Sedan 1 augusti 2017 är det obligatoriskt för huvudmän att anordna lovskola för de elever i årskurs åtta och nio som riskerar att inte bli behöriga till ett nationellt yrkesprogram i gymnasieskolan. Huvudmannen kan även välja att anordna en frivillig lovskola under läsåret, men om eleven trots detta inte blir behörig till gymnasiet eller inte har deltagit i den frivilliga lovskolan måste huvudmannen ändå ordna Lovskola i juni.

Den obligatoriska lovskolan, som i folkmun kallas sommarskola, äger oftast rum de två första veckorna efter skolavslutningen i juni. Det är svårt att hitta behöriga lärare som vill och orkar arbeta två veckor till i juni. Det är även svårt att hitta lärare som vill arbeta på lovskolan under läsåret. Det leder till att huvudmän inte kan erbjuda både och, så som det var tänkt. 

Jag har letat efter statistik kring hur bemanningen ser ut på sommarskolorna runt om i landet, men inte hittat någon. Huvudmannen är inte skyldig att inrapportera något kring varken bemanning eller resultat på lovskolan. Dock verkar det som att många sommarskolor är bemannade av obehöriga lärare eller lärarstudenter.

Min källa utgör i detta fallet endast olika trådar i sociala medier. I sommar har tongångarna i dessa sociala medier gått höga runt sommarskolan och diskussionerna har låtit ungefär så här: 

”Ordinarie lärare har satt sitt slutbetyg, elevens resultat är sambedömt, har gjort ett nationellt prov och läraren har kommit fram till att betyget är F. Sedan följer två veckor av sommarskola och simsalabim hör eleven av sig och meddelar att: ”Ha! Jag fick E på sommarskolan. Du hade fel. Hade jag bara haft sommarskoleläraren i den vanliga undervisningen hade jag haft godkända betyg.” 

Otaliga är berättelserna kring att eleven lyckats få betyget E på sommarskolan. Självklart finns det elever som lyckas med detta beroende på ”hur nära” dom var vid betygssättningen i juni. Det är trots allt 50 timmars undervisning dom får och det gör absolut skillnad för vissa.

Det debatten gäller är de elever där ordinarie lärare konstaterat att eleven är väldigt långt från att nå E; eleven har kanske haft 7–8 rätt totalt på alla delar av ett nationellt prov, och eleven fixar betyg på två veckor i juni. 

I engelska är gränsen för godkänt på nationella proven oftast runt 30–33 poäng och i matte cirka 20. Har eleven legat väldigt nära E-gränsen och ordinarie lärare bedömt att det inte är mycket kvar att lära sig för att nå E fyller sommarskolan en mycket viktig funktion, där 50 timmars undervisning verkligen gör skillnad. Det är de övriga fallen som väckt ramaskri inom lärarkåren. 

När eleven har gått färdigt lovskolan är huvudmannen skyldig att erbjuda en så kallad prövning (skolverket.se, 2019). En prövning innebär att eleven testas igen för att se om den nu har lärt sig det som förväntas av eleven för E i ämnet. 

Att genomföra en prövning av en elev är en grannlaga uppgift. På Skolverkets hemsida kan man läsa att: 

”Prövningen får inte endast utgöras av kompletteringar. Den lärare som genomför prövningen behöver pröva elevens kunskaper i relation till samtliga delar av kunskapskraven och samtliga betygssteg. Detta gäller även om läraren innan prövningen har information om elevens kunskaper. Läraren bör vid planeringen av prövning i ämnen välja ändamålsenliga och varierade former för prövningen.” 

Då de nationella proven inte täcker samtliga delar av kunskapskraven är det alltså inte tillräckligt att endast låta eleverna göra ett gammalt nationellt prov. Det är heller inte okej att låta eleven gå på sommarskolan och komplettera ett eller ett par moment som läraren menar att eleven har kvar att lära sig. Om en elev ska få ett nytt slutbetyg efter prövning måste den testas mot alla delar av kunskapskraven och samtliga betygssteg. Det flera lärare och elever vittnar om är att eleverna erbjudits ett förenklat E-prov där eleven endast besvarar frågor som antas hålla E-nivå. Det är heller inte okej. 

Konceptet med lovskola har slagit split i lärarkåren. Ordinarie lärare menar att eleven väldigt lättvindigt fått ett E på sommarskolan och läraren på sommarskolan tycker naturligtvis att den gjort rätt utifrån sina förutsättningar. Om dessa lärare arbetar på samma skola blir det ganska spänd stämning i personalrummet när nästa läsår startar. 

Sommarskolan har blivit en ny arena där det utövas stark press på lärarna och rektorerna. Rektor känner tryck på sig att höja skolans måluppfyllelse och ser kanske mellan fingrarna när det gäller hur prövningen går till. Föräldrar ser sin chans att eleven ska få ett E och pressar på läraren att sätta ett E trots att eleven kanske inte har tillräckliga kunskaper.

Läraren står ganska ensam i sommarskolan och har inte sina kollegor att luta sig mot när det gäller sambedömning. Att stå stadigt kvar och vidhålla att eleven inte har kunskaper för E kräver en rutinerad lärare med stark backup av rektor.

Lovskolans grundtanke är god, men den slår fel. Det är alldeles för lättvindigt idag att eleverna ges E efter sommarskolan. I vanliga fall trycks det på vikten av sambedömning och att de nationella proven ska väga tyngre vid betygsättningen. När det gäller sommarskolan är lärare och elever utlämnade till att rektor gör sitt jobb och att huvudmannen tar sitt ansvar för att se till att bestämmelserna runt prövning följs. Om rektor är mer intresserad av en hög måluppfyllelse än korrekta betyg kommer bestämmelserna inte följas.

Jag menar därför att lovskolan snarast måste förändras och att obligatorisk lovskola i juni för elever som gått ut år 9 ska tas bort. Lovskolan bör istället delas upp. Elevens undervisningstid måste ökas under läsåret så att fokus ligger på att eleven lär sig mer och faktiskt har kunskaper. Den ordinarie läraren sätter slutbetyget och har även möjlighet att sambedöma med andra kollegor. 

Sommarskolan blir idag ett effektivt sätt att förklara och komma undan med en hög differens mellan resultaten på de nationella proven och slutbetygen. Det är bara att ”skylla på” sommarskolan för det kan ingen kolla. Ingenstans rapporteras sommarskolans resultat in och bestämmelsen om att de nationella proven i årskurs nio ska väga tyngre blev ett slag i luften. Svensk skola kan inte hålla på att jaga ökad måluppfyllelse och nöjda kunder – kunskaperna måste finnas med. 

Obligatorisk lovskola är en reform som slagit helt fel. Det gick till och med bättre för sagans Mäster Skräddare där vanten bidde ingenting. Här har reformen blivit värre än ingenting – likvärdigheten är underminerad och rättssäkerheten i betygsättningen är som bortblåst. 

Kommentera

Att sätta betyg och göra bedömningar är verkligen inte enkelt och inget som görs på en eftermiddag. Det krävs att du är insatt i skolans styrdokument och har en grundläggande kunskap om hur det är tänkt att planering, bedömning och betygsättning ska fungera. Nedan har jag sammanställt 15 påståenden om bedömning och betygsättning som kan fungera som ett diskussionsunderlag i lärarrummet. Läs påståendena och fundera kring hur du själv tänker och hur ni gör på din skola: 

1. Du kan inte sätta A första terminen i sexan och första terminen i sjuan då du har haft för lite att bedöma och eleven har inget att sträva mot sedan. 

2. På poängprov är 90 % = A, 70 % = C och 40 %= E.

3. Av olika anledningar vill/kan eleven inte skriva någonting alls i språkämnena. Då det visar sig att eleven har dyslexi kan du pysa och bortse från hela förmågan att skriva. 

4. På lågstadiet behöver vi inte lära oss om bedömning för vi bedömer inte eleverna. 

5. I sexan bedöms glosprov och är betygsgrundande. 

6. Eleverna måste visa sina kunskaper på svenska, annars kan du inte bedöma elevens kunskaper i till exempel matte. 

7. I lärplattformarna är kunskapskraven uppdelade på olika i sätt; i en av dem är engelska uppdelad i 16 delar och i en annan är engelska uppdelad i 9 delar. Oavsett uppdelning behöver du räkna och se till att en majoritet av kunskapskraven är uppnådda för att eleven ska nå D eller B. Är uppdelningen med max 16 måste eleven nå 9 för att nå övervägande delen.

8. Du bedömer förmågorna och inte kunskapskraven.

9. Om eleven inte byter om till idrotten och duschar efteråt kan eleven inte få betyg i idrott. 

10. Det centrala innehållet används som en checklista och man bedömer det centrala innehållet efterhand som man bockar av det. 

11. I slutet av terminen summerar jag vad eleven har gjort och då måste alla resultat hela terminen vara på A-nivå för att eleven ska nå A. 

12. I matte grundas betyget på att du klarat proven till respektive kapitel från läroboken. 

13. I femman behöver man inte bedöma mot kunskapskraven, dom börjar gälla först i sexan. 

14. På lågstadiet och i fyran och femman tittar du på det centrala innehållet och ser till att du gått igenom allt. Har eleven gjort alla uppgifter är eleven godkänd. 

15. I No arbetar man ofta i block/perioder och eleven måste ha lämnat in alla uppgifter för att bli godkänd. 

Ok, vad kom du fram till? 

Alla påståendena ovan är faktiskt myter som florerar kring betyg och bedömning. Inget av ovanstående påstående har någon förankring i de styrdokument som gäller. 

I samband med att Skolverket släppte de nya Allmänna råden kring betyg och betygsättning (2018) har de också uppdaterat sitt utbud av webbkurser och utbildning kring bedömning, betyg och betygsättning. Jag har gått tre kurser som är helt nya: Likvärdighet i bedömning och betygsättningBetygsättning i årskurs 7-9, gymnasiet och vuxenutbildningen samt Betygsättning i årskurs 4-6.

Jag kan varmt rekommendera dessa kurser. De är perfekta för att arbeta med på skolan. De innehåller forskningsartiklar och diskussionsfrågor som gör att du måste tänka till och fundera över din egen praktik. Du får också ett snyggt kursbevis när du är klar! 

Skolverket har också producerat en ny film om att sätta betyg: 

Jag hoppas att påståendena ovan bidrog till diskussion i ditt lärarrum! Genom diskussioner sker också utveckling. Sprid gärna detta nya material från Skolverket så kanske ett par av påståendena i listan ovan så småningom dör ut! 

Kommentera

Färgernas förbannelse

Gult eller grönt? Grönt eller gult? Rött, gult och grönt? På många skolor har diskussionen gått het kring vilken färg och hur den ska användas i lärplattformen.

Är du inte lärare eller du inte har en lärplattform på din skola kanske du undrar vad i hela friden det är fråga om? Färger? Hur kan det vara en diskussion bland lärare som gått flera år på universitetet? För att göra lång historia kort:

Det handlar om bedömning av elevers kunskaper där företag som säljer så kallade lärplattformar (där du får information om ditt barns kunskaper) har bestämt hur de tycker att vi lärare ska arbeta med kunskapskravsmatriser. I matriserna markerar vi lärare hur det gått för ditt barn och kan alltså göra detta genom att använda olika färgkoder. Jag vill poängtera att det inte finns något rätt eller fel – det är bara mer eller mindre tydliga sätt för eleven och vårdnadshavaren att förstå hur det går i skolan.

Flera stora lärplattformar menar att det enda rätta är att den gula färgen betyder att eleven uppfyller det krav som lärarna har satt upp för den aktuella terminen/årskursen i sin planering av undervisningen, men att eleven ännu inte uppfyllt det nationellt fastställda kunskapskrav som gäller för år tre, sex eller nio.

Diskussionen blir att gul färg betyder ”eleven är på väg” mot kunskapskraven i år 3, 6 och 9. Vissa skolor använder gul färg för att markera att eleven med knapp marginal nått målen. Säkerligen finns det flera andra sätt att tolka färgerna som jag inte känner till.

Om läraren markerar i årskurs två med gul färg när det gäller tex läsning kan man fråga sig om eleven kan läsa eller om eleven är på väg att lära sig läsa? En annan diskussion som uppstår är vilket av betygen D och B som förknippas med kunskapskravsmatrisen om läraren endast använder gul färg. Nedan kan du se några exempel.

Fundera över vilket betygssteg du skulle förknippa med matriserna nedan:

   

Jag har tagit skärmdumpar från bedömning som är gjord enligt två olika sätt att resonera kring färgerna. Jag lyckades inte få med all text i hela kunskapskravet, men bilderna är endast för att illustrera hur tydligt eller otydligt det blir med sätten att resonera.

I den första bilden har eleven blivit bedömd som D. Eleven hade uppnått övervägande delen på C-nivå och är ”på väg” mot C- i övriga delar. I bild nummer två har eleven blivit bedömd som C-nivå och ”“på väg” mot A-nivå. I den tredje bilden är eleven bedömd på B-nivå och ”på väg” mot A nivå och den sista bilden är C-nivå.

Min åsikt är att det är oerhört otydligt för elev och vårdnadshavare hur ”eleven ligger till” om läraren markerar i de summativa matriserna med gul färg. Bilderna ovan illustrerar tydligt skillnaden menar jag. I bild 1 går det inte att urskilja om läraren menar att eleven uppnått hela kunskapskravet på C- nivå eller om det är uppfyllt till övervägande delen. I bild 2 ser det visuellt ut som att övervägande delen är uppfyllt, men här menar läraren att eleven endast är på väg och att det är C-nivå som är uppfyllt i sin helhet. Hur ska eleven kunna veta det?

Ja, det kan eleven om läraren skriver en tydlig kommentar till, men endast då.

Om vi nu ska arbeta med lärplattformar och dokumentera elevernas kunskapsutveckling i ämnesmatriser måste det vara tydligt. Det måste klart framgå vad vi menar. Eftersom kunskapskraven anger vilken kunskapsnivå som krävs i slutet av årskurs 3 för godtagbara kunskaper och för olika betyg i slutet av årskurs 6 och 9 behöver man som lärare även göra en bedömning av vilken kunskapsnivå som det är rimligt att begära av eleven i tidigare årskurser i förhållande till vad kunskapskraven anger. (Allmänna råd, s. 23) Du måste som lärare veta vad en elev förväntas kunna i matte när eleven är klar med höstterminen i fyran. För att veta det behöver läraren samarbeta med andra lärare och diskutera/ ta fram rimliga nivåer.

Jag menar att de skolor som valt att inte ifrågasätta lärplattformarnas sätt att resonera kring färgerna går med på att ”slira på sin bedömning”. Med gul färg behöver du inte ta ställning till om eleven faktiskt har nått upp till vad som förväntas av eleven när till exempel höstterminen i fyran är över. Du markerar gult och sedan kan det stå kvar för eleven är ju ”på väg” mot det gröna i sexan.

Att arbeta med matriser som är flexibla och som jag kan forma beroende på vad eleverna ska lära sig och vad jag vill bedöma gör jag gärna. I kombination med konkret återkoppling i klassrummet blir det tydligt för eleven var den befinner sig, vart den är på väg och hur den ska ta sig dit.

För mig är det självklart att ta ställning genom att använda grön färg för att markera för eleven och vårdnadshavare: Japp, du har klarat det som du förväntas klara den här terminen. Rött används för att markera att eleven inte klarat det som förväntas. Gult kan man i mitt tycke helt ta bort, eller i alla fall använda sparsamt.

Avslutningsvis vill jag lyfta fram att jag tycker det är fel att det finns en marknad runt bedömning. Det är något som ska vara likvärdigt över hela landet och det är det verkligen inte idag. Skolverket borde tillhandahålla en nationell, flexibel och enkel lärplattform med enhetliga riktlinjer där det inte krävs tusentals klick för att göra en enkel sak.

Att färgfrågan ska vara het i många personalrum är egentligen helt absurt, men det som egentligen stör mig mest är att företag sätter agendan för hur jag ska/kan arbeta med bedömning. Det retar mig mer än gul, grön eller varför inte gräddelin?

/ Tant Bruun

Kommentera

Det är maj månad och solen skiner ute. Skolavslutningen närmar sig med stormsteg och alla borde vara glada och förväntansfulla inför det stundande sommarlovet. Det är dock inte killen i nian som ber mig stanna kvar efter lektionen.

– Du… kan vi snacka?

– Klart. Vad är det?

– Njäe.. inget särskilt, men…

– Säg nu… jag ser att det är något som du vill säga.

– Jo, alltså. Det är ju snart bal, eller avslutningsmiddag som ni lärare säger och jag vill inte gå.

– Nähä. Har det hänt något? Kan jag hjälpa dig med något?

– Jag vet inte om jag kan gå. Jag har bara dessa kläderna. Jag har alltid samma och morsan har inga pengar. Hon sparar och sparar och de pengarna vi har måste vi köpa käk för. Jag kan inte gå i dessa jeansen för där är hål och det står att man ska vara hel och ren. Jag har inte hela kläder och jag hinner inte heller klippa mig så det får morsan göra och jag kommer se för jävlig ut. Plus att dom andra har redan bestämt vem som ska gå med vem och jag har ingen att gå med.

Killen tittar ner och ser helt förkrossad ut. Han menar att han arbetar extra och försöker hjälpa sin mamma att få ihop pengar, men att det ändå inte räcker. Jag lovar att jag ska se vad jag kan göra för att hjälpa honom.

Någon vecka tidigare stod jag i kön i affären och överhörde en mamma som troligen pratade med en väninna. Mamman berättade med inlevelse hur fantastiskt roligt det var att hennes dotter nu faktiskt tog grundenten.

Själv hade jag aldrig hört uttrycket och spetsade öronen. Grundenten – vad i hela friden kunde det vara? Det var väl inte…?

Mamman fortsatte att högljutt berätta om att hon och dottern varit och köpt en Filippa K klänning för 2000 kr, vilket tydligen var ett klipp då det var rea, hade bokat tid för håruppsättning samt frågat en bekant med cabbe om han kunde skjutsa dottern med kavaljer till balen. ”Man måste ju ställa upp nu när hon är i innegänget och man slutar ju bara nian en gång i livet”.

Grundenten. Jag har nog aldrig hört ett dummare uttryck. Eleverna slutar nionde klass. Det gör alla i Sverige.

Det är något år sedan jag stod där i kön och hörde detta, sedan har jag sett uttrycket dyka upp i olika forum och tycker det är lika dumt varje gång. Lika dumt är det att man på en skola, bland föräldrarna, har som tradition att eleverna ska samla ihop pengar så att barnen kan åka limousin till skolavslutningen i sexan. Alltså i sexan…

Vad är det vi lärare och skolor gör när vi arrangerar avslutningsmiddagar som blir upphaussade så att föräldrar och elever känner, tror, tycker att det ska ska vara som att ta studenten? Skollagen är tydlig kring att skolan ska vara avgiftsfri:

”Även obetydliga kostnader kan vara betungande för hushåll med svag ekonomi om de förekommer vid upprepade tillfällen. Därför måste skolan ta hänsyn till det när man planerar sådana aktiviteter.” (skolverket.se)

Kan man med gott samvete hävda att skolan är avgiftsfri om grundskolan är arrangör till en avslutningsmiddag där eleverna förväntas vara finklädda?

Om vi nu har sådana middagar arrangerade av skolorna behöver vi i personalen vara oerhört tydliga med att det på grundskolan absolut inte är en bal. Det är absolut inte så att det krävs en klänning för tusentals kronor eller en kostym för liknande summor.

Vi behöver också se till att eleverna inte själva ska välja vem man ska gå med. På den skolan jag arbetade tidigare hade vi avslutningsmiddag och elevrådet samt ansvarig lärare ställde upp klasserna på led och blandade vilka som skulle gå in med vem. De såg till att ingen behövde känna sig utanför eller ensam, vilket blev hur bra som helst.

Vi vuxna behöver ta ansvar och se till att vi faktiskt inte spär på klyftorna i samhället. Vi som skola måste tänka till både en och två gånger kring vad vi faktiskt förmedlar för budskap till våra elever. Är vi tydliga kring att det faktiskt är helt ok att komma till skolavslutningen och avslutningsmiddagen i jeans och t-shirt? Förmedlar vi genom anslag och affischer att det är en helt vanlig middag och faktiskt ingen bal?

Jag lider med alla de föräldrar och elever som ska ta sig igenom detta. De som inte har någon att gå med och inte heller har råd. Jag vädjar till skolor som arrangerar avslutningsmiddagar och andra aktiviteter att ta ansvar för att alla elever ska känna sig välkomna och att skolavslutningen ska bli ett trevligt minne istället för en plåga.

/ Sara

PS. Dialogen med pojken i början av texten är inte från min nuvarande skola.

Kommentera

I vardagsrummet sitter maken och svär över sin lärplattform och i köket sitter jag och svär över min. På Twitter svär ett annat gäng över sina lärplattformar och tillsammans undrar vi hur det kunde bli så här?

Lärplattformar är tänkt som ett pedagogiskt stöd och ett verktyg som ska underlätta för lärare, elever och vårdnadshavare. Det finns en uppsjö olika lärplattformar idag som fungerar mer eller mindre väl.

Jag har ännu inte hittat en lärplattform som fungerar smärtfritt och som det inte svärs över. Det finns bara mer eller mindre dåliga. Tyvärr. För det borde inte vara så svårt att ha enkla, driftsäkra och överskådliga lärplattformar

Nummer ett för lärplattformsföretagen måste vara användarvänligheten samt att deras utformning av plattform följer LGR 11. Flera jag har tittat på stjälper snarare än hjälper vid bedömning och betygssättning. Det maken svor över häromdagen var att han hade lagt in resultat på ett och samma moment och sedan ville göra en sammanfattande bedömning. Eleven hade till exempel gjort tre uppgifter på samma moment och maken vill se vad eleven kunde och hur kunnandet utvecklats under terminen. Dessutom var den andra uppgiften de gjorde klurigare och vägde tyngre i bedömningen än både uppgift ett och två. Är ni med? Detta gick inte att se då endast den sist bedömda uppgiften syns. Så går det ju inte att ha det. Det lurar ju alla.

Det jag svor över var att när jag lagt in mer än hälften av mina bedömningar i matrisen hänger sig hela lärplattformen, allt försvinner och plötsligt visar sig en matris för matte istället. Jag har verkligen inte själv gått in på matte då jag helst undviker det ämnet! Då får jag börja om och har den gnagande känslan av att lärplattformen inte går att lita på. Jag har, trots att jag arbetar mycket digitalt, fortfarande en analog kalender där jag skriver in elevernas resultat.

Dubbeljobb – javisst, men inget i jämförelse med om jag skulle bli av med allt och inte ha något underlag inför betygsättningen.

Flera lärplattformar gör även egna tolkningar av hur LGR 11 fungerar och delar upp kunskapskrav på alla möjliga och omöjliga vis. I makens lärplattform har det företaget valt att dela in alla meningar runt elevens kunnande och gjort till olika punkter. I engelska blir det 16 olika kunskapskrav. I den jag jobbat i under många år har man valt att sätta ihop läsa och höra, skriva och tala i engelska, vilket leder till 9 olika krav att markera. Det leder också till att om jag endast har bedömt elevens tal måste jag skriva extra text om att bedömningen inte gällde att skriva. Extrajobb – javisst. Den lärplattformen räknar också samman antalet bedömningar och du får en procentsats för hur många bedömningar som är på A, C eller E-nivå – troligen tänkt för att underlätta vid betygssättningen av B och D. Tyvärr sätts ju inte betygen B och D baserat på antal ifyllda kunskapskrav i en matris i en lärplattform och definitivt inte baserat på hur många procent som är uppfyllda.

Märk väl att jag inte ens går in på de lärplattformar som gett sig på att skapa egenformulerade kunskapskrav på lätt svenska….

Listan över saker som måste förbättras kring lärplattformar kan göras oändlig. Men den största frågan är kanske varför vi alls behöver dem? Hur kritisk jag än kan vara mot hur olika företag väljer att göra med sina lärplattformar är jag ganska säker på att de ändå fyller en funktion och att de är viktiga. Jag tror personligen att många bedömningar annars skulle bli rakt ut i luften och ingen skulle ha koll på vad eleverna gjort. Det är rektors ansvar att se till att det förs en löpande dokumentation kring elevernas kunskapsutveckling och det är ett nästintill omöjligt uppdrag för en rektor. Vad händer på de skolor där en lärare plötsligt slutar och det inte finns någon dokumentation alls? Hur blir det för de eleverna? Det är en omöjlig uppgift för den lärare som tar över den undervisningen när det inte finns en bokstav att falla tillbaka på. Som vårdnadshavare gillar jag att få enkel och tydlig information kring mitt barns kunskapsutveckling och ser att den fyller en funktion.

Ni företag som utvecklar lärplattformar har ett stort ansvar, menar jag. Ni måste följa intentionerna i LGR 11. Ni måste göra er plattform logisk, digitalt enkel och användarvänlig. Användarvänligheten är, enligt mig, det absolut viktigaste. Det måste vara busenkelt för alla att förstå hur det fungerar.

Sträva efter att minska antalet klick för att komma till rätt del. Vi lärare har begränsat med tid. Det är kanske bara 30 minuter mellan två lektioner och då har vi inte tid att sitta och försöka tänka ut var och hur det nu var man skulle hitta hur man lägger in olika saker. Ni måste ha en support som svarar kvickt och lätt samt måste ni ta ansvar för att kontinuerligt utvecklas. Här handlar det inte om att tjäna så mycket pengar som möjligt utan det handlar faktiskt även om att ta ansvar för att hjälpa Skolsverige och eleverna.

Kommentera
bruun_betong
Sara Bruun

Sara Bruun undervisar i engelska på Ringsjöskolan i Höör. Hon har genomgått en digital revolution och har även en del av sin tjänst som IKT-pedagog i Höör. Hennes språkbloggar har snabbt blivit en inspirationskälla för många. Engagerande och motiverande lektioner skapar lugna och trygga klassrum är hennes språklärarmotto. Här bloggar Sara om en språklärares vardag.