Annons

Får jag som lärare säga att jag trivs på jobbet?

Får jag som lärare säga att jag trivs på jobbet?

Får jag som lärare säga att jag hinner med mitt jobb?

Får jag som lärare säga att jag förstår kunskapskraven?

Får jag som lärare säga att mina elever uppnår sina mål?

Får jag som lärare säga att det är lugnt i mitt klassrum?

Får jag som lärare säga att det här är världen roligaste jobb?

Får jag som lärare säga till andra:  ”Sök dig till skolvärlden för här får du lära dig nya saker varje dag? Det är spännande varje dag.”

Får jag som lärare säga det? Eller är jag då inte lärare av idag 2019 utan något annat?

Är det inte dags för oss i yrket att ta tillbaka diskussionen och visa på de bra saker som sker varje dag i våra klassrum?

Är det inte dags för medierna att visa på de goda exemplen?

Är det inte dags att lyfta fram de lärare som jobbar och jobbar samt lyckas och lyckas?

Ofta ofta hör jag ord som ”kaos”, ”kris” och ”det värsta jag sett” i de mest varierande tillfällena både i medias rapportering, i sociala forum eller under arbetsdagen.

Vad står egentligen bakom de orden?

Vad förmedlar jag när jag säger dessa ord?

Hur är det att höra dessa ord? För mig, som är väl mer åt det fyrkantiga hållet och tar orden för vad det faktiskt står för bokstavligen, så blir det stora ögon när jag hör dessa ord. Inte för inte tänker jag; Oj, hur kunde det bli så? När jag sedan hör historien bakom orden så blir jag ofta förvånad, är det kris, kaos och det värsta?

Ett scenario då jag tänker att det verkligen skulle vara kaos och kris är om brandlarmet går, det faktiskt brinner, i samband med det är halva kollegiet sjukt, en elev får lågt blodsocker, en annan ramlar i trappan och den tredje får en panikattack samtidigt som tre andra elever börjar slåss. Då är det kaotiskt en stund helt klart innan någon vuxen tar kommandot och tar riktning på händelsen. Jag har hittills aldrig varit med i en sådan situation, tack och lov. Men ändå hör jag orden kris, kaos, det värsta…

Visst har jag varit med om stunder på jobbet där både våld, tårar och allmän röra varit närvarande. Men att lyfta det som ett konstant tillstånd, det ställer jag inte upp på. Ja det kan vara rörigt ibland, ja tyvärr kan det förekomma våld och ibland känns det tungt på jobbet.

Vissa ord är modeord helt klart. ”Så att säga”, sa var och varannan person för ett par år sedan i varje mening. Idag är det mycket som är fantastiskt och magiskt. Sen kommer ord som kris och kaos.

Är det stunder när jag känner att jag inte har riktigt koll, ja de är läskiga och kommer med jämna mellanrum. Är det kris och kaos? Nej mer en stund som väntar på mig att ta vuxenansvar och leda situationen i en riktning.

Är det när det kommer stunder som jag inte förväntade mig, då är det ju varje dag, varje stund nästan i skolan, men att kalla det kris och kaos… nej, håller inte med.

Är det stunder där jag tycker att det är mycket eller skolledning tagit beslut som är helt uppåt väggarna? Ja, det händer men som medlem i ett fackförbund och en person som för dialog med skolledningen så lägger jag frågan där den hör hemma.

Vad vill jag då säga? Tycker det är hög tid att ta fram de berättelser som sker varje dag i klassrummen runt om i landet. En person i ett socialt forum ställde frågan: Får jag skryta över mina kollegor? Självklart skrev många tillbaka. Det är de historierna vi behöver. De historier som får oss lärare att stanna kvar i yrket och verkligen älskar det vi gör varje dag. Tillsammans är vi en oerhört stark och kompetent grupp som verkligen bär framtiden i  vår vardag – varje dag.

”Hur känns det att vara någons framtid?” frågade en elev idag samtidigt som jag funderade över det här inlägget. Blev rörd av orden. Att vara del av någons framtid det är stort, svarade jag. ”Det blir så många vågor in i framtiden.”

Så räck upp handen eller sätt dig vid tangenterna och berätta om din dag och ta fram den där historien som oftast inte syns i det mediala bruset. De är historierna som fyller vår arbetsvardag och som gör att lärare efter lärare är kvar i yrket och inte kan tänka sig göra något annat. De där fantastiska stunderna när det sker ren skär magi i just ditt klassrum.

Eller får jag som lärare inte säga så?

Reagera på inlägget:

Uppdrag i yttre tjänst – vänligen håll avståndet!

Jag åker ofta på utflykt med mina elever. Oftast går det hur bra som helst. Men ibland händer det saker och jag önskade att jag på något sätt kunde signalera till omvärlden:

”Nu är jag i tjänst. Håll avstånd. Jag har befälet och gör bara exakt som jag säger.”

Mina elever går på högstadiet och många har vuxit sig så stora att de nog kan tas för myndiga personer. Men under skoltid är de mina elever och de regler vi har i skolan gäller ju även när vi är på utflykt.

När vi lämnar skolbyggnaden under skoldagen är jag inte längre vilken civilperson som helt. Jag är i tjänst och tar kommandot i den miljön jag nu må befinna mig i. Precis som en polis klädd i civila yrkeskläder sätter på sig en uniformskeps vid akut situation eller en brandman tar kommandot vid en nödsituation. Så gör även jag när jag är i tjänst. Varje rum eller miljö vi besöker blir min arbetsplats.

I de här lägena vore det skönt att på något sätt kunna visa för omvärlden att det här är en person i tjänst som du möter.  Det finns ju aldrig några tvivel om vad en parkeringsvakt eller lokalvårdare har för uppdrag. Men i vissa delar av min tjänstgöring så väcker jag nog en del frågor hos de som befinner sig i min närhet.

Kanske kan jag uppfattas som en gränslös person som ropar ut kommandon i tunnelbanan eller, som senast, går in på NK:s parfymavdelning och höjer rösten.

Vi skulle besöka NK:s julskyltning som finns på varuhusets utsida. Min kollega sa tydligt till våra elever: ”Titta nu på julskyltningen här ute.”

Några elever tolkade kollegans ord som: ”Gå in i varuhuset till NK:s parfymavdelning och lukta på alla de goda dofterna.” Varav ett helt gäng elever helt enkelt hängde på in i varuhuset.

Hade aldrig trott att jag skulle storma in på just det varuhuset för att höja rösten till 30 ungdomar som hört något som aldrig uttalats. 

Men där jag befinner mig med mina elever, där är jag i tjänst. Ingen sätter upp fötterna på pendeltågets sittdynor när de åker med mig. De får sig en tillsägelse. En pendeltågsvagn är lång och de som sitter längst bak i tåget kan omöjligt veta att ungdomarna som blir tillsagda är del av en grupp.

Jag undrar så vad de vi möter tänker?

Vi många tillfällen har jag önskat att jag likt polisen hade en keps som jag sa ”Lärare i yttre tjänst”. 

Jag vill ju inte att någon ska tro att personen som plötsligt dyker upp och tar befälet i rummet är någon som kanske egentligen borde vara inlagd för observation för att den kan vara en fara för allmänheten.

För oss som är i yrket och har ett tränat öga så ser vi snabbt vilka som är i tjänst och vilka som är civila. Under samma utflykt som vid ovannämnda NK-incidenten så besökte vi även Gamla stans julmarknad. Jag hade informerat mina elever att vi skulle samlas på trappan till Nobelmuseet och om de ville något före samling så skulle en av oss vuxna finnas där under hela besöket.

Ståendes där på trappan, inte helt olikt en av de vakter som bevakar slottet eller Säpo-vakter som finns i vid statsministerns sida, hade jag god sikt över torget och eleverna. Där i vimlet såg jag en gammal studiekamrat. På hennes blick och medvetna gång så visste jag, trots att hon var helt ensam, att hon var där i tjänst.

”Hej hur går det? Är du här i jobbet?”, frågar jag henne fast svaret var givet.            

”Javisst, håller koll så alla är där de ska”, blev svaret.

Inga fler ord behövde yttras. Hon fortsatt raskt sin medvetna gång. Min tankeläsning var att hon nog tyst förbannade alla som fanns där på marknadstorget som inte såg att hon var lärare och att de genast borde skingra sig och förstå det tysta kommandot:

”Uppdrag i yttre tjänst, vänligen håll avståndet!”

Reagera på inlägget:

Planering är a och o för den lyckade utflykten

I mina tidiga lärarår var jag aktiv i den fackliga världen. Jag föreläste, rekryterade studerandemedlemmar och gjorde vad jag kunde för att lära andra om de juridiska måsten vi lärare förväntas veta och kunna utan att lärarutbildningen för den delen sa lite eller inget om det.

Tillsynsansvaret och det här med ansvar under utflykter är kunskaper som jag tidigt fick och spred till andra.

Ansvaret att åka på utflykt är stort och varje utflyktsmorgon innan jag går till skolan så tänker jag:  ”varför utsätter jag mig för det här?”

Detta till trots så är jag en person som gärna åker på utflykt med mina elever. I samband med augustidagarnas intensiva planering av årets aktiviteter så är jag i farten och bokar in oss på både det ena och det andra, begränsade till att gälla under skoltid och med tydlig information till vårdnadshavare, medresande kollegor och elever.

Ibland får jag undrande frågor från kollegor: ”Att du åker iväg med grupper du knappt känner?”

Jag svarar att jag tror på det här. Stunderna när vi lämnar skolan är stunder när jag lär känna eleverna och de lär känna mig.

Andra kollegor säger uppmuntrande: ”Det är härligt med de utflykter du planerar. Du litar verkligen på eleverna att det här kommer att fungera och att ni tillsammans ska ro det hela i hamn.”

En sak som får en utflykt att lyckas och blir bra är inte utflyktens faktiska mål utan förarbetet som sker innan vi ens kommit iväg. Om jag bokat utflykter så tänker jag att det är jag som är ansvarig för planeringen så att hela dagen blir som jag tänkt. Det betyder en tydlig planering till mina medföljande lärarkollegor. Vart ska vi, vad ska vi göra där, hur ska vi ta oss dit och vem ska ha vilken roll under resans gång?

Även fast jag jobbar på högstadiet och ingen av mina elever skulle drömma om att gå på led och hålla hand så är principen densamma. En vuxen går först och en vuxen går sist, däremellan går andra vuxna som också håller koll.

Det här presenteras även för eleverna både en och två gånger innan vi åker.

Vart ska vi, hur tar vi oss dit och vad förväntas under resan och på utflyktsmålet? 

Jag väljer också att berätta om mina erfarenheter när jag som ledig plötsligt får åka tåg eller buss med skolelever som ska på utflykt och som fullkomlingen invaderar det kollektiva färdmedlet med sitt oljud. Min strategi då är alltid att byta vagn, jag orkar inte på ledig tid med oljudet samt att se vilsna kollegor från andra skolor låtsas att de inte riktigt känner igen sina egna elever.

Men när jag jobbar vill jag att eleverna lär för livet och inte är skolgruppen som gör att medpassagerare byter plats.

Vi lär oss att det finns andra som åker med oss och vi anpassar oss därefter.

Matsäcken – här lär jag fortfarande. Bara på senaste utflykten gjorde jag det dumma misstaget att börja prata om matsäcken innan jag presenterade utflyktsmålet.

Gör inte det! Så fort matsäck har nämnts så slutar majoriteten av högstadieeleverna att lyssna. De måste ha tagit med matsäck hemifrån och fått otaliga matsäckar från skolan under skolåren men ändå – matsäcken slukar alla annan information.

Även kring matsäcken krävs framförhållning. Kollegorna i köket behöver få tid att beställa och avboka lunchen. På min skola servar de fantastiskt innehåll. Fyllda baguetter, juice och smörgås vankas när det är utflyktsdags. Till elevernas lycka får de dessutom helt själva göra sin smörgås innan vi åker. Blandningarna blir många, gurka till den som vill, kalkon till en annan och helt utan något till den tredje.

Dagen före utflykten så delas uppgifter ut. Vi repeterar både en och två gånger, gärna med olika kollegor, vad som gäller på utflyktsdagen. Jag vill ju inte att reglerna och förhållningssättet kring utflykten ska vara förknippat med mig.

Utflyktsdag – här slår det aldrig fel. Alla elever kommer på utsatt tid, ofta med god marginal. De är så förväntansfulla. Oavsett om vi ska åka två stationer med buss för att se en teaterföreställning eller om det är en heldagsutflykt med två museibesök är förväntningen på att faktiskt lämna skolbyggnaden med hela klassen det stora äventyret.

Utflyktsdagar brukar jag även planera en lång promenad, gärna i början av dagen. Vi hoppar av vid en tidigare hållplats för att få till en sightseeing tur när vi ändå är ute. Boendes nära Stockholms city så är det mycket att titta på. Vi kanske hoppar av vid Södra station för att uppleva Medborgarplatsen, Stockholms stora moské, Slottet och Riksdagen innan vi når målet för dagens utflykt.

Matsäcken försöker jag i möjligaste mån planera att den intas utomhus. Möjligheterna för eleverna att sitta i olika grupperingar mer eller mindre avskilt uppskattas av både mig och dem. Jag gillar att vi är ute. Jovisst får jag som vuxen stötta kring städning. Jag ansvarar för att även det sista plockas upp.

Väl vid utflyktsmålet är de väl införstådda eleverna redo för uppdrag. Även på utflyktsdagar händer det saker som går utanför planen. En gång fick elever dammsuga ett besöksrum då de inte följt matsäcksanvisningarna och en annan gång kom en väktare och repeterade museets ordningsregler för några elever. Men med framförhållning och tydlig information så är det ändå förvånansvärt få sådana tillfällen.

Är vi kollegor dessutom väl förberedda så kan vi med lätthet även hantera eventuella händelser som sker utanför plan.

Efter en sådan här dag så brukar hemfärden vara dagens enklaste uppgift. Trötta elever ihopsjunkna i bussätet. Alla ord för dagen är sagda. Förväntningen inför dagen och de långa promenaderna tar ut sin rätt. Ibland kommenterar någon elev:

”Varför tog det oss längre tid att ta oss till utflyksmålet än själva studiebesöket?”

Klok reflektion.

Så är det, resan och förberedelsen är det som tar längst tid. Det är nog därför jag åker på utflykter gång på gång. Visst är det inspirerande och givande att visa eleverna museum och riksdagshus men det som bygger oss som grupp, det som skapar relation och minnen är det som sker däremellan. På hållplatsen i väntan på bussen, det där oväntade mötet i riksdagshuset, historien från eleven på promenaden – det är det som är hela äventyret när vi ska åka på utflykt.

Reagera på inlägget:

Ska vi samla in – eller eleverna lämna in?

Ska eleverna ta ansvar och lämna in resultatet av sitt arbete eller är det min uppgift som lärare att samla in elevernas kunskap?

Javisst ska vi träna våra elever att bli självständiga medborgare och lära sig ansvar. För den stora massan elever så spelar det ju troligen ingen roll. De visar mig vad de lärt sig genom att göra det vi bestämt.

Men för de som det ofta kommer ett gupp i planen för eller som helt enkelt inte kommer igång, för dem så har det stor betydelse.

Ska ansvar och självständighet tränas när det påverkar betygen eller omdömen?

Jag kan även tycka att lämna in-tanken blir en stressfaktor för både mig och eleverna kring en produkt som ska produceras och lämnas in. Om det blir en stressfaktor för mig och för eleverna, varför då ha det?

Ska jag jaga produkter eller samla in kunskaperna hos eleverna?

Jag lutar allt som oftast åt det senare. Inte att jag springer runt för att samla in uppdrag och texter utan att eleverna vid olika tillfällen visar mig vad de lärt sig. Jag ger dem en dag för kunskapskoll. Ett pass där de kan skriva text. En morgonstund där ett samtal blir tillfället att få visa kunskaperna som var så långt borta dagen innan.

Under momentets gång processar vi kunskaperna och bygger upp tankeförmågor. Jag observerar elever och eleverna frågar mig.

De gånger jag vill att eleverna tar ansvar att lämna in så är det en del av en process där elever och jag tillsammans har planerat och tydligt skrivit i ett schema dag för dag vad de förväntas göra.

Jag tycker inte att det ska bli föremål för betygsvarning om ett arbete inte lämnats in. Har en kunskap däremot inte visats då är det något annat. Ändå tycker jag mig ofta höra precis det och ibland är jag själv där.

– De har ju inte gjort någonting. Inte en uppgift har lämnats in på hela momentet.

Ofta finner jag mig då plötsligt sökandes efter ett papper eller affisch som ju är en produkt och inte faktisk kunskap. Då är det bättre att jag samlar in kunskap vid olika tillfällen så att produkten inte blir det centrala utan den faktiska kunskapen.

När jag samlar in kunskaper så minskar även möjligheten att jag får ett plagiat eller att arbetet är väl generöst i förhållande till copy/paste alternativt att två studiekamrater gjort väl mycket av varandras arbeten.

Att samla in kunskaper ger mig bättre kontroll på inflödet av underlag, eleverna får arbetet gjort och alla får möjlighet till de förutsättningar som ger dem bäst chans att lyckas.

Reagera på inlägget:

10 tips till dig som är ny som lärare

Relaterat

Ett mail kom till mig. ”Karin, jag har följt dig, din blogg och det arbete du gör. Jag börjar min första lärartjänst i höst, tar min examen nu i vår. Vad ska jag tänka på?”

Ärad över frågan och förtroendet började jag fundera, vad är det jag gör när jag får en ny grupp?

Vilka tips vill jag ge någon som ska börja sin första tjänst?

Hur ska jag tipsa någon som börjar från början, som ensam bland öar i en skärgård.

Åt vilket håll ska jag börja simma?

Jag kom fram till den här listan, säkert kan den kompletteras och säkert är den inte för alla men så här tänker jag:

Först ett stort grattis till att utbildningen är klar. Välkommen till ett härligt yrke som ger något alldeles extra varje dag.

  • Innan eleverna kommer, skaffa en kalender. Ett fantastiskt hjälpmedel, jag klarar mig inte en dag eller knappt en lektion utan den.
  • Skaffa något fint till dig och ditt skrivbord. En personlig sak som påminner dig om att du landat ditt första jobb och som symboliserar alla dina förväntningar.
  • Gör en planeringsram över läsåret, gärna även en till som sträcker sig över hela den tid som du ska arbeta med gruppen, ofta tre år. Här kan du säkert få hjälp av kollegor på skolan men tänk även efter själv, titta ordentligt i läroplanens kunskapskrav och syftestexter. Vilka ämnen ska du undervisa i? Vilka kunskapskrav behöver du hinna med? Hur länge får du arbeta med respektive ämne? Därefter kan du börja med HURET. Det är lätt att inspireras och se alla roliga projekt som finns. Men du gör klokt i att stoppa och se till ramen först.
  • Gör ett personligt schema. Hur ska du fördela din tid när du inte har lektion? Tänker du använda förtroendetiden hemma eller gör du den på jobbet? Vad är det du faktiskt är anställd att göra? Ofta kommer det många förväntningar med yrket som faktiskt inte är något som egentligen ingår i tjänstebeskrivningen. En lärare kan jobba hur mycket som helst, det är upp till dig att vara professionell och faktiskt sätta ramarna både för dig själv och för din omgivning. Otroligt viktigt.
  • Vid terminsstart: Börja med att arbeta med gruppen. Vilka förväntningar har du på klassrumsklimatet och arbetsmiljön? Det här är viktigt att förmedla till gruppen, vilka tankar har du? Hur ska eleverna begära ordet? Hur ska eleverna sitta? Vilka rutiner ska ni ha när arbetspasset börjar och när arbetspasset slutar? Här kan du även vara tydlig mot vårdnadshavarna att du jobbar bara exempelvis mellan 8–16 och att de inte kan räkna med att du nås efter den tiden. Lämna aldrig ut dina privata kontaktuppgifter.
  • Lär känna dina elever professionellt, vilka behov har de? Vilka styrkor har dina elever? Vad har de med sig sedan tidigare i form av kunskap och skolerfarenhet? Gör övningar där du får höra deras tankar men som även gärna får mynna ut i fina dekorationer av klassrummet. Här är Unicefs material toppen att tillgå, ett klick bort och massa bra färdigplanerade lektioner för alla åldrar. Barnkonventionen, värdegrund, pyssel och alla kan delta. Toppen! Namnskyltstillverkning är också bra övningar, du får lära dig namn samtidigt som eleverna kan dekorera skyltarna med personliga tankar som sedan förmedlas individuellt eller i helgrupp.
  • Försök identifiera de elever där det är viktigt att du snabbt får en relation även till hemmet. Sträva efter att första kontakten med hemmet ska vara ett möte där ni får hälsa och lära känna varandra. Sedan hur mötet går till eller hur långt det är spelar ingen större roll, det kan mycket väl räcka med ett handslag första dagen på terminen.
  • Berätta för eleverna om den ram som du satt upp för läsåret, ge lite försmak på vad ni ska göra. Det både hjälper dem som behöver god framförhållning och skapar försmak inför kommande projekt.
  • Låt dig själv vara ny. Hoppa inte på att gå med i en massa utvecklingsgrupper på skolan. Din rektor ska hjälpa dig så du får en mentor som har tid för dig och dina frågor. Gärna någon som är en bit från din undervisningssituation så era möten inte blir att fixa vardagliga praktiska bestyr.
  • Så fort du får ett mejlkonto, skapa en mapp som heter beröm. Där ska du samla alla dina meddelanden där du fått positiv respons för något du gjort. Vissa kan innehålla något så enkelt som ett tack. Ovärderlig källa till positiv energi de dagar som kanske inte går som du tänkt.

Det här är mina tips för att få en bra start i yrket.

Stort lycka till med ditt nya jobb, faktumet att du faktiskt ställer frågan visar att du förstår mycket av yrkets komplexitet samtidigt som du är villig att höra och lära för att ge dig själv en så bra start i yrket som du bara kan.

Relaterat

Reagera på inlägget:

Sidor