Vem kan man lita på?

”Jag hittar inget när jag googlar och jag är säker på att eleven inte skrivit sitt arbete själv. Har någon Urkund?” 

Ovanstående fras är vanligt förekommande i olika Facebook-grupper och inte bara nu i coronatider utan även annars. Jag menar att vi lärare måste sluta ge eleverna uppgifter som ska genomföras hemma och som du sedan bedömer. Ge gärna eleverna uppgifter som träning och för att befästa moment du gått igenom, men bedöm inte det eleven gjort hemma. 

Genom att vissa lärare låter eleverna göra bedömningsuppgifter hemma bidrar lärare till att öka de socioekonomiska klyftorna i samhället. Eleverna som har högutbildade föräldrar får och tar hjälp till sina uppgifter på ett sätt som andra elever inte kan och får då betyg de inte förtjänar. Elever som inte har högutbildade föräldrar måste stå på egna ben och klara sig själva. Lärare måste alltså konstruera uppgifter som elever ska klara av att lära sig i skolan. Elever ska inte vara beroende av högutbildade vuxna i sin närhet för att lyckas väl med sin skolgång. 

I LGR 11 kan vi i kapitel 1 och under rubriken ”En likvärdig utbildning” läsa att Skollagen föreskriver att utbildningen inom varje skolform och inom fritidshemmet ska vara likvärdig, oavsett var i landet den anordnas.

En likvärdig utbildning innebär inte att undervisningen ska utformas på samma sätt överallt eller att skolans resurser ska fördelas lika. Hänsyn ska tas till elevernas olika förutsättningar och behov. Det finns också olika vägar att nå målet. Skolan har ett särskilt ansvar för de elever som av olika anledningar har svårigheter att nå målen för utbildningen. Därför kan undervisningen aldrig utformas lika för alla. Skolan ska aktivt och medvetet främja elevernas lika rättigheter och möjligheter. 

Om vi låter elever göra uppgifter hemma, kan vi då säga att vi följer läroplanen och skrivningarna om en likvärdig utbildning? Jag tycker inte det. För mig är det självklart att allt som ska bedömas av mig görs i mitt klassrum.

I vår kommun har vi tillgång till ChromEx, ett program som låser datorn så att eleven inte kan komma åt internet. Alla skriftliga uppgifter som jag har tänkt bedöma skriver mina elever i en låst skrivyta. Har du inte tillgång till det, menar jag att det är mer rättssäkert och likvärdigt att låta eleverna skriva för hand.

Jag försöker tänka på vems kunskaper det är jag bedömer. Är det datorns, elevens förmåga att googla eller förälderns? Mitt uppdrag är att veta vad mina elever kan. Orden ”kan” och ”kunnande” är mycket viktiga. När vi bedömer elever handlar det inte om vad eleverna har gjort och hur många uppgifter eleven har lämnat in utan det handlar om att vi ska veta vad eleverna faktiskt kan.

Hur många texter måste en elev skriva i svenska för att nå E? Hur många arbeten måste eleven ha lämnat in i historia för att nå E? När du läser läroplanen ser du att det faktiskt inte står specificerat. 

Mitt råd är som vanligt att ni behöver diskutera detta i ämneslaget och är du ensam i ditt ämne på din skola så gå med i Facebook-grupper och ställ frågan i det utvidgade kollegiet. 

Jag är så otroligt tacksam över samarbetet i mitt eget ämneslag i engelska. Vi stöter och blöter frågor både högt och lågt.

Under våren åkte jag på covid-19 och var hemma och sjuk i fyra veckor. Genom att vi i ämneslaget är så samspelta, vet hur vi resonerar och ställer upp för varandra i vått och torrt, kunde jag vara hemma och känna mig helt lugn.

De bedömningsuppgifter (gamla NP) som vi planerade att göra genomförde kollegorna ändå och även med mina nior. Jag var pigg nog att kunna rätta och vi valde att inte rätta våra egna elevers prov. Vi är noga med att de skriver uppsats i låst yta och vi sambedömer ofta. Vi har en chatt där alla i laget är med. Den som behöver hjälp med bedömning skriver i chatten, och den som har tid hjälper till.

Det är en oerhörd styrka att kunna hjälpas åt med sambedömning. Vi använder våra tio förtroendetimmar till detta och ser verkligen att ensam inte är stark. 

Nu är det bara några dagar kvar tills det är dags för sommarledighet. Tur är det för jag är faktiskt helt slut i år.

Lova att ni fortsätter tvätta händerna och hålla avstånd för Covid-19 vill ni inte åka på. Det kan jag lova er. 

Ha en riktigt skön sommar och vila ut. Det tänker jag göra. 

Vi hörs till hösten.

Kommentera

Sedan 1 augusti 2017 är det obligatoriskt för huvudmän att anordna lovskola för de elever i årskurs åtta och nio som riskerar att inte bli behöriga till ett nationellt yrkesprogram i gymnasieskolan. Huvudmannen kan även välja att anordna en frivillig lovskola under läsåret, men om eleven trots detta inte blir behörig till gymnasiet eller inte har deltagit i den frivilliga lovskolan måste huvudmannen ändå ordna Lovskola i juni.

Den obligatoriska lovskolan, som i folkmun kallas sommarskola, äger oftast rum de två första veckorna efter skolavslutningen i juni. Det är svårt att hitta behöriga lärare som vill och orkar arbeta två veckor till i juni. Det är även svårt att hitta lärare som vill arbeta på lovskolan under läsåret. Det leder till att huvudmän inte kan erbjuda både och, så som det var tänkt. 

Jag har letat efter statistik kring hur bemanningen ser ut på sommarskolorna runt om i landet, men inte hittat någon. Huvudmannen är inte skyldig att inrapportera något kring varken bemanning eller resultat på lovskolan. Dock verkar det som att många sommarskolor är bemannade av obehöriga lärare eller lärarstudenter.

Min källa utgör i detta fallet endast olika trådar i sociala medier. I sommar har tongångarna i dessa sociala medier gått höga runt sommarskolan och diskussionerna har låtit ungefär så här: 

”Ordinarie lärare har satt sitt slutbetyg, elevens resultat är sambedömt, har gjort ett nationellt prov och läraren har kommit fram till att betyget är F. Sedan följer två veckor av sommarskola och simsalabim hör eleven av sig och meddelar att: ”Ha! Jag fick E på sommarskolan. Du hade fel. Hade jag bara haft sommarskoleläraren i den vanliga undervisningen hade jag haft godkända betyg.” 

Otaliga är berättelserna kring att eleven lyckats få betyget E på sommarskolan. Självklart finns det elever som lyckas med detta beroende på ”hur nära” dom var vid betygssättningen i juni. Det är trots allt 50 timmars undervisning dom får och det gör absolut skillnad för vissa.

Det debatten gäller är de elever där ordinarie lärare konstaterat att eleven är väldigt långt från att nå E; eleven har kanske haft 7–8 rätt totalt på alla delar av ett nationellt prov, och eleven fixar betyg på två veckor i juni. 

I engelska är gränsen för godkänt på nationella proven oftast runt 30–33 poäng och i matte cirka 20. Har eleven legat väldigt nära E-gränsen och ordinarie lärare bedömt att det inte är mycket kvar att lära sig för att nå E fyller sommarskolan en mycket viktig funktion, där 50 timmars undervisning verkligen gör skillnad. Det är de övriga fallen som väckt ramaskri inom lärarkåren. 

När eleven har gått färdigt lovskolan är huvudmannen skyldig att erbjuda en så kallad prövning (skolverket.se, 2019). En prövning innebär att eleven testas igen för att se om den nu har lärt sig det som förväntas av eleven för E i ämnet. 

Att genomföra en prövning av en elev är en grannlaga uppgift. På Skolverkets hemsida kan man läsa att: 

”Prövningen får inte endast utgöras av kompletteringar. Den lärare som genomför prövningen behöver pröva elevens kunskaper i relation till samtliga delar av kunskapskraven och samtliga betygssteg. Detta gäller även om läraren innan prövningen har information om elevens kunskaper. Läraren bör vid planeringen av prövning i ämnen välja ändamålsenliga och varierade former för prövningen.” 

Då de nationella proven inte täcker samtliga delar av kunskapskraven är det alltså inte tillräckligt att endast låta eleverna göra ett gammalt nationellt prov. Det är heller inte okej att låta eleven gå på sommarskolan och komplettera ett eller ett par moment som läraren menar att eleven har kvar att lära sig. Om en elev ska få ett nytt slutbetyg efter prövning måste den testas mot alla delar av kunskapskraven och samtliga betygssteg. Det flera lärare och elever vittnar om är att eleverna erbjudits ett förenklat E-prov där eleven endast besvarar frågor som antas hålla E-nivå. Det är heller inte okej. 

Konceptet med lovskola har slagit split i lärarkåren. Ordinarie lärare menar att eleven väldigt lättvindigt fått ett E på sommarskolan och läraren på sommarskolan tycker naturligtvis att den gjort rätt utifrån sina förutsättningar. Om dessa lärare arbetar på samma skola blir det ganska spänd stämning i personalrummet när nästa läsår startar. 

Sommarskolan har blivit en ny arena där det utövas stark press på lärarna och rektorerna. Rektor känner tryck på sig att höja skolans måluppfyllelse och ser kanske mellan fingrarna när det gäller hur prövningen går till. Föräldrar ser sin chans att eleven ska få ett E och pressar på läraren att sätta ett E trots att eleven kanske inte har tillräckliga kunskaper.

Läraren står ganska ensam i sommarskolan och har inte sina kollegor att luta sig mot när det gäller sambedömning. Att stå stadigt kvar och vidhålla att eleven inte har kunskaper för E kräver en rutinerad lärare med stark backup av rektor.

Lovskolans grundtanke är god, men den slår fel. Det är alldeles för lättvindigt idag att eleverna ges E efter sommarskolan. I vanliga fall trycks det på vikten av sambedömning och att de nationella proven ska väga tyngre vid betygsättningen. När det gäller sommarskolan är lärare och elever utlämnade till att rektor gör sitt jobb och att huvudmannen tar sitt ansvar för att se till att bestämmelserna runt prövning följs. Om rektor är mer intresserad av en hög måluppfyllelse än korrekta betyg kommer bestämmelserna inte följas.

Jag menar därför att lovskolan snarast måste förändras och att obligatorisk lovskola i juni för elever som gått ut år 9 ska tas bort. Lovskolan bör istället delas upp. Elevens undervisningstid måste ökas under läsåret så att fokus ligger på att eleven lär sig mer och faktiskt har kunskaper. Den ordinarie läraren sätter slutbetyget och har även möjlighet att sambedöma med andra kollegor. 

Sommarskolan blir idag ett effektivt sätt att förklara och komma undan med en hög differens mellan resultaten på de nationella proven och slutbetygen. Det är bara att ”skylla på” sommarskolan för det kan ingen kolla. Ingenstans rapporteras sommarskolans resultat in och bestämmelsen om att de nationella proven i årskurs nio ska väga tyngre blev ett slag i luften. Svensk skola kan inte hålla på att jaga ökad måluppfyllelse och nöjda kunder – kunskaperna måste finnas med. 

Obligatorisk lovskola är en reform som slagit helt fel. Det gick till och med bättre för sagans Mäster Skräddare där vanten bidde ingenting. Här har reformen blivit värre än ingenting – likvärdigheten är underminerad och rättssäkerheten i betygsättningen är som bortblåst. 

Kommentera

Att undervisa elever med olika svårigheter är spännande, svårt och utmanande, men samtidigt alldeles fantastiskt när du som lärare får lov och lyckas träda in i elevens värld. Det kräver kunskap hos dig som lärare för att kunna bemöta och undervisa dessa elever på det sätt som just den eleven kräver.

Det kräver även förutsättningar i klassrummet för att det ska fungera. Många klasser idag består av upp emot 30 elever där flera har svårt att läsa och skriva, andra inte kan kommunicera på svenska, vissa är utagerande och andra låser sig och blir introverta. Samtidigt, i samma klass, befinner sig elever som är långt över A-nivå i ditt ämne. Du ska som lärare räcka till för alla. Det är ditt jobb, men frågan är om det är rimligt?

Igår genomförde jag en så kallad Dictogloss i en av mina klasser. Dictogloss går ut på att jag som lärare har valt ut en text med ett visst grammatiskt innehåll som jag först läser och eleverna bara lyssnar, därefter tar de anteckningar och försöker rekonstruera texten de hört.

De diskuterar grammatik och arbetar tillsammans för att få texten så lik ursprungstexten som möjligt. Det sista steget är att eleverna jämför sina texter med texten som läraren läste upp.

Nedan är texten jag läste för mina elever:

När lektionen var slut kom en av mina elever med autism fram till mig och sa att hen tyckte det var en rolig uppgift för den passade hens huvud. ”Jag tänker i bilder och jag gjorde på ett annat sätt än dom andra eleverna”.

Här är bemötandet av eleven så otroligt viktigt för hur hens fortsatta inlärning ska ske. Jag kanske säger: ”Kul, men jag hinner inte riktigt nu” eller ”Uppgiften var att du skulle skriva. Har du inte gjort det?” Jag valde att svara eleven: ”Så himla spännande. Hjälp mig att förstå hur du tänkte och visa hur du gjorde!”. Eleven sken upp i ett stort leende och visade nedanstående bild:

Sedan återberättade eleven på engelska hela berättelsen precis som det faktiskt var. Jag blev helt fascinerad av elevens sätt att ta sig an en ganska klurig uppgift och bad hen berätta för mig hur hen kom på detta:

”Jo, jag ser det mesta i bilder i mitt huvud och jag tycker om att rita bilder. Då tänkte jag att det är bättre för mig att rita, för skriva är svårt. Pennan bara fryser i handen och på datorn står det still. Det kommer inga ord från mitt huvud till min mun. Det kommer bilder.”

Otroligt spännande, tyckte jag och vi pratade om hur eleven kunde använda denna teknik i andra ämnen. Denna elev kan skriva, så det är inget problem, men det blir problem när eleven ska koppla flera saker samtidigt: Titta på tavlan, lyssna på läraren, få en bild i huvudet, omvandla bilden till ett ord och sedan få ner ordet på ett papper.

Jag berättade för eleven att jag även undervisar lärarstudenter och bloggar en del. Jag undrade vad hen villeatt jag skulle skicka med för råd till andra lärare och lärarstudenter kring att undervisa elever med autism:

“Ja, det ska ni veta. Vi är alla olika inne i våra huvuden och ni behöver försöka komma in i våra huvuden. Det är inte lätt, men det går om man är intresserad och frågar. Kom ihåg att vi autister inte är lika. Om en sak funkar med mig funkar det kanske inte med andra. Men funkar det inte kan ni lärare kanske läsa en bok och lära er hur många funkar och prova utifrån det. “

Jag tycker att min elev slår huvudet på spiken. Vi lärare måste visa intresse och försöka förstå just den eleven. Vi har ett långtgående ansvar i att individanpassa undervisningen och det är ett ansvar vi lärare måste ta. Det går inte att ge alla elever samma uppgifter och sedan konstatera att det inte gick.

Skolverkets hemsida kan man läsa om Håkansson och Sundberg som i boken ”Utmärkt Undervisning” sammanställt två decenniers skolforskning. Den samlade bilden av denna forskning visar:

”…att undervisningen måste anpassas till elevernas kunskapsnivå och att det är centralt att lärare tror på sina elever. Utgångspunkten i all undervisning måste vara att engagera eleverna i arbete och uppgifter samt ge dem relevanta instruktioner. Detta i sig kräver kunskaper om elevernas utvecklingsbehov, undervisningsvariation, utmanande och inspirerande ansatser samt kunskaper om typiska misstag som eleverna gör i ett givet undervisningsområde.”

Jag brukar illustrera detta med att lärare behöver planera uppgifter som kan stretchas, tänk er ett gummiband, som kan dras ihop och dras ut beroende på vad eleverna kan göra.

Självklart är jag helt medveten om att det inte är lätt. Vi har klasser med upp mot 30 elever där många har stora svårigheter. Att då hitta en uppgift eller ett tema som matchar och täcker in alla dessa uppgifter är ibland en omöjlighet.

Minska klasstorlekarna

För att vi och eleverna ska få möjlighet till en bra arbetsmiljö måste politiker och skolledning se över klasstorlekarna. Jag är helt medveten om att forskningens samlade bild är: ”att strukturella faktorer, såsom skoltyp, skolstorlek, utbildningsprogram, skolans ekonomiska tilldelning och klasstorlek, i mycket liten utsträckning påverkar elevernas skolprestationer. I linje med detta har antalet elever per lärare inte någon avgörande betydelse för elevernas studieresultat. Det finns inte heller något forskningsunderlag som visar att antalet elever per lärare har ökat dramatiskt i de svenska klasserna under de senaste två decennierna.” (skolverket.se)

Men samtidigt är det så att Håkansson och Sundberg konstaterar att yngre barn, elever med utländsk bakgrund och elever som av olika anledningar är marginaliserade presterar bättre i mindre klasser.

Författarna poängterar också att mindre klasser underlättar skapandet av kommunikativa lärandemiljöer, förståelsen av elevernas kunskaper och att lärarna på så sätt får mer tid för att uppmärksamma de enskilda eleverna och deras behov. Forskningen menar att större effekt på elevernas lärande har införandet av formativa arbetssätt.

Självklart är det viktigt med formativa arbetssätt, men vem som helst kan ju räkna ut att jag kan lägga mer tid på mitt formativa arbetssätt, planeringen av undervisningen och uppföljningen av denna om jag har 22 istället för 32 elever.

Det ena utesluter inte det andra. Det fattar vem som helst.

PS. Eleven och vårdnadshavare har gett sitt tillstånd till att jag skriver om eleven samt publicerar bilden. De hälsar att de hoppas att texten kan hjälpa andra elever i liknande situation.

Referenser: Skolverket.se 2016

Kommentera

Är det så att anpassningar för vissa elever har blivit ett sätt ta den lätta vägen för lärare, elev och föräldrar?

Har det okritiska användandet av digitala verktyg lett till att vi lärare curlar eleverna i stället för att arbeta med att de ska lära sig något?

Talsyntes, ordprediktion, lyssna på alla texter i stället för att läsa, söka svaren på Google, ja de digitala möjligheterna för eleverna är oändliga.

Jag återkommer dock ofta till det som är mitt dilemma: digitala verktyg är kanon, men lär sig eleverna egentligen mer, eller lär de sig något alls?

Självklart ska du använda dina hjälpmedel om du har stora svårigheter, som till exempel dyslexi eller språkstörning, men ibland tror jag att vi lärare tillsammans med eleverna tar den lätta vägen. Du har kanske en elev som är svårmotiverad, som inte vill skriva eller läsa och föräldrarna hör av sig och kräver insatser.

De snabbaste insatserna att införa är då att eleven erbjuds att använda talsyntes och genom denna tala in sin text. Då behöver ju hen inte skriva.

Vanligast tror jag dock är att låta eleven slippa läsa texter och lyssna i stället. Många elever vill inte läsa och det krävs att du som lärare lägger tid på att först och främst hitta en bok som passar just den klassen och sedan krävs det att du undervisar om boken.

Du kan inte bara sätta en bok i händerna på eleverna och hoppas att de läser. Framför allt de svårmotiverade eleverna kräver ditt engagemang och jag är självklart medveten om att det inte alltid räcker det heller.

När eleverna skriver på sina datorer markerar datorn stavfel, om eleven dessutom har tillägget Grammarly påslaget när eleven skriver på engelska, markeras även grammatiska fel. När eleverna skriver en uppsats i svenska och du som lärare tillåter att eleverna har till exempel AppWriter påslaget så att datorn föreslår ord, stavning och du dessutom kan lyssna på texten – hur påverkar det elevernas skriftliga förmåga?

Om jag låter eleverna använda dessa digitala verktyg varje gång jag bedömer en skriven text, blir deras texter bedömda högre och bättre då?

Digitala verktyg påverkar ju inte elevens förmåga att hålla en röd tråd eller att skriva en viss texttyp, så då kvittar det väl? Enligt min erfarenhet är svaret på frågan JA. Texterna blir bättre och bedöms högre.

Jaha, tänker ni kanske. Det är väl bra? Höga betyg vill vi väl alla att eleverna ska ha?

Min motfråga blir då vad eleverna faktiskt kan? Är det inte kunskaper vi vill att eleverna ska ha? Men vilka kunskaper har eleverna egentligen? Är det digital kompetens eller har eleven förmågan att läsa och skriva?

Jag brukar säga att höga betyg är jättelätt att sätta, men att se till att eleverna har kunskaper som motsvarar de höga betygen är en konst.

Jag menar att vi måste träna eleverna i att utveckla sina förmågor även utan digitala hjälpmedel. Mina elever gör både och. De skriver ena gången i tex ChromEx utan hjälpmedel och de skriver nästa gång i Google dokument med hjälpmedel.

Självklart ska du använda dina hjälpmedel om du har stora svårigheter, som till exempel dyslexi eller språkstörning, och den här texten handlar inte om de eleverna utan om de elever som inte vill och som tycker att de inte behöver.

Jag vill dock poängtera att mina elever med språksvårigheter även tränar sig i att skriva och läsa både med och utan hjälpmedel.

I varje klass jag undervisat, ganska många har det blivit under 20 år, finns det elever som tycker att de inte vill läsa, de orkar inte och tycker det är tråkigt att läsa.

De vill inte läsa lärobokstexter eller litteratur och det handlar som sagt inte om läs- och skrivsvårigheter. De vill heller inte skriva och om de skriver lämnar de in några rader och tycker det räcker. Då är det lätt att som lärare gå i fällan att tycka att ”du kan ju lyssna i stället, du behöver inte skriva, prata in din text i stället”.

Här tycker jag att det är fel. Vi måste ställa krav på eleverna. Att eleverna inte vill och tycker att de ska slippa är inte ett kriterium för att vi lärare då ska låta eleverna ta den lätta vägen och införa digitala verktyg i stället.

Naturligtvis krävs att vi analyserar vad elevens ovilja beror på, men vad hände egentligen med att eleverna måste kämpa och faktiskt ha en egen arbetsinsats?

Jag tycker det är viktigt. Elever hos mig som inte läser och inte skriver eller endast lämnar in ett fåtal rader får betyget F.

Bedömning av elever är inte lätt och lärare står under en stor press att alla elever ska med. Alla elever ska ha minst E, annars är det du som är en dålig lärare. Hur många gånger har vi lärare inte hört ”du ska ge mig E”? Nja, ett visst betyg är ingen förhandling. Det kräver en arbetsinsats av både elev och lärare. Att då erbjuda digitala verktyg så att eleven slipper läsa och skriva är att göra våra elever en björntjänst.

Tydligt blir det om inte annat när vi kommer till årskurs nio och de nationella proven ska genomföras, då är inte hjälpmedel tillåtna i engelska och endast rättstavningskontroll är tillåtet i svenska. Om du har låtit dina elever lyssna och inte läsa, bedömt texter med alla hjälpmedel påslagna och kommit fram till att eleven når E under terminerna är det stor risk att eleven inte klarar att nå E på de nationella proven.

29 juni 2018 införs dessutom en ny bestämmelse där en elevs resultat på ett nationellt prov särskilt ska beaktas vid betygssättning (riksdagen.se). Hur ska du då göra om du bedömt eleverna som E med hjälp av digitala verktyg? Jag menar att ett okritiskt och lättvindigt användande av digitala verktyg underminerar elevens lärande.

Jag vill att vi lyfter upp detta till diskussion och vågar stå upp för att inte curla våra elever. Det krävs en arbetsinsats – utan arbetsinsats och att eleven når upp till vad som krävs, blir det inget E i betyg.

Kommentera
bruun_betong
Sara Bruun

Sara Bruun har arbetat som språklärare i engelska och tyska i nästan 25 år.
Hennes språkblogg, Bruuns klassrum, har snabbt blivit en inspirationskälla för många. Engagerande och motiverande lektioner skapar lugna och trygga klassrum är hennes språklärarmotto. Sara är författare till två böcker om språkundervisning och är även en uppskattad föreläsare. Sommaren 2021 var Sara sommarvärd i radions P1. I Skolvärlden skriver Sara främst debattartiklar, men ger även läsaren en inblick i en lärares vardag.

LÄRARNAS RIKSFÖRBUND

Box 3529
103 69 Stockholm
Sveavägen 50

SKOLVÄRLDEN

Box 3265
103 65 Stockholm