”Jag pluggar. Stör inte”. Du går in på din tonårings rum och tänker: pluggar? Musiken är på, telefonen ligger vid sidan och notiserna på Snapchat trillar regelbundet in. Samtidigt så sitter ungdomen och scrollar planlöst på sin dator.

Du säger att det där omöjligt kan funka och att du inte tror att man kan lära sig något genom att bara glo på en skärm. Framför allt inte om Snap är påslaget och hela tiden pockar på uppmärksamhet. Tonåringen tycker sannolikt att du inte fattar någonting och att det är så man pluggar 2022!

För ovanstående beteende har jag myntat ett uttryck: ”Gloplugga”.

”Gloplugga” är motsatsen till att ta strukturerade anteckningar, gärna för hand, och hålla fokus på inlärningen. Jag menar att 90 procent av ungdomarna idag ”glopluggar.” Jag har absolut ingen evidens bakom uttalandet utan det är helt baserat på min egen, vänners och kollegors erfarenhet.

Jag tror dock att om vi frågar ungdomar hur de gör när de pluggar till ett prov eller en läxa svarar de nog att de ”glopluggar”.

Jag menar att skolorna stimulerar beteendet genom att uppgifterna och texten de ska läsa endast finns digitalt via till exempel Google Classroom, i en Powerpoint-presentation eller i scannade pdf-filer.

Avsaknaden av läromedel och tryckt text att läsa i kombination med att vi ofta inte undervisar eleverna kring hur de behöver plugga och göra när de ska läsa och lära sig något som endast finns digitalt leder till ”glopluggandet”. Läraren tar för givet att eleven förstår hur den ska göra när den läser på skärm och eleven tror att den förstår. Lägg till alla distraktioner i form av notiser och djuplänkar som är frestande att klicka vidare på och ”glopluggandet” skjuter i höjden.

”Anteckningar för hand gör skillnad”

Naturligtvis finns det fördelar med digitala läromedel, men jag tycker vi kan diskutera om diverse länkar, presentationer och pdf:er som läraren bara länkar till kan gälla som läromedel?

Ett läromedel framtaget av ett läromedelsförlag är det jag menar när jag syftar på ett digitalt läromedel. Jag ser vissa fördelar med digitala läromedel jämfört med tryckta böcker, framför allt när det kommer till hur enkelt det är att göra undervisningen tillgänglig för de elever som behöver och hur uppgifter med automatisk rättning underlättar arbetet, men vi kommer inte ifrån att det är skillnad på att läsa på skärm och läsa tryckt text. Det gör även skillnad för elevens lärande om eleven tar strukturerade anteckningar för hand jämfört med att göra samma sak digitalt.

Ett par olika studier visar detta: Flanigan et al. (2022) har genomfört en studie där de tittat på skillnaden i inlärning beroende på om man antecknar på dator eller för hand. Studien visar att de som tog anteckningar för hand hade bättre resultat. Deras råd är att lärare bör uppmana studenterna att ta anteckningar för hand samt att ge tid till att hinna med att anteckna och revidera sina anteckningar.

I en annan metaanalys tittade forskarna Delgado, et al. (2018) på den forskning som, mellan 2000 och 2017, jämfört skillnaderna mellan läsning på skärm och läsning på tryckt papper och kom fram till att läsförståelsen blir bättre på papper än på skärm.

Samma sak menar den svenska forskaren Maria Rasmusson (2015) som gjort en jämförelse av läsförståelse när elever fick samma texter på papper och på skärm. Det visade sig att eleverna klarade dessa traditionella texter något bättre på papper.

”Vi kan inte ta för givet att eleverna kan detta”

Maria Rasmusson menar att en möjlig förklaring kan vara att skärmläsning kräver fler resurser av läsaren, som att hantera datorn och skrolla upp och ner, resurser som skulle behövas för att förstå den text som läses. En annan fördel är processen att hantera ett papper och till exempel vända blad som ger läsaren taktila ledtrådar som hjälper i läsprocessen (skolverket.se. 2022).

Mot bakgrund av bland annat ovanstående forskning är det anmärkningsvärt att en hel del skolor inte har läromedel alls. Otaliga är berättelserna om hur föräldrar försöker hjälpa sina ungdomar hemma att plugga och materialet består av lite webbsidor, foton från tavlan och på sniskan inscannade kopior från läromedel läraren ”fulkopierar” ur.

Det är katastrof för lärandet att göra så mot eleverna. Det är absolut inte lärarens fel som säkerligen försöker se till att eleverna får undervisning. Ansvaret ligger helt och hållet hos rektor och huvudman som inte ser till att det finns en budget avsatt med tillräckliga resurser för att köpa in läromedel.

Vi lärare måste också lägga tid på att undervisa eleverna kring hur man pluggar och lär sig utan att ”gloplugga”. Hur tar man anteckningar, hur stryker man under text, hur sammanfattar man det som är viktigast och hur gör man när man sedan pluggar in det?

Vi kan inte ta för givet att eleverna kan detta och tänka att någon annan ska undervisa om det. Varje lärare i varje ämne och oavsett om det är årskurs fyra eller ett på gymnasiet behöver väva in detta i undervisningen och ställa krav på att vi vill att eleverna använder studietekniken.

När vi gjort detta, och det räcker inte med en gång, är det naturligtvis elevens egna ansvar att använda råden i praktiken och föräldrarnas ansvar att, beroende på ålder, hjälpa till att strukturera veckan och begränsa telefonanvändandet.

”Jag vill inte kasta ut datorerna”

Nu har vi datorer i undervisningen och det kanske låter som att jag vill kasta ut dem. Det vill jag absolut inte! Ni vet säkert att jag är en förespråkare av att vi använder digitala verktyg i klassrummet och har dessutom skrivit två böcker om detta. Men, jag ska ärligt säga att jag har svängt i frågan.

När jag började med digitala verktyg i mitt klassrum runt 2013 ville jag göra allt digitalt. Det var projekt med att bygga städer i Sims och Minecraft och allehanda andra grejor. När jag tänker tillbaka så har jag lite dåligt samvete, för i ärlighetens namn lärde sig eleverna inte så mycket språk. Däremot lärde de sig att samarbeta och hade väldigt roligt.

Idag finns det digitala verktyg som jag absolut inte vill vara utan och jag genomför digitala projekt som gör skillnad för elevernas lärande. Den största skillnaden idag mot då är nog att jag är mycket mer medveten kring när eleverna ska arbeta digitalt och när vi gör det på papper. Det läromedel vi köpt in har till exempel texterna i bokform och uppgifterna digitalt. Många uppgifter är självrättande med direkt återkoppling till eleven. Den medvetna blandningen tror jag på.

När politiker, huvudmän och rektorer nu lägger budget för 2023 – se då till att det finns avsatta medel för läromedel. Det är en mycket viktig fråga.

  • Jag vill slippa se att eleverna får uppgifter från felstavade och pyntade uppgifter från Skolmagi och lektion.se och allt vad det heter.
  • Jag vill slippa se fulkopierade sidor där vissa delar inte går att läsa.
  • Jag vill slippa se inlägg med hänvisningar till länkar och halvtaskiga pdf:er.
  • Jag vill slippa se elever som ”glopluggar”!

Det måste finnas och investeras i läromedel, både digitala och analoga, av hög kvalitet som ger eleverna förutsättningar för lärande.

Du som elev måste ta ansvar för att plugga strukturerat och inte bara glo på en skärm.

Capiche?

* * *

För dig som vill läsa mer om det jag hänvisar till i texten:

Källor:

Kommentera

Innan ni nu blir upprörda på den där Bruun och att jag återigen skriver en text om problemen med läsning, så stanna till och fundera över det budskap jag kämpar med att försöka få ut i skolsverige:

  • Alla elever har rätt att lära sig läsa. Det är en mänsklig och demokratisk rättighet.
  • Alla elever har rätt till det stöd som just den eleven behöver för att lära sig läsa.
  • Att endast kompensera med digitala verktyg räcker inte.
  • Elever som inte har automatiserad avkodning ska få evidensbaserad lästräning.
  • Skolverket och SPSM (Specialpedagogiska skolmyndigheten) måste dra åt samma håll och inte skicka ut motstridiga budskap.

De senaste veckorna har jag diskuterat med både SPSM och Skolverket kring att deras råd ger motstridiga budskap till framförallt lärare som undervisar i engelska. Specialpedagoger och speciallärare vänder sig till SPSM för att söka kunskap och lärare, nu gissar jag, vänder sig i högre grad till Skolverket.

SPSM har fram till i mars 2021 gett rådet att elever som anses behöva det har rätt att, i alla ämnen, få lyssna istället för att själva läsa.

Skolverket menar att en elev inte kan lyssna på en läsförståelse för att det då blir hörförståelse och en annan förmåga. Skolverkets definition av läsning utgår från The Simple View of Reading och läsning ses som en produkt av två faktorer: avkodning (förmågan att tolka tecken till ord) och förståelse, som båda är nödvändiga. För er som inte känner till vad ovanstående innebär finns en tydlig förklaring i bloggen Sprakforskning.se.

Konflikten mellan lärare och specialpedagoger/speciallärare och skolledning uppstår när elever inte har en automatiserad avkodning, det vill säga att avkodningen inte sker direkt när eleven ser text. Avkodningen är tänkt att bli automatiserad under låg- och mellanstadiet och vara helt befäst när eleven kommer till högstadiet. Tyvärr kan vi se att många elever fortfarande har problem med avkodning i högstadiet och vad händer då?

Ofta får läraren rådet att sätta in extra anpassningar inom ramen för undervisningen och framförallt låta eleven använda så kallade kompensatoriska hjälpmedel. Eleven ska då till exempel lyssna på texter och använda talsyntes.

Trycket på lärarna att anpassa bort läsningen till förmån för att eleven ska lyssna är enormt. Anledningarna är flera: Det är billigare att kompensera med lyssning än att sätta in evidensbaserad lästräning. Det är mycket svårare att motivera elever till att läsa själva. 

Du måste som enskild lärare surra fast dig själv i marken med kättingar för att kunna stå kvar rak i ryggen och känna att du orkar följa det du är ålagd att göra.

Självklart ska elever med läs- och skrivsvårigheter eller dyslexi få lyssna på text när eleven behöver lära in fakta. Frågan är dock NÄR eleven ska få utrymme att arbeta med evidensbaserad lästräning och lära sig automatisera avkodningen? Hur ska läraren inom ramen för sin undervisning hinna med det?

Det är ofta inte bara är en elev i klassen som har extra anpassningar som läraren förväntas hantera. Hur ska det gå till i praktiken? Råden som lärarna får är ”du måste designa din lektion på olika sätt” eller ”du måste ha en tillgänglig lärmiljö”. JA, men HUR? Hur ska jag göra det när jag har fyra elever på gymnasienivå, sju som inte riktigt kan läsa, fem med adhd/autism och fyra andra som är nyanlända i samma klass? Du måste anpassa din undervisning till klassen du har framför dig. JA, gärna, men HUR? 

Dessa frågor har lyfts avigt och rätt och jag blev därför väldigt glad och tacksam å elevernas vägnar när SPSM, i början på mars, gick ut och förtydligade sina råd kring att lyssna på text. Ett syfte med min text är att lyfta fram att SPSM uppdaterat sina råd och jag hoppas att kunskapen om att den viktiga uppdateringen sprids:

”Att få möjlighet att lyssna till uppläst text i olika ämnen och typer av texter ska inte stå i motsats till att man fortsätter erbjuda och arbetar med evidensbaserad lästräning.”

Detta uttalande av SPSM är viktigt, tydligt och bra. Äntligen förtydligar de att eleven inte bara ska kompensera utan faktiskt måste få lov att lära sig och utveckla sin förmåga att läsa. SPSM slår även fast att:

”Läs- och skrivträning är otroligt viktigt för elever med läs- och skrivsvårigheter och dyslexi. För elever med dyslexi, som innebär en nedsatt förmåga att avkoda och koppla ihop rätt bokstavsljud med rätt bokstav, är det viktigt med rätt träning och att den görs så tidigt som möjligt under elevens skolgång.” (Spsm.se, 2021)

Jag hoppas nu innerligt att skolor runt om i landet tar till sig av ovanstående och faktiskt arbetar med evidensbaserad lästräning. 

När vi nu vet att det ena inte ska utesluta det andra och att evidensbaserad lästräning ska kombineras med kompensatoriska hjälpmedel behöver vi förtydliga hur detta ska se ut i praktiken. I undervisningen bör alltså eleven varva mellan att lästräna och lyssna för att utvecklas så långt som möjligt.

Nästan alla behöver stödhjul när de ska lära sig cykla, stödhjulen finns kvar olika länge för olika personer. Ibland tar du av stödhjulen för att se om du kan cykla själv. Då cyklar vissa med full fart framåt, andra cyklar vingligt och några får skruva på stödhjulen igen. Misstaget som ofta görs i svensk skola idag är att eleverna får ha stödhjulen på hela tiden. Hur vet du då om eleven klarar sig ute i trafiken?

Även Skolverket har förtydligat sina råd:

”Att ’lyssna med öronen’ kan alltså vara en anpassning och ett hjälpmedel en elev kan ha i undervisningen, men ur bedömningssynpunkt är den inte liktydigt med att eleven läser. “ (E-post, Skolverket, 2021)

Skolverket är tydligt med att lärare som ska bedöma läsförståelse inte kan låta eleverna lyssna vid summativa bedömningssituationer som ett läsförståelseprov. Detta påverkar främst lärare som undervisar i svenska, engelska och moderna språk. Övriga ämnen kan läraren låta eleverna lyssna då läraren vill ta reda på kunskap som inte har med läsförståelse att göra.

Vi kan väl nu försöka komma överens? För elevernas skull? Det är de som blir lidande när lärare, specialpedagoger och skolledningar står på var sin sida i denna fråga och tjafsar. Det ska inte finnas något helvetesgap mellan lärare och specialpedagoger. Detta gap måste överbryggas. Vi ska stå på samma sida och hjälpas åt.

Om läraren ser till att ha en tydlig, välplanerad, differentierad och tillgänglig undervisning så ser skolledningen till att det finns resurser och genomför evidensbaserad lästräning handledd av specialpedagogen? Detta kan göras både på både grupp och individnivå med goda resultat. Okej? Ska vi säga så?

Jag vill att vi tillsammans kämpar för rätten att eleverna ska få utvecklas och lära sig. 

Föräldrar! Sätt stopp om råden ni får är att barnet endast ska kompensera med att lyssna. Kräv att ert barn får evidensbaserad lästräning!

Vi måste satsa allt på att lära eleverna läsa så att de kan navigera i ett demokratiskt samhälle och kunna ta till sig information. Om vi satsar på att lära eleverna läsa så att både avkodning och förståelse utvecklas kommer vi inte bara höja resultaten i skolan utan även självkänslan hos våra elever.

Det kostar naturligtvis att satsa på detta, men har vi råd att låta bli?

Kommentera

Eleven tar fram sin mobiltelefon och spelar spel. Läraren ber vänligt eleven att lägga undan sin telefon och påminner om att på skolan råder mobiltelefonförbud och att mobilerna ska ligga i lådan på katedern lektionstid.

Eleven går muttrande och motvilligt och lämnar sin telefon för att sätta sig på sin plats. Läraren återgår till sin genomgång och ger instruktioner kring vad eleverna ska göra. Eleven avbryter läraren, pratar rakt ut i luften, tar sina nycklar och skramlar med dessa. Läraren säger till eleven igen. Lite skarpare denna gång och markerar att det räcker nu.

Eleven tystnar för stunden och läraren vänder sig om till en grupp elever som behöver mer hjälp för att förstå uppgiften. Läraren märker att det är nåt som händer då flera elever plötsligt fnissar. Läraren tittar upp och se hur eleven har rest sig från sin plats och gått bort till några kompisar. Läraren går bort till eleven och säger nu till på skarpen om vad som gäller:

”Din plats är där. Nu går du dit och sätter dig och är tyst. Jag vill att du sitter på din plats och gör den uppgift du fått.”

Eleven tittar lite lojt upp och svarar:

”Eh, vad fan tror du att du ska göra åt saken? Jag sitter var jag vill. Du bestämmer inte över mig.”

Nu blir läraren riktigt arg och ryter åt eleven att sätta sig på sin plats eller lämna klassrummet. Eleven välter en stol och går ut ur klassrummet, för eleven tänker fan inte  vara kvar hos idioten till lärare som bara säger till just den eleven hela tiden. Så sjukt orättvist.

Läraren går efter lektionen till lärarrummet och berättar om händelsen och möts då av följande:

”Du måste bemöta eleven lågaffektivt. Du får inte bli arg på eleven eller markera var skåpet ska stå. Hade du bara avlett eleven tidigare eller anpassat undervisningen så att eleven fick en enklare uppgift hade du nog lyckats bibehålla lugnet.”

Ofta hör och läser jag om dessa råd. Bara jag är lågaffektiv så löser sig allt.

Jag blir lika irriterad varje gång. Jag menar att det lågaffektiva “snacket” har dragit som en löpeld över landet. Alla ska nu arbeta lågaffektivt och absolut inte säga till någon elev på skarpen. Lågaffektivt tolkas på många ställen som att du som lärare bara ska tala lugnt med eleven och att det är eleven själv som avgör var elevens egna gräns för ett gott uppförande finns.

Min åsikt är att dessa missförstånd runt vad lågaffektivt bemötande innebär har blivit en katastrof för svensk skola. Att använda sig av tydlighet och regler och ibland säga till en elev riktigt på skarpen har i vissa läger blivit förknippat med att du är en dålig lärare som inte har vett att bemöta dina elever korrekt.

Med detta menar jag naturligtvis inte att du ska ha ett ledarskap i ditt klassrum där du hela tiden gapar och skriker och spottar och svär som en gammal pirat. Det fungerar dock inte att hela tiden gå runt i ditt klassrum med mjuka filttofflor och prata vänligt med eleverna. Det är inte heller tanken bakom begreppet lågaffektivt bemötande.

Min uppfattning är att vissa personer endast har gjort en quick-fix och bara läst och plockat ut vissa delar av det som bland andra Bo Hejlskov Elvén förespråkar runt lågaffektivt bemötande.

Som lärare är du oftast ensam i ditt klassrum med uppåt 30 elever i samma rum. Du förväntas vara lågaffektiv, ha anpassat din undervisning med individuella uppgifter till 6–7 elever i varje klass som har olika diagnoser, du förväntas även ha tagit fram språkstöd till de som inte talar svenska i klassen och samtidigt utmana de elever som är på A-nivå och därutöver.

Det finns ingen hjälp att få utöver möjligen ett handledande samtal med en specialpedagog som ger råd. För det är du som måste förändra dig och din undervisning. Om du bara hade gjort si eller så hade konflikten inte uppstått och så vidare…

Exemplet i början av texten är något som händer ofta i ett klassrum och som nog inte ses som särskilt allvarligt. Eleven sa ju varken hora, fitta eller försökte använda våld. Dock menar jag att det är oerhört viktigt att se till att även “små” orosmoment stävjas i tid. I exemplet med eleven ovan så menar jag att det faktiskt är helt ok och även nödvändigt att ryta till på eleven. Helt vanliga svenska medelklassbarn där vissa tror att de kan göra precis som de vill, behöver mycket tydliga riktlinjer för vad som gäller. Denna elevgrupp talas det sällan om. De har alla förutsättningar för att sitta på sin plats och arbeta med tilldelad uppgift, men de vill inte för det är tråkigt. De tycker att de är kungar och drottningar och att de får göra som de vill.

Inte sällan får läraren även frågan vad läraren har tänkt göra för att eleven ska få betyg. Jag brukar svara att hos mig får man inga betyg. Man arbetar och lär sig olika saker och visar att man kan det som förväntas av dig.

Vad hände med att kavla upp ärmarna och faktiskt anstränga sig? Det är en egenskap som jag menar är på väg att försvinna idag.

Det är absolut inget fel med att ryta till på skarpen ibland och markera var ordningsgränsen är i klassrummet. Det är heller inget fel att visa ut elever som satt i system att störa undervisningen för att det är roligare så. Det är dock en balansgång och det går inte att tro att auktoritet är den enda vägen.

Här måste vi hjälpas åt och backa upp varandra. Man känner sig som den sämsta läraren i världen när det blir konflikter i klassrummet och du tappat humöret och blivit riktigt arg. Jag garanterar att du inte är ensam om att ha konflikt med just den eleven eller den klassen. Våga prata om det och öppna upp dörren till ditt klassrum. Du är absolut ingen dålig lärare för att du ibland ryter till och har tydliga gränser, däremot kan det kännas så då hypen just nu är att allt ska vara lågaffektivt och det är universallösningen på alla skolans problem.

I olika sammanhang möter jag lärare som tycker detta med ordning i klassrummet är svårt och det är svårt. De känner att de saknar verktyg för hur man kan göra samt oroar sig för vad som är okej och var gränsen går.

Det absolut viktigaste för att upprätthålla och bibehålla ordning i ditt klassrum är att arbeta med din relation till eleverna. Hur du gör det är olika från lärare till lärare, men viktigt är att det känns rätt för dig. Ett råd är att tänka: ”fem gånger mer kärlek” ,där tanken är att du behöver sätta in fem gånger på elevens och ditt relationskonto för att kunna plocka ut en gång och ha effekt av det. (Forster, 2009)

Lyft upp dessa frågor på personalkonferensen. Våga prata om de elever du känner kränker dig eller som inte gör vad som förväntas av dem. Jag lovar att du inte är ensam med dina funderingar. Tillsammans kan ni hjälpas åt och hitta lösningar. Tänk dock på att inte bara ha ett ”gnällmöte” utan leta efter lösningar. Vad är det som gör att eleven beter sig på ett visst vis? Kanske behöver du och eleven en paus från varandra? Kan eleven vara i en kollegas klassrum under en tid så att ni kan bryta ett mönster?      

Vill du lära dig mer om hur du kan tänka kring ledarskapet i klassrummet kan jag rekommendera att läsa och lyssna på John Steinberg eller Stefan Hertz. De är författare och föreläsare som har tydliga och konkreta knep för att du ska lyckas med ditt ledarskap.

För oss lärare är det viktigt att ha en chef som backar upp ordning och reda och inte viker sig så fort det ringer en upprörd förälder.

Eleverna behöver dock ingen lärare som är ilsk och tjatig hela tiden eller en som inte är tydlig alls. De behöver en lärare som ser dem, är tydlig med vad som förväntas av dem och så långt det går faktiskt försöker vara rättvis.

Kommentera
bruun_betong
Sara Bruun

Sara Bruun har arbetat som språklärare i engelska och tyska i nästan 25 år.
Hennes språkblogg, Bruuns klassrum, har snabbt blivit en inspirationskälla för många. Engagerande och motiverande lektioner skapar lugna och trygga klassrum är hennes språklärarmotto. Sara är författare till två böcker om språkundervisning och är även en uppskattad föreläsare. Sommaren 2021 var Sara sommarvärd i radions P1. I Skolvärlden skriver Sara främst debattartiklar, men ger även läsaren en inblick i en lärares vardag.

LÄRARNAS RIKSFÖRBUND

Box 3529
103 69 Stockholm
Sveavägen 50

SKOLVÄRLDEN

Box 3265
103 65 Stockholm