling på evidensbaserad grund. Natur & Kultur.

SKL (2013) Myter om skolans utveckling. SKL. 

Skolverket (2015) It-användning och elevresultat i PISA 2012 . 

Reagera på inlägget:

"Höga förväntningar är inte ett trollspö"

Ett mail från en bekant som arbetar i en kommun fick mig att aktualisera frågan om förväntningar. Förväntningar är något som enligt till exempel Skolinspektionen och SKL är en viktig faktor för att förbättra undervisningen. Det låter ju underbart. Om vi bara har ett annat förhållningssätt så få vi en bättre skola. Då behöver vi ingen kompetensutveckling, inga nya kunskaper eller metoder – och sådant kostar pengar. Men är det sant?

För det första är det svårt att riktigt ringa in vad man menar med förväntningar. Man kan lätt blanda ihop det med engagemang och entusiasm till exempel. Just lärares engagemang verkar för övrigt som att det har stor påverkan på elevers lärande och att lärare som får lära sig att visa mer engagemang verkar också få bättre resultat av sin undervisning.

När det gäller förväntanseffekter citeras ofta enstaka studier med förvånansvärt kraftfulla resultat, men den samlade bilden verkar mycket mer modest. Ändå hävdas att höga förväntningar kännetecknar skolor som lyckas med sitt uppdrag. Det finns viktiga saker att säga om förväntningars betydelse för undervisning och undervisningens resultat, men vi måste börja med att moderera bilden lite. Förväntningar är inte ett trollspö som man kan vifta med och trolla bort effekten av otillräckliga resurser eller dålig metodik. 

Att säga till en lärare att felet på dennes undervisning är låga förväntningar är som att be hen att likt baron Münchhausen dra hårdare i sina skosnören för att kunna flyga. När lärare gör så gott de kan inom ramen för de förutsättningar och den kunskap de har, är det ganska cyniskt och oförskämt att säga till dem att om de bara tror att deras elever ska lyckas bättre så kommer de också att göra det. 

En av de viktiga saker som framträder i forskning kring förväntningar är att man ofta blandar ihop förväntanseffekter med lärares självbedömning. Det visar sig nämligen att de det finns en sak som kännetecknar de lärare som har höga förväntningar, nämligen att de har mer varierad undervisning, de är skickligare lärare helt enkelt. Och det är därför de också har förväntningar  - eftersom de är vana vid bra resultat.

Lee Jussim skriver i en genomgång av meta-analyser av forskning om förväntanseffekter (1) att ”lärare borde kunna känna tröst i att förväntanseffekter i forskning har visat sig vara svaga och inte särskilt hållbara”. Förväntningar kan höja resultaten, men bara om lärare får stöd genom de resurser och organisatoriska förändringar som behövs.

Jussim ger följande råd utifrån forskning om förväntanseffekter: 

•  Var flexibel. Du kan ha fel om en elev och elever förändras. 

•  Att ha höga förväntningar utan en varm omhändertagande miljö är bara grymt. Om du kan koppla ihop förväntningar med omsorg mår alla elever bra av det. 

•  Att ha höga förväntningar betyder olika saker för olika elever. Om man vill arbeta medvetet med förväntningar måste de vara olika för olika elever. 

Det finns ett område där förväntningar kan ha en stor betydelse och det är lärares förväntningar på sig själva. Här finns det en viktig skillnad mellan högpresterande och lågpresterande lärare, en skillnad som mer ligger i förväntningarna på effekten av ens egen undervisning än i förväntningarna på eleverna.

Den lärare som tror att det enda som betyder något för en elevs framgång är dennes begåvning och ambition förväntar sig inte att den egna undervisningen ska spela någon större roll för elevens lärande. En sådan lärare producerar visserligen undervisning, men ser ingen tydlig koppling mellan denna aktivitet och elevernas olika nivåer av lärande. En sådan lärare söker inte nya metoder och försöker inte hitta fram till olika elever, eftersom hen inte upplever det som varken möjligt eller rimligt. En lärare däremot som förväntar sig att det spelar roll hur hen undervisar, prövar olika sätt till dess att eleverna lär sig vad de ska. 

En lärares förväntningar på sig själv och på effekten av hens undervisning är viktig. Det är också vad forskning som till exempel John Hatties lär oss. Lärare har en stark påverkan. En bra lärare kan kraftfullt påverka elevers lärande. Det är stor skillnad mellan vad elever lär sig med olika lärare.

Det spelar roll vad man gör i klassrummet men det är inte alla lärare som på djupet förstår det. Men detta handlar som sagt mindre om förväntan på eleverna än vad det handlar om förväntan på effekten av ens egna undervisningshandlingar.

Den lärare som har tro på sin egen påverkanskraft lägger mer tid på eleven som alla andra har gett upp hoppet om.

(1) Jussim, L. (2013). Teachers’ expectations. In: Hattie & Anderman (Ed.) (2013). International guide to student achievement. New York, N.Y.: Routledge. (Detta är en mycket bra bok där redaktörerna Hattie och Anderman har låtit en mängd olika experter kommentera forskningsläget på olika områden som fans med i John Hatties “Visible learning”).

Reagera på inlägget:

Välutbildad och välbetald lärarkår behövs, inte en nedmontering av leg-reformen

Timbro går nu ut och meddelar att man vill att staten river upp lärarlegitimationsreformen. Jag kan hålla med deras analytiker om ett par saker, men tycker av många skäl att de landar i helt fel slutsatser.

Legitimationsreformen har blivit en riktig rysare, så långt har de verkligen rätt. På grund av, det då av Jan Björklund ledda, utbildningsdepartementets genanta ovilja att utreda sina reformer har reformen blivit full med problem och skapat omöjliga situationer för individuella lärare och för skolor ute i landet.

Att den dessutom sjösattes utan att man egentligen hade brytt sig om hur bristen på lärare skulle lösas är helt huvudlöst. Maria Jarl uttalade sig klokt om detta i Lärarnas tidning. Reformen borde naturligtvis haft övergångsregler och möjligheter till lokala valideringar med mera. Ett av problemen med genomförandet av reformen är att tolkningen av legitimationen är i onödan juridisk istället för att man kunde göra kloka bedömningar av olika lärares förmågor och kompetenser.

Men Timbros artikel ger mig en lite unken bismak. Vem skulle tjäna på att riva upp reformen eller genomföra de förändringar de föreslår?

De vill ha privata lärarutbildningar och de vill ha låga krav för att anställa lärare. I Almedalen i år ställde en av näringslivets representanter just frågan om fristående lärarutbildningar till OECDs representanter. OECDs representant bara tittade helt oförstående på frågeställaren och undrade vad det skulle göra för skillnad. Det fanns ingen evidens för att privata aktörer gör bättre lärarutbildningar. Men det är naturligtvis lockande att komma åt också den penningpåsen.

Tyvärr så finns det nog samma skäl bakom kravet på slopade behörighetskrav. Deras friskolor är de som har minst behöriga och legitimerade lärare. Vilket är något av en tidsinställd bomb. I det fallet härmar Timbro intressant nog nu det gamla kommunförbundets (SKLs föregångare) krav. Kommunförbundet var det som var drivande till att de gamla behörighetsreglerna för lärare och rektorer togs bort, det som ledde till det moras vi nu upplever och som legitimationsreformen var ett försök att ställa till rätt. Det är ju naturligtvis varje arbetsgivares dröm att få anställa så billigt och lågutbildat som möjligt. Men så kan man inte ha det i ett skolsystem. Där måste staten se till att alla barn överallt får bra utbildning och då måste man ställa vissa kvalitetskrav på de som anställs.

Ett argument som finns i Timbros resonemang, men framförallt i andra debattörers, är att lärarutbildningarna är så dåliga att de inte spelar någon roll. Om så vore fallet (vilket man först måste visa) är det ju inte legitimationens krav som är problemet utan innehållet i lärarutbildningarna.

Men att lärare som ska undervisa våra barn dels har en ämneskunskap som är relevant, dels vet hur regelverk för skola och betygssättning med mera ser ut kan nog inte anses vara en lyx som våra barn och skolor kan vara utan!

Jag är övertygad om att det finns mycket att göra inom lärarutbildningarna. De skulle behöva forskningsförankras på ett annat sätt och innehålla mycket mer av praxisrelevant innehåll, kring det skulle vi behöva en öppen debatt. Men där är OECDs rekommendationer så oerhört mycket bättre och mer initierade än Timbros partsinlaga!

Vi behöver en välutbildad och välbetald professionell lärarkår som tar sitt jobb, sin profession och dess utveckling på allvar och som får stöd från systemet (stat, huvudman och skolledning) för att kunna göra så. Vad vi inte behöver är en nedmontering av en av de få riktiga ljuspunkterna i svensk skolas regelverk de senaste åren.

Reagera på inlägget:

Sidor