Hur mycket måste jag som lärare dokumentera egentligen? Ingenting, säger vissa. Du ska publicera allt från planering till hur det gått varje lektion samt göra likadant på skolan, säger andra.

Jag tycker att vi måste resonera om detta och koppla ihop uppdaterade allmänna råd med lärarens vardag och vad som är rimligt utifrån elev och vårdnadshavares rätt till information, lärarens friutrymme och rektors ansvar.

Allmänna råd om betyg och prövning gäller från den 1 juli 2022 och är det som vi i skolan ska förhålla oss till och följa. Det är hit och till läroplanen, LGR 22, vi måste gå för att förstå hur Skolverket tänkt och utifrån råden behöver vi tänka till och organisera vår verksamhet utifrån skolans förutsättningar.

”Detta är viktigt att hålla koll på”

Vad står det i de allmänna råden om dokumentation då? Jag kommer inte ta med allt för då slutar ni läsa nu, men sidan 21 och 22 i allmänna råd är viktiga att ha koll på.

Där kan vi läsa att:

“Läraren avgör utifrån sin yrkeskunskap vilken dokumentation som behövs för att stödja elevernas kunskapsutveckling och som är ändamålsenlig för att säkerställa ett brett och varierat underlag inför betygssättningen. Det finns inga författningskrav på att läraren ska dokumentera alla kunskaper vid både formella och informella bedömningssituationer. Det finns inte heller några bestämmelser om hur dokumentationen ska utformas.”

Aha! Då behöver jag ju inte dokumentera alls. Det räcker att jag klottrar ner i min kalender för mitt eget minne eller om jag har ett grymt minne – inte skriver ner något alls? Kan det verkligen vara så skönt? Bäst att läsa vidare:

“För elevernas rättssäkerhet behöver dokumentationen däremot fungera i de fall en annan lärare tar över undervisningen och sätter betyg” och

“För att utvärdera elevernas kunskaper i förhållande till betygskriterierna kan läraren då och då under kursen eller terminen behöva sammanfatta och dokumentera de kunskaper som eleverna har visat. […] Sådant som eleverna säger eller gör kan dock vara värdefullt att dokumentera så att läraren inte förlorar underlag som är relevanta för betygssättningen.”

Jaha, då behöver jag ju dokumentera en del i alla fall. Om jag bara har mina egna tankar i min kalender eller på post-it lappar, hur ska en kollega kunna ta över, fortsätta undervisa och faktiskt sätta betyg då? Den läraren kommer sannolikt inte förstå så mycket av mitt klotter.

”Vilket ansvar har rektor?”

Jag läser vidare och funderar på vilket ansvar rektorn har?

“Rektorn och lärarna kan tillsammans komma överens om hur en ändamålsenlig dokumentation kan föras, om det görs gemensamt och vad det är lämpligt att den innehåller. Även om rektorn och lärarna beslutar sig för att inte ha gemensamma former för dokumentation är det viktigt att rektorn, så långt det är möjligt, känner till var dokumentationen finns. På så sätt kan det säkerställas att kunskap om eleverna och deras utbildning inte går förlorad vid lärarbyten. Det är den undervisande läraren som har bäst kännedom om elevernas kunskaper, men dokumentationen behöver så långt som möjligt förstås av en lärare som i ett senare skede tar över undervisningen och sätter betyg. Detta är en fråga om rättssäkerhet för eleverna.“

Skönt att inte arbeta som rektor för det där låter ju rätt omöjligt. Hur ska rektor veta var jag har min dokumentation? Rektor har ju inte en aning om jag skriver på post-it lappar, i min lärarkalender, i en pärm eller i Excel eller om jag inte skriver något alls. Det kanske jag bara säger att jag gör, men struntar i det?

”Men vad är rimlig dokumentation?”

Vårdnadshavare och elever då? Måste jag som lärare verkligen publicera och ens berätta min planering med koppling till Lgr 22? Och jag måste väl ändå på något sätt meddela elever och vårdnadshavare om hur det går – i alla fall eleven riskerar F. Eller?

“Det är genom undervisningen eleverna får förståelse för vad som är väsentliga kunskaper i ämnet eller kursen.

Det är inte nödvändigt att ge eleverna specifik information om vad som bedöms i alla bedömningssituationer. Läraren avgör vilken information som kan vara lämplig att ge eleverna i anslutning till en bedömningssituation.”

“F-varning är inte ett begrepp i skolans författningar och det finns därmed inget krav på att förhandsvarna för att kunna sätta ett F eller Icke godkänt. Samtidigt är det angeläget att försöka undvika att ett betyg kommer som en överraskning för en elev.”

Jo, det fattar ju vem som helst. Jag som förälder hade blivit galen om jag inte fått information om att mitt barn sannolikt inte skulle klara E i ett ämne. Klurigt detta!

Vad är då rimlig dokumentation och hur kan det göras?

Rimlig dokumentation är inte enkelt. Jag tänker att vi måste kompromissa och i bilden nedan illustrerar jag, på ett mycket förenklat sätt, ansvaret. Jag tycker det är viktigt att vi har allas ansvar framför oss när vi resonerar om dokumentation. Det går inte att bara ställa sig i lärarens hörn och ropa att vi inte behöver dokumentera för hur ska rektor kunna fullgöra sitt ansvar då? På samma sätt går det inte som rektor att hitta på att allt ska dokumenteras och göras lika. Vi måste hitta en gemensam väg framåt.

Jag har tänkt mycket på detta och även tidigare skrivit om dokumentation i lärplattformar som ett jävla skit, men nu har vi baxat dem ända hit och mycket av det jag skrev där 2017 håller jag fortfarande med om.

Lärplattformar måste följa intentionerna med läroplan och allmänna råd och måste samtidigt vara användarvänliga och lättarbetade. Om de inte är det förtjänar de inte att användas.

Nu finns det lärplattformar som vinnlagt sig om att följa intentionerna och det finns andra som inte alls verkar ha förstått LGR 22. Jag väljer att inte namnge vilka jag tycker fungerar och inte!

Huvudmän runt om i landet måste ställa höga krav på de lärplattformar som inte förändrats i enlighet med LGR 22 och allmänna råd. Det är trots allt företag och dessa ska under inga omständigheter diktera några villkor för hur vi i skolan ska tvingas arbeta. Det är till exempel inte lärplattformarna som bestämmer hur deras färger ska användas. De gör tolkningar och rekommendationer, men vi avgör hur dessa ska användas.

”Jag erkänner – jag har landat i kompromissen”

Trots att jag tidigare och även nu är ganska kritisk mot lärplattformar så erkänner jag här att jag landat i att välfungerande lärplattformar för dokumentation är den smidigaste vägen för att kompromissa kring dokumentation.

I allmänna råden står det en del om dokumentation i lärplattformar och vilka risker digitala dokumentionssystem (lärplattformar) kan föra med sig:

”Digitala dokumentationssystem kan innebära en risk för så kallad överdokumentation, det vill säga att läraren åläggs att dokumentera och dela mer information än vad som är nödvändigt för att stödja elevernas kunskapsutveckling och att sätta betyg.”

”Dokumentation där markeringar gjorts i betygsmatriser, det vill säga där formuleringarna är direkt hämtade från betygskriterierna och särskilt när de har delats upp i mindre delar, kan också innebära risker. Metoden kan leda till att läraren planerar undervisningen och bedömningssituationer i förhållande till varje enskild del i de uppdelade betygskriterierna och sedan prickar av detaljer i betygskriterierna vid bedömningstillfällena. Det riskerar också att begränsa lärarens möjligheter att vara flexibel och att anpassa sin undervisning efter elevernas behov och förutsättningar.”

”Avprickning utan analys och reflektion kan göra att lärarens olika underlag värderas felaktigt vid betygssättningen. Markeringar i betygsmatriser är därför inte tillräckligt när det är dags för betygssättningen. Risken är att lärarens olika underlag då värderas felaktigt eftersom kortfattade markeringar i betygsmatriser är för informationsfattiga för att kunna ställas i relation till betygskriterierna. Det kan i sin tur leda till att tidiga eller begränsade underlag värderas på samma sätt som senare eller mer omfattande underlag. Markeringar i betygsmatriser är inte heller tillräckliga som underlag för att förklara skälen till ett betyg”.

“Om denna slags dokumentation dessutom delas med eleverna riskerar den att sammanblandas med återkoppling. Som tidigare nämnts är betygskriterierna inte uppgiftsanpassade och därför inte lämpade för framåtsyftande återkoppling.”

”Stanna upp och tänk till”

Här gäller det nu att stanna upp och tänka till kring användandet av lärplattformarna. Planera utifrån betygskriterierna ska vi direkt sluta upp med och fragmentiserade betygskriterier hoppas jag att alla lärplattformar nu fattat att de måste förändra! Jag tänker tillbaka på de jag använt under mina 25 år och vill inte tillbaka till att jaga bevis för att kunna klicka i varje ruta och mening som företaget bakom lärplattformen bestämt att jag behöver göra. 16 olika rutor för E är nog mitt lärplattformsrekord! Stort nej på det!

Nu står det ju dessutom i allmänna råd att det inte ska göras på detta sätt så jag hoppas ni slipper det.

Då räcker det väl med omdömesblanketten tänker ni kanske? Den finns ju i många lärplattformar även för årskurs 6–9 och där kan det anges om eleven inte når godtagbar nivå, når godtagbar nivå, når utöver godtagbar nivå.

Nej, säger jag till det också. Det räcker inte. Många skolor har bestämt att i åk 6–9 betyder når godtagbar nivå E och utöver D–A. Vad gör det med alla elever som faktiskt är D–A? Det säger ingenting för de eleverna. Omdömesblanketten fungerar för att, i kombination med en kommentar om vad eleven behöver göra för att nå godtagbar nivå, tydligt kommunicera att eleven inte når godtagbar nivå. I övrigt fyller den ingen funktion.

”Här är mina diskussionsförslag”

Jag tänker så här när det gäller dokumentation och det finns inget rätt eller fel utan detta är ett diskussionsförslag ni kan ta upp på era skolor om ni vill:

  1. Grundtanken är att lärplattformen används som ett summativt dokumentationsverktyg och det enda kravet att dokumentera där är två gånger per termin för alla årskurser. En gång mitt i terminen och en gång i slutet. Läraren dokumenterar utifrån tanken ”så här har det gått utifrån det jag undervisat om så långt”. Naturligtvis kan det förändras när undervisningen fortskrider. Dokumentationen görs i både omdömesblanketten och i betygsmatrisen för samtliga elever.
  2. Då dokumentationen finns i lärplattformen är det enklare att hålla ett utvecklingssamtal då information från alla undervisande lärare finns tillgänglig.
  3. Formativ och framåtsyftande återkoppling som är tänkt utveckla elevens lärande görs hela tiden, var och när du vill. Det kan vara muntligt i klassrummet, det kan vara skriftliga kommentarer och det kan vara en sammanfattning av något klassen gjort där du visar några exempel på vad majoriteten behöver förbättra. Här för du egna anteckningar för att driva din undervisning åt det håll du behöver. Kanske visar anteckningarna att du inte alls kan gå vidare till algebra utan måste stanna kvar ett tag till i det ni gör nu?
  4. Under terminen gör läraren summativa stopp och kollar om eleverna lärt sig det läraren tänkt. Tänk nu bredare än prov! Hur vet du vad dina elever kan? Kan du veta vad en elev kan genom att du kanske suttit bredvid och sett när eleven löst ett matematiskt problem eller pratat med dig så du inser att eleven kan föra ett uvecklat resonemang om moraliska frågor och livsfrågor? Eleverna har tränat och cyklat med stödhjul fram tills nu och det är dags att se om eleverna kan cykla själva. Om många kör i diket behöver du stanna kvar i momentet och tänka till hur du kan skruva på din undervisning så att fler kan cykla om ett tag. Detta dokumenterar du var du vill och hur du vill. Tänk att detta är en del av ett underlag som ska leda till en helhet.
  5. Utvecklingssamtalet ligger i början av terminen, alla lärare 1-9 dokumenterar i ämnesmatrisen mitt i terminen tex runt v 43 och 14 och gör samma sak när terminen är slut. Då har vårdnadshavare och elev tre informationstillfällen under terminen och får ta ansvar för att ta till sig detta. Då grundtanken är “så långt du undervisat” gör det inget att du inte hunnit med allt i det som står i betygsmatrisen. Vissa lärplattformar har även möjlighet att markera vilket centralt innehåll du arbetat med och då kan du ange det.
  6. Rektor och elevhälsoteamet har då också tillgång till dokumentation och kan enklare få överblick över till vilka klasser insatser måste göras och resurser skjutas till.
  7. Dokumentationen i betygsmatrisen är dold för elever och vårdnadshavare under terminen och öppnas för dem i början, mitten och slutet av terminen. Då kan du som lärare gå in och löpande uppdatera om du vill utan att det går ut en notis till elev och vårdnadshavare. Om du tex undervisar i kemi eller historia så är det ju vanligt att man läser ämnet några veckor för att sedan byta ämne. Läraren kan då uppdatera när ämnet är klart så att allt inte hopar sig mitt i terminen eller i slutet.
  8. Omdömesblanketten är alltid synlig.
  9. Genom att dokumentationen är dold ställer det krav på oss lärare att faktiskt arbeta med vår återkoppling till eleven lektionstid och inte bara förlita oss på kommunikation via en markering och tex ett provresultat i betygsmatrisen. Vem vet egentligen vad en markering på C-nivå i en betygsmatris egentligen betyder? Här måste du aktivt arbeta lektionstid med att modellera och visa dina elever tex en text av denna kvalitét är på C-nivå därför att… ett svar i historia håller A-nivå därför att… Detta ligger linje med skrivningen i allmänna råd att eleven genom undervisningen ska få förståelse för vad som är väsentliga kunskaper i ämnet eller kursen. Det räcker inte att endast kommunicera ett provresultat. Däremot kan markeringar i betygsmatriser i kombination med samtal med eleven visuellt förstärka bilden för eleven hur det går i ett ämne.

Mitt förslag ovan är en kompromiss utifrån dokumentationstriangeln där jag har försökt ta hänsyn till allas perspektiv. Genom att publicera ämnesmatriser i mitten på terminen får elever och vårdnadshavare en prognos kring hur lärandet gått. En risk som jag ser det är att utvecklingssamtalen ligger tidigt på terminen och sedan är det ”tyst” till vårdnadshavare. Läraren pratar kanske med eleven som hemma sammanfattar med ”det går bra”, och vad betyder det? Med information mitt i terminen kan vi komma runt detta.

Jag konstaterar att det varken fungerar med ingen dokumentation alls eller för mycket dokumentation. De rektorer som kräver att lektionsplaneringar, kopplingar till läroplanen och resultat hela tiden ska dokumenteras och publiceras för elever och vårdnadshavare är, som jag ser det, ute och cyklar och behöver tänka om!

Nu börjar ju en ny termin och med det är det också tid att se över sina rutiner. Gör det gemensamt och ha då dokumentationstriangeln i åtanke.

Kommentera

Länge har jag funderat på att skriva en text som belyser något som jag tycker är ett växande problem i svensk skola, men jag har dragit mig för det då jag vet hur tongångarna riskerar att bli i sociala medier. Det jag vill lyfta upp till ytan är att vi i svenska lärarrum måste våga prata om de problem som faktiskt uppstått när vi fått ett ökat antal nyanlända i våra skolor.

Detta måste vi kunna prata om utan att bli stämplade som rasister.

Syftet med denna text är inte att den ska kidnappas av högertrollen och användas i en argumentation kring att alla nyanlända är ett problem, för så är det inte. Tanken med texten är istället att vi vuxna ska steppa upp och ta ansvar, oavsett vilka problem vi står inför.

Jag är liberal och jag har skrivit flera texter tidigare kring hur mycket jag tycker om att undervisa mina nyanlända elever samt visat att jag står upp för människors lika värde.

Därför tycker jag att jag också vågar lyfta problem som uppstår. Jag är runt på skolor i Sverige och föreläser samt håller i workshops. Genom dessa uppdrag befinner jag mig i många olika lärarrum runt om i Sverige. En diskussion som ibland uppstår har etsat sig fast hos mig, och jag har funderat mycket kring den. Lärarna undervisar elever mellan 9–12 år och de menar att det absolut inte är konstigt att det uppstår rasism i svenska skolor. Ingen vågar ingripa av rädsla för rasiststämplen. De menar att det också är en tydlig hierarki bland olika nationaliteter. De ensamkommande pojkarna från Afganistan är absolut lägst i rang. Barn av annan nationalitet anser sig själva som högst i rang och är svårast att tillrättavisa.

Jag uppfattar det som att lärarna i några av dessa lärarrum i stort sett har abdikerat:

”Det är inte lönt att ingripa. De är så många och de gör precis som de vill. I förra veckan såg jag hur flera stycken spottade på golvet i klassrummet och jag sa inget för jag orkar inte”.

”De är så högljudda och gapar och skriker och slåss. På rasten går man en omväg som rastvakt för att inte åka på en massa extra jobb”.

Det är dock inte vanligt att någon som jobbar som lärare vill stå för dessa åsikter utåt.

En av lärarna i ett av lärarrummen ställde frågan om vad är det som gör att det är på detta sätt? Hur kan det vara så att 9–10 åringar känns ”okontrollerbara”? Ja, vad är svaret på den frågan? Jag vet faktiskt inte. Är det så att de tidigare gått i en skola som är stentuff med disciplin och att det saknas i många svenska klassrum? Eller är det så att barnen är så traumatiserade att man inte kan förvänta sig något annat? Hade det kanske sett annorlunda ut om barnen fått samtalsstöd och hjälp?

Min åsikt är att vi vuxna absolut inte får abdikera från vuxenrollen och att det absolut viktigaste är att påverka just de yngsta barnen. Om inte vi i skolan ingriper och tar vårt samhällsansvar, vem ska då göra det? Föräldrarna, tycker du säkert. Men om de inte har föräldrar här, utan bor på HVB för ensamkommande? Vem tar diskussionen med dom då?

Föräldrarna kanske inte vet vad deras barn gör när de kommer samman i grupp i skolan? De pratar kanske inte svenska och du tycker det är för svårt att få tag på och anlita tolk för att ringa hem? Ska det ha någon effekt att höra av sig hem måste du ju ringa samma dag och det är sällan det går att lösa med tolk om man inte har turen att ha studiehandledaren på plats den dagen.

Exemplet ovan är från ett lärarrum och jag menar absolut inte att det ser ut så här i alla skolor, men jag ser att det är ett ökande problem. Jag menar att det också hänger ihop med lärarbristen. I och med att vi har så många obehöriga lärare på våra skolor ökar arbetsbelastningen för oss andra som måste handleda, hjälpa till med att lägga upp undervisningen samt ansvara för bedömningen. Som lärare orkar du inte och hinner inte ta i alla de konflikter som du borde. Ett bråk som du väljer att ingripa i generar så mycket mer arbete i form av dokumentation och tar tid från din planering. Jag förstår att man väljer att ibland titta bort. Inte för att man vill, utan för att man helt enkelt är rädd om sig själv och sin hälsa.

Vi behöver lyfta dessa frågor i våra lärarrum och diskutera fram lösningar. Ingen kan väl tycka att vi, oavsett problem vi står inför, ska abdikera från vuxenrollen?

Kommunpolitiker måste också ta sitt ansvar och se till att det faktiskt finns tillräckligt med resurser för att lärare ska hinna med sitt jobb. Anställ personal vars uppdrag är att vara heltidsmentorer, vara ute på rasten och även se till att det råder lugn i korridorerna. OM sedan klassläraren känner att han eller hon vill vara med klassen på rasten för att bygga relation så varsågod, men du måste inte. Heltidsmentorerna ansvarar för kontakterna med hemmen och avlastar läraren som kan fokuserar på undervisningen.

Jag menar att heltidsmentorerna inte behöver ha lärarutbildning. Här sticker jag ut hakan och säger att det faktiskt är viktigare med personlig lämplighet än formell utbildning. Se också gärna till att någon av dessa heltidsmentorer talar flera språk så att kommunikationen med hemmen flyter smidigare. Idag saknar många skolor “kringpersonal” som kan vara ute bland eleverna.

Om du som mentor har elever som bråkar mycket blir din arbetsbelastning väldigt hög. Är det du som mentor som ska släppa dina arbetsuppgifter när dina elever har bråkat eller kan dessa heltidsmentorer hjälpa till här? Vem ska undervisa klassen om du hela tiden måste reda ut bråk? I klassrummet är det dock ditt ansvar som lärare att ingripa. Du kan inte titta åt andra hållet om någon spottar på golvet inomhus eller om någon kränker någon annan. Se till att dom får städa efter sig och känner du att du inte klarar det själv – tveka inte att be om hjälp. Kontakta heltidsmentorerna eller någon kollega så att du kan driva igenom det du bestämt.

Absolut viktigast av allt är faktiskt att våga prata om det som är problem och att försöka hitta lösningar. Vi får inte ducka för att lyfta upp jobbiga saker av rädsla för att till exempel bli rasiststämplade. Vi får inte abdikera från vuxenrollen.

En av de bästa chefer jag haft genom mina år i skolan arbetade hårt för att förändra det tuffa klimat som rådde på min dåvarande skola. Hon brukade säga: ”Vi måste våga nämna trollet vid dess namn”. Med detta menade hon att vi måste våga lyfta upp de problem vi ser, leta lösningar och agera.

Om någon, oavsett härkomst, beter sig illa måste vi ta diskussionen och visa vad som är rätt och fel. Varje gång.

Barnen är Sveriges framtid och barn behöver hjälp, råd och vägledning. Barnen behöver också känna en framtidstro. Det är där vi lärare gör skillnad.

Kommentera

Hur många gånger har du som förälder suttit på ett föräldramöte och tänkt: “Jisses, detta kunde de väl ha mailat ut istället?” eller som lärare tänkt: “Jisses, vad ska vi fylla detta föräldramöte med? Måste vi tvinga hit föräldrarna när vi inte har något direkt innehåll?”

Själv har jag varit med om båda delar!

Som förälder känner jag mig tvingad att gå på föräldramöte även om jag vet att det inte direkt kommer ge mig någon ny information. Om man inte går på ett föräldramöte är man väl en oansvarig och dålig förälder, eller? Jag är dock intresserad av att höra om hur klassen fungerar och det är bra att ha ett ansikte på de andra föräldrarna i klassen så jag går dit. Som lärare har det sett olika ut på olika skolor jag varit på. Den skola jag är på nu har “mingel” då föräldrarna ska kunna se hur vi ser ut samt kunna diskutera med oss om de har någon fråga. Utöver det har vi traditionella föräldramöten.

De flesta skolledningar verkar anse att föräldramöte som leds av lärarna varje termin är ett måste. I en artikel i Skolvärlden (15/9) kunde vi dock läsa att huvudskyddsombudet för Lärarnas Riksförbund i Lund, Robert Jivegård, menar att det inte står någonstans i skollagen att vi ens ska ha föräldramöten och inte heller att det står att lärare måste hålla i dessa.

Jag anser att föräldramöte för år 1, 4 och 7 är viktiga då det ofta är nya klasser och mycket nytt att ta del av. Dessa möten menar jag ska ledas av ansvarig lärare. I nian är det studie- och yrkesvägledaren (syv) som ska spela huvudrollen tycker jag. Syv har ofta en bortglömd roll, men har en väldigt viktig funktion på skolorna och då främst i samband med gymnasievalet.

Om skolan har en väl uppbyggd lärplattform eller annan digital informationskanal där lärarna regelbundet lägger ut information så har föräldramötet spelat ut sin roll tycker jag. Det krävs dock att vi lärare blir bättre på att få ut information via till exempel Schoolsoft eller Infomentor (lärplattformar). Många föräldrar behöver också se till att intressera sig för sitt barns skolgång och faktiskt logga in i lärplattformen och ta del av dess innehåll.

Sedan menar jag inte att man behöver vara som jag själv och kolla den varje dag, men någon gång i veckan menar jag absolut ingår i föräldraansvaret. Alldeles för många föräldrar har aldrig varit inloggade eller bara inloggade någon gång per termin. Jag menar att om man klarar att facebooka och instagramma så klarar man också att kolla information i en lärplattform. Självklart är det inte lika enkelt om du inte har svenska som modersmål, men då får man söka andra lösningar och kanske be studiehandledarna på skolan om att översätta information och lägga ut.

Om föräldrar vill träffas för att diskutera saker i klassen kan man göra det i alla fall. Vanligt är till exempel att föräldrar skapar en sluten facebookgrupp för sina diskussioner och för att enkelt kunna ta kontakt med varandra.

Jag menar att majoriteten av föräldramöten kan tas bort. Det är min åsikt både ur lärar- och föräldraperspektivet.

Vad tycker du? Har föräldramöten spelat ut sin roll eller har du som förälder varit på ett riktigt toppenbra föräldramöte?

Eller har du som lärare ett kanonupplägg som du vill dela med dig av? Kommentera och dela med i kommentarsfältet här i bloggen eller på Skolvärldens facebooksida!

P.S. Det heter inte föräldraRmöte, vilket syns i många sammanhang. Hälsningar språkfröken. D.S

Kommentera

– Är du nöjd med ditt nuvarande jobb eller kan du tänka dig att jobba på vår skola? Vi har fina lokaler och snälla elever. Det är sällan slagsmål och du kommer få bra betalt.

Under sommarlovet har både jag själv, vänner och kollegor blivit uppringda av mer eller mindre desperata rektorer som söker efter personal med ljus och lykta. Rektorer verkar göra vad som helst för att åtminstone ha en fysisk person framför eleverna när terminen drar igång om ett par veckor. Så många av mina vänner och kollegor som faktiskt byter jobb inför detta läsår har jag aldrig tidigare varit med om. I år har det, under våren och sommaren, varit ett lärarnas silly season och transferfönstret har varit vidöppet!

Konkurrensen om legitimerade lärare är stenhård och lärarbristen har slagit till med full kraft. I skrivande stund (2/8) får jag via Platsbanken 2 924 träffar på lediga jobb som grundskollärare och 577 gymnasielärare. Socialsekreterare, som också anses vara ett bristyrke, ger 1 460 träffar.

Rekryteringen har också nått nya höjder som lärare inte är vana vid. Det rings, skickas mail, skrivs i facebookgrupper och skickas meddelande på facebook och twitter. De rektorer som tror att de kan rekrytera endast genom att låta annonsen finnas på Platsbanken blir utan tvekan sist på bollen och får ofta noll sökande till sina tjänster. Det verkar dock finnas någon form av hederskodex bland rektorerna. De raggar inte folk inom samma kommun – i alla fall inte inom samma område. Där verkar gränsen gå. Däremot hör jag många rektorer säga: “Men jag kan ju inte hindra mina anställda från att locka hit lärare de känner, även om det är grannskolan”. Så hur är det med rekryteringsmoralen? Kan rektor ens ha någon moral i detta läge? Jag avundas verkligen inte rektorerna. Hur ska de kunna ha semester och koppla av när de vet att flera klasser står utan lärare till hösten? Ett flertal som jag pratat med har fått avbryta sin semester för att försöka ro rekryteringen i hamn.

Risken blir att rektor blir så desperat efter personal att det missas att tas referenser och att nästan vem som helst anställs. Det kan få långtgående konsekvenser. Det är absolut inte så att vem som helst kan hoppa in och lära barn läsa och skriva, men det begriper vi nog alla?

Att vara lärare har idag blivit något som många 19-20-åringar gör i väntan på att utbilda sig “på riktigt”. Jag förstår att obehörig personal anställs då det faktiskt inte finns legitimerade lärare att få tag på. Men det gör att arbetsbelastningen på oss andra ökar, då vi måste handleda och hjälpa dem med arbetet och ansvara för betygsättningen. Här måste befintlig personal få nedsättning i tid för att detta ska kunna genomföras. Det är inte rimligt att handledningen läggs utanpå allt annat arbete.

Det är av yttersta vikt att det satsas på de lärare som väljer att vara kvar på sin arbetsplats. Många lärare som erbjudits ett nytt jobb har gått tillbaka till sin arbetsplats och sagt att de kan tänka sig att stanna kvar om arbetsgivaren på den befintliga skolan kan matcha den nya lönen. Hittills har jag aldrig hört att någon rektor betalt sin lärare för att faktiskt stanna kvar. Händer det? Att få högre lön på ett nytt jobb är så klart bra, men verkligen inte allt. En dräglig arbetsmiljö där du får uppskattning är minst lika viktigt. En arbetsmiljö där slagsmål inte är vardagsmat och det finns ett fungerande elevhälsoarbete som kan avlasta läraren är också av vikt. En skola utan ett fungerande elevhälsoteam är ett sjunkande skepp. En arbetsmiljö där du har förutsättningar att bedriva en fullgod undervisning är det viktigaste. Jag har sett exempel på lärare som blev hotade och slagna, lärare som inte hade möbler till sina elever förrän runt novemberlovet, whiteboarden var monterad så att läraren endast kunde se halva klassen om hen stod och skrev på tavlan, lärare som inte fick köpa in tryckta böcker då alla pengar gått till digitala läromedel. Detta trots ett icke fungerande nätverk. Listan kan göras lång på idiotsaker som inte ska behöva ske i svensk skola 2016. Inte konstigt att man väljer att byta jobb under sådana förutsättningar. Förutsättningar som många gånger är ganska enkla att lösa om man bara vill. Rektor måste dock få förutsättningar att göra den miljön fungerande av politiker, som i sin tur måste inse att rektors arbetsmiljö är orimlig. Rektor är bakbunden av kravet på att till varje pris hålla budget.

Det blir många måsten i texten, men nu måste verkligen kommunerna inse att de är tvungna att se till att arbetsmiljön är bra. Frågan jag ställer mig är om kommunerna verkligen klarar detta uppdrag?

Läsåret 2016/17 måste bli året då politiker både nationellt och ute i kommunerna inser att de måste satsa på att behålla sina lärare och rektorer. Det måste bli året då vi gemensamt kämpar för en fungerande arbetsmiljö och då kanske kan locka tillbaka några av alla de lärare som faktiskt valt att lämna läraryrket. 2016/17 måste bli året då politikerna lyfter blicken och inser att de måste ta ett helhetsgrepp om svensk skola. Det tog tydligen lite mer än 100 dagar att fixa till den…

/ Sara

Kommentera

Jag hade bestämt mig. Men det gick inte! Jag skulle inte skriva något upprört om de nationella proven i år. Det fick räcka med att jag gjorde det 2014 och 2015, men jag blev tvungen att återigen belysa problemen. Jag är för upprörd för att låta bli.

Skolverket har hittat på att bedömningsanvisningarna inte skickas ut förrän efter det att sista delprovet skrivits. Detta för att det inte ska läcka ut. Vid det här laget vet ni hur det gick för oss som har engelska. Facit försvann på grund av ett allvarligt fel i Postnords hantering. Skolverket har dock lovat att facit ska vara skolorna tillhanda senast 29/4. Med tanke på de frustrerade kommentarerna som florerar under fredagen (29/4) i olika Facebookgrupper har Posten inte lyckats med uppdraget! Att bedömningsanvisningarna inte kommer leder till galenskapen att vissa lärare har konstruerat egna “facit”. Jag blir tokig! Hur svårt kan det vara att hålla sig till givna spelregler? Hur rättssäkert är det?

Även om det är oerhört frustrerande för oss engelsklärare att anvisningarna kommer sent så är det ingenting emot vad grundskolans SO-lärare känner. Deras prov ligger den 17 och 19 maj. Sista delprovet är på en torsdag. Om bedömningsanvisningarna skickas ut efter sista delprovet går de ut på fredagen och är lärarna tillhanda på måndagen den 23.

För gymnasiet är det samma sak och nästan värre, då till exempel Engelska 5 ligger 4 och 10 maj och Engelska 6 den 3 och 12 maj. Ska de lärarna arbeta med alla dessa prov efter den 10/12 maj och inte kunna göra något mellan de olika delproven? Gymnasielärarna har ännu fler prov att ta sig an än vad vi på grundskolan har. På vår skola ska betygen dessutom vara satta och rapporterade den 30 maj. Visst, NP är ett prov i mängden men det är trots allt kanske det sista “stora” bedömningstillfället som finns i det SO-ämnet för år 9. Hur i hela friden är det tänkt att SO-lärarna ska hinna rätta dessa prov på ett rättssäkert sätt? Om bedömningsanvisningarna hade skickats effektivt, det vill säga digitalt och direkt efter genomfört prov, hade SO-läraren kunna börja rätta under tiden eleverna skriver delprov 2.

Att kunna göra så underlättar väldigt mycket. Som det är nu kommer SO-lärarnas och gymnasielärarnas arbetsbelastning vara enorm i slutet av terminen. Om materialet hade skickats på samma sätt som för oss som har moderna språk vore det, enligt mig, inget problem. De nationella proven i tyska ligger under Bedömningsportalen där det krävs lösenord som du måste kvittera ut hos din rektor.

Ni som läser och inte är lärare kanske tänker: “Jisses, vad spelar några dagar för roll?” Men det gör det faktiskt. I dessa tider jobbar vi väldig mycket och där är några dagar hit eller dit väldigt viktiga. Observera att detta inte är något gnäll över hur jobbigt läraryrket är. Det är bara ett konstaterande och fakta att vår arbetsbelastning varierar stort under året. Tanken att förebygga att bedömningen läcker ut är säkert god, men det fungerar inte i praktiken. Tänk om!  

Problem nummer två är att många skolor inte visste om att bedömningsanvisningarna skulle komma senare och hade bokat in sambedömningsdagar där vikarier kallats in. Självklart ligger ansvaret här på skolans rektor då Skolverket gett ut informationen på sin hemsida. Här upplever en hel del lärare nu en stor frustration. De får inga nya bedömningsdagar utan förväntas göra arbetet på sin fritid.

Det kostar tydligen för mycket att omarrangera. De vikarier som var inkallade kunde man inte ställa in.

Detta är ju inget som ska drabba den enskilde läraren. Vi ska få tid till att bedöma de nationella proven. En organisation kan inte vara så stelbent. Det måste gå att vara flexibel när förutsättningarna ändras. Ni lärare som inte får tid måste tydligt sätta ner foten. Rektor måste se till att arbetssituationen är hållbar och det är absolut inte meningen att vi ska arbeta dygnet runt. Våga vägra rätta på er fritid!

Problem nummer tre, som jag inte heller skulle skriva om, men fingrarna ändå knattrar iväg kring, är den otroligt låga kunskapsnivån som krävs för betyget E, nedre skiktet i engelska. För mig är det vansinne att en text där eleven inte ens behärskar punkt och stor bokstav kan nå E. Tyvärr är texten under sekretess så jag kan inte visa den.

När jag ändå är igång kan jag konstatera att trots att vi engelsklärare, både på grundskolan och gymnasiet, har protesterat i många år ser bedömningen exakt likadan ut. Det är fortfarande F, E-, E+, D-, D+, C-, C+, B och A  som texterna ska bedömas enligt. Det värsta av allt är nog att det inte ens finns en exempeltext att utgå ifrån när det gäller D övre skiktet. Vi sätter aldrig annars dessa betyg på uppsatser, så hur i hela friden ska vi veta vad som är ok för D+? Hur ska helt nyutexaminerade lärare kunna bedöma NP? Ska vi gissa? Jag begriper det verkligen inte. Dumt är det så det förslår.

För att inte tala om dumheten i att eleven kan bli underkänd på ett helt delprov som till exempel uppsatsen och ändå få E trots att det absolut inte fungerar så när eleven får sitt slutbetyg.

Jag är arg. Det framgår nog. Nu går jag ut och rensar ogräs i stället – det är nog bättre för hälsan.

/Sara

Kommentera
bruun_betong
Sara Bruun

Sara Bruun har arbetat som språklärare i engelska och tyska i nästan 25 år.
Hennes språkblogg, Bruuns klassrum, har snabbt blivit en inspirationskälla för många. Engagerande och motiverande lektioner skapar lugna och trygga klassrum är hennes språklärarmotto. Sara är författare till två böcker om språkundervisning och är även en uppskattad föreläsare. Sommaren 2021 var Sara sommarvärd i radions P1. I Skolvärlden skriver Sara främst debattartiklar, men ger även läsaren en inblick i en lärares vardag.

LÄRARNAS RIKSFÖRBUND

Box 3529
103 69 Stockholm
Sveavägen 50

SKOLVÄRLDEN

Box 3265
103 65 Stockholm