Annons

En skoldag betyder så mycket

En skoldag, en skolvecka, ett skolår. Oändligt med möten, samtal, kunskapsutbyten och erfarenheter.

Vissa stunder tänker jag: ”Varför gör jag det här?”.

Speciellt i de stunder när fokuset och kärnan i uppdraget känns väldigt långt borta. Havererad kopieringsmaskin, insamling av papper, översvämmade toaletter, trasig elkontakt, skåpförvirring, skolplattform och arga tonåringar.

Så kommer de där stunderna som ett vackert band guldklimpar. Stunder som jag önskar kunde stanna kvar som ett rus i ens närvaro när saker och ting inte alls känns på topp.

De där stunderna som inte riktigt kan beskrivas men ändå verkligen måste berättas om. De där stunderna som kanske bara varade ett ögonblick men påverkar lång tid framöver.

”Saknade dig på lektionen idag.” Plötsligt en blick, en inbjudan och en historia. Det där lilla mötet i vardagen som lika gärna kunde blivit ogjort men som känslan ser och vet att det här är just nu det viktigaste. Och det ger resultat varje gång. Nästa gång det blir tufft så kommer våra möten kunna bli av alla slag men när förtroendet infunnit sig så kan jag i min roll markera och eleven vet att jag bryr mig och visar det i vad jag gör.

En annan stund när en elev som helt oväntat tar till orda och visar en kunskap ingen anat. Kunskapen startar en kedjereaktion av samtal som ger så mycket. Gruppen binds samman, förtroende växer och nästa gång vi ses har ett betydelsefullt kit lagts till. Kunskapen kommer garanterat vara i fokus.

Just dessa band av guldklimpar är det som gör att yrket är så lockande. När jag radar upp dem sida vid sida, om jag på så sätt kunde visa dem för resten av världen vad det verkligen är. Ett vackert och mycket exklusivt band av guldpärlor. Då skulle det här vara det mest eftertraktade yrket i hela världen och inte bara för oss redan övertygade, utan för alla andra också.

Reagera på inlägget:

En dag satt nyhetsläget i mitt klassrum

Skolan är samhället i miniatyr. Det som sker utanför kommer in i vårt klassrum. Med nyhetsläget i fokus vandrar tanken till de lärare som i veckan plötsligt måste hantera när nyhetsrapporterna sitter i klassrummet.

Oavsett vad som hänt i Sverige, Europa eller världen i stort så är vi där, öppnar dörren till vårt klassrum och släpper in våra elever med sina historier och erfarenheter.

Tsunamin i Indiska oceanen 2004, flyktingströmmarna från bland annat Afghanistan och Syrien, terrorattentatet på Drottninggatan eller skjutningar i grannförorten. Händelser som sker i vår omvärld sätter sina direkta spår i våra klassrum och i undervisningen.

Plötsligt en dag är det inte bara rubriker att diskutera eller ett ämne att ta upp. En dag sitter nyhetsläget i klassrummet.

Hur väl förberedd är din skola, eller för den delen du, på att det kan hända?

Själv bär jag fortfarande med mig en lektion med ett möte för några år sedan som satt djupa spår.

Medierna var då fyllda med rapporter om röda räddningsbåtar på Medelhavet. I Globen talade Hans Rosling om kriget i Syrien samt tackade alla som varit modiga att fly och tagit sig till Sverige. På Centralstationen i Stockholm stod frivilliga och hjälparbetare redo att möta flyktingar.

En dag fick vi en ny elev till vår skola. Ett nytt namn, en ny person. Eleven kom från ett annat land men kunde engelska och ville gärna börja sina studier så fort det bara gick. Egentligen inget konstigt men den här personen kom med en historia som jag i efterhand hade hoppats aldrig hade behövt skrivas.

Plötsligt satt eleven där i mitt klassrum, världsläget var plötslig där i rummet.

Vad gör jag nu?

Allt vi pratat om i klassrummet, diskuterat och försökt förstå kring flyktingströmmarna – nu är det en person i klassrummet som har upplevt allt. Gruppen arbetade med historia och efterkrigstiden. Vi hade precis börjat diskutera folkmordet i Rwanda. Eleven pratade god engelska och skulle delta på alla mina lektioner med gruppen. Historia, alla kan delta.

En vecka går, vi ska se Hotell Rwanda. Ska eleven vara med?

Jag pratade med eleven och förklarade vad vi skulle göra. Jag förklarade historien och vad som hänt i Rwanda. Eleven var en mogen person och resonemanget vi förde kändes djupgående och förtroligt. Filmmomentet var inget måste, det fanns andra uppgifter att göra. Eleven ville vara med och se filmen.

– Det är ingen fara, det går bra, säger eleven.

Lektionen för filmvisningen började. Filmen rullade igång och historien bakom folkmordet berättades. Jag tittade ut över klassen och såg hur historien verkade landa hos eleverna. Där borta i hörnet såg jag att den nya eleven grät. Tyst förbannade jag mitt beslut att ha tillåtit min elev att se filmen. Jag gick fram till eleven som torkade sitt ansikte med en medhavd välanvänd näsduk av tyg.

– Kom, du ska inte se det här, sa jag.

Jag ledde eleven bort till det angränsande grupprummet. Väl där rann inte tårarna stilla hos eleven utan en ofattbar förtvivlan brast ut hos den unga människan. En förtvivlan bortom ord och rum. Jag höll elevens axlar i ett fast grepp. Någonstans kom minnet till mig att ta ett fast tag i väldigt ledsna personer och låta dem känna att deras kropp är där och ändlig.

Jag satt helt tyst bredvid eleven och bara var vid dennes sida. Det fanns inga ord för en stund som denna. Till slut sa jag:

– Förlåt, du skulle inte sett det här.

Eleven torkade sig med sin välanvända näsduk av tyg och svarade:

– Det här är inget mot vad jag varit med om.

Eleven tog fram sin mobil och började bläddra bland sina bilder. Till slut sa eleven:

– Det här är min yngsta släkting. Visst är barnet fint? 

Bilden visade ett litet barn som såg ut att sova. Eleven förklarade att de dödade barnet, med de så menade eleven Al-Qaida. Världsläget gjorde sig absurt påmint i detta lilla grupprum i en skola bland många. Jag förstod tydligt att barnet på bilden inte sov, barnet var dött.

Eleven fortsatte bläddra i sin telefon. Visade en bild av något som liknade rester av ett fordon. Bussen blev attackerad, förklarade eleven.

– Alla dog, sånt här händer hela tiden. Ingen hjälper oss.

Fler bilder på döda människor. Eleven berättade och visade, visade och berättade. Jag förblev tyst, hade inga ord som passade.

Gruppen utanför gjorde sig påmind. Jag gick ut och tittade till de andra. De såg att jag var tagen av stunden och samtalet i grupprummet. Klassen var helt tyst och fokuserad på filmen men även tagna av stundens allvar. De visste, trots min tystnad, att det hände svåra saker i grupprummet.

Fler bilder och en historia om ett hastigt uppbrott från en familj långt borta. En saknad och sorg som eleven berättade med hjälp av bilder i sin telefon. Bilder från en värld som jag bara läst om i tidningen eller flyktigt sett på nyheterna. En historia som är så tung att gråten och orden stockade sig hos mig.

Lektionen var slut. Eleven satt i grupprummet. Djupt rörd av berättelsen från grupprummet avslutade jag lektionen. Utan ord visade mina elever att de förstod att en historia långt bortom deras verklighet hade berättats i grupprummet. En elev stannade kvar och kom fram till mig och frågade:

– Får jag ge vår nye klasskamrat en kram?

– Jag vet inte, svarar jag. 

Jag tänkte samtidigt ”hur gör vi när vi träffar någon som förlorat allt och sett det vidrigaste av vidrigheter? Har det här barnet fått en kram av en jämnårig manlig person tidigare? Betyder en kram samma sak för den frågande eleven som den förtvivlade?”

– Jag vet inte om det är en bra idé just nu, kanske senare. Vi får lära känna varandra lite bättre först.

Eleven kom ut från grupprummet med den välanvända näsduken av tyg i handen. I ensamheten i grupprummet hade eleven samlat sig och var lugn.

– Hur går det? Frågade jag. Väl medveten att frågan är platt men tusen gånger bättre än en fråga om eventuellt mående skulle ha varit.

– Det är ok, svarade eleven samlat.

Eleven gick ut och stoppade sin välanvända näsduk av tyg i fickan. Jag samlade förvirrat ihop mina saker, gick till mitt arbetsrum helt tom i blick och tanke.

I arbetsrummet var jag inte ensam. Kollegorna på plats såg min tomma flackande blick och lade bort vad de hade för händerna. De ställde om fokus till att lyssna på mig.

– Hur ska vi hantera det här? frågade jag dem. Vad gör jag nu?

Veckorna som följde blev omtumlande både i klassrummet och ute i Europa. Flyktingströmmarna fortsatte till Sverige. Frivilliga mötte på Centralstationen. Diskussioner i riksdagen om flyktingkrisen. Eleven ville få klasskamraterna att förstå sin historia. Klasskamraterna ville välkomna och visa sin vardag. Min närmaste rektor tog sig an uppgiften att skaffa stöd till mig som medarbetare.

Det här var något helt nytt för vår skola och samhället. Diskussionen fortsätter – vad gör vi nu?

Reagera på inlägget:

När oddsen är emot mig

Det finns stunder när jag går in i ett rum eller en situation och jag bara vet att oddsen är emot mig.

Vissa stunder och situationer bara vet jag som erfaren lärare att det här kan gå hur som helst.

Det finns ingen planering att tillgå, ingen manual att följa. Ingen didaktisk skrift eller pedagogisk teori kan rädda mig utan det är bara att kasta sig ut och hoppas på det bästa. För är jag där, en vuxen och ledare. I en given situation förväntas jag agera och vara professionell fast jag vet att det här blir nog helt enkelt inte bra.

Jag minns tydligt för något år sedan när första snön hade kommit. Eleverna hade valt en mycket olämplig plats för sitt snöbollskrig. Någon från skolan behövde gå dit, det blev jag, för att få slut på snöbollskriget. Jag satte med nedsänkt huvud på mig jackan och gick med tunga steg mot platsen med känslan ”det här kan gå hur som helst”.

Jag var i ett annat liknande läge häromdagen, inomhus denna gång. Eleverna hade haft prov. Två timmar hade de suttit och skrivit om fysikens magiska värld. Fulla av fokus hade de suttit där minut efter minut, timme på timme. Kollegorna och jag hade vaktat som stolta lejoninnor över rummen. När provtiden var slut fick alla gå ut på en välförtjänt paus i det vackra höstlandskapet. Allt enligt plan och inga konstigheter. Men efter rasten…

En timme kvar till lunch. 60 hungriga och provtrötta årskurs åttor. Vad ska vi hitta på?

Efter ett snabbt kollegialt övervägande så bestämde vi två pass á 30 minuter för vardera gruppen i svenska och matematik. En genomgång behövde hållas i matematik och i svenskan ville jag fortsätta högläsningen av vår gemensamma bok.

Eleverna vällde in från rasten. De visade hur trötta de är, några pratade om hur hungriga de var och suckarna att det är en timme kvar till lunch var tydliga.

Vissa lade sig över bänkarna. Andra lutade sig långt bakåt på sin stol. En elev kom fram och frågade trött:

– Vad ska vi göra?

– Jag tänkte läsa högt för er en halvtimme, svarade jag.

Eleven, kom ihåg att det här är årskurs åttor, gav mig en innerlig kram och riktigt kröp upp i min famn inför hela klassen.

– Tack, Karin, tack. Så skönt att bara lyssna.

Fokuset från övriga gruppen var inte på topp men jag tog till ”stoltricket”.

Jag tog fram min pall som står längst fram i klassrummet. Flyttade den mot rummets mitt och bara satte mig ner och tittade ut över gruppen.

En efter en tystnade och ordet blev mitt.

– Under andra världskriget fanns det soldater som frivilligt anmälde sig till tjänstgöring i uppdrag som de visste att de inte skulle komma levande ifrån, inledde jag passet. De kallades Kamikazepiloter. Efter det har vi fått begreppet kamiakaze-projekt. När ni nu kom in från rasten så tänkte jag precis så. Ni är trötta och hungriga efter att ha jobbat hårt i två timmar. Vi måste ha en timmes lektion till. Det här blir som ett kamiakaze-projekt för mig som lärare. Oddsen är emot mig att få lektionen att lyckas.

Eleverna lyssnade på helspänn. Wow, tänkte jag tyst för mig själv. Det kanske går vägen.

– Ni behöver bara luta er tillbaka, fortsatte jag. Eller lägga er över bänken och lyssna. Jag tänker läsa för er.

Den kramande eleven började få huvudmassage av bänkkamraten. Några lade sig på golvet och andra kröp upp i de djupa fönstren.

Jag började läsa.

Förundrad och samtidigt fnittrigt glad inombords. Det lyckades. Jag hade verkligen inte trott att det här skulle bli ett stolt ögonblick värt att dokumentera, men det blev det.

Reagera på inlägget:

Vi gör skillnad varje dag – i det stora och lilla

Så här är den, denna grå och regniga dag i oktober: en hyllning till kollegiet. Jag tänker att den, om än i tanken, ska bäras som en medalj eller utmärkelse som ges efter en alldeles särskild prestation.

Det är en hyllning till dig som idag fått det arga samtalet.

En hyllning till dig som idag förstår exakt varför du ska ha en hyllning för du är fortfarande fylld av positiv energi från din dag.

En hyllning till dig som inte riktigt fick ihop den sista lektionen.

En hyllning till dig som tycker att det är lite mycket nu.

En hyllning till dig som precis tagit examen.

En hyllning till dig som tog rastvakten idag även fast du inte borde.

En hyllning till dig som hoppade in och vikarierade.

Och till sist en hyllning till just dig som gjorde det där lilla extra för en person idag utan att du ens vet om det och att den personen troligen aldrig kommer säga det.

Vi gör den stora skillnaden varje dag. I det lilla och i det stora. I det långsiktiga och i det omedelbara.

Ibland landar den där känslan hos mig att vi lärare är en del av något som är så mycket större än vad som egentligen är fattbart. Dag efter dag tar vi emot 30 elever är i våra klassrum. Vi är där, redo att göra det vi kan. År efter år, generation efter generation. Läraren och eleven är där.

Jag får samma känsla varje år som startskottet går i Tjejmilen. År efter år, person efter person och där är bokstavligen hela Sveriges ryggrad. Vad skulle hända med landet om just alla dessa personer beslutade sig för att inte gå till jobbet en dag? Landet skulle stanna. Exakt samma om vi inte skulle gå till jobbet en dag. Landet skulle stanna. Nyhetsläget skulle bli förutsägbart. Uppskattningen för det vi gör och resultatet det ger varje dag skulle, tror jag, snabbt få plats och lyftas fram.

Där i våra klassrum händer det. Oavsett om vi haft en dålig dag, en perfekt dag, en oförberedd dag eller en väldigt oväntad dag så är den dagen en del i våra elevers skoldag och framtid. En dag som har betydelse för hur deras vidare utbildning blir och är. Jag kan själv fortfarande minnas den dagen när jag bestämde mig för att bli lärare. Årskurs 4 i Rosas klassrum. Vem vet vilka beslut som fattats eller underlag som skapats i dag i just ditt klassrum.

Så glöm inte, oavsett hur din dag varit, att du gör den stora skillnaden varje dag. I det lilla och i det stora. I det långsiktiga och i det omedelbara.

Det var allt jag hade att säga denna gång.

Reagera på inlägget:

Att ha överlämning – hur gör jag?

Många sysslor som jag som lärare har är sånt jag aldrig fått utbildning eller ens en introduktion att göra.

Pedagogiska luncher, att genomföra utvecklingssamtal, rätta nationella prov och att ha överlämning är bara några. Ändå är det många viktiga uppgifter med stor tyngd som vi gör under ett läsår.

Överlämningar är just en sådan uppgift. Oerhört viktig till sin natur men formen och hur resultatet av en överlämning kan bli kan verkligen skifta. Mycket helt enkelt beroende på hur kunnig jag som överlämnande faktiskt är på att avgöra vad som förväntas vara relevant eller inte. En annan del som blir väldigt avgörande är orsaken till varför överlämningen faktiskt ens sker.

Jag har hittills aldrig fått en mall hur en överlämning ska vara eller gå till utan har oftast mest gått på känn. Vad behöver den som tar över eleven eller klassen verkligen veta? En överlämning är ju ett spar av det förgångna. Möten, händelser, utveckling, relationer och förhållningssätt som funnits mellan en klass och en lärare eller en elev och en lärare. Delar av det som hänt under en termin, ett möte eller flera år. Spår från det som varit.

På gruppnivå lämnade jag på min senaste överlämning en del tips om hur vi jobbat med arbetsro och vad jag gjort som verkligen fungerat i gruppen för att få eleverna att lyckas. Hur eleverna har suttit, hur man har begärt ordet samt vilka rutiner som är av godo. Vidare förmedlar jag naturligtvis vad som gjorts i respektive ämne samt om vi genomfört ytterligare arbeten kring exempelvis maktlekar.

På individnivå blir det genast lite knepigare. Betygen förmedlas naturligtvis. Men hur förmedlar jag de anpassningar som jag gör för respektive elev på ett neutralt och fackmannamässigt sätt? Vad mer måste en blivande lärare i gruppen veta?

Jag har tidigare skrivit om en del sociala bitar som kan vara av nödvändighet för att få arbetet att flyta. Vilka elever som jag möter upp innan varje lektion för att förbereda dem för passet. Om det har funnits osämja i gruppen kan det ibland vara av godo att berätta om konflikten och särskilt om jag bedömer att den inte är helt uppklarad.

Om eleven kan bli väldigt arg, ledsen eller utåtagerande kan det vara av godo för nästa lärare att veta men hur berättar jag det på ett sakligt sätt?

Finns det vissa gruppbeteende tendenser som exempelvis maktlekar, machokultur eller andra former av grupptryck i klassen så behöver väl det förmedlas?

Vad som blir extra knepigt i det hela är ju att det jag förmedlar visar ju även på hur jag är som ledare i gruppen. Har jag fångat gruppen och varit ledaren som fått dem att lyckas? Är det mina tillkortakommanden som kanske är det jag faktiskt förmedlar?

Det här är ju tyvärr inget som borde lysa igenom men orsaker till att överlämningen faktiskt sker kan ju säga en del om vilken typ av överlämning som faktiskt blir.

Blir överlämningen som ett resultat av att eleven flyttar så får vi en typ av överlämning. Är överlämningen som ett resultat av att eleverna går ur ett stadium och flyttar upp till ett annat så får mötet ett annat fokus.

Är överlämningen från en lärare som slutar, kanske i trötthet eller vredesmod, då får du ytterligare en variant av överlämning.

Slutligen, om det är en överlämning som sker helt på ömsesidiga bevåg så blir det ännu en annan form av möte. Den senaste är väl att föredra att alla är så neutrala som det bara går i överlämningssituationen.

Det tål att fundera en hel del på. Förhoppningsvis är jag ensam om att inte ha fått en given mall och utbildning om hur en överlämning ska gå till. Kanske jag inte är det.

Men nog är det märkligt ändå hur många uppgifter, av faktiskt avgörande karaktär, som jag förväntas göra och kunna utan att jag egentligen lärt mig hur.

Reagera på inlägget:

Sidor