Annons

Forskarnas slutsats om förstelärare och löner stämmer inte

Det uppsalabaserade statliga utredningsinstitutet IFAU släppte nyss en både bra och spännande rapport om effekterna av förstelärarreformen. De kan visa att de skolor som fått förstelärare verkar ha påverkats positivt på flera sätt. De får en stabilare lärarkår och statistiskt signifikant högre elevresultat.

Vad som är hönan och vad som är ägget här är kanske inte helt självklart, men det viktiga budskapet är att förstelärarreformen verkar ha påverkat skolor positivt. Att förstelärarreformen varit positiv för lärarna är också något man kan se i boken ”Lärarkåren och förstelärarna” som forskarna Alvehus, Eklund och Kastberg släppt på Studentlitteratur nyligen.

Det här är också mitt intryck från de skolor jag arbetat med eller besökt genom åren sedan reformen. Förstelärarreformen har lett till positiva saker för professionen på flera sätt. Dels har det gett en grupp lärare ett tydligt och starkare mandat. Det vill säga att även om man skulle kunna klumpa ihop lärarna i en hög och avfärda dem kan man inte göra det med dem man utsett till förstelärare. Det finns helt enkelt en statusnivå i titeln.

En annan effekt ligger på det personliga planet. För många förstelärare har det varit ett erkännande att få titeln och det har gett dem ”tillåtelse” att ta det ansvar för utveckling av ämnen och skola som de kanske annars inte riktigt känt sig bekväma att ta utan stöd i en formell roll.

Men det finns en sak IFAU skriver i sin rapport som jag har lite svårt att smälta. De skriver att resultaten är ett bevis för att prestationsbaserade lönesatsningar kan ge skolutveckling. Något de menar de är de första att kunna visa.

Och det är ju sant. För forskning är annars rätt tydlig med att prestationsbaserad lön inte ger positiv effekt på elevers lärande. Ett enkelt exempel är införandet av individuella löner för lärare i Sverige på 1990-talets början. Om det var så att individuella prestationsbaserade löner hade den verkan skulle ju Sverige då börjat utvecklas positivt.

Men det var ju inte vad som hände. Jag tror att de är fel ute i sin analys och att de här är lurade av sin egen bias. (Det känns mer som något man skrivit för att få bli publicerade i ekonomiska tidskrifter än något som faktiskt följer av resultaten om man ser till systemet reformen gjordes i).

Jag tror den stora skillnaden i det svenska systemet som skedde med förstelärarreformen inte handlar om en effekt av prestationsbaserad ersättning och isärdragna löner utan om något helt annat.

Låt mig först säga att oftast när man pratar om prestationsbaserad lön menar man löner med en direkt koppling till resultat. Något sådant system har vi aldrig haft i Sverige, varken förr eller senare.

Sedan är det viktigt att se att man har blivit utvald till att bli förstelärare utifrån en mängd olika aspekter beroende på huvudman. De som har blivit utvalda var också typiskt sett redan ganska välbetalda.

Den stora skillnaden tror jag inte ligger i att man för in mer pengar i ett system med individuella löner, vilket är den slutsats IFAU:s författare verkar vilja dra. Den stora skillnaden med förstelärarreformen i det svenska systemet är inte ersättning baserad på prestation utan att man skapade en statligt erkänd karriär- och lönestege i ett system som i tjugo år saknat det. Det skapade ansvar och roller som påverkat skolan positivt.

Så ja, jag håller med IFAU om att förstelärarreformen varit positiv för skolan. Men inte av de skäl som de anför. Jag är mer inne på Alvehus m.fl:s resultat att det positiva här är en ökad grad av organisation, som påverkat professionen positivt. Därför ser jag också med glädje att regeringen nu tar initiativ till att börja göra verklighet av tankarna om professionsprogram.

Vi behöver brådskande en nationell struktur för lärares karriärs- och kompetensutveckling. Det är vad resultaten från förstelärarreformen visar, inte att det är bra med individuella löner i sig.

Reagera på inlägget:

Det mest hoppingivande du kommer att läsa på länge

Jag vill göra reklam för en rapport. Det är en rapport om ett misslyckande och har den kanske nedslående titeln: ”Varför förbättras inte elevresultaten trots alla insatser?” och är framtagen av Åsa Hirsch och Annette Jahnke för Ifous. Läs den!

Någon kanske reagerar med att ”Nej, det där vill jag inte läsa. Jag vill ha goda exempel, jag vill bli inspirerad! Kan vi inte i stället få tyst på de där nejsägarna och de förändringsobenägna?”

Men att blunda för verkligheten är en problematisk attityd. En grundläggande egenskap i förbättringsarbete som fungerar (och också för inlärning) är att man inte är rädd för att ha fel och erkänna det man misslyckats med. Hur ska man annars både som individ och som organisation kunna lära sig något? Det innebär att i en organisation måste man kunna säga ifrån när saker inte är bra. Våga tala om att kejsaren är naken. Annars synliggörs inte den kunskapen i organisationen, och syns den inte finns den inte, och då går det ju inte varken att bli bättre eller att lära sig något.

Men både för oss som människor generellt men ännu mer så i den typ av New Public Management-styrning vi befinner oss i, är det svårt att prata om det som inte går bra. Det gäller att visa upp en yta av framgång. Inte minst för att locka elever till sin skola, eller för att komma vidare i karriären. Men den rädslan för misslyckanden eller för att prata om det som inte går bra är improduktiv. Det är troligen det största hotet mot positiv utveckling man kan hitta.

Kusek och Rist, som bland annat undervisat om mål- och resultatstyrning åt Världsbanken, menar att det främsta kännetecknet för framgångsrika organisationer är att medarbetarna inte är rädda. Det vill säga att medarbetarna vågar säga hur det egentligen är. Annars kan man inte styra rätt.

Det finns också en stor mängd forskning som pekar på betydelsen av orädda organisationer (se tex: Edmonson, Amy 2018). ”The Fearless Organization”(Wiley). Ett skrämmande exempel på rädsla i en organisation och hur det kan påverka ett utvecklingsarbete finns för övrigt i Nehez ”Rektorers utvecklingsarbete” (Studentlitteratur 2019), en bok som dock inte alls är lika bra som Hirsch och Jahnkes studie. Där Nehez nästan (och lite motvilligt?) når fram till en analys av att något gått fel, börjar Hirsch och Jahnke sin analys.

Bland annat därför är den här nya rapporten från Ifous så väldigt bra. De har ansträngt sig för att försöka hitta svaret på frågan i sin titel. Varför har det inte blivit bättre? För att kunna hitta svaren på det blir de tvungna att titta bakom flosklerna, satsningarna, projektens namn alla vällovliga initiativ – och synliggöra det som verkligen betyder något: Vad sker i verkligheten, i praktiken, det vill säga i klassrummen. Hur uppfattar eleverna egentligen det som pågår? Och just detta att de också tar in elevernas perspektiv är en av de saker som gör den här studien så värdefull. I avslutningen skriver de:

”Elevernas perspektiv på verksamheten ger en problematisk bild av undervisningens utformning []. Eleverna berättar om undervisning som inte i egentlig mening kan betraktas som undervisning. Det finns fler tecken på att undervisningen planeras utifrån hur läraren tycker att leveransen ska se ut, och utifrån någon slags idealbild av hur en klass borde vara (s. 51).”

Detta är nog en vanlig situation. Det är också djupt mänskligt. Som lärare undervisar man på det sätt man tror är rätt. När det inte fungerar ifrågasätter man inte sin undervisningsmetodik, utan eleverna. Att se detta, att komma in i samtal om varför man undervisar som man gör, och hur det påverkar eleverna, är inte enkelt. Men det är helt nödvändigt om man ska utvecklas. För att utvecklas måste man se problemet, som i det här fallet, att de upplägg man hade faktiskt inte nådde fram.

Rapporten sätter fingret på det faktum att vi ofta inte har lyckats. Men den lyfter sedan på stenarna för att se vad det kan bero på. Då hamnar den i en slutsats som kanske egentligen är självklar, men som vi ofta undviker eftersom den kräver så mycket av oss. Något som inte handlar om flashiga projekt eller klyshiga förändringsslogans. Man skriver:

”I ett långsiktigt perspektiv behöver mötesstrukturer och organisation säkerställa att utvecklingen och upprätthållandet av god undervisning utgör basverksamheten vid [skolan] – och inte är en tidsbestämd insats” (s. 53).

Det måste bli på riktigt och det är något som hela tiden ska pågå. Att utveckla undervisningen är inte ett tidsbegränsat projekt utan en del av professionens uppdrag.

Men när man tittar med de ögonen kommer man också att bli uppmärksam på att allt inte är dåligt. Snarare tvärtom. Det finns alltid bra saker att bygga på. De akademiskt utbildade människor som är vår undervisande lärarkår gör bra saker:

”Det finns en rad utvecklingsområden att ta sig an, men det måste betraktas som hoppfullt att så stor del av ’lösningen’ redan finns på plats” (s.53).

Läs den här rapporten. Det kanske är det mest hoppingivande du kommer att hitta på länge – sin titel till trots. För det här är en rapport från verkligheten men den innehåller därför också verklighetens möjligheter.

Det är en rapport från det tålmodiga, komplexa och dissonanta arbete som är skolans vardag. Den innehåller kloka initierade diskussioner och beskrivningar av både författarna, lärarna, rektorer och elever.

Den är en beskrivning av ett stycke verklighet ur den vardag där vi genom idogt arbete, undervisning, lyssnande och goda relationer faktiskt kan göra skillnad. Varje dag.

Och rapporten som sådan är på det viset. Den är lågmäld men när man läser den sätter en tankeprocess igång som pågår länge.

Reagera på inlägget:

Centerns förslag om obehöriga lärare är en rysare

Centern gick i DN ut och presenterade vad de menar är deras nya utbildningspolitiska program. Det är indelat i fyra punkter och de säger sig med detta vilja åtgärda svensk skolas stora problem, som de glädjande nog erkänner är den minskade likvärdigheten och lärarbristen. Glädjande i så måtto att om man inte erkänner vad som är fel är det väldigt svårt att göra något åt ett problem.

Dock nämner de inte med ett enda ord den starkt ökande skolsegregationen och inga av deras förslag är riktade mot detta. De nämner januariöverenskommelsen men skriver inget om det beslutsunderlag om förstatligande av skolan som finns med där.

Vad är det då de föreslår och är det bra?

1) En lärarutbildning med stark vetenskaplig koppling. Jag tror egentligen inte att de tror att utbildningen på våra högskolor inte har det. Annars menar de att alla de universitet och högskolor som bedriver lärarutbildning är renons på vetenskaplighet. Det blir lite tokigt i så fall. Men vad de faktiskt menar – och som jag helt och hållet ställer mig bakom – och det på en bas av mycket forskning är att vi bör ha en lärarutbildning som tydligare är inriktad på läraryrkets praktik. På hur man undervisar, med bra handledd praktik etcetera.

Det finns en lite rolig paradox i detta. För det man då efterfrågar är egentligen en utbildning som bygger lite mindre på studiet av vetenskapliga teorier och mer på beprövad erfarenhet. Jag håller alltså med dem i sak men tycker att de formulerar sig lite slarvigt. Låt säga att de till övervägande del får godkänt på det här betygssteget. I dagens svenska skola är vi ju mer intresserade av att elever resonerar än hur bra.

2) Bättre stöd för obehöriga lärare för mer likvärdig undervisning. Detta är en riktig rysare. Bara för att man säger likvärdig betyder det inte att det är vad det blir. Vad de egentligen säger är att vi ska permanenta en situation där inte utbildad personal utför lärares arbete. Och att de lärare som är utbildade inte ska vara i närheten av dessa klassrum. Detta är en ambitionssänkning gentemot nu, som sänker kraven på systemet att åtgärda lärarbristen och som bara kommer att permanenta olikvärdigheten. Här vill Centerpartiet nog bara vara snälla mot sina förtroendevalda ute i kommunpolitiken som inte ser någon lösning på det staten skapat genom kommunalisering, avreglering och marknadsreformer. Klart underkänt på den här punkten.

3) Ökat fokus på kunskap och central granskning av läromedel. Här måste jag först foga in en friskrivningsklausul. Som ordförande i Läromedelsförfattarna, SLFF, är jag starkt partisk i frågan om läromedels betydelse. Jag är oerhört glad över att frågan lyfts. Inte ens bra lärare klarar sig utan hjälp av ett bra läromedel. Hur ska icke lärarutbildade personer kunna ta hand om undervisningen i våra klassrum utan hjälp av ett pedagogiskt genomtänkt material och bra lärarhandledningar?

Vi vet från internationell forskning att läromedel har en viktig roll för lärare med inte så mycket didaktisk- eller ämneskunskap. Centerpartiet pekar här på en mycket viktig fråga. Inte minst eftersom vi har haft en mer eller mindre läromedelsfientlig diskurs i decennier. Svenska lärare har fått lära sig att man är en duktig lärare om man inte använder läromedel. Vilket varken är sant eller bra, utom för de som använt detta som budgetregulator.

En läromedelsgranskning skulle nog kunna vara bra för att lyfta läromedelsfrågan, men det är ju inte detta som är det egentliga problemet. Problemet är att lärare ofta inte får köpa de läromedel de vill och att elever inte längre har rätt till gratis läromedel. Så var det faktiskt en gång i den svenska skolan. Så här få Centern ett stort plus i kanten för att de lyfter frågan men ett minus för att de inte ser det problem svenska lärare och elever faktiskt har.

4) Stärkt ledarskap för lärare, rektorn och skolchefer. Förutom att det är konstigt att det bara rektor som är i singularis innehåller texten inget om lärare och en besynnerlig skrivning om rektor. Rektor har ju i svensk skollag redan en oerhört stark ställning och ett väldigt starkt mandat. De är enligt lag ansvariga för sin inre organisation med mera. Jag förstår helt enkelt inte vad Centern menar. Men däremot håller jag med om att rektorer bör ha varit lärare (dvs återgång till hur det var innan 90-talets reformer) och att skolchefer bör ha en utbildning så att våra skickliga rektorer leds av personer med garanterade kunskaper i systemet. Men faktiskt inte bara de utan också utbildningsnämnder i alla kommuner och styrelser i friskolor. För det är faktiskt de som bestämmer.

Som helhet tycker jag alltså att man ganska ofta resonerar i rätt riktning, men att man missar systemfrågorna och är lite luddiga i sina resonemang. Ni vet, det är som en elev som man ser vill men inte når riktigt ända fram. Ska vi säga ett sammanvägt C? Ni vet med om man får göra en sådan fast någon del i matrisen inte är ifylld…

Centern är inne och snuddar vid vad som är pudelns kärna. För om staten utbildar lärare, rektorer och skolchefer – varför är det då inte staten som har ansvar för dessa kategorier? Om huvudmännen ändå inte klarar av det här jobbet kanske det är bättre på många sätt att staten tar tillbaka makten över skolan. Kanske vi då också på allvar kan ge tillbaka läraryrket dess status och återställa, den i skollagen faktiskt centrala, likvärdigheten i skolsystemet?

En mycket gammal devis i svensk lagstiftning är ”Land ska med lag byggas”. Land byggs inte med fromma förhoppningar. Inte med sköna visioner och vädjanden. Man måste faktiskt bestämma. Om Centern menar allvar med läromedels betydelse går det att ordna fort. Man skriver helt enkelt igen in den rätt till gratis läromedel av hög kvalitet som en gång fanns i skolförordningen. Bums har lärare ett verktyg att hävda sina elevers och sin egen rätt till ett bra material att arbeta utifrån. Sedan får dessa gärna vara granskade, men varför då inte också godkända? Vem ska välja de dåliga böckerna? Varför ska någon ha den rätten? För att vi i Sverige inte vågar bestämma något?

Och – om man menar allvar med att man vill göra något åt lärarbristen bör man skriva en lag som säger att staten har ansvaret för lärarkåren och rektorerna, samt att alla kommuner ska ha en statlig skolchef.

Svårare är det inte.

Reagera på inlägget:

Vi har mycket att lära av Chile om det fria skolvalet

Relaterat

Att åka till Chile och prata om skolreformer är verkligen som att åka till ett spegelland till Sverige. Systemet och de politiska diskussionerna är så oerhört lika.

Men så var Chile också det enda land som tillsammans med oss på allvar testade Rose och Milton Friedmans idéer om skola som en marknad med vinstintressen.

I Chiles fall var det eftersom amerikanska ekonomer efter den USA-stödda alliansen fick tillgång till en experimentverkstad för sina idéer (som professor Allejandro Carrusco uttryckte det för oss när vi träffades här i Chile). I Sverige skedde det tio år senare av en av samma ideologi och USA inspirerad ung Carl Bildt och hans regering.

Skillnaden är nu att Chile har ändrat riktning. Detta efter att konsekvenserna blev tydliga genom forskning och efter en folklig opinion med två stora vågor av studentprotester 2006 och 2011.

Forskningen och protesterna gav den förre presidenten Michelle Bachelet det stöd hon behövde för att göra en del förändringar i systemet. Man införde en lag som i korthet (och förenklat) innebär:

  • Förbud mot vinster i skolsystemet. Den skola som ville ha tillgång till den statliga skolpengen måste visa att pengarna går till verksamheten på skolan och inget annat. Det vill säga det är inget förbjud mot att gå med vinst, men ett förbud att ta ut pengarna ur verksamheten. Man begär också att skolan ska äga sina egna lokaler så att man inte hämtar ut pengar ur verksamheten genom hyror. På sikt tar man också bort möjligheten till skolavgifter genom att staten långsamt höjer skolpengen.
  • Ändringar i skolvalssystemet. Istället för att alla föräldrar gick till den skola där man ville ha sitt barn och dessa i sin tur kunde välja de elever man ville infördes en central antagning där alla hade samma rätt och tillgång till alla skolor. Platser fördelades sedan efter de preferenser man angivit med olika förtursregler för syskon med mera. Systemet användes förra året i hela Chile utom i Santiago och införs i år också där. (Santiago har 6 av Chiles 18 miljoner invånare).
  • Förändringar i villkor för lärare på de offentliga skolorna. En 30-procentig löneförhöjning, garanterad fortbildning och begränsad undervisningsplikt.

Bakgrunden till detta var en oerhört tydlig socioekonomisk segregation i skolsystemet. På grund av det extrema systemet (= som i Sverige) har segregationen i Chile också genererat viktiga resultat för den internationella forskarvärlden om effekterna av skolval och olika styrningsmekanismer.

Det här med forskning och dess ställning i samhället är ett perspektiv som är intressant när man är här i Chile. Det är uppenbart att forskare under de senaste åren har fått spela en stor roll både i medias rapportering, politisk debatt och i det politiska hantverket.

Forskare blir regelbundet inbjudna att genomföra hearings och informera i parlament och motsvarande, och media frågar dem om deras åsikter. De har också direkta ekonomiska incitament inbyggda i finansieringen av forskningsinstitut att de ska delta i både debatt och ge underlag för politiska beslut.

Vi har något att lära (eller snarare att lära om) här. Så var situationen mycket mer under den tid som grundskolan byggdes upp under andra mitten av förra seklet i Sverige.

Spegel förresten? Det var nästan skrattretande att se en bild från den nuvarande presidentens kampanj. Där anklagades det nya skolvalssystemet för att ersätta skolvalet med en tombola. Och i hans kampanj visades en bild på ett barn fastspänt på ett stort tombolahjul (Scrolla ner på den här hemsidan så får du se den. Det är en direkt parallell till Jan Björklunds vilseledande tweet natten innan den svenska Skolkommissionen offentliggjorde sin rapport 2017. Väl medveten om vad han gjorde fick han mediasverige att köpa hans spinn att Skolkommissionen föreslog lottning till skolor i Sverige.

Men vad kommissionen föreslog var lottning som en sista urvalsgrund till översökta skolor. Detta som ett sätt att göra antagningen mer rättvis. Men rättvisa blev lotteri i Björklunds medvetna missuppfattning. Vad den chilenske presidentkandidaten gjorde kallade en amerikansk forskare vi träffade här i Chile för ”fake news”, och det var det också när Björklund försökte punktera Skolkommissionens balanserade och rättvisa förslag.

Jag tycker inte det är så vi ska fatta beslut om sådana här saker i Sverige. Just nu har vi mycket att lära av Chile. Ett land som med så mycket tuffare förutsättningar agerar mer rationellt än vad vi gör.

Relaterat

Reagera på inlägget:

Ingen i Sverige verkar lyssna på OECD – och det är allvarligt

Relaterat

Förra veckan lämnade OECD en rapport om den svenska ekonomin. Den här gången tog de speciellt upp skolan i den. Det är verkligen inte första gången OECD kommenterar den svenska skolan, som vi alla vet. Inte minst är deras rapport från 2015 som ju var specialbeställd av svenska staten både läsvärd och intressant.

Man kan undra vad de från sin horisont i Paris tänker om Sverige. De skriver rapport på rapport men ingen i Sverige verkar lyssna. Jag letade förgäves igenom både Dagens Nyheter och Uppsala Nya Tidning efter något omnämnande av deras senaste rapport. Det fanns ingen som helst rapportering av vad OECD säger om den svenska skolan. Jag tycker att det är väldigt intressant. Vad är det som gör att en av de största internationella ekonomiska sammanslutningarnas erkänt skickliga experter inte får nyhetsutrymme i Sverige?

Kan det bero på vad de säger? Trots att det närmast är att betrakta som en marknadsliberal tankesmedja så säger deras experter saker som ”Konkurrens och skolval kan vara kraftfulla verktyg för att förbättra skolkvaliteten, men privata intressen avviker i många fall från samhällets intressen som helhet. Effektiv reglering och styrning måste därför styra privata leverantörer för att leverera till allmänhetens bästa.”

Vi tar det långsamt: De menar att tävling och skolval kan vara bra (vilket närmast är ett ideologiskt uttalande eftersom det inte finns så mycket evidens för det), men sedan säger de att privata intressen kan avvika från samhällets. Det är ett mycket enkelt konstaterande av att möjligheten att tjäna pengar på en verksamhet kan göra att den verksamheten inte gör det vi som samhälle skulle vilja att den gör. Ett aktiebolag t.ex. ska bara tjäna pengar åt sina aktieägare. Men en skola ska uppfostra och förbereda samhällsmedborgare. Det är inte säkert att de två sakerna går ihop. Därför, menar OECD, måste ett skolsystem regleras så att de som agerar i det tvingas uppfylla det samhället vill.

För att tala klartext: OECD menar att vi måste skapa ett regelverk som tvingar friskolorna att fungera för samhällets bästa.

I rapporten illustrerar man detta med att friskolorna bara plockar russinen ur kakan:

När det gäller segregation har för övrigt min och German Benders segragtionsrapport nu översatts och finns här. Och man visar att också att konkurrens (competition) och vinstintresse (for profit) är negativt korrelerat med elevers resultat (konkurrens är inte signifikant men vinstintresse är det):

Lägg märke till att lärartäthet inte spelar någon roll i deras data, att Stockholm uppenbarligen har en bra skolorganisation, att det spelar roll om man har utbildade lärare och att man anpassar undervisningen efter sin elever. Lärarsituationen för oss till en av rapportens tråkigaste bilder:

Den här bilden som ju kommer från OECD:s mätning av lärares arbetsvillkor mm TALIS är ju så oerhört skrämmande för ett land. Och borde leda till en ordentlig självrannsakan bland politiker över hela fältet. Inte till snabba paniklösningar utan till funderingar kring vad som är centralt för läraryrket, för lärares motivation och arbetsglädje. För det är i mötet, det dagliga mötet, timme ut och timme in, dag efter dag, vecka efter vecka, månad efter månad, år efter år, mellan svenska lärare och barn och ungdomar som vår gemensamma framtid formas.

Vad rekommenderar de då? Jo:

  • En miniminivå av nationell finansiering som styr pengar till de elever som behöver det mest
  • En regionaliserad myndighetsstruktur som arbetar med utveckling, inte minst fortbildning.
  • Ett objektivt nationellt provsystem.
  • Symmetrisk vägning av betyg, och gör det lättare att komma in på gymnasiet.
  • Se till att intag och nya skolor ger en socioekonomisk blandning av elever.
  • Stärk lärarutbildningen så den innehåller mer lärarledd tid, mer praktik och mer forskning.
  • Förstärk kontinuerlig fortbildning och utveckling genom regionalt stöd, systematiskt kollegialt lärande samt, för båda parter gynnsamt, utbyte med universitet och högskolor.

Jag ser fram emot den studie som snart kommer från OECD: André, C., J. Pareliussen and H. Hwang (2019), What drives the performance of Swedish lower secondary schools?, OECD Economics Department Working Papers. Det är alltid intressant att läsa vad de skriver. De har stor integritet, och fast de har ett tydligt marknadsekonomiskt grundperspektiv ramlar de inte ner i de enkla och banala lägen som den svenska skoldebatten så ofta hamnar i.

Om vi ska ha vinstintressen i skolsystemet måste de aktörerna begränsas och tvingas agera så att samhället som helhet får nytta av det. Skola är inte ett verktyg för internationella riskkapitalister att bli rika. Det är ganska självklart och det känns konstigt att behöva säga det.

Relaterat

Reagera på inlägget:

Sidor