Länge har jag funderat på att skriva en text som belyser något som jag tycker är ett växande problem i svensk skola, men jag har dragit mig för det då jag vet hur tongångarna riskerar att bli i sociala medier. Det jag vill lyfta upp till ytan är att vi i svenska lärarrum måste våga prata om de problem som faktiskt uppstått när vi fått ett ökat antal nyanlända i våra skolor.

Detta måste vi kunna prata om utan att bli stämplade som rasister.

Syftet med denna text är inte att den ska kidnappas av högertrollen och användas i en argumentation kring att alla nyanlända är ett problem, för så är det inte. Tanken med texten är istället att vi vuxna ska steppa upp och ta ansvar, oavsett vilka problem vi står inför.

Jag är liberal och jag har skrivit flera texter tidigare kring hur mycket jag tycker om att undervisa mina nyanlända elever samt visat att jag står upp för människors lika värde.

Därför tycker jag att jag också vågar lyfta problem som uppstår. Jag är runt på skolor i Sverige och föreläser samt håller i workshops. Genom dessa uppdrag befinner jag mig i många olika lärarrum runt om i Sverige. En diskussion som ibland uppstår har etsat sig fast hos mig, och jag har funderat mycket kring den. Lärarna undervisar elever mellan 9–12 år och de menar att det absolut inte är konstigt att det uppstår rasism i svenska skolor. Ingen vågar ingripa av rädsla för rasiststämplen. De menar att det också är en tydlig hierarki bland olika nationaliteter. De ensamkommande pojkarna från Afganistan är absolut lägst i rang. Barn av annan nationalitet anser sig själva som högst i rang och är svårast att tillrättavisa.

Jag uppfattar det som att lärarna i några av dessa lärarrum i stort sett har abdikerat:

”Det är inte lönt att ingripa. De är så många och de gör precis som de vill. I förra veckan såg jag hur flera stycken spottade på golvet i klassrummet och jag sa inget för jag orkar inte”.

”De är så högljudda och gapar och skriker och slåss. På rasten går man en omväg som rastvakt för att inte åka på en massa extra jobb”.

Det är dock inte vanligt att någon som jobbar som lärare vill stå för dessa åsikter utåt.

En av lärarna i ett av lärarrummen ställde frågan om vad är det som gör att det är på detta sätt? Hur kan det vara så att 9–10 åringar känns ”okontrollerbara”? Ja, vad är svaret på den frågan? Jag vet faktiskt inte. Är det så att de tidigare gått i en skola som är stentuff med disciplin och att det saknas i många svenska klassrum? Eller är det så att barnen är så traumatiserade att man inte kan förvänta sig något annat? Hade det kanske sett annorlunda ut om barnen fått samtalsstöd och hjälp?

Min åsikt är att vi vuxna absolut inte får abdikera från vuxenrollen och att det absolut viktigaste är att påverka just de yngsta barnen. Om inte vi i skolan ingriper och tar vårt samhällsansvar, vem ska då göra det? Föräldrarna, tycker du säkert. Men om de inte har föräldrar här, utan bor på HVB för ensamkommande? Vem tar diskussionen med dom då?

Föräldrarna kanske inte vet vad deras barn gör när de kommer samman i grupp i skolan? De pratar kanske inte svenska och du tycker det är för svårt att få tag på och anlita tolk för att ringa hem? Ska det ha någon effekt att höra av sig hem måste du ju ringa samma dag och det är sällan det går att lösa med tolk om man inte har turen att ha studiehandledaren på plats den dagen.

Exemplet ovan är från ett lärarrum och jag menar absolut inte att det ser ut så här i alla skolor, men jag ser att det är ett ökande problem. Jag menar att det också hänger ihop med lärarbristen. I och med att vi har så många obehöriga lärare på våra skolor ökar arbetsbelastningen för oss andra som måste handleda, hjälpa till med att lägga upp undervisningen samt ansvara för bedömningen. Som lärare orkar du inte och hinner inte ta i alla de konflikter som du borde. Ett bråk som du väljer att ingripa i generar så mycket mer arbete i form av dokumentation och tar tid från din planering. Jag förstår att man väljer att ibland titta bort. Inte för att man vill, utan för att man helt enkelt är rädd om sig själv och sin hälsa.

Vi behöver lyfta dessa frågor i våra lärarrum och diskutera fram lösningar. Ingen kan väl tycka att vi, oavsett problem vi står inför, ska abdikera från vuxenrollen?

Kommunpolitiker måste också ta sitt ansvar och se till att det faktiskt finns tillräckligt med resurser för att lärare ska hinna med sitt jobb. Anställ personal vars uppdrag är att vara heltidsmentorer, vara ute på rasten och även se till att det råder lugn i korridorerna. OM sedan klassläraren känner att han eller hon vill vara med klassen på rasten för att bygga relation så varsågod, men du måste inte. Heltidsmentorerna ansvarar för kontakterna med hemmen och avlastar läraren som kan fokuserar på undervisningen.

Jag menar att heltidsmentorerna inte behöver ha lärarutbildning. Här sticker jag ut hakan och säger att det faktiskt är viktigare med personlig lämplighet än formell utbildning. Se också gärna till att någon av dessa heltidsmentorer talar flera språk så att kommunikationen med hemmen flyter smidigare. Idag saknar många skolor “kringpersonal” som kan vara ute bland eleverna.

Om du som mentor har elever som bråkar mycket blir din arbetsbelastning väldigt hög. Är det du som mentor som ska släppa dina arbetsuppgifter när dina elever har bråkat eller kan dessa heltidsmentorer hjälpa till här? Vem ska undervisa klassen om du hela tiden måste reda ut bråk? I klassrummet är det dock ditt ansvar som lärare att ingripa. Du kan inte titta åt andra hållet om någon spottar på golvet inomhus eller om någon kränker någon annan. Se till att dom får städa efter sig och känner du att du inte klarar det själv – tveka inte att be om hjälp. Kontakta heltidsmentorerna eller någon kollega så att du kan driva igenom det du bestämt.

Absolut viktigast av allt är faktiskt att våga prata om det som är problem och att försöka hitta lösningar. Vi får inte ducka för att lyfta upp jobbiga saker av rädsla för att till exempel bli rasiststämplade. Vi får inte abdikera från vuxenrollen.

En av de bästa chefer jag haft genom mina år i skolan arbetade hårt för att förändra det tuffa klimat som rådde på min dåvarande skola. Hon brukade säga: ”Vi måste våga nämna trollet vid dess namn”. Med detta menade hon att vi måste våga lyfta upp de problem vi ser, leta lösningar och agera.

Om någon, oavsett härkomst, beter sig illa måste vi ta diskussionen och visa vad som är rätt och fel. Varje gång.

Barnen är Sveriges framtid och barn behöver hjälp, råd och vägledning. Barnen behöver också känna en framtidstro. Det är där vi lärare gör skillnad.

Kommentera

Pojkarna står i korridoren och stirrar tomt framför sig. En av dem möter mig och säger: Du hjälpa oss? Vad är det?

Pojkarna visar en nyhetsartikel från svt.se om ”Avtal om återsändande av afghaner klart. De pekar på meningen:

”– Det är en framgång för Sverige. Det innebär att takten i återvändandet kommer att kunna öka, säger justitie- och migrationsminister Morgan Johansson (S).” 

Pojkarna fortsätter fråga: “Sara, vad menar han? Vad betyder ordet framgång?” Jag försöker förklara, men orden fastnar i halsen när pojkarna förstår att det verkligen betyder att Sveriges ansvarige minister inte vill att de ska få bo kvar i Sverige och att det är bra att det ska gå snabbare att låta människor återvända till Afghanistan. Pojkarna sjunker ner på golvet i korridoren. Jag sätter mig bredvid dem och där sitter vi sida vid sida. Jag som var på väg hem till fredagsmys med min familj och pojkarna som hjälplöst tittar på mig och säger: “ Vi åka tillbaka nu? Vem åka? Alla? När, vi åka?” Vi kan inte hålla tårarna tillbaka. Där sitter vi mitt i korridoren och tårarna trillar på oss alla tre. “Vem hjälpa oss? Kan du hjälpa oss?” Frustrationen skriker i min kropp. Vad kan jag göra för att hjälpa?

Texten ovan skulle kunna vara hämtad från vilken skola som helst. Nej förresten, inte vilken skola som helst. Vissa kommuner väljer ju att inte ta emot mer än ett fåtal nyanlända och väljer således att inte vara solidariska med övriga kommuner. Förlåt, inte alla skolor alltså, men de som gör det vittnar om liknande berättelser som den jag var med om. Skolan blir den enda tryggheten dessa ungdomar har och vi lärare har ett enormt uppdrag i att finnas där för dem. Det är svårt och tungt uppdrag för oss, men ingenting i jämförelse med vad de ungdomar som avvisas känner.

Åldersbestämning

Lärare i olika delar av landet berättar också om att de blivit ombedda att hjälpa Migrationsverket med åldersbestämning av eleverna. En del Gode män berättar om samma sak fast då gäller det att de HVB-hem som ungdomarna bor på “hjälper” Migrationsverket med åldersbestämningen genom att uttala sig om hur gamla de tror att ungdomarna är. Enligt Rättsmedicinalverket finns inga säkra medicinska metoder för att åldersbestämma människor däremot finns det en del metoder för att uppskatta ålder:

”Metoder som används i olika länder och sammanhang är till exempel tandmognadsbedömningar och röntgen av skelettdelar i hand, handled och nyckelben”. 

Åldersbestämning kan vara viktigt av olika skäl. För kommunerna blir det en kostnadsfråga då åldern avgör om det är kommunen eller staten som ska stå för kostnaderna och för rättsväsendet spelar det naturligtvis roll om personen är 15, 18 eller 21 år. En principiellt viktig dom har avkunnats av förvaltningsrätten i Härnösand. I domen framgår det att enskilda kommuner inte kan åldersbestämma personer.

Jag förstår absolut vikten av att åldersbestämma människor, men jag tycker att det är totalt vansinnigt att skolor och HVB-hem ens tänker tanken att försöka sig på att göra det. Jag blir så otroligt upprörd över dessa gissningslekar som avgör unga människors liv och framtid. Varken skolor eller HVB-hem ska syssla med att åldersbestämma människor och om chefen tycker ni ska det – tänk själva och vägra.

Nu kommer säkert många läsare ropa att jag är naiv och “hur ska vi kunna hjälpa dessa afghaner när vi inte ens har råd att hjälpa våra gamla på äldreboenden?” ”Klart att de måste skickas tillbaka – vi ser ju tydligt att de är över 18. De har ju skäggväxt”, och så vidare och så vidare…

För mig är det självklart att vi i Sverige kan och ska hjälpa till. Vi har råd och möjlighet om vi prioriterar och prioriterar om våra resurser.

Samtidigt som Migrationsminister Morgan Johansson citeras i media kring att det är  “En stor framgång för Sverige” och att “takten i återvändandet nu kommer att kunna öka” kan man på Utrikesdepartementets hemsida läsa att svenska medborgare avråds från att resa till Afghanistan:

”Svenska medborgare i Afghanistan erinras om den generella risken i hela landet för kidnappningar och andra terrordåd. Risken för sådana dåd bedöms hög.” [..]

”Risk för att drabbas av terrorhandlingar föreligger i hela Afghanistan och för samtliga personer som vistas i landet. Allmänna råd är att vara påläst och medveten om de hot och risker som finns. Man bör vara uppmärksam på sin omgivning och på det som verkar udda eller avvikande i sammanhanget, särskilt på platser med folksamlingar som offentliga platser eller i och omkring offentliga byggnader.”

Tydligen är det en stor framgång för Sverige att skicka tillbaka människor till detta land som svenska medborgare inte ska vistas i. Hur tänkte ministern nu?

Det många inte känner till är att en stor del av de ensamkommande afghanska barnen/ungdomarna tillhör en minoritetsgrupp som kallas Hazarer och som under en längre tid utstått förföljelse av talibanerna och Islamiska Staten (IS). Många av hazarerna från Afghanistan har varit på flykt under en längre tid och bott i till exempel Pakistan eller Iran innan de kom till Sverige. (migrationsverket.se, 21/1 2016) Vilket land tycker ministern att de ska de skickas tillbaka till?

Pojkarna och jag kramar om varandra i korridoren. Försök nu ha en bra helg säger jag i något försök att trösta. Du också, säger de. “Du känna många. Du känna någon som förstår? Finns någon som förstå att vi måste göra kaos nu? För oss fängelse många år bättre än åka tillbaka. Finns någon som förstå?”

Jag svarar pojkarna att vi är många som bryr oss om dem och förstår dem här och nu, men om de som bestämmer förstår vet jag inte.

Jag lovade pojkarna att jag ska göra vad jag kan för att sprida deras ord. Finns det någon som bestämmer som förstår? Finns det någon som bestämmer som kan hjälpa?

/ Sara

Kommentera

I november 2014 började en elev från Syrien i vår klass. Ashrf kunde inte ett ord svenska, men kunde kommunicera väl på engelska.

Min kollega Maria Ekelund har varit ansvarig för hans undervisning i svenska och även varit handledare åt övrig personal på skolan i hur man kan arbeta språkutvecklande och strukturerat med nyanlända.  Ashrf har haft tillgång till en iPad med översättningsappar, men viktigast av allt: han har haft en mycket duktig studiehandledare. Med hjälp av studiehandledaren har Ashrf kunnat tillgodogöra sig undervisning i SO och NO på ett sätt som han inte klarat utan.  Idag, ett och ett halvt år senare, pratar Ashrf i stort sett flytande svenska!

Jag menar att duktiga studiehandledare, som kan hjälpa till på elevens modersmål, är av yttersta vikt. Jag ser  exempel i en grannkommun till oss hur de nyanlända sätts rakt ut i klasserna i vissa ämnen utan hjälp av varken studiehandledare eller iPads med översättningsappar. Hur ska du som lärare ha tid att hjälpa dessa elever? Och hur känner eleverna sig när de inte förstår ett enda ord av vad som sägs? Det gör mig frustrerad att det är så olika för våra elever och det gäller absolut inte bara nyanlända.

Jag är imponerad av hur min kollega, Maria, lyckas ha en helt individanpassad SVA- undervisning där varje elev undervisas på sin kunskapsnivå. Maria handleder oss kollegor och visar hur vi kan arbeta med dessa elever. Hon har även ett djupt engagemang i att varje elev ska lyckas och hennes coachande förhållningssätt blir avgörande för många elevers utveckling. Maria, studiehandledaren och Ashrf har arbetat hårt och målmedvetet. Detta samarbete är otroligt viktigt för de nyanländas utveckling. Vi som inte är lika insatta i hur vi bör tänka för att få framgång i undervisningen med nyanlända måste våga ta hjälp av SVA-läraren och öppna våra klassrum. Det är en ny situation för många av oss där vi behöver hjälpas åt.

I fredags,på skolavslutningen, blev Ashrf tilldelad Skolans pris för bästa prestation. Han hade höjt sina betyg med 87,5 poäng och går ut grundskolan med 207,5 poäng! Ett enastående resultat. Kom ihåg att han kom till Sverige från Syrien för ett och ett halvt år sedan! Jag var så stolt i kyrkan att jag nästan sprack!

Han har betyg i allt utom SVA, vilket han bedöms klara inom en snar framtid. Tyvärr innebär detta att han, trots sin prestation,  inte kan komma in på Natur. Det krävs att han måste ha godkänt i SVA. I kommunen är det också så att du kan komma in på gymnasiet och inte vara godkänd i engelska och då läsa grundskoleengelska parallellt. Jag hoppas att vår kommun och många med den inser att de måste se över dessa bestämmelser. Låt de elever som har fullgoda betyg och endast saknar sitt SVA-betyg  läsa in grundskolesvenskan parallellt med sina gymnasiestudier. Det är möjligt att göra och görs ibland. Eleverna ska inte behöva stanna upp i sina studier och gymnasieskolan måste hänga med. Alla måste ta sitt ansvar.

Skolpolitiker runt om i landet- ni måste nu våga tänka utanför boxen och våga prova olika lösningar. Ni måste våga vara flexibla för ungdomarnas skull.

Vi vill att eleverna ska lära sig svenska, integreras, få en utbildning och ett jobb. Skolpolitiker – utred inte frågan i all evinnerlighet! De börjar i augusti så sätt fart!

Stoppa inte deras drömmar och planer utan se till att agera för de ungdomar som verkligen vill.  

/ Sara

(Ashrf har godkänt att jag skriver om honom)

Kommentera
bruun_betong
Sara Bruun

Sara Bruun har arbetat som språklärare i engelska och tyska i nästan 25 år.
Hennes språkblogg, Bruuns klassrum, har snabbt blivit en inspirationskälla för många. Engagerande och motiverande lektioner skapar lugna och trygga klassrum är hennes språklärarmotto. Sara är författare till två böcker om språkundervisning och är även en uppskattad föreläsare. Sommaren 2021 var Sara sommarvärd i radions P1. I Skolvärlden skriver Sara främst debattartiklar, men ger även läsaren en inblick i en lärares vardag.

LÄRARNAS RIKSFÖRBUND

Box 3529
103 69 Stockholm
Sveavägen 50

SKOLVÄRLDEN

Box 3265
103 65 Stockholm