Annons

Att hantera ”efter lovet-dilemmat”

Vårterminen har anlänt. Ljuset återkommer och med det alla ledigheter som vårterminen erbjuder. För mig som lärare är loven välkomna, helt klart. Men så fort loven är slut så återkommer ett evigt ”efterlovet-dilemma”.

Ska vi på måndagen köra på som det inte varit lov? Direkt på rutiner och ämnet – eller behövs det en bufferttimme eller två för att väcka alla till skolvardagen igen?

Jag kan inte hitta det ultimata sättet och under våren är det många avbrott för just lov.

Vid senaste uppstarten efter mitterminslovet gick det sisådär. Måndag morgon och första lektionspasset efter lovet. Rutinerat tänker min kollega och jag att eleverna får ta första halvtimmen till att hälsa på varandra. Komma in i skolrutinen lugnt och stilla.

Vi har väldigt sociala elever. Fick de så skulle de ägna minst första halvtimmen, kanske till och med timmen, varje dag åt att hälsa på varandra. God morgon-kram, god morgon-highfive, god morgon-klapp, kolla läget i det oändliga varje morgon. Det här är ju inte hållbart naturligtvis. Men efter ett lov – varför inte?

Vi tänkte en halvtimme, sen kör vi.

Själv var jag väldigt engagerad. Nytt ämne skulle introduceras och några gamla saker följas upp. Jag hade dels varit ledig men även varit på fortbildningskonferens och helt klart redo för lektion. Nu kör vi!

Vissa elever kom in, satte sig och var redo. Lektionsdag är lektionsdag. Andra gick runt och fortsatte hälsningsritualen. En tredje grupp kom in i klassrummet och fortsatte helt enkelt konversationen som de fört utanför.

Snappade upp ord som ”inte sovit på hela natten”, ”inte sovit på tre dagar”, ”trött”.

Som sociala zoombies vandrade de runt, med uppspärrade yrvakna uggleögon, näsorna ivrigt vädrandes efter nästa person att hälsa på.

Ännu en gång förbannade jag min, tydligen även kollegans, totala glömska av att ha högstadieelever tillbaka efter lov. Varför ens försöka ha något vettigt på förmiddagen efter ett lov? Varför inte helt enkelt köra filmkortet? Låta dem snacka av sig och umgås första delen av dagen. Sen är de förhoppningsvis redo.

Före lektionen var jag redo men vad gör det om eleverna inte riktigt är med på banan? Det gör ju mest mig irriterad och inte får jag mer fokus från dem för det. Tvärtom så blir jag arg och till ingen nytta.

Sedan som ett mirakel, varje gång, dag två efter lov så är de flesta åter på studiemode. Dagen innan har liksom aldrig hänt.

Lär dig någon gång, Karin, första dagen efter lov… tänk om och gör något som helt enkelt inte är så viktigt och som faktiskt fungerar.

Vad ska jag hitta på? Hur gör jag något bra av det här?

Vårterminen är nu här igen. Snart är det sportlov, prao, påsklov, kristi himmelsfärd, Valborg och första maj. Massa avbrott i skolrutinen och kvar är frågan: Vad ska vi göra första dagen efter lovet?

Finns det något som verkligen fungerar?

Reagera på inlägget:

Fortbildning – tid för nya kunskaper eller tid att sitta av?

Relaterat

Fortbildning låter spännande och utvecklande. Här ska vi inspireras och få nya tankar, möjlighet att ladda energi och kanske få bekräftelse på att vi är på rätt väg.

Men inte helt sällan så är fortbildningen ett färdigpackat koncept där alla ska göra samma saker. Oavsett om du sedan tidigare själv skrivit läromedel i ämnet eller kanske är helt novis och aldrig ens hört ordet. Nu ska det satsas – det är fortbildning.

Om vi skulle utsätta våra elever för samma saker så skulle vi inte göra vårt jobb.

Tänk er en skolgång som en färdigsnitslad bana. En väg som alla ska följa utan möjlighet till individuell anpassning. Alla i ett rum lyssnandes timme efter timme.

När vi lärare ska fortbildas så är det oftast just så: samma för alla. En dag utan elever, då ska vi lyssna och fortbildas.

Har vi lärare verkligen samma behov?

Borde det inte vara intressant att veta vad vi kan och inte kan?

Hur ofta ska vi sitta och lyssna på samma sak? Något som inte berör oss? Något som inte är förankrat till vår egen verklighet?

Istället känns det som vi blir en del av en uttänkt långsiktig plan. Alla ska gå i samma fålla, som en kommunistisk planekonomi.

Vi tänker att det kollegiala behovet över de kommande fem åren rimligen borde vara följande. Så behövs troligen det här nästa år… och om fyra år så tar vi detta.

Om du är ny i yrket, erfaren i yrket, gammal eller ny på skolan, överarbetad eller fylld av energi – alla ska ha exakt samma fortbildning.

Som deltagare blir vi lätt tre grupperingar. Den ena som hängivet engagerar sig i aktiviteten, en annan som aktivt ställer frågor och tar plats, mycket för att bekräfta sina egna sanningar, och sen en tredje som djupt försjunken försöker jobba bort andra saker samtidigt som man ändå måste vara på fortbildningen.

Ibland när tanken vandrar på fortbildningsdagar börjar jag ofta räkna. Vad kostar det här och vad blir den pedagogiska utdelningen? 80 personer i ett rum lyftandes x antal kronor i timmen sittandes för att fortbildas i något du kanske kan, något du absolut inte kan, något du gjort så många gånger eller något du aldrig hört förut.

En försiktig tanke smyger sig på: Skulle den pedagogiska vinsten kanske bli större om varje pedagog själv fick välja fortbildning utifrån sitt professionella behov? ”Jag behöver det här just nu för att min yrkesvardag ska bli utvecklande, hanterbar eller förståelig.”

Ska fortbildning vara tid för reflektion, nya kunskaper eller tid att sitta av?

Relaterat

Reagera på inlägget:

Vad har jag lärt mig det här året?

Alla stunder på året är fullt av måsten och saker att göra, men när ett år närmar sig slutet så kommer även viktiga stunder av tillbakablick och reflektion kring ett år som gått. Vad har jag gjort och framför allt lärt mig det här året? 

Vilka nya verktyg har jag lagt till min bank av knep och erfarenheter under året? Vilka lärdomar är det som jag verkligen kommer att anamma och som ska hjälpa mig att lyfta undervisningen ytterligare nästa år?

Tre saker har mina tankar landat på som får summera mina lärdomar. En tydlig förändring som jag redan anammat är hur jag avslutar veckan inför helg eller lov.  Fyra små ord. ”Vi ses på måndag”.

De två andra nya lärdomarna som jag har landat i är frågan när ett lektionspass verkligen börjar, samt att sätta ord på (som kan tyckas vara) det självklara. 

Två meningar som kan verka lätta att implementera i undervisningen men som jag ofta säger till mina elever – det är stor skillnad på att ha gjort klart och att kunna. Att verkligen få tanken att landa och sedan ta till sig den nya lärdomen som en självklar del av min professionella verktygslåda. Det är något helt annat än att vara medveten om att det borde göras och sedan göra det halvhjärtat eller bara då och då. 

Som en klok föreläsare sa till mig i tidiga lärarår: ”Det är stor skillnad att som lärare ha 20 års erfarenhet av att ha genomfört i stort sett samma undervisning år ut och år in eller att ha gjort 20 olika år med eftertanke, förändring och förbättring”.

Att som lärare veta när lektionen börjar är något som gett mig många funderingar under det gångna året. Nej, inte vilket klockslag som lektionen börjar utan när förberedelsen för passet egentligen börjar, både för mig och för eleverna. 

Det är centralt för att få till den undervisning som mina elever och jag förtjänar. Vissa lektionsmoment behöver jag förbereda eleverna på i månader innan de faktiskt ska ske, ibland är det en särskilt viktig föreläsning, utflykt eller ämnesområde. 

Andra lektioner börjar på lunchen timmen innan lektionspasset verkligen ska börja eller vid första stunden på morgonen med ett förberedande samtal om vad som ska ske efter lunch eller senare under dagen. 

Vissa förberedelser pågår och görs ständigt. Några lektioner börjar precis på klockslaget när schemat säger att nu är det dags. Här är det jag som ledare av passet som måste tänka till. Hur förbereder jag mina olika elever bäst så vi alla får den lektion vi behöver för att nå så långt vi bara kan med våra studier?

Nästa lärdom är att sätta ord på det självklara. Det betyder att i lärandestunden vara så otroligt tydlig att alla verkligen förstår vad som förväntas. Från det mest grundläggande förhållningssätt till kunskapskrav.

Vilka förväntningar har jag på eleverna innan lektionen börjar? Vilka förväntningar har jag på eleverna under lektionen? Vilka förväntningar har jag på mina elever vid passets slut och i övergången till nästa aktivitet? Vilka kunskaper är centrala under arbetspasset?

Det här behöver jag som ledare i gruppen sätta ord på. Inget är egentligen självklart. Gör jag det ges alla möjlighet att lyckas och alla kan inkluderas. Ingen behöver känna osäkerhet om vilket material som förväntas vara med eller vilka förväntningar jag har på arbetsro eller uppgifterna som ska göras under det enskilda passet.

Självklart har jag lärt mig många andra saker också men just de här två nya lärdomarna och det nya förhållningssättet har verkligen satt sig. Inte för att jag inte förstått det förut men nu vet jag inte bara om det utan nu kan jag det verkligen också. 

Med den nya kunskapen så kommer förståelsen att jag måste jobba med det här. Sedan kommer även insikten om hur klurigt det faktiskt är att sätta ord på det självklara och veta när lektionen verkligen börjar.

Det är mina tre nya verktyg som jag verkligen lärde mig från året, vad lärde du dig?

Vad det här året ska bjuda på har jag ingen aning om och det är precis därför jag verkligen gillar mitt yrke och med stor nyfikenhet ser fram emot nästa år.

Reagera på inlägget:

En skoldag betyder så mycket

En skoldag, en skolvecka, ett skolår. Oändligt med möten, samtal, kunskapsutbyten och erfarenheter.

Vissa stunder tänker jag: ”Varför gör jag det här?”.

Speciellt i de stunder när fokuset och kärnan i uppdraget känns väldigt långt borta. Havererad kopieringsmaskin, insamling av papper, översvämmade toaletter, trasig elkontakt, skåpförvirring, skolplattform och arga tonåringar.

Så kommer de där stunderna som ett vackert band guldklimpar. Stunder som jag önskar kunde stanna kvar som ett rus i ens närvaro när saker och ting inte alls känns på topp.

De där stunderna som inte riktigt kan beskrivas men ändå verkligen måste berättas om. De där stunderna som kanske bara varade ett ögonblick men påverkar lång tid framöver.

”Saknade dig på lektionen idag.” Plötsligt en blick, en inbjudan och en historia. Det där lilla mötet i vardagen som lika gärna kunde blivit ogjort men som känslan ser och vet att det här är just nu det viktigaste. Och det ger resultat varje gång. Nästa gång det blir tufft så kommer våra möten kunna bli av alla slag men när förtroendet infunnit sig så kan jag i min roll markera och eleven vet att jag bryr mig och visar det i vad jag gör.

En annan stund när en elev som helt oväntat tar till orda och visar en kunskap ingen anat. Kunskapen startar en kedjereaktion av samtal som ger så mycket. Gruppen binds samman, förtroende växer och nästa gång vi ses har ett betydelsefullt kit lagts till. Kunskapen kommer garanterat vara i fokus.

Just dessa band av guldklimpar är det som gör att yrket är så lockande. När jag radar upp dem sida vid sida, om jag på så sätt kunde visa dem för resten av världen vad det verkligen är. Ett vackert och mycket exklusivt band av guldpärlor. Då skulle det här vara det mest eftertraktade yrket i hela världen och inte bara för oss redan övertygade, utan för alla andra också.

Reagera på inlägget:

En dag satt nyhetsläget i mitt klassrum

Skolan är samhället i miniatyr. Det som sker utanför kommer in i vårt klassrum. Med nyhetsläget i fokus vandrar tanken till de lärare som i veckan plötsligt måste hantera när nyhetsrapporterna sitter i klassrummet.

Oavsett vad som hänt i Sverige, Europa eller världen i stort så är vi där, öppnar dörren till vårt klassrum och släpper in våra elever med sina historier och erfarenheter.

Tsunamin i Indiska oceanen 2004, flyktingströmmarna från bland annat Afghanistan och Syrien, terrorattentatet på Drottninggatan eller skjutningar i grannförorten. Händelser som sker i vår omvärld sätter sina direkta spår i våra klassrum och i undervisningen.

Plötsligt en dag är det inte bara rubriker att diskutera eller ett ämne att ta upp. En dag sitter nyhetsläget i klassrummet.

Hur väl förberedd är din skola, eller för den delen du, på att det kan hända?

Själv bär jag fortfarande med mig en lektion med ett möte för några år sedan som satt djupa spår.

Medierna var då fyllda med rapporter om röda räddningsbåtar på Medelhavet. I Globen talade Hans Rosling om kriget i Syrien samt tackade alla som varit modiga att fly och tagit sig till Sverige. På Centralstationen i Stockholm stod frivilliga och hjälparbetare redo att möta flyktingar.

En dag fick vi en ny elev till vår skola. Ett nytt namn, en ny person. Eleven kom från ett annat land men kunde engelska och ville gärna börja sina studier så fort det bara gick. Egentligen inget konstigt men den här personen kom med en historia som jag i efterhand hade hoppats aldrig hade behövt skrivas.

Plötsligt satt eleven där i mitt klassrum, världsläget var plötslig där i rummet.

Vad gör jag nu?

Allt vi pratat om i klassrummet, diskuterat och försökt förstå kring flyktingströmmarna – nu är det en person i klassrummet som har upplevt allt. Gruppen arbetade med historia och efterkrigstiden. Vi hade precis börjat diskutera folkmordet i Rwanda. Eleven pratade god engelska och skulle delta på alla mina lektioner med gruppen. Historia, alla kan delta.

En vecka går, vi ska se Hotell Rwanda. Ska eleven vara med?

Jag pratade med eleven och förklarade vad vi skulle göra. Jag förklarade historien och vad som hänt i Rwanda. Eleven var en mogen person och resonemanget vi förde kändes djupgående och förtroligt. Filmmomentet var inget måste, det fanns andra uppgifter att göra. Eleven ville vara med och se filmen.

– Det är ingen fara, det går bra, säger eleven.

Lektionen för filmvisningen började. Filmen rullade igång och historien bakom folkmordet berättades. Jag tittade ut över klassen och såg hur historien verkade landa hos eleverna. Där borta i hörnet såg jag att den nya eleven grät. Tyst förbannade jag mitt beslut att ha tillåtit min elev att se filmen. Jag gick fram till eleven som torkade sitt ansikte med en medhavd välanvänd näsduk av tyg.

– Kom, du ska inte se det här, sa jag.

Jag ledde eleven bort till det angränsande grupprummet. Väl där rann inte tårarna stilla hos eleven utan en ofattbar förtvivlan brast ut hos den unga människan. En förtvivlan bortom ord och rum. Jag höll elevens axlar i ett fast grepp. Någonstans kom minnet till mig att ta ett fast tag i väldigt ledsna personer och låta dem känna att deras kropp är där och ändlig.

Jag satt helt tyst bredvid eleven och bara var vid dennes sida. Det fanns inga ord för en stund som denna. Till slut sa jag:

– Förlåt, du skulle inte sett det här.

Eleven torkade sig med sin välanvända näsduk av tyg och svarade:

– Det här är inget mot vad jag varit med om.

Eleven tog fram sin mobil och började bläddra bland sina bilder. Till slut sa eleven:

– Det här är min yngsta släkting. Visst är barnet fint? 

Bilden visade ett litet barn som såg ut att sova. Eleven förklarade att de dödade barnet, med de så menade eleven Al-Qaida. Världsläget gjorde sig absurt påmint i detta lilla grupprum i en skola bland många. Jag förstod tydligt att barnet på bilden inte sov, barnet var dött.

Eleven fortsatte bläddra i sin telefon. Visade en bild av något som liknade rester av ett fordon. Bussen blev attackerad, förklarade eleven.

– Alla dog, sånt här händer hela tiden. Ingen hjälper oss.

Fler bilder på döda människor. Eleven berättade och visade, visade och berättade. Jag förblev tyst, hade inga ord som passade.

Gruppen utanför gjorde sig påmind. Jag gick ut och tittade till de andra. De såg att jag var tagen av stunden och samtalet i grupprummet. Klassen var helt tyst och fokuserad på filmen men även tagna av stundens allvar. De visste, trots min tystnad, att det hände svåra saker i grupprummet.

Fler bilder och en historia om ett hastigt uppbrott från en familj långt borta. En saknad och sorg som eleven berättade med hjälp av bilder i sin telefon. Bilder från en värld som jag bara läst om i tidningen eller flyktigt sett på nyheterna. En historia som är så tung att gråten och orden stockade sig hos mig.

Lektionen var slut. Eleven satt i grupprummet. Djupt rörd av berättelsen från grupprummet avslutade jag lektionen. Utan ord visade mina elever att de förstod att en historia långt bortom deras verklighet hade berättats i grupprummet. En elev stannade kvar och kom fram till mig och frågade:

– Får jag ge vår nye klasskamrat en kram?

– Jag vet inte, svarar jag. 

Jag tänkte samtidigt ”hur gör vi när vi träffar någon som förlorat allt och sett det vidrigaste av vidrigheter? Har det här barnet fått en kram av en jämnårig manlig person tidigare? Betyder en kram samma sak för den frågande eleven som den förtvivlade?”

– Jag vet inte om det är en bra idé just nu, kanske senare. Vi får lära känna varandra lite bättre först.

Eleven kom ut från grupprummet med den välanvända näsduken av tyg i handen. I ensamheten i grupprummet hade eleven samlat sig och var lugn.

– Hur går det? Frågade jag. Väl medveten att frågan är platt men tusen gånger bättre än en fråga om eventuellt mående skulle ha varit.

– Det är ok, svarade eleven samlat.

Eleven gick ut och stoppade sin välanvända näsduk av tyg i fickan. Jag samlade förvirrat ihop mina saker, gick till mitt arbetsrum helt tom i blick och tanke.

I arbetsrummet var jag inte ensam. Kollegorna på plats såg min tomma flackande blick och lade bort vad de hade för händerna. De ställde om fokus till att lyssna på mig.

– Hur ska vi hantera det här? frågade jag dem. Vad gör jag nu?

Veckorna som följde blev omtumlande både i klassrummet och ute i Europa. Flyktingströmmarna fortsatte till Sverige. Frivilliga mötte på Centralstationen. Diskussioner i riksdagen om flyktingkrisen. Eleven ville få klasskamraterna att förstå sin historia. Klasskamraterna ville välkomna och visa sin vardag. Min närmaste rektor tog sig an uppgiften att skaffa stöd till mig som medarbetare.

Det här var något helt nytt för vår skola och samhället. Diskussionen fortsätter – vad gör vi nu?

Reagera på inlägget:

Sidor