Jag har i tidigare inlägg skrivit om just läraruppdraget och att många av de dagar som kalendern vill få oss att uppmärksamma inte passar sig för skolans värld. Men en dag som varje år förtjänar uppmärksamhet från skolan är FN-dagen.

Det här känns lite som skolans dag. En dag att verkligen visa upp det arbete som sker i klassrummen varje dag. När hela skolan bjuder upp till att visa det värdegrundsarbete som sker under lektionerna och låta skolans väggar visa upp allt arbete som görs. Låt de yngre visa för de äldre och vice versa.

I tre inlägg vill jag uppmärksamma arbeten jag gjort i anslutning till just FN-dagen.

  • Arbeten där rättigheter och skyldigheter stått i fokus.
  • Arbeten där de yngre möter de äldre.
  • Arbeten där världen utanför knackar på i klassrummet.
  • Arbeten som för var och en att tänka till lite extra.

Del 3 – Ordets makt

Makten i ordet och ansvaret som vår yttrandefrihet för med sig är centrala delar i min undervisning. Eftersom jag är lärare i de samhällsorienterande ämnena har jag även starkt fokus på frågan i mina ämnespass. Att på olika sätt uppmärksamma demokratins ansvar och i varierade former presentera rätten till det fria ordet är nödvändigt för att ge eleverna verktyg att förstå innebörden.

Vid terminsstart markerar jag riktningen för diskussionen och visar att allas lika värde är en självklarhet. Övningar om barnkonventionen, diskrimineringsgrunderna, yttrandefrihet och tryckfrihet inkluderas i det dagliga arbetet. Diskrimineringsgrunderna och barnkonventionen aktualiseras därefter kontinuerligt under terminen.

Ordet och tanken är fri men jag vill alltid tydligt markera att med friheten kommer ett stort ansvar. Ingen får ta sig rätten att kränka någon annan. Att rent teoretiskt lära sig vad friheterna betyder brukar inte vara någon större svårighet. När teori ska bli praktik brukar svårighetsgraden öka. Här och i många andra olika sammanhang brukar jag ta hjälp av musikvärlden för att skapa engagemang och förståelse.

Att Madonna är en fantastisk underhållare och banbrytande artist är ingen nyhet. Men att hon också är sagoförfattare är det färre som känner till. Hennes bok ”Herr Peabodys äpplen”, som är dedicerad till världens alla lärare, har varit en trogen följeslagare i mitt klassrum sedan den utgavs 2003. Boken hjälper mig i undervisningen om yttrande- och tryckfrihet.

Sagan tar plats i en liten stad någonstans världen. Ett barn i staden ser knattelagets populäre tränare göra något som vid första anblicken ser ut att vara en stöld. Barnet sprider sin historia i den lilla staden. Stadens invånare börjar snabbt vända tränaren ryggen.

Sagan blir alltid en bra början på en lektion oavsett ålder på eleverna. Är eleverna äldre, som mina högstadieelever är, så blir diskussionen som följer alltid analytisk och full av intressanta kopplingar till värdegrundsfrågor. Vad får vi egentligen säga till och om varandra utan att missbruka friheterna? Hur lätt kan inte en diskussion på internet ta en vändning som skapar både konflikt och ledsamheter? Ett rykte utan minsta spår av kritisk granskning blir lätt en etablerad sanning.

När tränaren i den lilla staden får höra ryktet som cirkulerar kring honom konfronterar han barnet. Barnet får en mycket symbolisk tillrättavisning som väcker många tankar hos läsaren eller i detta fall den lyssnande eleven.

Bokens innehåll leder till en tydlig diskussion om ordets makt. Slutet ger även goda infallsvinklar till samtal om konsekvenser av ryktesspridning och vikten av själv skapa sig en uppfattning om vad som hänt. Varje gång får sagan önskad effekt med diskussion om ordets makt.

Kommentera

Jag har i tidigare inlägg skrivit om just läraruppdraget och att många av de dagar som kalendern vill få oss att uppmärksamma inte passar sig för skolans värld. Men en dag som varje år förtjänar uppmärksamhet från skolan är FN-dagen.

Det här känns lite som skolans dag. En dag att verkligen visa upp det arbete som sker i klassrummen varje dag. När hela skolan bjuder upp till att visa det värdegrundsarbete som sker under lektionerna och låta skolans väggar visa upp allt arbete som görs. Låt de yngre visa för de äldre och vice versa.

I tre inlägg vill jag uppmärksamma arbeten jag gjort i anslutning till just FN-dagen.

  • Arbeten där rättigheter och skyldigheter stått i fokus.
  • Arbeten där de yngre möter de äldre.
  • Arbeten där världen utanför knackar på i klassrummet.
  • Arbeten som för var och en att tänka till lite extra.

Del 2 – Tar du ansvar för din yttrandefrihet?

En kunnig och engagerad föreläsare från Expo besökte mina elever. Före föreläsningen hade jag och föreläsaren kommit överens om innehållet. Rasismens historia och dagens hetslagstiftning skulle vara i fokus. Föreläsningen levererade verkligen på ämnet. Eleverna satt hänförda och antecknade flitigt under föreläsningen. Jag var själv mycket nöjd.

Trots ämnets allvar och ständiga aktualitet så var det ett delvis annat tema som stannade kvar i mina tankar. Så pass mycket att jag ändrade mina uppgifter i elevernas avslutande övning. Resultatet av det blev ett av de teman som eleverna fick välja på till sina argumenterande texter:

”Ansvaret med våra rättigheter väger tyngre än yttrandefriheten.”

För det var precis det som fick mig att ordentligt haja till under föreläsningen. Bara för att du får, enligt yttrandefrihetsgrundlagen, säga vad du vill – måste du då göra det?

Måste du använda din rätt varje gång du läser, ser eller hör något som du inte håller med om? Det här gäller ju hemma, på sociala medier och på arbetsplatsen.

Efter föreläsningen är det här en återkommande diskussion jag haft med mina elever. Som alltid är de väldigt kloka och reflekterande. En av dem skrev i sin reflektion:

”Är det nödvändigt att jag kommenterar det till personen eller håller tanken inom sig. För det är inte nödvändigt att sprida den negativa tanken eftersom det är ens egen åsikt som bara kan sprida negativitet om den uttalas.”

Lika aktuell blir frågan när jag själv läser kommentarer som kan dyka upp i sociala medier, ibland  mot mig som person i samband med att mina texter publiceras, eller i tidningar kring händelser och andra personer.

Bara för att du har möjligheten och rätten på din sida, måste du alltid säga det du tänker och tycker?

Kommentera

Jag har i tidigare inlägg skrivit om just läraruppdraget och att många av de dagar som kalendern vill få oss att uppmärksamma inte passar sig för skolans värld. Men en dag som varje år förtjänar uppmärksamhet från skolan är FN-dagen.

Det här känns lite som skolans dag. En dag att verkligen visa upp det arbete som sker i klassrummen varje dag. När hela skolan bjuder upp till att visa det värdegrundsarbete som sker under lektionerna och låta skolans väggar visa upp allt arbete som görs. Låt de yngre visa för de äldre och vice versa.

I tre inlägg vill jag uppmärksamma arbeten jag gjort i anslutning till just FN-dagen.

  • Arbeten där rättigheter och skyldigheter stått i fokus.
  • Arbeten där de yngre möter de äldre.
  • Arbeten där världen utanför knackar på i klassrummet.
  • Arbeten som för var och en att tänka till lite extra.

Del 1: Barnkonventionen – tid att lära av varandra

På min skola så arbetar vi, precis som alla skolor, med att våra elever ska känna sig trygga. Trygghetsarbetet tar en särskild plats på våra möten i kollegiet och i våra möten med eleverna på mentorstid och självklart i ämnesarbetet.

Inte för att vår skola är varken mer eller mindre än någon annan skola kring trivsel och trygghet, utan för att det här är något som vi skolor ska jobba mycket med. Den här månaden är det Barnkonventionen som står i centrum.

Vi, precis som säkert stora delar av landet, ska uppmärksamma Barnkonventionen och vad den innehåller.

I mina klassrum pågår precis det här arbetet. Men just nu är det inte jag som ska stå för undervisningen.

Jag sätter ramarna:

  • Det här ska vi jobba med.
  • Det här ska ni öva och lära er av det här.
  • Den här tiden ska det vara klart.

Eleverna kommer att:

  • gå till de yngre eleverna och presentera om Barnkonventionen.
  • göra manus som de ska ska utgå ifrån i sina arbeten.
  • göra affischer som hjälper de lyssnande att hålla koncentrationen uppe och samtidigt tar fokuset från mina elever som nog kan vara lite pirriga. De klasser vi besöker får samtidigt ett material att prata om och ett fint minne från vårt besök.
  • träna på att tala. Något många tycker är jobbigt men jag tänker att om de gör det inför några som kommer att beundra dem bara för att de kan läsa böcker med mer än tio sidor, prata hela konversationer på engelska samt gå själva till matsalen så blir det nog lättare. Träningen behövs inför de stundande muntliga nationella proven.
  • träna på att jobba i grupp och ta ansvar.
  • träna på att fördela arbete och jobba efter utsatt tidsram.
  • träna på att förklara saker som de kan tycka enkla eller svåra på ett tydligt sätt med många exempel.

Jag som ledare kan efter gruppindelningen och att förberedelserna är klara stå där i klassrummet och spana ut över arbetet.

Att lyssna på samtalen i rummet är en ren fröjd.

– Hur förklarar man ordet skyldighet så en sexåring förstår?

– Vi måste ha en bild här så de förstår?

– Vem säger vad?

– Hur länge orkar en 8-åring lyssna?

– Hur förklarar jag Barnkonvention?

Dialogen är på topp och det energifyllda fokuset i rummet är nästan greppbart. Helt plötsligt frågar någon:

– När slutar vi egentligen?

Oops, tid att plocka ihop. ”Jag skulle vilja göra det här hela dagen med er”, säger jag.

– Jag med, säger en av eleverna.

Klassrummet töms och halvklara affischer läggs i ett skåp för säker förvaring.

Kommer eleverna lära sig något av arbetet? Mycket troligt.

Kommer de elever som får besök av oss lära och minnas av mötet? Mycket troligt.

Således tid att uppmärksamma barnkonventionen.

Kommentera

Att sätta ord på det som kan tyckas självklart är en given framgångsfaktor i undervisning. Men att formulera för mina kollegor och elever hur man går in i ett rum och anpassar sin ljudnivå efter pågående arbete – hur gör jag det? Ska jag göra det?

Arbetandes på högstadiet så är det här med sociala relationer oerhört viktigt för mina elever. Varje morgon har de genomgående hälsningsritualer. Det kramas, High five-as, axelkramas, kindpussas i det oändliga. Det har minskat lite med covid-19, men inte så mycket som man kanske skulle ha önskat. Kommer någon sent börjar ritualen om. Har någon varit sjuk hälsas det grundligare. De flesta förstår att det räcker en gång per dag. Andra gör det varje gång de ses. Några fortsätter gladeligen sina hälsningar vid sen ankomst även inne i lektionssalen under pågående genomgång. Det här är naturligtvis inte okej och har varit föremål för en del diskussion och frustration.

Att gå in i ett rum när arbete pågår; hur gör man det?

Hur lätt är det att känna av stämningen i ett rum du går in i och sedan anpassa dig efter det?

Det här någonting jag måste sätta ord på och hjälpa mina elever med i undervisningsrelaterade situationer. Både när de går in i ett klassrum, men även när de lämnar ett rum och kommer in i ett annat sammanhang.

Jag kan ibland bli både arg och häpen över vissa elevers och även ibland kollegors totala oförmåga att känna av rummet de kommer in i.

”Karin, jag ska bara hämta? Ligger min iPad här? Skulle du kunna komma en stund, Karin” Frågorna och orsakerna till ankomsten i rummet är alltid många. Till de elever som sitter i rummet och upplever det jag upplever – att bli störd – säger jag ofta:

”Gör inte så, gå inte in i ett rum och börja prata högt utan att du känner av stämningen i rummet”.
Hur gör vi vuxna?  Hur gör jag själv?

”Det här är både lätt och svårt”

Ofta känner vi nog att det vi ska säga och göra är det viktigaste som finns och går naturligtvis före de elever som visar att de behöver hjälp, eller? Vilken ljudstyrka har vi när vi går in i rummet? Hur pratar vi? Vilka förebilder är vi? Det kan jag inte säga om mig själv, det får andra göra, men ibland kommer jag på mig att tysta kollegor…

Det här är både lätt och svårt.

Jag gjorde själv en ordentlig blunder här om veckan. Full av energi gick jag en runda kring skolan för att påminna mina kollegor om att i sin tur påminna eleverna att det var elevråd. Kom in på en hemvist och hälsade med hög och tydlig stämma. ”Hej på er!” En klok kollega var snabb och hystade ner mig. ”Du pratar väldigt högt, Karin”. Som jag skämdes. Jag som så många gånger bett kollegor och mina elever att vara tystare.

Jag bad om ursäkt till kollegan. Tog datorn och började på det här inlägget.

Det är ju riktigt svårt. Hur ska jag dels själv komma ihåg att känna in ett rum som jag går in i och hur ska jag lära både elever samt kollegor att det här är en oerhört viktig komponent i att skapa studiero i vardagen.

Hur ska vi göra när vi går in i ett rum?

Kommentera

Den här texten är lika mycket till mina elever som till er kollegor där ute.

När jag gick på högstadiet så var jag tyst. Väldigt tyst i klassen. Inte för att jag inte hade saker att säga, inte för att jag inte ville säga dem. Helt enkelt för att jag var alldeles för ängslig hur rösten skulle låta när jag väl sa något.

Skulle rösten hålla, var det jag skulle säga rätt, var det värt att sägas?

Talängslan fick jag till slut veta att det hette men det var först när jag själv gick på högskolan. En enkel sökning på nätet idag säger mig att mellan 50 och 70 procent uppger att de känner en nervositet inför talsituationer och 20–34 procent känner stark oro och ångest för att tala inför andra. Vissa har det svårare än andra men det är vår absolut vanligaste fobi.

“According to most studies, people’s number one fear is public speaking. Number two is death. Death is number two. Does that sound right? This means to the average person, if you go to a funeral, you’re better off in the casket than doing the eulogy.”
– Jerry Seinfeld

Absolut värst var när läraren som ledde oss gick klassen runt och jag visste att snart är det min tur att läsa högt eller tala. Jag räknade stycke för stycke så jag visste exakt vilket som skulle bli mitt. Övade och övade tyst i mitt huvud för att vara förberedd när det skulle bli min tur. Men sedan när det väl närmade sig min tur gick jag istället ut på toaletten för hjärtat bankade så hårt i halsgropen att talet definitivt skulle påverkas.

För mig blev teatern och en fantastisk logoped, som jag träffade via teatern, räddningen. När jag var någon annan så fungerade rösten utmärkt. När jag fick lära mig att rösten inte alls låter så konstig som jag tror. När jag fick lära mig att alla är nervösa. Ja, då släppte det successivt.

Idag är det här så gott som ett minne blott men ibland, ibland så kommer känslan tillbaka att rösten inte ska hålla och att rösten lever sitt eget liv.

”Ibland kommer den där ängslige talaren i mig fram”

Idag måste jag ibland påminna mig själv om hur det var när jag själv gick i högstadiet. Jag som inte ville prata. Det är svårt att tro idag när jag är ledare varje dag och alltid är den som först tar ordet i mitt klassrum. Men ibland, ibland så kommer den där ängslige talaren fram. Idag vet jag aldrig riktigt när men den dyker upp. Oftast när jag måste vänta på just min tur att tala då jag vet att en hel rad andra är framför mig. När jag vet att efter de där fem personerna så är det min tur.

Det här har inte hindrat mig i mitt yrkesval eller val jag gjort men det har helt klart fått mig att tänka till många gånger i min vardag. Ska jag göra det här eller kommer min röst att spela mig ett spratt. Kommer min gamla talängslan att göra sig påmind och ställa till det för mig?

Numera är min talängslan ett bra arbetsverktyg att ta till när just talet är ett måste.

Varje gång jag gör övningar i klassen där talet är ett måste så berättar jag om den femtonåring jag en gång var. Den femtonåring som försökte verka sjuk dagen det var redovisning eller högläsning för att slippa. Femtonåringen som försökte slippa tala. Hon är användbar i dag. Jag märker att mångas axlar faller ner när jag berättar om henne och säger: ”Det är okej att vara nervös, det är okej att inte vilja prata och det är okej om rösten inte hela tiden bär”.

Nu försöker jag hitta former där just de tysta får komma till tals. Jag försöker stötta de tysta så att även de vågar ta ordet och säga vad de har att säga. Prata om talängslan och låt dem förstå hur oerhört vanligt det är att våndas inför att prata.

Låt det vara uttalat att man är nervös och att det är obekvämt för vissa att prata.

Jag blandar alltid talordningen så man inte vet när man ska prata och låter de talängsliga prata först så det hela är avklarat snabbt och de slipper sitta och våndas.

Sen påminner jag alltid mig själv att minnas att de inte är tysta för de inte har något att säga, inte vill eller tycker om att prata. Tillsammans med andra så kanske det helt enkelt inte går, oron över hur det ska låta eller tas emot övertar allt. För dem får tystnaden och ängslan över att prata ta över möjligheten att faktiskt ha en åsikt.

  • För de som vi vet ängslas inför att prata i klass, tänk på att:
  • Prata om talängslan och hur vanligt det är.
  • Blanda talordningen.
  • Låt de talängsliga bestämma när de ska tala- oftast är det skönt att vara först.
  • Hitta olika former, när tal är ett måste – gör mindre grupper – kan det vara digitalt.
  • Låt det vara uttalat i klassen – de flesta är nervösa att tala, vissa mer och andra mindre.

När tal är ett måste ängslas vi som inte kan men med den här hjälpen så vågar många fler och alla får veta att det är okej att vara nervös.

Kommentera
Karin Boberg
Karin Boberg

Karin Boberg är lärare i SO på Glömstaskolan även förstelärare i ledarskap. Undervisar även vid Södertörns högskola och författare till två böcker. Skriver även på den egna bloggen karinbyggerundervisning.com

Karin har arbetat som SO- lärare sedan 2003 både inom den privata och kommunala skolvärlden. Hon även varit fackligt engagerad och föreläst för  lärarstudenter och nyexaminerade lärare hur de ska få en bra start i yrket. Karin har även jobbat som skolledare.

Karin bloggar om skolvardagen från ämnesarbete och anpassningar till de små detaljerna som får undervisningen flyta och de funderingar som yrkesvardagen ger.