Annons

Det pågår en desperat jakt efter oss lärare där ute

– Är du nöjd med ditt nuvarande jobb eller kan du tänka dig att jobba på vår skola? Vi har fina lokaler och snälla elever. Det är sällan slagsmål och du kommer få bra betalt.

Under sommarlovet har både jag själv, vänner och kollegor blivit uppringda av mer eller mindre desperata rektorer som söker efter personal med ljus och lykta. Rektorer verkar göra vad som helst för att åtminstone ha en fysisk person framför eleverna när terminen drar igång om ett par veckor. Så många av mina vänner och kollegor som faktiskt byter jobb inför detta läsår har jag aldrig tidigare varit med om. I år har det, under våren och sommaren, varit ett lärarnas silly season och transferfönstret har varit vidöppet!

Konkurrensen om legitimerade lärare är stenhård och lärarbristen har slagit till med full kraft. I skrivande stund (2/8) får jag via Platsbanken 2 924 träffar på lediga jobb som grundskollärare och 577 gymnasielärare. Socialsekreterare, som också anses vara ett bristyrke, ger 1 460 träffar.

Rekryteringen har också nått nya höjder som lärare inte är vana vid. Det rings, skickas mail, skrivs i facebookgrupper och skickas meddelande på facebook och twitter. De rektorer som tror att de kan rekrytera endast genom att låta annonsen finnas på Platsbanken blir utan tvekan sist på bollen och får ofta noll sökande till sina tjänster. Det verkar dock finnas någon form av hederskodex bland rektorerna. De raggar inte folk inom samma kommun – i alla fall inte inom samma område. Där verkar gränsen gå. Däremot hör jag många rektorer säga: “Men jag kan ju inte hindra mina anställda från att locka hit lärare de känner, även om det är grannskolan”. Så hur är det med rekryteringsmoralen? Kan rektor ens ha någon moral i detta läge? Jag avundas verkligen inte rektorerna. Hur ska de kunna ha semester och koppla av när de vet att flera klasser står utan lärare till hösten? Ett flertal som jag pratat med har fått avbryta sin semester för att försöka ro rekryteringen i hamn.

Risken blir att rektor blir så desperat efter personal att det missas att tas referenser och att nästan vem som helst anställs. Det kan få långtgående konsekvenser. Det är absolut inte så att vem som helst kan hoppa in och lära barn läsa och skriva, men det begriper vi nog alla?

Att vara lärare har idag blivit något som många 19-20-åringar gör i väntan på att utbilda sig “på riktigt”. Jag förstår att obehörig personal anställs då det faktiskt inte finns legitimerade lärare att få tag på. Men det gör att arbetsbelastningen på oss andra ökar, då vi måste handleda och hjälpa dem med arbetet och ansvara för betygsättningen. Här måste befintlig personal få nedsättning i tid för att detta ska kunna genomföras. Det är inte rimligt att handledningen läggs utanpå allt annat arbete.

Det är av yttersta vikt att det satsas på de lärare som väljer att vara kvar på sin arbetsplats. Många lärare som erbjudits ett nytt jobb har gått tillbaka till sin arbetsplats och sagt att de kan tänka sig att stanna kvar om arbetsgivaren på den befintliga skolan kan matcha den nya lönen. Hittills har jag aldrig hört att någon rektor betalt sin lärare för att faktiskt stanna kvar. Händer det? Att få högre lön på ett nytt jobb är så klart bra, men verkligen inte allt. En dräglig arbetsmiljö där du får uppskattning är minst lika viktigt. En arbetsmiljö där slagsmål inte är vardagsmat och det finns ett fungerande elevhälsoarbete som kan avlasta läraren är också av vikt. En skola utan ett fungerande elevhälsoteam är ett sjunkande skepp. En arbetsmiljö där du har förutsättningar att bedriva en fullgod undervisning är det viktigaste. Jag har sett exempel på lärare som blev hotade och slagna, lärare som inte hade möbler till sina elever förrän runt novemberlovet, whiteboarden var monterad så att läraren endast kunde se halva klassen om hen stod och skrev på tavlan, lärare som inte fick köpa in tryckta böcker då alla pengar gått till digitala läromedel. Detta trots ett icke fungerande nätverk. Listan kan göras lång på idiotsaker som inte ska behöva ske i svensk skola 2016. Inte konstigt att man väljer att byta jobb under sådana förutsättningar. Förutsättningar som många gånger är ganska enkla att lösa om man bara vill. Rektor måste dock få förutsättningar att göra den miljön fungerande av politiker, som i sin tur måste inse att rektors arbetsmiljö är orimlig. Rektor är bakbunden av kravet på att till varje pris hålla budget.

Det blir många måsten i texten, men nu måste verkligen kommunerna inse att de är tvungna att se till att arbetsmiljön är bra. Frågan jag ställer mig är om kommunerna verkligen klarar detta uppdrag?

Läsåret 2016/17 måste bli året då politiker både nationellt och ute i kommunerna inser att de måste satsa på att behålla sina lärare och rektorer. Det måste bli året då vi gemensamt kämpar för en fungerande arbetsmiljö och då kanske kan locka tillbaka några av alla de lärare som faktiskt valt att lämna läraryrket. 2016/17 måste bli året då politikerna lyfter blicken och inser att de måste ta ett helhetsgrepp om svensk skola. Det tog tydligen lite mer än 100 dagar att fixa till den…

/ Sara

Reagera på inlägget:

Ta bättre hand om vikarierna – de höjer intresset för läraryrket

Under en föreläsning förra veckan frågade läraren hur många av oss som vikarierat i skolan någon gång. Av cirka 60 studenter räckte nästan alla upp handen. Vi hamnade sedan i en diskussion om vad som är svårast med att vikariera och varför, samt hur det relaterar till sociala relationer (vilket är ämnet för kursen).

En förenklad version av slutsatsen är det är väldigt tufft att vikariera. Oftast tuffare än att gå in i klassrummet som lärare eller vfu-student.

Det pratas mycket om vikariebrist i skolorna vilket ofta kan leda till att lärare får gå in och vikariera för frånvarande kollegor, på bekostnad av deras eget arbete och då framför allt på bekostnad av planeringstiden. Samtidigt finns det inget samtal om hur situationen för lärarvikarier ska förbättras. Jag har vikarierat en del på olika skolor och det är stor skillnad i hur man blir bemött som vikarie, vilken lön man får och vilka förutsättningar det finns för att göra ett gott arbete.

Man brukar skämtsamt säga att elever brukar ”testa” vikarier, på olika sätt beroende på ålder. I yngre åldrar handlar det enligt min erfarenhet mest om att se vilka av skol- eller klassrumsreglerna som kan brytas. Då vikarien aldrig eller ytterst sällan får någon information om vilka regler som gäller på skolan finns det naturligtvis utrymme för eleverna att förhandla fram nya regler. I äldre åldrar handlar det oftare om att bryta sociala normer, som exempelvis hur man beter sig i klassrummet eller mot läraren (vikarien). Det är dock inte ett skämt för vikarien utan innebär ytterligare osäkerhet, både i relationen med eleverna och inför arbetsgivaren. Information till vikarier om vilka regler som gäller, vilka som vikarien själv beslutar om och vilka eleverna kan besluta om skulle inte bara underlätta personligen för vikarien utan även ge hen bättre förutsättningar att göra ett bra jobb.

En klass med många elever med svåra hemförhållanden, många nyanlända elever eller många elever med funktionsnedsättningar samt klasser med pågående konflikter och mobbning är en utmaning för vilken lärare som helst. Att sätta in en vikarie ensam i en sådan klass är inte bara oansvarigt mot vikarien utan även mot eleverna. Relationerna med eleverna är ännu viktigare i svårare klasser, och någon utan kännedom om elevers olika möjligheter, bakgrund eller relationer inbördes riskerar att förvärra situationen för klassen och förstärka redan förekommande konflikter. Därför är det oerhört viktigt att vikarier får stöd i dessa klasser eller att man ger vikarien en bättre fungerande klass så att någon lärare som känner eleverna kan gå in för den frånvarande läraren i stället.

Nödvändig information från den frånvarande läraren är självklart viktigt, även om det innebär ett merarbete från hens sida. Det är personligt hur mycket information man som vikarie känner att man vill ha, men viss nödvändig information bör vara med. Inloggningar på nätverk, var man hittar material samt vem man kan fråga om hjälp bör alltid finnas med. En del skolor arbetar fram vikarieformulär som kan användas av både lärare och vikarie, där läraren kan skriva in information utifrån vissa specifikationer och där vikarien kan skriva in en rapport om hur det har fungerat. Rutiner för detta skulle göra vikariernas arbete bättre och undervisningen för eleverna mer konsekvent.

Ett annat problem som finns för vikarier är att de inte alltid känner till lagar och rutiner för arbete i skolan och inte heller informeras om detta. Skolledningen kan inte ta för givet att vikarier förstår vilket ansvar som vilar på dem vad gäller exempelvis anmälningsplikt, tillsynsplikt, kränkningar och mobbning. Dessutom bör varje skolledning fundera över hur man informerar vikarier om rutiner vid exempelvis brand, om en elev skadar sig eller andra akuta händelser inträffar.

Hur man blir bemött av arbetslag och kollegor är naturligtvis oerhört viktigt för trivseln. Även om det är många olika vikarier som cirkulerar och ibland endast är på arbetsplatsen några timmar i taget, är ett välkomnande och hjälpsamt bemötande väl investerad tid. Dels ger det vikarien bättre trivsel vilka ökar möjligheterna för att hen ska komma tillbaka och dels gör det att hen känner större möjligheter att be kollegorna om råd och hjälp vilket gynnar eleverna.

Med tanke på den lärarbrist som gör sig påmind på skolor runt om i Sverige är det förvånansvärt att inte lärarvikariernas situation har lyfts ännu. Många lärarstudenter testar på yrket genom vikarierande och riskerar att bli avskräckta då de ofta riskerar att möta nonchalanta skolledningar, likgiltiga kollegor och misslyckade lektioner. Dessutom är det många unga som efter gymnasiet tar några lärarvikariat innan de väljer yrkesbana. Att så få söker lärarutbildningen kan inte förklaras enbart av detta, men goda förutsättningar för vikarier skulle kunna skapa ett intresse för läraryrket hos de som är nyfikna men vill testa på verkligheten innan de ger sig på en lång utbildning.

Reagera på inlägget:

Jag blir tokig på dumheterna kring de nationella proven

Jag hade bestämt mig. Men det gick inte! Jag skulle inte skriva något upprört om de nationella proven i år. Det fick räcka med att jag gjorde det 2014 och 2015, men jag blev tvungen att återigen belysa problemen. Jag är för upprörd för att låta bli.

Skolverket har hittat på att bedömningsanvisningarna inte skickas ut förrän efter det att sista delprovet skrivits. Detta för att det inte ska läcka ut. Vid det här laget vet ni hur det gick för oss som har engelska. Facit försvann på grund av ett allvarligt fel i Postnords hantering. Skolverket har dock lovat att facit ska vara skolorna tillhanda senast 29/4. Med tanke på de frustrerade kommentarerna som florerar under fredagen (29/4) i olika Facebookgrupper har Posten inte lyckats med uppdraget! Att bedömningsanvisningarna inte kommer leder till galenskapen att vissa lärare har konstruerat egna “facit”. Jag blir tokig! Hur svårt kan det vara att hålla sig till givna spelregler? Hur rättssäkert är det?

Även om det är oerhört frustrerande för oss engelsklärare att anvisningarna kommer sent så är det ingenting emot vad grundskolans SO-lärare känner. Deras prov ligger den 17 och 19 maj. Sista delprovet är på en torsdag. Om bedömningsanvisningarna skickas ut efter sista delprovet går de ut på fredagen och är lärarna tillhanda på måndagen den 23.

För gymnasiet är det samma sak och nästan värre, då till exempel Engelska 5 ligger 4 och 10 maj och Engelska 6 den 3 och 12 maj. Ska de lärarna arbeta med alla dessa prov efter den 10/12 maj och inte kunna göra något mellan de olika delproven? Gymnasielärarna har ännu fler prov att ta sig an än vad vi på grundskolan har. På vår skola ska betygen dessutom vara satta och rapporterade den 30 maj. Visst, NP är ett prov i mängden men det är trots allt kanske det sista “stora” bedömningstillfället som finns i det SO-ämnet för år 9. Hur i hela friden är det tänkt att SO-lärarna ska hinna rätta dessa prov på ett rättssäkert sätt? Om bedömningsanvisningarna hade skickats effektivt, det vill säga digitalt och direkt efter genomfört prov, hade SO-läraren kunna börja rätta under tiden eleverna skriver delprov 2.

Att kunna göra så underlättar väldigt mycket. Som det är nu kommer SO-lärarnas och gymnasielärarnas arbetsbelastning vara enorm i slutet av terminen. Om materialet hade skickats på samma sätt som för oss som har moderna språk vore det, enligt mig, inget problem. De nationella proven i tyska ligger under Bedömningsportalen där det krävs lösenord som du måste kvittera ut hos din rektor.

Ni som läser och inte är lärare kanske tänker: “Jisses, vad spelar några dagar för roll?” Men det gör det faktiskt. I dessa tider jobbar vi väldig mycket och där är några dagar hit eller dit väldigt viktiga. Observera att detta inte är något gnäll över hur jobbigt läraryrket är. Det är bara ett konstaterande och fakta att vår arbetsbelastning varierar stort under året. Tanken att förebygga att bedömningen läcker ut är säkert god, men det fungerar inte i praktiken. Tänk om!  

Problem nummer två är att många skolor inte visste om att bedömningsanvisningarna skulle komma senare och hade bokat in sambedömningsdagar där vikarier kallats in. Självklart ligger ansvaret här på skolans rektor då Skolverket gett ut informationen på sin hemsida. Här upplever en hel del lärare nu en stor frustration. De får inga nya bedömningsdagar utan förväntas göra arbetet på sin fritid.

Det kostar tydligen för mycket att omarrangera. De vikarier som var inkallade kunde man inte ställa in.

Detta är ju inget som ska drabba den enskilde läraren. Vi ska få tid till att bedöma de nationella proven. En organisation kan inte vara så stelbent. Det måste gå att vara flexibel när förutsättningarna ändras. Ni lärare som inte får tid måste tydligt sätta ner foten. Rektor måste se till att arbetssituationen är hållbar och det är absolut inte meningen att vi ska arbeta dygnet runt. Våga vägra rätta på er fritid!

Problem nummer tre, som jag inte heller skulle skriva om, men fingrarna ändå knattrar iväg kring, är den otroligt låga kunskapsnivån som krävs för betyget E, nedre skiktet i engelska. För mig är det vansinne att en text där eleven inte ens behärskar punkt och stor bokstav kan nå E. Tyvärr är texten under sekretess så jag kan inte visa den.

När jag ändå är igång kan jag konstatera att trots att vi engelsklärare, både på grundskolan och gymnasiet, har protesterat i många år ser bedömningen exakt likadan ut. Det är fortfarande F, E-, E+, D-, D+, C-, C+, B och A  som texterna ska bedömas enligt. Det värsta av allt är nog att det inte ens finns en exempeltext att utgå ifrån när det gäller D övre skiktet. Vi sätter aldrig annars dessa betyg på uppsatser, så hur i hela friden ska vi veta vad som är ok för D+? Hur ska helt nyutexaminerade lärare kunna bedöma NP? Ska vi gissa? Jag begriper det verkligen inte. Dumt är det så det förslår.

För att inte tala om dumheten i att eleven kan bli underkänd på ett helt delprov som till exempel uppsatsen och ändå få E trots att det absolut inte fungerar så när eleven får sitt slutbetyg.

Jag är arg. Det framgår nog. Nu går jag ut och rensar ogräs i stället – det är nog bättre för hälsan.

/Sara

Reagera på inlägget:

Slitna lärare ska få lärarassistenter

Nu är det åter dags för lärarassistenter i skolan.  Det har funnits satsningar på assistenter tidigare. Den här gången är det lärarassistenter till skolor med många nyanlända elever.

Regeringen avsätter hela 300 miljoner kronor extra om året fram till 2019 för detta ändamål. Utbildningsministern säger att med lärarassistenter blir det mera tid för eleverna med sina lärare. Pengarna bör kunna räcka till 600 nya lärarassistenter. Åtgärdspaket räknas in i den s.k. lågstadiesatsningen, som blir 2,3 miljarder, istället för 2 miljarder. Förslaget om fler lärarassistenter känns igen från Moderaterna, som kom med samma förslag för bara några veckor sedan. Sist i Bloggen finns ett citat från Anna Kinberg Batra som stöder förslaget.

I den här bloggen propagerar jag för lärarassistenter till alla lärare. Jag förordar också utbildning till lärarassistenter. Jag förordar en utbildning som ska vara påbyggbar till lärare. Lärarassistenter ska inte lockas in i återvändsgränder.

I stort sett alla lärare har drömt om eller drömmer om att kunna ägna sig åt viktigare uppgifter än att exempelvis kopiera, uppdatera hemsidan och skriva frånvarolistor. En lärarassistent kan hjälpa till och ge tiden tillbaka till lärarna.  När jag började arbeta som lärare i skolan fanns det gott om så kallade kittyrken: vaktmästare, tillsynslärare, kanslister, ämnesansvariga, studierektorer och rektorer. Idag är det möjligen skolledningen som finns kvar intakta. Övriga stödfunktioner är bortrationaliserade och alla arbetsuppgifterna faller på något sätt tillbaka på lärare. Att sätta in lärarassistenter i skolan betyder att avlasta lärare.

Lärarassistenter, så kallade teacher’s assistents, är tämligen okänt i Sverige, men vanligt i exempelvis Nederländerna och Storbritannien. Det finns också en utbildning för teacher’s assistents.

Tanken med lärarassistenterna är att de ska kunna ingå i arbetslag och kunna stödja lärare i de flesta uppgifterna, även leda grupper och kanske vikariera. De ska dock inte planera undervisningen.  De ska inte heller ha ett övergripande ansvar. Det är lärarens uppgift. De ska inte heller vara elevassistenter. Lärarassistenterna servar enbart de vuxna i arbetslaget, inte eleverna. Det är elevassistenternas uppgifter. Det behövs ytterligare ett så kallat kittyrke, som bistår med rutinuppgifterna. Principen är att lärarna får mer tid till undervisningen och eleverna. Lärarassistenterna är absolut inga lärare. De ska frigöra resurser så att lärarna kan göra det som de är utbildade för.

Huvudmännen behöver på olika sätt förbättra villkoren så flera lärare stannar kvar i yrket. Precis som polisen har civilanställda tror Universitetskanslersämbetet (UKÄ) att man även inom skolan behöver anställa andra yrkeskategorier. De skulle exempelvis kunna användas för att minska lärarnas administrativa uppgifter, vara extra hjälp i klassrummen eller rastvakter så lärarna kan fokusera på undervisning. Även UKÄ stöder användningen av lärarassistenter i skolan.

Anna Kinberg Batra menar att lärarna drunknar i administration och uppgifter relaterade till ordning och omsorg. Det kan leda till eleven kan gå miste om tillräckligt stöd för att nå kunskapsmålen.

Anna Kinberg Batra säger: ”För att ge lärare mer tid för att exempelvis förbereda lektioner samt fokusera på undervisning vill vi satsa på att införa lärarassistenter i skolan. Lärarassistenternas uppdrag ska vara att assistera och avlasta lärarna med uppgifter av administrativ karaktär.”

Det är bra tänkt och bra sagt.

Reagera på inlägget:

Policyidéerna för skolan är värda att spridas överallt

Jan-Eric Gustafsson, Sverker Sörlin och Jonas Vlachos lämnade i förra veckan ifrån sig en av de senaste årens bästa och viktigaste rapporter om den svenska skolan. Den heter ”Policyidéer för svensk skola” och jag uppmanar varje person som läser det här inlägget att ladda hem och läsa den (författarna beskriver också rapporten i korthet i en debattartikel i Svenska Dagbladet.

Till skillnad från så många andra rapporter som haglar över oss från höger och vänster är den här inte skriven av en intressegrupp som representerar ett smalt intresse. Inte heller är den skriven bara från till exempel en nationalekonomisk, eller bara en pedagogisk horisont, utan är en balanserad produkt som bygger på både mycket empiri. Men – vilket är viktigt – också har en djup förankring i den svenska skolans grundläggande värderingar. Just det senare är något som jag verkligen uppskattar; man lyfter frågan om vad vi har skola för – egentligen – och hur en skola med det syftet bör gestaltas.

Rapporten som innebär slutet för ett flerårigt forskningsprojekt inom Studieförbundet näringsliv och samhälle (SNS) ger både en bakgrundsbild och slutar med ett antal rekommendationer. Jag tar mig friheten att citera dessa ur deras debattartikel:

1. Lärarna.

I nuläget är lärarprofessionen den viktigaste av Sveriges utbildningsfrågor. Denna grupps eftersläpning och statustapp är en nationell olycka. Både kommunaliseringen och friskolereformen har bidragit till detta, men också högskolepolitiken har bidragit. På senare tid har insikten vuxit om lärarnas betydelse, men tempot och ambitionsnivån i åtgärderna måste höjas.

• Utveckla lärarlegitimationen. I sin nuvarande form är den delvis missriktad. Den bör istället fungera som en validering för att öka tillflödet av kompetens från andra kompetensområden och andra länder.

• Stärk lärarutbildningens attraktionskraft genom förstärkt forskningsanknytning, ökning av de praktiska inslagen i utbildningen och resursförstärkningar.

• Satsa långsiktigt och kraftfullt på fortbildning och kompetens hos lärarna, knyt fortbildningen till volymförändringar i elevkohorterna, dvs fortbilda extra mycket under år när elevkullarna minskar.

• Anpassa lärarnas löner till andra högutbildade tjänstemannagruppers.

2. Kunskapsuppföljningen.

Betygsinflation, ett förvirrande och dysfunktionellt betygssystem och systematiska orättvisor i kunskapsbedömningen undergräver moral och framtidstro i svensk skola. Följande åtgärder bör övervägas.

• Inför en nationell resultatuppföljning.

• Ge lärarprofessionen huvudansvaret för sammanvägningen av betygssättningens kriterier.

• Kvalitetssäkra betygen på skolnivå genom att koppla dem till skolans genomsnittliga resultat på nationella prov.

• Ge lokal beslutanderätt över betyg före högstadiet. Detta skulle en gång för alla desarmera den skadliga debatten om betyg i de lägre stadierna. Ingen forskning kan visa att dessa betyg gör någon nytta, men troligen gör de heller ingen större skada.

• Ersätt gymnasiets kursbetyg med ämnesbetyg.

• Ge alla elever tillgång till goda gymnasieutbildningar, oavsett eventuella icke godkända grundskolebetyg.

• Minska tröskeleffekten i meritvärderingen mellan de lägsta betygsstegen (F och E). Idag ger det större effekter på en skolas samlade meritvärde att höja från F till E än att satsa på att nå bättre resultat.

3. Myndighetsstrukturen.

Styrsystemet för svensk skola är otillräckligt. Skolverket och Skolinspektionen gör i och för sig nyttiga analyser. Men mot de stora förändringskrafter som påverkar svensk skola negativt saknar man strängt taget instrument. Kommunernas roll är central, men mycket litet kan i praktiken göras för att kommunerna skall göra rätt. Alltför litet fokus läggs på att stödja förbättringsarbete.

• Ge kommunerna ett bindande uppdrag att aktivt nedbringa bristande likvärdighet (det vill säga ett ansvar för att skollagen efterlevs).

• Se över myndighetsstrukturen med sikte på att skapa regionala stödorganisationer – av typen ”länsskolnämnder” – för skolornas kvalitetsutveckling och fortbildning av lärare.

4. Marknadisering och skolval.

Friskolereformen 1992 styrdes av marknadsfrämjande värderingar med en stark betoning av elevers och föräldrars fria val. Mångfald, pedagogisk förnyelse och konkurrens förutsattes leda till högre utbildningskvalitet men reformen gjordes inte utvärderingsbar eller politiskt prövbar i framtiden.

Idag är det tydligt att marknadslösningar på flera sätt är svårförenliga med skolans uppdrag. Likvärdighet syftar till att stödja svagpresterande enheter medan marknadslogikens förhoppning är att dessa slås ut. Vi har alltså ett system som försöker dra åt två håll samtidigt. På motsvarande sätt skapar marknadslösningar segregationstendenser som man på politisk väg försöker motverka. Det finns även myndighetsaspekter inom skolväsendet som är svårförenliga med en kommersiell logik.

Vi kan därför inte se annat än att en ansvarsfull utveckling av svensk skola inte i samma grad som hittills kan förlita sig på marknadsbaserade lösningar. Istället krävs ett förtroendefullt och likvärdighetsskapande samarbets- och resursfördelningssystem, vilket bland annat rimmar illa med möjligheten att föra resurser ur verksamheten. Samtidigt finns ett värde av mångfald. Våra förslag är därför:

• Inför en nationell skolpeng, viktad efter elevernas förutsättningar och behov, liksom efter andra strukturella kostnadsskillnader.

• Skärp etableringskraven för fristående utbildningsanordnare.

• Begränsa kraftigt möjligheten till vinstutdelning för privata utbildningsanordnare.

• Komplettera vinstutdelningsbegränsningar med en offentlig infrastruktur för lån till godkända utförare.

• Inför lottning som metod att fördela översökta friskoleplatser, exempelvis genom lottning inom kvotgrupper som motsvarar kommunens genomsnittliga elevsammansättning.

• Utveckla nya, icke-kommersiella modeller för skolval som tar tillvara kombinationer av geografisk närhet och mångfald.

Allt är kloka och genomtänkta förslag. Jag hoppas att dessa kan få genomslag och ett politiskt moment.

Min uppmaning till alla är: Läs dem och sprid dem. Bilda en studiegrupp kring deras förslag + OECDs rapport från förra året och börja jobba på en förändring! Tala om för politiker hemma och i Stockholm att det här är något du som lärare tycker är klokt!

Reagera på inlägget:

Sidor