Annons

Att vända en klass – från kaos till fungerande arbetsenhet

Nu har det gått en tid av höstterminen 2019, en och en halv månad drygt. Många lärare kämpar dagligen med uppgiften att ”vända en klass”, från ett kaos till en fungerande arbetsenhet. För många lärare känns uppgiften övermäktig. 

Jag har som mentor/coach fått många kontakter med förtvivlade lärare som verkligen bokstavligt och bildligt kroknat under uppgiften att ”vända en klass”. Lärarutbildningen syns idag inte ge beredskap för sådana mera praktiska och konkreta läraruppgifter. Den vetenskapligt baserade lärarutbildningen har mera ett forskningsfokus än ett praktiskt yrkesfokus.

De blivande lärarna behöver få packa sin egen ”verktygslåda” att ta med sig ut i läraryrket, så att de kan skapa fokus, arbetsro och engagemang i en omotiverad och stökig klass. När skolledare gör skolans tjänsteplanering så blir det ofta så att de nyblivna lärarna får de tyngsta arbetsuppgifterna, dvs. de stökigaste klasserna. Unga och entusiastiska som de nyblivna lärarna är. Det borde vara de mera rutinerade lärarna som skulle ta sig an de stökigaste klasserna och därmed de tyngsta arbetsuppgifterna.

Hur ska man då stötta de lärare som inte klarar att vända en klass?

Det finns faktiskt en bok som har titeln ” Att vända en klass: från oro till fokus” som kan ge stöd och hjälp. Boken har getts ut på Gothia Fortbildning och författare är John Steinberg, doktor i pedagogik, välkänd författare, föreläsare och inspiratör, och Åsa Sourander, lärare och lärarfortbildare. Det är en bok som faktiskt ger verktyg och metoder för att just skapa fokus, arbetsro och engagemang i en orolig och omotiverad klass. Det kommer inte ut många böcker av det här slaget idag för lärare. Jag skulle kategorisera boken som en bok i metodik, det erfarenhetsbaserade ämnet i lärarutbildningen.

Författarna visar i boken hur lärare kan skapa fungerade vardagsrutiner, ett gott gruppklimat och utveckla arbetsmetoder som passar eleverna. I boken ges också hjälp att analysera sitt eget arbetssätt för att leda en grupp elever. Boken ger såväl teoretisk kunskap som verklighetsnära berättelser om hur man ska göra rent praktiskt för att ”vända en klass”. Boken är ett värdefullt verktyg för lärare som behöver vända en klass.

Boken är verkligen pedagogiskt upplagd efter tre utvecklade grundprinciper som utvecklas i 32 steg. Det ges såväl verklighetsnära berättelser som mera teoretiska reflektioner och sist men inte minst finns diskussionsfrågor. Lärare som inte lyckas att ”vända en klass” har egentligen inga universalverktyg att ta till, som fungerar för alla lärare och på alla elever. Lärare måste tänka till och utveckla en egen strategi, en genomtänkt lösning för att skapa och upprätthålla det goda klassrumsklimatet. Glimtar från lärarens vardag i boken ger styrka att ta itu med de utmaningar som lärare utsätts för idag.

Det krävs många förmågor hos eleverna idag för att klara skolan med god trivsel och bra resultat. Det är inte så konstigt att vi har ett system som många elever inte riktigt klarar av. Det krävs många förmågor att anpassa sig till rådande skolnormer, t.ex. förmåga att lyssna, sitta still, vänta på sin tur, göra sig hörd och sedd i gruppen, förmåga att ta personligt ansvar och initiativ, förmåga att anpassa sig till olika skolkamrater och olika vuxna, förmåga att motstå frestelser och mängder av saker som pockar på uppmärksamheten och istället vara väl fokuserad. Skolan har dessutom konkurrens och många ungdomar uppfattar skolan som ett störande moment i deras liv istället för vad den borde vara, d.v.s. något av det viktigaste i deras liv.

Strategin att ”vända en klass” kan naturligtvis inte vara lika för alla lärare, tvärtom. Alla lärare måste hitta sitt eget sätt att hantera störande beteende på. Men vissa gemensamma drag finns, trots allt, och de diskuteras i boken.

Reagera på inlägget:

Får alla barn lika mycket kärlek?

Eleverna står uppradade längs väggen bakom stupröret som markerar början på raden. 

– Kevin?

”Ja!”

– Elsa?

”Jag e här!”

– Markus? Maarkus? Här är jag, vi tar närvaron nu kan du stå i ledet? Tack.

– Fatima?

”Hon är fortfarande i omklädningsrummet.”

En boll studsar på kingrutan, någon svingar sig över klätterställningen samtidigt som en flicka sätter händerna för ögonen och börjar räkna. En drös ungar springer och hukar sig bakom buskage och blomsegment. Det är rast på skolgården. 

Det är en utmaning att ta närvaron, särskilt när alla inte lyssnar och står still i ledet. Det är ofta någon eller några som utmärker sig i varje klass. Oftast är det killar, det behöver man inte sticka under stolen. Några som är i sina egna tankar eller inte kan låta bli att pilla lite på kompisen framför eller springa och sparka bollen som rullar mot ledet efter att en elev ilsket sparka bort den från kingrutan. 

– Idag ska vi öva på friidrottsgrenar.

Vi har förflyttat oss till vår park där vi ska ha lektionen och jag inleder med att presentera området vi ska jobba med. 

– Vi börjar att gå igenom de olika stationerna, den första är spjutkastning. Det första ni behöver tänka på är att hitta balansen i spjutet när ni håller spjutet i öppenhand. Där ska ni greppa. Markus lägg ned spjutet är du snäll, tack. 

”Kan jag få prova att kasta? Bara en gång”

– Ni ska alla få prova alla stationer. Jag måste gå igenom dem först bara.

Det är svårt att hålla sig ifrån materialet. Särskilt för Markus. Eleverna följer spjuten medan de går i luften och landar i gräset. Det är svårt för dem att koncentrera sig på vad jag har att säga samtidigt. Jag får säga till Markus flera gånger. Han måste lyssna som alla andra så han vet vad han ska göra sen.

Den initiala genomgången är ett sådant kritiskt ögonblick för att lektionen ska lyckas. En felavvägning på stoffet eller tidsåtgången kan ge långgående konsekvenser för utfallet. Jag har inte kapaciteten där och då att hantera elever som stökar.

Sparka äpplet och kissande hunden instruerar jag fyra elever som övar på sin löpteknik över häckar. Jag ser i ögonvrån hur en elev släpar fötterna och river upp allt som kommer ivägen. Små häckar flyger och beblandar sig med koner. 

Det är svårt att inte bli arg på Markus. Särskilt när han förstör för andra. Kamraterna suckar. Någon ber honom att sluta. En annan går fram och ställer tillbaka banan som blivit förstörd. Jag känner hur ilskan blossar upp hos mig och instinktivt vill jag gå fram och fråga vad tusan han håller på med och hur han tänker när han förstör för alla andra. Men jag orkar inte, utan blir kvar hukandes och observerar apatiskt medan han går bärsärkargång genom en motorikstation. 

När jag sitter där och observerar Markus hinner min initiala känsla gå ur. Jag slås av tanken att Markus är i behov av stöd just nu. Han behöver någon som visar vad han ska göra så att det inte blir dåligt. Men denna är inte jag. För jag är låst med så många andra elever och att få lektionen att flyta på mot sitt mål. Låst av en ram som gör att jag inte har kapaciteten att bemöta elever som stökar. Det skapar frustration inom mig, att inte räcka till. 

* * *

Jag har tidigare raljerat en del om hur jag kunde tycka det var jobbigt att ha en elevassistent. Hur det alltid fanns någon där och poängterade när jag gick över gränsen eller gjorde fel, som min personliga ordningsvakt. Men det jag inte lyft är att en elevassistent också kan vara något meningsfullt. 

För en elevassistent behöver inte vara den som tillrättavisar en elev hela tiden. En elevassistent kan vara den som har ramen för att leda eleven rätt. Att visa hur man kan göra istället så det blir bra och ge positiv förstärkning för det som eleven presterar väl. 

Jag tror benhårt på att elever som är utåtagerande behöver empati och kramar. De behöver någon som har tid för och ser dem. Som lyssnar, förstår och inte direkt bemöter med en tillrättavisning. De behöver kärlek, lika mycket kärlek som alla andra människor. Kanske till och med lite mer. För ofta är det oroliga själar som stökar. Det är ett sätt att skapa kontroll, att göra fel med flit. Vissa barn säger till och med att de vill bli tillsagda. De finner en trygghet i sin egen negativa bekräftelse. 

Jag tror sådana som Markus får ta kopiösa mängder med tillsägelser och även utskällningar. Ibland följer det nog även med hem genom ett telefonsamtal från skolan. Det gör att Markus får ett ännu större behov av kärlek. Av att få lyckas.

För vi vill inte skapa trasiga människor. Jag försöker att få in segment i min undervisning där jag kan se, lyfta och berömma barn som behöver det lite mer än andra. Men sanningen är att ifall Markus enbart hade haft mig på sin idrottslektion, då hade det inte blivit bra. Oavsett hur mycket jag egentligen vill finnas där för Markus så räcker jag inte till för hans behov och gruppen. Där det någon annan som behöver finnas där och ge den kramen. 

Snälla, för guds skull – skär inte bort den här personen.  

Reagera på inlägget:

Kritiken mot BEO missar helheten

Relaterat

Kan det vara rätt av en lärare att bära ut en elev?

– Ja.

Är det kränkande att bli utburen?

– Ja.

De senaste veckorna har vi fått följa ett drev mot BEO, Barn- och elevombudet. Personligen tycker jag det ligger fel i tiden att gå emot en roll som existerar för att säkra barns rättigheter. Särskilt när barnkonventionen nu ska bli lag.

Men alla andra barn som blir störda på lektionen, deras rättigheter då?

– Ja, dom har samma rättigheter.

Så då är det ju bra att bära ut en elev som förstör!

– Ja, det kan vara nödvändigt.

Och då är det ingen kränkning?

– Jo, det kan det visst vara.

Jag förstår att det slår volt i skallen. Det är svårt att hålla två tankar i huvudet samtidigt. En lärare har alltså agerat helt riktigt men fortfarande kränkt en elev?  

Jag hamnade själv ofta i ohållbara situationer i klassrummet. Jag blev avvisad från klassrummet. När det inte hjälpte så blev jag avlägsnad. Utföst, knuffad och buren under armen. Skrikandes och gråtandes. Men ibland var det något jag faktiskt behövde och ville bli.

En mental låsning är nämligen väldigt svårt att hantera. Som barn är det närmast omöjligt. Man känner sig utsatt, svag, och alla tittar på en. Då vill man ha tillbaka kontrollen. Makt. Att springa därifrån och fly skulle vara svagt, så man stannar och slåss. Även fast man inte vill.

Det enda som kan bryta är någon som är starkare. Fysiskt men framförallt psykiskt, sett till rollen. För detta är högst psykologiskt.

 Därför kan det vara en oerhörd lättnad att bli utburen av sin fröken. Att bli räddad från en situation man själv inte kan ta sig ut ur. Dessutom kan det vara ett rop på närhet och bekräftelse man saknar. En hård kram av greppet när man blir utburen kan vara det närmsta man får komma närheten.

Men att bära ut en elev ska enbart göras i nödfall, när det har blivit en metod så har det gått för långt. Då är det något som är fel. Därför är det helt rätt av BEO att ta fallet till högsta domstolen, särskilt när det fanns ett åtgärdsprogram. Och jag vill återigen poängtera att det kan krävas att bära ut en elev även fast det finns ett åtgärdsprogram, för konsekvenserna om man inte gör det är så mycket värre.

Det finns flera aspekter varför BEO väljer att gå vidare. Dels är det ett sätt att visa respekt för vårt juridiska system, men framförallt är det viktigt för att få praxis i sådana här fall som har hänt och händer flera gånger.

Ja, det är oerhört jobbigt för läraren, skolan och eleven att detta tas så långt. Det är en plågsam process och många får ta smällar i sociala medier på vägen. Tyvärr är det så samhället ser ut idag där till och med politiker driver på drev, som Roger Haddad som tjatat hål i huvudet om denna fråga genom att gång på gång lyfta upp att han tycker BEO är inkompetent och inte fyller någon funktion.

Ser man inte helheten ur fler perspektiv än ett så förstår jag att man är kritisk till BEO:s agerande. Jag personligen tycker det känns bra att vi har ett myndighetsuppdrag vars syfte är att stå upp för barnens rätt.

Det här dilemmat har vi nog inte hört det sista från och det ska bli intressant att se vilket perspektiv som får tolkningsföreträde av rättsväsendet. För där möter nyanser svart och vitt, vilket kommer få konsekvenser där läraren både har en rättighet och skyldighet att agera.

Vi behöver få praxis.

Relaterat

Reagera på inlägget:

Bygg undervisning på sunt förnuft – inte mirakelmetoder

Det finns inga metoder som alltid fungerar. När debatten blir så svart eller vit som vi på senare tid har sett kring lågaffektivt bemötande (”lab”), missar den ofta perspektivet som kallas fronensis.

Fronensis är latin för praktisk klokhet och det som utmärker detta perspektiv är att det inte bara inkluderar vad som ska läras ut och hur – utan även när.

Vanligtvis är skolan en stelbent organisation som inte tar lika stor hänsyn till när, vilket kan skapa konflikt. Det är vad vi ser när en metod försöker implementeras men inte ges rätt förutsättningar.  Här har skolan att lära av fritidshemsverksamheten som är skickligare att använda sig av spontana lärotillfällen, som ett exempel. 

Men tillbaka till metoder. Varför är det viktigt att lära sig om metoder som ”lab” då? 

Jo, för att ”lab” sätter ord på sådant jag redan kan och gör. Jag har jobbat lågaffektivt innan jag ens visste att det fanns. Det betyder inte att jag ska avfärda metoden, för jag kan få nya begrepp som gör att jag kan förklara en företeelse mer specifikt.

Det funkar på samma sätt som när jag utökar mitt ordförråd egentligen. Jag får en djupare förståelse och kan då utveckla mitt sunda förnuft. Istället för att jag säger att jag går i taket nu och blir vansinnig säger jag att jag når mitt metodtak. Då är det helt plötsligt inte jag som är själva problemet utan bristen på metoder. 

Det är en väsentlig skillnad att skilja på person och situation. Brist på metoder kan betyda att jag behöver utveckla mitt ledarskap men det kan lika gärna betyda att ramfaktorerna förhindrar andra metoder. 

Jag kan alltid utveckla mitt sunda förnuft, allt jag behöver göra är att vara öppen och mottaglig för nya metoder och ta till mig av det som är relevant till den undervisningssituation jag möter. Allt kommer inte alltid fungera friktionsfritt. Men det kan alltid bli bättre.

Därför vill jag aldrig sluta lära mig. Jag försöker suga åt mig som en svamp av metoder jag stöter på. Lågaffektivt bemötande, känsla av sammanhang, variationsteorin, kognitiv psykologi. Allt bidrar till att skapa mitt underlag för min undervisning och ju mer jag kan desto bättre kan jag bemöta olika situationer. Fronesis. 

Och som motivation visar, den inre är starkare än den yttre, så det jag själv vill göra eller tror kommer fungera får ett större genomslag än vad andra säger att jag ska göra. Därför försöker jag själv ha ett positivt synsätt på det jag möter, för då finns det en möjlighet att jag lär mig något nytt. Dessutom riskerar jag inte att fultolka vad andra menar och gör, vilket bibehåller en god ton i debatten.

Be conservative in what you do, be liberal in what you accept from others. 

Och om jag får säga mina two cents om hur en lärare bör uppträda så är det:

  • förutsägbar
  • Lyhörd
  • Tydlig
  • Konsekvent
  • Empatisk 

I den ordningen vid undervisningen och konflikter. Men det här är sådant som många redan håller med om och har i sitt sunda förnuft. Jag har haft stökiga lektioner ett tag och kan direkt se det till dessa punkter. Jag har inte varit tydlig och förutsägbar kring vad som gäller på idrotten. Sedan vi på idrotten skrev ut och satte upp listan här nedan gjorde det en stor skillnad. För eleverna fick veta vad som förväntades av dem, hur de skulle uppträda. Precis det som ”lab” talar om, till exempel. 

Här är våra ”nya” ordningsregler. De har alltid gällt, men har nu blivit uttalade.

Omklädningsrummet före:

  • Ta av dig skorna innan skogränsen.
  • Lägg dem på skohyllan.
  • Välj en sida där alla i klassen placerar sina kläder.
  • Häng upp kläderna på krokarna, eller lägg in i gympapåsen.
  • När du har bytt om, sätt dig ned på bänken. Prata i samtalston med den som byter om närmast dig.
  • Om du inte har några idrottsskor, ta av dig strumporna i omklädningsrummet.
  • Vänta i omklädningsrummet tills klassen som har idrott före kommer ut.

Korridoren/idrottshallen:

  • Gå tyst igenom korridoren till idrottshallen.
  • Sätt dig ner på angiven plats under tystnad och lyssna på lärarens instruktion.
  • Sätt dig bredvid någon som gör att du klarar av att vara tyst och lyssna.
  • Om du är sen till lektionen, smyg in tyst utan att märkas.

Under lektion:

  • Öppna öronen, stäng munnen när läraren pratar.
  • Var aldrig i materialförrådet om du inte fått lov att hämta/lämna något.
  • Säg alltid till idrottsläraren innan du går ut ur salen för att dricka eller gå på toa.
  • När det är samling, avbryt det du gör och gå en säker och rak väg till samlingsplatsen.
  • Vet du inte vad som gäller, fråga en kompis eller läraren.
  • Var rädd om dig själv och dina kamrater.
  • Gör ditt bästa på lektionen.

Omklädningsrum efter:

  • Prata i samtalston.
  • Koncentrera dig på dig själv och det du ska göra.
  • När du är färdig, gå ifrån omklädningsrummet.
  • Men lämna aldrig någon ensam i omklädningsrummet, vänta in den som är sist.

Att skriva ned och förankra dessa regler bland personal, elever och vårdnadshavare gör att det står klart vad som förväntas av eleverna. Det blir tydligt och förutsägbart, lågaffektivt bemötande nämner detta som en nyckel men det är dessutom ett logiskt resonemang byggt på sunt förnuft. Alla mår bra av att veta vad man ska göra och vad som förväntas av en.

Så var öppen för andra perspektiv, ta tillvara på det som är bra i dessa metoder, våga utmana egna tankar och föreställningar. Det finns alltid nya sätt att bedriva undervisning på. Ta tillvara de metoder som hjälper just dina elever att nå längre efter de förutsättningar ni har. Men framförallt, utgå ifrån din motivation och sunda förnuft.

För i slutet av dagen är det du som är lärare, det är du som är ledaren. Och tror du själv inte på en metod kommer metoden inte fungera ändå. 

Reagera på inlägget:

Anpassningar – mycket för få eller lite för många?

Ordet anpassningar kan få oss lärare att svettas floder. Ett till papper som ska fyllas i, mer uppgifter som ska göras till en redan överfylld attgöra-lista.

Men lägger jag ordet ”anpassningar” åt sidan och istället fokuserar på hur jag lägger upp mina lektionspass så blir anpassningarna några av de verktyg jag under åren lagt i min verktygslåda.

Med kontinuerliga finslipningar kan all undervisning anpassas till att fungera för de allra flesta. Här är en handfull anpassningar som ständigt följer mig i min undervisning.

  • Något som har högsta prioritet där jag bedriver undervisning är lugnet. Här är det inte den totala knäpptystnaden jag strävar efter utan arbetsron som gör att studiefokuset kan hållas. För att skapa lugnet så är det oerhört viktigt att sätta ord på det självklara: Vad förväntas av dig under genomgången? Hur begär du ordet?
  • Allt material behöver vara tillgängligt för mig och eleverna innan passet börjar. Material som både kan läsas, tittas på, översättas och lyssnas på. Ger jag alla tillgång till material med möjlighet till olika studievariation underlättar jag för både mig och eleverna. 
  • Få, tydliga och begränsade uppgifter. Eftersom jag undervisar på högstadiet så är allt vi gör indelat i tre olika svårighetsgrader. Varje uppgift kan växa i tre olika riktningar. Oftast är dessa i sin tur indelade efter vecka och pass för att begränsa så att det som ska läras inte känns som ett oöverstigligt berg. Känslan av att faktiskt också blir klar och se att det finns ett slut på uppgiften underlättar även.
  • Varje  lektion ska ha ett tydligt mål och syfte. Inte att jag varje gång pratar om läroplanens syfte och mål utan mer att varje lektion har en ram. Idag pratar vi om diskrimineringsgrunderna eller de svenska grundlagarna. Tillsammans ska vi lära oss att förklara tydligt och ge exempel eller se vilken av grundlagarna som har mest betydelse i din vardag. Till det inleder jag alla arbetsmoment med att lyfta ut ord som är viktiga och samtidigt kan vara nya och eller knepiga att förstå. Här bistår även vår fantastiska specialpedagog med bildstöd för att ytterligare förtydliga för alla.
  • När passet väl är igång är det viktigt att ha tydliga tidsangivelser. Här fick jag senast i veckan feedback från samma specialpedagog att det kan förtydligas ytterligare. Efter observation i klassrummet märktes det att när passet gick in på halvtid så var det många i gruppen som fokuserade på när pausen skulle komma, för det var inte angett på tavlan som inramning av passet.
  • Slutligen och för mig en återkommande bekräftelse och för eleverna en möjlighet att i begränsad form visa vad de kan: En kunskapskoll eller temperaturmätning. Hur har veckans kunskaper landat? Det här är korta och återkommande avstämningar där eleverna får visa vad de kan. När avstämningarna kommer ofta och är tydliga så ger det många möjlighet att lyckas. Ett extra knep jag tar till är att när gruppen är ny så lägger jag nivån på dessa så att även den elev med minst förtroende på sig själv lyckas. Förvånade tittar eleverna på mig när jag förtroligt berättar att det här gick hur bra som helst.

– Va, klarade jag mig? blir ofta svaret. Javisst, lita på dig själv, det här kan du.

Därefter så märker eleverna att om de gör vad de ska när vi jobbar på lektionerna så fixar de kunskapskollerna utan större bekymmer och kunskapsbasen, när det börjar dra ihop sig till slutmoment, är precis där den förväntas vara.

Så en handfull anpassningar för alla ger de allra flesta möjlighet att lyckas.

Reagera på inlägget:

Sidor