Jag sjunker ner i soffan här hemma och är helt slut. Ni vet så där trött så att det ringer i öronen och man knappt orkar resa sig. Ändå har jag en så go känsla i kroppen och ett leende på läpparna. Vilka dagar det har varit. Alla sluter verkligen upp och hjälps åt, vilket är fantastiskt att se. 

Igår hörde vikariesamordnaren av sig och undrade om någon kunde vikariera i spanska i sexan. Ingen personal fanns att tillgå så jag pratade med mina engelskelever i årskurs åtta och förklarade läget:

”Jag behöver ha både er och spansk-sexan samtidigt för det finns ingen som kan ta hand om sexan.” 

”Men, hallå! Kan du spanska också??” 

”Nä, men jag kan lite så jag kan väl låtsas!” 

”Herre gud, det kan du inte göra. Jag och X är rätt bra på spanska så vi måste ju hjälpa dig. Vi kan ta hand om sånt som att läsa högt och prata bara du styr upp så dom håller käf… eh… är tysta och lyssnar! Sen så sitter ni andra kvar här inne o har engelska. Det fixar ni, eller hur? Det är viktigare att dom små har Sara än att vi har det!” 

Jag kan knappt hålla mig för skratt. Den vanligtvis ganska vilda, men charmiga gruppen föreslår alltså att det är viktigare att jag är med dom små. Men vi provar. Självklart ägde vi spansklektionen och engelsk-åttorna hade också ägt sin egen lektion, enligt sig själva i alla fall.

Sara Bruun med sina elever under den kombinerade spansk-engelska-lektionen.
Sara Bruun med sina elever under den kombinerade spansk-engelska-lektionen.

Jag är ju inte bara lärare utan också utvecklingsledare och idag var vi tvungna att arbeta med att rigga ett digitalt läromedel för hela kommunen så vi kan tillhandahålla distansutbildning för årskurs 4–9 om vi måste stänga. Enda tiden vi hade var under min första lektion idag. Kollegan kommer och vi sitter sida vid sida i klassrummet och arbetar samtidigt som tysk-nian arbetar på. Eleverna hjälper varandra och hjälper även oss. Vi testkör det nya läromedel vi satt upp och eleverna kommer med råd och frågor om hur det funkar.

Mitt i alltihop ringer en rektor från grannskolan och jag säger till eleverna att jag behöver svara. En elev utropar: 

”Hälsa henne från hennes gamla elev!”

Vilket jag gör och rektorn hälsar tillbaka. Det är sån skön stämning och alla elever och personal vill verkligen hjälpas åt. Jag är så glad över att majoriteten av mina elever steppar upp och visar ett sånt ansvarstagande i denna svåra situation. 

Det är många som tagit ansvar just nu och ett projekt som jag vill lyfta fram är skolahemma.se som tagits fram av RISE i Göteborg. På denna sida hittar du bra stödmaterial som du dessutom kan vara säker på är vettig och som du kan lita på. Kolla också i sociala media efter #skolahemma för flera tips. 

Jag vill också tipsa om min egen klassblogg där jag samlat de läromedel, program och ideér som är gratis och frisläppta just nu.

Många digitala läromedel och program är gratis, och det kan te sig mycket lockande, men jag vill ändå mana till lugn. Begränsa de digitala verktyg ni använder och diskutera detta på skolan. Ta på er elevens glasögon och fundera över hur det blir för eleven om det blir för många olika verktyg. Kom också ihåg att ge eleverna extremt tydliga instruktioner även med tidsangivelser. 

Jag vill med denna text egentligen inget mer än att rikta ett stort tack till alla er, oavsett yrkesgrupp, som sliter där ute. Det är tufft som tusan just nu och tuffare tror jag att det kommer att bli, men återigen visar det sig att ensam inte är stark. Tillsammans fixar vi detta också. Vi hjälps åt! 

  • Ps. Om du har någon händelse likt mina ovan kan du gärna berätta om den i kommentarsfältet. #hjälpasåt 
Kommentera

Trenden just nu är att skolor ska ”NPF- säkras” (NPF=Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar) och hela klasser ska ha tillgång till saker som hörlurar, stressbollar, skärmar och tugghalsband. Checklistor över extra anpassningar ska upprättas och bockas av och var tjugonde minut ska eleverna ha brain breaks. Detta ska skolor ha oavsett om alla elever har en NPF-diagnos eller inte, då det anses vara bra för alla elever. 

När jag googlar uttrycket ”NPF-säkra skolor” och om dessa har effekt på elevernas lärande hittar jag ganska lite. De sidor som jag hamnar på förespråkar att elever med ADHD ska prestera bättre när de får vara fysiskt aktiva under inlärningen och att elever inom autismspektrat behöver fingra på något för att kunna fokusera.

Gemensamt för sidorna är att de säljer just dessa produkter. Dyrt är det också.

Jag menar att ”NPF-säkring” kan bli en business på bekostnad av elever med olika svårigheter i skolan, men även för undervisningen som helhet. Genom att köpa in prylar som hela klasser ska ha tillgång till tror man att man har en tillgänglig lärmiljö på sin skola. Det man då missar är att analysera individens faktiska behov. 

En farhåga jag har är att prylar som till exempel hörselkåpor målar över ett i grunden stökigt klassrum. I stället för att arbeta med sin undervisning och att det ska råda lugn och ro i klassrummet väljer läraren att låta elever använda hörselkåpor. Ibland väljer läraren också att sätta eleven bakom en skärm så att den inte ska se andra elever och störa eller bli störd.

Frågan läraren glömmer att ställa sig är varför eleven stör? Är uppgifterna för svåra? Har eleven förstått vad den ska göra? 

Vi ska naturligtvis analysera varför en elev uppvisar olika svårigheter med att klara av sin skolgång och anpassa vår undervisning. Vi har alla varit i svåra undervisningssituationer och då behöver vi fråga oss: vad kan jag som lärare förändra i min undervisning? Har jag pratat med klassen och frågat vad dom tycker? Har jag varit tydlig med mina instruktioner, det vill säga: vet eleverna var dom ska vara, vad dom ska göra, när dom ska göra det och hur dom ska göra? Har jag tydliga rutiner för start och avslut av min lektion?

Om du kan svara ja på dessa frågor och du har anpassat din undervisning behöver du ta hjälp av kollegor och ert elevhälsoteam. Det finns såklart en gräns för hur mycket som kan anpassas inom ramen för vad helklassundervisning innebär. Lärare kan inte slå knut på sig själva hur hårt trycket än är utifrån.

Jag vill även poängtera att anpassning av undervisningen inte betyder att jobbiga delar ska tas bort. Extra anpassningar betyder inte att vi ska sänka nivån på undervisningen utan just göra något extra.

Sedan vill jag också trycka på elevens egna ansvar. Vi kan anpassa hur mycket som helst men om eleven inte gör sin del av överenskommelsen går det inte. Kunskap regnar inte in i huvudet. Det krävs ansträngning och det är jobbigt för både elev och lärare. 

Som med så mycket annat gäller det att ha ett kritiskt förhållningssätt till trender och verkligen fundera över varför vi väljer att haka på den ena eller andra trenden. Hur påverkar detta våra elever? Varför väljer vi att arbeta på detta sätt? Vet jag om trenden vilar på en vetenskaplig grund?   

En skola som lyfts fram som att ha ”Det perfekta klassrummet” är Källbrinksskolan i Huddinge. Källbrinkskolan går i bräschen för att NPF-säkra skolan och skolpersonal står i kö för att besöka den. Jag har själv inte varit där och jag tvivlar inte på att studieron har ökat och att det är lugn och ro, men det jag tycker är anmärkningsvärt är elevernas resultat.

Senaste slutbetygen avviker markant mot resultaten på nationella proven. Bland annat kan man se att vid betygen som sattes i somras för årskurs nio har 70,8 % av Källbrinksskolans flickor fått ett högre slutbetyg än provbetyg på de nationella proven i matte. I engelska är det 49 % och i svenska 43,8 % som fått ett högre betyg. Pojkarna sticker ut i matte med 56,5 % (skolverket.se).

Intressant att veta kan vara att flickorna i hela landet hade en avvikelse i engelska med 15,1 %. Dessutom skulle resultaten på de nationella proven, från 2019, särskilt beaktas. 

Målet med en NPF-säkring borde väl vara att eleverna ska kunna fokusera och även lära sig mer? I detta fall verkar dom, enligt ett flertal artiklar, kunna fokusera bättre, men kunskaperna ser inte ut att ha hängt med. Kan man då säga att man har ”det perfekta klassrummet?” 

Det jag främst vänder mig mot med trenden att NPF-säkra skolor och köpa prylar är att det blir en dyr, kollektiv lösning. Det är helt självklart att elever med olika svårigheter ska få hjälp, men det finns en risk att individens behov försvinner.

Skolorna bredspacklar över sprickorna i dess organisation, i ledarskapet och undervisningen. Man hoppas att det inte ska synas, men det som göms i snö kommer upp i tö. 

Kommentera

Trygghet och studiero är begrepp som flitigt diskuteras i media. Hur skapar man trygghet och studiero och vad är det egentligen? Är trygghet och studiero att alla dina elever sitter tysta i raka rader och lyssnar på dig när du står vid tavlan och föreläser? Kan trygghet och studiero vara att eleverna sitter i grupper och har tämligen högljudda diskussioner? 

Vilket klassrum ser du framför dig när du tänker på ett klassrum där det råder trygghet och studiero – fundera på detta en stund. 

Jag menar att studiero är en blandning av ovanstående där du som lärare är oerhört viktig. Om du vill ta reda på om det råder studiero i din klass är att fundera över hur eleverna fungerar i de så kallade övergångarna mellan olika klassrumsaktiviter. Om elevernas uppgift är att diskutera något i fem minuter och de bryter när du indikerar att fem minuter gått och återgår till tystnad och fokus är det en välfungerande grupp.

Om eleverna däremot under diskussionen blir högljudda, springer runt i klassrummet och du inte kan få dem på plats igen – då vet du att du måste träna gruppen i övergångar. Minska ner diskussionstiden till att prata i par i en minut och sedan tillbaka till att ge dig uppmärksamhet och lyssna. Kom ihåg att ge eleverna beröm när de gör rätt.

Ett annat råd är att lektionen startar redan ute i korridoren. Det är där du bygger relation till eleverna och det är där du ser till att det är lugnt innan eleverna går in i klassrummet. En av mina elever sammanfattade detta för mig häromdagen: 

”Alltså, vi är mer väluppfostrade än vår labrador. Han får inte ha tassarna i soffan och har det inte heller! Vi går inte över tröskeln även om dörren är öppen och när du sagt varsågoda så går alla förbi lådan och lägger sin telefon och sätter sig. Hur fan hände det? Men det är nice att börja lugnt”. 

Ja, hur hände det? När jag tar emot en ny klass inleder jag alltid med att stå i dörren och ta emot eleverna. De ställer upp på led och det ska vara lugnt innan vi går in. Det tar ett tag i början tills de lär sig och låt det ta tid. Det betalar sig i slutändan.

Det buffas och knuffas och tjafsas, men jag står lugnt kvar, förklarar varför jag vill att de ska stå på led och upprepar att det ska vara lugnt i ledet innan vi går in. Jag hälsar, dock inte på ett sånt där utflippat sätt med nån intränad hälsning, utan ett kort hej, ett leende och pekar var elevens plats är.

I början med en ny grupp är det också viktigt att stanna upp och berömma dem. ”Så glad jag blir nu när ni kunde gå in i klassrummet med en lagom ljudnivå. Kalasbra!” 

Det jag upplever att nya lärare har svårt för är hur tuff man kan vara utan att gå över gränsen. Och ja, jag menar att man ska och kan säga ifrån ordentligt när elever testar var min klassrumsgräns är. Däremot är det skillnad på att säga ifrån och gapa och skrika. Att vara tydlig och fyrkantig med sina klassrumsregler menar jag är en framgångsfaktor för att det ska råda studiero. Lika fyrkantig som jag är med mina regler, lika flexibel är jag med min undervisning. Undervisningen måste passa alla elever och då betyder inte det att alla gör samma sak samtidigt. 

Idag är du ofta ensam lärare i ett klassrum med uppåt 30 elever och där flertalet har olika diagnoser och en del inte pratar svenska alls. Det kräver att du har tänkt igenom din planering så att den inte bara fungerar för majoriteten av gruppen utan även för varje individ. Det i sin tur kräver att det finns tid för planering, men även för reflektion. Att reflektera över varför en lektion gick som den gick ger dig viktig kunskap om din undervisning och vad du behöver förändra för att den ska bli ännu bättre. Om du sedan tar med dig dina reflektioner till ditt arbetslag eller ämneslag och ni hjälps åt att skruva på undervisningen ökar chanserna för att de ska råda studiero och att eleverna faktiskt lär sig det du tänkt. 

I blogginlägget, Tro inte det räcker med auktoritet i klassrummet  och i tv-inslaget Ordning i klassrummet utvecklar jag mina tankar kring ledarskapet i klassrummet. Vad som är studiero är naturligtvis subjektivt, men Skolverket har på sin hemsida en definition kring hur studiero i undervisningen kan uppnås: 

”Studiero främjas också av en undervisning som är varierad. Det kan åstadkommas genom att exempelvis varva teoretiska inslag med praktiska eller genom att variera individuella uppgifter med grupparbeten.” 

Jag är helt medveten om att det i vissa klasser inte alls fungerar med de råd jag gett ovan och att det är stor skillnad från skola till skola. I skolor där stöket är väldigt utbrett krävs andra insatser där hela samhället hjälps åt runt eleverna, men det får utvecklas i en annan text.

Är du ny inom läraryrket eller känner att du behöver stöd i din yrkesroll finns en ny satsning från Utbildningsradion (Ur.se/nyalarare)  som handlar om att stötta just dig som gör dina första år i yrket.  Du hittar till exempel korta filmklipp om relationer och ledarskap, men också en podd dit du som lärare kan höra av dig med frågor som sedan diskuteras i podden. Vill du lära dig mer om just ledarskap i klassrummet hittar du dessa avsnitt här: https://www.ur.se/nyalarare/category/ledarskap/

Avslutningsvis tycker jag att rektor Anette, i vår ledningsgrupp, sätter huvudet på spiken kring vad trygghet och studiero handlar om i praktiken: 

”Det är konfliktfritt och när man rör sig i verksamheten ser man att det är glada och nöjda barn som arbetar med det som är tänkt.” 

Kommentera

Länge har jag funderat på att skriva en text som belyser något som jag tycker är ett växande problem i svensk skola, men jag har dragit mig för det då jag vet hur tongångarna riskerar att bli i sociala medier. Det jag vill lyfta upp till ytan är att vi i svenska lärarrum måste våga prata om de problem som faktiskt uppstått när vi fått ett ökat antal nyanlända i våra skolor.

Detta måste vi kunna prata om utan att bli stämplade som rasister.

Syftet med denna text är inte att den ska kidnappas av högertrollen och användas i en argumentation kring att alla nyanlända är ett problem, för så är det inte. Tanken med texten är istället att vi vuxna ska steppa upp och ta ansvar, oavsett vilka problem vi står inför.

Jag är liberal och jag har skrivit flera texter tidigare kring hur mycket jag tycker om att undervisa mina nyanlända elever samt visat att jag står upp för människors lika värde.

Därför tycker jag att jag också vågar lyfta problem som uppstår. Jag är runt på skolor i Sverige och föreläser samt håller i workshops. Genom dessa uppdrag befinner jag mig i många olika lärarrum runt om i Sverige. En diskussion som ibland uppstår har etsat sig fast hos mig, och jag har funderat mycket kring den. Lärarna undervisar elever mellan 9–12 år och de menar att det absolut inte är konstigt att det uppstår rasism i svenska skolor. Ingen vågar ingripa av rädsla för rasiststämplen. De menar att det också är en tydlig hierarki bland olika nationaliteter. De ensamkommande pojkarna från Afganistan är absolut lägst i rang. Barn av annan nationalitet anser sig själva som högst i rang och är svårast att tillrättavisa.

Jag uppfattar det som att lärarna i några av dessa lärarrum i stort sett har abdikerat:

”Det är inte lönt att ingripa. De är så många och de gör precis som de vill. I förra veckan såg jag hur flera stycken spottade på golvet i klassrummet och jag sa inget för jag orkar inte”.

”De är så högljudda och gapar och skriker och slåss. På rasten går man en omväg som rastvakt för att inte åka på en massa extra jobb”.

Det är dock inte vanligt att någon som jobbar som lärare vill stå för dessa åsikter utåt.

En av lärarna i ett av lärarrummen ställde frågan om vad är det som gör att det är på detta sätt? Hur kan det vara så att 9–10 åringar känns ”okontrollerbara”? Ja, vad är svaret på den frågan? Jag vet faktiskt inte. Är det så att de tidigare gått i en skola som är stentuff med disciplin och att det saknas i många svenska klassrum? Eller är det så att barnen är så traumatiserade att man inte kan förvänta sig något annat? Hade det kanske sett annorlunda ut om barnen fått samtalsstöd och hjälp?

Min åsikt är att vi vuxna absolut inte får abdikera från vuxenrollen och att det absolut viktigaste är att påverka just de yngsta barnen. Om inte vi i skolan ingriper och tar vårt samhällsansvar, vem ska då göra det? Föräldrarna, tycker du säkert. Men om de inte har föräldrar här, utan bor på HVB för ensamkommande? Vem tar diskussionen med dom då?

Föräldrarna kanske inte vet vad deras barn gör när de kommer samman i grupp i skolan? De pratar kanske inte svenska och du tycker det är för svårt att få tag på och anlita tolk för att ringa hem? Ska det ha någon effekt att höra av sig hem måste du ju ringa samma dag och det är sällan det går att lösa med tolk om man inte har turen att ha studiehandledaren på plats den dagen.

Exemplet ovan är från ett lärarrum och jag menar absolut inte att det ser ut så här i alla skolor, men jag ser att det är ett ökande problem. Jag menar att det också hänger ihop med lärarbristen. I och med att vi har så många obehöriga lärare på våra skolor ökar arbetsbelastningen för oss andra som måste handleda, hjälpa till med att lägga upp undervisningen samt ansvara för bedömningen. Som lärare orkar du inte och hinner inte ta i alla de konflikter som du borde. Ett bråk som du väljer att ingripa i generar så mycket mer arbete i form av dokumentation och tar tid från din planering. Jag förstår att man väljer att ibland titta bort. Inte för att man vill, utan för att man helt enkelt är rädd om sig själv och sin hälsa.

Vi behöver lyfta dessa frågor i våra lärarrum och diskutera fram lösningar. Ingen kan väl tycka att vi, oavsett problem vi står inför, ska abdikera från vuxenrollen?

Kommunpolitiker måste också ta sitt ansvar och se till att det faktiskt finns tillräckligt med resurser för att lärare ska hinna med sitt jobb. Anställ personal vars uppdrag är att vara heltidsmentorer, vara ute på rasten och även se till att det råder lugn i korridorerna. OM sedan klassläraren känner att han eller hon vill vara med klassen på rasten för att bygga relation så varsågod, men du måste inte. Heltidsmentorerna ansvarar för kontakterna med hemmen och avlastar läraren som kan fokuserar på undervisningen.

Jag menar att heltidsmentorerna inte behöver ha lärarutbildning. Här sticker jag ut hakan och säger att det faktiskt är viktigare med personlig lämplighet än formell utbildning. Se också gärna till att någon av dessa heltidsmentorer talar flera språk så att kommunikationen med hemmen flyter smidigare. Idag saknar många skolor “kringpersonal” som kan vara ute bland eleverna.

Om du som mentor har elever som bråkar mycket blir din arbetsbelastning väldigt hög. Är det du som mentor som ska släppa dina arbetsuppgifter när dina elever har bråkat eller kan dessa heltidsmentorer hjälpa till här? Vem ska undervisa klassen om du hela tiden måste reda ut bråk? I klassrummet är det dock ditt ansvar som lärare att ingripa. Du kan inte titta åt andra hållet om någon spottar på golvet inomhus eller om någon kränker någon annan. Se till att dom får städa efter sig och känner du att du inte klarar det själv – tveka inte att be om hjälp. Kontakta heltidsmentorerna eller någon kollega så att du kan driva igenom det du bestämt.

Absolut viktigast av allt är faktiskt att våga prata om det som är problem och att försöka hitta lösningar. Vi får inte ducka för att lyfta upp jobbiga saker av rädsla för att till exempel bli rasiststämplade. Vi får inte abdikera från vuxenrollen.

En av de bästa chefer jag haft genom mina år i skolan arbetade hårt för att förändra det tuffa klimat som rådde på min dåvarande skola. Hon brukade säga: ”Vi måste våga nämna trollet vid dess namn”. Med detta menade hon att vi måste våga lyfta upp de problem vi ser, leta lösningar och agera.

Om någon, oavsett härkomst, beter sig illa måste vi ta diskussionen och visa vad som är rätt och fel. Varje gång.

Barnen är Sveriges framtid och barn behöver hjälp, råd och vägledning. Barnen behöver också känna en framtidstro. Det är där vi lärare gör skillnad.

Kommentera

Eleven tar fram sin mobiltelefon och spelar spel. Läraren ber vänligt eleven att lägga undan sin telefon och påminner om att på skolan råder mobiltelefonförbud och att mobilerna ska ligga i lådan på katedern lektionstid.

Eleven går muttrande och motvilligt och lämnar sin telefon för att sätta sig på sin plats. Läraren återgår till sin genomgång och ger instruktioner kring vad eleverna ska göra. Eleven avbryter läraren, pratar rakt ut i luften, tar sina nycklar och skramlar med dessa. Läraren säger till eleven igen. Lite skarpare denna gång och markerar att det räcker nu.

Eleven tystnar för stunden och läraren vänder sig om till en grupp elever som behöver mer hjälp för att förstå uppgiften. Läraren märker att det är nåt som händer då flera elever plötsligt fnissar. Läraren tittar upp och se hur eleven har rest sig från sin plats och gått bort till några kompisar. Läraren går bort till eleven och säger nu till på skarpen om vad som gäller:

”Din plats är där. Nu går du dit och sätter dig och är tyst. Jag vill att du sitter på din plats och gör den uppgift du fått.”

Eleven tittar lite lojt upp och svarar:

”Eh, vad fan tror du att du ska göra åt saken? Jag sitter var jag vill. Du bestämmer inte över mig.”

Nu blir läraren riktigt arg och ryter åt eleven att sätta sig på sin plats eller lämna klassrummet. Eleven välter en stol och går ut ur klassrummet, för eleven tänker fan inte  vara kvar hos idioten till lärare som bara säger till just den eleven hela tiden. Så sjukt orättvist.

Läraren går efter lektionen till lärarrummet och berättar om händelsen och möts då av följande:

”Du måste bemöta eleven lågaffektivt. Du får inte bli arg på eleven eller markera var skåpet ska stå. Hade du bara avlett eleven tidigare eller anpassat undervisningen så att eleven fick en enklare uppgift hade du nog lyckats bibehålla lugnet.”

Ofta hör och läser jag om dessa råd. Bara jag är lågaffektiv så löser sig allt.

Jag blir lika irriterad varje gång. Jag menar att det lågaffektiva “snacket” har dragit som en löpeld över landet. Alla ska nu arbeta lågaffektivt och absolut inte säga till någon elev på skarpen. Lågaffektivt tolkas på många ställen som att du som lärare bara ska tala lugnt med eleven och att det är eleven själv som avgör var elevens egna gräns för ett gott uppförande finns.

Min åsikt är att dessa missförstånd runt vad lågaffektivt bemötande innebär har blivit en katastrof för svensk skola. Att använda sig av tydlighet och regler och ibland säga till en elev riktigt på skarpen har i vissa läger blivit förknippat med att du är en dålig lärare som inte har vett att bemöta dina elever korrekt.

Med detta menar jag naturligtvis inte att du ska ha ett ledarskap i ditt klassrum där du hela tiden gapar och skriker och spottar och svär som en gammal pirat. Det fungerar dock inte att hela tiden gå runt i ditt klassrum med mjuka filttofflor och prata vänligt med eleverna. Det är inte heller tanken bakom begreppet lågaffektivt bemötande.

Min uppfattning är att vissa personer endast har gjort en quick-fix och bara läst och plockat ut vissa delar av det som bland andra Bo Hejlskov Elvén förespråkar runt lågaffektivt bemötande.

Som lärare är du oftast ensam i ditt klassrum med uppåt 30 elever i samma rum. Du förväntas vara lågaffektiv, ha anpassat din undervisning med individuella uppgifter till 6–7 elever i varje klass som har olika diagnoser, du förväntas även ha tagit fram språkstöd till de som inte talar svenska i klassen och samtidigt utmana de elever som är på A-nivå och därutöver.

Det finns ingen hjälp att få utöver möjligen ett handledande samtal med en specialpedagog som ger råd. För det är du som måste förändra dig och din undervisning. Om du bara hade gjort si eller så hade konflikten inte uppstått och så vidare…

Exemplet i början av texten är något som händer ofta i ett klassrum och som nog inte ses som särskilt allvarligt. Eleven sa ju varken hora, fitta eller försökte använda våld. Dock menar jag att det är oerhört viktigt att se till att även “små” orosmoment stävjas i tid. I exemplet med eleven ovan så menar jag att det faktiskt är helt ok och även nödvändigt att ryta till på eleven. Helt vanliga svenska medelklassbarn där vissa tror att de kan göra precis som de vill, behöver mycket tydliga riktlinjer för vad som gäller. Denna elevgrupp talas det sällan om. De har alla förutsättningar för att sitta på sin plats och arbeta med tilldelad uppgift, men de vill inte för det är tråkigt. De tycker att de är kungar och drottningar och att de får göra som de vill.

Inte sällan får läraren även frågan vad läraren har tänkt göra för att eleven ska få betyg. Jag brukar svara att hos mig får man inga betyg. Man arbetar och lär sig olika saker och visar att man kan det som förväntas av dig.

Vad hände med att kavla upp ärmarna och faktiskt anstränga sig? Det är en egenskap som jag menar är på väg att försvinna idag.

Det är absolut inget fel med att ryta till på skarpen ibland och markera var ordningsgränsen är i klassrummet. Det är heller inget fel att visa ut elever som satt i system att störa undervisningen för att det är roligare så. Det är dock en balansgång och det går inte att tro att auktoritet är den enda vägen.

Här måste vi hjälpas åt och backa upp varandra. Man känner sig som den sämsta läraren i världen när det blir konflikter i klassrummet och du tappat humöret och blivit riktigt arg. Jag garanterar att du inte är ensam om att ha konflikt med just den eleven eller den klassen. Våga prata om det och öppna upp dörren till ditt klassrum. Du är absolut ingen dålig lärare för att du ibland ryter till och har tydliga gränser, däremot kan det kännas så då hypen just nu är att allt ska vara lågaffektivt och det är universallösningen på alla skolans problem.

I olika sammanhang möter jag lärare som tycker detta med ordning i klassrummet är svårt och det är svårt. De känner att de saknar verktyg för hur man kan göra samt oroar sig för vad som är okej och var gränsen går.

Det absolut viktigaste för att upprätthålla och bibehålla ordning i ditt klassrum är att arbeta med din relation till eleverna. Hur du gör det är olika från lärare till lärare, men viktigt är att det känns rätt för dig. Ett råd är att tänka: ”fem gånger mer kärlek” ,där tanken är att du behöver sätta in fem gånger på elevens och ditt relationskonto för att kunna plocka ut en gång och ha effekt av det. (Forster, 2009)

Lyft upp dessa frågor på personalkonferensen. Våga prata om de elever du känner kränker dig eller som inte gör vad som förväntas av dem. Jag lovar att du inte är ensam med dina funderingar. Tillsammans kan ni hjälpas åt och hitta lösningar. Tänk dock på att inte bara ha ett ”gnällmöte” utan leta efter lösningar. Vad är det som gör att eleven beter sig på ett visst vis? Kanske behöver du och eleven en paus från varandra? Kan eleven vara i en kollegas klassrum under en tid så att ni kan bryta ett mönster?      

Vill du lära dig mer om hur du kan tänka kring ledarskapet i klassrummet kan jag rekommendera att läsa och lyssna på John Steinberg eller Stefan Hertz. De är författare och föreläsare som har tydliga och konkreta knep för att du ska lyckas med ditt ledarskap.

För oss lärare är det viktigt att ha en chef som backar upp ordning och reda och inte viker sig så fort det ringer en upprörd förälder.

Eleverna behöver dock ingen lärare som är ilsk och tjatig hela tiden eller en som inte är tydlig alls. De behöver en lärare som ser dem, är tydlig med vad som förväntas av dem och så långt det går faktiskt försöker vara rättvis.

Kommentera
bruun_betong
Sara Bruun

Sara Bruun undervisar i engelska på Ringsjöskolan i Höör. Hon har genomgått en digital revolution och har även en del av sin tjänst som IKT-pedagog i Höör. Hennes språkbloggar har snabbt blivit en inspirationskälla för många. Engagerande och motiverande lektioner skapar lugna och trygga klassrum är hennes språklärarmotto. Här bloggar Sara om en språklärares vardag.