Annons

Alltid redo med en penna

Få saker är så förknippade med skola och kunskap som en enkel penna. Samtidigt är pennan en av de saker som ofta inte är var den förväntas vara. Strategierna att få pennan dit den förväntas vara är olika och ofta föremål för diskussion.

Vissa lärare löser frånvaro av penna genom att uppmärksamma eleven på att det är elevens ansvar att vara redo för lektionen och således gå och hämta en penna. Andra markerar tydligt för eleven att pennans frånvaro inte är okej, kanske till och med gör en notering i kalendern. En tredje grupp delar ut pennor.

Jag tillhör den sistnämnda gruppen. Ingen i mitt klassrum ska behöva ödsla tid på att leta efter en penna.

Det kan verka enkelt att ta med sig en penna. Hur ska du annars kunna skriva och få ner saker på ett papper? Men så enkelt är det inte. Vissa elever sitter 20 minuter av lektionen innan de upptäcker eller vågar berätta att de inte har någon penna. Att då låta dem gå ut ur rummet för att själv leta penna skulle innebära att värdefull inlärningstid går till spillo. Andra elever tycker att det är den bästa ursäkt i världen att få röra sig bort från det som är svårt och istället söka en penna. För vissa är det helt enkelt så att en penna bara försvinner och inte kommer åter.

Därför har jag valt strategin att alltid ha med pennor. Att som elev bli erbjuden pennan kan vara riktigt spännande.  Eleven får känna sig lite utvald och speciell när denne får låna något av mig. Att låna något kan också vara en bra isbrytare i en ny relation. Jag kan även se att de blir en vinst i förtroende och eget ansvar. För aldrig är det väl så noga att lämna tillbaka något som när du fått ett alldeles eget förtroende.

Mitt pennfodral har alltid varit öppet, fylld med pennor. Ingen ska behöva gå ut ur klassrummet eller ägna värdefull lektionstid åt att leta efter en penna. Sällan eller aldrig försvinner heller dessa pennor, de tillhör ju någon som bryr sig att det ska gå bra för dig.

Jag tänker att vi alla vill lyckas. Många av oss behöver hjälp att få de förutsättningar som behövs för att det ska gå så bra så möjligt.

Ett litet fodral fullt av pennor kan således vara skillnaden mellan en lugn lektion med fokus på kunskap och en timme av vandrande bort från det som är svårt. 

Reagera på inlägget:

Syv är ett bristyrke – utan arbetstillfällen

Studie- och yrkesvägledare. Ett bristyrke, eller kanske snarare ett framtidsyrke. För bristyrken är ju framtidsyrken. Men för en blomstrande framtid krävs det ju också arbetstillfällen.

Nyligen blev studie- och yrkesvägledare kategoriserat som ett bristyrke av Saco. Tittar man på Arbetsförmedlingens prognoser så råder det i de allra flesta delar av landet liten eller mycket liten konkurrens om studie- och yrkesvägledarjobben, vilket också är en tydlig indikator på att det råder brist på studie- och yrkesvägledare. Samtidigt kan man hitta ynka 31 utannonserade tjänster via Platsbanken. Hur går det ihop? Ett bristyrke utan arbetstillfällen.

Skollagen är tydlig. Alla elever i alla skolformer utom förskolan och förskoleklassen ska ha tillgång till personal med sådan kompetens att deras behov av vägledning inför val av framtida utbildnings- och yrkesverksamhet kan tillgodoses (Skollag 2010:800 2 kap. 29 §). För att anställas utan tidsbegränsning krävs en utbildning avsedd för sådan verksamhet, helt enkelt en studie- och yrkesvägledarexamen (skollag 2010:800 2 kap. 30 §). Om man inte har en adekvat utbildning får man anställas ett år i taget.

Det här är en av orsakerna, enligt min mening, till det låga antalet utannonserade tjänster trots statusen ”bristyrke”. Jag anser att skollagen ger för stora friheter att uppfylla kraven för studie- och yrkesvägledning. Så som lagen är utformad idag menar jag att huvudmän medvetet eller omedvetet kan sätta elevernas rätt till adekvat och kvalitativ vägledning ur spel. Möjligheten att kunna anställa en obehörig vägledare äventyrar vägledningen för elever. En behörig studie- och yrkesvägledare har en treårig universitetsutbildning i ryggsäcken, något en obehörig saknar. Vi som är behöriga har läst vägledningsteorier och har fått mycket praktisk övning i yrket. Vi är experter inom vårt område.

Med dagens lagstiftning kan en lärare, elevassistent eller vaktmästare, ja egentligen vem som helst arbeta med studie- och yrkesvägledande arbetsuppgifter. Så kan det inte fortsätta. Vem som helst kan inte arbeta som vägledare och bör inte få arbeta som vägledare. Så som jag tolkar skollagen ska tjänster, som i dagsläget besitts av obehöriga vägledare, annonseras ut efter ett år, men jag är nästan helt säker på att huvudmän och skolledare fuskar kring detta och låter anställningen fortsätta. Det skulle innebära att man medvetet bryter mot skollagen. Det blir såklart billigare, men på sikt får bristande studie- och yrkesvägledning samhällsekonomiska konsekvenser.

En annan orsak till att det finns så få utannonserade tjänster tror jag är att många studie- och yrkesvägledare sliter på horribla tjänster med ett högt elevantal och orimlig arbetsbelastning. Många vägledare idag arbetar på flera skolor och ansvarar för långt över 500 elever på en heltidstjänst. När man läser utannonserade tjänster ser man inte sällan deltidstjänster med lika hög arbetsbelastning som en heltidstjänst. Skulle man anställa på rimliga tjänster skulle sannolikt behovet av studie- och yrkesvägledare öka med det dubbla. Istället för att satsa väljer man att rationalisera bort och ”effektivisera” och det tillåter ju skollagen med dess luddiga formuleringar.

Jag anser att det krävs en skärpning i skollagen vad gäller behörighet. Man ska inte kunna anställas utan behörighet, men även jag ser det orimliga i att detta skulle kunna bli verklighet på kort sikt, då det krävs att fler studie- och yrkesvägledare examineras än vad som är möjligt med dagens tre lärosäten.

På sikt behövs det dock en skärpning av skollagen, för att säkerställa kvalitén på vägledningen. För att minska studie- och yrkesvägledares arbetsbörda behöver huvudmannen och skolledare skapa rimliga och hållbara tjänster, vilket också skulle möjliggöra för fler anställningar. Men det är såklart en budgetfråga. Och för att lösa det krävs det att skolan drivs med en budget som satsar på skolan istället för att göra nedskärningar och lägga effektiviseringskrav.

Men tills dess att något av ovanstående sker är och förblir studie- och yrkesvägledare ett bristyrke utan arbetstillfällen.

Reagera på inlägget:

Inkludering la grunden för mirakelskolan

Den svenska skoldebatten har den senaste tiden låtit som en parodi på en klassisk överklassdiskussion. Den om hur man ska kuva den stökiga underklassen.

Det ska göras genom tystnad (= studiero) och lydnad (= ordningsbetyg), genom disciplin och endimensionell katederundervisning.

Det barn ska lära sig verkar vara att lyda, vara tysta, sitta still – om man hårdrar vissa debattörers inlägg. Man verkar se framför sig barn i raka rader, tystnad och individuell flit. Och detta ska på något sätt rädda arbetarklassen från sig själv, men kanske mest överklassen från stök underifrån. Själva har de valt skolor med olika spännande profiler för sina självklart mer begåvade barn.

Alla som följt mina inlägg och böcker i skoldebatten vet att jag är starkt kritisk mot den progressivism som präglat svensk skola. Men när man slinter från att belysa vikten av lärarledd undervisning till disciplin, från systemproblemen i världens mest marknadsorienterade skolsystem, till att man ska skära ner på musik, bild och slöjd för barn, känner jag ett starkt obehag.

Och ovanpå det har vi den pinsamma skrivningen i Januariöverenskommelsen om att ”inkluderingstanken har gått för långt”. Hur tänker man då? Inkludering är centralt för en demokratisk skola. Jag får skämmas bland de europeiska kollegor jag träffar. Vilka är det som inte ska vara med de andra och varför?

Är ni som står för dessa åsikter säkra på att ni har rätt?

Ett klassrum i skolan Escola Joaquim Ruyra, där femåringarna diskuterar konst. Foto: Per Kornhall

Jag ställer frågan eftersom jag idag i ett klassrum såg femåringar diskutera en målning av Van Gogh. Detta i ett klassrum som hade namnet ”Sonya Delaunay” (googla om du inte vet vem hon var!).

Skolan, Escola Joaquim Ruyra, ligger i Barcelona, i vad som enligt uppgift är det mest tätbefolkade bostadsområdet i Europa. Det talas 200 språk där, människor bor där legalt och illegalt, ibland flera familjer tillsammans i små, små lägenheter. Skolans elevsammansättning skiftar snabbt eftersom människor flyttar in och ut ur området. Ibland för att polisen vräker de som bor där olagligt.

Skolan överträffar ändå de flesta skolor i Spanien i resultat. Detta utan extra ekonomiska resurser (förutom resurser till en timme mer undervisning i veckan). De menar själva att de kommit dit de är genom två saker: De har använt vetenskap, och – de ger aldrig upp.

Vad gör de då? De fokuserar på inkludering och demokrati, på gemenskap och kommunikation. De har inga särlösningar. De tillämpar inkludering. Detta eftersom de vill att deras barn ska integreras i samhället, istället för att lära sig utanförskap.

Istället för särlösningar arbetar man med medvetna gruppindelningar. I under visningen utgår man ofta från musik eller konst, från klassisk litteratur och eleverna pratar med varandra konstant. En kommentar från en elev var att detta var den enda skola han varit på där han blivit tillsagd för att han pratade för lite istället för det motsatta. När det blir tyst ställer de frågan ”Vad är fel?”.  

Två grupper arbetar med matematik i korridoren. Foto: Per Kornhall

Att kliva in i skolan är det den rakt motsatta bilden av ett tyst klassrum med elever som arbetar ensamma. Det är en kakafoni. Detta eftersom klasserna en stor del av tiden är delade i fyra delar där eleverna arbetar tillsammans, genom att prata med varandra. Grupperna leds alltid av en vuxen, som är antingen läraren (som hela tiden har ansvaret för vad som pågår i hela klassrummet), en specialpedagog eller – i hög grad en förälder. Det senare eftersom en del av skolans medvetna arbete i sin stadsdel är att involvera föräldrar i skolans arbete. I ett klassrum vi var arbetade en pakistansk och en brasiliansk mamma tillsammans. De hade blivit vänner genom arbetet på skolan.

Skolans rektor Raquel Garcia Sevilla (t.h.) tillsammans med professor Teresa Sorde Marti från Universitat Autònoma de Barcelona (t.v.).Det är alltså en skola som arbetar med det talade språket och träning i demokratiska strukturer som en integrerad del av ett arbete, som har en vision som sträcker sig utanför skolans väggar. De är en del av det pussel som ska skapa en framtid för de barn de har ansvar för, en framtid som sträcker sig mycket längre än till att de ska kunna vissa saker. De ska uppleva vad det är att vara en respekterad medmänniska. Därför är också konst och musik en central del i deras metod. Och de arbetar hårt för detta, tillsammans med det omgivande samhället.

Deras metod är alltså konst och inkludering samt prat istället för tystnad. Och de kallas för en mirakelskola i Spanien på grund av sina resultat.

Det tål att tänka på.

Reagera på inlägget:

Hur ska vi göra med kramarna i skolan?
 


Det är uppstartsdag efter ledighet för oss i kollegiet. Vi ses igen efter en lov. Några kramas andra inte. Vissa får många kramar andra får inga.

Vi är vuxna och tar förhoppningsvis egna beslut och visar tydligt om vi vill kramas eller inte. Förhoppningsvis får alla som vill i alla fall ett erbjudande om en kram.


Hos mig väcker kramen en del funderingar. Måndagen efter ett lov blir frågan väldigt aktuell. Ska vi krama våra elever som en välkomstgest eller inte?

Vem vill verkligen ha en kram? Vilka ställer upp på en kram för att det är artigt? Vilka ställer upp på en kram för att de känner att det är ett måste att uthärda både i hemmet och i skolan?


En del elever kan känna att de förväntas ge ömhet till vuxna. En del saknar ömhet och längtar den. En del avskyr kramen. En del lever för kramen. För vissa är det en artighetsgest. Törs man säga nej när en vuxen frågar om den får ge en kram?




I början av karriären kramade jag alla på avslutningen, tog varvet runt. Vilka av eleverna ville egentligen krama mig? Det var en fråga jag inte ställde mig då.

Jag är själv som person inte den kramiga typen på jobbet. Kommer någon elev fram till mig med öppna armar så får de en kram. Annars ger jag väldigt få kramar till mina elever.

Jag minns en lärare från min skoltid som gav mig en kram, det tyckte jag själv var väldigt speciellt. Idag får våra elever betydligt fler kramar.



Jag tycker kramfrågan är svår. Hur vet jag om eleven verkligen vill ha en kram? Är det en del av min roll att kramas? Kan kramen väcka avund hos några? Oro hos vissa? Trygghet för någon? Kanske till och med kännas som ett måste för att alla andra verkar krama just den läraren?




Jag hittar inga bra svar. Hur ska vi göra med kramarna i skolan?

Reagera på inlägget:

Att stämpla enskilda elever leder till exkludering

Ordningsbetyg stämplar och exkluderar barn och ungdomar. Ordningsbetyg behövs för att upprätthålla ordning i skolan. Att införa skriftliga omdömen på högstadiet och gymnasiet i ordning och uppförande är en synnerligen dålig idé, tycker många. Andra tycker att det är en mycket god ide och tror att de kommer att bidra till bättre ordning och reda i skolan. 

Även om skolans intressenter tycker olika, så behöver skolan få allt stöd från politiskt håll för att skapa arbetsro, men att stämpla enskilda elever leder alltjämt till större exkludering. Det här är en mycket viktig fråga för lärare. Det är lärare som ska utforma och skriva omdömena, men också delge eleverna dem. Det är också en viktig fråga för politiker som ska ge lärare ramar och resurser för att kunna utföra sitt arbete i skolan.

I Januariavtalet finns det en lång rad andra skolpolitiska åtgärder. Bland annat ska man öka lärarnas disciplinära befogenheter och förbjuda mobiltelefonanvändning i klassrum. Riksdagen uppmanar regeringen att införa skriftliga omdömen i ordning på högstadiet och gymnasiet. Enligt det så kallade tillkännagivandet ska omdömet finnas med i terminsbetyget, men inte slutbetyget och gälla för högstadie- och gymnasieelever. De ska tydligen också vara frivilliga?

Det är inte förvånande att det ska införas omdömen i ordning. Ordnings- och uppförandebetyg finns i många andra länder idag och det fanns även i Sverige fram till 1970, då de avskaffades. Avskaffandet gjordes bland annat för att det ansågs att det inte hjälpte de elever som hade mest problem i skolan. Det kommer det sannolikt inte att göra nu heller.

Om man ser på de politiska partierna så vill de borgerliga partierna L, KD, M, C och SD att regeringen inför ordningsomdömen för att komma till rätta med allt stök och alla problem i skolan. Ett gemensamt vallöfte från de borgerliga partierna var att de skolor som vill ska kunna ge elever på högstadiet och gymnasiet ett skriftligt omdöme i ordning, men det ska inte ingå i slutbetyget.

De borgerliga partierna tog upp detta under den förra mandatperioden. Då tillsatte regeringen en utredning, men valde att inte gå vidare med förslaget. Utbildningsutskottet har dock fattat beslut om att uppmana regeringen att ta tag i frågan.

Utbildningsminister Anna Ekström (S) är kritisk till omdömen i ordning. Hon anser i TT:s intervju att förslaget skulle skapa mer administration och byråkrati och inte stärka studieron i skolan. Hon menar att regeringen nu arbetar med att ta fram en nationell handlingsplan för ökad studiero som innehåller en rad andra åtgärder. Bland annat mobilfria lektioner och att det ska bli lättare att omplacera elever som är hotfulla mot lärare eller elever. Utbildningsminister Anna Ekström måste naturligtvis följa riksdagens beslut om omdömen, men hon menar att införandet skall ske på ett sådant sätt att det inte orsakar ökad administration. Hur skall det gå till egentligen? Lärare dignar idag under administrativa bördor.

Det här är en mycket viktig fråga för lärare. Från Lärarnas Riksförbund kommer kritiska synpunkter, man tycker inte att det här är en bra idé. Exempelvis lokalavdelningen i Västerås är misstänksam och funderar på hur de ska utformas och vad det kommer att betyda för enskilda lärare.

Om skolan ger tydliga och tidiga signaler så blir det färre elever som hamnar i stora problem. Betyder omdömen i ordning att elevernas bristande respekt för lärarnas auktoritet blir bättre? Betyder de att lärarna ska bestämma i klassrummet och inte de bråkigaste eleverna? Upphör skolk, klotter, förstörelse, vandalisering och ett språkbruk som är oacceptabelt?

Att upprätthålla ordning i skolan, är det administration egentligen? Ordning och reda är en förutsättning för ett kvalitativt gott skolarbete. Målet finns det överensstämmelse om, men absolut inte om medlen.

Reagera på inlägget:

Sidor