Annons

Tillsynsansvaret – visst kan jag strunta i det?

Jag kan uppleva att lärarens tillsynsansvar i all sin tyngd är en av de ”plikter” som jag som förälder känner stor trygghet i. Är mitt barn inte på den plats där jag tror det ska vara så meddelar skolan mig det.

Jag som tjänsteman har ju här ett enormt ansvar som ingen av oss någonsin borde ta lätt på. Men ändå kan jag få en känsla av att det finns en stor osäkerhet kring vad tillsynsansvar innebär och vad det faktiskt betyder. 

Hur ofta pratas det om det här på våra arbetsplatser? Tas det upp på varje APT tillsammans med anmälningsplikten eller drunknar det i praktisk information om organisation och budget? Eller är det en kunskap som är till för några få, trots att ansvaret ligger på varje enskild anställd?

En lärare kan aldrig frånsäga sig tillsynsplikten, eller delegera den till någon annan, exempelvis en förälder. 

När jag börjar läsa och reflektera över tillsynsansvaret så får jag varje gång en krypande känsla. Huja – kan jag verkligen säkerställa det här? Har jag koll? Har jag förstått det hela rätt? Och då tycker jag mig ändå besitta en hel del kunskap och erfarenhet i ämnet. 

Trots det känns det som just det här ansvaret är en kunskap som få faktiskt har och, till min ännu större oro, ibland tar oerhört lätt på. Säkerställer våra rektorer och huvudmän att deras anställda faktiskt vet vad det är och vad det innebär? Visar våra rektorer att de tar ansvar i frågan och arbetar proaktivt med att säkerställa kunskap kring tillsynen?

Eller är det en kunskap som några få har fast ansvaret för tillsynen ligger hos varje enskild anställd?

Reagera på inlägget:

Vi får det att fungera!

”Ni får det att fungera!”

Så sa en nyanställd kollega efter att ha fått en genomgång av vårt arbetsrums egensinniga skrivare. Skrivaren har flera smått frustrerande ovanor och behöver mycket kärlek för att göra den mest grundläggande av sysslor, exempelvis att skriva ut. Den vill att vi använder en kabel in i datorn, den vill att vi klappar om den extra inför varje manöver och den vill utan diskussion att vi lyfter på utmatarfunktionen innan papperet kommer ut – varje gång.

Frasen har hängt med mig sedan dess. För så har jag nog inte hört någon formulera min arbetsvardag förut.

”Vi får det att fungera!”

Lärarutbildningen gav många metoder och knep att hantera yrkesvardagen. Erfarenheten har gett mig ännu mer. Men inget kan förbereda dig för alla de där små egenheter som alla arbetsplatser har.

I vår värld så kan de där små sakerna som var och en för sig är helt hanterbara ändå ge ordentliga konsekvenser på yrkesvardagen. För är det så att skrivaren behöver 40 minuter att starta upp på morgonen? Nej, tyvärr är det här ingen överdrift eller hörsägen från långt ifrån utan det är en realitet. Det får direkta konsekvenser in i första lektionen den dagen.

Kanske just den utskriften innehöll upptakten för förmiddagens uppdrag till eleverna. Istället blir det nu att kompromissa fram en ny övning eller att med andan i halsen komma in på lektionen aningen sent och aningen för mycket uppe i varv. Då kan du inte vara den där lågaffektiva lejonhonan som vakar över sin kull. Det blir då svårt att ge den optimala starten på dagen eller arbetspasset.

Följderna för eleverna och lektionsinnehållet blir säkert fortfarande bra men kunde blivit säkerligen minst tio gånger bättre om jag haft möjlighet att komma dit lugn i god tid före eleverna. De gånger som skrivaren eller något annat gupp i vägen gör att lektionen helt enkelt blir kass och elever som behöver förutsägbarhet och struktur inte får det. Då behöver du inte tillbringat många dagar i skolans värld för att förstå vilka konsekvenser det kan ge. Konflikter, tårar, extra arbete för de vuxna på skolan och känslan av ännu ett misslyckande hos eleven med oroliga föräldrar som hör av sig. Något som kan ta veckor att återhämta.

En annan liten hake i vardagen kan vara att ljudkabeln till smartboarden har varit med aningen för länge och behagar glappa när den helst inte ska glappa. Och när hjälpen kommer så fungerar den alltid perfekt. Den lugnande musiken, som jag vet är perfekt för att få den ultimata starten på lektionen när det är tystläsning, blir till ett hackande skränljud. Trots att jag kontrollerat att alla kablar sitter som de ska och varit på plats i god tid innan för att jag vet att det kan behövas för att nyttja de metoder som jag vet lyfter undervisningen och får mina elever att lyckas.

”Vi får det att fungera!”

Istället för att låta musiken göra jobbet när klassen väller in efter lunchrast och fotbollsmatch så får jag med ledarskap i både röst och kropp ordna lugnet. Jag fixar det också, inga problem, men det andra sättet hade varit både effektivare och mer energisparande. Det vet jag.

Varför får vi det att fungera? Jo för att belöningen och effekten av god undervisning där jag får använda de metoder jag vet behövs ger enormt utslag tillbaka i kunskap, energi och god nytta för framtiden. Sedan skulle var och en av dessa små egenheter i vardagen inte göra något men när du radar upp dem och ser dem sida vid sida så är formuleringen ”Ni får det att fungera” både en klapp på axeln men även en mening som stannar kvar och ger eftertanke. Hur mycket mer skulle jag kunna göra och utveckla om dessa gupp i vardagen inte fanns?

Många kompromisser och improviserade lösningar leder utan tvekan till dålig energi och stress hos både mig och mina elever. Finns inte förutsättningarna för att göra ett gott jobb så måste jag säga ifrån för att inte i det långa loppet förstöra för mig själv och då indirekt för eleverna. Några få kompromisser och improviserade lösningar leder troligen till nytänkande och kreativitet. Säkerligen har många av de bästa idéerna uppkommit just där. Balansen blir som alltid nyckeln till det hållbara.

”Vi får det att fungera!”

Reagera på inlägget:

Här finns ingen coronadistansering

Relaterat

Nu var vi igång igen. Vi lärare i grundskolan samlades i stora grupper á 60–70 personer för att förbereda oss för att möta de 900 elever som började sitt nya läsår.

Här finns ingen coronadistansering, ingen distansundervisning – det är en parallell värld till övriga världen. Den värld som hanterar coronapandemin med distansarbete, avståndstagande och ett stopp för möten med fler deltagare än 50. 

Det kändes pirrigt – vi skulle köra enligt samma rutin och modell som vid skolstarten 2019. Det var en tid då ingen visste att corona fanns, eller att en pandemi kunde förändra världsordningen på mindre än en månad. Ordet socialdistansering var inget ord som användes till vardags. 

Det var en tid när vi hade föräldramöten i skolan, utflykter med kollektivtrafik var möjligt och riksdagen mottog besökare för undervisning. Med modellen precis som tiden före corona och de förutsättningarna började vi även det här året, i skolan var allt sig precis likt.

Det kändes spännande, som alltid, med en ny termin men också väldigt osäkert. Nu vet vi hur det känns att under lång tid jobba med 40 procent närvaro i personalstyrkan. Nu vet vi hur det känns att ständigt förhålla oss till nya direktiv. Nu vet vi hur det är att jobba under en pandemi. En pandemi som pågår runt om i resten av världen men som för oss i skolan finns, men egentligen inte alls. 

Vi blir sjuka som alla andra, vi vabbar som alla andra, vi anpassar våra liv utanför jobbet som alla andra.

Men på jobbet är vi 900 personer under samma tak, simhallar ska besökas med upp till 75 barn åt gången. 150 personer äter lunch samtidigt, tre handfat ska tvätta alla händer i matsalen och ingen handsprit finns någonstans i lokalerna att tillgå. Väldiga kontraster är det i våra båda världar.

Allt eftersom den första tiden på terminen rullar vidare så börjar jag fundera – har vi inte lärt oss något från våren? Kan vår verklighet verkligen fortgå med en pandemi runt knuten men innanför dörrarna, där ska allt vara precis som vanligt?

Relaterat

Reagera på inlägget:

Dags för en ny termin – jag är pirrig

Då var det dags. En ny grupp ska tas emot. Jag har läst allt som går att läsa om att bygga grupp. Möta nya grupper har jag gjort förut. Jag vet vad det innebär men ändå står jag där på morgonen nervös och pirrig inför ny termin med ny grupp.

Vi har haft överlämningar. Jag har sett bilder. Det är funnits klasslistor. Jag har skrivit ner små anteckningar för att förbereda mig.

Men inget kan ju egentligen förbereda mig för stunden när vi först ska träffas. Hur kommer det egentligen gå? Vilka är eleverna egentligen som jag kommer att möta? Vad betyder egentligen orden som sas på överlämningen? Hur väl stämmer överlämningen överens med mina tidigare erfarenheter av elever och klassrumssituationer. Hur mycket jag än förberett mig så är det nu terminsstart med ny grupp och allt är ett oskrivet blad.

Ridån är nere klockan 09:00 på måndag morgon. På skolgården ska vi alla samlas. Rektorn ska välkomna den nya terminen. Själv kommer jag stå vid sidan av med min klasskylt och mentorskollega. Gluttandes genom ridån. Är det fullsatt även denna gång? Är det många i publiken?

På lärarutbildningens första termin fick jag den stora förmånen att ha Anna som didaktik- och retoriklärare. Alla vi som hade Anna var dels lite tagna av hennes fantastiska förmåga att lära ut men också att känna oss trygga. Vid ett tillfälle så pratade vi om varför vi blev lärare. Hade själv då precis efter två misslyckade försök på teaterskolan och otaliga amatörteaterprojekt samt militär och polisambitioner beslutat mig för att det var ju ändå lärare jag skulle bli. Anna tog då ordet och sa:

”Ja, som lärare så är du ju både regissör, skådespelare, manusförfattare och biljettklippare varje dag. Känns som ett helt rätt steg att ta.”

Vid ett annat tillfälle skulle vi göra en presentation inför de andra lärarstudenterna. Minns inte om vi fick välja temat själva eller om det ar bestämt. Minns däremot väldigt väl att det var oerhört nervöst. Vi hade lärt oss göra manus och vi hade lärt oss retorikens och didaktikens grunder. Publiken denna gång kunde exakt det jag kunde och var exakt lika nervös som jag var.

Efteråt sa Anna som feedback på mitt framträdande:

”När jag såg dig därframme innan ditt framträdande, då förstod jag att det här kommer att bli bra.”

Styrkan i de orden och makten som finns i vårt yrke är svår att fatta. Här är jag nu 17 år efter examen. Redo att ta emot ännu en ny grupp. Extra pirrigt denna gång är att jag är ny på skolan. Jag är bara en av många vuxna som passerat dessa barns liv hittills. Just i skrivandet stund är jag ett namn på ett papper och en person som för dem saknar relevans och som de har absolut ingen relation till.

Jag är pirrig. Precis som Alfons Åbergs fröken har jag haft lite svårt att sova. Eleverna är nog också lite nervösa. Konstigt nog varje gång innan jag träffar nya elever så tänker jag dem alltid äldre till sättet. Jag tänker dem alltid som superkritiska och kanske till och med dem som ska bli de första som inte kommer att lyssna eller vilja respektera det som jag vill att vi tillsammans ska uppnå i klassrummet.

Varje läsår har jag hittills haft fel. Har hittills alltid mött betydligt yngre, allt studievillig och engagerade elever med stor vilja att lyckas med sina egna studier. Hur blir det denna gång?

Då var det dags en ny termin.

Tystnad, alla på plats, ridå…

Reagera på inlägget:

Är det ens möjligt att hitta till arbetsrummet själv?

Relaterat

Vid vissa tillfällen i livet så hamnar jag i en slags icke definierbar ålder och tillstånd. Jag har precis bytt arbetsplats och befinner mig definitivt där nu.

Andra tillfällen när samma åldersdiffusa känsla infinner sig är när min bror ibland bara yttrar sig och med en retsam blick gör det han gjort sedan barnsben för att bara reta mig till ilska. När mamma efter en tuff dag läser mellan raderna och frågar hur det egentligen är. Eller som bara härom dagen när jag hämtade bilen på verkstaden och den serviceinriktade mekaniskt kunnige personen detaljrikt beskrev ingreppen på bilen för mig.

Sen inte minst, som redan nämnts, när jag byter jobb.

Som tur är händer det inte ofta men när det väl sker så åker jag som direkt tillbaka till ruta noll och ett mentalt ingenmansland.

Vid det här bytet så var det många nya som hade börjat på skolan och som en flock rumpnissar vandrade vi tillsammans sida vid sida för att försöka lösa de stora frågorna som uppstår i den nya värld som öppnat sig.

– Voffo gör de på detta viset?

Tillsammans och med små steg och nästan som i kör frågar vi oss varsamt fram. Matsal? Personalrum? Nycklar? Datorer? Förstod ni det här eller ska vi fråga igen?

Fjärran borta är den person som kavat satt på intervju och storslaget berättade om alla storartade projekt som genomförts på tidigare arbetsplatser.

Nu finns nya projekt och väl så utmanande att ta sig an. Åter likt rumpnissarna som storögt sett hur Ronjas ben kommit farande genom taket.

Var är närmaste toalett? Hur hittar jag till matsalen? Vad hette nu den där människan som redan presenterat sig två gånger för mig den senaste kvarten?

Jag måste ändå erkänna att det har blivit lättare med åren. Den tidigare totala paniken som kunde infinna sig när jag inte visste alls var jag skulle börja i ämnesväg eller ibland inte ens förstod vilka frågor jag faktiskt behövde ställa för att vetskapen om vad jag behövde veta inte fanns.

Nu känns ämnesbiten lugn. Jag vet vad jag kan och vad eleverna behöver lära sig. Min verktygsarsenal som jag skaffat under åren ligger trygg.

Kvar finns dock de riktigt stora frågorna av högsta prioritet redan inför morgondagen.

Är det ens möjligt att hitta till arbetsrummet själv? Finns det mer än en toalett på skolan? Hette verkligen alla på expeditionen något som började på C?

Och slutligen: Varför gör de så här egentligen?

Relaterat

Reagera på inlägget:

Sidor