”Jag pluggar. Stör inte”. Du går in på din tonårings rum och tänker: pluggar? Musiken är på, telefonen ligger vid sidan och notiserna på Snapchat trillar regelbundet in. Samtidigt så sitter ungdomen och scrollar planlöst på sin dator.

Du säger att det där omöjligt kan funka och att du inte tror att man kan lära sig något genom att bara glo på en skärm. Framför allt inte om Snap är påslaget och hela tiden pockar på uppmärksamhet. Tonåringen tycker sannolikt att du inte fattar någonting och att det är så man pluggar 2022!

För ovanstående beteende har jag myntat ett uttryck: ”Gloplugga”.

”Gloplugga” är motsatsen till att ta strukturerade anteckningar, gärna för hand, och hålla fokus på inlärningen. Jag menar att 90 procent av ungdomarna idag ”glopluggar.” Jag har absolut ingen evidens bakom uttalandet utan det är helt baserat på min egen, vänners och kollegors erfarenhet.

Jag tror dock att om vi frågar ungdomar hur de gör när de pluggar till ett prov eller en läxa svarar de nog att de ”glopluggar”.

Jag menar att skolorna stimulerar beteendet genom att uppgifterna och texten de ska läsa endast finns digitalt via till exempel Google Classroom, i en Powerpoint-presentation eller i scannade pdf-filer.

Avsaknaden av läromedel och tryckt text att läsa i kombination med att vi ofta inte undervisar eleverna kring hur de behöver plugga och göra när de ska läsa och lära sig något som endast finns digitalt leder till ”glopluggandet”. Läraren tar för givet att eleven förstår hur den ska göra när den läser på skärm och eleven tror att den förstår. Lägg till alla distraktioner i form av notiser och djuplänkar som är frestande att klicka vidare på och ”glopluggandet” skjuter i höjden.

”Anteckningar för hand gör skillnad”

Naturligtvis finns det fördelar med digitala läromedel, men jag tycker vi kan diskutera om diverse länkar, presentationer och pdf:er som läraren bara länkar till kan gälla som läromedel?

Ett läromedel framtaget av ett läromedelsförlag är det jag menar när jag syftar på ett digitalt läromedel. Jag ser vissa fördelar med digitala läromedel jämfört med tryckta böcker, framför allt när det kommer till hur enkelt det är att göra undervisningen tillgänglig för de elever som behöver och hur uppgifter med automatisk rättning underlättar arbetet, men vi kommer inte ifrån att det är skillnad på att läsa på skärm och läsa tryckt text. Det gör även skillnad för elevens lärande om eleven tar strukturerade anteckningar för hand jämfört med att göra samma sak digitalt.

Ett par olika studier visar detta: Flanigan et al. (2022) har genomfört en studie där de tittat på skillnaden i inlärning beroende på om man antecknar på dator eller för hand. Studien visar att de som tog anteckningar för hand hade bättre resultat. Deras råd är att lärare bör uppmana studenterna att ta anteckningar för hand samt att ge tid till att hinna med att anteckna och revidera sina anteckningar.

I en annan metaanalys tittade forskarna Delgado, et al. (2018) på den forskning som, mellan 2000 och 2017, jämfört skillnaderna mellan läsning på skärm och läsning på tryckt papper och kom fram till att läsförståelsen blir bättre på papper än på skärm.

Samma sak menar den svenska forskaren Maria Rasmusson (2015) som gjort en jämförelse av läsförståelse när elever fick samma texter på papper och på skärm. Det visade sig att eleverna klarade dessa traditionella texter något bättre på papper.

”Vi kan inte ta för givet att eleverna kan detta”

Maria Rasmusson menar att en möjlig förklaring kan vara att skärmläsning kräver fler resurser av läsaren, som att hantera datorn och skrolla upp och ner, resurser som skulle behövas för att förstå den text som läses. En annan fördel är processen att hantera ett papper och till exempel vända blad som ger läsaren taktila ledtrådar som hjälper i läsprocessen (skolverket.se. 2022).

Mot bakgrund av bland annat ovanstående forskning är det anmärkningsvärt att en hel del skolor inte har läromedel alls. Otaliga är berättelserna om hur föräldrar försöker hjälpa sina ungdomar hemma att plugga och materialet består av lite webbsidor, foton från tavlan och på sniskan inscannade kopior från läromedel läraren ”fulkopierar” ur.

Det är katastrof för lärandet att göra så mot eleverna. Det är absolut inte lärarens fel som säkerligen försöker se till att eleverna får undervisning. Ansvaret ligger helt och hållet hos rektor och huvudman som inte ser till att det finns en budget avsatt med tillräckliga resurser för att köpa in läromedel.

Vi lärare måste också lägga tid på att undervisa eleverna kring hur man pluggar och lär sig utan att ”gloplugga”. Hur tar man anteckningar, hur stryker man under text, hur sammanfattar man det som är viktigast och hur gör man när man sedan pluggar in det?

Vi kan inte ta för givet att eleverna kan detta och tänka att någon annan ska undervisa om det. Varje lärare i varje ämne och oavsett om det är årskurs fyra eller ett på gymnasiet behöver väva in detta i undervisningen och ställa krav på att vi vill att eleverna använder studietekniken.

När vi gjort detta, och det räcker inte med en gång, är det naturligtvis elevens egna ansvar att använda råden i praktiken och föräldrarnas ansvar att, beroende på ålder, hjälpa till att strukturera veckan och begränsa telefonanvändandet.

”Jag vill inte kasta ut datorerna”

Nu har vi datorer i undervisningen och det kanske låter som att jag vill kasta ut dem. Det vill jag absolut inte! Ni vet säkert att jag är en förespråkare av att vi använder digitala verktyg i klassrummet och har dessutom skrivit två böcker om detta. Men, jag ska ärligt säga att jag har svängt i frågan.

När jag började med digitala verktyg i mitt klassrum runt 2013 ville jag göra allt digitalt. Det var projekt med att bygga städer i Sims och Minecraft och allehanda andra grejor. När jag tänker tillbaka så har jag lite dåligt samvete, för i ärlighetens namn lärde sig eleverna inte så mycket språk. Däremot lärde de sig att samarbeta och hade väldigt roligt.

Idag finns det digitala verktyg som jag absolut inte vill vara utan och jag genomför digitala projekt som gör skillnad för elevernas lärande. Den största skillnaden idag mot då är nog att jag är mycket mer medveten kring när eleverna ska arbeta digitalt och när vi gör det på papper. Det läromedel vi köpt in har till exempel texterna i bokform och uppgifterna digitalt. Många uppgifter är självrättande med direkt återkoppling till eleven. Den medvetna blandningen tror jag på.

När politiker, huvudmän och rektorer nu lägger budget för 2023 – se då till att det finns avsatta medel för läromedel. Det är en mycket viktig fråga.

  • Jag vill slippa se att eleverna får uppgifter från felstavade och pyntade uppgifter från Skolmagi och lektion.se och allt vad det heter.
  • Jag vill slippa se fulkopierade sidor där vissa delar inte går att läsa.
  • Jag vill slippa se inlägg med hänvisningar till länkar och halvtaskiga pdf:er.
  • Jag vill slippa se elever som ”glopluggar”!

Det måste finnas och investeras i läromedel, både digitala och analoga, av hög kvalitet som ger eleverna förutsättningar för lärande.

Du som elev måste ta ansvar för att plugga strukturerat och inte bara glo på en skärm.

Capiche?

* * *

För dig som vill läsa mer om det jag hänvisar till i texten:

Källor:

Kommentera

Telefonen ringer ganska sent på kvällen och det står ”inget uppringnings-id”. Det är en ilsken röst som inleder med att fråga om jag vet att jag har förstört livet för deras ungdom?

”Du tvingar vårt barn att läsa och skriva själv. Jag läser i olika bloggar och forum att du kan pysa och då kan du sätta betyg i alla fall.”

Inget småsnack om väder och vind utan rakt på. Min puls går upp, men jag lyckas behålla lugnet och ber kvinnan utveckla varför hon egentligen är arg.

När vi resonerat ett tag går mammans ilska över i en hulkande gråt. Det visar sig att mamman i själva verket är så frustrerad över att hennes barn inte har tillräckliga kunskaper för att nå betyget E i engelska. Barnet läste inte engelska på lågstadiet och hade, enligt mamman, anpassad engelska under mellanstadiet.

”Vårt barn har inte skrivit engelska utan bara haft muntliga glosor. Nu säger du att hen ska skriva själv och hen vägrar.”

Jag har full förståelse för att lärare på låg- och mellanstadiet ibland väljer att prioritera elevens utveckling i svenska framför engelska så detta ska absolut inte ses som pajkastning mot er.

”Pysparagrafen ska inte ses som en genväg”

När mamman syftar på att eleven kan ”pysas” menar hon att jag som lärare ska bortse från förmågan att skriva när jag sätter betyg.

Varje år vållar undantagsbestämmelsen, pysparagrafen i folkmun, huvudbry och det verkar finnas lika många tolkningar som det finns lärare och rektorer. Viktigt att veta som både vårdnadshavare och lärare är att undantagsbestämmelsen inte är till för att en elev med bristfälliga kunskaper i allmänhet ska kunna få ett godkänt betyg.

Lärare får bara använda undantagsbestämmelsen om det inte räcker med särskilt stöd för att eleven ska nå en viss del av kunskapskraven. Eleven ska alltså ha fått så mycket stöd som eleven anses behöva för att paragrafen ska kunna användas, plus att funktionsnedsättningen måste vara bestående.

Om extra undervisning eller undervisning på ett annat sätt antas hjälpa eleven kan ”pysparagrafen” inte användas. Den ska alltså inte ses som en genväg för att kunna ge en elev ett betyg. Läraren kan också bara bortse från enstaka delar av kunskapskraven (skolverket.se) Läraren har ingen möjlighet att anpassa bort hela förmågor som att läsa eller skriva. Vissa verkar tycka detta ska göras, men hur tycker ni då läraren ska förhålla sig till ”pysparagrafen”? Ska lärarna bara strunta i de riktlinjer de är ålagda att följa?

Jag har under mina år som engelsklärare sett otaliga exempel på elever som känner att dom inte kan någon engelska när de kommer i sjuan, känner att de är värdelösa, har noll självkänsla och är mycket svåra att motivera till träning. Lika många är dock de elever som faktiskt gått ut årskurs nio med minst E (godkänt) i betyg.

I huvudet på Bruun pågår just nu en torktumlare av olika tankar och funderingar kring läs- och skrivundervisning i engelska. Jag tänker mycket på detta och tycker det är så svårt. Hur ska jag på bästa sätt lära just den eleven läsa och skriva på engelska? Hur ska jag hinna sitta ned med eleven och visa och förklara? Är det rimligt att hinna och kunna göra det som ensam lärare i klasser med 25–30 elever som många av oss har?

Några konkreta saker som jag trots allt sett har mycket god effekt under åren är att när vi läser skönlitteratur på engelska så högläser jag mycket. Jag stannar upp, frågar om de vet vad olika ord betyder, har samtal om texten och hjälper eleverna på gruppnivå att förstå.

”Jag är noga med att vi skriver mycket tillsammans”

När eleven sedan enskilt ska ta sig an texter brukar jag ge rådet att eleven läser en sida eller ett kapitel med lyssningsstöd till och läser nästa sida eller kapitel utan. De måste dock träna på att läsa själva. Det tar jag aldrig bort. På till exempel Esl-Bits.netEPIC  och Oxford Owl  finns många bra böcker med både text och ljud som jag ofta använder i undervisningen.

När eleven skriver engelsk text brukar jag dela upp skrivandet i olika trappsteg. Det första steget, om eleven upplever att den inte alls kan skriva, är att “skriva av engelsk text”. Genom att skriva av text brukar jag få igång den mest motvillige elev. När eleven härmat text ett tag är det dags att gå vidare. Nästa steg är att eleven får så kallade ”börjor”. Eleven får fem meningar där jag skrivit början på meningen och eleven själv ska skriva slutet.

Eleven har stöd av program i datorn och kan markera texten och få den uppläst, så kallad talsyntes. Eleven hör att något är fel och kan rätta till det eller be om hjälp.

Det finns många olika program för talsyntes idag – kolla med IT-ansvarig på din skola och be att få det installerat till ditt barn eller din elev. På min skola har vi till exempel licens för verktyget AppWriter.

När eleven har kommit förbi de första stegen är det dags att kunna skriva själv. Jag arbetar med cirkelmodellen och är noga med att vi skriver mycket tillsammans. Det kan vara hela klassen tillsammans med mig, i grupp eller i par. I vanliga fall har du nog sett att cirkelmodellen har fyra faser, men jag har valt att lägga till en femte fas.

Den femte fasen är viktig då jag vill se om eleven har utvecklats och kan stå på egna ben. Genom att eleven skriver i låst skrivyta utan tillgång till internet håller eleven fokus på sin uppgift plus att jag kan vara säker på att det är elevens egna kunskaper jag möter. Det är inte elevens förmåga att googla eller fråga farmor jag bedömer, vilket det lätt blir om eleven får lov att skriva när eleven vill i vanliga dokument.

Jag är mycket noga med att i fas 1–4 är det helt okej att ta hjälp och lära sig så mycket som möjligt, men i fas fem ska eleven visa vad eleven kan. Vi har förberett skrivandet i fas 1–4 så eleven vet hur och vad den ska skriva. Jag ber eleven ”flödesskriva” och när det är klart hämtar eleven hörlurar och använder talsyntes. Talsyntesen finns tillagt för alla elever i klassen, men alla gillar inte det och behöver heller inte använda det. Eleverna som vill och där jag har pratat med eleven om vikten av talsyntes lyssnar igenom sin text och rättar efterhand. Allt detta är avdramatiserat och inget konstigt i klassen. Vissa tar lurar och andra inte.

”Ibland bara säckar jag ihop”

Att strukturerat arbeta med att låta eleverna flödesskriva och sedan rätta sig själva med talsyntes har jag sett som mycket framgångsrikt hos alla mina elever, men främst hos elever med läs- och skrivsvårigheter.

Nedan kan ni se ett konkret exempel på en elev som med detta arbetssätt utvecklade sitt skrivande fint. Eleven var mycket stolt över sin utveckling och godkände att jag visar texterna:

Ibland bara säckar jag ihop i soffan, konstaterar att även om jag ser att undervisningen ovan har effekt så räcker jag inte till för att hjälpa alla elever.

Jag blir uppgiven, ledsen och tänker varför, varför har skolsystemet blivit så här? Varför får inte eleverna rätt hjälp och insatser från början? Varför ska vi behöva kämpa för att eleverna ska lära sig läsa och skriva? Varför skiter jag inte bara i det och pyser eleven och sätter ett betyg? Då blir ju alla glada….

Men det går inte. Jag gör våld mot själv om jag ger upp det jag tror på. Jag säger det igen och igen: det är en demokratisk rättighet att kunna läsa och skriva, även på engelska, och därmed också kunna välja vilken väg framtiden ska ta.

Därför ska vi inte ta bort förmågor utan se till att lärarna ges förutsättningar att räcka till så att alla elever får möjlighet att lära sig och kan bli sitt bästa jag.

  • Grunden i denna text har tidigare varit publicerad i Dyslexitidningen 2021:2. 
Kommentera

Jag sjunker ner i soffan här hemma och är helt slut. Ni vet så där trött så att det ringer i öronen och man knappt orkar resa sig. Ändå har jag en så go känsla i kroppen och ett leende på läpparna. Vilka dagar det har varit. Alla sluter verkligen upp och hjälps åt, vilket är fantastiskt att se. 

Igår hörde vikariesamordnaren av sig och undrade om någon kunde vikariera i spanska i sexan. Ingen personal fanns att tillgå så jag pratade med mina engelskelever i årskurs åtta och förklarade läget:

”Jag behöver ha både er och spansk-sexan samtidigt för det finns ingen som kan ta hand om sexan.” 

”Men, hallå! Kan du spanska också??” 

”Nä, men jag kan lite så jag kan väl låtsas!” 

”Herre gud, det kan du inte göra. Jag och X är rätt bra på spanska så vi måste ju hjälpa dig. Vi kan ta hand om sånt som att läsa högt och prata bara du styr upp så dom håller käf… eh… är tysta och lyssnar! Sen så sitter ni andra kvar här inne o har engelska. Det fixar ni, eller hur? Det är viktigare att dom små har Sara än att vi har det!” 

Jag kan knappt hålla mig för skratt. Den vanligtvis ganska vilda, men charmiga gruppen föreslår alltså att det är viktigare att jag är med dom små. Men vi provar. Självklart ägde vi spansklektionen och engelsk-åttorna hade också ägt sin egen lektion, enligt sig själva i alla fall.

Sara Bruun med sina elever under den kombinerade spansk-engelska-lektionen.
Sara Bruun med sina elever under den kombinerade spansk-engelska-lektionen.

Jag är ju inte bara lärare utan också utvecklingsledare och idag var vi tvungna att arbeta med att rigga ett digitalt läromedel för hela kommunen så vi kan tillhandahålla distansutbildning för årskurs 4–9 om vi måste stänga. Enda tiden vi hade var under min första lektion idag. Kollegan kommer och vi sitter sida vid sida i klassrummet och arbetar samtidigt som tysk-nian arbetar på. Eleverna hjälper varandra och hjälper även oss. Vi testkör det nya läromedel vi satt upp och eleverna kommer med råd och frågor om hur det funkar.

Mitt i alltihop ringer en rektor från grannskolan och jag säger till eleverna att jag behöver svara. En elev utropar: 

”Hälsa henne från hennes gamla elev!”

Vilket jag gör och rektorn hälsar tillbaka. Det är sån skön stämning och alla elever och personal vill verkligen hjälpas åt. Jag är så glad över att majoriteten av mina elever steppar upp och visar ett sånt ansvarstagande i denna svåra situation. 

Det är många som tagit ansvar just nu och ett projekt som jag vill lyfta fram är skolahemma.se som tagits fram av RISE i Göteborg. På denna sida hittar du bra stödmaterial som du dessutom kan vara säker på är vettig och som du kan lita på. Kolla också i sociala media efter #skolahemma för flera tips. 

Jag vill också tipsa om min egen klassblogg där jag samlat de läromedel, program och ideér som är gratis och frisläppta just nu.

Många digitala läromedel och program är gratis, och det kan te sig mycket lockande, men jag vill ändå mana till lugn. Begränsa de digitala verktyg ni använder och diskutera detta på skolan. Ta på er elevens glasögon och fundera över hur det blir för eleven om det blir för många olika verktyg. Kom också ihåg att ge eleverna extremt tydliga instruktioner även med tidsangivelser. 

Jag vill med denna text egentligen inget mer än att rikta ett stort tack till alla er, oavsett yrkesgrupp, som sliter där ute. Det är tufft som tusan just nu och tuffare tror jag att det kommer att bli, men återigen visar det sig att ensam inte är stark. Tillsammans fixar vi detta också. Vi hjälps åt! 

  • Ps. Om du har någon händelse likt mina ovan kan du gärna berätta om den i kommentarsfältet. #hjälpasåt 
Kommentera

I veckan som gått har debatten kring läsning och hjälpmedel vid de nationella proven varit intensiv. Jag menar att debatten har kantrat och att fokus har hamnat på anpassa bort läsningen för eleverna istället för att satsa på god undervisning, träning och stöd av speciallärare. 

För er som missat debatten går den i korthet ut på att Örebro kommun,  i tingsrätten, dömts till att betala 10 000 kronor i skadestånd till en elev med dyslexi som inte fått använda sina vanliga hjälpmedel vid nationella proven i svenska. Eleven ska enligt domen blivit diskriminerad. Advokaten som driver fallet rekommenderar kommuner att inte följa Skolverkets direktiv.

Skolverket å sin sida har svarat att två andra domstolar samt justitiekanslern har kommit fram till att det inte är diskriminering. Skolverket står fast vid sina anvisningar att lärare ska testa det som avses att testas, det vill säga om en elev i år 3 och 6 vid provet i svenska får lyssna på texten testar provet hörförståelse istället för läsförståelse. Samma princip gäller vid proven i engelska.

En skillnad är dock att vid proven i svenska år 9 är det tillåtet att lyssna, då det inte är tänkt att testa avkodning. Avkodning är din förmåga att tolka tecken och sätta samman till ord. När eleverna går i nian förväntas de kunna detta och det är fokus på förståelse av text som gäller. 

I engelska skiljer vi i alla årskurser på läsförståelse och hörförståelse och det är inte tillåtet att lyssna vid läsförståelsen då det förvandlas till hörförståelse. Är ni med? 

Det som är mest tongivande i debatten är att man menar att elever med läs- och skrivsvårigheter ska få lov att lyssna på alla texter oavsett årskurs. Min uppfattning är att läser gör du på tryckt text och lyssnar gör man på ljud.

Begreppet “lyssneläsa” är inget jag använder mig av. Antingen lyssnar du eller så läser du. Det är för mig olika förmågor. Det kan vara utvecklande för lässvaga elever att lyssna samtidigt som dom läser, men jag menar att det är skillnad mot att endast lyssna.

Det finns elever med väldigt stora läs- och skrivsvårigheter som absolut ska använda sig av kompensatoriska hjälpmedel och lära sig strategier för läsning, men aldrig att jag skulle ta bort läsningen helt för dom. 

Det som dock händer när fokus i media är på att lyssna istället för läsa, är att även elever som kan läsa och skriva, men som tycker det är svårt och trist, menar att det är deras rättighet att få lyssna på text och att slippa läsa. Denna uppfattning är ofta uppbackad av deras föräldrar. Här behöver vi hjälpas åt för att svänga tillbaka debatten och visa på vikten av att kunna läsa och varför det är viktigt.

I över 20 år har jag själv undervisat i engelska och självklart då även haft många elever med läs-och skrivsvårigheter. Jag ser att det går att träna upp i stort sett alla elevers läsförmåga.

Jag menar att det som har försvunnit i diskussionen är vikten av strukturerad läsundervisning och att verkligen lära och träna barn och ungdomar i läsning. Det största problemet jag stöter på är dock att många ungdomar inte orkar anstränga sig för att ta till sig en text.

Att kämpa med läsning är ansträngande och eleverna vill inte. Det blir tjafs om detta hemma och den fighten orkar många föräldrar inte ta. Då hör man av sig till skolan och kräver att de ska få lyssna istället, vilket alldeles för många lärare, specialpedagoger och rektorer säger ja till.

Föräldrar och elever måste ju vara nöjda och glada, eller hur? Det är att välja den enkla vägen.

Jag möter ibland hela klasser där läraren låter eleverna lyssna istället för att läsa. Jag vill bara skrika STOPP åt detta. Vad är det vi gör med våra barn när vi lär dom den enkla vägen ut?

Det går att utveckla sin läsförmåga, men det kräver träning. En massa träning. Det krävs kunskap hos lärarna om att undervisa i läs- och skrivinlärning. Det krävs också att skolan har resurser för att låta eleverna lästräna. Det räcker inte att eleverna med störst svårigheter får komma trettio minuter i veckan till specialpedagogen.

Det är här problemen är. Problemet är inte om eleven får lyssna eller inte. Självklart ska elever med svårigheter få lov att använda hjälpmedel, men inte utan att de också får god undervisning och träning. Att ta bort läsningen för dessa barn är att exkludera dem från övriga samhället.

Undervisningen och träningen gör att även elever med svårigheter utvecklar sin läsförmåga. Om det handlar om ren kunskapsinhämtning som att till exempel lära sig om andra världskriget i historia kan det vara av vikt att eleven inte behöver lägga all sin kraft på att läsa. Där menar jag att kombinationen av att ha texten framför sig och ljud i öronen är att föredra.

Jag läser ofta skönlitteratur med mina elever på engelska. Det gör även mina elever med dyslexi. De brukar läsa ett kapitel och lyssna tillsammans med text på ett kapitel. Det är jobbigt och vi kämpar tillsammans, men det går. 

I skrivande stund är jag på konferens för engelsklärare i USA. Här är debatten helt annorlunda. Inte ett ljud om att lyssna istället för att läsa. Tvärtom är budskapet att det är alla elevers rättighet att få lära sig läsa, att kunna läsa och dessutom att få möta olika sorters texter. Att kunna läsa ordentligt är vägen ut ur fattigdom och vägen till ett bättre liv. Det jag ser att man satsar på här är riktad undervisning om läsning, med inspirerande böcker och teman som tilltalar barnen och ungdomarna. 

Jag upptäckte också att de verkar satsa på böcker som har förstorad text. Böckerna har precis samma innehåll och precis samma utsida som övriga böcker, men läraren kan välja att ge böcker med förstorad text till de elever som kämpar med sin läsning. I Sverige verkar det som att böcker med förstorad text bara går att få tag på via Bibliotekstjänst och det verkar vara ganska dyrt. Här tror jag att svenska förlag har en marknad att satsa på. 

Det är ett tufft uppdrag idag att stå emot de starka krafter som förespråkar att elever ska lyssna istället för att läsa. Personligen menar jag att alla behöver stå upp för det är varje barns rättighet att läsa och att kunna läsa. Att inte kunna läsa ordentligt är i allra högsta grad diskriminerande. 

Kommentera

Skype in the classroom är en väldigt bra tjänst för att ta göra din undervisning global. Du behöver skapa ett vanligt Skypekonto på skype.com och ett konto på Skype for education. Ditt Skypekonto använder du för att logga in på Skype for education.

Det jag och mina elever började med är Mystery Skype. Det är en modern variant av det gamla hederliga spelet ”20 frågor”. På Skype for education-sidan anmäler du att du vill delta i Mystery Skype och kan också leta efter andra deltagare över hela världen. När du bläddrar bland deltagarna står också vilken tidsskillnad det är jämfört med Sverige. Det brukar vara just detta som ställer till det och skapar problem att hitta någon som kan köra Mystery Skype med dig. Spelet går ut på att ni, via Skype i realtid, ställer ja och nej frågor till varandra. Den klass som först listar ut var den andra befinner sig har vunnit. Det finns tydliga instruktioner om hur man gör på hemsidan.

Om man känner sig osäker och aldrig provat kan man alltid börja med en skola i Sverige. Varför inte integrera detta när ni läser geografi med de yngre barnen? Det behöver ju inte vara på engelska om man inte vill! Men jag menar att även de yngre eleverna kan göra det här på engelska, bara de är förberedda och har fått träna på frågorna i förväg. Jag har gjort det på både engelska och tyska. Tyska är ju så klart svårare och kräver mer förberedelser.

Ett par saker behöver ni tänka på innan ni börjar:

  • Du behöver en dator eller surfplatta med kamera och helst en projektor. Om din dator inte har en kamera så finns det billiga att köpa till. Jag köpte min för 75 kronor och då ingick mikrofon. Samla eleverna framför kameran, hyfsat nära datorn/surfplattan annars hörs de inte.
  • Se till att ditt Skypenamn inte avslöjar var du är (eleverna googlar blixtsnabbt ditt namn).
  • Koppla upp dig med din Mystery Skype-lärare först och sätt sedan igång projektorn. Då avslöjar inte ditt konto var du är. Se till att klassrummet inte visar något avslöjande. En plansch med “ Välkommen till Furutorpskolan” är inte så smart.
  • Låt eleverna förbereda frågor i förväg och bestäm sedan vilken elev som ska ställa vilken fråga. Min erfarenhet är att de inte vågar säga något och att endast två–tre stycken är aktiva om det inte är uppgjort i förväg.
  • Bestäm i förväg om det är okej att prata svenska mellan frågorna, det vill säga när eleverna försöker lista ut var den andra klassen befinner sig. Personligen tycker jag det är okej med svenska när vi gör det på tyska, men inte på engelska.
  • Förbered ledtrådar till den andra klassen om din ort. Det är inte helt lätt att klura ut småorter som Vinslöv! Gills det till exempel om de andra säger Hässleholm?

En välförberedd Mystery Skypelektion tar ungefär 30 minuter att genomföra och brukar vara mycket uppskattat bland eleverna.

Det man också kan göra är att registrera sig för olika Skypelektioner. Under fliken Find lessons på Skype in the classroom-sidan kan du välja ämne och ålder som lektionerna riktar sig till. Det finns hur mycket som helst att välja mellan: allt från vanliga lärare som söker kontakt med andra klasser, författare som berättar om sina böcker, till otroligt professionella föreläsningar.

Efter jullovet introducerade jag boken ”The Absolutly True Diary of a Part-time Indian”, av Sherman Alexie, för mina 9:or. Hur vi arbetat med hela temat hittar ni här.

I korthet handlar boken om en indianpojke som uppmanas av sin lärare att ta sig ur fattigdomen i reservatet för att gå i skolan i ett “finare” område och förhoppningsvis gå en ljusare framtid till mötes. Läsaren får följa hur Junior, som huvudpersonen kallas, brottas med att vara fast i sitt ursprung och att vilja utveckla sina framtidsdrömmar.

Vi avslutade boken med en Skypelektion som gavs av Virginia Historical Society- Pochahontas and the Powhatan Indians. Lektionen tog ungefär en timme och var helt fantastisk. Eleverna satt som förtrollade och lyssnade på mannen som ledde lektionen.

Han var väldigt entusiastisk och talade en tydlig engelska. Det var inga som helst problem för eleverna att förstå honom. I förväg hade vi fått ta del av särskilda ord och fraser som han skulle använda. Det fick mina elever ta del av via min blogg.

Jag kan verkligen rekommendera er att prova någon av alla de Skypelektioner som finns. Samarbeta till exempel med NO och ta del av Koraller, hajar och sköldpaddor, eller varför inte om Afrikanska pingviner?!

Om du vill kombinera engelskundervisningen med programmering kan du ta del av det här: Programmering.

Mina elever gillade verkligen lektionen om indianer. Vi hade den en fredagseftermiddag och slutade egentligen 14.10. 14.30 satt de kvar och lyssnade! Här kan du se ett smakprov på hur det gick till i vårt klassrum: Viriginia Hictorical Society meets 9C

Med hjälp av Skype lyfter du taket av din undervisning och du får det som jag brukar ha som mitt mantra: “Engelska på riktigt”!

/Sara

Kommentera
bruun_betong
Sara Bruun

Sara Bruun har arbetat som språklärare i engelska och tyska i nästan 25 år.
Hennes språkblogg, Bruuns klassrum, har snabbt blivit en inspirationskälla för många. Engagerande och motiverande lektioner skapar lugna och trygga klassrum är hennes språklärarmotto. Sara är författare till två böcker om språkundervisning och är även en uppskattad föreläsare. Sommaren 2021 var Sara sommarvärd i radions P1. I Skolvärlden skriver Sara främst debattartiklar, men ger även läsaren en inblick i en lärares vardag.

LÄRARNAS RIKSFÖRBUND

Box 3529
103 69 Stockholm
Sveavägen 50

SKOLVÄRLDEN

Box 3265
103 65 Stockholm