Annons

Vi måste våga nämna trollet vid dess namn

Länge har jag funderat på att skriva en text som belyser något som jag tycker är ett växande problem i svensk skola, men jag har dragit mig för det då jag vet hur tongångarna riskerar att bli i sociala medier. Det jag vill lyfta upp till ytan är att vi i svenska lärarrum måste våga prata om de problem som faktiskt uppstått när vi fått ett ökat antal nyanlända i våra skolor.

Detta måste vi kunna prata om utan att bli stämplade som rasister.

Syftet med denna text är inte att den ska kidnappas av högertrollen och användas i en argumentation kring att alla nyanlända är ett problem, för så är det inte. Tanken med texten är istället att vi vuxna ska steppa upp och ta ansvar, oavsett vilka problem vi står inför.

Jag är liberal och jag har skrivit flera texter tidigare kring hur mycket jag tycker om att undervisa mina nyanlända elever samt visat att jag står upp för människors lika värde.

Därför tycker jag att jag också vågar lyfta problem som uppstår. Jag är runt på skolor i Sverige och föreläser samt håller i workshops. Genom dessa uppdrag befinner jag mig i många olika lärarrum runt om i Sverige. En diskussion som ibland uppstår har etsat sig fast hos mig, och jag har funderat mycket kring den. Lärarna undervisar elever mellan 9–12 år och de menar att det absolut inte är konstigt att det uppstår rasism i svenska skolor. Ingen vågar ingripa av rädsla för rasiststämplen. De menar att det också är en tydlig hierarki bland olika nationaliteter. De ensamkommande pojkarna från Afganistan är absolut lägst i rang. Barn av annan nationalitet anser sig själva som högst i rang och är svårast att tillrättavisa.

Jag uppfattar det som att lärarna i några av dessa lärarrum i stort sett har abdikerat:

”Det är inte lönt att ingripa. De är så många och de gör precis som de vill. I förra veckan såg jag hur flera stycken spottade på golvet i klassrummet och jag sa inget för jag orkar inte”.

”De är så högljudda och gapar och skriker och slåss. På rasten går man en omväg som rastvakt för att inte åka på en massa extra jobb”.

Det är dock inte vanligt att någon som jobbar som lärare vill stå för dessa åsikter utåt.

En av lärarna i ett av lärarrummen ställde frågan om vad är det som gör att det är på detta sätt? Hur kan det vara så att 9–10 åringar känns ”okontrollerbara”? Ja, vad är svaret på den frågan? Jag vet faktiskt inte. Är det så att de tidigare gått i en skola som är stentuff med disciplin och att det saknas i många svenska klassrum? Eller är det så att barnen är så traumatiserade att man inte kan förvänta sig något annat? Hade det kanske sett annorlunda ut om barnen fått samtalsstöd och hjälp?

Min åsikt är att vi vuxna absolut inte får abdikera från vuxenrollen och att det absolut viktigaste är att påverka just de yngsta barnen. Om inte vi i skolan ingriper och tar vårt samhällsansvar, vem ska då göra det? Föräldrarna, tycker du säkert. Men om de inte har föräldrar här, utan bor på HVB för ensamkommande? Vem tar diskussionen med dom då?

Föräldrarna kanske inte vet vad deras barn gör när de kommer samman i grupp i skolan? De pratar kanske inte svenska och du tycker det är för svårt att få tag på och anlita tolk för att ringa hem? Ska det ha någon effekt att höra av sig hem måste du ju ringa samma dag och det är sällan det går att lösa med tolk om man inte har turen att ha studiehandledaren på plats den dagen.

Exemplet ovan är från ett lärarrum och jag menar absolut inte att det ser ut så här i alla skolor, men jag ser att det är ett ökande problem. Jag menar att det också hänger ihop med lärarbristen. I och med att vi har så många obehöriga lärare på våra skolor ökar arbetsbelastningen för oss andra som måste handleda, hjälpa till med att lägga upp undervisningen samt ansvara för bedömningen. Som lärare orkar du inte och hinner inte ta i alla de konflikter som du borde. Ett bråk som du väljer att ingripa i generar så mycket mer arbete i form av dokumentation och tar tid från din planering. Jag förstår att man väljer att ibland titta bort. Inte för att man vill, utan för att man helt enkelt är rädd om sig själv och sin hälsa.

Vi behöver lyfta dessa frågor i våra lärarrum och diskutera fram lösningar. Ingen kan väl tycka att vi, oavsett problem vi står inför, ska abdikera från vuxenrollen?

Kommunpolitiker måste också ta sitt ansvar och se till att det faktiskt finns tillräckligt med resurser för att lärare ska hinna med sitt jobb. Anställ personal vars uppdrag är att vara heltidsmentorer, vara ute på rasten och även se till att det råder lugn i korridorerna. OM sedan klassläraren känner att han eller hon vill vara med klassen på rasten för att bygga relation så varsågod, men du måste inte. Heltidsmentorerna ansvarar för kontakterna med hemmen och avlastar läraren som kan fokuserar på undervisningen.

Jag menar att heltidsmentorerna inte behöver ha lärarutbildning. Här sticker jag ut hakan och säger att det faktiskt är viktigare med personlig lämplighet än formell utbildning. Se också gärna till att någon av dessa heltidsmentorer talar flera språk så att kommunikationen med hemmen flyter smidigare. Idag saknar många skolor “kringpersonal” som kan vara ute bland eleverna.

Om du som mentor har elever som bråkar mycket blir din arbetsbelastning väldigt hög. Är det du som mentor som ska släppa dina arbetsuppgifter när dina elever har bråkat eller kan dessa heltidsmentorer hjälpa till här? Vem ska undervisa klassen om du hela tiden måste reda ut bråk? I klassrummet är det dock ditt ansvar som lärare att ingripa. Du kan inte titta åt andra hållet om någon spottar på golvet inomhus eller om någon kränker någon annan. Se till att dom får städa efter sig och känner du att du inte klarar det själv – tveka inte att be om hjälp. Kontakta heltidsmentorerna eller någon kollega så att du kan driva igenom det du bestämt.

Absolut viktigast av allt är faktiskt att våga prata om det som är problem och att försöka hitta lösningar. Vi får inte ducka för att lyfta upp jobbiga saker av rädsla för att till exempel bli rasiststämplade. Vi får inte abdikera från vuxenrollen.

En av de bästa chefer jag haft genom mina år i skolan arbetade hårt för att förändra det tuffa klimat som rådde på min dåvarande skola. Hon brukade säga: ”Vi måste våga nämna trollet vid dess namn”. Med detta menade hon att vi måste våga lyfta upp de problem vi ser, leta lösningar och agera.

Om någon, oavsett härkomst, beter sig illa måste vi ta diskussionen och visa vad som är rätt och fel. Varje gång.

Barnen är Sveriges framtid och barn behöver hjälp, råd och vägledning. Barnen behöver också känna en framtidstro. Det är där vi lärare gör skillnad.

Reagera på inlägget:

Kan skolan säga nej till ledighet?

Många föräldrar och vårdshavare begär ledighet för sina barn på andra tider än de fastställda loven. Det är ett stort problem, menar lärare och skolledare, men givetvis också för föräldrar/vårdnadshavare och för barn och ungdomar.

En liten tråkig historia fick mig att blogga om ämnet. Skolporten, en populär skolsajt har också nyligen berört ämnet i sitt veckobrev. En flicka i åk 3 på grundskolans lågstadium behövde följa med sin mamma och pappa till ett annat land under tre veckor för att besöka sin svårt sjuka mormor. Det var nödvändigt för flickans mamma att besöka sin mamma som låg för döden. En och en halv vecka inföll på terminstid och resterande en och en halv vecka inföll på lov. Flickan ansågs ha vissa lärandeproblem. Skolan nekade ledighet. 

Det här ärendet upprörde mig och jag beslöt att ta reda på mera vad som egentligen gäller ledighet.

Ur skollagens kapitel 7, paragraf 18 saxas ”kortare ledighet för enskilda angelägenheter. Om det finns synnerliga skäl får längre ledighet beviljas”. Det är rektor som tar beslut om huruvida ledigheten ska beviljas, men kan uppdra åt någon annan att ta beslut om ledigheten understiger tio dagar.

Jag beslöt mig för att hjälpa familjen. De är nu efter många turer på väg till sin svårt sjuka släkting. Flickan har med sig skolarbetet och kan ägna sig en hel del åt medförd läxa. Den här familjen respekterar skolplikten och har alltid varit solidarisk mot skolan och fattade beslut. Den här resan kunde naturligtvis inte vänta. Det här skälet handlade inte om att utnyttja billiga flygbiljetter, eller om att besöka viktiga idrottstävlingar eller om att delta i religiösa högtider. Det här ärendet är en unik och svår situation, som inte går att skjuta upp till eventuella loven.

För mig handlar resan inte om ledighet utan om en särskild individuell studiegång. Föräldrarna är båda utbildade och helt kapabla att stödja flickans skolarbete under en och en halv vecka. Särskilda studiegångar måste även skolväsendet kunna planera för och tillämpa. Den här familjen måste förlägga sitt boende till en annan ort av högst angelägna skäl. Ärendet är möjligt att handlägga på annat sätt än genom ledighetsansökan och avslag.

Det finns ingen ordentlig statistik på hur det ser ut i landet med ledigheter.  Det vore bra om det fanns det. Har det verkligen blivit vanligare med ansökningar om ledighet? Många skolchefer, rektorer och lärare har ändå ett intryck av att det är allt flera som begär ledigt från skolan av enskilda skäl, för längre eller kortare perioder. Det handlar troligen om en attitydförändring. Skolan behöver inte vara bortprioriterad för det.

Vad kan då "enskild angelägenhet" vara? Skolverket ger exempel med vissa angelägna resor, familjehögtider och religiösa högtider. Begravningar är ett givet exempel, som de flesta nämner.

När det handlar om andra angelägna skäl blir det svårare. Att ha en policy, som säger att inga ledigheter beviljas för semesterresor eller idrottsturneringar, rimmar inte med skollagen. Beslut om ledighet ska motiveras och grundas på en samlad bedömning av den enskilda elevens situation. Det som bör vägas in är, enligt förarbetena till lagen, särskilt: hur lång frånvaro det handlar om, elevens studiesituation, möjligheterna att kompensera för den förlorade undervisningen och hur angelägen ledigheten är för eleven. Skolplikten gäller även i förskoleklassen, men för de yngsta eleverna får rektorn vara mer flexibel i sin bedömning. Det borde ha tillämpats i den lilla flickans fall.

Rektors beslut om ledighet kan inte överprövas, men missnöjda föräldrar vårdnadshavare kan förstås klaga till huvudmannen. Skolinspektionen får ytterst få klagomål som gäller beslut om ledighet. De ärenden som når Skolinspektionen handlar ofta om formaliafrågor.  Elever som är borta från undervisningen innebär fortfarande ett visst merarbete för lärarna. För gymnasieelever kan rätten till studiebidrag påverkas. I vissa fall ska skolan rapportera frånvaro till CSN.

Ledigt från skolan ska beslutas både med hjärta och hjärna. Skolan måste verkligen tänka efter före, innan det blir ett nej.

Reagera på inlägget:

Skolfrågorna måste vara centrala för nya regeringen

Den regering som ska leda landet under de kommande fyra åren måste genomföra stora satsningar. Vi behöver se reformer för att säkra tillgången på lärare och studie- och yrkesvägledare, ett tydligt fokus på kunskap och bildning och åtgärder för att skapa nationell likvärdighet. Det krävs för att skolan ska återupprättas och för att säkra att det uppväxande släktet ges en bra utbildning.

Det handlar exempelvis om skolans finansiering, skolvalet och skolors etableringsrätt. Men även om att läraryrket måste renodlas så att lärare får mer tid för sitt kärnuppdrag och kan anpassa undervisningen utifrån elevernas olika behov. En förutsättning för att detta ska fungera är att lärare har tillräckligt med tid till för- och efterarbete. Det är det som ger kvalitet i undervisningen. 

För studie- och yrkesvägledare är situationen att alltför många vägledare kämpar med tunga tjänster på flera skolor och ett orimligt antal elever att vägleda. Detta måste förändras för att skapa förutsättningar för kvalitet och likvärdighet.

Att konstant känna sig otillräcklig skapar en negativ stress och innebär att allt för många lämnar yrkena, vilket i sin tur spär på bristen.

I senaste numret av Skolvärlden kan vi läsa om den skriande bristen på språklärare som snart kommer bli synlig för alla. En väldigt liten andel av exempelvis lärarna i tyska är under 35 år och inom kort kommer allt fler lärare pensionera sig. Vi går alltså mot en allt mer eskalerande språklärarbrist. Detta är givetvis förödande för skolans likvärdighet. 

Bristen på språklärare är ett tydligt exempel på att dagens huvudmän inte klarat av att ta ansvar för kompetensförsörjningen. Ska vi kunna ha undervisning i alla ämnen i hela Sverige också i framtiden så måste det tas ett nationellt ansvar. 

Det handlar om lön och arbetsmiljö, men vi behöver också få in kvalificerad fortbildning och en professionsutveckling i ett nationellt reglerat professionsprogram.

Den nya regeringen måste se till att skaffa majoritet för förslag som tar tag i såväl den allmänna lärarbristen som den specifika bristen i vissa enskilda ämnen. Det handlar om den likvärdiga skolan och att alla har rätt till en god utbildning. 

Det borde vid det här laget stå klart för alla att det måste till krafttag för att så långt som möjligt ge alla elever likvärdiga förutsättningar att klara sin skolgång. För att det ska vara möjligt måste staten ta ett större ansvar för skolans finansiering och styra resurserna dit de bäst behövs.

Under senare år har stödet för ett större statligt engagemang i skolan vuxit på båda sidor om blockgränsen. Åsikten att staten måste vara beredd att ta över ansvaret för skolan om inte kommunerna klarar det har nu allt starkare stöd både hos allmänheten och bland politiker. 

Nu är det dags att hitta enighet om hur skolan ska organiseras med mer tydligt nationellt statligt ansvar. De kommande åren blir helt avgörande!

Åsa Fahlén, ordförande Lärarnas Riksförbund
Ledare i Skolvärlden #9 2018

Reagera på inlägget:

Hur ska syv hinna med allt?

Vi studie- och yrkesvägledare (syv) vet vad som krävs av oss och många av oss får inte de nödvändiga resurserna för att genomföra våra uppdrag.

Vi behöver tid för:

  • Alla vägledningssamtal med eleverna
  • Klassvis information om nästa utbildningssteg och t ex prao
  • Deltagande i EHT (elevhälsan)
  • Deltagare i klasskonferenser
  • Administration som t ex bilagor och blanketter 
  • Skapa informationsmaterial (powerpointpresentationer mm)
  • Uppdatera oss själva 
  • Nätverksmöten
  • Egen fortbildning 

Det här är ett axplock av allt vi behöver göra. Hur ska vi få TID att genomföra detta? Hur ska vi hinna verka för elevernas bästa? Vi kan ibland uppleva oss motarbetade, det är faktiskt inte alltid som skolledning, EHT och lärare ser vad vi ser. Det händer att de vill att eleverna ska vara till för skolan istället för tvärtom. I värsta fall ser skolan att de ska ha fostrande och korrigerande av elever som viktigare än att se till enskilda elevers bästa. 

Så här såg en vecka ut för mig i början av höstterminen.

Så här ser min vecka ut just nu i slutet av terminen.

I början av terminen ägnade jag mycket tid åt klassvis information för både åttor och nior, både om prao och om gymnasievalet. Mellan höstlovet och jullovet har jag enskilda samtal med alla nior inför gymnasievalet som sker efter jullovet.

Många av oss får ibland hopplösa uppgifter tilldelade som att fixa praoplatser, schemaläggning, elevrekrytering och att vara skolledningens förlängda arm. 

Borde vi inte börja kräva tidsangiven arbetsbeskrivning där det tydligt framgår hur mycket tid varje moment kräver. Lärarna har detta, varför ska inte vi också ha det? Vi har väl också rätt till drägliga arbetsvillkor?

Är det rimligt att kräva:

  • Max 500 elever/SYV och 100%-tjänst för grundskola och gymnasium 
  • Max 750 elever/SYV och år och 100%-tjänst på komvux (på komvux finns inte EHT eller klasskonferenser)

Apropå prao. Jag ställde frågan 3 november på SYV Forum Sverige på Facebook. Så här blev resultatet:

Hur gör du med elever som inte lyckats skaffa egen plats?

  • Peppar eleven att utforska sitt nätverk och försöka ytterligare alternativ (37 tyckte detta)
  • Sätter igång och ringer runt (21)
  • Har en egen fungerande praobank med arbetsplatser som i god tid innan praoperioden tackat Ja till att ta emot praoelever (9)
  • Det är huvudmannens ansvar att skaffa fram praoplatser (5)
  • Det är lugnt, det finns praosamordning (5)
  • Hänvisar eleven till lärarna (1)

Det är egentligen huvudmannens ansvar att se till att eleverna har platser att gå till när de ska vara ute på prao. Sedan är det skolans ansvar att praoplatserna är besiktigade och att det gjorts en riskbedömning av dem så att inte elever råkar illa ut under sin prao, detta enligt skolans systematiska arbetsmiljöarbete. Frågan är: Vem på skolan ska hinna med detta?

Om vad som påverkar gymnasievalet mest, ställde jag frågan 16 november på SYV Forum Sverige på Facebook. Så här blev resultatet:

Hur påverkas dina nior mest av gymnasievalet?

  • Eget intresse (18)
  • Status - gymnasieskola med bra rykte (16)
  • Betyg - avgörande vad som är möjligt (11)
  • Bra och brett program (9)
  • Kunna få jobb direkt efter (4)
  • Påverkan - föräldrar (4)
  • Framtidsdrömmar- ser bortom gymnasiet (3)
  • Läge - skönt att komma ifrån det invanda och kunna få nya kompisar (2)
  • Annat (2)
  • Kompisval (0)
  • Orkar inte riktigt bry sig (0)
  • Slumpen (0)
Reagera på inlägget:

Bocken i örtagården

I en ledare om Isak Skogstads kritik av Skolinspektionen i Gotlands Nyheter skriver tidningen att ”att kontrollen (över skolor) inte hur som helst kan anförtros skolinspektionen. Bocken (ska) inte vara trädgårdsmästare.” Riktigt vem man tänker sig ska vara trädgårdsmästare lämnas obesvarad.

Det är väldigt svårt att tänka sig att det skulle vara någon annan än just den myndighet som har inspektionsansvaret. Den inspekterar ju dessutom bara vad den har i uppdrag att inspektera, dvs de styrdokument som politiker och Skolverket har beslutat om. Om det finns ett problem är det ju i myndighetens uppdrag, eller alternativt de styrdokument som den inspekterar utifrån.

Ledaren fick mig att fundera. Jag möter många skolledare runt om i landet som både gillar men också uttrycker stor frustration över Skolinspektionen. Man uttrycker att man blir inspekterad på småsaker och inte sällan saker som man inte själv är säker på att de är till elevernas fördel. Det här gäller inte minst frågor om tex elevinflytande, eller hur inspektörerna tolkar skillnader i betygsättning mellan olika elevkategorier.

Jag har i min ”Lärare – en handbok” skrivit om problemet med skollagens skrivningar om systematiskt kvalitetsarbete och om hur det leder till att alla blir ansvariga för allt och att hela samhället ska vara med innan lagtexten är uppfylld. För när det gäller systematiskt kvalitetsarbete står det sammanfattningsvis ungefär så här i skollagen:

  • Skolans verksamhet måste utvecklas så att den svarar mot de nationella målen. Huvudmannen har ett givet ansvar för att så sker.
  • Den dagliga pedagogiska ledningen av skolan och lärarnas professionella ansvar är förutsättningar för att skolan ska utvecklas kvalitativt.
  • Detta kräver att verksamheten ständigt prövas, resultaten följs upp och utvärderas och att nya metoder prövas och utvecklas.
  • Ett sådant arbete måste ske i ett aktivt samspel mellan skolans personal och elever och i nära kontakt med såväl hemmen som med det omgivande samhället.

Vem har ansvar för vad här? Och om man läser noga så ser man att Skolinspektionen kan klaga på en skola ända tills ICA-handlaren på hörnet är med i det systematiska kvalitetsarbetet. Jag menar att den typen av texter borde förtydligas så att olika professioners ansvar blir tydligt och möjligt att utkräva på ett vettigt sätt. Jag föreslår att det i stället skulle stå så här när det gäller utvecklingen av skolans kärnverksamhet, undervisningen:

”Undervisningen måste utvecklas så att den svarar mot de nationella målen. Lärarna har ett givet ansvar för att så sker. Detta kräver att undervisningen ständigt prövas, resultaten följs upp och utvärderas och att nya metoder prövas och utvecklas. Ett sådant arbete ska ske i ett aktivt samspel med och mellan lärarna under rektors ledning.”

Med en sådan skrivning skulle Skolinspektionen kunna komma ut till en skola och ställa frågor som: Utvecklar lärarna på er skola sin undervisning? Utvärderar ni resultaten av undervisningen? Prövar ni nya metoder? Då skulle en inspektion faktiskt kunna bli både relevant och utvecklande.

Jag ser spår av ett sådant tänkande nu i Skolinspektionens nya modell för inspektion. Men jag ser också en del saker i texterna kring undervisning som jag undrar över. Jag har funderat över vad det är som gnager och vad det kan bero på. Men det finns kanske egentligen en ganska enkel anledning till frustrationen som landets skolor ibland känner inför inspektionerna.

Både skollag, men framförallt läroplanerna är ju inte sällan skrivna, eller influerade  av personer som man kanske skulle kunna karaktärisera som utbildningsidealister. Människor med en enorm ambitionsnivå för skolan. De vill så väl. Och de ska vilja väl, vi pratar ju om en av samhällets viktigaste institutioner. En hel del av styrdokumenten är också skrivna utifrån en reformpedagogisk dröm om skolan och dess elever som en spjutspets i skapandet av den ultimata demokratin. De har ibland kanske mer karaktären av inspirerande drömmar om ett idealtillstånd, än av ett regelverk.

Problemet är att vi per definition har ett målstyrt system. Och när vi nu sedan länge har en inspektion som måste betrakta de här idealistiska drömmarna som legalt bindande händer något. Och detta något är något som de som en gång författade stommen i styrdokumenten nog inte ens kunde drömma om. Drömmarna om direktdemokrati har blivit vad en myndighet använder för att inspektera professionerna till lydnad. Inspektionen har kanske verkligen blivit bocken, men i skoldrömmarnas örtagård?

Det är klart vi kan ha en inspektion, och att den inspektion som finns måste följa styrdokumenten. Men den måste ha ett för uppgiften och systemet anpassat styrsystem att inspektera utifrån – och utöver det ha ett stödjande uppdrag som gör att skolan kan närma sig drömmarna – annars får vi istället något som mer liknar ett anat talesätt, det om fan som läser bibeln. Det jag försöker säga är att i det här fallet är det kanske en fan som skrivit och en annan som läser, och det är det som skapar så mycket frustration?

Reagera på inlägget:

Sidor