Annons

Nytt betygssystem måste bygga på verklig och realistisk kunskapssyn

Jag har varit en stark kritiker till kunskapskravens formulering i kurs- och ämnesplaner ända sedan de togs fram på Skolverket. Då arbetade jag där och jag menade att de togs fram genom en helt undermålig process. Jag har också kritiserat dem i böcker och i artiklar (t ex här).

En del i processen när de togs fram var att man sade sig utgå från Andersons revision av Blooms kunskapstaxonomi. I en form ser denna ut som följer:

Det är alltså en taxonomi där den ena kunskapsformen bygger på den andra i ett hierarkiskt mönster. Detta fångar inte in all kunskapsbildning, som ju är rörigare än så, men den är ett bra stöd för tanken. Man kan till exempel inte förstå, eller analysera något, utan att minnas något om detta, och så vidare.

Skolverkets hantering (eller kanske misshandel) av modellen innebar i korthet att man först tog bort den grundläggande dimensionen ”att minnas”. Man strök sedan också alla kunskapsdimensioner:

Efter detta skapade man nivåer inom de processdimensioner som fanns kvar, där dessutom alla nivåer skulle bedömas på varje betygssteg. Jag menade då, och menar fortfarande, att detta är ett oacceptabelt sätt att skapa ett betygssystem på. Och att detta har gett upphov till väldigt mycket förvirring och stress i skolsystemet. Det är ett system som inte är forskningsförankrat, inte var beprövat och som inte går att egentligen begripa.

Då, när det begav sig, och senare, har jag sagt till Skolverket och andra att det bästa hade varit om man hade skickat ut Blooms reviderade taxonomi i den form som finns på första bilden och sedan gett lärare en 20-gradig betygsskala och bett dem att lösa problemet. Det hade fungerat. Man hade dessutom fått lärarkåren som medarbetare i bedömningspraktiken, som är central för deras professionella kunskapsbas.

Mitt förslag byggde jag helt på min magkänsla; för att jag som lärare känner igen mig i taxonomin. Min erfarenhet av undervisning och elevers lärande sa mig att taxonomin, med sina brister, är ett begripligt och användbart verktyg för att förstå elevers kunskapsutveckling. Man använder också taxonomin väldigt mycket i lärarutbildningar utomlands och i till exempel IB-systemet, har jag förstått. Det finns alltså mycket beprövad erfarenhet kring modellen.

Det roliga, och anledningen till att jag skriver detta nu, är att jag häromdagen träffade på en rektor som provat det som min magkänsla sagt mig. Han och hans kollegor hade, när kunskapskraven var på väg ut, gjort ett litet experiment. De hade låtit lärare bedöma elevexempel utifrån kunskapskraven och utifrån taxonomin. Vad de såg var att lärarnas bedömningar enligt taxonomin var mycket mer samstämmiga än när de använde kunskapskraven. Taxonomin gav alltså större reliabilitet, eller om du så vill: mer likvärdig betygssättning.

Varför? För att den är begriplig och bygger på kunskap om hur kunskap byggs. Något som Skolverkets modell mer eller mindre saknar (tycker jag).

Det här är viktigt eftersom mängder av lärare har försökt hantera kunskapskraven och hitta mening i dem. Vad jag menar är att det inte fanns särskilt mycket mening i dem från början. I sådana lägen måste professionen både lita på sin magkänsla och protestera. Ett nytt betygssystem måste bygga på forskning och beprövad erfarenhet på ett helt annat sätt. Och på en kunskapssyn som är verklig och realistisk.

Reagera på inlägget:

Så ser jag på punkterna om skolan i överenskommelsen

Relaterat

Den överenskommelse, som när det här skrivs kan ligga till grund för att en S/Mp-regering kan tillträda, är spännande sedd ur skolans synpunkt. Av 63 punkter rör i och för sig bara åtta skolan och de ligger nästan sist i överenskommelsen. Jag tänker att jag redovisar dem en efter en och ger en snabb reflektion efter varje punkt:

  • 49. … Läroplaner och kursplaner ska revideras i syfte att stärka betoningen på kunskap och faktakunskaper och för att uppmuntra flit och ambition. (Uppdrag till Skolverket hösten 2019) Möjligheterna för Skolinspektionen att stänga skolor med stora brister, såväl fristående som kommunala, ska öka (Utredning 2019–2020. Ny lagstiftning 1 januari 2022). Lika villkor ska gälla för både privat som offentligt drivna skolor. Höga kvalitetskrav ska vara styrande (Utredning om kvalitetskrav 2020–2022). Ytterligare insatser kan prövas för att undvika betygsinflation, som externa examinatorer. Lärarna ska ges det bedömningsstöd de behöver för att betygen ska vara rättvisa och likvärdiga i hela landet. De nationella proven ska digitaliseras och ska rättas centralt (Uppdrag till Skolverket 2019) för att stärka likvärdigheten och öka attraktionskraften i läraryrket.

Det är intressant att man uppenbarligen inte nöjer sig med den revision som Skolverket just nu gör, utan vill ge ännu ett uppdrag åt Skolverket att ännu mer jobba med kunskapsfrågan och dessutom flit och ambition. Det senare vet jag inte hur man ska göra. Stänga skolor är plakatpolitik – för vad ska ske med de barn som går på de skolorna? Det viktiga är väl ändå att skapa bra skolor?

Externa examinatorer tycker jag är en intressant fråga. Många länder har det på gymnasienivå. Jag tycker att det är mycket bättre än slutprov. Varför då? För att undervisning och kunskap är komplext och bör bedömas av skickliga människor. Och som i de flesta länder bör det vara en sammanvägning mellan betyg och examinators bedömning = en ”gammaldags” studentexamen (gammaldags inom citattecken eftersom det är fullt modernt i många länder runtom oss).

Den sista meningen är märklig. På vilket sätt stöder central rättning attraktiviteten? Det ser för övrigt ut som att Jan Björklund fått mycket att säga till om i förslagen.

  • 50. Skolor som vill ska kunna införa betyg från årskurs fyra. Reformen införs första juli 2020, då det nuvarande försöket upphör.

Igen Björklund. Men en meningslös reform. Det är undervisning som skapar lärande, inte betyg.

  • 51. Tioårig grundskola. Regeringen ska bereda möjligheten att införa en tioårig grundskola och återkomma till riksdagen med ett lagförslag.

Också meningslös, och Björklund. Det har vi redan i praktiken, och vi saknar egentligen kunskap om huruvida det ena eller andra är bättre.

  • 52. Ge rätt stöd i tid. Nyanländas barn ska ha rätt till en obligatorisk språkförskola från tre år med minst 15 timmar i veckan inom ramen för den vanliga förskolan. Förverkliga läsa-skriva-räkna-garantin. Inför läxhjälpsgaranti och prioriterad timplan för barn som riskerar att inte bli behöriga till gymnasieskolan. Mer tid måste ges till de nyanlända ungdomar som kommer sent till Sverige för att klara skolan genom förlängd skolplikt och kortare sommarlov. Det ska vara möjligt för högstadieelever att läsa kurser på gymnasial nivå och som gymnasieelev att läsa högskolekurser. Förhöjd studietakt ska kunna ges till elever som snabbare når kunskapsmålen. Inkluderingstanken har gått för långt: gör det lättare att få särskilt stöd i mindre undervisningsgrupp (Uppdrag till Skolverket hösten 2019). Resursskolor ska utvecklas. Insatser görs för att stärka särskolan. Öka skolans kunskap och stöd för barn med neuropsykiatriska svårigheter. Specialpedagogik för lärande byggs ut. Fler speciallärare och lärare i svenska som andraspråk ska fortbildas. Investera i goda lärmiljöer och små grupper i förskola och fritidshem.

Att i en sådan här text skriva ”inkluderingstanken har gått för långt” är väldigt märkligt. Vilka är det som ska exkluderas och varför? Att vi behöver göra något åt bristen på speciallärare och bristen på bra elevhälsoarbete är en sak. Men att lösa det med exkludering är inte en helt oproblematisk utsaga på många sätt. Återigen Jan Björklund.

  • 53. Skapa studiero. Genomför en nationell plan för studiero och trygghet i skolan. Mobilförbud införs i klassrum, med rätt för rektor/lärare att bestämma att mobiler kan/ska användas vid olika tillfällen med bestämda syften (Ds hösten 2019. Ny lagstiftning från 1 januari 2021) Resurser tillförs för att anställa fler lärarassistenter. Nationella riktlinjer tas fram för hur lärarassistenter, socionomer och andra yrkesgrupper ska kunna avlasta lärarna (Uppdrag till Skolverket efter vårändringsbudgeten). Elever som hotat eller utsatt andra för våld ska lättare kunna stängas av eller omplaceras (Samma Ds som mobiltelefoner).

Socionomer är intressant, när de behövs. Lärarassistenter om det finns behov. Många av de här kraven kommer reflexmässigt och är mycket dåligt utredda. Vad är det man försöker åtgärda och varför. Något man borde titta närmare på är den på sina håll väldigt stora användningen av elevassistenter. Inte sällan outbildade människor som arbetar med svåra pedagogiska fall i skolan. Vad har vi för ambitioner?

Mobilförbud är intressant. Jag tror det blir svårt att genomföra, men det kan ge ett bra stöd för de skolor som har problem med att införa regler.

  • 54. Ge likvärdiga förutsättningar. Arbeta vidare med förslag från Skolkommissionen för att öka likvärdigheten i skolan med bland annat regionaliserade skolmyndigheter samt införande av ett professionsprogram för lärare och rektorer med grund i SOU 2018:17 (Färdigt under 2019). Det statliga stödet för stärkt likvärdighet och kunskapsutveckling förstärks. Fler karriärtjänster inrättas i utanförskapsområden. Lagen om tillgång till elevhälsa ska definiera vilken tillgång som är en acceptabel lägstanivå (Utredning 2020-2021. I kraft 2022). Förslagen i 2018:57 genomförs (Proposition våren 2020). Alla barn ska ha goda möjligheter att gå i kulturskola. Ett beslutsunderlag som kan skapa förutsättningar för statligt huvudmannaskap för skolan tas fram.

Det här är för mig överenskommelsens mest intressanta punkt. Dels plockar den upp skolmyndighetsutredningen ur papperskorgen, och dels pratar den om något som jag har lyft i åratal – tillgång till elevhälsa måste kvantifieras. Vi behöver regelverk. Det gäller också skolbibliotek och andra liknande institutioner i skolan. Målstyrningen har här i Sverige varit helt fundamentalistisk vilket skadat likvärdigheten.

Och sedan kommer att ett statligt huvudmannaskap ska utredas. Detta är naturligtvis en väldig seger för Lärarnas Riksförbund med flera aktörer i skolfrågan. Skolan är en så viktig samhällsinstitution att den måste verka inom en stark och skicklig professionell organisation.

  • 55. Nya betyg i gymnasieskolan. Övergå till ämnesbetyg på gymnasiet och reformera betygssystemet genom att justera reglerna för sammanvägningen av olika delmoment inom ett betyg i ett ämne, så att ett enstaka lägre resultat i ett delmoment i ett ämne oftare kan kompenseras med goda resultat i andra delmoment. Denna förändring ska ske utan att utlösa en ny betygsinflation (Utredning 2019–2020. I kraft 1 juli 2021).

Äntligen! Och något som det också redan finns en utredning om som Anna Ekström tillsatt.

  • 56. Reformera lärarutbildningen. Kraven på utbildningen skärps. Intagningskraven höjs. Fler lärarledda timmar införs och kopplingen mellan teori och praktik stärks och fokus på metodiken ökar Förutsättningarna för akademiker att välja läraryrket underlättas. Längden för Kompletterande pedagogisk utbildning (KPU) kortas ner och studietakten höjs. Möjligheterna att jobba på en skola och studera till lärare parallellt förbättras. Sex och samlevnadsundervisning ska vara en obligatorisk del av lärarutbildningen liksom kunskaper om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. (Genomförs från 2021).

Bra förslag tycker jag,

  • 57. Ett etableringsstopp införs för fristående grund- och gymnasieskolor med konfessionell inriktning. Befintliga skolor med konfessionell inriktning ska kontrolleras bättre. En utredning ska först definiera avgränsningar.

Rör få skolor men för de barnen som hamnar på sådana skolor är det viktigt.

* * *

Sammantaget får man väl säga att detta för skolan handlar mer om en överenskommelse om vad liberalerna ville ha för att stödja en S-regering än om en gemensam politik. Det som en tillträdande S/Mp-regering själva kommer ta till initiativ till ligger ju såklart utanför detta.

Jag tror att det hade varit ännu bättre med en koalitionsregering för då hade det inte varit en lika starkt ensidig gisslansituation.

Men förslagen är pragmatiska, de pekar i en riktning. Några kanske inte är så bra men om man inte fattar beslut får man heller inte veta vad som var fel. Som helhet pekar de mot införande av regelverk, mot förstatligande, mot en professionell organisation för lärare och skolledare att arbeta inom och det kan på sikt visa sig vara väldigt viktigt.

Det överenskommelsen är renons på är åtgärder för att komma tillrätta med lärarbristen och frågan om segregation. Det senare naturligtvis eftersom en utgångspunkt i hela överenskommelsen är att inte röra något vid det extremt marknadsliberala system vi byggt in i skolan i Sverige. Ett system som alla de professionella i skolan vet är problematiskt, men som är anatema i politiken.

Relaterat

Reagera på inlägget:

En julbetraktelse

I denna tid när politiker inte verkar tycka att olika sakfrågor är tillräckligt viktiga för dem att stiga ner från sina höga hästar för, kan det kännas bra att närma sig skolan från ett annat håll: Elevernas. Eller i alla fall elevernas speglad, dels från en lärarhorisont och dels från spännande forskning.

I en insändare i DN skriver läraren Lars Östling om den press som han upplever att eleverna är utsatta för genom att vi har betyg. ”Vi måste tänka om och sluta göra allt med bedömning som mål. Vi behöver ta bort betygen”, skriver han.

Jag både håller med – och inte. Jag brukar själv berätta hur en av mina bonusdöttrar kom hem från skolan gladare när hon börjat gymnasiet än vad hon gjorde innan. När vi frågade varför svarade hon att det var ”för att lärarna på gymnasiet undervisade dem”. Men vad gjorde de på högstadiet blev vår något konfunderade motfråga. ”Då gav de oss matriser och skapade bedömningssituationer” blev svaret. I hennes svar finns något som jag tror är viktigt och är anledningen till varför jag tycker Lars Östling har fel och rätt.

Han har rätt i att om skolan har bedömning som mål – då blir det fel. Det blir en sorts inverterad syn på vad undervisning är och lärarens roll. Det blir dessutom väldigt fel när denna bedömning som används som måttstock på om en lärare, en skola, en huvudman, en kommun etc är ”bra”. Och när det dessutom används som säljargument för att få vårdnadshavare att välja skola (=flytta alla de pengar en elever är värd mellan skolor).

Det är alltså både ett inbyggt systemfel men också problematiskt ur undervisningssynpunkt. Här är Skolverkets nya allmänna råd om betygsättning en viktig markering. Bedömningsgrunderna ska enligt dem inte ligga till grund för planeringen av undervisningen. Vilket jag och många med mig uppfattar som kontraorder jämfört med implementeringen av såväl grundskolans som gymnasiets kurs- och ämnesplaner för några år sedan.

När jag säger att Lars Östling har fel menar jag att problemet inte är betyg i sig. Betyg kan vara mer oproblematiskt och ett bra betygsystem kan faktiskt stödja och hjälpa både elever och lärare. Problemet, menar jag, är hur vårt betygsystem är utformat – och vilken kontext det verkar i. Jag menar att själva betygsystemet är felaktigt konstruerat och jag hoppas innerligen att den revision Skolverket håller på med förändrar det i grunden.

Men systemet som betygsystemet verkar i gör det hela ännu mer komplext. Med fri etableringsrätt, konkurrens om skolpeng och vinstuttag kan vi (faktiskt) inte lita på varken huvudmän, skolor, rektorer eller lärare. Vi måste ha kontrollinstrument. Vi har låst in oss i ett system som bygger på misstro.

Betyg i sig är alltså inte alls problemet. Det är så irriterande att debatten alltid hamnar i för eller emot istället för i hur systemet är konstruerat (på något sätt är det symtomatiskt för svensk skoldebatt). Men ett konstigt system som inte bygger på vad undervisning egentligen är, och där bara ett konstigt urval av förmågor ska premieras, och ovanpå det ett märkligt konkurrenssystem gör att fällan slår igen. Jag tycker synd om de elever som har lärare som inte orkar stå emot det systemet.

Apropå det tycker jag att det är lite intressant att vi kanske nu har en ny generation lärare som upplever sin första reform-alienation. Vad menar jag med det? Jo, de lärare som lärt sig det nuvarande betygssystemet, som svalt det med hull och hår, de som verkligen byggt sin undervisning på förmågor och matriser och trott att detta var det sanna, det sköna, det riktiga – de får nu helt plötsligt se Skolverket göra en 90°-sväng.

Det kan vara bra för lärare att förlora sina illusioner och fokusera på vad som faktiskt fungerar i klassrummet. Men det kan också vara smärtsamt.

Apropå smärtsamt så utbrast en rektor vid ett tillfälle när jag redovisade den forskning om matematik som nyss fick stor spridning: ”Åh helvete!”. Det är den forskning som visade att elever har lärt sig sämre matematik när deras lärare har försökt vardagsanknyta matematiken, jämfört med lärare som pratat matematik och framförallt om eleverna har fått memorera formler och procedurer.

Det är så tvärtom mot vad vi fått lära oss. Antagligen också tvärtom mot vad rektorn i fråga försökt övertyga sina lärare genom åren var bra. En av de mest intressanta sakerna med den artikeln är att den också öppnar upp för att skillnaderna handlar om vilken typ av pedagogisk forskningstradition som verkar ha ”mest rätt”. Författarna pekar på att vardagsanknytningen har stöd i den reformpedagogiska traditionen (läs svenska lärarutbildningar) men att deras resultat stöder den position som utbildningspsykologer och kognitionsvetare har (forskning som synts lite av på svenska lärarutbildningar genom åren).

När vi ändå är inne på smärtsamma forskningsresultat så delade Jonas Vlachos en artikel som var otroligt intressant. Den pekar mot att så kallade icke-kognitiva egenskaper som inte premieras i skolan verkar vara fördelaktiga om man tittar i ett längre perspektiv. Att vara impulsiv och kanske till och med lite aggressiv verkar helt enkelt betala sig i det långa loppet.

Nu menar inte artikelförfattarna att man ska uppmuntra aggression i skolan. Men de menar verkligen att man kan behöva tänka igenom så att man inte skapar en kontrollorienterad undervisningssituation utan att man bör arbeta med en relationsskapande undervisning där det också finns plats för dem som externaliserar tydligare än andra barn och ungdomar. Att se värdet av de olika individernas sätt att uttrycka sig. Man ska alltså vara försiktig med att hämma kreativitet. Lugn och ordning och arbetsro får inte vara den enda normen som premieras. Intressant forskning som kanske breddar bilden?

Så när tomten frågar ”Har du varit snäll?” och du svarar ”Nej, men kreativ” kanske det också ska leda till ett fint paket under granen?

God jul!

Reagera på inlägget:

Med tingeling i betygs- och jultid

Jag sitter mittemot dem. Den grå novemberskymningen lurar utanför fönstren. Det är sista lektionen för dagen. Ögonen är trötta, den ene suckar, lägger sig ner på bordet med huvudet mellan korslagda armar. De två har kämpat i 20 minuter. De kan inte. Jag inser att de inte orkar mer, den här lektionen.

”Jonas, det går inte”, säger den andre.

Jag ler mot honom - säger:

”Jag ser det, vi bryter här och testar igen på måndag.”

”Vad ska vi göra resten av lektionen, får vi ta det lugnt?”

”Ja gör det”, avslutar jag.

De två har under lektionen fått en ny chans att visa vad de kan om kolets kemi; organisk kemi, kolets kretslopp, metan, etan, propan… Ämnesområdet som enligt hörsägen är det elever har absolut svårast med.

De har redan fått en chans, de har nu fått en till, de kommer få en tredje. Det hinner jag innan betygen ska sättas. Jag har lagt undan det mesta andra, repeterar och testar kunskaper inför kommande termin. Och lägger energi på de elever som riskerar att inte få godkänt.

Jag vill så gärna att de lyckas, varenda. Men alla kommer inte i mål; den här terminen. Jag vill svinga Tingelings magiska trollspö över dem, så de fick det magiska älvstoftet.

Måndag; en av de två klarade det. Inte den andre. Älvstoftet var inte där.

Och så som jag sa till en elev idag; som satt och slet och kämpade med en uppgift i biologi. Här var det ingen lätt match, för allt annat än studier är i fokus för eleven. Men steg för steg, med insatser från så många, så vill hon plötsligt ändå, protester först – och vånda, men till slut så sätter hon sig med bedömningsuppgiften, fattar pennan, och börjar jobba.

Jag säger, lite på skoj:

”Du, tänk om vi hade lite av Tingelings magiska älvstoft, så kunde vi strö det över dig här, och så kunde hon hjälpa dig att klara det här.”

Hon tittar svagt roat på mig. Hon tröttnar, är på väg ut, men fortsätter efter mild övertalning. Och knotar på. Till slut, så visar hon sitt arbete för mig. Det är så nära… så nära godkänt.

Till slut, hon är klar, lämnar pappret till mig.

”Jonas, klarade jag det?”

Jag tittar på uppgiften, det är så nära, det är där. Jag godkänner, med villkor.

”Då fortsätter du anstränga dig som nu.”

”Ja, jag lovar.”

”Ok”

Den glädjen, att klara det.

”Gå hem och säg det till dina föräldrar nu.”

”Jonas, jag ska!”

Älvstoft. En synnerligen god jul önskar jag dig. Du som kämpar för vår framtid – lärare, ni som backar oss på dagarna, föräldrar, elever, människor. Och… Tingeling.

Reagera på inlägget:

Ett stort fall framåt, Skolverket!

Relaterat

Skolverkets nya allmänna råd om betyg och betygsättning tycker jag är i stort sett ett stort fall framåt. Detta även om det också finns en och annan konstig formulering som är svår att förstå och som visar på en ouppklarad problematik. Det finns en generell kritik att det faktum att detta allmänna råd ska ersätta bl.a. det råd som hette ”Planering och genomförande av undervisningen” ska ses som en signal att bedömning är viktigare än undervisning.

Jag kan förstå resonemanget – det kan skicka en sådan signal – men jag väljer nog att tolka signalen tvärtom: Skolverket försöker nu signalera att varken de eller någon annan styr över hur lärare undervisar. Och jag tycker också att detta synsätt präglar detta allmänna råd.

Det kan ha sin betydelse att framhålla att allmänna råd är inte vad det låter som – lite sådär allmänna tips om hur man skulle kunna göra om man har lust – det är tvärtom. Allmänna råd är Skolverkets tolkning av den juridiska reglering som finns. Det innebär att man måste göra som det står här – om man inte kan visa att man uppfyller regleringen på ett annat sätt, som de skriver. Allmänna råden borde heta: ”Det här är vad som gäller juridiskt…”.

Som helhet tycker jag att detta nya allmänna råd visar på en tydlig kursändring hos Skolverket, som jag välkomnar. Det kan verkligen vara ett stöd för en lärarkår som vill hävda sin autonomi och sin rätt att bestämma över både hur man undervisar och betygsättningens praktik.

På många ställen är budskapet i rådet precis det motsatta mot vad man sade till lärare under implementeringen av LGR11. Detta gäller inte minst kunskapskravens ställning vid undervisningen. Då var budskapet (tvärtemot beställningen i Leif Davidssons utredning) att det nu var förmågorna i kunskapskraven som var det viktiga.

Nu skriver myndigheten istället väldigt tydligt att ”Kunskapskraven är således inte mål för undervisningen utan medel för att sätta betyg. De är därför inte avsedda som grund för planering eller genomförande av undervisningen.” Detta är mycket bra och som sagt en tydlig kursändring. Detta ger lärare en tydlig ”tillåtelse” att koncentrera sig på de ämneskunskaper som finns beskrivna i syfte och centralt innehåll utan att vara så nervös över kunskapskravens luddiga förmågor. Detta framgår också när Skolverket skriver:

”Det är inte ändamålsenligt att utforma en bedömningssituation och göra en analys av elevernas kunnande enbart med stöd av kunskapskraven.”

Detta kunde kanske göra slut på det kunskapskravsbingo som ibland förekommit. Jag frågade en gång en av mina bonusdöttrar varför hon var så glad över att gå på gymnasiet. ”Jo för att de undervisar oss” sade hon. ”Jaha”, sade jag. ”Men vad gjorde de på högstadiet då?”, ”Nej , de bara delade ut matriser och sade till oss att det här var vad vi skulle uppnå”, sa hon. Och sedan ordnade de säkert bedömningstillfällen för dessa matriser. Men hela det som är en lärares arbete: att undervisa, skapa förståelse med mera det gjorde lärarna inte i så hög grad. Lära sig fick de göra själva. Inte konstigt att hon var sönderstressad på högstadiet!

Det centrala innehållets ökade betydelse i Skolverkets ögon framkommer också i meningen ”Vilka delar av ämnets eller kursens syfte, centrala innehåll och kunskapskrav som aktualiseras i bedömningssituationen beror alltså̊ både på̊ hur läraren har utformat situationen och på vad eleverna visar i den”.

Man sågar verkligen också i rådet felaktig användning av matriser och är väldigt tydlig med att det är lärare som bestämmer hur och vilken dokumentation som behövs för betygsättningen: ”Läraren avgör vilken dokumentation som behövs för att stödja elevernas kunskapsutveckling och för att säkerställa ett brett och varierat underlag inför betygssättningen.”

Man ifrågasätter också otvetydigt den användning av olika internetportaler som finns och skriver ”Det är viktigt att dokumentationssystemen i de fall de används är ett stöd för läraren i att göra en allsidig utvärdering vid tiden för betygssättningen”.

Men samtidigt är det lite knepigt skrivet här. Man vågar inte riktigt löpa linan ut, Skolverket sätter inte riktigt ner foten. Kan en lärare åläggas att använda ett dokumentationssystem när Skolverket samtidigt säger att det är läraren som bestämmer över sin dokumentation? Det är lite av en gråzon i texten, men samtidigt en tydlig övervikt för lärarens bestämmanderätt över betygsättningen och dess praktik. Och om regler sätts upp är det tydligt längre ner i texten att detta i så fall ska göras i samverkan mellan rektor och lärare. En huvudman kan alltså inte bestämma detta, som jag läser texten.

En sista mycket viktig formulering är denna: ”Att kunskapskraven behöver läsas och tolkas i relation till ämnets eller kursens syfte och centrala innehåll samt utifrån den undervisning som har bedrivits innebär att läraren vid betygssättningen fäster större vikt vid sådana kunskaper som betonas i syftet eller som kan kopplas till många punkter i det centrala innehållet. Läraren fäster också̊ större vikt vid sådant som har fokuserats i undervisningen och där eleverna fått möjlighet att särskilt fördjupa sina kunskaper.”

Detta innebär att eleven ska bedömas utifrån vad man undervisat om – inte enbart utifrån kunskapskraven. En lärare kan alltså aldrig någonsin säga att du kan inte få det betyget för vi har inte gått igenom detta, eller vi har inte kunnat bedöma dina kunskaper utifrån denna del av kunskapskraven eftersom vi inte haft någon möjlighet att göra det. Det här är väldigt intressant eftersom det ger tillåtelse för att det man ska mäta är hur elevernas lärande förhållit sig till den undervisning som getts – inte till en tro på att alla elever ska lära sig precis samma sak eller kunna uppvisa precis samma kunskaper. Återigen ett större bemyndigande för läraren att utforma sin undervisning som hen ser bäst – och att bedöma utifrån detta.

Som helhet tycker jag alltså att de nya allmänna råden är en klar förbättring och känns som i alla fall början till verklig kursändring för Skolverket mot en syn på kunskap och undervisning som mer rimmar med lärares och lärandets verklighet än den socialkonstruktivistiska läroplanspoesi som tidigare präglat styrningen av svensk skola. Tyvärr kan Skolverket inte få A på grund av att kriteriet för det inte är fullt uppfyllt i och med missen vad gäller vikten av kunskapen om ord när man lär sig språk.

Så det får blir ett B, men med möjlighet till förbättring!

För kunskapskraven är ju fortsättningsvis oerhört problematiska. Det visar sig i det stycke i det nya rådet som jag tycker är riktigt dåligt. Det står:

”Informationen från en bedömningssituation kan ofta användas i både formativt och summativt syfte, men inte alltid. Ett exempel kan vara att en lärare vill använda sig av ett glosförhör i språk för att eleverna ska öva sin ordförståelse. Detta kan vara ett led i att eleverna på sikt ska kunna skriva mer utförliga och nyanserade texter. Informationen från glosförhöret ger i sig ingen användbar information för att värdera elevernas kunskaper i förhållande till kunskapskraven. Däremot kan läraren använda sig av den för att ge återkoppling till eleverna och för att planera den fortsatta undervisningen.”

Här tar man sig för pannan. Anledningen till att det står är att man inte i kunskapskraven har med ordkunskap. Vilket är korkat. Detta i sin tur beror på att kunskapskraven är uppbyggda efter Skolverkets reformpedagogiska, socialkonstruktivistiska, svensk-flumpedagogiska, tjänstemannapåhittade (här kan du stryka eller använda de/n beteckning du vill)  ideologi som gjorde att man strök dimensionen ”Att minnas” som viktig vid kunskapskravens konstruktion.

Det var sorgligt, ledsamt och ovetenskapligt att göra det. Det är väl självklart att det är en grundläggande och viktig kunskap att kunna många ord när man lär sig ett främmande språk och att det också bör reflekteras i betygsättningen? Enligt uppgift är det också en del av de nationella proven, vilket gör texten ännu mer obegriplig.

Min oro är här att när nu Skolverket lägger in just detta exempel i det allmänna rådet – ska vi se det som en signal om att man kanske inte har svängt vad gäller vilken kunskapssyn och synen på ämneskunskaper som ska råda i de reviderade kurs- och ämnesplaner som vi har att se fram emot?

Ps: En del av rådet handlar om hur man ska förhålla sig till Nationella prov. Jag ska inte upprätthålla mig vid det problematiska med denna kurs- och ämnesplan nr. II i den svenska skolan. Här hänvisar jag till ett tidigare inlägg.

Relaterat

Reagera på inlägget:

Sidor