Innan ni nu blir upprörda på den där Bruun och att jag återigen skriver en text om problemen med läsning, så stanna till och fundera över det budskap jag kämpar med att försöka få ut i skolsverige:

  • Alla elever har rätt att lära sig läsa. Det är en mänsklig och demokratisk rättighet.
  • Alla elever har rätt till det stöd som just den eleven behöver för att lära sig läsa.
  • Att endast kompensera med digitala verktyg räcker inte.
  • Elever som inte har automatiserad avkodning ska få evidensbaserad lästräning.
  • Skolverket och SPSM (Specialpedagogiska skolmyndigheten) måste dra åt samma håll och inte skicka ut motstridiga budskap.

De senaste veckorna har jag diskuterat med både SPSM och Skolverket kring att deras råd ger motstridiga budskap till framförallt lärare som undervisar i engelska. Specialpedagoger och speciallärare vänder sig till SPSM för att söka kunskap och lärare, nu gissar jag, vänder sig i högre grad till Skolverket.

SPSM har fram till i mars 2021 gett rådet att elever som anses behöva det har rätt att, i alla ämnen, få lyssna istället för att själva läsa.

Skolverket menar att en elev inte kan lyssna på en läsförståelse för att det då blir hörförståelse och en annan förmåga. Skolverkets definition av läsning utgår från The Simple View of Reading och läsning ses som en produkt av två faktorer: avkodning (förmågan att tolka tecken till ord) och förståelse, som båda är nödvändiga. För er som inte känner till vad ovanstående innebär finns en tydlig förklaring i bloggen Sprakforskning.se.

Konflikten mellan lärare och specialpedagoger/speciallärare och skolledning uppstår när elever inte har en automatiserad avkodning, det vill säga att avkodningen inte sker direkt när eleven ser text. Avkodningen är tänkt att bli automatiserad under låg- och mellanstadiet och vara helt befäst när eleven kommer till högstadiet. Tyvärr kan vi se att många elever fortfarande har problem med avkodning i högstadiet och vad händer då?

Ofta får läraren rådet att sätta in extra anpassningar inom ramen för undervisningen och framförallt låta eleven använda så kallade kompensatoriska hjälpmedel. Eleven ska då till exempel lyssna på texter och använda talsyntes.

Trycket på lärarna att anpassa bort läsningen till förmån för att eleven ska lyssna är enormt. Anledningarna är flera: Det är billigare att kompensera med lyssning än att sätta in evidensbaserad lästräning. Det är mycket svårare att motivera elever till att läsa själva. 

Du måste som enskild lärare surra fast dig själv i marken med kättingar för att kunna stå kvar rak i ryggen och känna att du orkar följa det du är ålagd att göra.

Självklart ska elever med läs- och skrivsvårigheter eller dyslexi få lyssna på text när eleven behöver lära in fakta. Frågan är dock NÄR eleven ska få utrymme att arbeta med evidensbaserad lästräning och lära sig automatisera avkodningen? Hur ska läraren inom ramen för sin undervisning hinna med det?

Det är ofta inte bara är en elev i klassen som har extra anpassningar som läraren förväntas hantera. Hur ska det gå till i praktiken? Råden som lärarna får är ”du måste designa din lektion på olika sätt” eller ”du måste ha en tillgänglig lärmiljö”. JA, men HUR? Hur ska jag göra det när jag har fyra elever på gymnasienivå, sju som inte riktigt kan läsa, fem med adhd/autism och fyra andra som är nyanlända i samma klass? Du måste anpassa din undervisning till klassen du har framför dig. JA, gärna, men HUR? 

Dessa frågor har lyfts avigt och rätt och jag blev därför väldigt glad och tacksam å elevernas vägnar när SPSM, i början på mars, gick ut och förtydligade sina råd kring att lyssna på text. Ett syfte med min text är att lyfta fram att SPSM uppdaterat sina råd och jag hoppas att kunskapen om att den viktiga uppdateringen sprids:

”Att få möjlighet att lyssna till uppläst text i olika ämnen och typer av texter ska inte stå i motsats till att man fortsätter erbjuda och arbetar med evidensbaserad lästräning.”

Detta uttalande av SPSM är viktigt, tydligt och bra. Äntligen förtydligar de att eleven inte bara ska kompensera utan faktiskt måste få lov att lära sig och utveckla sin förmåga att läsa. SPSM slår även fast att:

”Läs- och skrivträning är otroligt viktigt för elever med läs- och skrivsvårigheter och dyslexi. För elever med dyslexi, som innebär en nedsatt förmåga att avkoda och koppla ihop rätt bokstavsljud med rätt bokstav, är det viktigt med rätt träning och att den görs så tidigt som möjligt under elevens skolgång.” (Spsm.se, 2021)

Jag hoppas nu innerligt att skolor runt om i landet tar till sig av ovanstående och faktiskt arbetar med evidensbaserad lästräning. 

När vi nu vet att det ena inte ska utesluta det andra och att evidensbaserad lästräning ska kombineras med kompensatoriska hjälpmedel behöver vi förtydliga hur detta ska se ut i praktiken. I undervisningen bör alltså eleven varva mellan att lästräna och lyssna för att utvecklas så långt som möjligt.

Nästan alla behöver stödhjul när de ska lära sig cykla, stödhjulen finns kvar olika länge för olika personer. Ibland tar du av stödhjulen för att se om du kan cykla själv. Då cyklar vissa med full fart framåt, andra cyklar vingligt och några får skruva på stödhjulen igen. Misstaget som ofta görs i svensk skola idag är att eleverna får ha stödhjulen på hela tiden. Hur vet du då om eleven klarar sig ute i trafiken?

Även Skolverket har förtydligat sina råd:

”Att ’lyssna med öronen’ kan alltså vara en anpassning och ett hjälpmedel en elev kan ha i undervisningen, men ur bedömningssynpunkt är den inte liktydigt med att eleven läser. “ (E-post, Skolverket, 2021)

Skolverket är tydligt med att lärare som ska bedöma läsförståelse inte kan låta eleverna lyssna vid summativa bedömningssituationer som ett läsförståelseprov. Detta påverkar främst lärare som undervisar i svenska, engelska och moderna språk. Övriga ämnen kan läraren låta eleverna lyssna då läraren vill ta reda på kunskap som inte har med läsförståelse att göra.

Vi kan väl nu försöka komma överens? För elevernas skull? Det är de som blir lidande när lärare, specialpedagoger och skolledningar står på var sin sida i denna fråga och tjafsar. Det ska inte finnas något helvetesgap mellan lärare och specialpedagoger. Detta gap måste överbryggas. Vi ska stå på samma sida och hjälpas åt.

Om läraren ser till att ha en tydlig, välplanerad, differentierad och tillgänglig undervisning så ser skolledningen till att det finns resurser och genomför evidensbaserad lästräning handledd av specialpedagogen? Detta kan göras både på både grupp och individnivå med goda resultat. Okej? Ska vi säga så?

Jag vill att vi tillsammans kämpar för rätten att eleverna ska få utvecklas och lära sig. 

Föräldrar! Sätt stopp om råden ni får är att barnet endast ska kompensera med att lyssna. Kräv att ert barn får evidensbaserad lästräning!

Vi måste satsa allt på att lära eleverna läsa så att de kan navigera i ett demokratiskt samhälle och kunna ta till sig information. Om vi satsar på att lära eleverna läsa så att både avkodning och förståelse utvecklas kommer vi inte bara höja resultaten i skolan utan även självkänslan hos våra elever.

Det kostar naturligtvis att satsa på detta, men har vi råd att låta bli?

Kommentera

Trenden just nu är att skolor ska ”NPF- säkras” (NPF=Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar) och hela klasser ska ha tillgång till saker som hörlurar, stressbollar, skärmar och tugghalsband. Checklistor över extra anpassningar ska upprättas och bockas av och var tjugonde minut ska eleverna ha brain breaks. Detta ska skolor ha oavsett om alla elever har en NPF-diagnos eller inte, då det anses vara bra för alla elever.

När jag googlar uttrycket ”NPF-säkra skolor” och om dessa har effekt på elevernas lärande hittar jag ganska lite. De sidor som jag hamnar på förespråkar att elever med ADHD ska prestera bättre när de får vara fysiskt aktiva under inlärningen och att elever inom autismspektrat behöver fingra på något för att kunna fokusera.

Gemensamt för sidorna är att de säljer just dessa produkter. Dyrt är det också.

Jag menar att ”NPF-säkring” kan bli en business på bekostnad av elever med olika svårigheter i skolan, men även för undervisningen som helhet. Genom att köpa in prylar som hela klasser ska ha tillgång till tror man att man har en tillgänglig lärmiljö på sin skola. Det man då missar är att analysera individens faktiska behov.

En farhåga jag har är att prylar som till exempel hörselkåpor målar över ett i grunden stökigt klassrum. I stället för att arbeta med sin undervisning och att det ska råda lugn och ro i klassrummet väljer läraren att låta elever använda hörselkåpor. Ibland väljer läraren också att sätta eleven bakom en skärm så att den inte ska se andra elever och störa eller bli störd.

Frågan läraren glömmer att ställa sig är varför eleven stör? Är uppgifterna för svåra? Har eleven förstått vad den ska göra?

Vi ska naturligtvis analysera varför en elev uppvisar olika svårigheter med att klara av sin skolgång och anpassa vår undervisning. Vi har alla varit i svåra undervisningssituationer och då behöver vi fråga oss: vad kan jag som lärare förändra i min undervisning? Har jag pratat med klassen och frågat vad dom tycker? Har jag varit tydlig med mina instruktioner, det vill säga: vet eleverna var dom ska vara, vad dom ska göra, när dom ska göra det och hur dom ska göra? Har jag tydliga rutiner för start och avslut av min lektion?

Om du kan svara ja på dessa frågor och du har anpassat din undervisning behöver du ta hjälp av kollegor och ert elevhälsoteam. Det finns såklart en gräns för hur mycket som kan anpassas inom ramen för vad helklassundervisning innebär. Lärare kan inte slå knut på sig själva hur hårt trycket än är utifrån.

”Det är jobbigt för både elev och lärare”

Jag vill även poängtera att anpassning av undervisningen inte betyder att jobbiga delar ska tas bort. Extra anpassningar betyder inte att vi ska sänka nivån på undervisningen utan just göra något extra.

Sedan vill jag också trycka på elevens egna ansvar. Vi kan anpassa hur mycket som helst men om eleven inte gör sin del av överenskommelsen går det inte. Kunskap regnar inte in i huvudet. Det krävs ansträngning och det är jobbigt för både elev och lärare.

Som med så mycket annat gäller det att ha ett kritiskt förhållningssätt till trender och verkligen fundera över varför vi väljer att haka på den ena eller andra trenden. Hur påverkar detta våra elever? Varför väljer vi att arbeta på detta sätt? Vet jag om trenden vilar på en vetenskaplig grund?   

En skola som lyfts fram som att ha ”Det perfekta klassrummet” är Källbrinksskolan i Huddinge. Källbrinkskolan går i bräschen för att NPF-säkra skolan och skolpersonal står i kö för att besöka den. Jag har själv inte varit där och jag tvivlar inte på att studieron har ökat och att det är lugn och ro, men det jag tycker är anmärkningsvärt är elevernas resultat.

Senaste slutbetygen avviker markant mot resultaten på nationella proven. Bland annat kan man se att vid betygen som sattes i somras för årskurs nio har 70,8 % av Källbrinksskolans flickor fått ett högre slutbetyg än provbetyg på de nationella proven i matte. I engelska är det 49 % och i svenska 43,8 % som fått ett högre betyg. Pojkarna sticker ut i matte med 56,5 % (skolverket.se).

Intressant att veta kan vara att flickorna i hela landet hade en avvikelse i engelska med 15,1 %. Dessutom skulle resultaten på de nationella proven, från 2019, särskilt beaktas.

Målet med en NPF-säkring borde väl vara att eleverna ska kunna fokusera och även lära sig mer? I detta fall verkar dom, enligt ett flertal artiklar, kunna fokusera bättre, men kunskaperna ser inte ut att ha hängt med. Kan man då säga att man har ”det perfekta klassrummet?”

Det jag främst vänder mig mot med trenden att NPF-säkra skolor och köpa prylar är att det blir en dyr, kollektiv lösning. Det är helt självklart att elever med olika svårigheter ska få hjälp, men det finns en risk att individens behov försvinner.

Skolorna bredspacklar över sprickorna i dess organisation, i ledarskapet och undervisningen. Man hoppas att det inte ska synas, men det som göms i snö kommer upp i tö.

Kommentera

Eleven tar fram sin mobiltelefon och spelar spel. Läraren ber vänligt eleven att lägga undan sin telefon och påminner om att på skolan råder mobiltelefonförbud och att mobilerna ska ligga i lådan på katedern lektionstid.

Eleven går muttrande och motvilligt och lämnar sin telefon för att sätta sig på sin plats. Läraren återgår till sin genomgång och ger instruktioner kring vad eleverna ska göra. Eleven avbryter läraren, pratar rakt ut i luften, tar sina nycklar och skramlar med dessa. Läraren säger till eleven igen. Lite skarpare denna gång och markerar att det räcker nu.

Eleven tystnar för stunden och läraren vänder sig om till en grupp elever som behöver mer hjälp för att förstå uppgiften. Läraren märker att det är nåt som händer då flera elever plötsligt fnissar. Läraren tittar upp och se hur eleven har rest sig från sin plats och gått bort till några kompisar. Läraren går bort till eleven och säger nu till på skarpen om vad som gäller:

”Din plats är där. Nu går du dit och sätter dig och är tyst. Jag vill att du sitter på din plats och gör den uppgift du fått.”

Eleven tittar lite lojt upp och svarar:

”Eh, vad fan tror du att du ska göra åt saken? Jag sitter var jag vill. Du bestämmer inte över mig.”

Nu blir läraren riktigt arg och ryter åt eleven att sätta sig på sin plats eller lämna klassrummet. Eleven välter en stol och går ut ur klassrummet, för eleven tänker fan inte  vara kvar hos idioten till lärare som bara säger till just den eleven hela tiden. Så sjukt orättvist.

Läraren går efter lektionen till lärarrummet och berättar om händelsen och möts då av följande:

”Du måste bemöta eleven lågaffektivt. Du får inte bli arg på eleven eller markera var skåpet ska stå. Hade du bara avlett eleven tidigare eller anpassat undervisningen så att eleven fick en enklare uppgift hade du nog lyckats bibehålla lugnet.”

Ofta hör och läser jag om dessa råd. Bara jag är lågaffektiv så löser sig allt.

Jag blir lika irriterad varje gång. Jag menar att det lågaffektiva “snacket” har dragit som en löpeld över landet. Alla ska nu arbeta lågaffektivt och absolut inte säga till någon elev på skarpen. Lågaffektivt tolkas på många ställen som att du som lärare bara ska tala lugnt med eleven och att det är eleven själv som avgör var elevens egna gräns för ett gott uppförande finns.

Min åsikt är att dessa missförstånd runt vad lågaffektivt bemötande innebär har blivit en katastrof för svensk skola. Att använda sig av tydlighet och regler och ibland säga till en elev riktigt på skarpen har i vissa läger blivit förknippat med att du är en dålig lärare som inte har vett att bemöta dina elever korrekt.

Med detta menar jag naturligtvis inte att du ska ha ett ledarskap i ditt klassrum där du hela tiden gapar och skriker och spottar och svär som en gammal pirat. Det fungerar dock inte att hela tiden gå runt i ditt klassrum med mjuka filttofflor och prata vänligt med eleverna. Det är inte heller tanken bakom begreppet lågaffektivt bemötande.

Min uppfattning är att vissa personer endast har gjort en quick-fix och bara läst och plockat ut vissa delar av det som bland andra Bo Hejlskov Elvén förespråkar runt lågaffektivt bemötande.

Som lärare är du oftast ensam i ditt klassrum med uppåt 30 elever i samma rum. Du förväntas vara lågaffektiv, ha anpassat din undervisning med individuella uppgifter till 6–7 elever i varje klass som har olika diagnoser, du förväntas även ha tagit fram språkstöd till de som inte talar svenska i klassen och samtidigt utmana de elever som är på A-nivå och därutöver.

Det finns ingen hjälp att få utöver möjligen ett handledande samtal med en specialpedagog som ger råd. För det är du som måste förändra dig och din undervisning. Om du bara hade gjort si eller så hade konflikten inte uppstått och så vidare…

Exemplet i början av texten är något som händer ofta i ett klassrum och som nog inte ses som särskilt allvarligt. Eleven sa ju varken hora, fitta eller försökte använda våld. Dock menar jag att det är oerhört viktigt att se till att även “små” orosmoment stävjas i tid. I exemplet med eleven ovan så menar jag att det faktiskt är helt ok och även nödvändigt att ryta till på eleven. Helt vanliga svenska medelklassbarn där vissa tror att de kan göra precis som de vill, behöver mycket tydliga riktlinjer för vad som gäller. Denna elevgrupp talas det sällan om. De har alla förutsättningar för att sitta på sin plats och arbeta med tilldelad uppgift, men de vill inte för det är tråkigt. De tycker att de är kungar och drottningar och att de får göra som de vill.

Inte sällan får läraren även frågan vad läraren har tänkt göra för att eleven ska få betyg. Jag brukar svara att hos mig får man inga betyg. Man arbetar och lär sig olika saker och visar att man kan det som förväntas av dig.

Vad hände med att kavla upp ärmarna och faktiskt anstränga sig? Det är en egenskap som jag menar är på väg att försvinna idag.

Det är absolut inget fel med att ryta till på skarpen ibland och markera var ordningsgränsen är i klassrummet. Det är heller inget fel att visa ut elever som satt i system att störa undervisningen för att det är roligare så. Det är dock en balansgång och det går inte att tro att auktoritet är den enda vägen.

Här måste vi hjälpas åt och backa upp varandra. Man känner sig som den sämsta läraren i världen när det blir konflikter i klassrummet och du tappat humöret och blivit riktigt arg. Jag garanterar att du inte är ensam om att ha konflikt med just den eleven eller den klassen. Våga prata om det och öppna upp dörren till ditt klassrum. Du är absolut ingen dålig lärare för att du ibland ryter till och har tydliga gränser, däremot kan det kännas så då hypen just nu är att allt ska vara lågaffektivt och det är universallösningen på alla skolans problem.

I olika sammanhang möter jag lärare som tycker detta med ordning i klassrummet är svårt och det är svårt. De känner att de saknar verktyg för hur man kan göra samt oroar sig för vad som är okej och var gränsen går.

Det absolut viktigaste för att upprätthålla och bibehålla ordning i ditt klassrum är att arbeta med din relation till eleverna. Hur du gör det är olika från lärare till lärare, men viktigt är att det känns rätt för dig. Ett råd är att tänka: ”fem gånger mer kärlek” ,där tanken är att du behöver sätta in fem gånger på elevens och ditt relationskonto för att kunna plocka ut en gång och ha effekt av det. (Forster, 2009)

Lyft upp dessa frågor på personalkonferensen. Våga prata om de elever du känner kränker dig eller som inte gör vad som förväntas av dem. Jag lovar att du inte är ensam med dina funderingar. Tillsammans kan ni hjälpas åt och hitta lösningar. Tänk dock på att inte bara ha ett ”gnällmöte” utan leta efter lösningar. Vad är det som gör att eleven beter sig på ett visst vis? Kanske behöver du och eleven en paus från varandra? Kan eleven vara i en kollegas klassrum under en tid så att ni kan bryta ett mönster?      

Vill du lära dig mer om hur du kan tänka kring ledarskapet i klassrummet kan jag rekommendera att läsa och lyssna på John Steinberg eller Stefan Hertz. De är författare och föreläsare som har tydliga och konkreta knep för att du ska lyckas med ditt ledarskap.

För oss lärare är det viktigt att ha en chef som backar upp ordning och reda och inte viker sig så fort det ringer en upprörd förälder.

Eleverna behöver dock ingen lärare som är ilsk och tjatig hela tiden eller en som inte är tydlig alls. De behöver en lärare som ser dem, är tydlig med vad som förväntas av dem och så långt det går faktiskt försöker vara rättvis.

Kommentera

Att undervisa elever med olika svårigheter är spännande, svårt och utmanande, men samtidigt alldeles fantastiskt när du som lärare får lov och lyckas träda in i elevens värld. Det kräver kunskap hos dig som lärare för att kunna bemöta och undervisa dessa elever på det sätt som just den eleven kräver.

Det kräver även förutsättningar i klassrummet för att det ska fungera. Många klasser idag består av upp emot 30 elever där flera har svårt att läsa och skriva, andra inte kan kommunicera på svenska, vissa är utagerande och andra låser sig och blir introverta. Samtidigt, i samma klass, befinner sig elever som är långt över A-nivå i ditt ämne. Du ska som lärare räcka till för alla. Det är ditt jobb, men frågan är om det är rimligt?

Igår genomförde jag en så kallad Dictogloss i en av mina klasser. Dictogloss går ut på att jag som lärare har valt ut en text med ett visst grammatiskt innehåll som jag först läser och eleverna bara lyssnar, därefter tar de anteckningar och försöker rekonstruera texten de hört.

De diskuterar grammatik och arbetar tillsammans för att få texten så lik ursprungstexten som möjligt. Det sista steget är att eleverna jämför sina texter med texten som läraren läste upp.

Nedan är texten jag läste för mina elever:

När lektionen var slut kom en av mina elever med autism fram till mig och sa att hen tyckte det var en rolig uppgift för den passade hens huvud. ”Jag tänker i bilder och jag gjorde på ett annat sätt än dom andra eleverna”.

Här är bemötandet av eleven så otroligt viktigt för hur hens fortsatta inlärning ska ske. Jag kanske säger: ”Kul, men jag hinner inte riktigt nu” eller ”Uppgiften var att du skulle skriva. Har du inte gjort det?” Jag valde att svara eleven: ”Så himla spännande. Hjälp mig att förstå hur du tänkte och visa hur du gjorde!”. Eleven sken upp i ett stort leende och visade nedanstående bild:

Sedan återberättade eleven på engelska hela berättelsen precis som det faktiskt var. Jag blev helt fascinerad av elevens sätt att ta sig an en ganska klurig uppgift och bad hen berätta för mig hur hen kom på detta:

”Jo, jag ser det mesta i bilder i mitt huvud och jag tycker om att rita bilder. Då tänkte jag att det är bättre för mig att rita, för skriva är svårt. Pennan bara fryser i handen och på datorn står det still. Det kommer inga ord från mitt huvud till min mun. Det kommer bilder.”

Otroligt spännande, tyckte jag och vi pratade om hur eleven kunde använda denna teknik i andra ämnen. Denna elev kan skriva, så det är inget problem, men det blir problem när eleven ska koppla flera saker samtidigt: Titta på tavlan, lyssna på läraren, få en bild i huvudet, omvandla bilden till ett ord och sedan få ner ordet på ett papper.

Jag berättade för eleven att jag även undervisar lärarstudenter och bloggar en del. Jag undrade vad hen villeatt jag skulle skicka med för råd till andra lärare och lärarstudenter kring att undervisa elever med autism:

“Ja, det ska ni veta. Vi är alla olika inne i våra huvuden och ni behöver försöka komma in i våra huvuden. Det är inte lätt, men det går om man är intresserad och frågar. Kom ihåg att vi autister inte är lika. Om en sak funkar med mig funkar det kanske inte med andra. Men funkar det inte kan ni lärare kanske läsa en bok och lära er hur många funkar och prova utifrån det. “

Jag tycker att min elev slår huvudet på spiken. Vi lärare måste visa intresse och försöka förstå just den eleven. Vi har ett långtgående ansvar i att individanpassa undervisningen och det är ett ansvar vi lärare måste ta. Det går inte att ge alla elever samma uppgifter och sedan konstatera att det inte gick.

Skolverkets hemsida kan man läsa om Håkansson och Sundberg som i boken ”Utmärkt Undervisning” sammanställt två decenniers skolforskning. Den samlade bilden av denna forskning visar:

”…att undervisningen måste anpassas till elevernas kunskapsnivå och att det är centralt att lärare tror på sina elever. Utgångspunkten i all undervisning måste vara att engagera eleverna i arbete och uppgifter samt ge dem relevanta instruktioner. Detta i sig kräver kunskaper om elevernas utvecklingsbehov, undervisningsvariation, utmanande och inspirerande ansatser samt kunskaper om typiska misstag som eleverna gör i ett givet undervisningsområde.”

Jag brukar illustrera detta med att lärare behöver planera uppgifter som kan stretchas, tänk er ett gummiband, som kan dras ihop och dras ut beroende på vad eleverna kan göra.

Självklart är jag helt medveten om att det inte är lätt. Vi har klasser med upp mot 30 elever där många har stora svårigheter. Att då hitta en uppgift eller ett tema som matchar och täcker in alla dessa uppgifter är ibland en omöjlighet.

Minska klasstorlekarna

För att vi och eleverna ska få möjlighet till en bra arbetsmiljö måste politiker och skolledning se över klasstorlekarna. Jag är helt medveten om att forskningens samlade bild är: ”att strukturella faktorer, såsom skoltyp, skolstorlek, utbildningsprogram, skolans ekonomiska tilldelning och klasstorlek, i mycket liten utsträckning påverkar elevernas skolprestationer. I linje med detta har antalet elever per lärare inte någon avgörande betydelse för elevernas studieresultat. Det finns inte heller något forskningsunderlag som visar att antalet elever per lärare har ökat dramatiskt i de svenska klasserna under de senaste två decennierna.” (skolverket.se)

Men samtidigt är det så att Håkansson och Sundberg konstaterar att yngre barn, elever med utländsk bakgrund och elever som av olika anledningar är marginaliserade presterar bättre i mindre klasser.

Författarna poängterar också att mindre klasser underlättar skapandet av kommunikativa lärandemiljöer, förståelsen av elevernas kunskaper och att lärarna på så sätt får mer tid för att uppmärksamma de enskilda eleverna och deras behov. Forskningen menar att större effekt på elevernas lärande har införandet av formativa arbetssätt.

Självklart är det viktigt med formativa arbetssätt, men vem som helst kan ju räkna ut att jag kan lägga mer tid på mitt formativa arbetssätt, planeringen av undervisningen och uppföljningen av denna om jag har 22 istället för 32 elever.

Det ena utesluter inte det andra. Det fattar vem som helst.

PS. Eleven och vårdnadshavare har gett sitt tillstånd till att jag skriver om eleven samt publicerar bilden. De hälsar att de hoppas att texten kan hjälpa andra elever i liknande situation.

Referenser: Skolverket.se 2016

Kommentera

Är det så att anpassningar för vissa elever har blivit ett sätt ta den lätta vägen för lärare, elev och föräldrar?

Har det okritiska användandet av digitala verktyg lett till att vi lärare curlar eleverna i stället för att arbeta med att de ska lära sig något?

Talsyntes, ordprediktion, lyssna på alla texter i stället för att läsa, söka svaren på Google, ja de digitala möjligheterna för eleverna är oändliga.

Jag återkommer dock ofta till det som är mitt dilemma: digitala verktyg är kanon, men lär sig eleverna egentligen mer, eller lär de sig något alls?

Självklart ska du använda dina hjälpmedel om du har stora svårigheter, som till exempel dyslexi eller språkstörning, men ibland tror jag att vi lärare tillsammans med eleverna tar den lätta vägen. Du har kanske en elev som är svårmotiverad, som inte vill skriva eller läsa och föräldrarna hör av sig och kräver insatser.

De snabbaste insatserna att införa är då att eleven erbjuds att använda talsyntes och genom denna tala in sin text. Då behöver ju hen inte skriva.

Vanligast tror jag dock är att låta eleven slippa läsa texter och lyssna i stället. Många elever vill inte läsa och det krävs att du som lärare lägger tid på att först och främst hitta en bok som passar just den klassen och sedan krävs det att du undervisar om boken.

Du kan inte bara sätta en bok i händerna på eleverna och hoppas att de läser. Framför allt de svårmotiverade eleverna kräver ditt engagemang och jag är självklart medveten om att det inte alltid räcker det heller.

När eleverna skriver på sina datorer markerar datorn stavfel, om eleven dessutom har tillägget Grammarly påslaget när eleven skriver på engelska, markeras även grammatiska fel. När eleverna skriver en uppsats i svenska och du som lärare tillåter att eleverna har till exempel AppWriter påslaget så att datorn föreslår ord, stavning och du dessutom kan lyssna på texten – hur påverkar det elevernas skriftliga förmåga?

Om jag låter eleverna använda dessa digitala verktyg varje gång jag bedömer en skriven text, blir deras texter bedömda högre och bättre då?

Digitala verktyg påverkar ju inte elevens förmåga att hålla en röd tråd eller att skriva en viss texttyp, så då kvittar det väl? Enligt min erfarenhet är svaret på frågan JA. Texterna blir bättre och bedöms högre.

Jaha, tänker ni kanske. Det är väl bra? Höga betyg vill vi väl alla att eleverna ska ha?

Min motfråga blir då vad eleverna faktiskt kan? Är det inte kunskaper vi vill att eleverna ska ha? Men vilka kunskaper har eleverna egentligen? Är det digital kompetens eller har eleven förmågan att läsa och skriva?

Jag brukar säga att höga betyg är jättelätt att sätta, men att se till att eleverna har kunskaper som motsvarar de höga betygen är en konst.

Jag menar att vi måste träna eleverna i att utveckla sina förmågor även utan digitala hjälpmedel. Mina elever gör både och. De skriver ena gången i tex ChromEx utan hjälpmedel och de skriver nästa gång i Google dokument med hjälpmedel.

Självklart ska du använda dina hjälpmedel om du har stora svårigheter, som till exempel dyslexi eller språkstörning, och den här texten handlar inte om de eleverna utan om de elever som inte vill och som tycker att de inte behöver.

Jag vill dock poängtera att mina elever med språksvårigheter även tränar sig i att skriva och läsa både med och utan hjälpmedel.

I varje klass jag undervisat, ganska många har det blivit under 20 år, finns det elever som tycker att de inte vill läsa, de orkar inte och tycker det är tråkigt att läsa.

De vill inte läsa lärobokstexter eller litteratur och det handlar som sagt inte om läs- och skrivsvårigheter. De vill heller inte skriva och om de skriver lämnar de in några rader och tycker det räcker. Då är det lätt att som lärare gå i fällan att tycka att ”du kan ju lyssna i stället, du behöver inte skriva, prata in din text i stället”.

Här tycker jag att det är fel. Vi måste ställa krav på eleverna. Att eleverna inte vill och tycker att de ska slippa är inte ett kriterium för att vi lärare då ska låta eleverna ta den lätta vägen och införa digitala verktyg i stället.

Naturligtvis krävs att vi analyserar vad elevens ovilja beror på, men vad hände egentligen med att eleverna måste kämpa och faktiskt ha en egen arbetsinsats?

Jag tycker det är viktigt. Elever hos mig som inte läser och inte skriver eller endast lämnar in ett fåtal rader får betyget F.

Bedömning av elever är inte lätt och lärare står under en stor press att alla elever ska med. Alla elever ska ha minst E, annars är det du som är en dålig lärare. Hur många gånger har vi lärare inte hört ”du ska ge mig E”? Nja, ett visst betyg är ingen förhandling. Det kräver en arbetsinsats av både elev och lärare. Att då erbjuda digitala verktyg så att eleven slipper läsa och skriva är att göra våra elever en björntjänst.

Tydligt blir det om inte annat när vi kommer till årskurs nio och de nationella proven ska genomföras, då är inte hjälpmedel tillåtna i engelska och endast rättstavningskontroll är tillåtet i svenska. Om du har låtit dina elever lyssna och inte läsa, bedömt texter med alla hjälpmedel påslagna och kommit fram till att eleven når E under terminerna är det stor risk att eleven inte klarar att nå E på de nationella proven.

29 juni 2018 införs dessutom en ny bestämmelse där en elevs resultat på ett nationellt prov särskilt ska beaktas vid betygssättning (riksdagen.se). Hur ska du då göra om du bedömt eleverna som E med hjälp av digitala verktyg? Jag menar att ett okritiskt och lättvindigt användande av digitala verktyg underminerar elevens lärande.

Jag vill att vi lyfter upp detta till diskussion och vågar stå upp för att inte curla våra elever. Det krävs en arbetsinsats – utan arbetsinsats och att eleven når upp till vad som krävs, blir det inget E i betyg.

Kommentera
bruun_betong
Sara Bruun

Sara Bruun har arbetat som språklärare i engelska och tyska i nästan 25 år.
Hennes språkblogg, Bruuns klassrum, har snabbt blivit en inspirationskälla för många. Engagerande och motiverande lektioner skapar lugna och trygga klassrum är hennes språklärarmotto. Sara är författare till två böcker om språkundervisning och är även en uppskattad föreläsare. Sommaren 2021 var Sara sommarvärd i radions P1. I Skolvärlden skriver Sara främst debattartiklar, men ger även läsaren en inblick i en lärares vardag.

LÄRARNAS RIKSFÖRBUND

Box 3529
103 69 Stockholm
Sveavägen 50

SKOLVÄRLDEN

Box 3265
103 65 Stockholm