Annons

”Arbetsgivarna behöver ta vägledares oro på allvar”

Coronapandemin har tagit ett nytt grepp om vårt samhälle. Sverige har infört skärpta rekommendationer och riktlinjer att förhålla sig till. Många är oroliga och jag som vägledare är nog inte ensam om att sälla mig till kategorin oroliga. 

Vägledare träffar ofta mängder av individer dagligen. Nu under hösten står till exempel niondeklassare inför det kommande gymnasievalet och vägledare i grundskolan träffar således väldigt många olika individer varje dag i enskilda samtal. 

Samtidigt träffar vägledare i andra verksamheter, så som SFI, stöd och matchning, vuxenutbildning, folkhögskola, universitet och högskola med flera, många olika individer dagligen. Vägledningssamtalen utförs inte sällan på kontor med lite utrymme. 

En annan del av en vägledares yrkesutövning är att delta på möten. Vi deltar i många möten, som genomförs i allt ifrån små och trånga konferensrum till lite mer luftigare utrymmen, men som kanske fortfarande saknar möjlighet till att hålla önskvärt avstånd till andra deltagare.  

Enligt en ny rapport från Folkhälsomyndigheten löper studie- och yrkesvägledare den näst högsta risken att diagnostiseras med covid-19. Störst risk löper rektor vid förskola, grundskola och gymnasieskola. 

I rapporten, som gjorts för att få en ökad kunskap om förekomsten av covid-19 i olika yrkesgrupper inom skolan, har Folkhälsomyndigheten samkört persondata från anmälningar med bekräftad covid-19 med register över yrkesklassificering vid SCB. Folkhälsomyndigheten slår fast att barn fortsatt utgör en liten andel av de rapporterade covid-19-fallen i Sverige och att skolan och kontakten med barngrupper inte utgör någon särskild riskmiljö för smittspridning. 

Statsepidemiolog Anders Tegnell poängterar dock att det finns skillnader mellan olika yrkesgrupper och att skillnaderna kan bero på flera olika saker. Däribland hur många och nära kontakter man har i sin yrkesroll. Som studie- och yrkesvägledare har man väldigt många olika och nära kontakter i sin yrkesutövning och därför är det kanske inte är så konstigt att vi är en yrkesgrupp i skolan som löper en relativt högre risk att diagnostiseras med covid-19. 

Folkhälsomyndigheten skriver på sin hemsida att det är angeläget att skolorna fortsätter att hållas öppna. Utbildningsminister Anna Ekström är av liknande åsikt och vid en presskonferens under torsdagen meddelade hon att hon vill att skolorna ska vara öppna så länge det är möjligt. 

Men Ekström betonar också på presskonferensen att skolan inte bara är en plats för lärande för eleverna, utan också en arbetsplats för lärare och annan skolpersonal. Hon poängterar att lärare och annan skolpersonal SKA kunna arbeta hemifrån när de inte måste vara på plats. På presskonferens sa Ekström även att hon inte vill behöva ta del av historier där skolpersonal behövt genomföra möten i trånga utrymmen, som kunnat genomföras digitalt.

Ett stort ansvar vilar på arbetsgivarnas axlar och jag har förståelse för att det sannolikt inte är helt lätt att ta stora och viktiga beslut i den här frågan, men arbetsgivarna behöver ta vägledares oro på allvar och se över vilka situationer som absolut kräver fysisk närvaro av studie- och yrkesvägledare och vilka situationer som inte kräver det. Mycket av det en studie- och yrkesvägledare arbetar med kan ske på distans. Till exempel möten med kollegor, vårdnadshavare och näringslivet. 

Arbetsgivare bör stämma av med studie- och yrkesvägledarna hur de ser på sin arbetssituation och vad de anser kan ske på distans med bibehållen kvalitet och likvärdighet. Det finns goda exempel på vägledare som genomför både individuella vägledningssamtal, lektioner och informationstillfällen via digitala hjälpmedel och får stöd och förutsättningar för det av sin arbetsgivare. 

Medan distansarbetet för vägledare fungerar bra på en del skolor finns det vägledarkollegor som vittnar om att arbetsgivare inte tillåter dem att arbeta med något på distans, utan ställer in en flaska handsprit på rummet och nöjer sig med det, en del får inte ens handsprit, utan får bekosta det själva. Det här anser jag vara under all kritik med tanke på det exceptionella samhällsläget vi lever i. 

Varje arbetsgivare måste ta sitt ansvar och möjliggöra för vägledare att kunna arbeta på distans när fysisk närvaro inte är ett absolut måste. Tillsammans kan vi minska antalet resande i kollektivtrafiken, minska antalet fysiska möten mellan personer och därmed också minska smittspridningen. Vägledning kan ske på distans, och bör ske på distans i den mån det är möjligt, inte minst i skuggan av en pandemi. 

Reagera på inlägget:

Tvinga eller locka – oavsett så måste vi se till att unga läser mer

Relaterat

Tänk att åsikten att ungdomar måste läsa böcker är så kontroversiell att jag förknippas med att vara nazist, att jag vill skicka barn till arbetsläger och piska dom till döds. Då mitt efternamn är Bruun måste det ju betyda att saken är biff? Jag tycker att ungdomar kan ha krav på sig att läsa även om dom inte vill och då är jag tydligen en ond människa som har bruna värderingar. 

Upphovet till ovanstående är att jag höll med Expressens krönikör, Jens Liljestrand, när han skrev att vi behöver sluta gulla med barnen och tvinga dom att läsa. Liljestrand menar att: 

”Läsningen är ett vaccin mot dumhet och faktaresistens, mot empatilöshet och ytlighet, i förlängningen mot barbariet självt. Det är helt enkelt en fråga om flockimmunitet.”

I samma text menar han att föräldrar behöver ta sitt ansvar och faktiskt tvinga barnen och ungdomarna att läsa och att det är vårt ansvar som föräldrar att se till att de läser. Jag håller med. Ordet tvinga fick dock en hel del personer på, främst, Twitter, att bli mycket upprörda. Hur kan jag som lärare tycka att barn och ungdomar ska tvingas till saker? De måste lockas och inspireras. Ja, det är alldeles självklart och det är det vårt jobb går ut på.

Personligen har jag en knasig hobby och det är att leta reda på just exakt den där boken som jag tror att just den klassen ska gilla att läsa. Jag och många kollegor med mig, arbetar hela tiden med att hitta litteratur som tilltalar ungdomar och låter även dom själva vara med och ta fram vilken bok vi ska läsa. Jag undervisar i engelska och mina elever läser skönlitteratur, på engelska, varje termin. 

Läsningen som sker i skolan räcker tyvärr inte och om våra ungdomar i Sverige ska hänga med och kunna vara en del av samhället krävs att dom även läser på fritiden. Det är här vi som föräldrar kommer in i bilden. En god läsförmåga är av stor betydelse för både samhällets och individers utveckling på många olika plan, men främst skulle jag nog säga för att säkerställa våra demokratiska styrelseformer. Att kunna läsa på djupet och ha en god läsförståelse är av yttersta vikt för att kunna agera och ta olika välgrundade beslut i dagens samhälle.

Om du inte kan läsa ordentligt och inte har en grundläggande omvärldskunskap, hur ska du då kunna tolka och avgöra om en källa är tillförlitlig eller inte? Du riskerar att bli grundlurad. Vi vill att våra ungdomar ska kunna fatta välgrundade beslut om sina liv och då behöver dom ha en god läsförståelse.

Vi föräldrar måste här stötta och hjälpa dom till detta. När inte inspiration och yttre eller inre motivation lockar ditt barn/ungdom till att frivilligt läsa måste vi ställa krav på att läsning ska ske. Det är inte konstigare än att ställa krav på att dom ska borsta tänderna eller städa sitt rum. Tyvärr verkar det, i vissa läger, som att ställa krav är lika med att man är en ond människa, men det är faktiskt precis tvärtom. 

I rapporten ”Läsandets årsringar” (15 september, 2020, Svenska förläggareföreningen) har Anna Nordlund, universitetslektor vid institutionen för pedagogik, didaktik och utbildningsstudier vid Uppsala universitet, och Johan Svedjedal, professor i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet analyserat hur läsutvecklingen/läsförståelsen utvecklat sig i Sverige under senare år. Dom konstaterar att läsandet minskar och att “de verkligt regelbundna vanorna gällande litteraturkonsumtion håller på att eroderas i den yngre delen av befolkningen” (s.32) 

Jag menar att boken, hur bra den än är, har svårt att konkurrera med Youtube, Netflix och Snapchat. Snabba klipp, rörliga bilder och ljud tilltalar ungdomarna mer än att att sätta sig ner och läsa en bok. Läsa en bok, oavsett om den är tryckt på papper eller en e-bok, är oerhört mycket mer ansträngande än att kolla olika klipp på Youtube eller lyssna på en ljudbok. Det säger sig självt vad ungdomen väljer om den kan. 

I Läsandets årsringar kan du även läsa att forskare har pekat på att läsning på nätet främjar icke-linjär avskannande skumläsning. Forskarna menar att förmågan till eftertänksam och långvarig linjär djupläsning kan vara i fara och behöver försvaras. Forskningen på området också är tämligen överens om djupläsningens positiva effekter på emotionell och kognitiv förmåga – och alldeles särskilt då läsning av skönlitteratur. (s.63) Denna sista mening är oerhört viktig. Läs den igen. 

Vi i skolan och vi föräldrar behöver hjälpas åt för att se till att ungdomar läser böcker. Inte bara för den enskilde individens skull utan för hela samhällets skull.

Om vi inte lyckas inspirera, motivera eller locka till frivillig läsning, ja, då måste vi sätta ner foten och faktiskt tvinga dom.

Relaterat

Reagera på inlägget:

Alla barn har rätt att lära sig och att kunna läsa

Relaterat

I veckan som gått har debatten kring läsning och hjälpmedel vid de nationella proven varit intensiv. Jag menar att debatten har kantrat och att fokus har hamnat på anpassa bort läsningen för eleverna istället för att satsa på god undervisning, träning och stöd av speciallärare. 

För er som missat debatten går den i korthet ut på att Örebro kommun,  i tingsrätten, dömts till att betala 10 000 kronor i skadestånd till en elev med dyslexi som inte fått använda sina vanliga hjälpmedel vid nationella proven i svenska. Eleven ska enligt domen blivit diskriminerad. Advokaten som driver fallet rekommenderar kommuner att inte följa Skolverkets direktiv.

Skolverket å sin sida har svarat att två andra domstolar samt justitiekanslern har kommit fram till att det inte är diskriminering. Skolverket står fast vid sina anvisningar att lärare ska testa det som avses att testas, det vill säga om en elev i år 3 och 6 vid provet i svenska får lyssna på texten testar provet hörförståelse istället för läsförståelse. Samma princip gäller vid proven i engelska.

En skillnad är dock att vid proven i svenska år 9 är det tillåtet att lyssna, då det inte är tänkt att testa avkodning. Avkodning är din förmåga att tolka tecken och sätta samman till ord. När eleverna går i nian förväntas de kunna detta och det är fokus på förståelse av text som gäller. 

I engelska skiljer vi i alla årskurser på läsförståelse och hörförståelse och det är inte tillåtet att lyssna vid läsförståelsen då det förvandlas till hörförståelse. Är ni med? 

Det som är mest tongivande i debatten är att man menar att elever med läs- och skrivsvårigheter ska få lov att lyssna på alla texter oavsett årskurs. Min uppfattning är att läser gör du på tryckt text och lyssnar gör man på ljud.

Begreppet “lyssneläsa” är inget jag använder mig av. Antingen lyssnar du eller så läser du. Det är för mig olika förmågor. Det kan vara utvecklande för lässvaga elever att lyssna samtidigt som dom läser, men jag menar att det är skillnad mot att endast lyssna.

Det finns elever med väldigt stora läs- och skrivsvårigheter som absolut ska använda sig av kompensatoriska hjälpmedel och lära sig strategier för läsning, men aldrig att jag skulle ta bort läsningen helt för dom. 

Det som dock händer när fokus i media är på att lyssna istället för läsa, är att även elever som kan läsa och skriva, men som tycker det är svårt och trist, menar att det är deras rättighet att få lyssna på text och att slippa läsa. Denna uppfattning är ofta uppbackad av deras föräldrar. Här behöver vi hjälpas åt för att svänga tillbaka debatten och visa på vikten av att kunna läsa och varför det är viktigt.

I över 20 år har jag själv undervisat i engelska och självklart då även haft många elever med läs-och skrivsvårigheter. Jag ser att det går att träna upp i stort sett alla elevers läsförmåga.

Jag menar att det som har försvunnit i diskussionen är vikten av strukturerad läsundervisning och att verkligen lära och träna barn och ungdomar i läsning. Det största problemet jag stöter på är dock att många ungdomar inte orkar anstränga sig för att ta till sig en text.

Att kämpa med läsning är ansträngande och eleverna vill inte. Det blir tjafs om detta hemma och den fighten orkar många föräldrar inte ta. Då hör man av sig till skolan och kräver att de ska få lyssna istället, vilket alldeles för många lärare, specialpedagoger och rektorer säger ja till.

Föräldrar och elever måste ju vara nöjda och glada, eller hur? Det är att välja den enkla vägen.

Jag möter ibland hela klasser där läraren låter eleverna lyssna istället för att läsa. Jag vill bara skrika STOPP åt detta. Vad är det vi gör med våra barn när vi lär dom den enkla vägen ut?

Det går att utveckla sin läsförmåga, men det kräver träning. En massa träning. Det krävs kunskap hos lärarna om att undervisa i läs- och skrivinlärning. Det krävs också att skolan har resurser för att låta eleverna lästräna. Det räcker inte att eleverna med störst svårigheter får komma trettio minuter i veckan till specialpedagogen.

Det är här problemen är. Problemet är inte om eleven får lyssna eller inte. Självklart ska elever med svårigheter få lov att använda hjälpmedel, men inte utan att de också får god undervisning och träning. Att ta bort läsningen för dessa barn är att exkludera dem från övriga samhället.

Undervisningen och träningen gör att även elever med svårigheter utvecklar sin läsförmåga. Om det handlar om ren kunskapsinhämtning som att till exempel lära sig om andra världskriget i historia kan det vara av vikt att eleven inte behöver lägga all sin kraft på att läsa. Där menar jag att kombinationen av att ha texten framför sig och ljud i öronen är att föredra.

Jag läser ofta skönlitteratur med mina elever på engelska. Det gör även mina elever med dyslexi. De brukar läsa ett kapitel och lyssna tillsammans med text på ett kapitel. Det är jobbigt och vi kämpar tillsammans, men det går. 

I skrivande stund är jag på konferens för engelsklärare i USA. Här är debatten helt annorlunda. Inte ett ljud om att lyssna istället för att läsa. Tvärtom är budskapet att det är alla elevers rättighet att få lära sig läsa, att kunna läsa och dessutom att få möta olika sorters texter. Att kunna läsa ordentligt är vägen ut ur fattigdom och vägen till ett bättre liv. Det jag ser att man satsar på här är riktad undervisning om läsning, med inspirerande böcker och teman som tilltalar barnen och ungdomarna. 

Jag upptäckte också att de verkar satsa på böcker som har förstorad text. Böckerna har precis samma innehåll och precis samma utsida som övriga böcker, men läraren kan välja att ge böcker med förstorad text till de elever som kämpar med sin läsning. I Sverige verkar det som att böcker med förstorad text bara går att få tag på via Bibliotekstjänst och det verkar vara ganska dyrt. Här tror jag att svenska förlag har en marknad att satsa på. 

Det är ett tufft uppdrag idag att stå emot de starka krafter som förespråkar att elever ska lyssna istället för att läsa. Personligen menar jag att alla behöver stå upp för det är varje barns rättighet att läsa och att kunna läsa. Att inte kunna läsa ordentligt är i allra högsta grad diskriminerande. 

Relaterat

Reagera på inlägget:

Anpassningar eller curling – ett digitalt dilemma

Är det så att anpassningar för vissa elever har blivit ett sätt ta den lätta vägen för lärare, elev och föräldrar?

Har det okritiska användandet av digitala verktyg lett till att vi lärare curlar eleverna i stället för att arbeta med att de ska lära sig något?

Talsyntes, ordprediktion, lyssna på alla texter i stället för att läsa, söka svaren på Google, ja de digitala möjligheterna för eleverna är oändliga.

Jag återkommer dock ofta till det som är mitt dilemma: digitala verktyg är kanon, men lär sig eleverna egentligen mer, eller lär de sig något alls?

Självklart ska du använda dina hjälpmedel om du har stora svårigheter, som till exempel dyslexi eller språkstörning, men ibland tror jag att vi lärare tillsammans med eleverna tar den lätta vägen. Du har kanske en elev som är svårmotiverad, som inte vill skriva eller läsa och föräldrarna hör av sig och kräver insatser.

De snabbaste insatserna att införa är då att eleven erbjuds att använda talsyntes och genom denna tala in sin text. Då behöver ju hen inte skriva.

Vanligast tror jag dock är att låta eleven slippa läsa texter och lyssna i stället. Många elever vill inte läsa och det krävs att du som lärare lägger tid på att först och främst hitta en bok som passar just den klassen och sedan krävs det att du undervisar om boken.

Du kan inte bara sätta en bok i händerna på eleverna och hoppas att de läser. Framför allt de svårmotiverade eleverna kräver ditt engagemang och jag är självklart medveten om att det inte alltid räcker det heller.

När eleverna skriver på sina datorer markerar datorn stavfel, om eleven dessutom har tillägget Grammarly påslaget när eleven skriver på engelska, markeras även grammatiska fel. När eleverna skriver en uppsats i svenska och du som lärare tillåter att eleverna har till exempel AppWriter påslaget så att datorn föreslår ord, stavning och du dessutom kan lyssna på texten – hur påverkar det elevernas skriftliga förmåga?

Om jag låter eleverna använda dessa digitala verktyg varje gång jag bedömer en skriven text, blir deras texter bedömda högre och bättre då?

Digitala verktyg påverkar ju inte elevens förmåga att hålla en röd tråd eller att skriva en viss texttyp, så då kvittar det väl? Enligt min erfarenhet är svaret på frågan JA. Texterna blir bättre och bedöms högre.

Jaha, tänker ni kanske. Det är väl bra? Höga betyg vill vi väl alla att eleverna ska ha?

Min motfråga blir då vad eleverna faktiskt kan? Är det inte kunskaper vi vill att eleverna ska ha? Men vilka kunskaper har eleverna egentligen? Är det digital kompetens eller har eleven förmågan att läsa och skriva?

Jag brukar säga att höga betyg är jättelätt att sätta, men att se till att eleverna har kunskaper som motsvarar de höga betygen är en konst.

Jag menar att vi måste träna eleverna i att utveckla sina förmågor även utan digitala hjälpmedel. Mina elever gör både och. De skriver ena gången i tex ChromEx utan hjälpmedel och de skriver nästa gång i Google dokument med hjälpmedel.

Självklart ska du använda dina hjälpmedel om du har stora svårigheter, som till exempel dyslexi eller språkstörning, och den här texten handlar inte om de eleverna utan om de elever som inte vill och som tycker att de inte behöver.

Jag vill dock poängtera att mina elever med språksvårigheter även tränar sig i att skriva och läsa både med och utan hjälpmedel.

I varje klass jag undervisat, ganska många har det blivit under 20 år, finns det elever som tycker att de inte vill läsa, de orkar inte och tycker det är tråkigt att läsa.

De vill inte läsa lärobokstexter eller litteratur och det handlar som sagt inte om läs- och skrivsvårigheter. De vill heller inte skriva och om de skriver lämnar de in några rader och tycker det räcker. Då är det lätt att som lärare gå i fällan att tycka att ”du kan ju lyssna i stället, du behöver inte skriva, prata in din text i stället”.

Här tycker jag att det är fel. Vi måste ställa krav på eleverna. Att eleverna inte vill och tycker att de ska slippa är inte ett kriterium för att vi lärare då ska låta eleverna ta den lätta vägen och införa digitala verktyg i stället.

Naturligtvis krävs att vi analyserar vad elevens ovilja beror på, men vad hände egentligen med att eleverna måste kämpa och faktiskt ha en egen arbetsinsats?

Jag tycker det är viktigt. Elever hos mig som inte läser och inte skriver eller endast lämnar in ett fåtal rader får betyget F.

Bedömning av elever är inte lätt och lärare står under en stor press att alla elever ska med. Alla elever ska ha minst E, annars är det du som är en dålig lärare. Hur många gånger har vi lärare inte hört ”du ska ge mig E”? Nja, ett visst betyg är ingen förhandling. Det kräver en arbetsinsats av både elev och lärare. Att då erbjuda digitala verktyg så att eleven slipper läsa och skriva är att göra våra elever en björntjänst.

Tydligt blir det om inte annat när vi kommer till årskurs nio och de nationella proven ska genomföras, då är inte hjälpmedel tillåtna i engelska och endast rättstavningskontroll är tillåtet i svenska. Om du har låtit dina elever lyssna och inte läsa, bedömt texter med alla hjälpmedel påslagna och kommit fram till att eleven når E under terminerna är det stor risk att eleven inte klarar att nå E på de nationella proven.

29 juni 2018 införs dessutom en ny bestämmelse där en elevs resultat på ett nationellt prov särskilt ska beaktas vid betygssättning (riksdagen.se). Hur ska du då göra om du bedömt eleverna som E med hjälp av digitala verktyg? Jag menar att ett okritiskt och lättvindigt användande av digitala verktyg underminerar elevens lärande.

Jag vill att vi lyfter upp detta till diskussion och vågar stå upp för att inte curla våra elever. Det krävs en arbetsinsats – utan arbetsinsats och att eleven når upp till vad som krävs, blir det inget E i betyg.

Reagera på inlägget: