Innan ni nu blir upprörda på den där Bruun och att jag återigen skriver en text om problemen med läsning, så stanna till och fundera över det budskap jag kämpar med att försöka få ut i skolsverige:

  • Alla elever har rätt att lära sig läsa. Det är en mänsklig och demokratisk rättighet.
  • Alla elever har rätt till det stöd som just den eleven behöver för att lära sig läsa.
  • Att endast kompensera med digitala verktyg räcker inte.
  • Elever som inte har automatiserad avkodning ska få evidensbaserad lästräning.
  • Skolverket och SPSM (Specialpedagogiska skolmyndigheten) måste dra åt samma håll och inte skicka ut motstridiga budskap.

De senaste veckorna har jag diskuterat med både SPSM och Skolverket kring att deras råd ger motstridiga budskap till framförallt lärare som undervisar i engelska. Specialpedagoger och speciallärare vänder sig till SPSM för att söka kunskap och lärare, nu gissar jag, vänder sig i högre grad till Skolverket.

SPSM har fram till i mars 2021 gett rådet att elever som anses behöva det har rätt att, i alla ämnen, få lyssna istället för att själva läsa.

Skolverket menar att en elev inte kan lyssna på en läsförståelse för att det då blir hörförståelse och en annan förmåga. Skolverkets definition av läsning utgår från The Simple View of Reading och läsning ses som en produkt av två faktorer: avkodning (förmågan att tolka tecken till ord) och förståelse, som båda är nödvändiga. För er som inte känner till vad ovanstående innebär finns en tydlig förklaring i bloggen Sprakforskning.se.

Konflikten mellan lärare och specialpedagoger/speciallärare och skolledning uppstår när elever inte har en automatiserad avkodning, det vill säga att avkodningen inte sker direkt när eleven ser text. Avkodningen är tänkt att bli automatiserad under låg- och mellanstadiet och vara helt befäst när eleven kommer till högstadiet. Tyvärr kan vi se att många elever fortfarande har problem med avkodning i högstadiet och vad händer då?

Ofta får läraren rådet att sätta in extra anpassningar inom ramen för undervisningen och framförallt låta eleven använda så kallade kompensatoriska hjälpmedel. Eleven ska då till exempel lyssna på texter och använda talsyntes.

Trycket på lärarna att anpassa bort läsningen till förmån för att eleven ska lyssna är enormt. Anledningarna är flera: Det är billigare att kompensera med lyssning än att sätta in evidensbaserad lästräning. Det är mycket svårare att motivera elever till att läsa själva. 

Du måste som enskild lärare surra fast dig själv i marken med kättingar för att kunna stå kvar rak i ryggen och känna att du orkar följa det du är ålagd att göra.

Självklart ska elever med läs- och skrivsvårigheter eller dyslexi få lyssna på text när eleven behöver lära in fakta. Frågan är dock NÄR eleven ska få utrymme att arbeta med evidensbaserad lästräning och lära sig automatisera avkodningen? Hur ska läraren inom ramen för sin undervisning hinna med det?

Det är ofta inte bara är en elev i klassen som har extra anpassningar som läraren förväntas hantera. Hur ska det gå till i praktiken? Råden som lärarna får är ”du måste designa din lektion på olika sätt” eller ”du måste ha en tillgänglig lärmiljö”. JA, men HUR? Hur ska jag göra det när jag har fyra elever på gymnasienivå, sju som inte riktigt kan läsa, fem med adhd/autism och fyra andra som är nyanlända i samma klass? Du måste anpassa din undervisning till klassen du har framför dig. JA, gärna, men HUR? 

Dessa frågor har lyfts avigt och rätt och jag blev därför väldigt glad och tacksam å elevernas vägnar när SPSM, i början på mars, gick ut och förtydligade sina råd kring att lyssna på text. Ett syfte med min text är att lyfta fram att SPSM uppdaterat sina råd och jag hoppas att kunskapen om att den viktiga uppdateringen sprids:

”Att få möjlighet att lyssna till uppläst text i olika ämnen och typer av texter ska inte stå i motsats till att man fortsätter erbjuda och arbetar med evidensbaserad lästräning.”

Detta uttalande av SPSM är viktigt, tydligt och bra. Äntligen förtydligar de att eleven inte bara ska kompensera utan faktiskt måste få lov att lära sig och utveckla sin förmåga att läsa. SPSM slår även fast att:

”Läs- och skrivträning är otroligt viktigt för elever med läs- och skrivsvårigheter och dyslexi. För elever med dyslexi, som innebär en nedsatt förmåga att avkoda och koppla ihop rätt bokstavsljud med rätt bokstav, är det viktigt med rätt träning och att den görs så tidigt som möjligt under elevens skolgång.” (Spsm.se, 2021)

Jag hoppas nu innerligt att skolor runt om i landet tar till sig av ovanstående och faktiskt arbetar med evidensbaserad lästräning. 

När vi nu vet att det ena inte ska utesluta det andra och att evidensbaserad lästräning ska kombineras med kompensatoriska hjälpmedel behöver vi förtydliga hur detta ska se ut i praktiken. I undervisningen bör alltså eleven varva mellan att lästräna och lyssna för att utvecklas så långt som möjligt.

Nästan alla behöver stödhjul när de ska lära sig cykla, stödhjulen finns kvar olika länge för olika personer. Ibland tar du av stödhjulen för att se om du kan cykla själv. Då cyklar vissa med full fart framåt, andra cyklar vingligt och några får skruva på stödhjulen igen. Misstaget som ofta görs i svensk skola idag är att eleverna får ha stödhjulen på hela tiden. Hur vet du då om eleven klarar sig ute i trafiken?

Även Skolverket har förtydligat sina råd:

”Att ’lyssna med öronen’ kan alltså vara en anpassning och ett hjälpmedel en elev kan ha i undervisningen, men ur bedömningssynpunkt är den inte liktydigt med att eleven läser. “ (E-post, Skolverket, 2021)

Skolverket är tydligt med att lärare som ska bedöma läsförståelse inte kan låta eleverna lyssna vid summativa bedömningssituationer som ett läsförståelseprov. Detta påverkar främst lärare som undervisar i svenska, engelska och moderna språk. Övriga ämnen kan läraren låta eleverna lyssna då läraren vill ta reda på kunskap som inte har med läsförståelse att göra.

Vi kan väl nu försöka komma överens? För elevernas skull? Det är de som blir lidande när lärare, specialpedagoger och skolledningar står på var sin sida i denna fråga och tjafsar. Det ska inte finnas något helvetesgap mellan lärare och specialpedagoger. Detta gap måste överbryggas. Vi ska stå på samma sida och hjälpas åt.

Om läraren ser till att ha en tydlig, välplanerad, differentierad och tillgänglig undervisning så ser skolledningen till att det finns resurser och genomför evidensbaserad lästräning handledd av specialpedagogen? Detta kan göras både på både grupp och individnivå med goda resultat. Okej? Ska vi säga så?

Jag vill att vi tillsammans kämpar för rätten att eleverna ska få utvecklas och lära sig. 

Föräldrar! Sätt stopp om råden ni får är att barnet endast ska kompensera med att lyssna. Kräv att ert barn får evidensbaserad lästräning!

Vi måste satsa allt på att lära eleverna läsa så att de kan navigera i ett demokratiskt samhälle och kunna ta till sig information. Om vi satsar på att lära eleverna läsa så att både avkodning och förståelse utvecklas kommer vi inte bara höja resultaten i skolan utan även självkänslan hos våra elever.

Det kostar naturligtvis att satsa på detta, men har vi råd att låta bli?

Kommentera
bruun_betong
Sara Bruun

Sara Bruun har arbetat som språklärare i engelska och tyska i nästan 25 år.
Hennes språkblogg, Bruuns klassrum, har snabbt blivit en inspirationskälla för många. Engagerande och motiverande lektioner skapar lugna och trygga klassrum är hennes språklärarmotto. Sara är författare till två böcker om språkundervisning och är även en uppskattad föreläsare. Sommaren 2021 var Sara sommarvärd i radions P1. I Skolvärlden skriver Sara främst debattartiklar, men ger även läsaren en inblick i en lärares vardag.

LÄRARNAS RIKSFÖRBUND

Box 3529
103 69 Stockholm
Sveavägen 50

SKOLVÄRLDEN

Box 3265
103 65 Stockholm