I många sammanhang hör vi budskapen ”Lita på lärarna” och ”Vi måste lyssna och lita på professionen”. Båda lärarfacken basunerar gärna ut detta och menar att politiker inte ska lägga sig i vad som händer i skolan. Senast idag, 18/3, har Lärarförbundets ordförande Johanna Jaara Åstrand skrivit en debattartikel där Liberalerna, som i helgen har riksmöte, uppmanas lyssna på lärarna då ”vi är lösningen och har lösningen”.

Jag har under ett bra tag funderat på hur i hela friden politiker och allmänhet ska kunna göra det, känna förtroende för och lita på lärarkåren när det gång på gång visar sig att det inte alltid går? Ett tydligt exempel på detta är att vissa lärare inte följer instruktionerna inför nationella proven. Busenkla instruktioner som faktiskt inte går att missuppfatta. Någon eller några har uppenbarligen inte förvarat delprov C i svenska enligt instruktionerna. Därefter har någon lyckats fotografera provet och sprida det via sociala medier. Detta fick stora  konsekvenser för hela Skolsverige. Skolverket fick tidigt kännedom om det och gick ut med information om att ”viss spridning” hade skett. Detta plockades upp av media och sågs av elever som självklart hittade provet på nolltid. Inom några timmar spreds provet som en löpeld och viss spridning blev till att, gissningsvis, majoriteten av Sveriges elever i förväg hade sett provet. Detta på grund av att det inte gick att lita på någon eller några skolor som skulle förvarat provet korrekt.

Ett annat exempel är att det tydligt står att eleverna inte får ha tillgång till internetuppkoppling under tiden de skriver nationella prov. Jag har hört om flera skolor som inte brytt sig om detta utan ändå låtit eleverna skriva med tillgång till internet. Listan kan göras lång runt just att låta bli att bry sig om riktlinjerna för nationella proven. När vi konstaterar just detta hur ska politiker då känna att de kan lita på professionen?

Alldeles för många lärare följer inte heller gällande läroplan. Här kan listan göras ännu längre och jag har inte för avsikt att rada upp vad jag menar, men har tidigare bloggat om till exempel Papegojan och undantagsbestämmelsen och Vi lärare behöver ett bedömnings och betygslyft.

Vad beror det på att det blir så här? Varför följer vissa inte läroplanen och instruktioner och tycker att det inte gäller dem? Och hur kan de komma undan med det år efter år? Naturligtvis är det mycket som är väldigt bra med svensk skola, men det är tabu att säga att lärare inte alltid gör sitt jobb. Att säga att det finns dåliga lärare som inte borde jobba i skolan är ännu värre, men jag säger faktiskt det nu. Alla passar inte som lärare, men i lärarbristens spår går det inte att göra så mycket åt.

Självklart ska vi lärare ifrågasätta och inte bara gapa och svälja allt som är ”inne” och populärt inom skolvärlden just nu. Men vissa delar av lärarens arbete går faktiskt inte att välja bort. Det står, till exempel, i LGR 11 att eleverna ska läsa olika typer av texter i engelska. Här tror jag få skulle ge eleverna endast en och samma texttyp. Det är inte jätteofta man hör lärare säga: ”I år läser och skriver vi endast argumenterande texter för jag tror inte att eleverna lär sig något av att läsa och skriva faktatexter”, eller hur? Däremot hör jag titt som tätt: ”Jag vill inte använda digitala verktyg med mina elever för jag tycker inte de lär sig något.” Användandet av digitala verktyg med eleverna verkar lärare kunna göra som de vill med trots att det står i LGR 11 att de ska ingå. Vissa skolor har inte tillgång till tekniken och kan inte följa LGR 11, men det är inte detta jag syftar på.

Det står i LGR 11 att eleverna ska lära sig och kunna problemlösning inom matten. Då kan man inte välja bort att eleverna ska kunna detta med motiveringen ”men det blir ju för svårt på E-nivå. Då får så många F.” LGR 11 och kunskapskraven är inte en buffé där du kan välja att ge eleverna det du tycker bäst om. Allt ska med. That’s life.

Jag menar att, oavsett vad du anser om LGR 11, så är det vårt styrdokument och det ska följas. Det är inte något du kan välja eller välja bort. Hur ska politiker och allmänhet kunna lita på en yrkeskår där en hel del inte följer rådande styrdokument och tycker att de kan göra som de vill?

Däremot måste vi lärare ges organisatoriska förutsättningar för att kunna utföra vårt jobb och följa LGR 11. LGR 11 skulle också behöva utvärderas, men det är en annan diskussion än att välja bort delar för att just du inte vill. För att höja statusen och tilltron till vårt yrke måste faktiskt en del av oss skärpa till sig och utföra arbetet enligt gällande riktlinjer och styrdokument. Därefter kan vi börja diskutera ”lita på professionen”.

Kommentera

– Är du nöjd med ditt nuvarande jobb eller kan du tänka dig att jobba på vår skola? Vi har fina lokaler och snälla elever. Det är sällan slagsmål och du kommer få bra betalt.

Under sommarlovet har både jag själv, vänner och kollegor blivit uppringda av mer eller mindre desperata rektorer som söker efter personal med ljus och lykta. Rektorer verkar göra vad som helst för att åtminstone ha en fysisk person framför eleverna när terminen drar igång om ett par veckor. Så många av mina vänner och kollegor som faktiskt byter jobb inför detta läsår har jag aldrig tidigare varit med om. I år har det, under våren och sommaren, varit ett lärarnas silly season och transferfönstret har varit vidöppet!

Konkurrensen om legitimerade lärare är stenhård och lärarbristen har slagit till med full kraft. I skrivande stund (2/8) får jag via Platsbanken 2 924 träffar på lediga jobb som grundskollärare och 577 gymnasielärare. Socialsekreterare, som också anses vara ett bristyrke, ger 1 460 träffar.

Rekryteringen har också nått nya höjder som lärare inte är vana vid. Det rings, skickas mail, skrivs i facebookgrupper och skickas meddelande på facebook och twitter. De rektorer som tror att de kan rekrytera endast genom att låta annonsen finnas på Platsbanken blir utan tvekan sist på bollen och får ofta noll sökande till sina tjänster. Det verkar dock finnas någon form av hederskodex bland rektorerna. De raggar inte folk inom samma kommun – i alla fall inte inom samma område. Där verkar gränsen gå. Däremot hör jag många rektorer säga: “Men jag kan ju inte hindra mina anställda från att locka hit lärare de känner, även om det är grannskolan”. Så hur är det med rekryteringsmoralen? Kan rektor ens ha någon moral i detta läge? Jag avundas verkligen inte rektorerna. Hur ska de kunna ha semester och koppla av när de vet att flera klasser står utan lärare till hösten? Ett flertal som jag pratat med har fått avbryta sin semester för att försöka ro rekryteringen i hamn.

Risken blir att rektor blir så desperat efter personal att det missas att tas referenser och att nästan vem som helst anställs. Det kan få långtgående konsekvenser. Det är absolut inte så att vem som helst kan hoppa in och lära barn läsa och skriva, men det begriper vi nog alla?

Att vara lärare har idag blivit något som många 19-20-åringar gör i väntan på att utbilda sig “på riktigt”. Jag förstår att obehörig personal anställs då det faktiskt inte finns legitimerade lärare att få tag på. Men det gör att arbetsbelastningen på oss andra ökar, då vi måste handleda och hjälpa dem med arbetet och ansvara för betygsättningen. Här måste befintlig personal få nedsättning i tid för att detta ska kunna genomföras. Det är inte rimligt att handledningen läggs utanpå allt annat arbete.

Det är av yttersta vikt att det satsas på de lärare som väljer att vara kvar på sin arbetsplats. Många lärare som erbjudits ett nytt jobb har gått tillbaka till sin arbetsplats och sagt att de kan tänka sig att stanna kvar om arbetsgivaren på den befintliga skolan kan matcha den nya lönen. Hittills har jag aldrig hört att någon rektor betalt sin lärare för att faktiskt stanna kvar. Händer det? Att få högre lön på ett nytt jobb är så klart bra, men verkligen inte allt. En dräglig arbetsmiljö där du får uppskattning är minst lika viktigt. En arbetsmiljö där slagsmål inte är vardagsmat och det finns ett fungerande elevhälsoarbete som kan avlasta läraren är också av vikt. En skola utan ett fungerande elevhälsoteam är ett sjunkande skepp. En arbetsmiljö där du har förutsättningar att bedriva en fullgod undervisning är det viktigaste. Jag har sett exempel på lärare som blev hotade och slagna, lärare som inte hade möbler till sina elever förrän runt novemberlovet, whiteboarden var monterad så att läraren endast kunde se halva klassen om hen stod och skrev på tavlan, lärare som inte fick köpa in tryckta böcker då alla pengar gått till digitala läromedel. Detta trots ett icke fungerande nätverk. Listan kan göras lång på idiotsaker som inte ska behöva ske i svensk skola 2016. Inte konstigt att man väljer att byta jobb under sådana förutsättningar. Förutsättningar som många gånger är ganska enkla att lösa om man bara vill. Rektor måste dock få förutsättningar att göra den miljön fungerande av politiker, som i sin tur måste inse att rektors arbetsmiljö är orimlig. Rektor är bakbunden av kravet på att till varje pris hålla budget.

Det blir många måsten i texten, men nu måste verkligen kommunerna inse att de är tvungna att se till att arbetsmiljön är bra. Frågan jag ställer mig är om kommunerna verkligen klarar detta uppdrag?

Läsåret 2016/17 måste bli året då politiker både nationellt och ute i kommunerna inser att de måste satsa på att behålla sina lärare och rektorer. Det måste bli året då vi gemensamt kämpar för en fungerande arbetsmiljö och då kanske kan locka tillbaka några av alla de lärare som faktiskt valt att lämna läraryrket. 2016/17 måste bli året då politikerna lyfter blicken och inser att de måste ta ett helhetsgrepp om svensk skola. Det tog tydligen lite mer än 100 dagar att fixa till den…

/ Sara

Kommentera
bruun_betong
Sara Bruun

Sara Bruun undervisar i engelska på Ringsjöskolan i Höör. Hon har genomgått en digital revolution och har även en del av sin tjänst som IKT-pedagog i Höör. Hennes språkbloggar har snabbt blivit en inspirationskälla för många. Engagerande och motiverande lektioner skapar lugna och trygga klassrum är hennes språklärarmotto. Här bloggar Sara om en språklärares vardag.