A eller F – ett lotteri! 

Eleven kan inte förmå sig att göra tilldelade uppgifter under lektionstid trots att hen verkar vilja. Hen sitter och ritar på i stort sett alla lektioner. Läraren försöker med allt – att utgå från elevens intresse, sitta bredvid eleven, ge tydliga instruktioner, ge en instruktion i taget, ge instruktionerna via filmer, se till att digitala hjälpmedel finns, prata med föräldrarna, försöka motivera och så vidare.

Eleven har åtgärdsprogram, men vill inte ta emot hjälp. En diagnos finns och inom diagnosen ryms svårigheter att komma igång och att sedan slutföra påbörjat arbete. Under årskurs åtta gjorde eleven gamla nationella prov i engelska. Redan då hade eleven A på alla delar.

Under årskurs nio har eleven skrivit ett par halvfärdiga texter på ungefär en trefjärdedels A4-sida och utöver det inte någonting mer än nationella provet i engelska. Där fick eleven klockrena A på alla delar. Inga uppgifter fungerar att göra, så vida det inte handlar om en särskild genre som eleven är nästintill besatt av. Eleven gör i stort sett bara uppgifter som eleven vet är NP.

Det andra elevexemplet är en elev som tidigare under högstadiet visat kunskaper på C–A-nivå, men som nu under vårterminen i åttan drabbats av psykisk ohälsa. Eleven har hög frånvaro och klarar inte längre av den stress och press som hen utsätts för i skolan. De få gånger eleven är närvarande under lektionstid visar eleven på att hen har vissa kunskaper, men har ju naturligtvis inte gjort samma uppgifter som övriga elever. Läraren menar att eleven bör få F i betyg.

Ovanstående är ett hopplock av olika elevers svårigheter som jag mött i under åren och som jag satt ihop till två fiktiva elever. Fiktiva eller inte, elever med sådana här svårigheter möter vi dagligen i våra verksamheter.

Den intressanta diskussionen är vilket betyg dessa elever bör få? Ska elev 1 ha A eller F? Hen visar tydligt att hen kan uttrycka sig på en mycket hög nivå och utan problem kan kommunicera med en engelsktalande person. Det gör hen varje dag bland annat via Discord och i de spel som hen spelar. Eleven pratar och skriver helt obehindrat med flyt och med ett väldigt avancerat ordförråd.

I kunskapskraven i engelska för år 7–9 för A står bland annat: ”I muntliga och skriftliga framställningar i olika genrer … ” och ”Eleven diskuterar utförligt och nyanserat några företeelser i olika sammanhang och områden där engelska används och kan då också göra välutvecklade och nyanserade jämförelser med egna erfarenheter och kunskaper.”

Det är i dessa kunskapskrav jag som lärare stöter på patrull. Olika genrer? Hur många är olika? Räcker det, för betyget A, med en uppsats på A-nivå inom NP och två halvfärdiga texter som förvisso håller mycket hög kvalité så långt hen har skrivit?

Eleven ska göra jämförelser med egna erfarenheter – hen vet att man dricker te i England och dricker Guinness på Irland och att man inte gör det i samma utsträckning i Sverige. Är det att göra jämförelser? Ja, möjligen med god vilja väldigt enkelt.

Nationella prov är inte detsamma som slutbetyget, det är vi nog alla överens om. NP testar heller inte alla kunskapskrav. Realia och olika genrer kan inte testas via NP. Det är vi också överens om. Diskussionen uppstår kring ovanstående citerade kunskapskrav.

Jag ställde frågan: ”Kan eleven få A i engelska om eleven haft A på NP men i övrigt nästan inga resultat ?” i min favorit-Facebookgrupp ”Engelska för år 6–9”.  En lång diskussion, som pågick i flera dagar, tog fart och deltagarna var inte överens om vilket betyg eleven borde få.

I diskussionen deltog alltifrån mycket rutinerade lärare till lärarstudenter. Ganska snart delades tråden i två läger. Det ena, som tyckte att eleven skulle få F, då hen inte visat prov på alla kunskapskrav och det andra som tyckte att eleven självklart skulle få A då förmågorna läsa, tala, lyssna och skriva befinner sig på den nivån. Mycket intressant tycker jag.

Flera ansåg att ett F var självklart att sätta då eleven inte visat prov på varken realia eller att skriva i olika genrer. ”Varför ska vi ha alla kunskapskrav om vi inte testar dem?” var det återkommande argumentet för att sätta F. Att ha kommunikationen i centrum, det vill säga att läsa, tala, lyssna och skriva på en avancerad nivå, vägde över för många. De ansåg inte att realia- kunskapskravet vägde lika tungt (eller alls) som att kunna uttrycka sig flytande på engelska och därmed skulle eleven få A i deras klassrum.

Det är här det uppstår problem. Ur elevens synvinkel blir det helt avgörande för elevens framtid beroende på vilken åsikt läraren har. Ett F i engelska kan innebära att eleven inte kommer in på det gymnasieprogram som eleven sökt.

Vad beror det på att synsättet är så olika? Hur kan det vara så olika tolkningar? Strikt tolkat så har ju F-gänget rätt. Du måste ha visat prov på alla kunskapskrav för att betyg ska sättas. Moraliskt och empatiskt har A-gänget rätt. Men är det med empati vi ska sätta betyg i Sverige?

När det gäller elevexempel två där eleven varit frånvarande på grund av sjukdom måste läraren fundera kring vad eleven faktiskt KAN och hur läraren vet vad eleven kan. Vi kan inte fastna i vad eleven har gjort eller inte lämnat in och att det är orättvist mot övriga elever som gjort den och den uppgiften.

Du behöver som lärare hitta former för att ta reda på elevens kunskaper. Kan eleven spela in sig själv? Kan du passa på att prata med eleven när den är på plats?

På Skolverkets hemsida kan vi läsa att:

”Betyget ska spegla elevens kunskaper vid tiden för betygssättningen. När du bedömer elevers kunskaper i förhållande till kunskapskraven, ska du utgå från all tillgänglig information till och med den aktuella terminen. Det betyder att även underlag från tidigare terminer kan vara relevanta. Bedömningen gäller alltså de delar av kunskapskraven i ett ämne som har behandlats i undervisningen, fram till och med den aktuella terminen och betygssättningstillfället. Men de kunskaper eleverna har visat den senaste terminen kan ofta väga tyngre vid betygssättningen, eftersom deras kunskaper ofta fördjupats genom undervisningen.”

”Det är ett lotteri för dessa elever”

I fallet med den frånvarande eleven kan du alltså titta på vad eleven tidigare presterat och värdera det mot vad du vet att eleven kan idag.

Det är ett lotteri för dessa elever vilket betyg det kommer att bli. Riktlinjerna måste alltså bli tydligare. Eller är det så att riktlinjerna är glasklara och A-gänget i exemplet med engelska begår tjänstefel?

Om eleverna i exemplen ovan varit mina hade jag verkligen försökt få engelskeleven att visa prov på realia-kunskapskravet och jag hade haft en tät dialog med den frånvarande eleven och hemmet för att lägga upp undervisningen och bedömningsuppgifterna så att de är rimliga utifrån elevens sjukdomsbild. Självklart hade jag också använt mig av alla anpassningar som jag kunde komma på. Det är svårt och klurigt, men vi måste i alla fall försöka, eller hur?

Denna text publicerade jag första gången 2015. Det är inte klokt att texten, med några mindre ändringar, håller för att sex år senare publiceras igen.

Nu när vi ska implementera LGR 22 har vi världens chans att ta ett omtag om synen på undervisning, bedömning och betygssättning. Jag hoppas verkligen att lärare runt om i landet får tid att ingående diskutera de förändrade skrivningarna i LGR 22 och att skolledningar inte bara ser det som att det räcker med ett par enstaka konferenser och sedan är det klart.

Även om betygsättningen inte är likvärdig i hela Sverige så måste väl ett minimikrav ändå vara att det är likvärdigt på den enskilda skolan?

Tänk nu tillbaka på texten och sätt er in i elevernas bekymmer. Handen på hjärtat. Vilket betyg skulle du sätta?

Kommentera

Innan ni nu blir upprörda på den där Bruun och att jag återigen skriver en text om problemen med läsning, så stanna till och fundera över det budskap jag kämpar med att försöka få ut i skolsverige:

  • Alla elever har rätt att lära sig läsa. Det är en mänsklig och demokratisk rättighet.
  • Alla elever har rätt till det stöd som just den eleven behöver för att lära sig läsa.
  • Att endast kompensera med digitala verktyg räcker inte.
  • Elever som inte har automatiserad avkodning ska få evidensbaserad lästräning.
  • Skolverket och SPSM (Specialpedagogiska skolmyndigheten) måste dra åt samma håll och inte skicka ut motstridiga budskap.

De senaste veckorna har jag diskuterat med både SPSM och Skolverket kring att deras råd ger motstridiga budskap till framförallt lärare som undervisar i engelska. Specialpedagoger och speciallärare vänder sig till SPSM för att söka kunskap och lärare, nu gissar jag, vänder sig i högre grad till Skolverket.

SPSM har fram till i mars 2021 gett rådet att elever som anses behöva det har rätt att, i alla ämnen, få lyssna istället för att själva läsa.

Skolverket menar att en elev inte kan lyssna på en läsförståelse för att det då blir hörförståelse och en annan förmåga. Skolverkets definition av läsning utgår från The Simple View of Reading och läsning ses som en produkt av två faktorer: avkodning (förmågan att tolka tecken till ord) och förståelse, som båda är nödvändiga. För er som inte känner till vad ovanstående innebär finns en tydlig förklaring i bloggen Sprakforskning.se.

Konflikten mellan lärare och specialpedagoger/speciallärare och skolledning uppstår när elever inte har en automatiserad avkodning, det vill säga att avkodningen inte sker direkt när eleven ser text. Avkodningen är tänkt att bli automatiserad under låg- och mellanstadiet och vara helt befäst när eleven kommer till högstadiet. Tyvärr kan vi se att många elever fortfarande har problem med avkodning i högstadiet och vad händer då?

Ofta får läraren rådet att sätta in extra anpassningar inom ramen för undervisningen och framförallt låta eleven använda så kallade kompensatoriska hjälpmedel. Eleven ska då till exempel lyssna på texter och använda talsyntes.

Trycket på lärarna att anpassa bort läsningen till förmån för att eleven ska lyssna är enormt. Anledningarna är flera: Det är billigare att kompensera med lyssning än att sätta in evidensbaserad lästräning. Det är mycket svårare att motivera elever till att läsa själva. 

Du måste som enskild lärare surra fast dig själv i marken med kättingar för att kunna stå kvar rak i ryggen och känna att du orkar följa det du är ålagd att göra.

Självklart ska elever med läs- och skrivsvårigheter eller dyslexi få lyssna på text när eleven behöver lära in fakta. Frågan är dock NÄR eleven ska få utrymme att arbeta med evidensbaserad lästräning och lära sig automatisera avkodningen? Hur ska läraren inom ramen för sin undervisning hinna med det?

Det är ofta inte bara är en elev i klassen som har extra anpassningar som läraren förväntas hantera. Hur ska det gå till i praktiken? Råden som lärarna får är ”du måste designa din lektion på olika sätt” eller ”du måste ha en tillgänglig lärmiljö”. JA, men HUR? Hur ska jag göra det när jag har fyra elever på gymnasienivå, sju som inte riktigt kan läsa, fem med adhd/autism och fyra andra som är nyanlända i samma klass? Du måste anpassa din undervisning till klassen du har framför dig. JA, gärna, men HUR? 

Dessa frågor har lyfts avigt och rätt och jag blev därför väldigt glad och tacksam å elevernas vägnar när SPSM, i början på mars, gick ut och förtydligade sina råd kring att lyssna på text. Ett syfte med min text är att lyfta fram att SPSM uppdaterat sina råd och jag hoppas att kunskapen om att den viktiga uppdateringen sprids:

”Att få möjlighet att lyssna till uppläst text i olika ämnen och typer av texter ska inte stå i motsats till att man fortsätter erbjuda och arbetar med evidensbaserad lästräning.”

Detta uttalande av SPSM är viktigt, tydligt och bra. Äntligen förtydligar de att eleven inte bara ska kompensera utan faktiskt måste få lov att lära sig och utveckla sin förmåga att läsa. SPSM slår även fast att:

”Läs- och skrivträning är otroligt viktigt för elever med läs- och skrivsvårigheter och dyslexi. För elever med dyslexi, som innebär en nedsatt förmåga att avkoda och koppla ihop rätt bokstavsljud med rätt bokstav, är det viktigt med rätt träning och att den görs så tidigt som möjligt under elevens skolgång.” (Spsm.se, 2021)

Jag hoppas nu innerligt att skolor runt om i landet tar till sig av ovanstående och faktiskt arbetar med evidensbaserad lästräning. 

När vi nu vet att det ena inte ska utesluta det andra och att evidensbaserad lästräning ska kombineras med kompensatoriska hjälpmedel behöver vi förtydliga hur detta ska se ut i praktiken. I undervisningen bör alltså eleven varva mellan att lästräna och lyssna för att utvecklas så långt som möjligt.

Nästan alla behöver stödhjul när de ska lära sig cykla, stödhjulen finns kvar olika länge för olika personer. Ibland tar du av stödhjulen för att se om du kan cykla själv. Då cyklar vissa med full fart framåt, andra cyklar vingligt och några får skruva på stödhjulen igen. Misstaget som ofta görs i svensk skola idag är att eleverna får ha stödhjulen på hela tiden. Hur vet du då om eleven klarar sig ute i trafiken?

Även Skolverket har förtydligat sina råd:

”Att ’lyssna med öronen’ kan alltså vara en anpassning och ett hjälpmedel en elev kan ha i undervisningen, men ur bedömningssynpunkt är den inte liktydigt med att eleven läser. “ (E-post, Skolverket, 2021)

Skolverket är tydligt med att lärare som ska bedöma läsförståelse inte kan låta eleverna lyssna vid summativa bedömningssituationer som ett läsförståelseprov. Detta påverkar främst lärare som undervisar i svenska, engelska och moderna språk. Övriga ämnen kan läraren låta eleverna lyssna då läraren vill ta reda på kunskap som inte har med läsförståelse att göra.

Vi kan väl nu försöka komma överens? För elevernas skull? Det är de som blir lidande när lärare, specialpedagoger och skolledningar står på var sin sida i denna fråga och tjafsar. Det ska inte finnas något helvetesgap mellan lärare och specialpedagoger. Detta gap måste överbryggas. Vi ska stå på samma sida och hjälpas åt.

Om läraren ser till att ha en tydlig, välplanerad, differentierad och tillgänglig undervisning så ser skolledningen till att det finns resurser och genomför evidensbaserad lästräning handledd av specialpedagogen? Detta kan göras både på både grupp och individnivå med goda resultat. Okej? Ska vi säga så?

Jag vill att vi tillsammans kämpar för rätten att eleverna ska få utvecklas och lära sig. 

Föräldrar! Sätt stopp om råden ni får är att barnet endast ska kompensera med att lyssna. Kräv att ert barn får evidensbaserad lästräning!

Vi måste satsa allt på att lära eleverna läsa så att de kan navigera i ett demokratiskt samhälle och kunna ta till sig information. Om vi satsar på att lära eleverna läsa så att både avkodning och förståelse utvecklas kommer vi inte bara höja resultaten i skolan utan även självkänslan hos våra elever.

Det kostar naturligtvis att satsa på detta, men har vi råd att låta bli?

Kommentera

Trenden just nu är att skolor ska ”NPF- säkras” (NPF=Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar) och hela klasser ska ha tillgång till saker som hörlurar, stressbollar, skärmar och tugghalsband. Checklistor över extra anpassningar ska upprättas och bockas av och var tjugonde minut ska eleverna ha brain breaks. Detta ska skolor ha oavsett om alla elever har en NPF-diagnos eller inte, då det anses vara bra för alla elever.

När jag googlar uttrycket ”NPF-säkra skolor” och om dessa har effekt på elevernas lärande hittar jag ganska lite. De sidor som jag hamnar på förespråkar att elever med ADHD ska prestera bättre när de får vara fysiskt aktiva under inlärningen och att elever inom autismspektrat behöver fingra på något för att kunna fokusera.

Gemensamt för sidorna är att de säljer just dessa produkter. Dyrt är det också.

Jag menar att ”NPF-säkring” kan bli en business på bekostnad av elever med olika svårigheter i skolan, men även för undervisningen som helhet. Genom att köpa in prylar som hela klasser ska ha tillgång till tror man att man har en tillgänglig lärmiljö på sin skola. Det man då missar är att analysera individens faktiska behov.

En farhåga jag har är att prylar som till exempel hörselkåpor målar över ett i grunden stökigt klassrum. I stället för att arbeta med sin undervisning och att det ska råda lugn och ro i klassrummet väljer läraren att låta elever använda hörselkåpor. Ibland väljer läraren också att sätta eleven bakom en skärm så att den inte ska se andra elever och störa eller bli störd.

Frågan läraren glömmer att ställa sig är varför eleven stör? Är uppgifterna för svåra? Har eleven förstått vad den ska göra?

Vi ska naturligtvis analysera varför en elev uppvisar olika svårigheter med att klara av sin skolgång och anpassa vår undervisning. Vi har alla varit i svåra undervisningssituationer och då behöver vi fråga oss: vad kan jag som lärare förändra i min undervisning? Har jag pratat med klassen och frågat vad dom tycker? Har jag varit tydlig med mina instruktioner, det vill säga: vet eleverna var dom ska vara, vad dom ska göra, när dom ska göra det och hur dom ska göra? Har jag tydliga rutiner för start och avslut av min lektion?

Om du kan svara ja på dessa frågor och du har anpassat din undervisning behöver du ta hjälp av kollegor och ert elevhälsoteam. Det finns såklart en gräns för hur mycket som kan anpassas inom ramen för vad helklassundervisning innebär. Lärare kan inte slå knut på sig själva hur hårt trycket än är utifrån.

”Det är jobbigt för både elev och lärare”

Jag vill även poängtera att anpassning av undervisningen inte betyder att jobbiga delar ska tas bort. Extra anpassningar betyder inte att vi ska sänka nivån på undervisningen utan just göra något extra.

Sedan vill jag också trycka på elevens egna ansvar. Vi kan anpassa hur mycket som helst men om eleven inte gör sin del av överenskommelsen går det inte. Kunskap regnar inte in i huvudet. Det krävs ansträngning och det är jobbigt för både elev och lärare.

Som med så mycket annat gäller det att ha ett kritiskt förhållningssätt till trender och verkligen fundera över varför vi väljer att haka på den ena eller andra trenden. Hur påverkar detta våra elever? Varför väljer vi att arbeta på detta sätt? Vet jag om trenden vilar på en vetenskaplig grund?   

En skola som lyfts fram som att ha ”Det perfekta klassrummet” är Källbrinksskolan i Huddinge. Källbrinkskolan går i bräschen för att NPF-säkra skolan och skolpersonal står i kö för att besöka den. Jag har själv inte varit där och jag tvivlar inte på att studieron har ökat och att det är lugn och ro, men det jag tycker är anmärkningsvärt är elevernas resultat.

Senaste slutbetygen avviker markant mot resultaten på nationella proven. Bland annat kan man se att vid betygen som sattes i somras för årskurs nio har 70,8 % av Källbrinksskolans flickor fått ett högre slutbetyg än provbetyg på de nationella proven i matte. I engelska är det 49 % och i svenska 43,8 % som fått ett högre betyg. Pojkarna sticker ut i matte med 56,5 % (skolverket.se).

Intressant att veta kan vara att flickorna i hela landet hade en avvikelse i engelska med 15,1 %. Dessutom skulle resultaten på de nationella proven, från 2019, särskilt beaktas.

Målet med en NPF-säkring borde väl vara att eleverna ska kunna fokusera och även lära sig mer? I detta fall verkar dom, enligt ett flertal artiklar, kunna fokusera bättre, men kunskaperna ser inte ut att ha hängt med. Kan man då säga att man har ”det perfekta klassrummet?”

Det jag främst vänder mig mot med trenden att NPF-säkra skolor och köpa prylar är att det blir en dyr, kollektiv lösning. Det är helt självklart att elever med olika svårigheter ska få hjälp, men det finns en risk att individens behov försvinner.

Skolorna bredspacklar över sprickorna i dess organisation, i ledarskapet och undervisningen. Man hoppas att det inte ska synas, men det som göms i snö kommer upp i tö.

Kommentera

Dickpics. Läs ordet igen. Dickpics. Vet du vad det är? Nä, det visste inte jag heller tills för några månader sedan.

Tydligen är det ett vanligt fenomen bland ungdomar och dina elever vet med största sannolikhet vad det är. Vissa killar tar foto på sin snopp i olika tillstånd och skickar till tjejer. Man skickar oftast inte bilden för att tjejen efterfrågat bilden och sagt att hon väldigt gärna vill ha olika bilder på snoppar utan man skickar bilderna för att kränka tjejen eller för att man upplever en känsla av makt. Man skickar också bilden för att man tror och hoppas att tjejen man skickar till ska tycka att snoppen är toppen och då slänga av sig kläderna och skicka tillbaka bilder på sig själv. 

På några skolor som jag har kommit i kontakt med visar det sig att flickor så långt ner i åldrarna som i årskurs fyra har tagit emot dickpics. Flickorna på högstadiet vittnar om att det är vanligt förekommande och att det kvittar hur dom gör så kommer dom inte ur det.

Dessutom menar några att det också har blivit en statusmarkör. Du är mer populär om du får många dickpics jämfört med om du aldrig fått någon. Flickorna menar också att vissa av deras föräldrar och en del lärare verkar tycka att det är ”pojkstreck” och sånt som pojkar gör och inget de ska bry sig om. 

Jag håller verkligen inte med om detta utan menar att det är mycket viktigt att vi vuxna sätter ner foten runt detta beteende. Vi behöver diskutera med pojkarna om att det är ett oacceptabelt beteende att skicka oönskade snoppbilder.

Vi behöver också prata med flickorna om att de behöver sätta gränser för sig själva och berätta för dem hur de ska hantera detta. Att skicka oönskade bilder på sitt kön är faktiskt brottsligt. Om bevisningen är tillräcklig kan den som skickat såna bilder dömas för sexuellt ofredande. Då kan det vara aktuellt med böter – eller fängelse.

Min uppmaning till er ungdomar och till er föräldrar som får kännedom om att era ungdomar fått bilder är att polisanmäla. Vi måste stå upp för vad som är rätt och fel oavsett om det är på nätet eller i verkliga livet. Jag tror inte att någon av er som menar att det är ett pojkstreck hade tyckt samma sak om ni sett killen visa snoppen för er på stan? 

Däremot betyder det inte att vi unisont ska ropa efter att förbjuda alla telefoner. Vi behöver hjälpa våra ungdomar att hantera sin telefon och jag menar också att vi behöver hjälpa dem att begränsa sitt användande. Mycket av kommunikationen ungdomar emellan sker nattetid och flera ungdomar jag pratat med uppger att de har svårt att lägga ifrån sig telefonen för att man är ”helt lost” annars på morgonen och har inte hängt med i vad som hänt i chattgruppen. 

Här behöver vi föräldrar ta vårt ansvar och prata med våra ungdomar och sätta gränser. Jag är helt medveten om att en del förespråkar att ungdomar själva ska känna sin gräns och att de behöver lära sig var gränsen går och självmant lägga den ifrån sig.

Jag jämför det med att jag behöver lära mig att kunna ha mörk choklad hemma och inte äta upp allt samma dag. Finns det så äter jag. Jag tränar dock på att inte äta upp allt samma dag och man kan ju äta det på förmiddagen nästa dag istället.

Min egen dotters telefon har jag ställt in på skärmtidsbegränsning, vilket innebär att telefon stängs vid ett visst klockslag och öppnas igen dagen efter. Det är olika tider beroende på om det är vardag eller helg. Inte roligt tycker hon, men nödvändigt tycker jag. 

Pratar du med dina elever om sådana här saker när ni har klassföreståndartid eller tycker du att det är det är föräldrarna som ansvarar för att deras ungdomar uppför sig både i verkligheten och på nätet?

Personligen tycker jag att vi, i den bästa av världar, ska samarbeta runt värdegrundsfrågor och att det är viktigt att vi i skolan diskuterar värdegrund regelbundet.

Har ni ett systematiskt arbete med värdegrundsfrågor på din skola och hur gör ni i så fall? Kommentera gärna i bloggen.

Kommentera

I veckan som gått har debatten kring läsning och hjälpmedel vid de nationella proven varit intensiv. Jag menar att debatten har kantrat och att fokus har hamnat på anpassa bort läsningen för eleverna istället för att satsa på god undervisning, träning och stöd av speciallärare. 

För er som missat debatten går den i korthet ut på att Örebro kommun,  i tingsrätten, dömts till att betala 10 000 kronor i skadestånd till en elev med dyslexi som inte fått använda sina vanliga hjälpmedel vid nationella proven i svenska. Eleven ska enligt domen blivit diskriminerad. Advokaten som driver fallet rekommenderar kommuner att inte följa Skolverkets direktiv.

Skolverket å sin sida har svarat att två andra domstolar samt justitiekanslern har kommit fram till att det inte är diskriminering. Skolverket står fast vid sina anvisningar att lärare ska testa det som avses att testas, det vill säga om en elev i år 3 och 6 vid provet i svenska får lyssna på texten testar provet hörförståelse istället för läsförståelse. Samma princip gäller vid proven i engelska.

En skillnad är dock att vid proven i svenska år 9 är det tillåtet att lyssna, då det inte är tänkt att testa avkodning. Avkodning är din förmåga att tolka tecken och sätta samman till ord. När eleverna går i nian förväntas de kunna detta och det är fokus på förståelse av text som gäller. 

I engelska skiljer vi i alla årskurser på läsförståelse och hörförståelse och det är inte tillåtet att lyssna vid läsförståelsen då det förvandlas till hörförståelse. Är ni med? 

Det som är mest tongivande i debatten är att man menar att elever med läs- och skrivsvårigheter ska få lov att lyssna på alla texter oavsett årskurs. Min uppfattning är att läser gör du på tryckt text och lyssnar gör man på ljud.

Begreppet “lyssneläsa” är inget jag använder mig av. Antingen lyssnar du eller så läser du. Det är för mig olika förmågor. Det kan vara utvecklande för lässvaga elever att lyssna samtidigt som dom läser, men jag menar att det är skillnad mot att endast lyssna.

Det finns elever med väldigt stora läs- och skrivsvårigheter som absolut ska använda sig av kompensatoriska hjälpmedel och lära sig strategier för läsning, men aldrig att jag skulle ta bort läsningen helt för dom. 

Det som dock händer när fokus i media är på att lyssna istället för läsa, är att även elever som kan läsa och skriva, men som tycker det är svårt och trist, menar att det är deras rättighet att få lyssna på text och att slippa läsa. Denna uppfattning är ofta uppbackad av deras föräldrar. Här behöver vi hjälpas åt för att svänga tillbaka debatten och visa på vikten av att kunna läsa och varför det är viktigt.

I över 20 år har jag själv undervisat i engelska och självklart då även haft många elever med läs-och skrivsvårigheter. Jag ser att det går att träna upp i stort sett alla elevers läsförmåga.

Jag menar att det som har försvunnit i diskussionen är vikten av strukturerad läsundervisning och att verkligen lära och träna barn och ungdomar i läsning. Det största problemet jag stöter på är dock att många ungdomar inte orkar anstränga sig för att ta till sig en text.

Att kämpa med läsning är ansträngande och eleverna vill inte. Det blir tjafs om detta hemma och den fighten orkar många föräldrar inte ta. Då hör man av sig till skolan och kräver att de ska få lyssna istället, vilket alldeles för många lärare, specialpedagoger och rektorer säger ja till.

Föräldrar och elever måste ju vara nöjda och glada, eller hur? Det är att välja den enkla vägen.

Jag möter ibland hela klasser där läraren låter eleverna lyssna istället för att läsa. Jag vill bara skrika STOPP åt detta. Vad är det vi gör med våra barn när vi lär dom den enkla vägen ut?

Det går att utveckla sin läsförmåga, men det kräver träning. En massa träning. Det krävs kunskap hos lärarna om att undervisa i läs- och skrivinlärning. Det krävs också att skolan har resurser för att låta eleverna lästräna. Det räcker inte att eleverna med störst svårigheter får komma trettio minuter i veckan till specialpedagogen.

Det är här problemen är. Problemet är inte om eleven får lyssna eller inte. Självklart ska elever med svårigheter få lov att använda hjälpmedel, men inte utan att de också får god undervisning och träning. Att ta bort läsningen för dessa barn är att exkludera dem från övriga samhället.

Undervisningen och träningen gör att även elever med svårigheter utvecklar sin läsförmåga. Om det handlar om ren kunskapsinhämtning som att till exempel lära sig om andra världskriget i historia kan det vara av vikt att eleven inte behöver lägga all sin kraft på att läsa. Där menar jag att kombinationen av att ha texten framför sig och ljud i öronen är att föredra.

Jag läser ofta skönlitteratur med mina elever på engelska. Det gör även mina elever med dyslexi. De brukar läsa ett kapitel och lyssna tillsammans med text på ett kapitel. Det är jobbigt och vi kämpar tillsammans, men det går. 

I skrivande stund är jag på konferens för engelsklärare i USA. Här är debatten helt annorlunda. Inte ett ljud om att lyssna istället för att läsa. Tvärtom är budskapet att det är alla elevers rättighet att få lära sig läsa, att kunna läsa och dessutom att få möta olika sorters texter. Att kunna läsa ordentligt är vägen ut ur fattigdom och vägen till ett bättre liv. Det jag ser att man satsar på här är riktad undervisning om läsning, med inspirerande böcker och teman som tilltalar barnen och ungdomarna. 

Jag upptäckte också att de verkar satsa på böcker som har förstorad text. Böckerna har precis samma innehåll och precis samma utsida som övriga böcker, men läraren kan välja att ge böcker med förstorad text till de elever som kämpar med sin läsning. I Sverige verkar det som att böcker med förstorad text bara går att få tag på via Bibliotekstjänst och det verkar vara ganska dyrt. Här tror jag att svenska förlag har en marknad att satsa på. 

Det är ett tufft uppdrag idag att stå emot de starka krafter som förespråkar att elever ska lyssna istället för att läsa. Personligen menar jag att alla behöver stå upp för det är varje barns rättighet att läsa och att kunna läsa. Att inte kunna läsa ordentligt är i allra högsta grad diskriminerande. 

Kommentera
bruun_betong
Sara Bruun

Sara Bruun har arbetat som språklärare i engelska och tyska i nästan 25 år.
Hennes språkblogg, Bruuns klassrum, har snabbt blivit en inspirationskälla för många. Engagerande och motiverande lektioner skapar lugna och trygga klassrum är hennes språklärarmotto. Sara är författare till två böcker om språkundervisning och är även en uppskattad föreläsare. Sommaren 2021 var Sara sommarvärd i radions P1. I Skolvärlden skriver Sara främst debattartiklar, men ger även läsaren en inblick i en lärares vardag.