Annons

Marschen har börjat – och vi kommer inte att stanna

Relaterat

Snart är det dags. Dagen D närmar sig då förskolans, skolans och fritidshemmens alla yrkesgrupper kommer samlas i vårt avlånga land för att manifestera mot nedskärningar och en fortsatt försämrad arbetsmiljö.

Tack vara tankesmedjan Balans blev vi varse om de nedskärningar som planerades inför kommande år. Det rådde en förtvivlad stämning på Twitter och Facebookforum. Varför händer ingenting? Varför säger ingen ifrån? Några upprörda röster gjorde sig hörda men ett aktivt motstånd kändes sitta långt inne.

Facken hade nyss slutit avtal, HÖK18 skulle ordna upp arbetsbelastningen för lärarna. Höga förhoppningar fanns efter att förhandlingarna dragit ut på tiden. För mig personligen innebar avtalet två saker: besvikelse och hopplöshet.

Besvikelse för att viktiga skrivningar som skulle påverka vår arbetsmiljö i rätt riktning saknades helt, eller blev så abstrakta att de inte ger någon effekt. Hopplöshet för att facken förbundit upp sig i ytterligare en treårsperiod som enligt budgetplan skulle innebära mer att göra med mindre resurser.

Det är här jag kommer in som mannen med kappan. Superhjälten alla väntat på när läget känns som mest förtvivlat och hopplöst för att rädda dagen. Följ mig och vi skall segra.

Nej, riktigt så var det inte. Och riktigt så är det inte heller. Jag har initierat Lärarmarschen, det stämmer. Jag tog tillvara på min förmåga att kunna kraftsamla mina känslor och brinna starkt. Det där som brukar känneteckna personer med adhd och autism. Att vara en gnista som skapar eld.

Men en gnista är ingenting utan bränsle. För styrkan ligger hos alla oss, tillsammans. Några ord jag tagit med mig från militären är att “det är bättra att göra någonting än ingenting”. Det går inte att utvärdera något du inte gjort. Så jag var beredd att marschera ensam och satsa helhjärtat på det här initiativet. Lyckligtvis fanns det massor med lättantändligt material i närheten som skapade en löpeld och den stora brand som vi ser idag.

För nu brinner förskolan, skolan och fritidshemmen. Och inte nog med att det brinner stort i Stockholm, andra gnistor har startats upp i vårt snustorra land. Det är på riktigt nu.  

Och den här branden kommer inte att släckas förrän det finns drägliga villkor i alla våra förskolor och skolor. På alla våra fritidshem. För nu har vi börjat marschera, och vi kommer inte stanna.

Relaterat

Reagera på inlägget:

Det behövs mer!

Vi lärare och studie- och yrkesvägledare måste vara välbetalda oavsett var i vårt land vi arbetar. Detta är viktigt för att våra yrken ska återfå en del av den status och attraktivitet de än gång hade. Det är inte bara för vår egen skull vi vill ha högre löner, det är för samhällets bästa. Utan en fungerande skola där eleverna får med sig goda kunskaper drabbas Sveriges tillväxt och utveckling. Utbildning är alltså grunden i dagens ekonomi.

Vi har nu kommit en bit in på det nya året och det har blivit dags för en första summering av 2018 års löneöversyn. Resultaten har börjat sammanställas och vi ser att en del huvudmän har börjat satsa mer på lärarlönerna, men långt ifrån alla. Jag uppmanar alla huvudmän att ge sig in i lönekampen så att lärare och vägledare stannar kvar i yrket och fler lockas att utbilda sig till lärare och studie- och yrkesvägledare.

Vad gäller lönepåslagen är det särskilt Gnosjö kommun som sticker ut. I snitt har man där en löneökning på 5,1 procent. Det är sådana siffror som vi skulle behöva se i hela landet. 

Man ger till alla men också mer till en del. Det är bra, även om vi anser att man borde satsa mer på studie- och yrkesvägledare samt de lärare som stannar kvar på sin skola och tar ansvar för kontinuitet och stabilitet. Vi måste få fler huvudmän i skolan att också premiera erfarenhet. Gnosjöexemplet visar att det går att åstadkomma mer i våra kommuner och bland skolans huvudmän. Det kräver dock en målmedvetenhet och en uttalad vilja att satsa på skolan.   

Lön är viktigt och det visar sig glädjande nog att många medlemmar i Lärarnas Riksförbund har fått bra lönepåslag, men det räcker så klart inte. Fokus måste vara på både fortsatt löneuppvärdering och att få en rimligare arbetsbelastning i våra yrken. Det måste ges bättre förutsättningar för oss lärare och vägledare att klara våra uppdrag – mer tid till förberedelse och uppföljning. 

Arbetsmiljön är avgörande för möjligheterna att kunna göra ett bra jobb. I dag utför vi en mängd arbetsuppgifter som egentligen inte leder till att eleverna lär sig mer eller utvecklas. Här måste vi verkligen börja ifrågasätta och diskutera om vi verkligen måste utföra alla dessa arbetsuppgifter. Jag är helt övertygad om att det finns mängder med arbetsuppgifter som vi helt enkelt borde plocka bort. Jag är lika övertygad om att det dessutom finns arbetsuppgifter som skulle kunna göras av andra än lärare och vägledare. Här kan exempelvis lärarassistenter vara en väg att gå. Men då måste arbetsuppgifterna vara klart definierade och styrda utifrån det faktiska behovet som lärarna har på sin skola, i sitt arbetslag. En satsning på lärarassistenter får dock inte leda till ökad undervisningstid för lärarna.

Bristen på lärare och vägledare kommer att innebära stora utmaningar under flera år framöver. Men målet måste fortsatt vara att alla elever på sikt undervisas av legitimerade lärare och får kvalitativ vägledning. Det är inget ouppnåeligt mål, men då måste vi få chansen att visa hur fantastiskt det kan vara att arbeta som lärare eller vägledare. 

Följ med oss under 2019 och stöd oss i det viktiga arbetet för lärares och studie- och yrkesvägledares villkor och för skolans grundläggande uppdrag. Vi ger inte upp, vi arbetar oförtrutet vidare för att skolan ska få den vändning och uppvärdering som är absolut nödvändig! 

Åsa Fahlén, ordförande Lärarnas Riksförbund
Ledare i Skolvärlden #1 2019

Reagera på inlägget:

Så blev skolan av med ytterligare en lärare, och det var kanske lika bra

Relaterat

Jag började min lärarutbildning hösten 1998. Redan då sa man att det snart skulle bli stor brist på lärare. När jag väl blev färdig som lärare 2003 märktes inte det alls. Jag och flera av de som läste på lärarprogrammet fick ta lite av det som blivit över. Någon blev resurslärare, en annan hemkunskapslärare och jag fick undervisa i svenska. Ingen av oss var dock utbildade vare sig till resurs-, hemkunskaps eller svensklärare.

Redan då pratade de äldre kollegorna om den besparing som hade påbörjats. Lärare fick undervisa mer, fick fler uppgifter och det vi alla var utbildade till spelade mindre och mindre roll. Redan då upplevde de hur man dolde lärarbristen med olika kreativa konstruktioner.

Det dröjde inte många år innan jag själv märkte det. Hur mer och mer inkluderades i mentorsuppdraget, i lärarrollen. Från åtgärdsprogram till ”gå ett extra varv när du har rast”. Saker som tillfördes och saker som borde gjorts av andra yrkesgrupper.

Successivt kom också upphandlingarna och effektiviseringarna. Jag minns till exempel upphandlingen av städningen där de vinnande inte skulle städa ytor över 150 cm (eller hur det nu var). Om snusprillan som kastats på väggen satt på 155 cm skulle den inte tas bort. Det ingick in i upphandlingen.

Arbetsmiljön påverkades märkbart.

Men vad som också påverkades var det osynliga. Tidigare hade servicepersonalen som både skötte städning, mat och mycket annat vistats långt mycket mer i korridorerna. De hade haft en social uppgift. Eleverna kände dem och de kände eleverna. När de försvann så blev det ytterligare ett utrymme att fylla för lärarna.

Successivt åts utrymmet i arbetsdagen upp av annat än det som den borde ägnas åt.

Jag blev lärare mitt i ett skifte. Jag tänker att de som varit lärare längre än jag kanske redan då anade vad som komma skulle. Jag började inte förstå det på allvar förrän jag några år senare började reflektera över mina medarbetar- och lönesamtal. De talar nämligen ett ytterst tydligt språk.

Under de 15 år jag var lärare hände det nämligen inte vid ett enda samtal med min chef att det diskuterades om mina elever lärde sig något. Mycket annat diskuterades. Tittar jag i mina gamla anteckningar verkar fokus varit på min arbetsmiljö. Bra naturligtvis. Och naturligt när någon är ny i yrket.

Successivt bytte samtalen karaktär. De kom att handla om elevernas trivsel. Till att börja med.

De sista åren dominerade andra perspektiv. Det var varumärket. Det var kunderna.

Aldrig någonsin om eleverna lärde sig något, men desto mer om de var nöjda med min undervisning.Och nöjda med min undervisning var det många som var, men de hörde inte av sig till mina chefer. Det gjorde däremot de som inte var nöjda.

I takt med att skolan förändrades så blev fokus på detta viktigare och viktigare. Det talades om föräldrar, om nöjdhet och klagomål. Aldrig om eleverna lärde sig.

Paradoxalt nog var det absolut vanligaste klagomålet på mig att jag ställde för mycket och för höga krav.

Naturligtvis stämde också problembeskrivningen. Jag var en lärare som ställde höga krav på mina elever. De märkte det. Vad de inte märkte på samma sätt var dock att kraven ledde till utveckling. Många blev väldigt duktiga, men de fick inget gratis.

Följden för min personliga del av att såväl löneutveckling som trivsel påverkades negativt. I förlängningen var det också en av de viktigaste anledningarna till att jag valde att sluta som lärare.

Det går inte att klandra elever. Man kan inte begära att en fjortonåring ska förstå att det finns ett samband mellan ett slutbetyg eller en prestation på gymnasiet med en läxa i november i åttan. De ska tycka det där är jobbigt.

Jag klandrar systemet. Det som skapat en skola där lärarna inte längre ska ägna sig åt att förmedla och utveckla kunskaper utan serva kunder, sköta omsorg och vara ett socialt nav i tonåringarnas liv. För alla de saker som skedde på vägen är väsentliga pusselbiter i den konstruktionen.

Jag klandrar de som skapat systemet. De som förväntar sig att lärare ska vara simpla producenter i betygsfabriken, de som reproducerar och upprätthåller systemet och de som profiterar på det.

Medarbetarssamtalen är ett symptom på ett trasigt system där läraren har en annan roll än att lära eleverna saker. Där skolans syfte inte längre är skolans syfte.

Lärare som jag kan i förlängningen inte överleva i ett sådant system. Jag blev lärare av helt andra skäl.

Så blev skolan av med ytterligare en lärare, och det var kanske lika bra.

Relaterat

Reagera på inlägget:

Laget går före jaget i skolan

En snabb googling på uttrycket ”de bästa lärarna” får 23 600 resultat. Det var uppenbart i de lärarlönesatsningar som staten gjort att en del av retoriken var att de ”bra” lärarna skulle ha bättre betalt än de ”dåliga”. Jag har också träffat några lärare som tycker att det är rätt och riktigt att de som jobbar så hårt ska ha mer i lön än de andra. Jag har också pratat med människor från arbetsgivarsidan som menar att lönespridning ger bättre lön för alla.

Samtidigt är det ett direkt faktum att 25 år av individuella löner i Sverige INTE gett varken lönespridning eller något annat, och rejält uppenbart att de lönesatsningar som gjorts skapat en massa negativa upplevelser i lärarkåren. Jag har i böcker och annorstädes många gånger gett olika, i forskning baserade förklaringar, på varför det är så. Det handlar om att resultatbaserade löner är problematiska i yrken som lärares, om vikten av kollegialitet för att uppdraget ska bli bra, på grund av att drivkrafterna för att göra ett bra jobb inte är pengar i läraryrket med mera. Eller som Michel Fullan sagt: När både erfarenheten och forskningen säger att det inte fungerar så är det dags att lägga ner hjärnspöket resultatbaserade löner för lärare. Men att kunna diskutera detta på allvar i svenska skolan. Där är vi sannerligen inte (än).

Men jag läste om forskning från ett helt annat område som kastar en del ljus över saken (igen). Det var en artikel i Veckans affärer som handlade om så kallade talangprogram inom näringslivet. Det är forskare som tittat på vad som händer när man pekar ut vissa i personalen som extra bra, som de man ska satsa på i framtiden. Och det visar sig finnas en mängd problem med det. Man skriver att självbilden (för de som väljs ut) förutom att svälla även kan bli det begränsande:

”Att ses som en elit, en grädda, ger en positiv självbild. Men det finns en kraftfull effekt som är svår att stå emot, där självbilden blir trång och begränsande. Man vill inte ställa dumma frågor, alltid vara lösnings- och inte problemorienterad, alltid vara perfekt. Det kan bli så att medarbetaren gör avkall på det som gjorde denne till en talang och får en mer strömlinjeformad identitet. De som från början presterade riskerar därmed att pressas och stressas”, varnar Kajsa Asplund (en av forskarna). 

De flesta studier visar dessutom att sådana här program ger en nolleffekt på lojaliteten till organisationen:

”Ofta känner sig medarbetaren som utpekats som talang uppskattad, boostad och tacksam mot organisationen. Men samtidigt känner de sig mer attraktiva på arbetsmarknaden och ser utnämningen snarast som ett kvitto på att de tillhör ett globalt talangkollektiv.” 

Och:

”…ofta är deras bild riktig. Talangprogram ser bra ut på ett cv och de är attraktiva när de söker andra jobb. Men det är inte alls säkert att de blir talanger på nästa ställe. Kontexten är väldigt viktig.”

Och så avslutas artikeln med det här svaret på frågan om det är bra eller dåligt att leta talanger:

”Både och. Det är bra att lägga tid och resurser på att identifiera medarbetares potential och hur företaget kan utveckla dem framåt. I dag är det svårt att förutsäga exakt vad medarbetarna kommer att jobba med i framtiden. Det gäller därför att odla metakompetenser, som prestigelöshet, kreativt tänkande, teamarbete, problemlösning, etcetera, saker som står sig över tid.”

”Men man måste också se till kultur och värderingar. I mer konkurrensinriktade företagskulturer är det ofta okontroversiellt att leta talanger. I kulturer där laget sätts före jaget och ingen ska ha någon räkmacka blir talangjakt ofta misslyckat.”

Och skolan är ett ställe där laget hela tiden går före jaget. Skolan är vår plats där vi tillsammans tar hand om våra barn och ungdomar. Där vi måste ha lojalitet med vårt uppdrag och de människor vi är satta att ta hand om och med våra kollegor för att det ska fungera. Och där vi ”odlar metakompetenser, som prestigelöshet, kreativt tänkande, teamarbete, problemlösning etc, saker som står sig över tid”.

Reagera på inlägget:

Matematiklärare är högvilt på arbetsmarknaden

Relaterat

Det är brist på behöriga och kompetenta lärare i matematik sedan lång tid tillbaka. Det gäller också behöriga lärare i naturvetenskap. Det är absolut ingen överraskning, utan det är väl känt sedan lång tid tillbaka av alla. Arbetsförmedlingen stöder skolhuvudmännen att rekrytera matematik – och naturvetenskapslärare utifrån de behov som finns, men om det inte finns några lärare att rekrytera?

Det har absolut inte gått att åtgärda lärarbristen, hur man än försökt. Det finns faktiskt en rad lovvärda försök. Ett exempel är att Högskolan i Gävle satsade för ett antal år sedan på en förskollärarutbildning med naturvetenskaplig inriktning, för att på så vis börja åtgärda problemet i en annan ände. Det finns matematikdidaktiska projekt som är lovvärda för att kvalitetsförbättra utbildningen av lärare.

Nu händer det, som media berättat om, nämligen att skolväsendet rekryterar lärare från högskolan/universitetet, där det i bästa fall finns utbildade lärare. Det är definitivt inget överskott på matematiklärare någonstans i utbildningssystemet, men lockbetet är högre lön, och också faktiskt bra arbetsvillkor.

Grundskolor och gymnasieskolor höjer lönerna för lärare i matematik för att få behöriga lärare, och då blir högskolor/universitet utan matematiklärare på sina lärarutbildningar, berättar Dagens Nyheter. Högskolans löner har inte riktigt följt med i utvecklingen och nu erbjuds matematiklärare och lärare i naturvetenskap på högskolan/universitetet hela 10 000 till 12 000 kronor mer i lön ute i skolväsendet, allt enligt Bengt-Olov Molander, prefekt vid institutionen för matematikämnets och naturvetenskapsämnenas didaktik på Stockholms universitet.

DN berättar också att ett tiotal lärarutbildningar som tidningen har varit i kontakt med upplever liknande situationer. I våras lämnade två lärarutbildare Stockholms universitet och övergick till grundskolan med bättre betalt. Många sökte tjänsterna som uppstod. Det gick bra ända tills vi kom till löneförhandling – då blev det tvärstopp. De begärde 55 000, det är en docentlön hos oss, säger Bengt-Olov Molander. Det här är inte första gången det här händer. Under min tid som akademichef på högskolan förlorade vi också högskollärare till skolväsendet, men också till näringslivet. Det är ingen ny företeelse.

Hur ska den här situationen lösas kan man undra? Det kan inte fortsätta att kompetenta matematiklärare lämnar högskolor/universitet,  för då flyttas problemet från grundskola/gymnasieskola till högskolor/universitet. Inga behöriga matematiklärare på högskolan, ger problem att utbilda matematiklärare för skolväsendet och då blir det problem med matematiken för eleverna som sedan fortplantas till en rundgång.

Bristen på matematik- och naturvetenskapslärare är absolut inte ett internationellt problem. Det finns länder som har bra tillgång på lärare i matematik och naturvetenskap. En översikt kan man få om man åker till en ATEE konferens i Braga, Portugal, i april som handlar om forskning och utveckling inom matematik och naturvetenskap för lärare.

Om man går in på nätet och söker så finns det många bra uppslag om hur man ska kunna åtgärda bristen på matematiklärare men också stärka matematikämnet. Det är bara att välja och vraka bland förslagen.

Utvecklingsarbeten i högre utbildning är inte alltid prioriterade. Forskningsmedel är dessvärre viktigare, men utveckling av arbetssätt och arbetsformer behöver också prioriteras. Högskolan/Universitetet är främst till för utbildning, även om man kan tro att dessa lärosäten är till för forskning.

Relaterat

Reagera på inlägget:

Sidor