Annons

Har stängda skolor blivit Sveriges nya strategi?

Relaterat

Det är påtagligt att båda lärarfacken nu har höjt tonläget kring hanteringen av coronapandemin i skolorna. Man ställer högre och fler krav på både regering men också på skolhuvudmän och skolor kring hanteringen av pandemin. Detta är väl också i någon mening normalt. Först är man alla i samma nationella chock och sedan börjar man se detaljerna och var saker behöver förändras och förbättras.

Det finns däremot en hel del oklarheter kring de vägval man gjorde i Sverige i våras som ännu inte är utredda. Det finns mejlkonversationer som kan tolkas som att man valde att låta smittan sprida sig i yngre kohorter med skolan som verktyg. Tyvärr verkar de beslut som tagits och/eller skälen till dem inte finnas dokumenterade.

Krisledningen i den här epidemin verkar ha pågått i mejltrådar, telefonmöten och korridorprat, inte i dokumenterade analyser och beslut. Den skillnad som nu finns bland partiledare kring vad som egentligen sades till dem är ganska betecknande för situationen.

Det är dock mycket uppenbart att den bild av smitta bland barn, men framförallt på skolor och förskolor som kommunicerades under våren fått sig en riktig törn av data från verkligheten. Tvärtom är det ju nu mycket tydligt att det var både skolor och förskolor som var de mest drabbade arbetsplatserna i Sverige under hösten. Inte minst är det anmärkningsvärt att barnskötare befinner sig bland de mest smittade yrkesgrupperna.

  • Antalet smittade september–november 2020. Källa: FOHM

Sedan har vi det intressanta faktum att det finns någon sorts kvardröjande tanke om att den svenska strategin är att inte stänga skolor för att minska smittspridningen.

Jag har tidigare beskrivit att det finns ganska robusta data som pekar på att skolstängningar har stor effekt på smittspridningen i ett land. Mot detta står en sammanfattning som den europeiska smittskyddsmyndigheten, ECDC, gjort där man pekar på skolans betydelse för barn och där man avråder från att stänga skolor. Något som FHM har använt i sin argumentation. Den svenska myndigheten har också hävdat att Sverige nu blivit ett exempel på att man inte behöver stänga skolor för att bekämpa pandemin.

Men läget är ju långt ifrån så enkelt. Man stänger skolor överallt i Europa för att försöka få bukt med pandemin, inte minst den nya brittiska mutationen, och i Sverige stängde vi gymnasieskolorna hela våren och nu igen i vinter.

I Sverige ser smittläget lite bättre ut nu efter jullovet – precis som vi såg en kraftfull minskning av smittan i samband med sommarlovet förra året. Det är en av indicierna som visar skolors roll för att etablera nya smittkedjor. Den som inte är så insatt skulle nu kunna tro att vi går tillbaka till att ha skolorna öppna i Sverige och att den svenska modellen med öppna skolor fungerar. Men sanningen är ju faktiskt den motsatta.

Skolverket undersökte nyligen hur många huvudmän i Sverige som utnyttjar den nya möjligheten att på rekommendationer av smittskyddsmyndigheter övergå till distansundervisning på högstadiet. Och det är ju en stor andel av skolorna. Man skriver:

”Två tredjedelar av huvudmännen har helt eller delvis övergått till fjärr- eller distansundervisning vid alla, eller nästan alla sina skolenheter. Cirka 60 procent av huvudmännen har övergått till fjärr- eller distansundervisning vid alla sina skolenheter. Det är nästan 30 procent av huvudmännen som inte övergått till fjärr- eller distansundervisningen vid någon skolenhet.”

Och:

”Där fjärr- eller distansundervisning nu bedrivs i högstadiet omfattar den som regel en stor del av undervisningen. Bland de huvudmän med skolenheter som övergått till fjärr- eller distansundervisning uppgav ungefär två tredjedelar att detta gällde all, eller nästan all undervisning.”

Det vill säga att i Sverige har vi de facto övergått till att genom lokala beslut stänga en stor del av våra högstadieskolor (samtidigt som gymnasierna varit stängda). Vilket i sin tur kan vara en stor anledning till att smittan gått ner. Och på samma sätt kommer ju öppnade skolor att återigen innebära en risk för smittspridning – såklart.

Detta är naturligtvis något man bör kommunicera och tydliggöra. En strategi är beroende av att befolkningen förstår och kan följa med. Det är inget problem att säga: ”vi hade fel och vi justerar”. Men att hävda en sak, och göra något annat – då blir det kognitiv dissonans.

Jag tycker utifrån min förståelse av coronapandemin att det är mycket bra att man använder lokala möjligheter att stänga skolor. Det är också uppenbart när man ser på en bild av i vilka regioner och kommuner detta har skett att det följer smittläget och pandemins styrka. Det här är naturligtvis hur man borde ha agerat redan under våren. Frågan är hur många liv som hade räddats om man hade stängt ner grundskolorna i Stockholm och Östergötland under våren? Betydelsen av tidiga åtgärder är ju en av de viktigaste lärdomarna under den här pandemin vilket inte minst den här studien från USA:s smittskyddsmyndighet visar.

Men jag tycker att det vore rimligt att Folkhälsomyndigheten officiellt går ut och säger att detta är vad som nu är den svenska strategin och tar avstånd från den hållning de tidigare hävdat – att skolor är riskfria miljöer. Jag vet att de resonerar som att erkännande av misstag kan ses som en svaghet eller ge mindre förtroende. Men alla erfarenheter från kommunikation i kris pekar på det motsatta (däremot är det jobbigt för egot – men det är en helt annan sak).

Det finns ett problem och där måste facken vara på tårna. När besluten blir lokala öppnar det också upp för lokalt godtycke. Det vill ju till att man verkligen stänger där det behövs och har öppet där man kan. Vi vet alla att det finns skolor som borde varit stängda för länge sedan. Skolor där klasstorlekarna borde ha minskats för länge sedan. Skolor där trängsel i korridorer, matsalar med mera varit för stor. Därför är facken viktiga för att ge alla dessa individer det stöd som behövs för att så långt det är möjligt säkra alla arbetsplatser ur smittskyddsperspektiv.

Med allt detta sagt vill jag också uttrycka att jag på alla sätt förstår de som menar att skola är viktigt, att mötena är viktiga.

Pandemin är en katastrof vi levt med nu i ett år. En katastrof som skördar liv och orsakar en mängd andra negativa konsekvenser för barn, för ungdomar och för vuxna. Men det är klart vi måste ha en diskussion om ansvar när skillnaderna mellan de nordiska länderna ser ut som nedan.

Och det är självklart att fackföreningarna i yrken som under hösten var de mest drabbade – personal i skolan – nu ställer hårda krav på ordning, reda och smittskyddsrutiner ute i verksamheterna.

Att man i detta läge diskuterar lämpligheten i att använda mun- eller andningsskydd är anmärkningsvärt huvudlöst.

Data från Johns Hopkins University, https://coronavirus.jhu.edu/map.html och https://coronavirus.jhu.edu/data/mortality, 210127.

Relaterat

Reagera på inlägget:

Tack, 2020 – jag vill minnas godbitarna som ändå gavs

2020 – året då en ny värld av ord, oro och problem uppenbarade sig. Nya frågor som väntade sig svar utan tid att hinna reflektera över dem.

Januari till mars rullade vardagen på och inte hade jag en tanke på att det efter sportlovet skulle anlända en ny tid, en ny era och en ny vardag där handsprit, en problematisk (för oss i skolvärlden) social distansering och möten via länk skulle bli vardag.

Att vi så snabbt kunde ställa om oss från undervisning i klassrum med elever sittandes på sina platser till att dagen därpå inte ha några elever alls och de få som var på plats kom med frågor som: ”När kommer vår skola att stängas?

Stänga skolan – ja till och med nu när vi i Storstockholmsområdet faktiskt har stängt våra högstadium för att övergå till distans så låter orden så främmande. Stänga skolan, och då inte för att gå på lov utan för att en osynlig fiende – ett virus av ny sort, ha tagit sig in i vår vardag och ändrat den så totalt.

Ser jag tillbaka på året så kan jag välja att se till de inlägg av oro och förundran som jag tidigare skrivit men jag kan även välja att se de ljusglimtar och ögonblick som varit och troligen inte ens skulle skett eller uppmärksammats annars.

För vissa händelser vill jag ju ändå uppmärksamma och inte vara utan trots alla olustiga, tråkiga och frustrerande stunder som funnits där emellan. Så här är ett tack och en tanke till just de händelser som fått 2020 att glimma till och bli ett år att minnas för något annat än covid-19.

För det här har blivit året där vi i våras satt och åt ur matlådor i klassrummet, för att undvika trängsel i matsalen, och samtidigt räknade hur många köttbullar vi fick just idag. Aldrig har jag tidigare suttit med mina elever och faktiskt räknat köttbullarna och tomaterna för att låta det vara just det, och bara det, vi kunde göra just då.

Likväl när pepparkakstiderna kom och vi satt och pratade om burkens dekoration. Inte hur många pepparkakor varje person skulle få utan faktiskt hur burken såg ut som de låg i.

Under den här perioden har tiden på något sätt stannat upp och i det måste vi hitta en stund mitt i allt det absurda att göra vardagliga saker tillsammans. För vi får inte göra det någon annanstans och vi får inte göra det med någon annan. Så det vill jag minnas.

Sen vill jag minnas våra elever och hur de har utvecklats med året, som när vi lärare en måndag i december var i full fart med att förbereda distansundervisningen, vi satt redan via länk och väntade. Plötsligt dök ett mejl upp med frågan: ” Var är ni lärare? Vi elever är redan på plats”. De visste ju exakt vad som förväntades av dem om skolan skulle övergå till distansundervisning. Vi hade ju både pratat och visat det i våras när vi övat distansundervisning.

En uppskattad nyhet som jag hoppas är här för att stanna är föräldramöte via länk. Både tidsbesparande, kvalitetshöjande och tydligare – allt i ett kort. Att därefter även höra från eleverna hur de satt med sina vårdnadshavare där hemma och tillsammans deltog i föräldramötet. Många rosor till oss lärare och omedelbar diskussion mellan vårdnadshavare och eleven när de märkte att det var just deras barns ansikten som fick den där igenkännande blicken när vi pratade om att vissa tagit med energidryck till skolan trots förbud och butikernas åldersgräns.

Sen en extra eloge till eleverna som jobbat och verkligen velat ta till sig kunskaper och erfarenheter. Så till den grad att de faktiskt även erkänt att det här gick ju inte så bra. När de insåg att prata bort sin tid och göra annat på lektion inte gav de resultat som de egentligen ville ha. Många lärare har varit borta i vab och sjukdom. Tryggheten och rutinen som brukar finnas har inte varit där. Ändå har resultaten kommit.

En varm tanke till våra chefer som sprungit runt för att få dagarna att gå ihop trots extremt höga sjukfrånvarosiffror i kollegiet. Den där godisskålen, buffén av hälsoshots och glada tillrop som kommit och betytt så mycket just då.

Sen, inte för att jag vill göra om det, men den häftiga energin att se hur vi tillsammans i teamet trots hög frånvaro i kollegiet ändå lyckas göra kvalitativ undervisning och våga utmana oss själva att våga ta nya kliv och nya lärdomar för att hantera den nya tiden och den nya tekniken. Det har ändå varit häftigt, om än ordentligt mödosamt, att vara med om.

På det alla samtal som faktiskt fört oss kollegor närmare varandra i vårt samarbete. När vi pratat om vår vardag och till vilken kontrast den stått när övriga världen gått in i distansarbete med social distansering och vi i vår yrkesverklighet på intet sätt kunnat göra någondera.

Så tack, 2020 – mycket hade jag gärna helt enkelt velat slippa helt och hållet men de godbitar som ändå året bjudit på vill jag verkligen minnas, bevara och fortsätta med – och välkommen 2021.

Det här var mina stunder att minnas. Vilka var dina?

Reagera på inlägget:

Sverige kan inte vara neutralt i den här striden

Relaterat

En regerings primära uppgift är att skydda sin befolkning.

På torsdagen rapporterades det in 8 881 nya smittade i Sverige. Det är 900 fler än förra torsdagens drygt 7 900. Smittan är på inget sätt under kontroll. Den observerade fall/dödsfalls-kvoten i Sverige är 2,2 procent enligt Johns Hopkins-universitetet. Det innebär att utifrån bara de som konstaterades smittade från en onsdag till en torsdag kan vi förvänta oss att 8 881 * 2,2 % = 195 människor kommer att dö – på grund av en dags smittspridning.

Om den utveckling vi nu ser säger den ansvarige statsepidemiologen ”Även om kurvan i Sverige är relativt platt är det viktigt att fortsätta att följa rekommendationer och restriktioner”. Jag undrar om jag drömmer när jag ser det citatet, ”även”, ”platt”?

Jag har varit imponerad av Stefan Löfvens sätt att hantera regeringskriser. Han verkar i det fördolda men han ser till att lösa situationer som sett olösliga ut. Men nu är det faktiskt dags för regeringen att kliva fram. Uppdraget är nu inte att uppmana medborgarna att skydda sig själva: Uppdraget är att skydda medborgarna!

Om det inte finns lagutrymme (på grund av allt för sena processer kring pandemilagstiftning) att göra vad man gjort i andra länder där man påverkat utvecklingen som Österrike, Belgien, Norge med flera, det vill säga stänga köpcentrum och andra sådana åtgärder så måste man nu omedelbart:

  • Rekommendera användning av munskydd i alla offentliga miljöer.
  • Håll gymnasieskolor och högstadieskolor stängda en månad efter jullovet.

Jag tror inte det blir svårt att motivera detta för en befolkning eftersom det ger möjlighet för oss att få en paus som möjliggör att många av våra skyddsvärda medborgare ska få en chans att hinna bli vaccinerade innan de dör.

I Danmark har man ”ställt in julen” som man säger, av den anledningen.

I övrigt tycker jag att det är anmärkningsvärt att om att Folkhälsomyndigheten lägger medel på konstiga studier. Enligt uppgift genomför man ett forskningsprojekt för att försöka utreda eventuell korsimmunitet hos lärare. Detta för att kunna förklara varför lärare inte blir så sjuka i Covid-19. Är det så att medan människor dör i Sverige jagar myndigheten fortfarande efter sitt hjärnspöke – flockimmuniteten?

Det finns flera märkligheter med detta. Det första är att själva grunden för projektet är ju kraftfullt tillbakavisat av forskare vilket jag beskrev här. Lärare blir inte mindre sjuka. Det andra är att man tar av resurser under brinnande pandemi till ett sådant projekt och det tredje är att man överhuvudtaget håller på med forskning. Det finns ju inte i deras regleringsbrev.

Lämna forskningen åt dem som kan det och se till att sköta det uppdrag ni har och som finns i lagen: ”… tillgodose befolkningens behov av skydd mot spridning av smittsamma sjukdomar”.

Relaterat

Reagera på inlägget:

Tillsynsansvaret – visst kan jag strunta i det?

Jag kan uppleva att lärarens tillsynsansvar i all sin tyngd är en av de ”plikter” som jag som förälder känner stor trygghet i. Är mitt barn inte på den plats där jag tror det ska vara så meddelar skolan mig det.

Jag som tjänsteman har ju här ett enormt ansvar som ingen av oss någonsin borde ta lätt på. Men ändå kan jag få en känsla av att det finns en stor osäkerhet kring vad tillsynsansvar innebär och vad det faktiskt betyder. 

Hur ofta pratas det om det här på våra arbetsplatser? Tas det upp på varje APT tillsammans med anmälningsplikten eller drunknar det i praktisk information om organisation och budget? Eller är det en kunskap som är till för några få, trots att ansvaret ligger på varje enskild anställd?

En lärare kan aldrig frånsäga sig tillsynsplikten, eller delegera den till någon annan, exempelvis en förälder. 

När jag börjar läsa och reflektera över tillsynsansvaret så får jag varje gång en krypande känsla. Huja – kan jag verkligen säkerställa det här? Har jag koll? Har jag förstått det hela rätt? Och då tycker jag mig ändå besitta en hel del kunskap och erfarenhet i ämnet. 

Trots det känns det som just det här ansvaret är en kunskap som få faktiskt har och, till min ännu större oro, ibland tar oerhört lätt på. Säkerställer våra rektorer och huvudmän att deras anställda faktiskt vet vad det är och vad det innebär? Visar våra rektorer att de tar ansvar i frågan och arbetar proaktivt med att säkerställa kunskap kring tillsynen?

Eller är det en kunskap som några få har fast ansvaret för tillsynen ligger hos varje enskild anställd?

Reagera på inlägget:

Alla barn behöver få lyckas

Det finns elever som en är orolig för. Elever som inte deltar, elever som ofta hamnar i bråk. Elever som vill framstå som självständiga och självbestämmande. En sådan elev har jag haft på sistone.  

Det har varit problem med att få eleven fokuserad och aktiv på idrottslektionerna. Nyligen hade vi en provsituation kring skador och hur man förebygger dessa i idrott och hälsa. Eleven skrev provet men blev underkänd. Hen hade glömt att träna. Jag meddelar de elever som behöver göra omprov och kommer till sist fram till denna elev.

– Har du kvar pluggpappret? frågar jag. 

– Nej, svarar eleven. 

Ett nytt i handen och en vecka fram i tiden står vi där igen. Har inte tränat, har inte kvar pappret.  

– Du, nu måste vi ta tag i det här. Vi kan inte skjuta upp det med. Nästa vecka kör vi, okej? säger jag.

Nästa vecka kommer och det är nu två elever som ska skriva omprov. Jag sätter igång de andra elever med doppboll och går till den första. Vi har ett samtal kring vad hen skrivit på provet och lägger till lite saker efter vårat samtal. Godkänd, klockrent.  

När jag rör mig för att möta den andra eleven som sitter en bit bort i parken där vi har idrott är hen redan på väg för att möta upp mig.

– Jag har ropat på dig 5 gånger nu. Säger hen upprört.

– Förlåt, jag var tvungen att sitta med den andre först och sedan sätta igång klassen med doppboll. Men nu är jag här! 

– Jag vill inte göra provet nu. Hen går iväg och lutar sig mot ett träd surt. 

Jag tar mig en liten funderare medan jag går iväg för att hämta provet och pennan eleven lämnat kvar efter sig. Jag går tillbaka igen och möter upp eleven vid trädet.

– Men du, du ligger ju bra till på idrotten i övrigt. Ska vi inte bara köra provet och få det överstökat?  

Eleven svarar inte.

– Är det något som känns jobbigt? 

– Du förstår inte. Svarar eleven. 

Jag märker hur ögonen vattnas och eleven försöker hålla igen samtidigt som hen vänder sig om och går iväg. 

Jag låter eleven vara och landa. Ingen idé att gå in och rådda när det där gigantiska isberget av känslor börjat komma upp till ytan. Men något kring detta prov eller provsituationen är märkbart jobbigt för eleven. 

Några minuter passerar och eleven kommer tillbaka och ställer sig bredvid mig medan jag står och kollar på doppbollsspelet resten av klassen utövar. Jag ger lite komplimanger och instruktioner till eleverna i spelet och vänder mig sedan till eleven som sökt sig närmre.  

– Du, ska vi köra provet muntligt? 

Eleven jakar och vi sätter igång.  

Jag ställer frågorna, vi har ett samtal och jag ger eleven omdömet på plats. 

– Jag bedömer att det du sagt under vårt samtal ligger på en A-nivå. Så bra jobbat! 

Eleven är kunnig. Eleven redovisar väl för sina resonemang och det är inget snällomdöme jag sätter. 

– Åh, jag måste flexa lite för dom andra, säger eleven och går iväg.

– Stina! Jag fick ett A! Eleven går runt och berättar för klasskamraterna samtidigt som hen får beröm från resten av klassen för att ha lyckats. Sedan kommer eleven fram till mig igen. 

– Du, Alex. Jag vet att det inte står något på provet och så eftersom att jag gjorde det muntligt, men skulle jag kunna få ta med det hem? 

– Självklart! säger jag. 

Jag skriver i lite mer, skriver namn gör ett A och ringar in och skriver ett kort: ”bra!”

– Det här ska jag visa för mamma! säger eleven till en annan. 

Plötsligt är det en helt annan elev än den jag är van att möta på idrotten. Det är en elev som skiner. Det är inget tjafs om att delta eller inte längre. Inget som behöver lirkas fram. Det är en elev som nu deltar och aktivt själv frågar vilket lag hen ska vara med i. Vad det är vi ska träna på i spelet. En elev som nu har roligt på idrotten.  

Allt som krävdes var bekräftelse. Allt som krävdes var att få lyckas. Och för att lyckas behövdes rätt förutsättningar. 

Rätt förutsättningar behöver inte innebära att alla ska göra lika. I det här fallet fanns ett outtalat behov av att få göra provet muntligt. En sådan liten detalj som kan leda till att eleven höjer sig från ett F till ett A.

Reagera på inlägget:

Sidor