Betygsstopp och betygskataloger. Tiden är precis förbi när de var i centrum av jobbuniversum. Kvar står frågor kring betygssättningen som denna gång lagt sig kvar och inte riktigt vill lämna tankebanorna.

Bekräftar jag mina egna tidigare observerade sanningar eller lyckas jag mer objektivt följa läroplanens direktiv och sätta ett verkligt korrekt betyg?

Troligen har jag satt över 6 000 betyg vid det här laget. Jag vill inte räkna för noggrant, tidens gång är alltid svindlande. Många elever har passerar och gått vidare till gymnasiet. Ingen har hittills hört av sig och sagt ”hörru du, dina betyg är HELT fel”. Så troligen har eleverna som passerar varit väl förberedda men hur vet jag egentligen att det är helt korrekt?

Kunskapskrav och syftestexter är en sak. Underlag som samlats in och jobbats fram under terminen en annan del. Kvar är att förhålla mig till helheten av det jag nu läst, sett och hört.

Där har jag börjat fundera kring det här med betyg och korrekthet.

Hur vet jag egentligen att jag sätter rätt betyg? Bekräftar jag och mina kollegor våra egna sanningar? Är mina sanningar läroplanens?

Har jag hjälpt eleven för mycket eller för lite? Har min undervisning varit för anpassad till elevernas behov? Har jag anpassat tillräckligt?

Kommer de kunna använda kunskapen i egna sammanhang och flyga fritt själva?

Är jag för generös med förtydligande genomgångar? Gör jag kanske helt rätt? Gör jag för lite?

Det är många frågor som cirkulerar i mitt huvud när betygstiden är lagd till arkivet för denna gång.

Att jobba kollegialt är ju bra men om vi som kollegor jobbat tillsammans länge bli det inte då att vi mest bekräftar våra egna sanningar? Utmanar vi varandra att tänka till en extra gång eller har vi sedan länge bestämt oss om vår sanning och vilar därmed i den? Detsamma om jag inte bedömer tillsammans med mina kollegor – bekräftar jag då mina egna redan observerade sanningar eller är det en relativt objektiv sanning?

Julbetygen är inte av den tyngsta betydelsefulla digniteten, mer en fingervisning för årskurs nio om vilka gymnasieprogram som är möjliga och vilka som är för långt borta. Sommarbetygen däremot, där avgörs en hel del om de kommande tre åren för vissa elever och kanske till och med långsiktiga yrkesval.

Sanningarna kanske är helt korrekta eller så är de det inte. Med liten avund i blicken vandrar tanken till läkaryrket där en fundering kan avgöras med ett enkelt blodtest. Vore det inte skönt om bedömningar kunde vara som ett pricktest som görs vid misstänkt allergi. Kunskaperna landade helt enkelt i blodsystemet och ett stick i huden och sedan så vet jag direkt vad betyget ska vara.

Betygstider skulle innebära att alla ställde sig på rad med fingret redo så vi kunde se nivån på kunskaperna. Här ska vi se om du är B eller A eller kanske ett E. Det skulle vara något helt annat det.

Det här med betygssättning är inte helt lätt och även fast jag gjort det många gånger så finns det stunder när jag verkligen är osäker och stunder när jag känner mig helt säker.

Det är viktiga och stora saker vi gör när vi sätter betygen. Läroplanen ska följas och frågor besvaras för oss själva.

Jag kommer inte så mycket längre i tanken mer än att jag verkligen försöker tänka till kring avidentifiering vid avgörande avstämningar samt att jag har ordentligt med underlag när det är dags att summera terminens arbete. Har en elev vid flera tillfällen under terminen visat samma förmågor så bör ju betyget vara korrekt och inte något jag anat eller förväntat mig av just den eleven.

Vissa delar av betygssättningen blir helt klart enklare med åren. Andra blir helt klart knepigare och då främst med mitt eget förhållande till det jag bedömer.

Har jag undervisat mina elever precis så mycket som det behövs eller har jag gjort för mycket eller kanske för lite?

Kommentera

För varje år som går blir det enklare att lyfta blicken och hitta det som binder samman läroplanen och undervisningen med den verklighet som väntar efter skolan.

Hur hjälper vi alla elever att hitta sin samhällsröst? Orden är min kollegas och sammanfattar det jag tänker är själva kärnan i uppdraget.

Kunskapskraven och det centrala innehållet i det samhällsorienterande ämnena är oändligt, men enligt mig fullt möjligt att genomföra. När jag lyfter blicken och får ett helhetsperspektiv ser jag kloka och ansvarstagande samhällsmedborgare som lämnar årskurs 9 för en komplex värld.

Skolans uppgift är att låta varje enskild elev finna sin unika egenart och därigenom kunna delta i samhällslivet genom att ge sitt bästa i ansvarig frihet. Som hjälp att lyfta blicken har jag kapitel ett och två i läroplanen som ledstänger. Utgår jag från dem och att värdegrunds- och demokratiarbetet ska genomsyra allt vi gör i skolan blir det betydligt enklare att hantera.

Rättigheter och skyldigheter ska finnas med i alla sammanhang. Lägger jag fokus där kommer också elevernas engagemang.

Utbildningen ska förmedla och förankra respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande demokratiska värderingar som det svenska samhället vilar på. När jag nu ser tillbaka på ännu ett läsår ser jag ett tydligt mönster i det jag gör och har gjort i många av mina yrkesverksamma år.

Ingen har rätt att störa någon annans rätt till utbildning.

Barnkonventionen är alltid närvarande men har olika fokus beroende på var vi befinner oss. I början av läsåret fokuserar vi mycket hur vi ska ha det tillsammans i klassrummet. Hur är klassrummet en del av hela Sveriges demokrati? Hur ska vi tillsammans möjliggöra att allas rätt till undervisning möjliggörs i vardagens olika delar? Hur respekterar vi tystnaden eller talutrymmet när vi ses i helklass?

När terminen är i gång hamnar fokus mer på begrepp som eleven förväntas kunna i sammanhang de behöver lära. Det är en rättighet att få sin utbildning och då har alla en skyldighet att ge förutsättningar så att alla kan ta till sig instruktioner. Ingen har rätt att störa någon annans rätt till utbildning. Att ge alla förutsättningar att faktiskt höra en instruktion och genomgång är något vi har en skyldighet att bidra till. Det här är något som jag ofta återkommer till i min undervisning.

Därefter diskuterar vi barnkonventionen och de mänskliga rättigheterna. Vilka förutsättningar har olika länder att hantera exempelvis en epidemi och samtidigt garantera sina medborgares rättigheter? Varför ska beslutsgången i det offentliga systemet vara långsamt? Vilka möjligheter hade Marie-Antoinette att påverka sin situation?

Vilka möjligheter har du i din religions- och åsiktsfrihet?

Diskrimineringsgrunderna är också alltid närvarande. Både i hur vi angriper diskussioner och i mitt förhållningssätt. Jag har tidigare skrivit om mina anpassningar i exempelvis religionsundervisningen. Det väckte upprörda känslor hos vissa lärare som ansåg att alla elever måste fullfölja samma undervisningar, oavsett om det går emot deras religiösa övertygelse. Likväl att jag alltid måste tänka professionellt och inte ta politiskt ställning i exempelvis val även fast jag kan tycka att resultatet är fel.

Vilka möjligheter har du i din religions- och åsiktsfrihet? Med den tanken lyfter jag blicken och ser på läsårets innehåll, som plötsligt blir mer möjligt och övergripande.

När det nya läsåret börjar kommer vi att fundera över om vi tar ansvar för yttrandefriheten. Med det avslutade valet i USA och den våg av information och desinformation som följt känns frågan högst relevant. Även frågor om varför världen beslutade att vi tillsammans behöver skriva ner grundläggande mänskliga rättigheter kommer att vara grunden när skolarbetet börjar i augusti och jag, tillsammans med mina elever , ska fortsätta vägen att hitta vår samhällsröst.

Kommentera

För ett par år sedan summerade jag årets stora lärdom med ett enkelt litet ord: Nej!

Inte för att jag inte kunde ordet förut och inte heller så att jag inte tidigare sagt nej till arbetsuppgifter. Utan helt enkelt nej till det som faktiskt inte fungerar.

Jag måste erkänna att jag fortfarande så här ett par år senare påminner mig själv att det är okej att säga nej.

Det året blev terminsstarten efter sommaren inte som jag tänkt mig. Jag fick mer och mer en roll som kändes främmande och långt ifrån undervisning och kärnuppdraget.

Jag blev till slut tvungen att ta mig en ordentlig funderare kring vad jag ville och var jag egentligen stod.

Är det rimligt vad som förväntas? Eller har mitt uppdrag helt plötsligt blivit för stort och odefinierbart?

Vad gör jag i min vardag? Vad ska jag göra i min vardag? Vad ingår i min tjänstebeskrivking? Vilka är mina förväntningar? Vilka är samhällets förväntningar? Vilken är min chefs förväntningar? Vem ber mig egentligen göra det jag gör just nu?

”Ganska snabbt blev det dock ohållbart”

Jag fortsatte dock att springa på fler bollar än vad som egentligen var rimligt.

Jag körde på. Tänkte att ”jag kan det här”. Jag hade gjort det förut, i en annan typ av roll dock, men arbetsuppgifterna kunde jag. Ganska snabbt blev det dock ohållbart. All min tid gick till att göra andra saker än att förbereda för lektionerna och hålla mig till min uttänkta planering.

Vid två tillfällen hade jag mitt barn i bilen och glömde helt enkelt att lämna honom vid hans skola. En liten röst i baksätet påminde mig: ”Mamma, vart ska vi?”.

Jag var tvungen att dra i bromsen. Min chef hjälpte mig till företagshälsan och där fick jag tid för samtal. Vad är det som händer?

Jag fick snabbt tid dit för konsultation. En ram ritades upp för mig. Det här är ditt uppdrag och ditt ansvarsområde. Just nu är du i gränszonen och gör någon annans jobb. Vem gör ditt jobb om du täcker upp för någon annan?

Det blev så tydligt, det blev så klart: Jag måste helt enkelt börja säga nej.

Var tydlig med vilka dina åtaganden är och markera när det går för mycket tid att rådda i saker som är utanför kärnuppdraget. Det blev det tydliga rådet jag fick med mig efter samtalet.

Jag gör ingen gott genom att springa runt och täcka upp där ingen plan finns. Signalerar jag inte till min närmaste chef och påtalar bristen så antar denne att allt är väl. Trots att jag själv tycker att det är uppenbart att det inte fungerar.

Gör det som faller inom ramen för ditt uppdrag och gör det bra. Men låt de saker falla som ligger utanför ditt uppdrag och egentliga ansvarsområde.

Nu skämtar sonen och jag om de gångerna som jag glömde lämna honom till hans skola. Men den späda rösten i baksätet glömmer jag inte – ”mamma, vart ska vi”?

Själv fortsätter jag numera att träna på att säga NEJ! Nej till uppdrag som känns långt från kärnuppdraget, nej till saker jag märker inte fungerar, nej till saker som jag inte kommer att hinna med och ibland ett extra nej bara för att se att jag fortfarande kan.

Kommentera

På en skola jag jobbat på fanns det en trygg och välkomnande plats dit många av oss vände sig när det kom en dag som inte blev som den tänkt eller en stund som helt enkelt var så överrumplande att det behövdes en paus från vardagen.

Längst inne i skolrestaurangens lager, bortom alla elever, matlagning och kollegors blickar fanns en röd fåtölj.

Med den röda fåtöljen kom även ett lyssnande öra. Inte alltid men ibland. Den var alltid där som en tyst, trygg, lugn och ständigt välkomnande röd fåtölj.

Den behövde inte alltid besökas, ibland var det många månader mellan besöken, men den stod där och den fanns där. En trygg och lugn plats i vardagen. Bara vetskapen att den var där gav en lugnande och trygg känsla.

”Du gör så att jag kommer till jobbet även nästa dag”

Stolen har, så här några år senare, för mig kommit att bli en symbol för behovet att ha någon på sin arbetsplats som lyssnar och stöttar när jag verkligen behöver. Det behöver inte vara min närmaste kollega eller chef utan någon som jag vet är där, någon som jag är trygg med och som jag alltid kan gå till när behovet tränger på.

En trygg person, plats eller möbel – gärna allt i kombination – som hjälper till när det kommer stunder som verkligen inte blev som det var tänkt eller stunder som jag i min vildaste fantasi inte kunde föreställa mig ens kunde hända.

När vardagen är i full gång och arbetet rullar på så är det skönt att veta var det finns någon som lyssnar, någon som stöttar och någon som ger trygghet när det behövs.

För är det något vi alla behöver i vår arbetsvardag och som faktiskt gör så att vi trivs där vi är så är det väl just en röd fåtölj. Det här läsåret mer än någonsin.

Så till alla röda stolar där ute som hjälper mig i min vardag: Kanske du inte ens vet vem du är, men läser du det här så får du dig kanske en liten aning att även du är just en röd stol. Du gör så att jag kommer till jobbet även nästa dag när det varit tufft du hjälper mig att utvecklas och du gör så det är något alldeles särskilt att komma till jobbet.

Kommentera

Ett år in i pandemin. Undrar när vi en dag får titta tillbaka på det här året och då kommer att säga:

Minns ni att vi satt på möten hela personalen samlade i ett rum och rektor berättade om skolans covid-19-strategi. All personal i ett och samma rum för att lyssna på vad man då visste om den nya smittan.

Så här i efterhand låter det bra märkligt. Samla all personal på en och samma plats för att tala om en osynlig smitta liknande en vanlig förkylning som börjat sprida sig över världen. Jag vet att jag och många med mig funderade om det var så klokt att samla alla på en plats när det vi skulle lära om var osynlig och troligen redan mitt ibland oss.

Minns ni diskussionen om skolan skulle stänga för distansundervisning eller inte. Alla vi som var i skolan var redo. Skulle inte vi precis som resten av Europa stänga ner den fysiska skolan och gå över till distans för att minska smittspridning? Vi var redo, vi väntade, gymnasieskolan började på distans men grundskolan förblev öppen.

”Från en dag till en annan ändrades förutsättningarna.”

Sen när hösten kom och julen närmade sig blev det distans och med ens så vände diskussionen. När ska skolan öppna för fysisk undervisning igen? När ska vi vara på skolan på heltid igen?

Minns ni när vi satt och hade digitala möten och chefen dök upp mitt under mötet. Tyvärr, vi har konstaterade fall. Ni MÅSTE undervisa hemifrån resten av veckan. Vi vet att inte det inte blir lika bra undervisning, vi vet att det är kort framförhållning men vi måste. Luttrade och vana nickade vi bara och ställde om vår planering. Ingen gillade det men vad kunde vi göra? Bara att gilla läget. Det är en pandemi, sjukhusens akutmottagningar är överfulla, vårdpersonalen har jobbat långt över sin kapacitet i ett års tid.

Minns ni att vi behövde gå hem och beställa test för att se om vi bar på smitta. Ett bud kom hem med testet som du snabbt tog för att skicka tillbaka med samma bud. Minns ni hur knepigt det var att beställa de här testen – vad är en beställningsnyckel egentligen. Men sen när de väl var beställda, vilket under av effektivitet med dörr till dörr-service och ett pling i telefonen. Den stora frågan då var istället hur länge är egentligen fem sekunder när själva provet ska tas i svalget?

Minns ni att vi inte riktigt visste om vi kunde ha vår undervisning i skolhuset eller om vi var tvungna att undervisa hemifrån. Från en dag till en annan ändrades förutsättningarna. Det gick fort och framförhållning var inte att tänka på. Information fanns inte, vi visste inte vad det var för smitta, vi visste inte hur den skulle drabba och vi visste inte alls vad vi hade att göra med.

Ja, ett år in i pandemin är det dessa tankar som dyker upp nu när jag sitter här för att förbereda mina distanslektioner för morgondagen, lektioner som jag trodde tills för bara ett par timmar sedan skulle få vara på plats i skolan.

Kommentera
Karin Boberg
Karin Boberg

Karin Boberg är högstadielärare i de samhällsorienterande ämnena på Glömstaskolan i Huddinge, förstelärare i demokrati och Skolambassadör för EU.

 

Karin har arbetat som SO- lärare sedan 2003 både inom den privata och kommunala skolvärlden. Hon även varit fackligt engagerad och föreläst för  lärarstudenter och nyexaminerade lärare hur de ska få en bra start i yrket. Karin har även jobbat som skolledare.

 

Karin bloggar om skolvardagen från ämnesarbete och anpassningar till de små detaljerna som får undervisningen flyta och de funderingar som yrkesvardagen ger.