I vardagsrummet sitter maken och svär över sin lärplattform och i köket sitter jag och svär över min. På Twitter svär ett annat gäng över sina lärplattformar och tillsammans undrar vi hur det kunde bli så här?

Lärplattformar är tänkt som ett pedagogiskt stöd och ett verktyg som ska underlätta för lärare, elever och vårdnadshavare. Det finns en uppsjö olika lärplattformar idag som fungerar mer eller mindre väl.

Jag har ännu inte hittat en lärplattform som fungerar smärtfritt och som det inte svärs över. Det finns bara mer eller mindre dåliga. Tyvärr. För det borde inte vara så svårt att ha enkla, driftsäkra och överskådliga lärplattformar

Nummer ett för lärplattformsföretagen måste vara användarvänligheten samt att deras utformning av plattform följer LGR 11. Flera jag har tittat på stjälper snarare än hjälper vid bedömning och betygssättning. Det maken svor över häromdagen var att han hade lagt in resultat på ett och samma moment och sedan ville göra en sammanfattande bedömning. Eleven hade till exempel gjort tre uppgifter på samma moment och maken vill se vad eleven kunde och hur kunnandet utvecklats under terminen. Dessutom var den andra uppgiften de gjorde klurigare och vägde tyngre i bedömningen än både uppgift ett och två. Är ni med? Detta gick inte att se då endast den sist bedömda uppgiften syns. Så går det ju inte att ha det. Det lurar ju alla.

Det jag svor över var att när jag lagt in mer än hälften av mina bedömningar i matrisen hänger sig hela lärplattformen, allt försvinner och plötsligt visar sig en matris för matte istället. Jag har verkligen inte själv gått in på matte då jag helst undviker det ämnet! Då får jag börja om och har den gnagande känslan av att lärplattformen inte går att lita på. Jag har, trots att jag arbetar mycket digitalt, fortfarande en analog kalender där jag skriver in elevernas resultat.

Dubbeljobb – javisst, men inget i jämförelse med om jag skulle bli av med allt och inte ha något underlag inför betygsättningen.

Flera lärplattformar gör även egna tolkningar av hur LGR 11 fungerar och delar upp kunskapskrav på alla möjliga och omöjliga vis. I makens lärplattform har det företaget valt att dela in alla meningar runt elevens kunnande och gjort till olika punkter. I engelska blir det 16 olika kunskapskrav. I den jag jobbat i under många år har man valt att sätta ihop läsa och höra, skriva och tala i engelska, vilket leder till 9 olika krav att markera. Det leder också till att om jag endast har bedömt elevens tal måste jag skriva extra text om att bedömningen inte gällde att skriva. Extrajobb – javisst. Den lärplattformen räknar också samman antalet bedömningar och du får en procentsats för hur många bedömningar som är på A, C eller E-nivå – troligen tänkt för att underlätta vid betygssättningen av B och D. Tyvärr sätts ju inte betygen B och D baserat på antal ifyllda kunskapskrav i en matris i en lärplattform och definitivt inte baserat på hur många procent som är uppfyllda.

Märk väl att jag inte ens går in på de lärplattformar som gett sig på att skapa egenformulerade kunskapskrav på lätt svenska….

Listan över saker som måste förbättras kring lärplattformar kan göras oändlig. Men den största frågan är kanske varför vi alls behöver dem? Hur kritisk jag än kan vara mot hur olika företag väljer att göra med sina lärplattformar är jag ganska säker på att de ändå fyller en funktion och att de är viktiga. Jag tror personligen att många bedömningar annars skulle bli rakt ut i luften och ingen skulle ha koll på vad eleverna gjort. Det är rektors ansvar att se till att det förs en löpande dokumentation kring elevernas kunskapsutveckling och det är ett nästintill omöjligt uppdrag för en rektor. Vad händer på de skolor där en lärare plötsligt slutar och det inte finns någon dokumentation alls? Hur blir det för de eleverna? Det är en omöjlig uppgift för den lärare som tar över den undervisningen när det inte finns en bokstav att falla tillbaka på. Som vårdnadshavare gillar jag att få enkel och tydlig information kring mitt barns kunskapsutveckling och ser att den fyller en funktion.

Ni företag som utvecklar lärplattformar har ett stort ansvar, menar jag. Ni måste följa intentionerna i LGR 11. Ni måste göra er plattform logisk, digitalt enkel och användarvänlig. Användarvänligheten är, enligt mig, det absolut viktigaste. Det måste vara busenkelt för alla att förstå hur det fungerar.

Sträva efter att minska antalet klick för att komma till rätt del. Vi lärare har begränsat med tid. Det är kanske bara 30 minuter mellan två lektioner och då har vi inte tid att sitta och försöka tänka ut var och hur det nu var man skulle hitta hur man lägger in olika saker. Ni måste ha en support som svarar kvickt och lätt samt måste ni ta ansvar för att kontinuerligt utvecklas. Här handlar det inte om att tjäna så mycket pengar som möjligt utan det handlar faktiskt även om att ta ansvar för att hjälpa Skolsverige och eleverna.

Kommentera

Hur många gånger har du som förälder suttit på ett föräldramöte och tänkt: “Jisses, detta kunde de väl ha mailat ut istället?” eller som lärare tänkt: “Jisses, vad ska vi fylla detta föräldramöte med? Måste vi tvinga hit föräldrarna när vi inte har något direkt innehåll?”

Själv har jag varit med om båda delar!

Som förälder känner jag mig tvingad att gå på föräldramöte även om jag vet att det inte direkt kommer ge mig någon ny information. Om man inte går på ett föräldramöte är man väl en oansvarig och dålig förälder, eller? Jag är dock intresserad av att höra om hur klassen fungerar och det är bra att ha ett ansikte på de andra föräldrarna i klassen så jag går dit. Som lärare har det sett olika ut på olika skolor jag varit på. Den skola jag är på nu har “mingel” då föräldrarna ska kunna se hur vi ser ut samt kunna diskutera med oss om de har någon fråga. Utöver det har vi traditionella föräldramöten.

De flesta skolledningar verkar anse att föräldramöte som leds av lärarna varje termin är ett måste. I en artikel i Skolvärlden (15/9) kunde vi dock läsa att huvudskyddsombudet för Lärarnas Riksförbund i Lund, Robert Jivegård, menar att det inte står någonstans i skollagen att vi ens ska ha föräldramöten och inte heller att det står att lärare måste hålla i dessa.

Jag anser att föräldramöte för år 1, 4 och 7 är viktiga då det ofta är nya klasser och mycket nytt att ta del av. Dessa möten menar jag ska ledas av ansvarig lärare. I nian är det studie- och yrkesvägledaren (syv) som ska spela huvudrollen tycker jag. Syv har ofta en bortglömd roll, men har en väldigt viktig funktion på skolorna och då främst i samband med gymnasievalet.

Om skolan har en väl uppbyggd lärplattform eller annan digital informationskanal där lärarna regelbundet lägger ut information så har föräldramötet spelat ut sin roll tycker jag. Det krävs dock att vi lärare blir bättre på att få ut information via till exempel Schoolsoft eller Infomentor (lärplattformar). Många föräldrar behöver också se till att intressera sig för sitt barns skolgång och faktiskt logga in i lärplattformen och ta del av dess innehåll.

Sedan menar jag inte att man behöver vara som jag själv och kolla den varje dag, men någon gång i veckan menar jag absolut ingår i föräldraansvaret. Alldeles för många föräldrar har aldrig varit inloggade eller bara inloggade någon gång per termin. Jag menar att om man klarar att facebooka och instagramma så klarar man också att kolla information i en lärplattform. Självklart är det inte lika enkelt om du inte har svenska som modersmål, men då får man söka andra lösningar och kanske be studiehandledarna på skolan om att översätta information och lägga ut.

Om föräldrar vill träffas för att diskutera saker i klassen kan man göra det i alla fall. Vanligt är till exempel att föräldrar skapar en sluten facebookgrupp för sina diskussioner och för att enkelt kunna ta kontakt med varandra.

Jag menar att majoriteten av föräldramöten kan tas bort. Det är min åsikt både ur lärar- och föräldraperspektivet.

Vad tycker du? Har föräldramöten spelat ut sin roll eller har du som förälder varit på ett riktigt toppenbra föräldramöte?

Eller har du som lärare ett kanonupplägg som du vill dela med dig av? Kommentera och dela med i kommentarsfältet här i bloggen eller på Skolvärldens facebooksida!

P.S. Det heter inte föräldraRmöte, vilket syns i många sammanhang. Hälsningar språkfröken. D.S

Kommentera

Att vara lärare idag är sannerligen komplext och inget yrke som du bara kan läsa dig till att bli bra på. Jag skulle säga att det är ett hantverk som kräver ganska många timmars övning för att bli riktigt skicklig på.

När jag började jobba som lärare för cirka tjugo år sedan tappade jag ofta humöret och blev rasande på de elever som inte lydde eller gjorde tilldelade uppgifter som de skulle. Det ledde till att det förvisso var väldigt tyst och lugnt i klassrummet och när rektor gjorde lektionsbesök tyckte han att jag hade mycket god ordning.

En dag kom sexornas klassföreståndare och berättade att flera flickor inte vågade komma till mina tysklektioner då de kände sig rädda för att jag skulle bli arg eller säga till dem strängt. Det blev en väckarklocka för mig. Ingen vill att elever ska sitta och känna att de inte vågar fråga eller att de är rädda.

Jag uppfattas fortfarande som sträng och det är en god ordning i mitt klassrum. Den stora skillnaden är att jag lägger en hel del tid på att bygga relation till varenda elev. Jag ger ett uppmuntrande ord när jag passerar i korridoren, stannar till och småpratar på rasten, sätter mig bredvid den mest svårhanterlige eleven i matsalen och pratar om annat än skola – små saker som inte tar många minuter men som sedan skapar en helt annan dynamik i klassrummet.

Uttrycket att bygga relation får verkligen inte förväxlas med att vara ”kompis” med eleverna. Det är inte samma sak. Att se varje elev och ha en god relation betyder inte att eleverna är mina kompisar eller mina ”kids” som jag snapchattar med på eftermiddagarna. Det handlar istället om en ömsesidig respekt som måste förtjänas.

Den lärare som idag tror att det räcker att vara sträng, auktoritär och kunskapsförmedlande kommer efter ett tag förhoppningsvis inse att det inte räcker i dagens skola. Absolut ska vi vara tydliga ledare och när jag eller någon annan pratar är övriga tysta och lyssnar. Absolut har jag ibland genomgångar där locken på datorerna är stängda och eleverna sitter tysta och lyssnar. Självklart. Men inte varje lektion och inte hela tiden. Variation är A och O för en fungerande undervisning.

Att som lärare ha djupa ämneskunskaper, förmåga att bygga relation till eleverna och veta vilken klass som kräver vilken metod är det som utmärker en god lärare. En uppgift som fungerar lysande i en klass fungerar inte alls i en annan och det är viktigt att fundera över varför och anpassa sin undervisning efter den klass och de individer du har framför dig.

Förra läsåret bytte jag jobb och jag var tvungen att verkligen rannsaka mig själv och fundera över mig själv i min lärarroll. När du kommer ny till en klass har du verkligen inte automatiskt respekt hos eleverna oavsett hur sträng eller auktoritär du är när du möter dem. Du måste arbeta på att vinna deras förtroende och eleverna måste inse att du är konsekvent och står för vad du säger.

Jag var van vid att i stort sett bara titta på eleverna på min förra skola med min ”frökenblick” så visste de vad som gällde. På mitt nya jobb har jag fått slita för att vinna respekt och förtroende. Flera gånger under höstterminen grät jag i bilen när jag körde hem och tänkte: “Jag fixar inte detta. Det kvittar vad jag gör så blir det inte bra”.

Samtidigt hade jag undervisning i en annan klass som var bland det roligaste jag haft på många år. De var ett gäng otroligt entusiastiska elever som kastade sig över uppgifterna och som det var en fröjd att gå in och ha. Den förstnämnda gruppen fungerade också väl så småningom, men det tog mycket längre tid. Den gemensamma nämnaren för att grupperna fungerade var att jag lyckades hitta uppgifter som eleverna såg en mening med.

I den stökigaste gruppen valde jag en skönlitterär bok med omsorg. När jag högläste de första kapitlen i boken blev det knäpptyst och när det var fem minuter kvar sa en av de rörigaste eleverna: “Du, du hinner nog ett kapitel till så vi kan höra hur det går”. Så stolta de var när de läst sin första skönlitterära bok på engelska och tyckt att den var riktigt bra!

Jag insåg också ganska snabbt att denna grupp inte kunde hantera mobiltelefoner eller sina ipads. Dessa valde jag att samla in och vi använde under en period inga digitala verktyg alls. I den andra gruppen hade de sina telefoner och jag sa till en gång om att jag inte ville se dem och sedan syntes de inte till.

Den gruppen arbetade i stort sett helt digitalt då de klarade att hantera sina datorer och hade sina privata telefoner undanstoppade.

Det går inte att anamma en enskild metod och tro att den ska fungera i alla klasser. Det blir därför så tokigt när politiker och journalister, utan erfarenhet av undervisning, dundrar på med mantrat att “katederundervisning” skulle höja resultaten för svensk skola. En skicklig lärare inser att den måste välja uppgift och metod beroende på vilken klass den har framför sig.

Är du helt ny i yrket och du för första gången ska ha dina egna klasser kommer här några råd att tänka på:

* Du släpper in eleverna i klassrummet. Låt dem inte springa in som en hjord elefanter. Är det stökigt i korridoren så ställ upp dem på led och släpp in dem en och en.

* Du bestämmer var eleverna ska sitta. Du har gjort en placering i förväg gärna i samråd med mentorn. Placeringen är inte förhandlingsbar. Om synnerliga skäl föreligger kan placeringen ändras i samråd med lärare som känner klassen.

* Om ni bestämt att mobiler ska samlas in så stå i dörren och låt eleverna lägga ifrån sig mobilerna i en låda INNAN de går in.

* Har du sagt att du ska ringa hem måste du göra det samma dag. Stå för vad du säger. Ring eller maila gärna om bra saker också. Tar lite tid, men betyder mycket.

Läraryrket är komplext och inte enkelt, men när du får dina grupper att fungera är det faktiskt ett riktigt bra jobb. Låt dig inte nedslås av alla negativa artiklar som florerar i media. Dessa artiklar spär på föraktet mot svensk skola och kommer ofta bara med ett tyckande om hur det borde vara. Om vi bara har kunskapsförmedling och korvstoppning från katedern så kommer allt bli bra, eller hur?

Enligt många skoltyckare är det en dålig skola, en dålig lärarutbildning och tja, det mesta med svensk skola verkar vara dåligt. Så är det inte. Det finns hur mycket bra som helst med svensk skola, även om det så klart finns utrymme för förbättring precis som i alla andra yrken.

Kommentera

Om ett år är det skarpt läge för skolorna. Då träder de nya skrivelserna kring skolans digitalisering i kraft och ingen kan längre säga att jag ”tror inte på IT i skolan” eller jag ”vill inte jobba med IT”. Uttalande som ”papper och penna slår IT alla dagar i veckan” kan de som gillar slänga i papperskorgen. 2018 ska digitaliseringen in i skolan vare sig du vill eller inte. Jag vill dock poängtera att bildning och böcker fortfarande är lika viktigt och ni som brukar läsa vad jag skriver vet att mina elever läser mycket skönlitteratur. Jag menar precis som det står i tweeten att:

I regeringsbeslutet kring förändring av förordningen (SKOLFS 2010:27) om läroplanen för grundskola, förskoleklassen och fritidshemmet kan du under kapitel 2 Övergripande mål och riktlinjer läsa:

att läraren ska:

[..] organisera och genomföra arbetet så att eleven

får använda digitala verktyg på ett sätt som främjar kunskapsutveckling

I och med att denna skrivelse står i kapitel 2 i LGR 11 betyder det att det gäller alla lärare oavsett om just ditt ämne fått en förändring i ämnet eller inte. Det är en tydlig skrivelse som det inte längre går att komma bort från. Dock ställer de nya kraven till det och jag har funderat mycket på det. Jag och Patricia Diaz resonerade på SETT 2017 om just digitaliseringens dilemman. Det är inte gjort på en eftermiddag att implementera detta och vi diskuterade bland annat den frustration som många lärare upplever. Nätverket fungerar inte, IT-avdelningar bestämmer vilka digitala verktyg får användas, vissa skolor har inte tillräckligt många digitala verktyg och många lärare saknar kunskap om hur de faktiskt ska undervisa om tex digitalt berättande.

Det leder oss direkt in på den största frågan som politiker har att brottas med när det gäller skolor idag: likvärdigheten. Jag och Patricia konstaterade att hon började jobba digitalt 2010 och redan då hade hennes elever var sin dator. Jag själv kunde först jobba med en till en i januari 2017. Tidigare har jag haft 5–10 ipads som eleverna fått dela på. Jag kunde också släpa in datorvagnar i klassrummet, vilket var bökigt och inte helt lätt att få tillgång till då vi var många kollegor som slogs om dem. Så här ser det fortfarande ut runt om i Sverige. Det blir inte lätt för de kommuner som inte satsar på IKT i skolan att 2018 leva upp till läroplanens intentioner.

Regeringen beslutade om tydliga skrivelser om digitaliseringen i läroplanen, men de glömde eller valde bort, att besluta om att eleverna behöver digitala enheter för att kunna lära sig det som nu står i LGR 11. De glömde också, eller valde bort, att lärarna behöver en massiv fortbildningsinsats för att kunna undervisa enligt LGR 11s skrivelser. Nu är det upp till varje kommun att lösa problemen. Regeringen har valt att  dumpa fortbildningen i varje kommuns knä. Skolverket har tagit fram Lärportalen med mycket bra moduler som skolorna kan följa, men dessa är förvånande nog frivilliga att gå. Obegripligt, tycker jag, att regeringen tar bra och tydliga beslut men sedan inte går hela vägen. Nu kommer det fortfarande vara en enorm skillnad i förutsättningar för lärare att undervisa och elever att lära sig.

När jag skriver denna text befinner jag mig på en språklärarkonferens i Bologna. Här har jag bland mycket annat fått ta del av hur man gjort med digitaliseringen i olika länder. Ett spännande exempel är från Danmark och Studieskolen där lärarna måste ha ett IKT-certifikat för att komma ifråga för att anställas som lärare. Alla lärare måste genomgå deras utbildningsportal och klara minst sju moduler. De får, efter genomgången utbildning, ett IKT-certifikat som garanterar att lärarna på deras skola håller en viss lägstanivå. De är good enough för att klara av att undervisa och följa läroplanens föreskrifter. Detta skulle jag vilja se i Sverige också. Vi som varit med ett tag tänker direkt på PIM-utbildningarna som var på tapeten för några år sedan. Då drev många skolor att lärarna skulle hålla en viss lägsta nivå enligt PIM-utbildningen. Nu finns inte PIM längre i Skolverkets regi och man får gå till Lärportalen istället.

Det krävs utbildning av Sveriges lärare för att vi ska kunna leva upp till läroplanens intentioner. Jag funderar mycket på hur vi säkerställer att lärarna håller en viss lägstanivå och 2018 kan undervisa enligt LGR 11? Hur blir svenska lärare good enough? Jag ser ofta lärare som inte kan dela dokument och skriva kollaborativt, som inte kan filma och föra över en film till ett dokument och så vidare. Om ett år ska även dessa lärare som tycker att IKT är svårt undervisa och lära eleverna. Kan de det när de inte kan själva? Kan vi dessutom räkna med att lärarhögskolorna förbereder studenterna så att de är redo för att kunna undervisa eleverna så att de får använda digitala verktyg som främjar kunskapsutvecklingen?

Jag är tveksam. Jag tror att vi har en lång väg att vandra och jag tycker att det är direkt feltänkt att fortbildningen är frivillig och upp till varje kommun. Jag önskar att Skolverket skulle kunna peka mer med hela handen och visa vägen för kommunerna. Idag är det så flummiga skrivelser att skolverksdokument i stort sett går att tolka precis som man själv tycker. Jag ska inte gå in på vad jag tycker om till exempel undantagsbestämmelsen eller anpassningar runt nationella prov idag utan ger det bara som ytterligare exempel på vad Skolverket skulle behöva styra upp. Jag gillar uppstyrt!

Hade jag fått bestämma hade det funnits ett beslut om likvärdighet som såg till att eleverna runt om i landet hade samma förutsättningar. Jag anser också att det ska vara obligatoriskt att ha gått en grundläggande IKT-utbildning för att få lov att undervisa. Ett IKT-certifikat borde krävas för oss gamla rävar i kombination med lärarlegitimationen. Lärarutbildningarna måste införa obligatoriska kurser där studenterna lär sig hantera digitala verktyg. Vi kan inte ta för givet att de ungdomar som väljer att läsa till lärare kan detta. De är fenomenala på Snapchat och Instagram, men det är långt ifrån att kunna undervisa om och se till att elevernas digitala verktyg främjar kunskapsutveckling.

Digitaliseringen är här och det är bara att tugga i sig. Så länge inte Skolverket kommer med tydliga direktiv måste vi hjälpas åt. Det finns flera bra gratissidor som man kan använda. Först och främst vill jag lyfta fram Micke Kring från Årstaskolan som åt Sveriges lärare har skapat Kursportalen. Hatten av! Skolverket har även de bra moduler som lämpar sig väl för det kollegiala lärandet: Lärportalen. Nu är det bara att kavla upp ärmarna runt om i svenska kommuner och ta tag i fortbildningen för det lär nog inte komma några uppstyrda direktiv från högre ort.

Jag hoppas att ni rektorer ute i landet inser detta och avsätter tid regelbundet för kollegialt lärande under nästa läsår. Lärare måste få utbildning och de som ska hålla i utbildningarna måste få nedsättning i sina tjänster eller kompensation på något sätt. Det är verkligen inte rimligt att IKT-utbildning av Sveriges lärare ska ledas av lärare som får detta uppdrag pålagt sin vanliga tjänst. Tid för utbildning och handledning kommer vara mycket viktigt nästa läsår. Kom ihåg det nu när ni planerar för nästa läsår.

Och sist, men inte minst: det räcker verkligen inte att som rektor säga att nu har vi haft en utbildningsdag under uppstartsdagarna i augusti. Ett tips är att fördela kompetensutvecklingstimmarna som brukar ligga vecka 44 över läsåret så att personalen kan få utbildning, prova själva i sitt klassrum och sedan utvärdera tillsammans med övriga kollegor.

Nu kör vi på tillsammans mot 2018!

Kommentera

I många sammanhang hör vi budskapen ”Lita på lärarna” och ”Vi måste lyssna och lita på professionen”. Båda lärarfacken basunerar gärna ut detta och menar att politiker inte ska lägga sig i vad som händer i skolan. Senast idag, 18/3, har Lärarförbundets ordförande Johanna Jaara Åstrand skrivit en debattartikel där Liberalerna, som i helgen har riksmöte, uppmanas lyssna på lärarna då ”vi är lösningen och har lösningen”.

Jag har under ett bra tag funderat på hur i hela friden politiker och allmänhet ska kunna göra det, känna förtroende för och lita på lärarkåren när det gång på gång visar sig att det inte alltid går? Ett tydligt exempel på detta är att vissa lärare inte följer instruktionerna inför nationella proven. Busenkla instruktioner som faktiskt inte går att missuppfatta. Någon eller några har uppenbarligen inte förvarat delprov C i svenska enligt instruktionerna. Därefter har någon lyckats fotografera provet och sprida det via sociala medier. Detta fick stora  konsekvenser för hela Skolsverige. Skolverket fick tidigt kännedom om det och gick ut med information om att ”viss spridning” hade skett. Detta plockades upp av media och sågs av elever som självklart hittade provet på nolltid. Inom några timmar spreds provet som en löpeld och viss spridning blev till att, gissningsvis, majoriteten av Sveriges elever i förväg hade sett provet. Detta på grund av att det inte gick att lita på någon eller några skolor som skulle förvarat provet korrekt.

Ett annat exempel är att det tydligt står att eleverna inte får ha tillgång till internetuppkoppling under tiden de skriver nationella prov. Jag har hört om flera skolor som inte brytt sig om detta utan ändå låtit eleverna skriva med tillgång till internet. Listan kan göras lång runt just att låta bli att bry sig om riktlinjerna för nationella proven. När vi konstaterar just detta hur ska politiker då känna att de kan lita på professionen?

Alldeles för många lärare följer inte heller gällande läroplan. Här kan listan göras ännu längre och jag har inte för avsikt att rada upp vad jag menar, men har tidigare bloggat om till exempel Papegojan och undantagsbestämmelsen och Vi lärare behöver ett bedömnings och betygslyft.

Vad beror det på att det blir så här? Varför följer vissa inte läroplanen och instruktioner och tycker att det inte gäller dem? Och hur kan de komma undan med det år efter år? Naturligtvis är det mycket som är väldigt bra med svensk skola, men det är tabu att säga att lärare inte alltid gör sitt jobb. Att säga att det finns dåliga lärare som inte borde jobba i skolan är ännu värre, men jag säger faktiskt det nu. Alla passar inte som lärare, men i lärarbristens spår går det inte att göra så mycket åt.

Självklart ska vi lärare ifrågasätta och inte bara gapa och svälja allt som är ”inne” och populärt inom skolvärlden just nu. Men vissa delar av lärarens arbete går faktiskt inte att välja bort. Det står, till exempel, i LGR 11 att eleverna ska läsa olika typer av texter i engelska. Här tror jag få skulle ge eleverna endast en och samma texttyp. Det är inte jätteofta man hör lärare säga: ”I år läser och skriver vi endast argumenterande texter för jag tror inte att eleverna lär sig något av att läsa och skriva faktatexter”, eller hur? Däremot hör jag titt som tätt: ”Jag vill inte använda digitala verktyg med mina elever för jag tycker inte de lär sig något.” Användandet av digitala verktyg med eleverna verkar lärare kunna göra som de vill med trots att det står i LGR 11 att de ska ingå. Vissa skolor har inte tillgång till tekniken och kan inte följa LGR 11, men det är inte detta jag syftar på.

Det står i LGR 11 att eleverna ska lära sig och kunna problemlösning inom matten. Då kan man inte välja bort att eleverna ska kunna detta med motiveringen ”men det blir ju för svårt på E-nivå. Då får så många F.” LGR 11 och kunskapskraven är inte en buffé där du kan välja att ge eleverna det du tycker bäst om. Allt ska med. That’s life.

Jag menar att, oavsett vad du anser om LGR 11, så är det vårt styrdokument och det ska följas. Det är inte något du kan välja eller välja bort. Hur ska politiker och allmänhet kunna lita på en yrkeskår där en hel del inte följer rådande styrdokument och tycker att de kan göra som de vill?

Däremot måste vi lärare ges organisatoriska förutsättningar för att kunna utföra vårt jobb och följa LGR 11. LGR 11 skulle också behöva utvärderas, men det är en annan diskussion än att välja bort delar för att just du inte vill. För att höja statusen och tilltron till vårt yrke måste faktiskt en del av oss skärpa till sig och utföra arbetet enligt gällande riktlinjer och styrdokument. Därefter kan vi börja diskutera ”lita på professionen”.

Kommentera
bruun_betong
Sara Bruun

Sara Bruun har arbetat som språklärare i engelska och tyska i nästan 25 år.
Hennes språkblogg, Bruuns klassrum, har snabbt blivit en inspirationskälla för många. Engagerande och motiverande lektioner skapar lugna och trygga klassrum är hennes språklärarmotto. Sara är författare till två böcker om språkundervisning och är även en uppskattad föreläsare. Sommaren 2021 var Sara sommarvärd i radions P1. I Skolvärlden skriver Sara främst debattartiklar, men ger även läsaren en inblick i en lärares vardag.

LÄRARNAS RIKSFÖRBUND

Box 3529
103 69 Stockholm
Sveavägen 50

SKOLVÄRLDEN

Box 3265
103 65 Stockholm